Alictin

Svarta ögonfransar, svarta lockar. Svarta ögonbryn, svarta naglar. Allting var svart. Alicia kunde inte få Selena ur skallen.

Klockan var bara ett, ändå var Alicia väldigt trött. Ingen visste varför, förutom hon. Veckor efter hon sagt hej då till Justin, och hon kunde fortfarande ligga vaken på nätterna och fundera på vad som hade gått fel. Varför hade hon inte sett detta komma så att hon slapp bli sårad? Varför hade han varit så duktig på sitt lurendrejeri?

Alicia skakade på huvudet, som för att få bort tanken. Hon skulle ju inte tänka på Justin, eller hur!? Förresten hade hon det mycket bättre utan honom.

Hon hade det bra nu. Hon på ett ställe han knappt visste fanns – hos Paulina. Ja, ni läste rätt. Paulina var den bästa vännen man kunde önska sig. Efter många om och nej, lyckades tjejerna övertala Paulinas föräldrar och Alicias- Ja, hennes Claire. Claire hade varit till så stor hjälp. Hur skulle Alicia ha klarat sig utan henne? Vart skulle Alicia ha hamnat? Hur mycket Clarie än hade hjälpt Alicia, var det var fortfarande i denna stad Alicia ville bo. Det var här, med hennes vänner, hon ville växa upp. Ingen annan stans. Detta var inte Claires hem. Alicia förstod det. Men detta var Alicias hem.

Alicia satt, med en filt om sig, vid fönstret. Tittandes på regndropparna som följde med längst ner glasrutan, studerade hon den tysta världen utanför. Paulinas hus låg mitt i staden. Det betydde att minst ett tusental människor passerade huset, bara per dag. Alicia älskade att titta på människor, förstå hur dem tänkte. Hon älskade också att sätta sig in i deras situation. Detta var någonting hon börjat göra allt mer, ni vet, nu när hon var så ensam. Paulina var i skolan, precis som hennes bror(Troy, även känd som Jennas pojkvän), och hennes föräldrar var på jobbet. Alicia var helt ensam.

När Alicia för första gången på hela dagen lämnade rummet, var det för att låsa upp dörren då någon knackade på utifrån. Alicia slog vad om att denna någon var Paulina. Visst, Alicia njöt av ensamheten, men kanske var sällskap just det Alicia behövde. Hennes älskade vän hade efter flygresan ifrån Justin inte lämnat hennes sida på en vecka. Visst, Jenna hade också varit där med det var inte samma sak. Hon och Paulinas vänskap var speciell, och stark. Det var därför Alicia bodde där hon bodde.

Alicia låste upp dörren och Paulina stod utanför dörren, blöt, med ett leende över läpparna som fick Alicia på betydligt bättre humör, eller på gladare humör.

”Ready for party?” flinade Paulina, och drog ut på a:ett. Alicia skrattade och skakade på huvudet. Paulina var så oerhört normal.

Efter en lång dag, snarare eftermiddag, med Paulina, slängde Alicia sig trött på sängen. Medan Paulina stack iväg på basketträning, bestämde sig Alicia för att ta fram datorn. Hon var ändå för trött för att orka göra något annat, som läxor.

Med datorn i knäet loggade hon in på facebook, gillade några uppdatering och svarade på några meddelande. På tal om meddelande, plötsligt kom ett nytt.

//Hey// från Josh. Alicia log smått. Det var väldigt länge sedan hon pratade med honom. Hon kom knappt ihåg honom..Kommer ni ihåg honom? Killen hon träffade vid nätet – omegle för att vara exakt.

Alicia satte sig upp, för att finna en bekvämare ställning. Hon förstod ju att deras samtal inte skulle ta slut efter ett hej.

//Hey :)// knappade hon in som svar och tryckte på skicka.

_____________________________________________________________________________________

Nu var vi här då. Det är ett mirakel. Ärligt, jag trodde aldrig att jag skulle nå hit. Jag brukar alltid skriva några sidor innan jag tröttnar, och nu är jag här. Det har varit väldigt roligt och jag vet inte om ni har sett det, men jag har utvecklas sjukt mycket. Tack för era fina kommentarer. Det har varit jätteroligt att ni ville läsa min lilla berättelse.

Tänkte också passa på att berätta att jag har idéer till en ny berättelse, så jag tänkte fortsätta att spåna på den, srkiva några kapitel så får vi se när jag är tillbaka här (: Personligen tycker jag att det vore skönt med en paus, så påsklovet(v.16) :) Ha det bäst, finaste läsare!

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=_azkG1gfvMo

http://www.youtube.com/watch?v=2X8N-tHSERo

http://www.youtube.com/watch?v=7d6yeYFFmDg

Äkta vänskap. Vad var egentligen äkta vänskap? Var Alicia och Justins vänskap äkta? Eller hade de inte känt varandra tillräckligt länge? Visste de för lite om varandra? Äkta vänskap och äkta kärlek kanske vara lite samma sak. Lika stort, lika stark. Egentligen, spelade det någon roll om man kände varandra eller inte? Var inte äkta vänskap, äkta kärlek, någonting man kände? För det var ju en känsla. Kärlek var en känsla.

Solljuset lös in genom fönstret, det stora, genomskinliga fönstret vars kanter visade att fönstret var som allting annat i rummet – ofattbart dyrt. I en stor, mjuk säng låg Alicia nerbäddad. Under det finaste, vitaste tyg man skulle kunna skåda. Det var som att vakna upp ur den där drömmen och inse att det inte längre bara var en dröm. Att drömmar kunde bli sanna var ingenting Alicia trodde på. Hon hade aldrig trott på dem. Visst, när hon var liten kanske hon trodde på den där drömmen om slott, prinsessor och prinsar som kom ridande på magiskt vackra skimlar. När man var liten, vem hoppades inte på att man skulle ligga i en överdrivet stort säng med världens kändaste tonårskille bakom sig?

Plötsligt hörde Alicia någon som gnydde bakom henne. Någon som hade sina armar runt henne. Någon som drog henne närmare intill sig och la hennes huvud på hans bröstkorg för att sedan kunna viska i hennes öra:

”God morning, beautiful.”

Kanske kunde drömmar slå in ändå. Justin låg bakom Alicia och pillade på hennes hår, tyckte att hon var vackrast i hela världen. Alicia låg där, tyst, i hans famn och tänkte på livet.

Han sa ingenting, precis som Alicia inte heller gjorde, men Alicia märkte att han nästan sprack av nyfikenhet. Hon var konstig och han undrade varför. Helt ärligt, hon undrade också varför.

Det var mysigt, även om det var tyst. Ibland kunde faktiskt tystnade vara skön. Någonting annat som var skönt, var att veta att Justin var där, precis bredvid henne. Han höll om henne, han pussade henne ömt på håret. Alicia låg där och njöt. Denna stunden ville hon minnas för evigt.

”Justin!” ropade Alicia från sängen där hon satt i sin skräddarsits. Justin kom ut från badrummet med tandborsten i den ena handen och mobilen i den andra. Han tittade intresserad på en generad Alicia som först då insåg att hon endast bar trosor och ett linne som täckte oroväckande lite. Men tillbaka till pojken; Hur lyckades han att prata i telefon samtidigt som han borstade tänderna? Alicia skakade av sig tanken och pekade istället på datorn – Justins dator.

”Can I borrow your computer?” Justin nickade och gjorde tummen upp till henne med sin... undra vilken han han egentligen använde där. Han kanske hade en extra som kom fram när han behövde den. Även den tanken slog Alicia av snabbt, dels för att kunna sträcka sig efter datorn och få det hon behövde göra gjort. Hon hade för vilt fantasi.

Datorn sattes igång. Medan den jobbade lutade sig Alicia tillbaka för att hitta den perfekta sitsen. I ett leende tänkte hon på gårdagen. Hon var så glad. Hon var liksom lycklig. Justin var så fin, och nej, hon kunde inte sluta tänka på det. Varje gång hon såg honom, pirrade det lite extra i magen. Det flög kittlande känslor inom henne så fort någon sa hans namn. Hans läppar mot hennes... åh. Hans sagolika kyssar var att dö för. Alicia kunde inte låta bli att undra. Kysstes han bara så bra för att göra henne beroende av mer så att hon omöjligt skulle kunna lämna hans sida? Alicia kunde inte låta bli att undra.

Fingrar knappade på tangenterna. De slog in lösenordet. Alicia förstod ju att Justin var egoistiskt nog att ha sitt eget namn som lösenord, kanske inte det smartaste valet, men hon log åt det.

Och så jobbade datorn lite till. Under tiden passade Alicia på att pilla på sina naglar några hundra gånger, repetera i huvudet vad hon skulle twittra om och försäkra sig om att det mulna vädret inte hade släppt igenom något solljus. Kanske gav det ej komna solljuset henne en blick in i vad som skulle hända härnäst.

Selena. Alicia blev så förvånad att hon öppnade munnen. Men...? Hon följde flickans vackra konturer. Åh, hon var så mycket vackrare än Alicia. Hon hade så mycket finare ögon, hår och figur. Alicia blev rädd när hon insåg var hon höll på med. Jämförde hon nyss sig själv med Justins förra flickvän? Och varför? Det var så idiotiskt och barnslig. Dock var det faktiskt inte hennes största uppmärksamhetsämne för tillfället. Det faktum att Justin hade Selena som bakgrundsbild sa ju allting. Han hade inte kommit över henne. Han älskade henne fortfarande.

Alicia kände sig så dum. Det var klart. Det hade alltid varit klart. Han hade aldrig kommit över henne. Han hade aldrig älskat Alicia som han egentligen älskade henne. Justin och Selena skulle alltid ha någonting speciellt ihop. Alicia skulle aldrig kunna ändra på det hur mycket hon än försökte.

Alicia ville luta sig över sängkanten och kräkas. Hon kände sig så illamående. Hon kunde inte förstå att den hon älskade mest hade gått bakom ryggen på henne. Hur kunde han göra så mot henne? Hon trodde att han älskade henne. Hon trodde att hon var den enda för honom. Hon hade uppenbarligen fel.

Hjärtat dunkade snabbt och fick hela Alicia att vibrera. Hon dunkade med i hjärtats rytmiska takt. Någonting inuti henne hade brustit, därpå hjärtats ökade frekvens. Det brustna kallades: Relationen till Justin. Hon ville inte ha honom längre. Hon ville inte veta av den fega fjanten. Precis när tårarna skulle börja rinna, klev han in i rummet. Den äckliga jäveln.

”Alicia.” Han flämtade samtidigt som han gick fram till henne. Alicia skrattade inombords. Han kunde oroa sig mycket han ville. Hon tänkte ändå aldrig bry sig om honom igen.

När han var tillräckligt nära, vände hon datorn mot honom och tittade upp på honom med ledsna ögon. Egentligen ville hon bara slå till honom hårt på kinden. Till hennes förvåning höll hon sig någorlunda i schack. Han verkade ännu inte ana hennes ilska.

”What is this, Justin?” Okej, där sprack nog hans aningar. Hennes röst var hård och arg. Hon var arg. Arg på någon hon trodde att hon kände. Om han inte såg hennes ilska nu, ja, då var han riktigt dum.

Justin stelnade till, det märktes att han precis visste vad det var frågan om.

”What's wrong?” Åh, så det äckliga kräket skulle fortsätta och låtsas som att allting var som vanligt? Han kunde fan gå och dö.

”What's wrong, Justin!?” skrek Alicia och reste sig upp i ren frustration. Med ofattbara gester fortsatte hon sedan;

”I'm going to show what's wrong!” Hon tryckte upp datorn i ansiktet på honom. Kanske skulle den trög pojken fatta nu.

Han bet sig i läppen och svalde. Han förstod att hon förstod. Tystnaden fortsatte, men Alicia var otålig. Alicia var så arg, frusterad och ledsen. Varför sa han inget? Varför lungnade han inte ner henne och fick henne att inse att det inte alls var så som hon trodde. VARFÖR?

Eftersom att han inte sa någonting fick väl hon göra det.

”I wish I never met you.” Och så rusade hon ut ur rummet. Varför var hon alltid tvungen att vara den som i slutändan blev ensam?

Den där rusningen varade inte så länge. Justin sprang nämligen efter. Alicia vände sig om när hon kände hans bestämda grepp om hennes arm. I förtvivlande gråt tittade hon på honom. Det var inte meningen att han skulle rusa efter. Det var inte meningen att han skulle få se hennes krossade ansikte. Varför var han tvungen att förstöra hennes planer?

”I'm sorry” sa Justin och gav henne en ledsen min.

Ha, han kunde vara ledsen hur mycket han ville, tänkte Alicia. Hon tänkte ändå inte förlåta honom.

Han gjorde ett försök till att dra in henne i sin famn utan någon framgång. Sedan tittade han förvånat på henne. Var han verkligen så dum? Trodde han att hon var en så känslig och svag tjej som förlät killar när dem gillade någon annan bara för att hon grät. Hur som helst, det var hon inte.

”You can be sorry for loving someone else, but I bet you don't want to have it in some other way.” Alicia tittade länge på Justin, en Justin som kollade ner i marken. Han sa ingenting. Alicia förstod. Hon förstod att hennes ord var sanna. Hur mycket hon än önskade, skulle det inte förändras.

”Have a good life, Justin” sa hon i en suck, vände sig om och gick.

Förvånande nog hade hon varit så sansad under bråket med Justin. Förvånande nog mådde hon inte illa över att det sista gången hon såg honom i verkligheten. Visst, det kändes tomt. Det kändes ensamt, men hon visste att hon var starkare utan honom.

Paulina och Jenna hade fått veta. Alicia kunde inte hålla allting inom sig själv när hon rusat in i deras rum och kastat sig över sina två bästa vänner. Med snörvlande, halvbristande röst hade hon kastat ur sig orden. Justin älskade någon annan. Tjejerna visste knappt vad dem skulle göra, men såklart hade de givit Alicia allt stöd hon behövde. Hur mycket Alicia än önskade, så var inte detta en hopplös dröm.

Då blev det dags. Paulina och Jenna skulle åka hem, tillbaka. Alicia kände sig redan krossad nog. Hon behövde dem mer än någonsin. Hon kunde inte vara kvar här helt ensam.

Egentligen hade hon bara en vecka kvar. Justin skulle hem till... Kanada var det han bodde i va? Well, Alicia orkade varken bry sig om honom eller tänka på honom.

När Alicia hade förklarat för Scooter att hon behövde åka hem för dem hade familjeproblem, gick han med på det. Han kramade henne länge och önskade henne all lycka i framtiden. Alicia önskade att det var Justins famn hon lämnade innan hon steg på planet hem som skulle ta henne hem.

Flygplanet var hyfsat tomt. Senast hon suttit i ett flygplan så var det med Justin. Hon hade känt sig så liten och blyg när hon var med honom. Hon hade blivit så stark och modig. Nu vågade hon göra det där hon inte vågade tidigare. Hon vågade ställa sig upp i bussen när hon skulle av även om alla tittade på henne. Hon vågade prata högt inför en skara människor hon inte kände. Nu vågade hon vara sig själv.

Alicia hade lärt sig så mycket. Hon visste inte var hon skulle börja. Scooter hade varit så snäll. Alla hade varit så snälla. Om Alicia fick leva om en resa i sitt liv en gång till, visste hon att hon skulle välja denna.

Där satt hon, mitt uppe i luften. Två timmar bort från sitt hem, två timmar sedan hon åkte från sitt hjärta. Det värkte i bröstet. Det gjorde så fruktansvärt ont att inte ens Paulinas kramande om hennes, eller Jennas uppmuntrande vitsar hjälpte. Medveten om vad hon skulle och inte skulle tänka, lutade hon sig mot stolryggen. Hårt spände hon nävarna, bara för att slippa den inre smärtan.

Medan tjejerna började ta för sig av lunchen som just blivit serverad, satte sig Alicia till rätta med fönstret som ögonmål. Samtidigt rullade salta tårar ner för hennes kinder. Hon visste att det var bäst så här. Hon visste att en dag skulle allting bli bra igen, även om det inte kändes så just nu. Det spelade ingen roll om hon var den ensammaste personen i världen, men hon var ändå den starkaste. Ingen skulle någonsin få hålla hennes huvud under vattnet igen.

Alicia snörvlade till. Hur jobbig det än kändes, hur mycket hon än ville hoppats på att aldrig få se honom igen, höll hon fast vid sin tro.

Äkta vänskap kommer alltid tillbaka.

________________________________________________________________

Ja, nu var vi här. Sista kapitlet. En prolog kvar som troligen kommer ut om en vecka. Vad tyckte ni om min lilla berättelse? (: Tack för era fina kommentarer <3

Mitten av oktober och Justin hade fortfarande inte skaffat sig så pass mycket liv att han kunde säga att han hade roligt. Chaz och Ryan hade dragit... eller nästan. De var här, men ändå inte. För första gången i Justins liv kändes det som att det inte spelade någon roll. Det spelade ingen roll om grabbarna så var närvarande eller inte. För Justin, han hade annat att tänka på.

Justin kunde inte ens föreställa sig vad Alicia hade gått igenom dem senaste månaderna. Hon hade gått igenom allting ensam. Detta hade hon till på köpet hållit inom sig själv. Om Justin visste en sak, så var det att man inte skulle hålla saker inom sig själv. Han hade själv, som ett litet barn, varit rädd för hur hans kompisar skulle reagera när han sa att han gillade att sjunga. Liksom, skulle de stå upp för honom? Åh, de var ju så unga och små. Vem visste vad vänskap var då?

På tal om vänskap; Justin började nästan att ångra att han tog hit Alicias vänner. Nästan. Han hade knappt sett henne under hela dagen, men när han sett henne såg hon glad ut, riktigt glad. Kanske var det värt att knappt se henne och att hon såg lycklig ut när han väl såg henne, än att se henne, nästan hela tiden, fast att hon var näst inpå ledsen då.

Att vara ledsen. Var meningen betydde var så självklart, men ändå inte. Vad betydde den för dig? Vad betydde den för Justin? Ärligt, han hade inte känt sin definition av ledsen på länge. Han var lycklig. Han hade vänner, en bra karriär och en ljus framtid. Framför allt hade han pengar, och men pengar kunde man göra det mesta. Det var varken hans vänner, familjen eller pengarna som fick honom att känna sig bubblig i magen. Ni förstod nog alla vad han ville komma med den meningen. Alicia.

Alicia. Justin undrade hur Alicia hade känt för sina föräldrar. Han undrade hur Alicia kände för sina föräldrar. Om hon inte hade brytt sig, borde det väl inte ha varit så svårt att berätta?

Föräldrar var någonting alla hade(eller åtminstone hade haft en gång). Föräldrar var någonting alla behövde ha. När man var liten respekterade man oftast inte föräldrar, inte lika mycket som när man blev äldre. Nja, inte i tonårsåldern kanske, mer... mogen. Ännu mer mogen behövde man vara för att förstå varför det var så viktigt att vara omgiven av starka, betryggande människor redan från födelsen. Justin hade aldrig haft den bästa relationen till varken hans mamma eller pappa, inte som barn. Inte innan han förstod hur viktiga dem var och skulle bli i hans liv. Justin hade insett en sak. Han ville inte leva sitt liv utan dem.

Justin hade tyckt att det var jobbigt när hans föräldrar skilde sig. Det hade känt som att en del av honom flyttade. Han och hans pappa hade stått varandra så nära. Han trodde att det kanske var över nu. Kanske skulle hans pappa driva bort lika fort som löven drevs bort av vinden, sanden drevs bort av vattnet. Men Justin hade då fått lära sig en sak som blev mycket betydande för honom. Hans pappa var kvar i hans liv. Hans pappa fanns kvar vid hans sida.

Alicias vänner var riktigt gulliga, båda två, och verkade mycket trevliga. Justin hade inte hunnit prata så mycket med någon utav dem. På förmiddagen hade han scencheckat, repeterat en sista gång inför kvällens framträdande.

I dag, under fredagskvällen, skulle han ha konsert. En konsert i självaste New York. Justin såg fram mot den. Han visste att hans fans i staden var stöttande, och många. Om du fick välja, skulle du helst vilja ha en eller flera som gillade det du höll på med? Precis. Flera. Varför skulle Justins tycka olikt dig? Kanske för att han är en annan person. Kanske för att han där inne, från början, inte bryr sig om vad någon annan tycker. Där inne, i hjärtat, väger ändå hans vilja mest.

Just i denna frågan tyckte han som de flesta. En större skara fans var självklart ett plus i kanten.

En ensam, tyst minut för sig själv. En minut var allt Justin krävde. Han tyckte ju att det var så skönt att få sitta på balkongstolen, blundades, med solens strålar på sig. En minut för mycket. En minut han inte fick.

”Justin.” Han behövde bara höra J-ett för att förstå att resten av minuten inte skulle bli fullt lika avkopplande.

Pojken öppnade ögonen samtidigt som solglasögonen lyftes av från nästippen.

”Yes, mom.” Pattie satt sig ner bredvid honom, i en suck. Justin kollade förbryllat på henne. Att hon dessutom dolde någonting bakom hennes rygg, som hon säkerligen hoppades att han inte såg, fick inte Justin mindre oroad.

”I just going to say it” mumlade Pattie. Justin höjde en ögonbrynet åt henne. Vad pratade hon om? Pattie tittade på Justin och harklade sig.

”I know that you like Alicia” sa hon med en len röst. Hennes lena, snälla röst förhindrade dock inte Justins reaktion. Han stelnade till och spärrade upp ögonen samtidigt som han automatiskt påbörjade en bortförklaring. Varför? Ja, det var en bra fråga. Varför var hans känslor för Alicia någonting han vilje dölja? Dölja för sin mamma till om med. Justin hade ju så bra relation till henne. Han berättade allt för henne. Tydligen var det annorlunda nu.

”No? What are you talking about?” Pattie tittade på honom med en blick som sa: Tror du att jag är dum eller?

Justin suckade och sjönk ihop. Han tittade ner på marken samtidigt som han funderade över varför han var så meningslös. Varför gillade inte Alicia honom? För uppenbarligen gjorde hon inte det. Hon orkade inte kämpa för honom, inte som han orkade kämpa för henne.

Pattie smekte Justins på armen.

”Why are you sad?” småskrattade hon. Hon förstod inte. Justin suckade, mumlade något ohörbart samtidigt som han vred på sig, precis som att han skulle försvinna härifrån då. Hans självförtroende hade sjunkit rejält när Alicia sa det där. Det där Justin mindes så väl.

Justin hade dragit in henne i sin famn. När hon var i hans famn kunde ha sluta ögonen och drömma sig bort. I hans dröm fanns bara hon och han. Drömmen hade brutits när Alicias öppnade munnen.

”Justin?” Justin hade känt hur hon hade tittat på honom utan att han öppnat ögonen. Han var inte redo att släppa taget om sin dröm ännu.

”Mm” hade han snabbt svarat. Sedan hade hon sagt det. De små, korta orden som fått pojken att legat vaken om nätterna, vridit sig alldeles blå över alla kroppsdelar han hade. Det värsta med orden som Alicia sa, var att han visste att de var sanna.

”You know that this doesn’t mean that we're together, right!?”

Justin svalde. Han hade fortfarande inte svarat på Patties fråga. Hon hade inte sagt någonting, men han kände allt hennes blickar. Blickarna som fick honom att tillslut öppna munnen, våga säga orden han gråtit av när han bara hade tänkt dem.

”Alicia... she doesn't love me.” Pattie skulle just säga någonting, men Justin hann före. Han hann skaka på huvudet och fortsätta:

”She doesn't love me like I love her.”

Tystnad. Kommer ni ihåg att Justin hade sagt att han ogillade tystnaden? Om inte, nu vet ni det. Ni förstår, tystnad uppstod bara vid följande tillfällen:

1. När ingen hade någonting att säga – eller som Justin brukade kalla det: När man inte hade någonting att säga till personen.

2. När allt var som jobbigast. När allt var som jobbigast kom ett ännu jobbigare moment – tystnaden.

3. Då man inte visste hur man skulle göra, hur man skulle ta i tu med problemet. Det här med Alicia var verkligen ett problem för Justin.

”Justin.” Där sa hon det igen. Samtidigt om hon började smekta Justins kind suckade han.

”I can see it.” Justin ryckte till. Han reagerade. Han hade förväntat sig någonting helt annat, som: Hon älskar visst. Istället sa Pattie det här, och vad hon menade med det var det bara hon som visste. Det vill säga, tills hon berättade det.

”What do you mean?”

”I see that Alicia love you too.”

Ni som tror att samtalet var slut där, hade fel. Pattie hade inte ens sagt det hon ville säga. Vad det var hon ville ha sagt blev dock inte vettigare att förstå då hon la en tidning på Justins knä. Han kollade undrande på den. Vad ville hon nu då?

”Open it.” Han gjorde som hon sa och öppnade den. Bläddrade. Sida efter sidan, frågetecken efter frågetecken. Han tänkte precis fråga vad hon ville att han skulle hitta, då han hittade det.

”No” sa han, viskade nästan. Han blinkade några gånger, ville inte tro att det var sant. Nu blev det Patties tur att sucka.

”It's true, Justin, and you must take a decision.” Pattie fortsatte:

”Do you want Alicia to go through all that Selena did?” I vanliga fall skulle Justin reagerat. Han skulle ha reagerat så stark på Selenas namn. Men nu funkade inte hans hjärna. Det blev för mycket. Alicia och Selena i samma mening. Det blev för mycket.

Justin skakade på huvudet. Det ville han inte. Han skulle aldrig utsätta Alicia för någonting sådant. Men samtidigt, han älskade henne så mycket. Han ville att hela världen skulle veta; Hans hjärta tillhörde Alicia Nellie Dawson.

Var var hon? Justin kollade otåligt på sin klocka. Det hade gått en kvart sedan han smsade henne och bad henne komma till hans rum, och var var hon? Ja, inte hos honom i alla fall.

Justin behövde få låta henne veta. Justin behövde höra henne säga att hon var stark. Han visste det egentligen. Hon kunde liksom tala till honom genom att bara titta på honom.

Han saknade hennes leende. Hans saknade hennes doft. Han saknade allt hos henne. Varför saknade hon inte honom?

Det var värt väntat varje gång. Varje gång Alicia steg in i rummet med det där leendet lekandes över hennes välformade läppar, var det värt allting. Justin rös. När hon tittade på honom såg hon det. Han insåg det. Han log lite för stort tillbaka. Lite för odiskret. Lite för öppet. Vad hjälpte i sådana här situationer? Bara en sak – titta bort. Så Justin gjorde det, det han minst ville göra. Justin tittade bort.

”Eh...” Alicia gick nervöst in i rummet. Justin stängde dörren bakom henne. Justin som fortfarande inte sagt någonting. Han harklade sig, insåg att det hade gått några sekunder för länge innan han förklarade sig.

”Sorry.”

”It's okey.” Alicia log uppmuntrande.

”I need to show you something, come.” Justin gick mot byrån där han lagt tidningen. Tillslut kunde han höra att Alicia följde efter honom.

”Look at this.” Han sträckte fram tidningen, rätt sidan, rätt bild, mot Alicia som flämtade till så fort hon såg bilden. Justin svalde, undrade hur hon skulle reagera, undrade hur hon tänkte.

När hon hade skuggläst tittade hon upp på Justin med stora ögon.

”But...” började hon, men kom aldrig längre. Justin suckade.

”I'm so sorry I have put you in this situation.” Alicia hyschade på Justin.

”It's not you fault.” Hon log, eller försökte. Justin suckade igen. Denna gång hjälpte inte hennes leende. Hennes leende kunde inte ersätta orden som stod skrivna i den där tidningen. Tidningen som miljontals tjejer läste varje vecka.

”No, you're wrong.” Justin skakade på huvudet.

”It's my fault.” Han satte sig ner på sängen med huvudet i händerna, mumlade meningen om och om igen i hans huvud. Hans fel, hans fel...

”Justin.” Om han inte var trött på det namnet, så borde han vara det nu. Men, det fanns ju ett undantag. Alicia. Alicias röst, Alicias doft. Hon satt bredvid honom. Hon satt nära honom. Justin trodde att han skulle svimma. Han var så... AH, lycklig? Naj, hon var ju fortfarande inte hans. Han bara kände den känsla man kände när allting föll på plats, när alla pusselbitar hittade rätt.

När han tittade upp från sina händer, möttes han av de finaste ögonen i hela världen. Alicias ögon. Hon såg orolig ut. Hon var orolig för Justin. Justin log. Nu visste han. Nu visste han att hon åtminstone brydde sig om henne, lite grann.

Då kom det då. Justin kunde slappna av när han visste att Alicia stod vid hans sida. Han kunde fokusera på sitt framträdande, gå igenom låttexterna i hans huvud, utan att behöva undra över var hon var, och vem hon var med.

Tre sekunder kvar. Justin ben darrade. Det var alltid värst i början. Det var alltid pirrigast i början.

”Good luck.” Alicias leende fastnade på Justins näthinna. Han log tillbaka, försökte le normalt men lyckades inte. Hur kunde han veta att han inte lyckades? Ja, varför skulle Alfredo annars börja gapskratta? Justin brydde sig inte. Han vände blicken framåt, som alla stora idoler. Han tog nästa steg. Nu var hans steg det steg som tog upp honom på scen.

”Ladies and Gentlemen – Justin Bieber!”

När Justin stod på scen fanns där ingenting som kunde stoppa honom. Han var den bästa, han var den starkaste och alla jublade med honom. Alla jublade för honom. Beröm var någonting Justin blivit mycket bortskämd av. Tittade han åt höger, kunde han se nomineringar på affischer. Tittade han åt vänster kunde han se sin en del av sin fan-skara som ropade hans namn, upprepade gång på gång att han var bäst. Om inte detta givit honom självsäkerhet, kunde man undra vad som någonsin skulle ge honom det.

”I wish we had another time.
I wish we had another place.
But everything we have is stuck in the moment.
And there's nothing my heart can do.
To fight with time and space.
'Cause I'm still stuck in the moment with you.”

I slutet av låten Stuck in the moment tittade han åt höger. Han ville mötas av den vackraste affischerna av dem alla. Han ville mötas av Alicias ansikte. Justin ville le mot henne så att hon kunde le sitt underbara leende tillbaka. Hans förhoppning gick i kras när han såg Ryan. Båda såg först ut att vara mitt uppe i ett samtals ämne. Plötsligt ändrades Ryans ansiktsuttryck. Om Ryan tittade på Justin med det uttrycket, ja, då blev Justin orolig, riktigt orolig. Ryan lutade sig närmare Alicia och smekte hennes kind. Justin trodde att han skulle kvävas av ilskan som bubblade upp inuti honom. Bara för att göra saken ännu bättre, gick Ryan närmare Justins kärlek och nuddade hennes läppar med sina.

Där stod hon, Alicias Nellie Dawson, stel som en pinne och blev kysst av killen hon älskades bästa vän. I ögonvrån såg Alicia det. Där stod han, Justin Drew Bieber, på scen och såg allting. Han såg allting.

Justin hade varit mycket noga med att förklara exakt vad, var och när hon skulle äta. Han var inte ensam om att veta att flickan ätit på tok för lite dem senaste dagarna. Scooter hade genast tagit på sig ansvaret för att hon inte fått tillräckligt med mat. Alicia hade mest skrattat åt dem, just för att dem såg lika borttappade ut i ämnet båda två, och då hade hon fått stränga blickar av Justin. Han tyckte inte alls att hennes svimning var lika komisk. Kanske tyckte Alicia det för att hon var lättad. Hon var lättad över att det inte var någonting värre.

Att Justin skulle bli ännu mer rädd om henne än vad han tidigare varit, borde Alicia ha insett. Så fort hon snubblade till, klev snett eller klämde handen i dörren – om man är klumpig händer det ett antal gånger per dag... ingen mer kommentar – var han genast på plats med ett oroat ansiktsuttryck. Alicia kunde inte göra annat än att skratta åt honom. Även om det kunde vara jobbigt så var det också... gulligt. Vem gillade inte att känna sig omtyckt och bli ompysslad av världens finaste kille? Vem ville inte känna sig som den enda tjej i hela världen? Den enda tjejen för Justin...

Om du hade frågat Alicia exakt samma fråga för tio månader sedan, hade hon svarat så annorlunda. Nu stod hon här, men en kille hon egentligen aldrig varit särskilt förtjust i. Alicia hade alltid trott att stjärnor har stökiga, oansvariga och... larviga. Ja, larviga. Barnsliga, gnälliga och otåliga. Listan kunde göras lång. Om inte Justin var ett stark bevis på motsatsen kunde man fråga sig vad orden egentligen betydde.

Att hon var trött, snarare utmattad, var ingen förvåning. Det skulle säkert alla ha varit i hennes sits. Att inte vara hemma förrän sent på kvällen, både i en hungrig och trött position, gjorde helt klart inverkan ändå in på morgondagen.

En svag gestalt sågs ur Alicias trötta ögon. Den där gestalten rörde sig mellan väggarna i rummen. När ljuset blev klarare kunde Alicia se varför personen höll på som den gjorde. Den var en han. Han var Justin. Justin pratade i telefon.

Alicia blinkade med ögonen några gånger innan hon riktigt vaknade till och gäspade stort. Hon kunde se hur Justin vände sig mot henne, log först men stelnade sedan till, precis som att han insåg att han gjorde någonting som var fel. Hans min blev som förstelnad, precis som att han hade sett ett spöke. Varför blev han plötsligt så... så hemlighetsfull?

Om Alicia inte varit orolig tidigare, borde hon absolut bli det nu. Han lämnade rummet. Var det någonting ha dolde för henne? Om ja, varför? Nyfikenheten tog kol på stakars Alicia som låg kvar i sängen och grubblade. Varför fick hon inte veta?

Alicia reste sig långsamt upp så att hon satt istället för låg. Hennes armarna i luften fick Justin att reagera på vart hon var på väg. Justin kom nämligen lagom tillbaka in i rummet som Alicia började stiga ur sängen.

”No, wait.” Med mobilen i fickan gav Justin Alicia ett stort leende. Jaha, så allting var okej nu?

Alicia stannade till och tittade upp på pojken som i rask takt tagit sig fram till henne. Hon gav honom en blick, en blick som innehöll förvåning och en viss irritation. Vad ville han nu då? Först smyga ut och dölja saker för henne och nu fick hon inte göra som hon ville heller. Alicia kunde inte låta bli att störa sig över hans uppträdande. Varför gjorde han så här?

Såklart skulle ha ställa sig framför henne och le sitt fina leende. Det borde hon ha insett. Det där leendet fick ju alltid henne på bättre tankar. Framför allt fick det henne på andra tankar. Alicia kunde ha världens sämsta dag, men när hon såg det där leendet var det som att det inte spelade någon roll längre. Hon kunde verkligen må hur dåligt som helst, men när hon såg det där leendet var det som att allting klarnade upp.

Justin la sig bredvid henne, på sidan med blicken i i hennes ögon. Alicia tyckte att det kändes som att han studerade henne. Han kunde göra så där ibland, bara titta på henne. I början hade Alicia tyckt att det var jobbigt, faktiskt. Nu var hon hyfsat van. Varför han gjorde så var ytligare en fråga som blinkade i hennes hjärnkontor. Ännu hade hon inte vågat att fråga. Ännu visste hon inte om hon någonsin skulle våga att fråga.

Alicia borde vara arg över det han sa. Scenen från deras bråk spelades om och om igen upp i hennes huvud. Liksom, var allting okej mellan dem nu helt plötsligt? På grund svimning tycktes det ha blivit så. Tyckte Alicia att det var okej? Han hade sårat henne. Han hade gjort henne att känna smärta i delar av kroppen hon aldrig tidigare funnit. Kan man känna smärta i någonting man inte visste fanns? Tydligen, ja.

Undrade inte Justin varför hon inte var sur? Alicias tankar fick en konstig vändning. Justin drog in henne i sin famn och slöt ögonen. Alicia började genast tänka på hur mysigt det var – sådana tankar hon inte borde tänka. Ni vet, den där känslan man har när man älskar någon man inte borde älska. Har ni känt den någon gång? Alicia hade det. Hon gjorde det just då.

”Justin?” Alicia tittade upp på pojken som fortfarande blundade.

”Mm.”

Hon var bara tvungen att säga. Han behövde få veta att detta inte var okej. Även om hon älskade honom, behövde hon sätta ner foten. Alicia tillät inte personer att behandla henne hur som helst.

”You know that this doesn’t mean that we're together, right!?”

Utanför fönstret rann droppar, regndroppar som bara blev fler. Det var en sådan typisk tråk-dag man skulle spendera framför tv:n med den man älskade. Det vill säga, om man nu inte hade sårat dem genom att berätta sanningen. Att Justin skulle bli ledsen av det, det hade hon förväntat sig. Att Justin skulle rusa ut ur rummet, det hade hon inte förväntat sig. Det var inte mycket Alicia förväntade skulle hända innan det hände. Precis som nu. Hon hade inte förväntat sig regn. Usch, vad satt hon i fönsterkanten och funderade på egentligen? Regn? Gud vilket roligt liv hon hade.

Varför blev det alltid så här? Alicia undrade. Alicia funderade. Inget svar kom. Däremot var det någon som kom. Alfredo.

Han satte sig ner bredvid Alicia, så sängkanten. Till att börja med var han tyst. Alicia såg att han tänkte säga något med det kom aldrig. Till att börja med...

”You probably wondering why I'm here.” Alicia ryckte på axlarna och skakade lätt på huvudet. Kanske, kanske inte. Hon hade sin aningar.

Alfredo fortsatte:

”I don't want to force you to do anything you don't want to – I mean, you're my baby.” Alicia log.

”But.” Där kom det anade men-ett.

”Please, talk to Justin.”

”Justin, I'm sorry, I mean, yeah, I did meant what I said but” Alicia skakade av sig tanken. Hon hade tagit Alfredos råd. Hon var på väg till Justin för att prata med honom. Dock fanns det ett beskymmer. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga.

Sakta knackade hon på hans dörr. En gång, två gånger, tre gånger. Till Alicias förvåning var det inte Justin som öppnade. Det var Chaz. Först tittade Chaz förvånad på henne, sedan log han, smått. Vad var det med alla i dag? Varför var alla så konstiga? Chaz log inte sitt glada leende han alltid gjorde när han såg Alicia. Hans leende var inte äkta. Alicia orkade inte tänka mer på det. Det var inte därför hon var här.

”Is Justin here?” Chaz kollade bak innan han vände sig mot Alicia igen. Bet sig i läppen hann han också göra innan han nickade, långsamt. Alicia suckade när hon gick förbi honom i hallen. Hon orkade inte med denna långsamhet. Inte i dag.

Där stod han, med ryggen mot henne. Hans bara rygg gav henne rysningar, och en storlek större ögon.

”Justin.” När han vände sig om – gosh, gosh, gosh. Alicia fick verkligen bita ihop för att inte dregla. Varför vad han tvungen att stå några meter framför henne med den sexigaste magen hon någonsin sett? Varför var han tvungen att gå utan tröja just nu?

Pojken vände sig om, tittade på henne med stora ögon. Han var förvånad. Vadå, trodde han att han bara kunde springa iväg utan att hon skulle undra, utan att hon skulle bli orolig? Hon brydde sig om honom, hade han inte förstått det?

Kanske skulle dem aldrig ens ha påbörjat sin relation. Alicia var inte blind. Hon såg på Justin att det var någonting. Inifrån suckade hon, utifrån jublade hon. Hon ville få honom att känna smärta precis som hon hade fått göra. Hon ville få honom att kämpa.

”Oh, Alicia” mumlade han, nedstämt. Det var inte alls samma glädje i hans röst. Varför? Det hade troligen bara han svaret på. Alicia skulle hemskt gärna vilja veta den, precis som varför och vad han dolde för henne. Dock var hon ingen tankeläsare. Det var tydligen det enda sättet att få ut någonting ur honom. För användning av talförmågan, den använde han inte.

”What are you doing?” Justin tittade sig omkring, kliade sig i nacken.

”Öm...”

”No, I don't mean that” var Alicia snabb att påpeka och nickade mot högen med kläder som låg framför hans fötter. Justin följde hennes blick.

”Why are you so weird?” Justin suckade. Det märktes på honom att detta var ett samtal han inte ville diskutera. Han satte sig ner på sängen med huvudet i händerna.

”I don't know” mumlade han lågt, Alicia hörde knappt.

”What?” Ni vet, ibland är det bara så att man säger ''va'' även när man hör. Detta var ett sådant tillfälle.

Justin suckade igen innan han tittade upp på Alicia. I hans ögon speglade en sak. Plåga.

”Because I love you” svarade han tillslut, i en hes stämma. Alicia rös över hela kroppen. Hon visste inte vad hon skulle göra eller var hon skulle ta vägen. Nu blev det hennes tur att bli så där stel. Justin reste sig upp och var på en halv sekund framme hos henne. Alicia tittade på honom med stora ögon. Hon sa ingenting. Han sa ingenting. Han pressade sina läppar hårt mot hennes. Om man inte visste vad känslan var när man blev ett med den man älskade igen, efter flera dagar utan den, ja, då kunde man inte förstå passionen i kyssen Justin gav henne. Kyssen som hon tillslut besvarade.

Hon och Justin kom precis från lunchen. Kyssen hade nästan förvärrat allting. Scooter, ingen annan heller för den delen, visste om deras kärlekssaga. Scooter som också tvingat med Justin Alicia när han skulle lämna matsalen. Den stakars grabben hade knappt fått i sig en tugga, och vem satt inte tvärs emot och såg allting med ett stor kopp dåligt samvete inom sig? Jo, precis, Alicia.

Skulle hon verkligen vara ledsen för Justins skull? När hans mobil ringde och han fick på den där hemlighetsfulla minnen vart hon inte lika säker längre.

”Alicia.” När han kom tillbaka, med ett leende över läpparna, drog han genast bort Alicia från hennes samtal med Alfredo. Och Alicia, ja, hon blev inte gladast. Med en smått irriterad, vilsen, min, blev Alicia framputtad. Ut från hennes mun kom ord som:

”What are you doing?”

”Stop it.”

”Justin!?”

Justin hade inte lyssnat. Kanske var det en positiv sak, när Alicia väl fick se vem som stod på andra sidan om den där genomskinliga dörren.

”Alicia!” Alicia drog efter andan. Kunde det vara...? Men hur? Hon bara stirrade på sin vän, eller vänta, hennes vänner. Först undrade Alicia varför dem var här. Kunde Justin ha någonting med deras uppträdande att göra...? Sedan blev hon nästan lite orolig. Magen vred sig om, tryckte på alla organ och fick hjärtat att klappa hårdare. Var det inte dem som var ovänner? Alicia behövde inte bekymra sig mycket mer. De såg glada ut, och anledningen var Alicia.

De kramades länge. Ingen sa någonting. Runt omkring var det tystnad. Det ända som hördes var deras andetag, åtminstone till Justins harkling avbröt deras ovanligt långa kram. Paulina log mot Alicia. Jenna var med upptagen av att titta storögt på Justin. Alicia kunde inte låta bli att fnissa åt henne. Sedan blev det allvar igen.

”I'm so sorry, I didn't mean to-” Paulina avbröt henne genom att höja fingret.

”It's okey. Justin has explain everything.” Alicia vände sig om, mot Justin, och log mot honom. Ett äkta, härligt leende. Ett lika fint leende fick hon tillbaka. Hon ville bara kasta sig runt hans hals och säga att hon älskade honom mer än allt. Men det kunde hon inte. Vad skulle hennes vänner tro då?

”You rock!” sa hon istället och log. Han blinkade flörtigt mot henne. Jenna skrattade i bakgrunden. Det var inte konstigt att han gjorde så. Han gjorde så mot alla, eller det var åtminstone så Alicia uppfattade det.

Alicia kunde inte vara gladare. Hon kände sig som världens lyckligaste som gick bredvid sina två bästa vänner genom hotellets korridor. Dem skrattade och pratade om allting – allting mellan himmel och jord, till och med lite där utanför. Deras samtal var egentligen helt obegripliga, kanske var det därför även Justin lämnat deras gäng någon minut tidigare. Att han var hungrig, som han sagt, efter den där frukosten kunde i och för sig vara förståeligt.

”How do you feel?” frågade Paulina plötsligt när dem satt och vinglade på stolar i korridorens hörn, precis som dem alltid brukade göra där hemma.

Frågan kom så plötsligt att Alicia ryckte till och var nära på att tappa balansen.

”Good” kastade hon tillslut ur sig. Paulina tittade bekymra på henne.

”Are you sure?” Alicia mumlade. Varför förstod inte Paulina att hon inte ville diskutera det här?

”It's hard to lose someone that's been their whole your li-”

”What?” Alicia vände blicken från tjejerna till personen som dök upp bakom henne. Hon kände igen rösten. Hon ville inte känna igen rösten. När hon vände sig om var det klart. Det var han. Justin. Fan, hade han hört allt?

Justin tittade på henne med armarna i kors över bröstet. Han såg inte alls glad ut. I hans ögon speglades besvikelse, han var besviken för att hon dolde någonting för honom. I hans ögon glimmade också, långt, långt därinne, en oro. Alicia kunde se det. Hon kunde se allting i hans ögon. Kanske visste han det, för helt plötsligt bröt han deras ögonkontakt och spände ögonen i henne. Han gav henne blicken som tillslut skulle kväva ur henne en förklaring. Alicia svalde och tittade ner, hela tiden med Justins brinnande blickar på sig. Hon förstod att hon blev tvungen att berätta. Även om hon inte ville, även om hon fortfarande inte tyckte att det var vid rätt tidpunkt, blev hon tvungen.

”I'm sorry i didn't tell you, but I didn't want you to feel sorry for me.” Justin kollade skeptiskt på Alicia som sekunden efter spottade ur sig orden hon varit så rädd för att tänka på dem senaste veckorna.

”My parents died some weeks ago.”

Varför var livet så meningslöst?

Med mobilen mot örat och tårar på kinderna kunde man finna Alicia sittandes lutande mot väggen, precis vid dörrens slut. Signalerna rullade på, precis som de gjort till alla andra Alicia hade försökt att ringa. Claire svarade inte. Hon var väl fullt upptagen med sitt jobb. Ni vet, jobb går före Alicia. Allting går före Alicia. Fråga bara Justin.

Alicia hade också försökt att ringa Paulina och Jenna. Ingen svarade. För ungefär två veckor sedan hade Jenna slutat att svara på flickans sms. Tidigare hade det varit Paulina som varit arg på Alicia. Alicia antog att Jenna fick reda på deras bråk.

Varför försökte hon änns kontakta dem? Hon visste inte. Vad hon skulle säga ifall någon av dem hade svarat? Det hade hon inte heller klurat ut. Hon ville väl bara inte känna sig så ensam. Ensamheten tog kol på henne just för att tankarna var så mycket värre då. Hon hade friheten och tiden att tänka. Fanns det någonting jobbigare än tankar, så säg gärna till.

Till. Justin. Justin var jobbigare än tankar. En stor del av Alicias tankar tog faktiskt upp honom. Ena dagen kunde han vara helt... underbar. Snäll, omtänksamt och bara perfekt. De dagarna var de bästa i Alicias liv. Andra dagen var han den där bortskämda popstjärnan som inte såg Alicia förrän han kände för det. Alicia hatade den sidan hos honom. Alicia hatade den sidan hon var ensam om att se.

Morgondagen hade börjat komma. Det hade Alicia sett från sin plats vid dörren där hon suttit sedan hon rusat in rummet. Sängen som hon först hade slängt sig i hade hon inte orkar legat länge i. Egentligen vägrade hon att gråta. Inuti henne hade hon haft en kamp med sig själv. Tankarna var alltid starkast i längden. Det var inte förrän hon tänkte på honom, tänkte på allting de två hade gått igenom, som tårarna kom.

Morgon. Alicia hade nästan hoppats på att Justin kommit ut. Bara ett hest, svagt förlåt skulle ha fått henne helt knäsvag. Hon varken såg eller hörde någonting från honom under hela, långa natten.

Alicia visste inte vad hon skulle göra. Orkade hon att ta på sig kläder, gå ner till frukosten och dra på det falska leendet? Orkade hon låtsas som att allting var okej? Nej. Hon var stark. Det visste hon. Men att mötas av Justins mjuka ögon – i och för sig kanske de inte änns skulle vara mjuka, utan ilsket hårda, uh -, nej, det klarade hon inte av just nu.

Fingrarna knappade in ett meddelande på den vitglittriga iphonen.

//I don't feel so good. Can you come over?//

Hon letade febrigt fram rätt kontakt. Ryan. Till honom skickades meddelandet iväg. Han skulle ändå få veta om deras avslutade förhållande någon gång. Mot alla odds hade de blivit riktig bra vänner den senaste tiden. Alicia förstod fortfarande inte vad ödet ville med dem.

Medan hon väntade på svar ställde hon sig upp, jämrade sig lite om vilken obekväm ställning hon suttit i dem senaste timmarna, och bestämde sig för att gömma både sig själv och sitt hår i en munkjacka. Lagom till att den otroligt vackra och påhittiga – hehe - klädstilen satt på plats, fick hon ett svar.

// :( Sure, babe. I'll be at your place in a minute!//

Att vara eller inte vara, det var frågan. Alicia fnös. I hennes värld var frågan snarare: Varför dyker Ryan aldrig upp? En suckande Alicia sittandes på sängkanten behövde inte fråga sig frågan särskilt länge. Helt plötsligt, ja, det var verkligen helt plötsligt, dök Chaz och Ryan upp... med vattenpistoler?

”What the hell!?” tänkte Alicia innan hon blev dränkt av vattnet. Hon skrattade, dels på grund av att hon verkligen inte förstod vad som hände, och dels på grund av att Chaz krupit upp till henne och hade fullt upp med att kittla henne.

”Do you give up?” Alicia skrattade samtidigt som hon sakta skakade på huvudet.

”Give up? What have I done?” Chaz slutade att kittla henne och lät Alicia hämta luft. Hu, det var verkligen någonting hon behövde. Pulsen hade skenat iväg och andetagen hade blivit fler och kortare.

”Please, don't be sad” sa Chaz tystare och gjorde en dyster min. Alicias min ändrades direkt. Hon tittade ner i marken och ryckte på axlarna, som för att visa att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga eller göra. Chaz suckade och hoppade närmare henne. Ryan, vars vattenpistol inte längre var så vattenfylld, satte sig på andra sidan om henne. Han la även armen över hennes blöta axlar och lät henne luta sitt huvud mot hans axel. Det var då tårarna kom. En för en. Alla var de lika irriterande och jobbiga som slank ut. Alicia kämpade, och lyckades tack vare det hålla inne åtminstone hälften.

”Tell us” sa Chaz mjukt och smekte hennes arm. Alicia tittade upp. Först var hon tveksam. Chaz såg det. Han tittade uppmuntrande på henne. Alicia tog ett djupt andetag.

”Me and Justin have broken up.” Det var jobbigare att säga Justins namn än vad hon trott. Hela hennes kropp värkte, värkte av både längtan, kärlek och hat mot honom. Det blev som att alla deras minnen spelades upp i hennes huvud. Alla minnen hon försökt att dölja för sig själv.

”What have he done?” Alicia vred huvudet mot Ryan och gav honom en förvånad blick. Till skillnad mot Ryan hade Chaz bara gett ifrån sig ett 'åh'. Ryan ryckte på axlarna och log mot Alicia.

”I mean, isn't he the reason that you two broke up?” Jo, visst var han det. Justin var alltid anledningen. Vem var anledningen till att hon var sur? Justin. Vem var anledningen till att hon var ledsen? Justin. Vem var anledningen till att hon var så äckligt kär? Justin.

”Maybe” mumlade Alicia och vände sedan huvudet framåt igen. Kanske...

I killarnas rum hade de tre vännerna placerat sig, Alicia i Chaz knä med munnen full av popcorn. Det gällde att passa på att äta innan hon skulle hänga med Scooter till arenan. Justin var tydligen redan där, inte för att hon orkade bry sig. Scooter hade hon inte sagt något till om hur dåligt hon egentligen mådde. Han visste väl inte änns om att hon och Justin en gång varit tillsammans. Det fick Alicia att börja undra, vem hade egentligen vetat? Var hon besviken över det faktum att det nästan bara var han och hon som vetat? Vem ville hon skulle veta? Hans fans, hennes vänner, hela världen? Listan kunde göras lång men Alicia valde att hålla den kort.

Tillsammans med killarna hade hon haft en bra förmiddagen, dock kanske hon hade gått upp något kilo, men det var hon nog inte ensam om. Ryan sade någonting om att dra till gymmet i slutet av veckan, när de skulle ta farväl av varandra för dagen. Om Alicia hade varit tillräcklig uppmärksam, hade hon fnyst åt honom. Hon? Gymmet? Ha, dröm vidare.

Scooter hade varit i farten och givit Alicia ett uppdrag. Att följa med till arenan, till scenen, och se Justin repetera var väl det hon minst ville just nu. Det var även det hon mest vägrade att visa. Istället åkte det där fejk-leendet på. Scooter verkade ändå inte se någon skillnad.

Bakom Scooter, iklädd i tråkiga jeans och tröja utan text, traskade Alicia, försökte se någorlunda glad ut. Hon log mot några som log mot henne, hälsade på några som hälsade på henne. I ögonvrån kände hon Scooters brännande blick. Märkte han det på henne? Märkte han att allting inte stod rätt till? Tydligen gjorde han inte det, då han tittade bort. Vad var det med världen? Märkte ingen sådant längre? Visste ingen hur det kändes, och framför allt hur det såg ut, när man blev sårad av den man... älskade? Att Alicia älskade Justin hade hon inte funderat på innan. Funderingarna hade tagit kraften till att se det han inte hade istället för att se det han hade. Hon kanske älskade honom ändå, trots allt han hade gjort.

Att få träffa kändisar var någonting Alicia bara hade drömt om tidigare. Liksom, stå bakom en av världens största scener och mingla med en tjej vars danskarriär hållit på sedan hon var åtta... wow. Det var inte varje dag man träffade en sådan person. Innan hade Alicia bara kunnat drömma om det nu hon upplevde som verklighet. Ett ord: Respekt.

Jo, tjejen med namnet Elina var riktigt trevlig, inte alls så där ytlig som Alicia fått för sig att dansare var. Hon var vacker också. Långt, ljust hår och blåa, glimrande ögon. Det var någonting bekant över henne. Kunde hon ha någon svensk i sin familj?

Det visade sig att Elina var i ungefär samma ålder som Alicia själv, och som egentligen hade fått kämpa sig upp till toppen på egen hand. Med föräldrar som inte varit mycket rikare, mycket snyggare, eller mycket bättre än någon annan, hade hon gjort det många såg som omöjligt. Hon hade tagit saken i egna händer.

Alicia blev imponerad, och började nästan skämmas över vad hon hade åstadkommit. Hon som tyckte det var coolt att bara delta, se och lära, i världens för tillfället populäraste gäng - Justin och hans team. På tal om Justin, där kom han.

”Hey, Justin.” Scooters ord fick Alicia att titta upp från ögonkontakten med det mycket intressanta golvet... eller inte.

När Alicia tittade upp möttes hon av ögonen. Ägaren till ögonen tittade tillbaka. Det var första gången på länge Alicia såg mjukheten i hans ögon. Han var på vippen att säga någonting, men hann inte få fram det. Alicia tittade nämligen ner på det där golvet igen. Han valde då att hålla tyst. Han med ögonen betydde ingenting i hennes liv längre. Ha, precis så var det. Japp.

Okej, det var inte så. Alicia svettades, skakade och fick rent av panik. Varför var han tvungen att komma? Hennes dag hade varit perfekt. Okej, kanske inte perfekt... men helt klart bättre än innan han kom och förstörde allt. Bara hans klara, rena röst fick henne att rysa, rysa över hela kroppen. Bara vetandet om han var närvarande fick hennes tankegångar att vändas ut och in. Alicia tyckte att det kändes som att hon blottade hela sig själv. Var det ingen som såg det? När hon tittade upp var alla lika upptagna med varandra som tidigare. Förutom en. Förutom en kille. Ni vet nog vad han heter.

Att fortsätta prata med Elina var det bästa Alicia kunde komma på. Allt för att slippa stå upp med vajiga ben, bara en bit ifrån killen hon älskade mest av allt.

Elina hade frågat lite om Alicias bakgrund. Hon hade valt att köra sanningen, men dölja det oviktiga. Det var ju oviktigt att hon inte hade några föräldrar - ingen pappa som skyddade henne ifrån allt ont i världen och ingen mamma som alltid stöttade henne -, eller hur!?

”Wow, someone is really into you” sa Elina plötsligt och fnittrade. Alicia tittade förvirrande på henne. Vad menade hon? Elina tog en klunk av sin fanta samtidigt som hon nickade bort mot dörren. Alicia behövde bara ge personen en blick för att hennes hjärta skulle dunka snabbare.

”Justin” viskade hon svagt när hon vänt sig mot Elina igen. Elina tittade skärrat på henne.

”Do you know him?” Alicia bet sig i läppen. Sanning, lögn eller sanningen fast åter igen undvika det ”oviktiga”? Alicia valde det sista.

”We work together.” Hon ryckte på axlarna och tog en klunk av sin läsk. Elina tittade storögt på henne men sa inte så mycket mer. Alicia var tacksam över att slippa prata om Justin. Hon ville ju undvika honom, inte prata om hur otroligt perfekt och cool han var.

”Alicia.” Alicia visste den där rösten, ändå tittade hon upp och fick på sig en någorlunda förvånad blick. Vad hade hon väntat sig egentligen? Hon hade känt på sig det hela tiden. Justin hade något att säga henne.

Alicia skulle precis svara, men då hände plötsligt någonting. Greppet om läsken lossnade. Vart burken tog vägen visste hon inte. Någonstans där bort hörde hon i alla fall en duns. Dunsens läte blev bara svagare och svagare.

Plötsligt visste hon knappt någonting. Allting blev suddigt. Och snurrigt. Allting snurrade plötsligt. Någonstans där borta, i verkliga livet, hörde hon röster. Elina och Justins röster. De ropade på henne. De skakade i henne. Hon kunde inget göra. Just då kände Alicia knappt någonting. Vad som var glädje eller plåga visste hon inte längre. Vad som var godhet och vad som var ont försvann från hennes lärdomar. Allting i hennes minne trycktes undan. Har ni någon gång upplevt känslan av att någon ryckt eran favoritask ifrån era händer? Asken med alla favoritbilder-, minnen och händelser du skulle kunna leva i för alltid. Efteråt känner man sig alldeles tom. Du har just förlorat dig själv.

Det gick så fort. På bara någon sekund hade hon svimmat, svimmat rakt in i Justins famn.

Svart mot vitt. Färgerna sprack och kastades mot Alicia när hon sprang genom den schackbrädsliknande korridoren. Hon dukade, försökte komma undan den hemska rösten som spelades i hennes huvud. Skratt, elakt skratt, och prat i höga, mörka toner. Alicia var rädd. Hon var rädd för att. Mest av allt var hon rädd över att vara ensam. Hon var rädd för att lämnas ensam i denna värld.

”Alicia.” Åter igen fick hon höra sitt namn upprepas. Om det var en person eller flera, det hade hon vetat sedan länge. Det var han. Vad gjorde han här? Här med henne? Alicia kände sig sömnig, ville helst av allt sova lite till, men kroppen, den ville någonting annat.

Att slå upp ögonen och mötas av dem där ögonen hade Alicia inte varit med om tidigare. Det var en oerhört mysig känsla.

”Thank god.” Justin pustade ut och kastade sig över henne. Alicia kollade sig förvirrat omkring. Hon var kvar i samma rum somt tidigare. Hon låg på en soffa. Tidigare hade hon hon inte änns sett att det varit en soffa där.

Justin kramade hennes hand. Alicia kunde se att han log. Hon log lite tveksamt tillbaka. Hela han fick hennes vetande om vad som var rädd att springa iväg, livrädd för att möta hans ögon – livrädd för att möta hans glädjespridande. För Justin var sådan. Alicia kunde vara hur arg som helst på honom, men när han kopplade på det där leendet kopplade hon av hjärnan.

Han smekte hennes kind med sin mjuka hand. Hans långsamma beröring skickade elektriska stötar genom hela Alicias kropp.

”Do you know how worry I've been?” Alicia svarade inte. Hon kunde inte svara. Hon var alldeles förtrollat. Allt hon kunde göra var att stirra på honom. Fanns det någon finare?

Justin log fortfarande mot henne. Det förvånade inte Alicia om hon hade världens fulaste, förvånaste min i sitt ansikte. Hon skämdes och ville titta bort. Hon ville rusa därifrån. Allting hon ville var omöjligt, i alla fall just då.

Justin närmare sig lite och Alicias puls ökade lite.

”I didn't know that.” Justin fortsatte att närma sig. Alicia svalde när han berörde hennes näsa med sin näsa.

”I didn't know you were one of those who fainted because of my charm.”

Så här skulle det vara. Justin bakom henne. Hans värme värmde henne. Hans händer runt henne som fick hela hennes kropp att ticka som en klocka. Bara få ligga i sin bästa väns armar och känna sig hel. Alicia älskade att leva.

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=F6dZmEs7jUA

Det svarta mörkret hade lagt sig över staden. Justin stod på hotellrummets balkong i endast jeans och t-shirt. Om han nu frös eller inte i den kalla novemberkvällen hade han inte känt efter.

Blicken var riktad mot allt. Allting som hände där nere i den mörka staden såg Justin ovanifrån.

Han såg ett litet barn som sprang runt, i tårar. Kanske letade han efter en borttappad moder.

Han såg ett ungdomsgäng gå in, skrattandes, i en nattklubb. Tjejerna hade överdrivet korta klänningar och killarna såg överdrivet mycket på just det klänningarna inte täckte.

Han såg en sak till. Det lyckliga paret som hand i hand gick och log mot varandra. Justin kunde inte känna sig mer ensam.

Justin var alltid omgiven av folk. Vart han än gick fanns det alltid någon där som kände igen honom. I början hade det varit roligt. Han hade fått känna sig älskad, älskad av... alla. Om någon försökte trycka ner honom, behövde han inte längre själv stå upp för sig själv på egen hand. Han hade sina fans.

Visst var det fortfarande... hm, roande att alla kände igen honom. Ibland var det mindre roande. Ibland behövde han vara ensam. Den tiden fick han inte ofta. Oftast brukade han utnyttja den till max. Nu var han ensam, men han hade mycket hellre haft Al-... hon vid sin sida.

Hon. Justin kunde inte säga eller tänka hennes namn. Alla, typ alla på hela jorden, visste vem hon var. Hon var anledningen till att han satt här, och ja, det visste alla också.

Att ha övergått från att stå och sucka, satt han nu och suckade. Han visste inte vad han skulle göra. Han visste knappt vad han skulle tänka. Han kände sig både tom, sårad och besviken. Besviken på sig själv. Hjärtat värkte som aldrig förr. Det kändes värre än när någon slog till honom. Justin lutade sig mot väggen och blundade. Från mobilen genom hörlurar spelades Anywhere else but here. Det var ingen mindre än hon som hade tipsat honom om den låten.

I'm staring at the clock,
I'm wondering why I'm still here, yeah.
And my head's about to pop,
I'm thinking that you best stay clear, yeah.

Oh, how did I get stuck in this predicament, I don't know.
I want to throw this repetition out the window.
I'm gettin' tired, of wondering why I'm still here.

And I wish that I could,
Snap my fingers, make myself disappear.
Snap my fingers, get myself out of here.
Snap my fingers, snap my fingers, oh, oh.

”Knäppa mina fingrar och få mig att försvinna. Knäppa mina fingrar och få mig själv ut härifrån”. Låten passade så otroligt bra in på Justin. Han ville bara försvinna, i alla fall ett tag. Få åka bort härifrån. Kanske till dåtiden?

”I want you to be my girlfriend”. Alicia hade stirrat på honom, ah, Justin visste inte hur länge. För honom hade det känts som år. Åren gick innan Alicia åtminstone stängde munnen.

”Me?” hade hon hest frågat.

”Yes, you” hade Justin tänkt, men han hade inte sagt det. Han hade bara stått där och glott på henne. Han kunde inte prata. Han hade varit så nervös inför frågan. All hans kraft hade gått till den. Tänk om han förstörde allting nu. Tänk om hon aldrig mer ville se honom. Tänk om- Ja, att tänka att hon skulle kyssa honom just i det ögonblicket och sedan nickade ivrigt hade Justin inte änns vågat tänka. Tänk att man kunde vara så lycklig som han hade varit då.

Bara ett minne fick honom att rysa över hela kroppen. Hon var så fin... När han tänkte på henne fick han upp en bild i huvudet. Bara en bild av henne gjorde honom helt skakig. Hon var så levande. Hon var så nära. Ljust, gyllene hår som hängde ner över hennes axlar. Ögonen som alltid var lika stora när dem tittade på honom. Så oskyldiga, så vackra. Justin rös bara han tänkte på dem. Tänk vilken effekt hon hon måste ha på honom i verkligheten, när han blev helt ställd av bara tanken.

Justin visste inte vad som var bäst med Al- hon. Usch, det var så svårt att inte få tänka det vackraste namnet i hela världen. Var det bästa med henne hennes sätt att säga hans namn, hennes sätt att ta vara på varje dag eller hennes sätt att bara vara? Hon vågade att bara vara sig själv. Justin insåg att det slog allt.

Allting kunde inte köpas med pengar. Justin stod nu fats vid sitt nya tycke. Förut hade han inte varit säker. Vänskap kunde köpas och kärlek kunde köpas, ja, kanske dock inte äkta. Vem brydde sig om äkta saker nu för tiden? Kolla bara på alla diamanter som alla gick runt och bar. Hur kunde man se om dem var riktiga eller inte?

Den stora punkten till att Justin börjat tycka som han tyckte, var tidsmaskiner. Om det fanns en tidsmaskin han kunde köpa, ja, då skulle han nog kunna bli lycklig igen. Tyvärr finns det inte tidsmaskiner. Tyvärr kunde Justin aldrig bli lycklig igen. Stämde det? Det var ju så han beskrev det.

Om han hade varit en vanlig kille skulle detta aldrig ha hänt. Bråkets innebörd skulle de aldrig änns diskuterat. Man kunde frågat sig varför han inte hade berättat någonting. Han frågade sig själv den frågan jämt. Varje minut, varje sekund. Han hade varit så uppe i allting. Det var som att han nyligen landat på Jorden. Han hade landat på Jorden när hon lämnat hans sida. Han hade nästan varit för kär. Han hade tagit henne för givet.

Justin suckade och spände nävarna. Varför hade han varit så dum i huvudet? Varför var han så dum i huvudet?

'Cause I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be, anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
Could be catching the wind,
I could be seeing the world.
I could be riding with the top down, kissing my girl.
I could be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.

Kanske skulle han inte änns ha träffat henne om han inte vore känd. Kanske vore det bättre att inte få vara hennes vän, än att inte veta att hon fanns.

Justin tog ur sin hand ur fickan. När han öppnade handen var den inte tom. Inuti låg den. Ett halsband i rent, äkta silver. I mitten av bandet vilade ett hjärta, ett tjockt hjärta. Vid hjärtats kanter var det smyckat med ränder. På den högra sidan framifrån låg där en ros med två små blad på. På andra sidan stod det någonting. Om man tittade närmare kunde man se texten, texten Forever.

Hon skulle ha fått den. Den var hennes. Justin hade inte hunnit ge den. Kanske vore det bäst. De två hade inte varat för evigt. Eller hur!?

Han stängde handen igen och kramade halsbandet hårdare. Han blundade, tänkte sig tillbaka. Tänk om den lilla prylen i hans hand nu legat runt hennes hals. I så fall skulle det åtminstone funnits ett bevis på att hon en gång var hans.

Justin ställde sig upp och hängde på räcket. Med hakan på armarna blickade han ut över staden, denna gången med stängda ögon. Ögonen var trötta. Han var trött. Egentligen borde han sova. Klockan var mycket och kommande dag skulle ha behöva gå upp tidigt, men han kunde inte. Hans huvud var allt för överfylld med tankar. Huvudet skulle typ explodera snart. Justin skulle typ explodera snart.

Om det var någon Justin alltid följde, så var det hans drömmar. Det var hans drömmar som tagit honom dit han var i dag. Att följa sina drömmar, att tro på att man kan bli vad man vill, hade varit viktig för honom. Det var viktigt för honom.

The sun is coming up, I wanna get out of there.
Well here we go again, I'm back to where I began.
Oh, you can take my checkbook,
Credit cards and keep 'em.
I'd give 'em up for just a little bit of freedom.
And my escape, I'm planning it in my head.

And I wish that I could,
Snap my fingers, make myself disappear.
Snap my fingers, get myself out of here.
Snap my fingers, snap my fingers, oh, oh.

'Cause I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here
I'd rather be, anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here,
I could be sippin' a drink,
I could be gettin' a tan.
I could be hanging on the beach,
With my toes in the sand.
I could be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.

Texten var gripande, men det hade Justin insett redan första gången han hörde det. Han och hon hade gått en promenad och tillslut stannat vid havskanten. Det hade varit så underbart allting. Hennes läppar mot hans skulle han aldrig glömma. Hon hade inte bara visat honom en fantastisk låt den kvällen. Hon hade också visat honom äkta kärlek.

Justin satt och lyssnade på låten. Ja, för vad skulle han göra? Allting kändes ändå meningslöst.

Kanske skulle han ha sprungit efter henne när hon sprungit iväg några timmar tidigare. Justin hade ofta upplevt att han tänkte tillbaka på allting dåligt han hade gjort och sagt till sig själv:

”Om jag får leva om den här dagen, ska jag göra den så här”. Egentligen borde han inte tänka så.

1) Visst, alla ville bli en bättre människa, men alla kunde inte vara den perfekta människan. Justin hade lagt så mycket energi på att bli någonting som han inte var, bli någonting som han inte kunde. Även om alla andra verkade tycka det, så var han inte en särskilt bra person egentligen. Kolla bara på henne. Vilken bra person gjorde någonting sådant mot världens mysigaste tjej?

2) Om han inte hade gjort det där misstaget från början så hade han aldrig upptäckt närhan gjort rätt. Då kanske han skulle satt högre krav på sig själv och försöka upprätta ännu svårare nivåer som han inte alls var kapabel till. Hur skulle det sluta då?

Killen med allt för många tankar lutade sig åter fram över räcket. Sin öppna handen sträckte han ut framför sig. På handen låg halsbandet. Ni vet, hennes halsband. Justin spreta med fingrarna. Han var osäker. Skulle han släppa halsbandet? Skulle han släppa dem två?

No more but stop, sittin' in traffic.
Wakin' up at 6 in the morning, ain't gonna happen.
No more office, no more line ups.
You can just forget about it, we want freedom.
We want freedom.

And I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.

I could be catching the wind,
I could be seeing the world.
I could be riding with the top down, kissing my girl
I could be sipping it in,
I could be living it up.
I could be sitting there, oh I'm not giving up.

Could be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
Anywhere else but here.
Anywhere else but here.

Fingrarna åkte tillbaka och kramade om smycket. Långsamt drog han in handen till kroppen igen. Han ville inte släppa taget. Han var inte redo att släppa taget om varken halsbandet, hon eller vad dem två hade tillsammans. Hon visste det. Han visste det. Han älskade Alicia Nellie Dawson.

http://www.youtube.com/watch?v=XOLWDuKXYy8

Livet var full med möjligheter, men även fylld med gropar. Livet var fantastiskt, men även en plåga. Alicia visste. Hon hade fått uppleva både det ena och det andra. När man hade det som bäst, gick allt åt helvete. När man trodde att man inte skulle klara av en till dag i denna sörjan, vände plötsligt humöret och allting blev helt underbart - igen.

Justin hade dragit iväg och repade för fullt inför kvällens konsert. Alicia hade fått reda på det genom en sms han skickat till henne. Ett sms... Han hade inte mage nog att säga det öga mot öga. Justin hade tillbringat hela föregående dagen med Alicia. Varför hade han inte berättat någonting om morgondagen för henne då? Hur länge hade han vetat om det egentligen? Alicia tvivlade stark på att träningstillfällena bara dök upp sådär helt plötsligt.

Ännu en tråkig dag väntade. Scooter hade gett flickan en slags semester, som han fint hade kallat det. Han hade fullt upp och klarade inte av att underhålla Alicia också på köpet. Hon förstod. Livet kunde plötsligt få omständliga vändningar. Det var okej, men det var inte okej när man visste om det flera dagar innan och inte sa någonting. Justin Drew Bieber kunde känna sig träffad.

Till Alicias förvåning mötte hon en ensam Ryan i hissen. Dem hade inte pratar med varandra sedan kyssen. Faktum var att dem inte änns hade sett varandra. Alicia gav honom en kort blick, visste inte riktigt vad hon skulle ta vägen. Det skulle vara fel om hon log, för allt hatade hon honom fortfarande. Om hon log kunde Ryan också misstolka hennes beteende som att hon gillade honom mer än vad hon gjorde. Uh. Hon gillade inte änns honom som en vän. Han var inte hennes vän. Han var bara en person som betydde väldigt mycket för Justin – hur han nu kunde göra det hade Alicia ingen aning om, men det var en annan femma – som hon i sin tur bara fick stå ut med. Alicia visste att en dag skulle Ryan inte orka hålla på och reta henne till vansinne. Den dagen längtade Alicia efter. Tänk vad skönt att slippa Ryan. Ryan och hans jävla ego.

Ju mindre hon brydde sig om han ständiga, retsamma ord, desto tråkigare blev det för honom att änns tänka tanken att reta upp henne. Dock var Alicia för... för stark för att låta någon trycka ner henne. Han om någon hade också lagt märke till när det bäst gick att få henne att må sämre – då hon redan mådde dåligt. När hon redan var ledsen orkade hon inte tjafsa emot. Hon lät honom rulla. Hon lät sig ta in av hans ord. Det hade hänt en gång. Alicia knöt nävarna och spände blicken i väggen. Det skulle inte få hända igen. Hon skulle vara starkare denna gången. Inte änns Justins ögon skulle få henne svag.

Till Alicias förvåning hälsade Ryan. Tänk att ett enkelt hej kunde få hennes tankebanor att gå igång så mycket som de gjorde. Varför hälsade han? För att inte verka oförskämd hälsade hon tillbaka. Hon kunde inte låta bli att undra, skulle det bli såhär nu? Skulle deras bråk vara bortblåst och över? Allting blev som bortglömt på grund av den där kyssen. Skulle hon bli lättad? Alicia hade inte sett det, men när hon tänkte tanken kunde hon inte låta bli att gilla den. Inget mer bråk... Inga mer taskiga kommentarer hon behövde vara beredd på. Ingen mer elak Ryan. Tanken lockade faktiskt mer än vad hon hade hoppats.

”What are you going to do today?” avbröt plötsligt Ryan tystnaden med. Han såg fundersamt på Alicia som tittade på honom utan att möta hans blick. Hon ryckte på axlarna och lät blicken sträva iväg. Hon talade sanning. Sanningen sved. En dag utan någonting att göra var som att läsa en bok som inte innehöll några ord. Tråkigt var känslan Alicia sikta mot.

”Do you want to hang with me and Chaz?” Alicia reste blicken och nickade ivrigt. Hon fick snabbt se ett leende från Ryans sida. Ett leende som inte dog ut. Alicia ställdes mot väggen. Det var första gången hon fick se honom le, le mot henne istället för emot.

”I would love too.”

Alicia hade inte haft såhär roligt sedan... ja, hon visste inte när. Ända sedan hennes föräldrars död hade hon mått dåligt varje gång hon log. Det var som att en inre röst undrade varför hon log. Le? Hur kunde hon le när hennes föräldrar inte fanns mer? De hon hade levt med i sexton år. De hon levde tack vare. Hon hann inte änns tacka dem förrän de var borta och de skulle aldrig komma tillbaka.

Anledningen till Alicia blivit så road, var Chaz. Hon hade aldrig träffat någon som var så usel på charader som han var, men som ändå gav in både själ och hjärta i leken. Det var bara en lek, men inte för honom. Alicia bevakade kriget mellan honom och Ryan. Vem skulle vinna? Vem skulle ta hem den där tjugo poängaren?

”Yes!” utbrast Ryan när han lyckades ta hem poängen i den sista rundan. Det gav honom också första platsen. Alicia log glatt. Hon var en nöjd tvåa med ynka fem poäng efter vinnaren, men henne gjorde det inget. För henne var det inte på blodigaste allvar. Chaz såg helt nere ut. Han la sig i fosterställning på golvet, med tummen i munnen och mumlade saker som; ''varför jag?'' och ''jag som var så jävla duktig!''. Alicia skrattade så mycket att hon fick ont i magen och nästan behövde lägga sig ner hon också. Ja, man kunde verkligen fråga sig varför Chaz inte vann. Vilken kunskap pojken hade... eller inte.

Chaz gick efter ett tag över till att skylla sin förlust på sina motspelare, som han fint hade kallat dem. Snäll Chaz. Det var självklart att det var deras fel. Vem såg inte att han skulle föreställa en kanin när han hoppade runt på golvet råmade. Ja, saken blev inte bättre av att han faktiskt använde sin röst, som man inte fick, och fick därmed poängavdrag. Chaz hade en del att inse. Kaniner var inte så klumpiga som honom och de råmade inte. Faktum var att de för det mest inte sa ett knyst. Chaz behövde också lära sig reglerna och godta att det faktiskt var så det var. I charader fick man inte använda ljud. Ingen skulle nog ha någonting emot om Chaz blev en bättre förlorade, även om det var en ganska roande syn att se honom hopkrupen på golvet. Japp, intressant avslutning på ett ganska roligt spel. Alicia var mest glad över att slippa höra hur ful hon var. Ja, det var Ryans beteendeförändringar hon pratade om.

Tillslut insåg Chaz att alla, de tre, behövde glömma denna hemska incident. Han insåg det efter att Ryan och Alicia påpekat ett antal gånger – vi snackar höga siffror här – om hans nederslag. Lilla Chaz kom då på idén med filmtittande, så några minuter efter satt alla bänkade i soffan, nergrävda under filtar och skålar med popcorn i knät. Chaz hade bestämt dragit ner Alicia i sin famn och lagt armarna kring hennes midja. Det hade fått henne att vrida sig om i skratt. Det kittlades. Då hade hon inte märkt de avundsjuka blickarna Ryan kastade åt deras håll. Det fick Chaz att flina. Han tyckte det var otroligt roande att Ryan hade en crush på Justins flickvän. Framför allt var det roande för att han förnekade det så.

”What are you smiling at?” Alicia tittade upp och såg Chaz ansiktsuttryck. Han skakade på huvudet åt hennes fråga samt skakade av sig flinandet.

”Nothing” småskrattade han och vände sedan blicken mot tv:n. Alicia ryckte i på axlarna, mest som en reflex för att ingen ändå kunde se henne i mörkret. Hon gosade ner sig i Chaz famn och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Lagom till att hon riktade blicken mot skärmen var förtexterna slut. Let the movie begin...

Självklart hade killarna valt en skräckfilm. Alicia hade inte heller förväntat sig någonting annat. Hon vred som om i Chaz famn varje gång någon skrek på filmen eller hon skrek i verkligheten. Chaz bara skrattade åt henne och kramade henne hårdare. Alicia blev genast lugn, och trygg.

Efter ungefär halva filmen mumlade Chaz någonting i Alicias öra. Det enda ordet Alicia hann uppfatta innan han reste sig upp var 'leave'. Alicia var snabbt på fötterna och tog sedan över platsen där Chaz suttit. Visst kändes det konstigt och stelt att den endast var kvar hon och Ryan i rummet, men just då orkade Alicia faktiskt inte att bry sig.

Filmen rullade vidare, så även Alicias fobi för monsterna som kidnappade människor. Ibland kunde hon se Ryan flina mot henne. Vid ett tillfälle när Alicia ryggade till gav Ryan henne en längre blick.

”You know, If you want, I can protect you.” Alicia gav honom först en smått förvånad blick, samtidigt som han flinade mot henne. Han njöt. Om han bara skojade eller retas med henne - ah, i det läget kunde Alicia inte avgöra vilket.

”I just kidding” la han till efter en stund. Han hade väl sett Alicias förvirrande min.

Alicia ryckte till när hon hörde hur en dörr slog igen. Hon öppnade ögonen och insåg efter en stund av gäspningar att hon låg i en soffa, samma soffa som hon nyligen suttit och kollat på film i. Var försvann de där timmarna? Och vart tog filmen vägen? Alicia hade gett tv-skärmen en blick och då fått se att den var släckt. Bäcksvart. Mer frågor hann hon inte tänka, för hon hörde hur någon var på väg in i rummet. Utan att tänka efter stängde hon kvickt ögonen och låtsades att hon sov. Stegen kom närmare och närmare. Tillslut kunde hon höra hur personen andades. Alicia fortsatte att spela teater, och helt ärligt gick det inte så bra. Det var inte helt lätt att hålla pokerfacet när hon kände en varm hand mot hennes kind. En varm hand som smekte hennes kind. Var Justin tillbaka? Alicia ville le, men tvingade sig själv att inte göra det. Hon sov, och det fick hon ständigt påminna sig om.

”Why do you have to be so beauitful?” Rösten fick Alicia att stelna till. Rösten tillhörde Ryan Butler.

Att Alicia var helt vilse, kunde man se på flera mils avstånd. Ryan hatade henne, eller hur!? Precis som innan. Detta var inte som innan. Detta var annorlunda. Alicia visste inte vad hon tyckte om saken. Hon visste inte om hon skulle gilla det. Varför hade Ryan varit så snäll mot henne? Sådär helt plötsligt... Alicia förstod verkligen inte. Nej, hon var helt klart förvirrad.

”Wow, man, you need to be really boring if you get Alicia fall asleep” Chaz missade som vanligt inte ett tillfälle att retas. När han kom tillbaka till tv-rummet vart inte bara filmen slut. Alicia var också slut, men nu hade hon i alla fall vaknat till.

De stod mitt i rummet när Chaz kastat ur sig meningen, i skratt, som fick Ryan att räcka ut tungan. Sedan hade Ryan givit Alicia en flörtig blick. Ännu en blick från hans sida hon inte blev klok på. Ännu en blick hon inte kunde tyda.

”It's not my problem that Alicia thought that the movie was lame” sa Ryan och behöll hans flörtiga blick. Alicia skrattade. Det var först då hon la märke till det. Det där var troligen det första Ryan någonsin sagt till Alicia som inte innefattade kränkande ord. Det första gången hon skrattade med honom istället för emot.

Chaz gick fram till Alicia och la armen runt henne. Värst vad han var kramsjuk. Var det så hemskt att vara ensam i en timme, eller kanske två?

”We can take a scarier movie next time, babe” sa han samtidigt som han log snett. Alicia låtsasskrattade och boxade honom retfullt på armen. Hon hann med att se Chaz skratta innan hon vände sig om.

”Very funny” mumlade hon samtidigt som hon gick mot sitt rum, med killarnas skratt bakom sig.

Justin anlände lagom till middagen, alltså hade nästan hela dagen svepas bort. Alicia visste inte var all tid hade tagit vägen, var dagen hade tagit vägen. Justin var trött, så det första han gjorde var att slänga sig i soffan. Han såg så lugn ut där han låg med stängda ögon. Han var så vacker. Mitt i hennes förtrollande ögonkast på pojken, öppnade han ögonen och tittade tillbaka mot henne. Han log. Alicia vände kvickt bort blicken. Hon ville inte se mer av dem där ögonen. Hon orkade inte se mer. Förstod inte Justin att hon var arg på honom? Arg kanske var att ta i. Det han hade gjort – eller snarare det han inte hade gjort – var egentligen någonting så litet sett till det hela. För det var just allting han hade gjort som fick henne så förbannat arg. Denna lilla grejen som i vanliga fall bara gjorde henne irriterad, var bara någonting litet i hans spel. Vad var nästa steg?

Alicia borde ha varit förberedd på att Justins ständiga blickar, och hans ständiga frågor som var riktade mot henne vem han än pratade med. Alicia satt bara och petade i maten. Hon hade varken styrkan eller lusten att få in sig de där motbjudande köttbitarna. Någonting annat som var motbjudande, ja, det stod Justin för. Det var som att hon blev irriterad bara för att han var i hennes närhet, och så skulle det inte vara när man var kär i personen. Hade Alicia tagit fel på sina känslor för pojken? När hon tittade på honom den middagen såg hon inte den livfulla, glädjespridande Justin hon kunde sitta och titta på i timmar. Hon såg någon som tagit över platsen Ryan hade haft tidigare. Hon såg en person med brunt hår och bruna ögon. Om han nu hette Justin eller inte, spelade inte henne någon roll. Det där pirret i magen hon alltid fick när hon hörde hans namn, det var borta.

”You really suck at this.” Alicias retfulla ord fick Ryan att kasta en sur blick mot henne. Det fick henne i sin tur att skratta ännu mer, och köra om Ryan ytligare en gång.

”ÄH!” Ryan kastade kontrollen i soffan.

”This is hopeless”

”I can teach you, if you want.” Alicia flinade mot honom. Hon fick fingret från killens sida som svar.

Tv-spel verkade vara någonting för Alicia. Chaz hade hon redan spöat tidigare, så hårt att han också gått iväg som Ryan nu såg ut att göra.

”Come on, don't be mad!” Ryan muttrade, slängde munkjackan över axeln och lämnade Alicia ensam i mörkret, eller ja, fullt mörkt var det väl inte med både en lampa som var igång och tv-skärmen som lyste upp en bra del av rummet. Rummet var heller inte så stor i sig.

”I can play.” Alicia ryckte till. Det där rösten skickade kalla kårar längst med hela hennes ryggrad. Hon vände sig om och fick se Justin, och vad gjorde han? Jo, han log, såklart. Hans flickvän log inte tillbaka. Det tryckte på hennes hjärta när hon tänkte på det. Flickvän... Ha, han kunde ha ett förhållande med sig själv den självupptagna lilla fjanten. Just då, var det precis så hon såg honom. Hur hon skulle få honom att förstå, det var upp till ödet att bestämma. Justin ville dock annorlunda.

Alicia hade rest sig upp samtidigt som hon skakade på huvudet.

”It's okey. I should go to bed.” Justin höjde ena ögonbrynet. Oh, detta lovade inte gott. Justin och upphöjda ögonbryn... mm, ingen bra blandning. Alicia förstod vad som komma skulle, men problemet startade där. Hon gjorde ingenting för att hejda det. Tvärtom.

”Oh, so you can play with Ryan but not with me?” Alicia skakade igen på huvudet. Det blev en sån där typisk 'nej, inte alls'-skakning. Justin förstod, men han gav sig inte.

”Why are you so weird today?” I det fallet hade han all rätt att uttrycka sig så, därför tog Alicia några steg mot dörren. Skulle hon orka med ett till bråk med den hon älskade? Även om hon inte kände så just då, visste hon det. Djupt där inne, älskade hon Justin mer än allting annat. Det kändes som att han såg det mer än vad hon gjorde. Det kändes som att han utnyttjade det. Hon ville bli behandlad som hon behandlade andra. Förstod han inte det kunde han dra härifrån.

”Huh?” Alicia ryckte till. Hon tittade upp på Justin med förvirrade ögon. Han såg arg ut. Det var inte meningen att göra honom arg. Själv kände hon sig förvånansvärt lugn.

”I just think that...” började hon i tveksam takt, men avslutade aldrig sin mening.

”Think that?” Justin pushade på i hög ton. Det gjorde inte saken bättre.

”I mean, it's like you living in your own bubble.” Justin la armarna i kors över bröstet. Oh, där kom ögonbrynet upp igen. Fan. Han tolkade allting helt fel och fick Alicia att svettas. Hon blev nervös.

”Yeah, you never listen to anyone else but yourself.” Justin fnös högt och spände ögonen i flickan.

”That's just not true!” protesterade han högljutt. Alicia nickade samtidigt som hon bet sig i läppen.

”Oh, som you can just go around here and do nothing?” Han tog en paus innan han fortsatte.

”Why do you think you're here from the start?” Alicia visste inte vad hon skulle svara. Ärligt, hon förstod inte vad han menade. Menade han att hon inte kämpat, att hon tagit sig hit på grund av Justin? Åh, han var så illa ute. Just då tänkte Alicia inte på att han inte visste om hennes döda föräldrar, att han inte visste hur mycket hon hade kämpat, och vad hon hade kämpat sig igenom. Det Justin antydde var förödmjukande.

”So I haven't fight?” Det var inget tvivel om att den höjda tonen i flickans röst. Justin såg inte heller förvånad ut. Skulle detta läggas i ännu ett av deras gräl?

”No, you haven't.” Alicia spände nävarna och käkarna. Nu blev hon arg. Nu var det allvar. Hon tog ett steg närmare Justin och spände ögonen i honom.

”Say it again if you dare.” Justin skrattade åt henne. Ett riktigt hånskratt.

”I hate you” utbrast Alicia plötsligt. Justin slutade att skratta, men han såg inte allvaret i både hennes röst och orden just då. Han gav Alicia samma blick som hon nyss gett honom, och tillade samma sak som Alicia:

”I hate you more.”

”Fine. So maybe we should break up then?” Alicias ögon blixtrade säkert av ilskan som fanns däri. Om hon nu inte hade så bra självkontroll, hade hon slagit till honom på käften. Han var äckligt kaxig. Plötsligt skrattade han.

”I would love too get away from you.” Alicia gav honom en sista blick innan hon vände som om och gick iväg. När hon kommit svängt av vid korridorer började hon att springa. Vad hade nyss hänt? Tårarna kom rinnande innan verkligheten hunnit ifatt. I ren panik kutade hon in genom rummet, låste kvick dörren inifrån och slängde sig sedan på sängen. Hon skakade av både tankarna och av gråtattacken som kom upp. Det var slut nu. Alicia hade trott på ännu ett bråk men det hade blivit någonting mycket värre.

Hon stod ensam kvar. Vart hon var, på toppen, på botten, ja, det visste bara hon. Ibland var allting bra. Ibland var allting piss. Tänk att en dag kunde ändras så. Alicia hade ingen att ringa. Hennes föräldrar var döda och hennes vänner var sura på henne. Paulina hade hon fortfarande inte prata med sedan bråket om Justin. Det var just Justin som fick henne att må bra igen efter det. Vem skulle få henne att må bra nu? Alicias gråt blev bara värre är hon tänkte på Justin. Hon kröp ner under täcket och blundade. För första gången sedan hon träffade Justin grät hon sig till sömns.

Kapitlet är klart och kommer ut i morgon på eftermiddagen. Tjuvkik:

"Hon stod ensam kvar. Vart hon var, på toppen, på botten, ja, det visste bara hon. Ibland var allting bra. Ibland var allting piss. Tänk att en dag kunde ändras så. Alicia hade ingen att ringa. Hennes föräldrar var döda och hennes vänner var sura på henne. Paulina hade hon fortfarande inte prata med sedan bråket om Justin. Det var just Justin som fick henne att må bra igen efter det. Vem skulle få henne att må bra nu? Alicias gråt blev bara värre är hon tänkte på Justin. Hon kröp ner under täcket och blundade. För första gången sedan hon träffade Justin grät hon sig till sömns."

De drog med sig Chaz, och Ryan, efter Alicias motsägelser, men hon förstod också tillslut att det skulle vara roligare med två till.

De satt i en ring på golvet med en flaska mellan sig och två kortlekar – en till sanning, en till konsekvens. Justin skyllde på att han inte hade någon fantasi. Ryan började att snurra flaskan. Bredvid honom satt Justin och bredvid Justin satt Alicia och höll i sin pojkväns hans. Ibland log dem mot varandra. Flaskan stannade tillslut på Chaz som inte var sen med att visa vad han tyckte om saken.

”Fuck!” Chaz stönade och gned sig i ansiktet. De andra skrattade.

”Why do I always have to start?” Ryan vinkade bort hans fråga och ställde istället en egen:

”Truth or dare?”

”Dare” svarade Chaz direkt och Ryan nickade. Han lutade sig mot korten och drog ur ett från leken. Lagom till att han tänkte vända på kortet öppnades dörren och in kom Alfredo.

”Did you forgot me?” Han flinande. Justin skakade på huvudet i ett skratt. Om det var någon Justin visste att Alfredo älskade, så var det den här leken. Han satte sig ner på Alicias andra sida och släppte henne inte med blicken.

”Aren't you too young for this game?” Alicia skakade på huvudet och skrattade. Justin log mot henne och kramade hennes hand lite hårdare.

”But you're just a baby” envisades Alfredo och fick Justin i skratt. Alicia tittade surt på sin pojkvän som inte var sen med att förklara sig.

”You're my baby.” Alicia skrattade och skakade sedan på huvudet. Justin tyckte att det var oerhört skönt att se henne le.

Plötsligt från ingenstans skrattade Ryan till – sådan här riktig skrattattack. Alla tittade undrande på honom.

”The... card” kläckte han ur sig mellan skrattet. Justin sträckte sig efter kortet och läste det sedan högt och tydligt.

”Send a porn-message to someone you have make out with.”

”I didn't even no that Chaz have make out with someone” sa Alicia i fnitter. Justin skrattade åt hennes kommentar, det gjorde Alfredo också. Chaz tittade surt på henne och Ryan... ja, han bara hatade henne som vanligt. Dock såg Justin att ett skatt ifrån Ryan inte var långt borta.

”Couldn't we have start a little bit kinder?” Alla skakade på huvudet och fick se Chaz stönade igen. De satt bakom honom och skrattade i soffan. Han satt framför dem med sin mobiltelefon uppe.

Efter mycket skratt, stönande och bedjande om nåd, fick dem äntligen iväg det där smset. Vad som stod i vill ni inte änns veta.

Därefter satte de sig i ringen igen och snurrade på flaskan. Denna gång blev det Alfredos tur att svara.

”Truth or dare?

”Dare” svarade han självsäkert. Chaz tog upp ett kort, och det visade sig att Alfredo hade tur.

”Take off optional clothes.”

“Easy.” Alfredo ryckte på axlarna och drog av sig tröjan. Ingen gav större uppmärksamheten åt honom ändå, inte änns Alicia. När Justin tittade på henne såg hon lugn och oberörd ut. Hm, var hon lika lugn på insidan?

Tredje gången gillt gick till Ryan.

”Truth or dare?”

”Hm... truth.” Efter att alla hade ropat fegis till honom ändrade han sig tillslut. Alfredo drog upp ett kort från konsekvenshögen.

”Make out for five minutes with someone from the opposite sex.” Alla gjorde oh-ljud och tittade på Alicia. Justin drog henne genast intill sig. Ryan låtsades att han skulle kräkas och Justin gav honom genast sura blickar.

”No” muttrade han, kramade hårdare om Alicia och Alfredo skrattade.

”You know the rules, Justin.” Alicia tittade bedjande på honom med sina stora, fina ögon. Justin suckade. Hennes ögon, som han egentligen inte kunde motstå, kunde inte få reglerna att försvinna.

”It just a game” mumlade han mot hennes läppar innan han kysste dem mjukt och hjälpte henne sedan att resa på sig. Alicia tittade tacksamt på honom innan hon tveksamt gick mot Ryan. Det märktes att hon inte gillade honom.

En minut, två minuter. Ah, Justin trodde att han skulle bli tokig. Killarna hade tillslut gått med på att skicka ut Alicia och Ryan ur rummet. De hade förhoppningsvis förstått hur svårt det var för Justin, och hur ont det gjorde. Det räckte med att han visste att hans flickvän stod på andra sidan och väggen och hånglade med hans bästa vän. Han behövde inte se det också.

Tillslut kom de tillbaka. Alicia gick raka vägen ner till Justin och satte sig i hans famn. Justin kunde andas ut. Hon gav inte Ryan eller någon annan en blick, men Justin kunde lova att alla tittade på henne.

”Are you alright?” frågade han mjukt och försiktigt. Alicia mumlade och lutade sig tillbaka i hans famn.

”I'm always okey when you with me.” Det lät nästan som någon typisk raggningsreplik Justin skulle kunna använda sig av. Orden fick Justin att lysa upp i ett leende och krama henne hårdare. Han behövde inte oroa sig. Hon hade inte fallit för Ryans charm. Det var bara en kyss. Det betydde ingenting. Alicia visade sina känslor så på ett tydligt sätt, och Ryan... ja, han bara satt där. Justin antog att dem båda hatade varandra precis lika mycket som tidigare, men denna gång var Justin betydligt gladare över det än tidigare. Han ville inte änns tänka på om det hade varit tvärtom. Uh.

Det var troligen det minst kärleksfulla hånglet Ryan någonsin upplevt. Det var lågt ifrån det man egentligen kallade hångel. Att hångla innebar att ta på varandra, tyckte han. Om det inte hade varit Alicia som stått framför honom, hade han nog tagit på flickan också. Problemet var att det var Alicia. Problemet var också att Ryan vågade inte då. Tänk om han gjorde någonting sådant dumt som fick henne att rygga undan. Kanske skulle hon till och med gå och skvallra för Justin, hennes kära pojkvän. Ryan rös vid bara tanken. Han kände sig äcklad – äcklad av att hans bästa vän var pojkvännen. Om det inte varit så, hade Ryan troligen slagit till honom. Inte framför Alicia, nej, det skulle han aldrig ha vågat. Tänk om hon skulle få för sig att han gillade henne, ha! För det gjorde han ju inte, nej...

Trots att hånglet var som det var, hade Ryan aldrig upplevt något mer underbart. Alicias lena läppar mot hans. Söttman fick honom helt lustfylld och beroende av mer. Han ville ha mer. Han behövde mer. Hela tiden fick han påminna som om att detta var fel. Det var Alicia Dawson han stod framför. Det var Alicia Dawson nätta kropp han ville låta sina händer smeka överallt på. Det var Alicia Dawson han bara ville trycka upp mot väggen och krångla av henne tröjan. Detta var inte normalt. Detta var helt sjukt.

Ryan vägrade, även om han hade vetat sedan länge. Han hatade Alicia. Varför var hon tvungen att vara så vidrigt fin, vacker och ja, allt det där som hon inte fick vara i hans ögon. Varför kunde han inte bara se hennes mindre bra sidor? Svaret var enkelt. Han såg så mycket mer hos henne än bara en tjej med blond hår som vågade stå upp för sig själv. Han såg dem där smilgroparna man inte la märke till – i alla fall inte i första taget. Han såg dem där strecken i pannan hon fick när hon blev arg som var så förbannat sexigt. Nej, han fick inte tänka såhär. Ryan bestämde att han i kväll skulle slå till sig själv riktigt hårt. Kanske skulle han fatta då. Kanske skulle han förstå att den han såg mest, som han ville se minst, hatade honom lika mycket som han insett att han inte hatade henne.

En skakig Ryan gick tillbaka till dem andra. Han hoppades på att ingen skulle märka någonting. Alicia gick såklart direkt till Justin som tittade på henne med omtänksamma ögon. Ryan slängde två avundsjuka blickar mot deras håll innan han slog sig ner bredvid Chaz igen. Chaz dunkade till honom i ryggen och mumlade sedan tyst så att bara de skulle höra.

”Too bad that she's Justin's, huh!?” Utan att tänka sig för mumlade Ryan ah. Fan, nu visste Chaz.

Klockan var inte mer än tio på kvällen och Justin låg redan nerbäddad i sängen. Suckandet och jämrandet hade övergått till stirrande i väggen. Varför han inte kunde sova var väl ganska självklart. Lika självklart som att det saknades värme bredvid honom. Värmen tillhörde Alicia, och tydligen ville hon inte dela den med Justin, inte i dag.

Justin mådde dåligt. Det hade gått en vecka nu, men Justin tyckte att det mest kändes som två dagar. Han hade jobbat så mycket de senaste dagarna att han knappt hunnit att tänka efter. Alicia hade blivit undanlagd, kändes det som, eller hon verkade tycka det. Varje gång han kom hem – med hem menade han tillbaka till hotellet – hade Alicia tittat surt på honom. Det innebar att de nästan inte snackat någonting under hela veckan – och det påverkade såklart Justins sömn. När Justin inte fick sin sömn presterade han inte tillräckligt bra vid träningstillfällena, ansåg Scooter. Han själv parenterade annorlunda. Han gjorde sitt bästa. Sitt bästa var inte nog för Scooter. Scooter krävde alltid mer.

Att Justin var utmattad på alla plan hade dock hans mamma sett. Hon såg allt, verkade det som. Dock hade inte änns hon lyckats att få Scooter att dra ner på sitt tempo. Han körde sitt race och Justin fick anpassa sig. Så hade det alltid varit och det skulle säkert alltid förbli så.

Justin visste att allting skulle bli okej, han skulle lyckas klara av detta hårda liv precis som innan, om han bara slapp tänka på Alicia hela tiden. Hans mamma såg inte sin sons känslor till flickan. Det verkade som att ingen såg dem. Justin var oerhört förvånad. Han själv tyckte att det var uppenbart. Såg de inte hur mycket och ofta han tittade på henne? Ibland kunde han komma på sig själv med att bara sitta och stirra på henne när dem till exempel åt. Skillnaden från nu och förr var att hon inte tittade tillbaka. Det drev Justin till vansinne. Egentligen ville han bara dra iväg med henne därifrån. Egentligen ville han bara få allting uppklarat. De var tillsammans, eller hur!? Det hade inte varit en dröm, visst!? Justin ville att Alicia skulle berätta hur hon tyckte, ja, åtminstone visa det. Varje gång han tittade på henne, tittade hon bort. Varje gång han försökte prata med henne, mumlade hon tillbaka och fick honom att bli stum. Varför hon gjorde såhär kunde Justin förstå.

Popstjärnan visste att han behövde göra någonting, någonting för Alicia. Problemet var bara att han knappt kände henne. Vad gillade hon att göra? Justin hade verkligen frågat om deras förhållande vid fel tillfälle. Nu kändes det nästan värre än innan, även om han nu slapp gå och oroa sig över Alicias tycken. Nej, han behövde verkligen göra någonting, både för sin egen och Alicias skull.

Hur länge klarade man sig utan att få höra Alicias klara röst? Hur länge klarade man sig utan att få se den vackraste flickan i hela världen? Justin var i alla fall säker på att han hade nått gränsen. Han klarade inte det här mer. Han orkade inte. Han orkade inte med att Alicia var sur på honom. Han orkade inte med skuldkänslorna. Ja, allting var hans fel. Det här var hans fel. Det minsta han kunde göra var åtminstone att berätta för henne, be om ursäkt. Nu skulle han fixa det.

Med Chaz hjälp, nästa dag, lyckade han både hålla Alicia undan och fixa fram allting innan eftermiddagen hade gått till kväll. Det krävdes både kraft och tid, men det var det värt. Han tittade upp och fick se henne – ni vet, hon som han tyckte var den vackraste. Bredvid Chaz gick hon, skrattande, i en rosa sommarklänning. Hon var så vacker. I vanliga fall skulle Justin ha blivit avundsjuk, otroligt avundsjuk på Chaz, men han såg bara Alicia. Om hon bara insåg hur mycket han älskade henne.

Till en början satt de bara där, på en filt bredvid havet i skymundan, och tittade på varandra. Alicia hade först inte sett sådär underbart glad ut – ett leende som Justin älskade. För honom gjorde det inte så mycket, just då. Bara han fick sitta några centimeter framför henne så var han glad.

”Look, I know I've been dum, and I'm sorry.” Alicia tittade upp från hennes nertittande i marken och tittade istället på Justin med stora ögon. Kanske hade hon inte förväntat sig en ursäkt.

”It's okey. You just doing your job” mumlade hon och vek sedan undan blicken igen. Justin suckade och kliade sig nervöst i huvudet. Vad behövde han göra och säga för att allting skulle bli bra?

”I can see it on you that you don't think it's okey.” Inget svar och en tystnad uppstod. Justin satt nästan och skakade. Inte sånt där skakande som när Alicia var borta. Denna gång skakade han mer av nervösa skäl, och kanske av den kalla vinden som blåste tag i hans hår. Han kunde inte undgå att tänka på hur oerhört sexigt det var där Alicias ljusa hår fladdrade i vinden. Åter igen – hon var så vacker.

”Do you want some bread?” Alicia tittade upp och nickade långsamt. Justin tog fram korgen där all mat han hade med sig låg i. Alicia tittade storögd på honom.

”Why have you done all this?” frågade hon med en viss glädje i sin ton. Det gjorde Justin alldeles varm. Visst hade han fått henne att falla, i alla fall lite.

”Because I...” Justin suckade.

”I guess I just want to say sorry.” Alicia nickade. Först såg hon lite tveksam ut. Hon tänkte på någonting nu igen. Justin fick bita sig i läppen för att inte hoppa på henne med frågor. Gud vad jobbigt det var att hålla käften. Varför var hans alltid så nyfiken på Alicias tankar? Kanske var det för att han ville så mycket. I dagläget verkade det dock som att han ville mer än Alicia.

”I know that we haven't talk so much this week” fortsatte han mumlades samtidigt som han smaskade på sitt bröd - inte det bästa valet han hade gjort.

”I've really missed it. I've missed you.” Alicia tittade upp från sitt pillande på brödet. Hennes ansikte mjuknade, i alla fall lite granna.

”I've missed you too.” Det var uppenbart att Justin tog in orden på ett helt annat sätt än vad Alicia hade gjort. Justin hade varit rädd och skakig, orolig över vad Alicia egentligen kände för honom. Han ville bara hålla henne i sina armar. Åh, må gudarna veta hur mycket han hade saknat det.

Justin skrattade plötsligt från ingenstans, men det kanske var bra att han väckte Alicias uppmärksamhet. Han älskade trots allt hennes framrusiga sida.

”It feels like you has been gone for at least a months.” Alicia skrattade. Det var så skönt att höra henne skratta, och se henne le. Justin blev helt varm i hela kroppen.

”Maybe” svarade hon eftertänksamt.

”Maybe.”

Han fick med henne till sitt rum tillslut, efter många om och men. Både hon och han insåg att de behövde prata. Så med Justin lutad mot väggen med Alicia sittandes mellan hans ben, hans armar runt hennes midja såklart(han skulle aldrig klara av att inte få röra vid henne när de satt så nära), pratade de. I början gick det segt, och stelt. Justin fick hela tiden driva det framåt, alltså blev det en hel del snack om Alicias liv. Dock sa hon inte så mycket. Hon verkade hela tiden försöka slinka undan. Justin tänkte inte så mycket på det just då. Hon var faktiskt väldigt mystisk. Han hade vetat redan sedan tidigare att det var någonting hon höll inom sig. Om det var någonting Justins mamma lyckats att lära honom, så var det att det inte var bra att hålla saker inom sig.

”You know that you always can talk to me, right!?” utbrast Justin plötsligt från ingenstans. Framför sig nickade Alicia och pojken kramade henne hårdare. Han kunde inte riktigt se Alicias ansikte, då hon gärna dolde det. Ibland fick han sina blickar, blickar han inte ville se. Blickarna var dystra. Istället för att prata, vilja tala ut om saken, kramade han bara henne hårdare. Om Alicia var ledsen, var han ledsen. Tack och lov hade han lärt sig minst en ny sak om flickan – hon gillade inte att prata om sig själv.

”Do you want to play a game?” Alicia tittade upp på Justin, log och nickade sedan.

”Sure. Which kind of game?” Justin flinade.

”Truth or dare.”

Justin visste inte vad han kände, eller vad han skulle tro. Kunde det vara så att Alicia såg någonting som inte han såg? När hon störtade ut ur rummet hade han inte insett det. Han kanske var för irriterad. Ibland kunde det vara så. Alla kunde bli irriterade. Det var verkligt. Det var mänskligt. Han var inte perfekt, även om alla andra verkade tro det. Trodde Alicia också det? För Alicia ville han vara perfekt, även om han visste att det var omöjligt. Justin ville alltid visa sin bästa sida för henne. Nu hade han svikit sig själv.

Istället för att springa efter henne hade han suttit timmar framför tv-spelens värld tillsammans med Ryan. Vanligtvis tyckte Justin att det var jätteroligt att umgås med Ryan. Bara han och Ryan. I dag var hans tankar någon annan stans. Du kan nog gissa hos vem.

Hur hade Alicia det? Den frågan hade cirkulerat runt i Justins huvud enda sedan hon lämnade honom. Det hade gått flera timmar. Varför var hon inte tillbaka? Hon måste vara tillbaka snart, eller hur!? Tänk om det hade hänt henne någonting... Justin skulle aldrig förlåta sig själv.

Pojken rusade ut ur rummet. Just då kände han sig som en pojke – hjälplös. Han fann ingen hjälp i sitt rum. Han behövde lyfta på vingarna och visa folket – hans bekanta – vad som fanns under. Han behövde visa sin rädsla. Rädd var rätta ordet. Justin Bieber var rädd. Alla kunde vara rädda. Han var bara människa.

Justin hade inte fått lov att hänga med och leta rätt på Alicia, och det hade gjort honom ännu mer vansinnig. Visst, han förstod. Bara för att hans fans inte skulle eller fick veta hur mycket Alicia betydde för honom fick han inte följa med. Hans vetande gjorde honom dock inte på bättre humör.

Någonting annat som inte heller fick hans humör att gå upp i taket, var då han ringt flickan och inte fått något svar. Alicia brukade alltid svara. Justin hade blivit orolig. Var hon arg på honom? Eller hade hon gått och hittat på någonting dumt som hon inte ville berätta? Han ville gärna tro att det inte var sant, men han visste inte. Alicia var den mest instängda personen Justin visste, just därför blev hon bara mer och mer intressant i hans ögon. Justin visste inte vad han skulle tro förrän han hittade hennes mobil, som vibrerat och tjutit i en av byxpar. Det gjorde honom inte alls mindre orolig. Nä, inte alls.

Man kunde fråga sig hur Justin visat en ironisk sida i detta läget. Tänk om hon låg död någonstans! Ja, det där var lite att ta i. Justin blev helt svajig i både tankarna och uppförandet – ja, på varje sätt han kunde uttrycka sig. Om han stod på scen just nu skulle han säkert banga ur och börja läsa värsta kärleksdikten. Mm, lite pinsamt.

Pattie, Justins mamma, hade stannat kvar hos honom på soffan i hotellets lobby. Även om hon stöttade honom och försökte få hans tankar på den rätta sidan – på den positiva sidan – fick hon inte hans händer att sluta skaka. Hon fick inte hans kropp att sluta vibrera. Värsta av allt, hon fick inte hans hjärta att dunka så hårt att det gjorde så förbannat ont. Skulle det vara såhär när man var kär? Då ville Justin inte mer.

Vem hade trott att det skulle ta såhär långt tid? Justin hade suttit ner i soffan i en halvtimme. Då fick han nog. Benen behövde röra på sig. Han behövde röra på sig. Han orkade inte med alla tankar. Han orkade inte med all oro. Pattie försökte lugn honom, och trodde ni att det hjälpte?

Ingenting hade hjälpt att göra förrän hans mobil pep till, eller snarare tjöt till. Alfredos namn lös upp skärmen. Hade han hittat henne?

Justin tryckte upp smset och läste snabbare än någonsin förr. Han hade hittat henne.

Om Justin skulle vara glad, arg, ledsen eller sur hade han inte bestämt. Det skulle vara konstigt ifall han hade bestämt. Det enda han ville, var att hålla Alicia hårt i sin famn och aldrig mer se henne försvinna. Det hade krossat honom förra gången hon försvann – i morse. Smärtan han känt, och kände, hade byggt på medan tiden gick. Det var inte förrän nu han stod där, rosenrasande lättad, nästan i tårar, och såg Alfredos bil åka mot honom, som han insåg hur otroligt, nästan löjligt, liten han kände sig utan henne.

Den vackraste flickan i hela världen steg ur bilen när Alfredo öppnat upp den, i protester såklart. Det var Alicia vi snackade om här. Justin beundrade henne med stora ögon. Om han inte varit helt svag i benen hade han själv stigit fram och öppnat dörren till henne. Nu fick han stå där som en tönt istället. En tyst tönt.

”Em...” Alicia var också tyst, visste kanske inte vad hon skulle eller ville säga. Justin visste att han borde ta första steget, och det insåg Alfredo också som puttade honom i sidan. Justin harklade sig, fick en och en annan blick från flickans håll, innan han mjukt sade:

”I've missed you so much.”

Justin tog tillbaka allting han tidigare tänkt om kärlek. Även om det ibland kunde vara världens jobbigaste känsla att både uppleva och bara känns, slog det inte det här. Alicia. Med henne i sin famn visste han att han kunde klara allting. Istället för att folk sa det till honom, kände han det själv. Alicia behövde inte säga det. Alicia visade det.

Att plötsligt vara Justin Biebers flickvän hade sina fördelar, dock var det nackdelarna som snurrade runt i Alicias huvud den natten där hon låg i Justins säng med hans arm runt hennes midja. Visst, det var mysigt, men helt hopplöst. Hon kunde bara inte somna. Allt som Alicia krävde var att få somna, slippa verkligheten för några timmar. Hon hade vridit och vänt på sig- ja, hon visste inte i hur många timmar. Det blev visst aldrig morgon, och heller aldrig kunde hon somna. Hon var inte änns trött.

Justin mumlade bakom henne och tryckte henne närmare sig. Alicia log. Han var så fin. Han var läskigt fin, och det hade fler än Alicia upptäckt. Alicia var rädd över vad som skulle hända. Hennes tidigare oro över framtiden var inte någonting emot hennes rädslan till Justin fans. Ja, hon var rädd för tolvåriga tjejer.

Ibland kunde man vakna av drömmar, bland annat mardrömmar. Det hade Alicia upplevt mycket av den senaste tiden. Hon visste inte varför, men det var någonting som störde hennes undermedvetna, kanske hennes förvirrade tankar. Hon var väldigt utspridd. Hon tänkte så mycket och hon hade så många åsikter.

De värsta drömmarna var ändå de tomma. Det tysta och stilla gjorde allting mycket svårare. Man blev fast, fast i stum värld utanför egenvärde. Just i en tom dröm hade Alicia lyckas somna in i, fast det förstod hon inte förrän hon vaknade morgon därpå. Hon vaknade av Justin som viskade i hennes öra. Mumlet hade inte uppfattats. Alicia hade bara uppfattat det mjuka trycket mot örat, och Justins närhet. Han värme gjorde henne alldeles svag. Svagheten förminskades inte av att hon öppnade ögonen och såg hans vackra ansikte. Alicia hade många gånger förundrats över hur han kunde ha så perfekt hy. I hennes ögon var han perfekt, inte bara hyn. Han var skrämmande perfekt just för att ingen lyckades ta sig upp till hans nivå.

I en säng på ett hotell någonstans i USA, låg de och tittade på varandra. Alicia beundrade pojkens charmiga ögon medan han smekte henne över håret och var minst lika fast i hennes ögon. De var inne i den där bubblan igen. Som vanligt var båda mållösa. Om någon av dem skulle ha talat, skulle det inte varit lika magiskt.

Om inte det knackat på dörren, ja, vem visste hur länge de legat kvar där i sängen. Alicia hade dragit åt sig täcket medan Justin gick och öppnade dörren, och det kanske var bäst att det blev så. Alicia var i alla fall glad över att hon inte öppnat dörren när hon såg vem Justin kom tillbaka med. Ryan. Åh, hon orkade inte med honom. Hon tittade på Justin med lidande ögon, hoppades att hon skulle förstå hennes blick och inte lämna henne ensam med Ryan, men det gjorde han inte. Justin förstod inte. Han var så upptagen med att vara glad över att Ryan kommit att han inte tittade på Alicia. Så länge var hon viktig.

”I just need to check one thing.” Japp, där lämnade han dem. Alicia vred på sig i sängen och vände huvudet mot väggen. Hon tänkte låtsas som att Ryan inte var där. Med huvudet begravt under kudden fungerade det faktiskt kanske bra, men då skulle såklart han komma och förstöra allting.

”You can't hide for me forever, you know.” Alicia grymtade. Varför pratade han änns med henne? Tyckte han att det var roligt att se henne nere, sårad, på grund av honom? Nå, hon tyckte inte det var lika roande.

Plötsligt hördes en suck från Ryans sida. Alicia tittade upp från täcket, eller ja, hon försökte kika fram utan att han märkte någonting. Självklart märkte han att hon tittade upp, så han mötte genast hennes blick. Det var varken arg eller sur. Konstigt. Var Ryan sjuk? Han hade inte sagt ett enda elakt ord till henne, och han hade haft många chanser att göra det nu.

”I can do wantever I want” hotade hon tillbaka. Detta var ett krig och skulle alltid vara. Hon struntade i om Ryan så inte började i dag. Det var ändå han som hade startat det från början.

Tydligen blev han förvånad av Alicias ord, kunde hon se i hans ögon.

”So you're going to play Miss sassy now?” Alicia ryggade till. Det var inte meningen att hon skulle reagera så, men det var heller inte meningen att Ryan skulle svara med sådana ord. Han var så hård. Förstod han inte att hon faktiskt hade känslor?

Alicia reste sig från sängen och gick fram till honom, stannade endast en meter ifrån honom. Hennes blick in i hans ögon fick honom inte att rygga undan. Alicia kunde se hur han byggde upp någonting därinne. Kanske anande han ytligare ett bråk och letade efter rätt ord att använda för att få Alicia att förlora. Alicia skulle aldrig förlora. Hon gav inte upp. När han minst anande skulle hon ge igen, det fick han vara beredd på.

”Excause me!? That come from the right person!” Det märktes att Ryan tog in Alicias ord och det gjorde henne såklart ännu starkare. Hon lyckades hacka ett hål på hans skal. För första gången såg Ryan ut att behöva fundera innan han svarare. I vanliga fall kastade han bara ut sig orden. Alicia undrade varför det plötsligt var annorlunda nu.

”What?” fick han tillslut ur sig, sådär helt plötsligt. Nu var det Alicias tur att bli... hm, kunde man kalla det mållös?

”You know what I mean. You're so stupid when-” Alicia stannade upp när hon såg vem som stod bakom Ryan. Justin. Han stirrade på Alicia med stora ögon.

”Alicia?” Justin brukade alltid uttala flickans namn så varmt och mjukt, denna gången var det annorlunda. Det var hårt, det var i förvåning. Justin hade hört allt.

”What the hell is you problem?” Justin var sur, och det fick Alicia att rygga undan. Det var orättvist. Ryan hade tryckt ner henne, hon stod bara upp för sig själv. Stod Justin på Ryans sida? När Alicia tittade på Ryan såg hon endast hans flin. Justin såg det inte, precis som hos alla andra såg han väl bara gott hos Ryan. Han var hans bästa vän. Alicia betydde inte lika mycket, det borde hon ha förstått. Ryans flin fick Alicia att känna sig lurad. Han hade lurat henne. Han hade byggt en fälla och hon hade gått rakt in i den. Alicia hatade honom. Kvickt drog hon på sig byxor och converse. Utan att säga ett ord till varken Justin eller Ryan stormade hon ut ur hotellrummet med en tanke i huvudet: Jävla idioter.

Alicia visste inte vad hon skulle ta vägen. Hon kände ingen här och heller inte kände hon igen någonting. Hon kunde ströva runt i timmar i staden utan att riktigt komma någon vart – kanske var det den bästa planen. Att gå tillbaka till hotellet fanns inte med på kartan, men samtidigt vågade hon inte dra sig iväg allt för långt. Tänk om Scooter blev arg och hon skulle mista sitt praktikantjobb. Nej, den risken var hon inte villig att ta.

Staden hade sin charm trots det dystra vädret. Det var så typiskt att så fort Alicia kom ut skulle solen gå i moln. I detta fallet hade solen möjligen inte visats på hela dagen.

Alicia skådade människorna som gick förbi, vissa i stress, vissa i glädje. Ingen gav henne speciellt mycket uppmärksamhet, mest en blick här och var hade hon fått, men det var skönt. Meningen var att hon ville vara ensam, och den meningen höll hon fast vid.

Hon kunde fråga sig ifall Justin var orolig. Eftersom att hon varit så otroligt smart och glömt mobilen på hotellet kunde hon inte få reda på hans oro eller icke oro genom den vägen. Hade han en anledning att vara orolig? Det var inte precis som att hon var i fara där hon satt på en bänk utanför en klädaffär och beskådade den vackra utsikten, host. Alicia ville att Justin skulle vara orolig. Alicia ville att han skulle bry sig. När han gick in i rummet, såg henne säga dem där dumma orden till Ryan, fanns det ingen tvekan på att han tog Ryans sida. Det hade sårat Alicia. Kanske var det inte förrän nu hon insåg hur mycket. Alicia var förvirrad. Först sa Justin det ena och sedan gick han ut och gjorde precis tvärtom. Alicia blev inte klok på honom.

Klockan rann iväg. Alicia hade ingen aning om varken tid eller plats. Hur länge hade hon befunnit sig där egentligen, på bänken utanför klädaffären? Tillräckligt länge för att hon skulle bli hungrig. Magen kurrade och huvudet bultade. Detta var troligen den minst roliga, tänkbara start på morgonen man kunde få, och Alicia hade upplevt många genom sitt sextonåriga liv.

Flickan suckade och reste på sig. Nå, vilket håll var det nu hon kom ifrån? Förvånande nog fanns det nästan dubbelt så mycket folk på gatorna som tidigare, tröttnade de aldrig? Det var som att det bara tillkom mer befolkning till staden hela tiden. Alicia borde kunna fråga någon. Någon vänlig skäl måste det väl ändå finnas?

”Excause me!?” Alicia hade trånat sig fram till ett par som såg ut att vara i fyrtio års ålder, de satt också närmast henne. När hon rabblade upp hotellnamnet skakade dem på huvudet och tittade sorgset på Alicia. De hade sett hennes besvikna blick. Hon suckade och sade adjö. Det var lika bra att fortsätta fråga ut.

Var det ingen i hela världen som visste var det där jävla hotellet låg? Alicia hade frågat minst tjugo umgänge. Ingen visste. Ingen. Varför hade Justin varit tvungen att checka in på ett sådant hotell som tydligen ingen kände till? Nå, ingen vid denna bänken i alla fall.

Fortfarande omedveten om var hon skulle gå, började hon ändå gå. Någon gång måste hon komma någonstans, och när hon gjorde det kanske hon var ett steg närmare att komma rätt. Kanske till och med två steg närmare.

Plötsligt sade någon hennes namn. Om Alicia inte hade hört den rösten just då, ja, då visste hon inte vad hon skulle gjort. Hon kunde tappert säga att tårarna, de var inte långt borta.

”Alfredo” svarade hon glatt och hoppade in i hans famn. Glatt kramade han henne tillbaka, hårt och länge.

”My little baby” mumlade han och fick Alicia att skrattade. Hon tyckte att det kändes mycket bra att få vara glad igen. Alfredo verkade också glad, till en början. Sedan tittade han på henne med allvarliga ögon.

”Where have you been? We have been so worry!” Ett leende lekte på Alicias läppar. Hon kunde fortfarande inte släppa att Alfredo stod där, precis framför henne. Hon kunde få komma hem nu. Efter en lång och jobbig dag utan varken mat, vatten eller sällskap hade hon helt klart fått nog av ensamheten. Hon ville känna värmen. Hon ville känna en speciell persons värme.

”Justin too?” Alfredo nickade och det gjorde att Alicias leende i sin tur blev ännu större. Då började Alfredo istället flina, men han sa inget. Tur för honom.

När de några minuter senare satt i en varm bil, blev Alicia bara tvungen att påpeka en sak som passade så bra in i läget.

”You know, don't worry, be happy, man.” Det fick Alfredo i skratt. Han tittade charmerande på Alicia, hon som tittade ut genom fönstret igen, studerade fortfarande staden. Även om hon fått nog av ensamheten hade hon inte fått nog av utsikt. Alicia märkte att en del av det oroliga i Alfredos blick hade försvunnit. Hon levde och hon var okej. Fast tyvärr var det nog inte honom hon behövde få på bättre humör, för vem var det inte som stod utanför hotellets port, med armarna i kors över brösten och en allvarlig min, om inte Justin? Fuck.

Hur mycket än Alicia försökte, kunde hon inte få bort tankarna. När Justin sa att det var slut mellan honom och Selena, hade hon tappert försökt dölja leendet. Hon ville inte tro på det hon ville se – att Justin dumpat Selena bara för att få vara med henne – för att hon var rädd att bli besviken. Alicia förstod tydligen inte att Justin faktiskt gillade henne. Han kunde säga det hur många gånger som helst, men tydligen gjorde det ingen förändring i Alicias tankar.

Alicia undrade om de var tillsammans nu, men vågade inte fråga Justin. Tänk om han blev arg eller nått... Eller ännu värre – skrattade åt henne. Alicia visste inte varför hon plötsligt hade blivit såhär, såhär känslig. Kanske var hon rädd att han också skulle gå mot henne. Hon var rädd att bli ensam. Hon saknade sig vänner. Hon saknade sitt hem. Hennes förra liv verkade så långt bort och hon saknade det mer än någonting annat.

”Alicia.” Alicia, som hade satt sig lutad mot dörren sedan Justin gick iväg, ryckte till. Det var han, och hon var inte klar.

”Jepp.” Kvickt reste hon sig upp och kastade en blick åt spegeln. Hon såg förfärlig ut. Tårarna och det svarta under ögonen från mascaran torkade hon snabbt bort med fingrarna. Efteråt såg hon ut som vanligt – precis lika ful och tråkig som vanligt. Hon vände sig om och öppnade dörren.

Alicia väntade sig det. Justin märkte såklart att hon gråtit. Han tittade sorgset på henne med oroliga ögonen. Åh, Alicia hatade dem ögonen. Hon ville bara öppna sig för honom och berätta allting, men hon kunde inte. Han skulle inte förstå hur det var när allting man hade försvann. Han hade säkert - och skulle säkert aldrig - behöva uppleva den känslan.

”Alicia” sa han mjukt och tog ett steg in i rummet, fortfarande med blicken in i Alicias ögon. Alicia lät för en gångs skull Justin titta in i hennes ögon. Justin såg ut att ha en kamp med sig själv, visste inte vad han skulle säga eller hur han skulle säga det. Alicia beslöt sig för att ta första steget.

”It's nothing, Justin. I'm okey.” Okej, hon ljög. Allting var inte okej och det förstod Justin också. Hon log försiktigt för att få orden att verka verkligare. Om hon lyckades visste bara Justin. För en gångs skull såg det ut som att han tänkte låta det vara, eller ja, han tvekade i alla fall. Han frågade inte direkt, inte som tidigare. Kanske hade han förstått att Alicia inte ville prata om det. Alicia borde berätta. Hon hatade att se Justin så orolig. Hon kunde bara inte berätta.

När Alicia hade ryckt upp sig och tagit på sig jeans, lämnade de rummet. Justin hade fortfarande inte gjort något försöka att få Alicia att tala ut. Alicia visste inte hur hon skulle reagera. Han gav henne utrymme, det var bra, men samtidigt kändes det som att han inte brydde sig när han inte fråga. Alicia visste att hon inte hade någon som helst anledning att tänka så. Hon såg ju hans ögon. Hon såg plågan därinne. Det var hennes fel, och det förstod hon. Ändå gjorde hon ingenting åt det. Hon vågade inte. Allting runt Justin gjorde henne nervös och skakig. Hon var rädd att hon skulle göra fel. Ett fel som gjorde hål i deras vänskap... eller vad det nu vad de hade. Alicia var förvirrad. Varför kunde han inte göra någonting? Bara säga att de var tillsammans. Ja, hon skyllde allting på Justin. Han begärde bara ett finger, Alicia gav honom hela handen. Hon borde skärpa till sig och ta tag i det här. Hon ville ju det här. Justin och hon. Alicia drömde om dem varje natt, och varje dag. Innan Alicia träffade Justin visste hon inte vad kärlek var. Nu var hon äckligt kär – i honom. Om det var en sak hon hade lärt sig om kärlek, så var det att den var underbart jobbig. Hur jobbigt det än var att gå upp varje dag, tänka på att den man älskade hade en flickvän, var det ändå värt att kräla sig fram till honom bara för att få se hans leende. Igen. Alicia fick aldrig nog av Justins leende.

Plötsligt plingade hennes mobil till. Den töntigaste låten någonsin skulle såklart gå igång. Justin skrattade och Alicia kastade en ilsken blick mot honom. Hon var inte på humör för detta just nu.

Chaz namn lös upp skärmen, åtminstone halva skärmen.

//Should we go to the city today? :) oxox The man//

I vanliga fall tyckte Alicia inte att det fanns någonting jobbigare än när folk skrev sina namn i slutet. Precis som att man inte hade deras nummer och visste vem det var som hade smsat. Just i detta tillfället var det lite roande att Chaz kallat sig själv 'The man'.

Med Justins blickar brännande i ryggen knappade hon in ett svar:

//Of course! We meet in the lobby in five. Justin will naturally join us (; oxox Al//

Alicia reste sig upp och vände blicken mot Justin.

”How was that?” frågade han misstänksamt.

”Chaz” svarade Alicia och drog snabbt på sin älskade munkjacka hon visste att Justin ogillade just för att hon försvann inuti den. Därför var det extra roligt att använda den.

”Is it something between you and him?.” Alicia tittade mot Justin igen, eller snarare flinade. Fan vad söt han var när han såg sådär sur ut.

”Yeah, we're going to marry tomorrow” svarade hon med ett flin över läpparna. Justins reaktion var obeskrivlig. Han hade säkert bara hört hennes ja. När han tagit in allting tog han ett bra tag om Alicias midja och tittade henne i ögonen. Han tittade på henne på det sättet som gjorde henne helt stum. Hon blev tvungen att vika ner blicken sin för att kunna tala igen.

”Are you jelous?” Justin räckte ut tungan mot Alicia medan hon flinade mot honom. Justins reaktion tog hon som ett ja.

”Cute.” Justin närmade sig försiktigt hennes läppar och mötte dem med omsorg. Hans läppar masserade hennes i flera minuter tills de båda behövde hämta luft, och så kom Alicia på att hon faktiskt bestämt träff med Chaz i lobbyn.

”Come.” Alicia tog tag i Justins arm och styrde stegen mot dörren.

”Where are we going?” frågade han bakom sig. Alicia kunde höra på hans röst att han var glad. Han var glad över att hon inte var sådär nere. Alicia var också glad över det. Hon behövde ha roligt. Hon behövde komma undan och tänka på någonting annat. För när hon kom iväg, kunde inte tankarna komma ikapp henne. Då kunde inte livet komma ikapp henne.

Justin hade inte varit särskilt entusiastisk över att de skulle hänga med Chaz. När Alicia åter igen påpekat att de inte var någonting mellan dem, hade han gett sig och glatt kramat om Chaz. Det såg i alla fall ut som att han var glad. När Justin frågade om Ryan skulle med – det var precis som att han hade läst Alicias tankar – hade Chaz skakat på huvudet och sedan viskat ord till Justin det inte var meningen att Alicias skulle höra. Ryan hade sagt att han hellre umgicks med en vampyr än hängde med någon som Alicia. Om det var någonting Ryan hatade så var det verkligen vampyrer. Patetiskt. Det var inte meningen att Alicia skulle höra Ryans ord, men som vanligt hörde hon det hon inte borde. Så kan det gå när man heter Alicia Nellie Dawson.

Det var inte långt till första affären Alicia ville gå in i. Hotellet låg mitt i staden. Eftersom att det var mitt på dagen en vanlig vardag då fans förhoppningsvis gick i skolan, tyckte Justin att han inte behövde någon förklädnad. Ännu var det bara något par i 20 års åldern som hade stirrat på honom. När dem gick förbi paret som höll hand och såg sådär lyckligt kära ut, hade Justin lutat sig fram och viskat i Alicias öra:

”That is we in the future.” Alicia hade fnittrad. Hur skulle hon reagera? Jo, visst hade hon blivit lite ställd. Så Justin ville ha en framtid med henne...?

I affären fanns det ungefär lika mycket folk som utanför – några ynka få. Vilken skillnad den måste vara mellan dagtid och eftermiddagar. Hur många personer bodde det inte i den här staden, och hur många procent av befolkningen kikade in i affärer några gånger i veckan? Antagligen en väldigt stort del.

Alicia hittade en jättesnygg tröja som hon bara blev tvungen att prova fastän att hon visste att den hade ett värde högt över hennes budget.

Medan Chaz stod och flörtade med kassörskan – ärligt, han gjorde faktiskt det – följde Justin med Alicia till provhytten. Hon sa bestämt emot när han ville hänga med in. Så Alicia stängde dörren till provhytten och lämnade Justins och hans flinande leende utanför.

Tröja var stickad. En stickad tröja i tre olika färger – blå, vit och röd. Den var röd- och vitrandig över hela tröjan förutom vid höger arm och bröst där det infann sig ett annat mönster – mörkblå bakgrund och vita, stora stjärnor.

Tröjan var inte bara otrolig snygg – den var otroligt skön också!

Alicia öppnade upp provhytten och möttes genast av Justins glittrande ögonen.

”What do you think?” frågade hon i ett leende och snurrade runt. Justin reste sig upp och stannade så pass när Alicia att hon nästa kunde höra hans hjärta slå. Han lutade sig panna mot hennes och lekte med hennes fingrar på högerhanden med sin ena hand.

”You're so beautiful.”

”Hm, hm.” Om de inte hade blivit avbrutna visste Alicia inte hur länge de hade stått kvar där – i deras magiska bubbla. Båda två tittade upp när någon harklade sig. Chaz. Jasså, hade kassörskan upptäckt att han faktiskt inte hade någon charm? Han såg inte ut som världens lyckligaste, inte som Alicia säkerligen såg ut. Hon log väl som en litet barn som äntligen fått sin sockervadd.

”What are you doing?” frågade Chaz misstänksamt. Alicia var snabb med att svara. Lite för snabb.

”Nothing.” Chaz blick ändrades inte. I ögonvrån kunde Alicia se Justins flinande. Han och hans jävla flinande...

När Alicia hade bytt om blev det dags att lämna ifrån sig sin nya älskling – tröjan, inte Justin. Justin tittade undrande på henne.

”Aren't you going to buy it?” Han var inte blind. Han hade allt sätt Alicias kärlek till det där klädplagget. Ha.

Alicia skakade på huvudet och såg lagom nere ut.

”It cost too much.” Hon ryckte på axlarna, som för att visa att den inte var hela världen. Livet gick vidare. Justin verkade dock fundera. Åh, nej. Detta skulle inte sluta bra.

”You can borrow money from me and pay it back with your lips.” Justin pekade på sina läppar. Självklart flinande han också som ett litet fån. Alicia skrattade åt honom och skakade på huvudet, även fast hon mer än gärna hade tagit med sig hem både tröjan och tanken på att känna Justins läppar mot sina.

”Okey, I can buy it for you” ändrade sig Justin och log mjukt. Han skulle precis ta tröjan då Alicia ryckte åt sig den.

”No, Justin.” Alicia ville inte att han skulle betala. Om hon ville ha någonting köpte hon det själv, eller också sparade hon tills hon kunde köpa saken. Hon lånade pengar från vänner och hon lät absolut inte vänner betala även om vännens namn var Justin Bieber. I Alicias värld funkade det inte så. Alicia var självständig och förlitade sig inte på vänners plånböcker. Det Alicia hade märkt försökte hon förtränga, särskilt i detta sammanhanget. Hon hade lämnat sin värld allt mer och mer för att komma in i Justins. Det var fel och det visste hon. Därför gällde det att säga emot. Det gällde att stå emot.

”You don't have to buy it for me.” Alicia log tappert. Justin verkade dock fortfarande inte övertygad.

”But what if I want to?” Alicia tittade förvirrad på honom. Det förvånade henne att han brukade göra såhär. Kände han press? Kände han att han var tvungen att betala bara för att han kunde och man själv inte kunde? När Alicia tittade på Justin såg han lugn ut. Han var så cool. Hon själv blev helt nervös när det kom till pengar. Hon hade alltid behövt hålla hårt i sin pengar. Den känslan och det vetandet skulle det dröja länge innan hon kunde släppa.

Åter igen skakade hon på huvudet.

”No. I don't want you to buy anything for me. Let's go.” Justin muttrade när Alicia vände sig om. Chaz hade granskat deras samtal på avtånd. Till Alicias förvåning såg han inte förvånad ut, i alla fall inte över Justins uppträdande. Han tittade däremot mer förvånande mot Justin. Var han inte van vid tjejer som sa emot? Ha, bäst att han vande sig.

Efter mycket om och men gick Justin med på att lämna affärer. Wow, Alicia hade aldrig varit med om att en kille varit så trotsig när det kom till att lämna en affär. Dock verkade han komma över det snabbt. Killarna hade fått syn på en videospels butik. De blev bara tvungna att dra med Alicia in. Alicia förstod inte ett dyft av deras utomjordingssnack, alltså blev det en väldigt uttråkad Alicia som trampade efter grabbarna, tills det att hon märkte att hon kände igen någon i butiken.

”Toby.” Toby var ännu en vän från hennes förra liv. Att se någon från Alicias förra liv fick henne att vilja gråta. Killen med det svarta håret och fina ögonen vände blicken mot Alicia. Först såg han uttråkad ut, då märkte han vem det var som uttalat hans namn.

”Alicia” svarade han och log mjukt. Alicia kände inte Toby så bra men förvånansvärt nog fick hon en kram. En kram hon inte var sen med att besvara. I ryggen kände hon Justins blickar, så han hade släppt spelen med blicken nu?

”How are you?” frågade han när kramen var avslutat.

”I'm alive” svarade hon och log. Toby log uppmuntrande tillbaka. Han som alla andra därhemma visste vad som hade hänt.

”We miss you back home.” Alicia skrattade. Hon saknade dem också.

”Chase miss you” nästan viskade Toby, precis som att han inte ville att någon skulle höra. Alicia tittade generat ner i marken. Chase... Honom hade hon nästan glömt – och det var väldigt förvånande. Hon hade varit olyckligt kär i honom i säkert ett år. Hon hade tänk på honom varje ledig sekund, drömt om honom och bara hoppats att han skulle prata med henne kommande dag. Nu stod hon här, hade inte tänk på honom på flera dagar, kanske veckor. Nu fanns det någon annan speciell i hennes tankar...

”Um...” fick hon tillslut ut. Toby skrattade och flinande. Det såg ut som att han skulle säga något mer, då Justin dök upp bakom Alicia. Tobys ögonstorlek förändrades genast. Förändring var nästan obeskrivlig.

”Um.” Alicia skrattade. Nu blev det hans tur att 'um:a'.

”Justin, this is Toby. Toby – Justin.”

”What's up, man?” Justin gav Toby knogen lagom till det såg ut att han började landa på jorden.

”J-Justin Bieber?” Justin skrattade och nickade. Alicia tittade roat på killarna. Hon förstod Toby. Att bara träffa världens största popstjärna mitt på stan, det var någonting man inte gjorde varje dag.

När Toby bestämt sig för att gå vidare, fick Alicia ytligare en kram. Värst vad alla var kramsugna i hennes närhet. Han såg ut att förvänta sig ett: 'Hälsa Chase', från Alicia. Det kom aldrig. Hon visste inte varför. Skulle hon säga det? Tänk om han tog det fel, alltså Chase. Alicia hade ju typ någon annan... För dem hade ändå haft någonting på gång.

”Take care of Bieber” mumlade han i hennes öra. Alicia skrattade och lutade sig bakåt, ifrån hans famn.

”For you?” Toby klingade in i Alicias skratt. När dem hade lugnat sig nickade Toby på huvudet och sa:

”Yeah, for me.”

”How was that?” Det fanns inga tvivel om att Justin inte skulle gå rakt på sak. Det gjorde han alltid när han var osäker över någonting, hade Alicias lärt sig.

”A friend” svarade Alicia, log och tittade på Justin. Justin tittade misstänksamt tillbaka. Han var inte fullt säker på att hennes ord stämde, och det fick Alicia i skratt.

”If I say it's just a friend, it is just a friend. Okey!?” Justin mumlade och Alicia suckade. Hon gav upp. Justin var helt omöjlig att försöka övertala. Det var någonting som hon också hade lärt sig.

Efter en hyfsat lång dag på staden, eller ja, när eftermiddagen började komma och de alla insåg att skolan slutade och det är lika galna fans, snabbade de sig tillbaka till hotellet. Chaz försvann till sitt rum, blev tvungen att testa sitt nya spel såklart, medan Justin tvingade med Alicia till hans rum.

De satte sig på hans säng och tittade ut över staden. Justin satt bakom henne och pillade med hennes hår. Det var skönt. Det var alltid skönt när Justin rörde vid henne. Hon fick rysningar över hela kroppen.

”I need to give you something” mumlade han plötsligt, efter flera minuters tystnad. Både hade varit fullt inne i sina tankar. Alicia hade såklart haft tankarna åt hennes förra liv.

Alicia vände sig mot honom och tittade in i hans ögon. Det kändes som att de försvann iväg till deras magisk bubbla. För en gångs skull var det Justin som avbröt ögonkontakten. Han hade troligen också insett att orden blev tagna ur ens mun när de tittade på varandra.

”Come.” Justin drog upp Alicia. Alicia insåg inte förrän då att hon inte svarat Justin. Hon hade knappt fått in det i skallen. Han ville ge henne någonting?

Alicia gick efter honom. De stannade vid dörren. Medan Justin fingrade på en påse tittade Alicias förvirrad på honom. Hon förstod ingenting.

”What do you want to give me?” frågade hon nyfiket. Justin flinade mot henne samtidigt som han reste sig upp. Tidigare hade han suttit på huk.

”Here.” Han sträckte fram påsen. Alicia rörde med handen över plastpåsen. Hon läste snabbt texten på påsen. Det stod samma namn som klädaffären som de hade varit inne på tidigare under dagen hade. Kunde det vara...?

”Oh my god.” Justin skrattade. Alicia blev så förvånad. När hon öppnat påsen låg den där i hennes hand – hennes nya favorittröja.

Alicia kunde inte tacka Justin nog. Han var så snäll. Ändå hade hon trängt sagt till honom att inte köpa den. Egentligen borde hon ha förutspått detta. Man visste aldrig med Justin.

”I need to tell you something too.” Alicia tittade upp från tyget, tyget hon hade tittat på med glittrande ögon, till Justin. Nu vart hon nästan lika förvirrad som tidigare. Istället för att svara väntade hon på att han skulle fortsätta.

”I-” Han han inte längre. En mobil pep till. Alla kunde förstå vems mobil det var när Justins låt 'Baby' spelades. Alicia kunde inte låta bli att fnissa. Ego, eller vad!?

Justin stönade högt och drog fram mobilen.

”Justin.” Med inte världens trevligaste ton svarade han. Hans uttryck blev inte gladare sekunder efter. Han mumlade lite i telefonen innan han satte handen för luren och riktade sig mot Alicia.

”It's Scooter. I need to take this. Sorry.” Alicia nickade och log smått.

”It's okey.” Justin log tillbaka och lämnade sedan rummet. Så var hon ensam då...

Det tog längre tid för Justin än vad Alicia hade väntat sig. Hon stod säkert där i flera minuter innan hon suckade och satte sig på sängen. Att sitta stilla på en säng var inte heller särskilt frestande. Alicia reste sig upp och suckade. Hon tittade sig om i det smått mörka rummet, tände lampan och satte sig senare där på sängkanten. Hon pillade på täcket och märkte då att det inte bara var täcke. Det var någonting hårt under täcket, till och med under madrassen. Alicia kravlade under handen och fick med sig ett block tillbaka. Hon strök med fingrarna över blocket och pillade på kanten. Skulle hon...? Nyfikenheten övervann det hon visste var rätt, så hon öppnade blocket. Tomt. Hon bläddrade till nästa sida och sida därefter. Tomt där också. Alicia suckade och tänkte precis ge upp, för detta blocket var inte det minsta roligt, men då märkte hon att det fanns nedskrivna ord på sidan hon bläddrat vidare till. Högst upp på sidan stod det 'fly' med stora, tydliga bokstäver, och så Justins hela namn bredvid. Var det en av hans låtar?

”I came to win, to fight, to conquer, to thrive.
I came to win, to survive, to prosper, to rise.
To fly.

To fly.

Uhh, yo, yo.
I wish today it would rain all day.
Maybe that'll kinda make the pain go away.
Trying to forgive you for abandoning me.
Praying but I think I'm still an angel away.
Angel away, yeah strange in a way.
Maybe that is why I chase strangers away.
They got their guns out aiming at me.
But I become Neo when they aiming at me.
Me, me, me against them.
Me against enemies, me against friends.
Somehow they both seem to become one.
A sea full of sharks and they all smell blood.
They start coming and I start rising.
Must be surprising, I'm just summising.
I win, thrive, soar, higher, higher, higher.
More fire.

I came to win, to fight, to conquer, to thrive.
I came to win, to survive, to prosper, to rise.
To fly.
To fly.”

Alicia hann inte läsa längre. Hon hörde steg utanför dörren. Snabbt som blixten la hon tillbaka blocket och och satte sig tillrätta i sängen. In kom Justin, Justin och hans underbara leende. Alicia var stum. Dem där orden... Var det bara påhitt? Alicia visste inte att Justin kunde skriva sådär bra. Hon var nästan hundra procent säker på att det var han som hade skrivit det. Om det inte skulle varit ha skulle väl låten ha varit världskänd vid det här laget, eller hur!?

Justin gick fram till henne och behöll leendet på. Alicia försökte att le. Förhoppningsvis lyckades hon. Det var svårt att visa en känsla utanpå, då man kände en helt annan inuti. Om Alicia hade varit förvirrad innan, när Justin till exempel givit henne den underbara tröjan, var det ingenting emot vad hon var just nu.

Justin sökte hennes blick och fångade till sig hennes händer. Han satte sig mjukt ner på sängkanten, fortfarande med blicken in i hennes ögon.

”Alicia...” Han tog ett djupt andetag. Oh, vart det så jobbig att säga?

”I want you to be my girlfriend.”

FIXAR BILDER NÄR JAG KAN
Justin hade aldrig känt den här känslan förut. Han vill sparka i väggen bara för att känna smärtan. Den smärtan skulle trycka undan hans andra känslor. Känslorna var tusen gånger värre än smärtan efter att man hade sparkat i väggen.

Han ville skrika utan att någon skulle höra honom. Ingen fick höra honom. Ingen kunde höra honom. Justin var instängd i en bubbla. Han hade aldrig någonsin känt sig mer ensam.

Kanske var det idiotsikt att ligga där i sängen och tycka synd om sig själv. Justin fick fan vara en idiot då. Känslorna och samvetet kämpa mot varandra i popstjärnans kropp. Tankarna fick honom att vilja gråta medan samvetet sa till honom att rycka upp sig. Att rycka upp sig... var det så enkelt? Skulle han bara gå ut där, till världen, fullt lika stark som innan, och låtsas som att allting var okej? Låtsas som att allting var okej medan Chaz kysste Alicia mitt framför ögonen på honom... Justin grymtade och slog näven i huvudkudden. Han var splittrad.

Han förstod varför han kände såhär även om han inte ville förstå. Svartsjuka – han var så jävla avundsjuk på Chaz som fick ligga där och hålla om Alicia. Besvikelse – han var så jävla sårad för att det tydligen inte var någonting mellan honom och Alicia. Argsinthet – han var så jävla arg på sig själv för att han trott på dem två. Sårad – han var så jävla ledsen. För första gången i hela sitt liv förstod han hur människor kunde älska en annan människa så mycket att det gjorde ont i hela kroppen. För första gången i hela sitt liv förstod han hur ont det gjorde när den man älskade hade någon annan.

Justin hade haft många flickvänner, men ingen hade varit som Alicia. Egentligen kunde han inte änns kalla henne flickvän. De kysstes – en gång. Den gången räckte tydligen för Justin. Han hade väl varit allt för upptagen för att kunna se verkligheten. Om han hade haft ögonen öppna kanske han inte skulle ha behövt ligga där och känna sig som världens största idiot.

Efter den segaste natten i hela Justins sjuttonåriga liv, blev det äntligen morgon. En morgon Justin inte hade längtat. Han var ändå nyfiken över att se Alicias reaktion. Skulle hon prata med honom eller bara ignorera honom totalt? Ja, kanske var det värt att dra upp hans tunga kropp från sängen ändå.

Justin stod i badrummet och gäspade mot sin egen spegelbild. Han hade inte sovit såhär dåligt på flera månader. Eftersom att han nästan alltid gick och la sig sent och gick upp tidigt, gällde det att ta vara på timmarna han fick sova. Nu var det helt annorlunda. Justin huvudpunkt på varje dag var inte längre att leva sin dröm. Hans huvudpunkt på varje ny dag var nu Alicia.

Att få titta in i dem där underbara ögonen slog allting, tyckte han. Visst hade han fler synpunkter om hennes utseende, men det var oviktigt. För Justin betydde inte utseendet allt, och det måste ju vara lite komiskt? Var det inte han som alltid var tvungen att se perfekt ut inför intervjuer och konserter?

Så blev det dags. Att lämna hotellrummet var inte det svåra. Det var alltid skönt att komma ut från ett rum han varit instängd i under natten. Den natten kändes det just som att han var instängd, bortdragen från resten av världen. Den känslan var hemsk, men den slog inte känslan som vilade inuti honom. Den slog inte känslan av svek, den var flera mil efter.

Med jeans som som vanligt hängde en bit nedanför hans rumpa och en långärmad, vit tröja, gick Justin genom korridoren. Justin och hans dystra min. Med händerna i fickorna och blicken ner i golvet förflyttade han sig till matsalen. I matsalen fanns det hyfsat mycket folk, men såklart ingen från hans team. Klockan var trots allt bara nio på morgonen. Justin skrev några autografer och log ett fejkat leende åt ungarnas mammor som fotograferade. Han älskade sina fans, därför ställde han upp i även dem svåraste situationerna. Han försökte se glad ut så gott det gick, och dem flesta gick faktiskt på det, inte alla.

”Justin, why are you sad?” Justin som nyss tittat ner på pappret och skrivit ner ytligare en autograf, tittade förvånat upp. Ledsen? Nej, han var inte ledsen, inte alls.

Det var fler än den lilla tjejen som märkt Justins reaktion och som nu stod och stirrade på Justin. Inuti var han livrädd, livrädd för att dem skulle märka någonting. Utanpå var han lugn och log.

”I'm not sad” svarade han lugnt och alla såg ut att slappna av, utom den lilla flickan. Hon tittade fundersamt vidare på Justin men sa inget mer. Justin var oerhört tacksam över att inte behöva använda fler bortförklaringar.

När fansen fått sin bild och påskrivna papper, fick idolen äntligen ta sin frukost. Dock var han inte alls hungrig, och det var jättekonstigt. Justin brukade alltid vara hungrig. Om han inte var hungrig, blev han alltid det när han väl såg maten. När han stod där, tittade ner över de skivade, ljusa brödet, allt dessa pålägg och bacon, blev han inte hungrig. Livet var allt bra konstigt. Allting kändes plötsligt  värdelöst. Skulle det vara såhär? Så fort han inte fick det han ville ha, skulle det bli såhär då?

Justin och hans lilla smörgås hade gömt utan sig i ett hörn. Med luva över huvudet och intryckt i hörnet kunde man tycka att ingen skulle komma och störa honom. Där tyckte han fel.

”Hey, Justin.” Justin borde ha blivit irriterad, men det blev han inte. Han kände igen den där rösten. Den där rösten tillhörde Alicia.

Justin visste inte vart han skulle ta vägen. Han vill fly, men samtidigt inte. Han vill titta upp och möta de vackraste ögonen i hela världen, men samtidigt inte. Han kanske blev sårad igen. Det var en risk han egentligen inte ville ta. Vem vann - viljan att se henne eller vetandet om att han inte skulle må bra av att se henne?

”Hey, Alicia” svarade han mjukt och tittade upp. Viljan vann. Alicia log tillbaka, men inte lika fantastiskt som vanligt. Någonting var förändrat. Denna gången var det hennes tur att vara förändrad. Justin kunde inte låta bli att bli nervös. Alicia satte sig ner och tittade på Justins ensamma macka. Justin hade inte rört den efter att han satt ner den på bordet.

”How is it with Selena?” När Alicia öppnat munnen trodde Justin att hon skulle fråga om han inte skulle äta, och det hade inte Justin velat höra. Hennes fråga fick honom helt stel, säkerligen syntes det utanpå också. Den där frågan om mat kanske inte hade varit så dum ändå...

”We're done” sa han, och var noga med att tala tydligt. Han behöll blicken uppe. Om han tittade ner i bordet och mumlade fram svaret skulle det vara som att han var ledsen över att det var slut mellan honom och Selena. Han var inte ledsen över det. Hans hjärta tillhörde någon annan.

”Really?” Justin fick svårt att se Alicias reaktion eftersom att hon envist hade blicken åt alla andra håll än åt honom. Han ville se ett leende från Alicias sida, bara för att se att hon gillade honom. Tyckte hon att deras kyss var ett misstag? Justin kunde inte låta bli att undra.

Justin nickade och pillade samtidigt på bordskanten.

”Really.”

Spänningen mellan Justin och Alicia blev inte bättre av att självaste huvudpersonen han själv kom in. Med ett leende över läpparna kramade han Alicia och vände sedan blicken mot Justin, Justin som kände sig alldeles tokig. Han vill slå till någonting. Han ville få Chaz äckliga leende att försvinna. Istället hälsade han tillbaka mot Chaz och gjorde deras vanliga handslag. Alicia och Justins bästa vän... Justin kunde inte låta bli att undra, men att fråga dem, det vågade han inte.

Chaz var den enda som betedde sig någorlunda normalt, och det var komiskt med tanke på hur oerhört normal han var. Justin förstod att han behövde göra någonting. Detta funkade inte. Han petade på sitt bröd och kikade på Alicia genom luggen. Hon verkade helt inne i sina egna tankar. Justin ville veta hennes tankar. Han ville veta vad hon fundera över.

”Alicia.” Justin reste sig upp men behöll blicken på Alicia – ni vet, hon med det ljuvliga håret som Justin för första gången fick se uppsatt. Hon var faktiskt söt i det, fast hon var alltid söt. Söt kanske inte var det rätta ordet. Vacker, möjligtvis, men Justin tyckte att han hade utnyttjat det ordet. Alicia var speciell, och speciella människor krävde speciella ord. Ordet vacker använde alla åt allt möjligt. Justin ville att Alicia skulle få ett eget ord med samma innebörd.

Alicia lyfte blicken då Justin rest sig upp.

”Can I talk to you? Face to face?” Hon nickade och reste sig upp. Justin gick före henne ut ur matsalen. Eftersom att klockan tickat iväg hade det kommit mer människor in i matsalen. Det betydde att det fanns fler som glodde på honom. Som tur var kom ingen fram. De tisslade och tasslade på avstånd. Just då gillade Justin sina blyga fans.

Justin stannade en bit utanför salen med ryggen mot väggen. Blicken hade han på Alicia - Alicia som tittade en aning förvirrad på honom.

”What do you what to talk about?” frågade hon mjukt. Hon var alltid så snäll... Justin visste egentligen inte vad han ville prata om. Han ville nog bara prata med henne. Det hade varit så kallt mellan dem, och det var det sista han ville. Han visste, men ville inte veta varför det hade varit så. Det var hans eget fel, för Alicia var väl inte arg på honom?

”I don't know” sa han och suckade.

”I just wanna know why it is so cold between us.” Alicia nickade svagt och bet ihop. Hon ryckte sedan på axlarna och log smått.

”I don't know.” Justin tittade eftertänksamt på henne. Det var någonting hon dolde för honom...

”So... it's okey?” Justin visste inte vad han menade med den meningen. Det var en sådan där typiskt mening som kom ut innan man egentligen hann granska den. Alicia verkade ändå förstå vad han menade, då hon åter igen nickade.

”Yeah, it's okey.” Hennes flinande smittade av sig på Justin, så nu stod båda två, flinade mot varandra, i en korridor på väg till en matsal. Antagligen såg de ut som idioter båda två.

”Last time I check, I didn't get any morning hug.” Alicia skrattade och skakade på huvudet.

”That's right” sa hon och log. Justin var inte sen med att lägga armarna runt sin förälskelse. Han höll henne hårt, men var samtidigt noga med att inte hålla henne för hårt. Om han skulle skada henne skulle han aldrig förlåta sig själv.

”You're beautiful today” viskade han i henne öra. Alicia verkade uppskatta komplimangen, då hon fnissade och vred sig om i hans famn.

”I know” fnissade hon. Justin log. Han gillade när hon tog för sig. Han gillade när han fick se hennes riktiga jag. Alicia försökte dra sig tillbaka, men Justin höll kvar henne sin sin famn.

”Just one more second” gnällde han och gosade in sin panna i Alicias huvud. Alicia skrattade, men gjorde inga fler försök till att rymma.

Justin visste inte vad han skulle tycka. Han borde vara glad. Med Alicia i sin famn – skrattande åt någonting Chaz sagt – borde han vara lycklig. Det var ju detta han ville ha. Det var detta han hade drömt om så många nätter. Nu när det blev verklighet kändes det fel. Det var någonting med Alicia, Justin kunde inte sätta fingret på det, men någonting var det allt. Det var någonting med henne som han inte förstod.

Då Justin varit som mest fast i sina tankar, stampade Ryan fram till dem. Han såg inte ut som jordens gladaste, men det brukade han inte göra. Särskilt inte vid denna tiden på morgonen.

Han nickade mot alla, eller ja – Justin och Chaz. Alicia tittade han inte änns mot. Det förvånade Justin hur de hade kunnat bli så ovänner från första början. Berodde det på att de var som olika? Olikheter brukade dras till varandra... Man sa att det är bra att vara olika. I Ryan och Alicias fall var detta helt uteslutet. Att de hatade varandra kunde man se på långa vägar.

Från ingenstans kom ett samtal om favoriträtten upp, och man förstod genast vem det var som startat det – Chaz. Justin hade aldrig mött någon mer matkär, men det gjorde bara Chaz ännu mer speciell.

Justin satt på en stol med sin underbara tjej i sitt knä med armarna runt hennes mage och kramade henne hårt, precis som att han trodde att någon skulle ta henne ifrån honom. Alicia verkade inte ogilla hans beröring i alla fall, och det var ju huvudsaken... typ.

”I really like chips. How can you don't like them? They are like-” Ryan avbröt matvraket till Chaz.

”I know that! That's the only thing you're talking about!”

Egentligen var varken Alicia eller Justin särskilt delaktiga i samtalet, i alla fall inte just då. Alicia fnissade i Justins famn, och det var inte av Ryans ord. Justin fingrar tryck i midjan kunde göra få vem som helst att fnissa. Ryan verkade dock tro annorlunda, då han kastade en ilsken blick åt Alicia.

”And what do you laughing at, bitch?” Justin visste inte vad som var hemskast – att någon vågade kalla hans Alicia för sådana fräcka ord, eller att just Ryan Butler - Justin så kallade bästa vän – tilltalade Alicia med sådana ord.

Alicia sa ingenting. Hon tittade ner i sitt knä... sårad. Vänta, vänta. Varför sa hon inte emot som tidigare? Ryan satt flinande mitt framför näsan på henne och hon gjorde ingenting åt det!? Det var definitivt någonting som inte stod rätt till här. Ryan hade övertaget, och han visste det. Hur han nu lyckades trycka ner Alicia Nellie Dawson såhär hade Justin ingen aning om. Det Justin hade aning om, var att trycka ner miss Dawson inte var det lättaste. En sådan envis, självstark tjej som Alicia må inte vara lätt att göra svag. Tydligen var det en som hade lyckas, och han njöt verkligen utav det. Om inte Alicia tänkte göra någonting åt saken, tänkte allt Justin ta saken i egna händer.

”A what?” Ryan ryckte till och tittade på Justin. Hans ögon ändrades genast. Nu njöt han inte längre. Nu blev det Justins tur att njuta.

”A bitch!? Really, Ryan, really?” Ryan förstod att Justin var arg. Arg var bara förnamnet. Ryan muttrade någonting, någonting ohörbart, och rörde på sig i stolen. Det märktes att han var obekväm. Justin orkade inte fråga vad det var han hade sagt. Justin var för irriterad för att änns orka att bry sig.

”You're the bitch here.” Ryan svarade inte, men han tittade upp, verkade förvånad av Justins hårda ord.

”Sorry” mumlade han. Det märktes att han inte ville bråka med Justin, men Justin hade inga som helst tankar på att förlåta honom.

”Excuse me, I didn't here you!”

”Sorry” sa Ryan lite högre, denna gången utan mummel i rösten.

”I'm not the one you should say sorry to.” Justin tittade ner på Alicia i sin famn. Hon hade i alla fall tittat upp nu. Ryan stönade, och det skulle han inte ha gjort. Justin spände genast ögonen i honom och han svalde hårt. Ingen bråkade med Justins Alicia. Det borde Ryan ha förstått.

Ryan tittade på Alicia, lite mindre hatfullt än vanligt och sa snabbt förlåt. Alicia svarade honom inte och Justin förstod henne. Han skulle inte heller velat svara i hennes situation. Vad skulle hon säga? Tack? Skulle inte tro det.

Justin lutade sig lite framåt och viskade i Alicias öra:

”You're the beautiful girl in the world.” Visst var det ett leende han såg över henne läppar!? Justin lutade sig sedan tillbaka till den tysta samlingen.

”Good” sa Justin tillslut, som för att bruka tystnaden. Chaz åt och tittade ner på sin macka. Såhär tyst hade han inte varit på flera timmar. Han vart väl inte änns såhär tyst när han sov. Om Justin mindes rätt pratade han i sömnen, lite roande faktiskt. Justin mindes en gång när han hade sovit över med Chaz och vaknat mitt i natten av att han ropat att banditerna anfaller. Justin hade inte skrattat så mycket på år. Hur som helst, det var inte huvudämnet just nu.

Justin reste sig upp och automatiskt blev det så att Alicia också gjorde det eftersom att hon suttit i hans knä.

”Goodbye.” Justin fattade hennes hand och började gå ut från matsalen med tunga steg.

”I need to change clothes” sa Alicia och Justin nickade. Hon förstod att det var dags att göra någonting. Justin gillade verkligen att umgås med Alicia. Hon var så lätt att förstå, och framför allt hade hon så lätt för sig att förstå andra.

Justin bestämde sig för att följa Alicia till hennes rum. Han behövde ändå ta en sväng förbi sitt egna. Väl utanför flickans rum, tog han tag i hennes arm och vände henne mot honom.

”Alicia” mumlade han, nästan lite drömmande.

”I really like you.” Alicia fnittrade och tittade generat ner i marken.

”I know.” Hon petade med foten på mattan. Justin lyfte hennes haka med sin hand och tog ett steg närmare henne. Nu var det bara några centimeter mellan dem. Justin älskade hennes närhet. Om han fick bestämma ville han alltid ha Alicia nära.

Försiktigt smekte han hennes kind och tog upp en ögonkontakt. Ögontakt med Alicia var så... så magiskt. Han kunde se allt fast han egentligen inte såg någonting. Att se sorg och glädje, framgång och besvikelse på samma gång var inte någonting man gjorde varje dag. Alicias ögon var så magiska.

Om det inte hade varit så att Justin stod i en korridor, utanför Alicias hotellrum mitt i en stor stad, omringad av både fans och fotografer, hade Justin skrikit av lycka. Inombords skrek han högt. Inombords var han ensam vid en stor äng mitt ute i ingenstans, men det gjorde ingenting. Hans känslor följde med honom överallt och hans känslor för Alicia var oövervinnerliga.

”I just wanted to make sure that you know that.” Justin lutade sig framåt och mötte Alicia i en passionerad kyss. Först var hon förvånad och stel, men sedan slappnade hon av och besvarade kyssen. När Justin lutade sig tillbaka skrek hans kropp efter mer. Han släppte Alicia och såg henne vända sig om, öppna dörren, vända sig om igen och le mot Justin, innan hon stängde dörren bakom sig. Justin suckade lyckligt. En sekund mindre tills han fick se henne igen...

Äntligen fick ja internet att fungera - på brorsans dator. Fixar bilder när han inte tittar på... hehe.
Denna delen var enligt mig konstig... Kommenta gärna din åsikt :]
Btw, Gott nytt (:

”Why haven't you tell me that you're on MR FUCKING BIEBER'S tour?” Alicia stelnade till. Paulina gick rak på sak. Hon hade all rätt att vara arg, egentligen. Alicia hade varit självisk. Vad trodde hon att hennes vänner skulle göra? Skvallra för pressen?

”How did you know?” viskade Alicia. Hon var rädd, hon var sårad, men det var väl ingenting emot vad hennes vänner var.

”It's on every fucking newpapers in the whole city.” Alicia suckade. Hon skönt ner på badrumsgolvet med ryggen mot dörren. Sakta slöt hon ögonen och fick se scenerna spela upp sig i hennes huvud. Det var alltså inte en dröm. Hon hade kysst Justin Bieber – eller han hade kysst henne och hon hade besvarat den. Ett stort leende klädde flickans läppar. Hon var lycklig, hon var kär. Leendet försvann dock när hon hörde Paulinas hårda röst från telefonen.

”Huh?”

”Eh...” Alicia pillade osäkert på linnets kant. Det var morgon, eller snarare middag, och hon hade fortfarande inte tagit sig ur sovkläderna.

”You're dead to me.” Alicia gapade, visste inte vad hon skulle säga. Hur kunde Paulina säga någonting sådan? Frågor som också åkte runt i Alicias huvud var: Hur kunde Alicia hålla någonting sådant hemligt för sina bästa vänner? Alicia kände tårarna komma rinnande längst sidorna. Tårar som hon irriterat torkade bort. Tårar som hon som alltid vägrade att visa - eller i detta fallet, vägrade att låta Paulina höra.

”You're right” sa Alicia och snyftade. Okej, där bröts löftet.

”I'm so stupid.”

”Yes, you're are, Alicia Dawson. Right now, I wish I never met you.” Där bröts samtalet. Paulina hade lagt på. Alicia släppte mobilen som med en liten duns landade på badrumsmattan. Hon själv snyftade till och tryckte händerna för ansiktet. Hon fick skylla sig själv att hon mådde såhär, och det visste hon, egentligen. Just då var det dock just hon själv hon tyckte mest synd om.

”Alicia.” Alicia ryckte till. Hon blinkade med ögonen, som man gjorde på morgonen för att få en klarare syn. Allt hon såg var ett badkar, en toalett och ett fönster. Hon visste precis vart hon var.

”Alicia.” Ordet som fick henne att vakna till upprepades. Denna gången var hon även säker på vem det var som pratade med henne.

”Justin.” viskade hon och kände först då hon liten och svag hon kände sig. Tydligen var det inte bara hon som märkt det.

”How are you?” Hur brukade man må när ens bästa kompis skällt ut en via telefon?

När hon inte svarade märkte hon ur Justin försökte öppna dörren med misslyckades. På andra sidan om dörren hördes en suck.

”Alicia, can't you let come in?” Alicia tvekade men reste sig ändå upp. Hon kastade en blick åt sig själv i spegeln. Den där blicken slutade inte där. Hon såg hemsk ut, och det gjorde inte att tårarna minskade.

”But I look tireble” snyftade hon tillslut som svar. Alicia gillade inte detta. Hon gillade inte att känna sig svag.

”You look wonderful all the time.” Någonting hon däremot gillade var att få höra Justins uppmuntrande ord. Det fick henne alltid att le, precis som nu. Hon snyftade till en extra gång, torkade sig på armen och låste sedan upp dörren, dörren som genast öppnades av killen som alltid fick hennes hjärta att jobba lite snabbare. Han var så fin. Alicia började nästan gråta bara på grund av att se honom.

”Come here” sa han mjukt och drog in henne i en mjuk omfamning. När han smekte henne över ryggen om pussade henne på huvudet fick Alicia uppleva en sak till hon gillade - kanske till och med älskade.

Så blev det dags att åka hem. Hem och hem... Tillbaka till turnén. Tillbaka till dem där bussarna. Alicia hade lugnt sig, såklart tack vare Justin. Så pass lugn och avslappad var hon dock inte så att hon kunde sluta tänka på sina vänner. Justin hade såklart undrat varför Alicia varit så ledsen, och Alicia hade sagt sanningen. Japp, sanningen, sanningen och ingenting annat än sanningen. Hon kunde försöka fortsätta att intala sig själv det. Skuldkänslorna var redan kvävande nog.

Alicia satt närmast fönstret och blickade ner över den kanadensiska staden. Hon hade aldrig varit i Kanada tidigare. Det var väldigt annorlunda USA. I och för sig var USA väldigt utspritt. Du kan åka några timmar åt något vädersträck och få uppleva ett helt annat klimat. Det var rätt otroligt, faktiskt.

”Alicia, what is wrong?” Alicia rörde sig om lite i stolen. Justin hade alltså märkt hennes bekymrande min. Det var inte bara minen som utstrålade ett dilemma. Hela Alicia var ett stort problem.

”Nothing” mumlade hon och blundade. Justin suckade bredvid henne. Just där Alicia trott att han gått med på hennes svar skulle han börja igen, inte för att hon hade någonting emot det. Hon gillade hans röst. Hon gillade hans omtänksamhet.

”You should know that you can talk with me about everything” påminde Justin och tog hennes hand som han kramade med ömhet. Det hjälpte, lite. Alicia blev lite mindre tveksam.

”I know...”

”So...” Alicia harklade sig och tittade sedan upp på Justin. Justin tittade nyfiket på Alicia med sina stora, bruna ögon. Ögonen som Alicia kunde drunkna i om och om igen.

”Do you miss your parents?” Eftersom att det tog så lång tid för Alicia att prata, slängde Justin ur sig en fråga som trampade på Alicias ömmaste punkt – hennes föräldrar. Ögon fylldes med tårar hos flickan, och för att slippa göra allting ännu mer komplicerat, nickade hon bara och tryckte huvudet mot Justins axel.

”Yes” snörvlade hon fram. Just då tänkte hon inte på hur skitig Justins dyrbara tröja antagligen skulle bli. Det var skönt att slippa tänka, skönt att slippa oroa sig. Om nu Justin tänkte på hans tröja framför Alicias välmående, fick han väl putta undan henne. Det gjorde han aldrig. Istället la han armarna kring hennes rygg och smekte henne över håret.

”It's okey” mumlade han i Alicias öra med mjuk röst. Hon rös över hela kroppen. Om det var någon som kunde få Alicias tankar att vända tvärt, så var det Justin. Säg någonting Justin inte kunde göra för att vända allting upp och ner i Alicias värld. För Alicia var han underbar.

Medan alla andra runt omkring pratade, skrattade och nöjt tog för sig av maten, satt Alicia tyst, deppig och bara petade i sin mat.

”Alicia, you need to eat.” Justin gav Alicia bekymmersrika blickar. Varken hans ord eller blickar fick Alicia något hungrigare. Mycket mer mat än hon redan fått i sig fick hon inte ner.

”We'll do something fun tonight.” Alicia hade suttit och suckat med blicken ut över staden. Egentligen var hon för trött för att orka resa på sig, men nickade ändå. Varför hon nickade hade hon inte själv svaret på. Justin verkade i alla fall nöjd över svaret.

”Good. Get ready and come then over to my place.” Justin vände sig om för att gå. Alicia slet blicken från hotellets fönster till Justins rygg.

”No, please” började hon, visste knappt själv vart hon var på väg i sin tankeställning. Justin vände sig mot henne med armarna i kors.

”Can't you wait for me?” Justin sprack upp i ett leende. Alicia log försiktigt tillbaka. Justin gick fram till Alicia och fångade till sig hennes hand.

”Anytime for you, baby” sa han glatt och pussade handen. Alicia fnittrade, förtjust över Justins påhitt, och Justin, han verkade inte ha något emot Alicias glädje i det hela.

Med kul trodde Alicia inte att Justin menat att Chaz och Ryan skulle vara indragna. Senast hon träffat Ryan hade hon nästan slagit till honom. Chaz fick i alla fall en vänskaplig kram innan han granskade henne med blicken. Tajta jeansshorts och vitt linne kändes plötsligt som ett dåligt beslut. Alicia hade ingen anledning att känna sig rädde eller osäker, inte med Justin bredvid henne. Han höll ett hårt, men ändå mjukt, tag om hennes midja. När hon tittade upp på honom log han fint tillbaka. Hans leende var just fint.

Film med popcorn i en mysig soffa med Justin bredvid sig - kunde en dag avslutas på ett bättre sätt?Alicia låg med huvudet på hans axel med hans arm runt hennes axlar. Hon kunde inget annat önska sig än den där pojkens kärlek. Han var så fin. Han var så underbar. Han var så perfekt. Om du frågat Alicia några sekunder senare, hade hon sannerligen sagt annorlunda. För just i den stunden, då allting kändes perfekt, vem rusar inte in i rummet om inte självaste Selena Gomez. Hon såg helt fantastisk ut. Med sitt korpsvarta, långa, glänsande hår, och bländande vita tänder, både kom och log hon mot Justin, Justin som för länge sedan rest sig upp, bara puttat iväg Alicia. Alicia var så förbannad att hon inte visste vad. Hon var så förbannat avundsjuk på Selena – både över att hon fortfarande kunde kalla Justins som sin och för att hon var så äckligt vacker. Hon var så förbannat arg på Justin. Utnyttjade han henne bara? Gillade han henne aldrig på riktigt? Tankarna kunde inte låta bli att spridas i Alicias tankar. Alicia tänkte inte ta det här. Hon tänkte inte vara någons andrahandsval. När Justin kysste Selenas säkert perfekta läppar, smet Alicia undan, ut ur rummet. Hon var tvungen att komma bort därifrån.

Tårarna tryckte på. Hur mycket Alicia än försökt, lyckades hon inte hålla tillbaka alla. Några få lyckats smita ner över hennes kinder. Jävla tårar. Varför grät hon? Justin förtjänade inte hennes tårar. Ingen idiot förtjänade hennes tårar.

När Alicia inte orkade springa mer, och inte heller hade en aning om vilket håll hon skulle springa åt, gled hon ner längst väggen med händerna över ansiktet. Hela hennes kropp skakade av känslorna som befann sig inuti henne. Känslorna som ville ut. Då kom stegen. Alicia visste inte vad hon förväntade sig. Justin kanske? Nej, han var väl för upptagen med sin kära skådespelerska slash sångare slash supermodell. Stegen kom närmare, i en faslig takt. När stegen slutade tittade Alicia upp. Det var inte Justin. Det var någon mycket värre.

”Ha.” Oh nej, detta kunde inte sluta annat än illa. Alicia var säker på att hon varken orkade eller ville ta det här.

”Ryan, stop.” Surt mötte Alicia Ryans blick. Hon såg på honom att han tänkte göra precis allting annat än att lägga ner.

”This is you fault, you know that?” Alicia suckade och tittade ner i marken. Hon ville inte möta Ryans obehagliga blick. Blicken som nu vilade över henne. Alicia var säker på att just den blicken menade allting annat än väl.

”You really thought that Justin would be inlove with you, huh?” Alicia satt där tyst, lät Ryan trycka ner henne. Detta var det hon inte borde göra. Hon borde skrika tillbaka, sparka tillbaka, slå tillbaka. Hon borde stänga ute hans röst, för den hade ändå ingenting vettigt att säga.

”He will never love you.” Alicia blundade. Hon ville inte höra mer. Tyvärr gick det inte som hon ville. Hon kunde inte stänga ute den fula rösten som sedan sa:

”He will never love a whore like you. A whore that only want's to be famous.”

Alicia hade trott att känslan av att se personen man var så oerhört kär i kyssa någon annan mitt framför ögonen på en, var den värsta känsla. Hon hade visst fel. Den värsta känslan som fanns, var att upptäcka sig själv. Sitt riktiga jag. När Alicia tittade sig i badrumsspegeln den kvällen såg hon inte en osminkad, ganska blek och trött tjej. Hon såg en äcklig, liten hora, för det var den hon var. Ryan hade rätt, han hade så jävla rätt. Varför skulle Justin älska henne för, när han hade Selena? Varför skulle Justin gilla just henne bland alla miljoner tjejer i världen? Hon var säkert inget annat än en myra för henne.

Den kvällen, när Alicia i tårar krupit ner under täcket och blundat hårt för att komma undan all smärta, grät Alicia sig till söms.

Känslan av att vakna av att någon rycker in en, hade Alicia inte upplevt sedan barnsben. Hennes pappa brukade alltid finnas nära när hon hade drömt mardrömmar. Han tog allting med henne ut på altanen, och så satt dem där, både två invirade i täcken för att inte frysa, och tittade upp mot stjärnorna. Det var Alicias bästa minnen. Hon hade så många fler med just hennes far. Han hade varit hennes bästa vän tills att hon började skolan. Då började han även att jobba och sedan hade de knappt haft tid för varandra något mera. Han hade inte haft tid för henne. Antigen var han inte hemma eller så var han för trött. Alicia ville gråta bara hon tänkte på det. Hon kom ihåg alla dem där hemska nätterna, då hon legat och trott att han aldrig älskade henne. Hon hade aldrig fått svar på hennes fråga och nu var det för sent.

”Alicia.” Alicia blinkade till och möttes sedan av Chaz. Hon blinkade förvånat några gånger till, bara för att se så att ögonen inte spelade henne ett spratt. Nej, det var verkligen Chaz.

”How is it really with you? The whole you shake.” Först då märkte Alicia att hon verkligen skakade, och det var inte lite heller. Ur hennes ögon sprutade tårar. Scener från drömmen spelades upp i hennes huvud. Hemska scener. Alicia ryckte till varje gång, och det märkte Chaz.

”Come here.” Han drog in sig i hennes famn och lät henne snyfta mot hans bröstkorg. Han luktade gott, men inte i närheten av vad Justin gjorde. Tankarna på Justin fick inte heller henne att må bättre. Hon skakade till när Chaz för ett ögonblick släppte henne för att kunna lägga sig ner bredvid henne. Hur mycket han än hyschade, stoppades inte tårarna.

”It will be fine” mumlade han och smekte henne på kinden och över håret. Alicia låg sådär i säkert fem minuter till och tänkte tillbaka på mardrömmen. Det hemska var att mardrömmen var sann. Justin hade Selena och Ryans ord var sanna. Lagom till att hon lugnt ner sig somnade hon om i en trygg och varm famn som inte hade en tanke på att lämna henne där ensam igen.

Han borde ha förstått att det skulle bli såhär. Hela tiden ville han blunda för sanningen. Hela tiden ville ha bara se Alicia. Alicia, Alicia, Alicia. Antagligen kunde han inte förstå hur sårad hon var. Hon måste hata honom. Justin var frustrerad, och bättre blev det inte att Selena klängde över honom. Vem kunde klandra henne? (Ta det inte på ett egoistiskt sätt). Om Justin inte fått träffa Alicia på flera månad skulle han också vara klängig.

Någonting hade förändrats mellan Justin och Selena. Någonting Selena inte såg. Justin såg det. Det var Justin som var förändrad. Hans känslor för Selena var förändrade. När han tittade på henne, glittrade det inte lika magiskt runt henne längre. När han tittade på henne, fick han inte känslan av att hon var den enda tjejen i hela världen längre. När han tittade på henne, tittade han på henne som en vän. Han var inte kär i henne längre.

Selena hade tagit det hårt. Hon hade både sagt det ena och det andra till Justin. Justin förstod henne. Det var aldrig lätt att bli lämnad. Han hade själv känt känslan av ensamhet många gånger förut, trots sin stora skara fans. De var fans. De kände Justin Bieber men de kände inte honom.

När Selena lämnade honom där, efter Justins avskedstal, med tårar i ögonen, kände Justin sig som världens elakaste person. Selena var så snäll... Hon förtjänade någon bättre.

”Take care of yourself” hade han ropat efter henne när hon sprungit iväg från hans rum den sena kvällen, men hon hade inte svarat.

Justin låg och vände och vred på sig i sängen - ja, han visste inte hur länge. Ögonen var trötta medan hjärnan var klarvaken. Pojken reste sig från sängen. Magbesvären – som innehöll bland annat skuldkänslor – hade inte alvedon hjälpt mot.

Han var tvungen att se henne, bara en gång till. Annars visste han inte vad han skulle göra, sprängas kanske? Justin lämnade sitt rum och började gå genom den tysta korridorren. Det bar inte konstigt att den var tyst. Klockan var väl två på natten vid det här laget. Först tänkte Justin knacka, men det kunde han ju inte göra. Tänk om han skulle väcka henne? Eller tänk om hon var vaken och hon kom och öppnade? Justin hade tur, för dörren var öppen. Han ville ju bara se henne...

Bara en snabb titt, sedan skulle han gå, lovade han sig själv. Det beslutet tänkte han hålla fast vid.

Dörrhandtaget trycktes ner, långsamt och försiktigt öppnade han dörren. Tyst som en mus – eller ah, så tyst Justin kunde gå – smög han fram till Alicias säng. Vid den punkten fick han häpnas. Hon var inte ensam. I en killes famn låg hon väl nerbäddad och såg ut att sova djupt. Det såg nästan ut som att hon njöt av pojkens sällskap. Justins hjärta dunkade hårt under hans revben. Han kände sig... krossad. Som att hans känslor inte var nog, när han tittade lite extra på killen så han vem det var. Var det inte Chaz Somers i egen hög person?

Nu har jag väl varit duktig? Jag skrev detta i dag :) *stolt* Hoppas att ni har haft en trevlig jul [: Jag har redan köpt nya ridstövlar för mina tusen som jag fick... hehe 8D

Fest alltså. Ämnet var Alicia inte särskilt insatt i, men hon tvekade inte en sekund på att det här skulle bli underhållande. Var det alltså en fest Justin hållit gömd? Det lät inte logiskt. Varför skulle han fixa en fest, till henne, bara sådär?

”You might think this is kind of weird.” Justin tittade tveksamt på Alicia. Hon hade inte mött hans ögon de senaste hundra meterna. Meterna som också varit vanligt tysta. Då Justin tystnade, tystnade Alicia. Alicia visste inte varför, det hade bara blivit så.

”Kind of” svarade Alicia och ryckte på axlarna. Sanningen var att hon tyckte att allt detta var helt knäppt och orimligt, men det behövde inte Justin få reda på. Kanske skulle han bli sårad om hon sa sin sanning om saken. Tänk om han hade planerat och fixat och hon bara var oförskämd. Nej, Alicia vill inte spela den rollen som sårad Justin, inte kvällen, inte någonsin. Han var för betydelsefull för det.

”So you might want to know something more about... this thing.” Alicia skrattade åt hans ordval. Justin log tappert.

”I would love to!” Då blev det Justins tur att skratta. Han skakade sedan smått på huvudet.

”For the first, this is acctually not your party.” Alicia nickade. D var en sak uträttad.

”And for the second, it's one of my best friends party – Christian. I haven't meet him in months.” Alicia log sorligt.

”So sad” sa hon och gjorde en ledsen min som Justin inte var sen att kommentera med sitt skratt.

”You're so cute” påpekade han åter igen, och åter igen spreds ett pirr genom Alicias kropp. Hon bet sig skymt i läppen för att inte visa det överdrivet stora leendet som Justin annars skulle ha fått sett.

”Anyway, It's a thing a want to talk to you about...” Plötsligt förändrades Justin, och då verkligen förändrades. Han blev... seriös. Wow, var han sjuk eller något? Alicia kunde känna hur den plötsliga stämningen från Justins sida smittade av sig på henne. Nu blev hon nervös.

”And that is...?” Längre kom inte samtalet. Någon ropade på Justin, någon viktig. Troligen var det Kenny eller Scooter, vart dem nu gjorde i hotellets korridor. Justin hade vridit bort huvudet, nickat som för att visa att han skulle komma. Då han vände tillbaka huvudet mot Alicia gav han henne en puss på pannan. Alicia trodde att hon skulle dö av känslorna som vällde inuti henne. Hon hatade verkligen känslor just då. Känslor som från Justins sida inte var besvarade. Det var Alicia hundra procent säker på, men hon haft fel förut.

”We can talk about this later” viskade han i hennes öra innan han lämnade hennes sida. Värmen Alicia tidigare hade känt försvann bort med Justin. Justin, som hon stod och tittade länge efter.

”Justin!” En tjej som såg ut att vara i Justins ålder, med brunt, långt, vacker hårt, mötte Justin och Alicia då de klev ur bilen. Alicia höll sig blygt i bakgrunden medan de kramades vänskapligt. Det var inte förrän tjejen tittade mot henne som Alicia vågade ta plats och titta tillbaka. Tjejens blick var dock en aning kaxig, och det gjorde Alicia osäker. Som tur var förändrades den där biten i tjejens öga och ersattes av mildhet. Över läpparna dansade ett leende.

”Hey, I'm Caitlin, Christians sister.” Ja, den där Christian igen. Honom hade ju Justin tagit upp tidigare. Alicia nickade, skulle precis presentera sig själv men fick istället se Justin göra det.

”This is Alicia” sa han och log mot Alicia, och visst blev Justins leende lite större när han såg att Alicia log tillbaka!? Dock verkade inte Caitlin lika road av situationen som Alicia hade blivit.

”Should we go in?” Cailtins fråga, som hon faktiskt mest ställt till Justin, riktade i sin tur vidare huvudet mot Alicia. Alicia nickade och såg en aning överrumplad ut. Justin log och tog tag i Alicias hand samtidigt som ha sedan började att gå, gå in mot festen.

Alicia brukade inte vara bra på sådant här, att träffa nya personer, men faktiskt gick det mycket lättare med Justin vid sin sida. Han såg alltid till att hon fick vara med och diskutera, bara genom att vända huvudet mot henne. När Alicia brukade komma in i en grupp som redan kände varandra, valde hon ofta den osynliga platsen, eller vad man nu ville kalla den. Justin gav henne en möjlighet, en möjligheten som ingen annan någonsin givit Alicia, och han förstod nog inte hur tacksam Alicia var över det. Hur tacksam hon var över att få vara delaktig.

Justin höll fortfarande hennes hand varm. Det var mysigt, faktiskt. Riktigt mysigt. Då och då kunde Alicia inte låta bli att blicka ner mot deras sammanslutna händer, som för att försäkra sig om att hans hand inte hade försvunnit. Vid ett tillfälle hade Justins uppmärksamt hennes blickar, och då bara lett mot en generad Alicia.

Någonting annat som Alicia inte heller brukade vara bra på, det var att läsa av människor - läsa av deras tankar och blickar. Just den kvällen märkte hon ändå blickar, blickar på både henne och Justin. Först hade hon vänt huvudet mot blickarna och då fått skåda en Caitlin som genast tittat bort. Alicia hade blivit förvirrad. Blickarna hade uppkommit igen efter någon minut. Justin verkade inget märka. Han pratade glatt med sin vän, och i sin tur hans vänner, så Alicia ville inte störa honom.

Blickarna var... obehagliga. Alicia hade mött en blick vid ett tillfälle. Usch. Det var som att hon såg känslor. Känslor som ingen människa ville se. Hat, sorg och avundsjuka. Alicia förstod inte. Varför kände Caitlin så?

Festen satte igång riktigt på allvar när klockan närmade sig midnatt. Alicia, som oftast brukade vara väldigt trött vid den här tiden på dygnet, var ovanligt pigg, och ovanligt social med människor hon knappt kände. Då Justin lämnat hennes sida – okej, det var mer Alicia som nästan hade blivit tvungen att putta iväg honom för att han inte såg att det var okej att lämna Alicia ensam - för att hjälpa Caitlin med festen, hade Alicia pratat en del med Christian. Han var riktigt schysst. Trots att han verkade vara mer en ''sportnörd'' kunde han diskutera saker och föra samtalet vidare om saker som inte hade någonting med sport att göra. Faktiskt hade han gett Alicia många goda skratt.

”And I was just like... okey, bitch?” Alicia skrattade och log ett stort leende. Hon stod lutad mot väggen med ett glas, som hon faktiskt inte hade druckit någonting ur, i handen. Christian stod bara några centimeter framför henne. Ögonkontakten mellan dem var svag, just på grund av mörkret, men Alicia kunde ändå se de busiga, bruna ögonen tydligt och klart. Hur det nu kom sig var en annan historia.

”Alicia, Chris...” Båda ryckte till och vände blicken mot en kille som gick mot dem. Killen var Justin. Han såg inte så glad ut. Vad var felet nu då? Alicia log svagt mot honom, ett leende han inte besvarade. Han tittade knappt på henne. Han såg... sur ut.

”What is it?” frågade Alicia och fick Justins blick att vridas från Christian till henne. Han blick mot henne varade dock inte länge.

”Nothing” mumlade han, tog tag i Christians arm och drog med honom bort från en förvirrad och övergiven Alicia. Vad handlade det där om?

Chris skrattade åt honom medan Justin inte alls tyckte att det var roande. Justin stod där med sitt sura ansiktsuttryck och bara glodde på Christian. Christian verkade tycka att allting var uppenbart, för än hade Justin inte öppnat munnen och förklarat sig. Förklarat sig och förklarat sig... Egentligen hade han velat skälla ut Chris. Det var bara en impuls att dra bort honom från Alicia. Justin hade ingen anledning att skälla ut Chris för Chris hade inget fel begått. Han kunde inte veta att Justin var olyckligt, bedrövligt kär i flickan som Christian fick till skratt. Christians fick alla till skratt. Värst av allt var att se de tindrande ögon hos Alicias sida. De tindrade åt Chris. Justin var bergsäker på att han inte såg i syne.

”Justin, you're imparasing yourself.” Christian hade slutat att skratta och stod nu bara och tittade på Justin med ett roat uttryck. Åh, Justin skulle- Justin skakade kvickt av sig känslan, för han visste ju att Chris hade rätt. Han hade så jävla rätt att det var irriterande, därför tänkte Justin förneka allting.

”I don't know what you're talking about.” Christians skratt kom tillbaka.

”Yeah, right.”

”Cailtin needed you in the kitcken...” Chris skrattade igen och skakade på huvudet. Han tog ett steg fram mot Justin och la sin ena hand på popstjärnans axel.

”She's yours.”

En belåten Justin gick senare tillbaka till festen. Egentligen var det inte festen av brydde sig om, det var en person där inne. Denna personen var mycket speciell för honom. Då han blickade ut över dansgolvet, var hon den enda han såg. När han svepte med blicken över människorna, var hon den enda han egentligen tittade på. Alicia var så speciell.

”What was that about?” Justin tittade på Alicia och försökte läsa av henne. Ett leende lekte över hennes läppar, det fick Justin att le, och andas ut. Hon var inte sur. Justin följde Alicias blick ut till dansgolvet och tog samtidigt ett närmare steg mot den speciella flickan så det bara fattas någon millimeter innan de skulle röra vid varandra. Alicia verkade inte ha något emot hans steg, eller också märkte hon inte av det. Justins leende bestod.

”It was just a... thing.” Alicia vände blicken mot Justin, en Justin som bara log större då han fick möta hennes blick. De finaste ögonen i världen fick honom alldeles svag. Hur i hela friden kunde Alicia få honom att känna såhär?

Mjukt lät hans fingrar nudda vid Alicias. Fascinerat tittade han på Alicia som tittade ner på deras händer. Åter igen gjorde hon ingen ansats till att dra sig ur. Justin trodde att hans kulle explodera av glädje, trots att han faktiskt inte gjort hälften av sin plan.

”Justin.” Justin ryckte när han hörde sitt namn. Han vände sig om och fick möta Caitlins strålande leende. Justin log tillbaka.

”Come.” Hon viftade med handen mot honom men Justin gjorde ingen ansats att börja gå mot henne. Istället vred han huvudet mot Alicia som tittade tillbaka på honom. Han hon betraktat dem? Justin behövde inte fråga. När han såg en generad Alicia titta bort visste han svaret.

”I'll be right back.” Han pussade henne på pannan innan han lämnade hennes sida. När han hade gått några steg vände han sig om en snabbis och slängde en blick åt Alicia. Visst var det ett stort leende han såg!? Och visst var det tindrande ögon – de tindrande ögonen han älskade – från hennes sida!?

När Justin kom tillbaka, vem hade sökt sig upp bredvid Alicias sida om inte Chris? Justin trodde att han skulle sprängas av ilska. Vad var det Christian Beadles inte förstod?

Justin blev inte direkt mindre svartsjuk av det faktum att se Alicias leende. Hon log stort mot Chris. Hon skrattade åt det Chris sa, hon tittade på Chris och hon stod bara några centimeter ifrån Chris. Justin knöt nävarna och spände käkarna så hårt att han kunde känna blodsmaken i munnen. Med raska steg gick han fram till dem. Alicia vände genast huvudet åt Justins håll när han kom, och log tappert.

”Hi, Justin, are you-” Hon stannade upp mitt i meningen, möjligen på grund av hur Justin såg ut. Alicia såg... rädd ut. Justin ville inte göra henne rädd, men han kunde vid det tillfället ingen göra åt saken. Istället vände han sig mot Chris, en Chris som tittade på honom och suckade. Det gjorde inte Justin mindre förbannad.

”What are your fucking problem?” Han tryckte till Christian på axlarna så att han flög en bit bakåt, men återfann kvickt balansen. För en sekund kunde Justin se rädslan i hans ögon. Rädslan försvann lika fort som det tillkom.

”My problem? What's your problem?” Christian tittade irriterad på Justin. Fuck, han hade lyckats reta upp grabben. Justin tvekade. Han visste att detta inte var rätt. Han visste att hans beteende var helt oacceptabelt. Ändå kunde han inte få ilskan ur kroppen. Ändå kände han fortfarande adrenalinet i kroppen. Han ville bara höja handen och ge Christian en rak höger.

”Justin, something is really wrong with you. I don't know what, but right now you need to calm down, okey!? We can talk later.” Efter orden Christian sagt, vände han sig om och gick, lämnade Justin ensam. Men Justin var inte ensam. Hur gärna Justin än ville vara ensam, hjälpte inte hoppet. Justin blundade hårt och slappnade av i nävarna. Alicia hade sätt allting.

Justin hade aldrig känt sig sådär nervös, någonsin. Det var till och med värre än då han stod på scen första gången i sitt liv. Scenuppträdandet visade sig efter hand vara det roligaste han någonsin gjort. Detta var inte roligt på långa vägar.

”Alicia, I'm...” Ja, han var? Justins röst bröts där, för vad skulle han säga?

”Justin, you're an idiot.” Kanske var det väntat att Alicia skulle använda sig av hårda ord, kanske var det mindre väntat. Justin valde ändå att leka förvånad och sur. Egentligen visste han så väl att Alicias ord var sanna. Justin valde att spela en barnunge.

”Alicia, you're the idiot here.” Alicia flämtade till och vände sig kvickt om. Hon gick därifrån innan Justin hann ta tillbaka sitt ord. Han kunde önska tusen gånger att han hade allting de senaste fem minuterna osagt, ändå såg han deras bråk som någonting positivt. Förra gången de bråkade hade de skrikit åt varandra och givit varandra världens otäckaste blickar. Denna gången var allting så... lugnt. Det lugna kanske inte var det bästa, egentligen, för smärtan som Justin vid det förra bråket känt utanpå, kände han nu istället inuti sig själv. Känslan plågade honom... ja, det gick inte änns att beskriva hur mycket. Fan, han var tvungen att rätta till det här. Detta var tillfället han skulle fånga Alicia, äntligen få nudda hennes läppar med sina. Detta var inte ett tillfälle för mer.

”Do you want to dance?” Alicia hade inte varit den svåraste att finna. Som sagt, Justin såg henne som den enda bland tusen andra människor. Alicia tittade upp på Justin. Hon tittade in i hans ögon och nickade sedan, tveksamt. Kanske var hon osäker? Justin log uppmuntrande, fattade mjukt hennes hand och började sedan gå mot människorna.

Perfekt. Allting var perfekt. Alicias värme och närhet precis där Justin ville ha den – hos honom. Att det till på köpet lagom kom en lugn låt gjorde inte tillfället sämre. Sorgligt nog fick han inte se lika mycket av flickans vackra utseende, då det var mörkt, men något han kunde se, var ett leende som speglades på Alicias läppar. Det fick hans eget leende att växa.

När låten var slut drog Justin undan Alicia. Alicia tittade först förvånat på honom, men infann sig snabbt till situationen.

”I'm sorry, you're not a-” Alicia avbröt honom.

”It's okey.”

”No, it's not” svarade Justin bestämt. Alicia svarade inte. Blicken behöll hon på Justins axel. Det drev Justin till vansinne. Jaha, vad skulle han nu hitta på? Han suckade tyst, så att hon inte skulle höra.

”Okey, I'm just gonna say it” började Justin och gjorde inte precis Alicia mindre fundersam. Med ett stadigt grep om flickans händer, blicken in i hennes ögon öppnade han munnen och utbrast:

”I'm inlove with you, Alicia Nellie Dawson. You're the most wonderful and beauty person I've ever meet in my life.” Alicia smälte orden långsamt. Medan Justin gav henne undrande blickar, och själv hade en puls som var högt över det normala, fick han uppleva det mest otänkbara. Justin fick uppleva det han hade drömt om under så många nätter, under så många veckor. Justin fick uppleva en kyss av självaste Alicia Nellie Dawson.

Hejsan, hoppsan. God jul först och främst! Jag sitter i min soffa och lyssnar på Mange bjuder, haha, juligt värre! Jag har en fråga till er: Vad gillar ni och vad gillar ni mindre bra med min berättelse? :) Jag är jättetacksam över så många svar som möjligt! Ha det bäst!

Det hade gått två veckor nu, två veckor av smygeri och hemliga telefonsamtal. Vad hade Justin i kikaren? Varför hade han blivit så hemlighetsfull? Varje gång han gick förbi tittade han alltid lika oskyldigt på Alicia. Hans skumma beteende var inte det enda som förvirrade Alicia. På senaste tiden hade Justin också tittat på Alicia på ett konstigt vis... Alicia blev inte klok på den där grabben.

När Alicia satt med skolböckerna på skrivbordet, i lugn och tyst miljö, ja, vem trampar in i rummet om inte denna knasiga pojke?

”Justin, what are you-” Alicia hann inte längre. Det sista han såg innan Justin drog upp henne på fötter och satte något slags skynke över hennes ögon så att hon inte längre såg någonting, var hans flin. Åh, han njöt verkligen av det här.

”Where are we going?” Alicia visste inte hur många gånger hon hade frågat nu. Hon hade tappat räkningen. Eftersom att Justin inte gav henne något svar fick hon fortsätta att fråga.

Fortfarande fick Alicia inget svar. Allting runt omkring henne var tyst, förutom ljudet från radion och bilens däck som rullade emot vägen. Att hon var i en bil hade hon förstått för ungefär en timme sedan. Kunde det ha gått en timme? Kunde det ha gått mer tid?

”Alicia.” Alicia ryckte till. Hon måste ha somnat. Förvånad tittade hon sig omkring, och det kanske inte var det smartaste att göra. Hon såg fortfarande ingenting på grund av den dumma ögonbindeln.

”How are you?” Alicia kunde höra skrattet i Justins röst. Bara för att hon inte fick veta vart de skulle, la Alicia irriterat armarna i kors över bröstet och gav Justin en sur blick. Hur sur den där blicken egentligen blev med endast hjälp av Alicias ansiktsuttryck var det bara Justin som visste.

”How do you thinking?” Justin skrattade.

”Oh, you're so cute.” Alicia blev lite ställd, även om hon förstod att Justin fortfarande bara menade orden på ett skämt sätt.

”Are you still mad?” Alicia nickade långsamt. Hon började att vända huvudet mot fönstret samtidigt som hon hörde Justin viska i hennes öra:

”You're beautiful.”

”Justin, come on!” Alicia visste inte hur länge sedan det sista var hon såg. Två, tre timmar? Svårast var det när de skulle gå in i flygplanet. Justins lilla lek började att bli mer än irriterande, och Justin, ja, han njöt som aldrig förr.

”You're so cute when you're angry.” Justin pratade med en överdrivet gullig röst, precis som att Alicia var en liten bebis.

”I'm not a baby, you know. You don't have to talk to me like that” svarade Alicia uttråkad. Kunde han inte sluta med denna leken snart?

”Yes, you are. You're my baby.” Hon tittade generat ut genom fönstret för att inte visa det stora leendet som prydde hennes läppar. Hon kunde känna Justins blickar genom nacken. Hans beröring gjorde henne minst lika nervös och osäker som vanligt i hans närhet.

Alicia vände lugnt på huvudet.

”Please, Justin. Can't you let me see like fore five minutes?”Tystnad, Justin verkade fundera. Det betydde att Alicia hade en chans att få som hon ville, för en gångs skull.

”Okey then” muttrade han. Alicia log nöjt.

”But only in one contidion!” Alicia suckade, men nickade sedan på huvudet.

”What condition?”

”I'll have a hug” sa Justin med sina fina röst i en lugn ton. Alicia skrattade och sträckte ut med armarna.

”Of course!” Justin släppte ögonbindeln och Alicia blinkade genast med ögonen. Det hade aldrig tidigare varit så skönt att se ljuset. Alicia vred på huvudet. Ögonen möttes av det lyxigaste flygplanet Alicia någonsin skådat, men hon hade inte heller förväntat sig någonting annat.

Justin harklade sig bredvid Alicia. Alicia vände blicken emot honom och log mjukt.

”What?” Hans ögon glittrade av bus, ögonen Alicia aldrig kunde få nog av att titta in i.

”The hug?” Alicia skrattade.

”Hug monster.” Justin flinade och gjorde en ansats framåt. Vips så var hans armar i ett hårt tag runt Alicia. En Alicia som njöt av varje sekund. Hon drog in doften av livfullt, men samtidigt lugnt, och allting däremellan. Det var doften av Justin.

Alicia visste inte vad hon hade förväntat sig, men hon hade tidigt förstått att det skulle bli någonting stort. När Justin kommit på någonting var det alltid stort, hade hon fått lära sig.

Det värsta med Justin var helt klart hans envishet. Envist vägrade han att berätta vart dem skulle. Efter att gladeligen fått se i ungefär en timme, vred han envist för ögonbildelen över Alicias ögon igen. Därefter hade Justin inte fått Alicia att le. Ilsket hade hon vänt huvudet mot fönstret. I bakgrunden hade hon hört Justins klingande skratt. Han fick skratta hur mycket han ville, Alicia tänkte ändå inte prata med honom.

Det var inte förrän de skulle gå av planet som Alicia vred på huvudet. Eftersom att hon inte såg någonting kunde hon inte tyda varken Justins reaktion eller om hans änns var kvar i hennes närhet. ”Here.” Alicia kunde känna hur någon rörde vid hennes hand. Tydligen var han kvar. Hon visste att det var Justin just på grund av hans milda röst. Han var alltid så snäll. Alicia hade aldrig mött någon som honom tidigare.

”It's time to go.” Alicia förundrades av hans plötsliga närhet. Hade han flyttat närmare henne? Innan Alicia hann komma att säga emot, drog Justin upp henne i sin famn. Hon log och skrattade som en femårig liten flicka.

”Justin” gnällde hon.

”Let me down.” Som vanligt var hennes försök obetydliga. Mot Justins bestämmelser hade hennes ord ingenting att sätta emot.

”Never.” Alicia kunde höra flinande i hans röst. Åh, hon avskydde verkligen när han retades med henne, och hon visste att han bara njöt ännu mer just för att hon tyckte illa om det.

”I hate you.” Alicia la armarna i kors över bröstet och gav Justin en små trumpen min. Kort därefter fick hon höra Justins mjuka andedräkt mot hennes kind, viskande ord som fick henne att rysa. Viljan att höra orden igen från hans sida, var det inget tvivel om att Alicia kände.

”I love you too, babe.”

”Justin!” Ungefär där släppte Justin äntligen ner Alicia. Bara för att retas - även om han sa retas var det helt klart, enligt Alicia, att han ville visa sig matcho - som Justin inte släppt ner genast efter planavstigningen. Alicia funderade, men kunde inte komma på vem denna personen var som fick Justin på andra tankar. Alicia behövde inte fundera länge till.

”Selena.”

Vad som fick Selena till Justins närvaro borde hon ha förstått. Varför försökte hon hela tiden se undan sanningen? De var tillsammans, och det var inte direkt så att Justin tänkte dumpa Selena bara för att Alicia var lite småkär i honom, nej.

Taxiresan var hemskt. Att till på köpet bara få höra, men inte se, Selena när hon sa gulliga ord till Justin, gjorde Alicia alldeles vansinnig. Vad var det med henne? Hon hade aldrig känt såhär, eller jo. Hon hade känt såhär, i mindre mängd. Dagen efter Alicia hade berättat för Paulina att hon gillade Chase, och Paulina hade kysst honom på munnen mitt framför ögonen på henne, ja, då hade Alicia också varit ursinnig. Paulina hade hon förlåtit, de var tio år liksom så vad skulle hon göra?

Resten av bilturen satt Alicia och lyssnade efter ljudet av kyssar. De kom aldrig. Kanske var det därför hon lyckats stå emot att bryta ihop totalt.

”We're here.” Med Justin bakom sig trodde Alicia att hon skulle känns sig tryggare, det gjorde hon också. Att inte le mot honom kändes helt omöjligt.

”We're here” svarade hon enkelt, för vad skulle hon svara? Hon kunde inte direkt påstå att det var vackert, för det visste hon ju inte. Varför hon inte visste, ja, det historien kan ni.

”Can I see now?” frågade Alicia hoppfullt. Justin tog lång tid på sig att svara, alldeles för lång tid. Alicia var otålig av sig, hade han inte lärt sig det?

”Okey then” mumlade Justin, sur över att Alicia fått som hon ville?

”Yes!” Justin skrattade och drog av ögonbindeln. Alicia var inte sen med att titta sig omkring.

”WOW!” brast hon ut. Om hon inte hade känt Justin ganska väl – ja, för han var ju hennes vän och tvärtom – hade Alicia förmodligen blivit generad över hennes uppträdande. Nu behövde hon inte bli generad, och det kändes bättre än någonsin. Precis som alltid för Alicia skulle stormen vända emot henne när det just såg som klarast ut.

”Justin, are you in there?” Justin vred sig genast om och gav inte Alicia något tillfälle att hans ansiktsuttryck. Hon suckade tyst.

”I'm coming, Selena.”

En Alicia som suttit och tittat ut över den mörka staden förblev inte ensam särskilt länge. Det knackade på dörren och utanför stod Kenny.

”Justin needed to do something.” Alicia nickade lätt utan att säga någonting. Sanningen var den att hon egentligen var utom sig av nyfikenhet. Vart hade Justin tagit vägen? Hade han dragit iväg med Selena till någon flottig restaurang medan Alicia fick sitta här i ensamheten? Ärligt skulle det inte förvåna henne även om hon visste att Justin inte var sådan. Lika mycket som kärleken var blinda, blev man också själv blind utav den.

”He wants you to do a thing.” Alicia höjde ögonbrynet. Jasså?

”And that thing is...?” Kenny log.

”Dress up.” Kenny skrattade. Alicia förstod honom. Hennes min var som vanligt oslagbar.

”Dress up? Really?” Hon drog ut på ordet verkligen så att det började låta som hon fått fram en engelsk accent.

”Really!” härmade Kenny henne, han som bara hade fortsatt att skratta. Alicia gav honom en sur min.

”For what?” frågade hon mystiskt.

”It's a secret.” Åh, Alicia hade hemligheter. Hemligheter förstörde allting. Detta var nästan värre än en hemlighet. Hemligheter Justin höll undan från henne fick bara Alicia ännu mer besvärad.

”Can't you tell me it then?” Kenny skrattade och skakade på huvudet.

”But then it wouldn't bee a secret anymore.” Alicia höll fast vid sin sura min samtidigt som hon utbrast några 'åhh' och 'men'. När Kenny såg ut att börja tröttna åt hennes beteende lutade han sig framåt mot hennes öra. En Alicia som tidigare betett sig som ett småbarn, stannade genast upp och lyssnade noga. Hon ville inget ord missa.

”Justin told me to say this to you. Do it for Justin, okey? He have a suprise for you, girl, and he do not just tro out suprise like that.” Alicia nickade tveksamt och bet sig i läppen. När Kenny lutat sig bakåt tittade hon på honom med en förvirrat blick.

”But for what?” Ja, vad skulle hon klä upp sig för. Kenny såg ut att förstå att hon verkligen behövde veta, så efter några suckar slank ordet ur honom:

”A party.”

Alicia hade aldrig varit någon höjdare på det här med kläder och smink. Vanligtvis var det Jenna som brukade fixa allt som hade med finkläder att göra. Jenna var otroligt begåvad på just detta. Alicia hade haft så tur och varit så bortskämd med en vän som Jenna.

Det är lika bra att sätta igång, tänkte Alicia och hoppade in i duschen. En dusch som bestod av mycket tvålande. När Alicia lämnat värmen bakom sig sprejade hon på parfym, snodde handduken runt midjan och gick för att leta efter det viktigaste – klänningen. Vad i helvete rent ut sagt skulle hon ta? Hon ville ha någonting fint, men inte för fint för det skulle verka som att hon gjort världens grej av det här. Åt andra sidan ville hon heller inte bli för lite fixad. Tänk vad alla skulle säga och tycka. Alicia suckade. Helst av allt ville hon bara skrika högt. Skrika, för att släppa ut alla bekymmer. Nej, det här med kläder var verkligen inte hennes grej.

Tillslut fann hon väl den där 'perfekta klänningen'. Hm, okej, kanske var det inte riktigt så det gick till. Då Alicia kommit på att hon faktiskt inte hade med sig någonting, fick hon panik, och vad gjorde hon då? Jo, Kenny fick ta emot ett stressat samtal. Han hade dock bara skrattat och i lugn takt förklarat att en klänningen låg och väntade på henne på sängkanten,och visst, när Alicia tittat bort mot sängen såg hon den. Den perfekta klänningen.

Den perfekta klänningen hade gjort Alicia alldeles tårögd. Hon hade varit väldigt försiktig med att röra vid tyget. Klänningen var... otrolig - så vacker och så perfekt. I grunden var klänningen svart. På framsidan innehöll den paljett partier i guldfärg, otroligt vackert. Den skulle troligen sluta bara en bit nedanför rumpan. Klänningen blev dock snabbt till en ångestklänning. Tänk om den inte passade. Tänk om den inte alls satt bra på. Alicia hade varit tveksam, men tillslut drog hon på den över sina svarta underkläder med spets. Den satt perfekt.

”Are you ready?” Alicia satt på sig 18 centimeters, svarta klackarna som hon också hade funnit i sängen – de hon först tittat med uppspärrade ögon på och undrat hur i helvete hon skulle lyckas gå i dem. När Kenny sträckte fram sin hand var Alicia inte sen med att ge honom hennes.

Sminket hade som väntat inte blivit det bästa, men det fick duga. Lite ögonskugga och mascara gjorde ändå susen. Förresten var det just ögonskugga och mascara det ändå hon kunde finna i hotellets badrum. Åt Kennys fråga nickade hon.

”I'm ready” svarade hon och klev ut ur rummet för att senare mötas av Justins förväntansfulla ögon.

Den personen som för Justin betydde mest, som den han då ville se minst, stod utanför dörren. Justin ville helst sjukna igenom marken. Alicia tittade med tindrande ögon på Justin. Hon var inte långt ifrån ett ytligare skratt som tidigare hade lämnat hennes mun. Munnen Justin så länge dagdrömt om att få kyssa.

Justin stod troligen och bara glodde på Alicia och Chaz när de reste sig upp. Det var inte förrän Ryan knuffade till honom som han återfann medvetandet. Justin kliade sig nervöst i nacken. Fan, tänk om Alicia hade hört honom. Tänk om Alicia hade hört hans snack med Ryan. Fan vad pinsamt. Justin var inte den som brukade rodna, men nu gjorde han det. Som tur var var både Alicia och Chaz distraherade av varandra. Och Ryan, ja, han hade som vanligt dragit iväg.

När Justin insett att han bara plågades av att stå där, dels fortfarande vara generad men också se Alicia och Chaz skratta tillsammans, utan honom, så gick han iväg. Han behövde ta ett allvarligt snack med Selena. Han hade dragit ut på det på tok för länge. Egentligen hade han velat prata med sina känslor för Alicia face to face först, men i hennes närhet var det som att allt hans självförtroende försvann. Han blev så äckligt svag och han hatade det.

Som att allting annat inte var nog. Konserten hela kvällen blev inte direkt inställd bara för att Justin inte var på toppenhumör. En Justin som knappt mindes texterna när han stod bakom scen och gjorde sig redo. Han hade allt för mycket att tänka på.

Killen på andra sidan om spegeln såg blek ut. Killen som tittade tillbaka på Justin när han mötte sin spegelbild såg inte alls ut som han brukade. Han såg sliten och trött ut. Det var inte Justin. Justin var glad, framåt och redo för nya äventyr. Vem kunde då killen - han som såg ut precis som Justin – på andra sidan om spegeln vara?

”Justin.” Killen som tidigare legat med pannan mot bordet och händerna runt huvudet ryckte till. Den där rösten kunde han känna igen var som helst, när som helst.

”How are you?” Alicia gick närmare honom. Hennes fina leende fastna på Justins hjärna. Han sträckte genast på sig och log ett tappert leende tillbaka.

”Good, just tired.” Alicia nickade förståeligt. Hon förstod.

”Do you want a hug?” frågade hon försiktigt och log. Justin sken genast upp och nickade ivrigt. Alicia fnissade åt hans min och la armarna om popstjärnan. Popstjärnan som mer än gärna la armarna om sin ögonsten. Problemen var bara att ögonstenen egentligen inte var hans, och hon visste inte om hur mycket han gillade henne. Men just då brydde han sig inte. Med Alicia i sin famn och hennes doft i hans lungor spelade ingenting annat någon roll. I Alicias famn var det som att Justins hamnade i en helt annat värld, konstig? Nja, det tyckte inte han. Han tyckte det var skönt, skönt att slippa tänka på alla måsten och världen runt omkring som pressade och stressade honom. Precis som att hennes närhet inte gjorde honom nog berörd, när hon viskade i hans öra rös han över hela kroppen.

”Good luck, break a leg. You're amazing, don't ever forget that.”

Justin följde med strömmen. Detta kunde han göra i sömnen. Detta hade han gjort tusen gånger innan och skulle säkert göra det tusen gånger till. Men alltid var det lika speciellt. Alltid var det lika underbart. Adrenalinkikarna kunde han aldrig få nog utan. Varje gång han stod på scen, vare sig om han var hur fokuserad som helst, sprack han alltid upp i ett leende. Att uppträda var så underbart. Han älskade det.

”Los Angeles.” Publiken skrek när de hörde hans röst och jublet bara steg när han åkte upp igenom golvet. Jublet steg - om så möjligt - ännu mer när de såg honom.

”Are you ready for the best night ever?” Publiken fortsatte att skrika. I början av Justins karriär var han nästan lite rädd för sina fans. De var verkligen entusiastiska och starka, kanske lite för mycket. Hans popularitet hade inte direkt minskat genom åren, snarare tvärtom. Men Justin hade förändrats. Han hade lärt sig hur han skulle hantera olika situationer, hur han skulle göra för att bara visa sin bästa sidan, och framför allt hur han skulle göra för att orka att bara visa sin bästa sida.

Första låten sattes igång. Never say never, Justins favorit.

Justin, som tidigare hade trott att konserten skulle bli ett fiasko med tanke på hans humör, fick se raka motsatsen. Det blev en succé, och Justin kunde inte göra annat än att tacka Alicia. Hon fick honom alltid på bättre tankar.

När han lämnade scenen drog han genast in en skrattande Alicia i sin famn. Han kunde inte tacka henne nog.

Precis som alla andra tonåringar – och människor över huvudtaget – behövde Justin mat. Vad passade då bättre att åka till än självaste favorithamburgarestället McDonald's?

Efter stoppet på McDonald's bar det av till hotellet. Dagen efter skulle de resa vidare till nästa stad. Medan Alicia satt och tittade ut genom fönstret, satt Justin och tittade på henne. Killarna – Ryan och Chaz åkte i en annan bil. Justins mamma tyckte att Justin behövde lugn och ro. Tydligen fick han lugn och ro i Alicias närhet.

Justin sträckte försiktigt fram sin hand och la den mjukt över Alicias. Hela tiden tittade han upp på henne. Precis som han hade anat vände hon blicken mot honom – en förvånad blick. Justin log, och visst fick han se ett litet mer avslappnat uttryck i Alicias ansikte!?

Om inte Alicias mobil hade ringt just då, så att hon var tvungen att dra bort handen för att ta upp mobilen från jackan, var Justin säker på att hon skulle ha hållit kvar den. Säkerheten gjorde honom alldeles varm. Tänk om hon gillade honom också.

Någon timme efter låg Justin i sin säng och stirrade in i väggen. Han var så trött att han inte kunde somna. Konstig, va!? Han suckade och vred på sig, om och om igen. Ni kan nog ana vad som cirklade runt i hans tankar, och vem som var huvudpersonen. Justin reste sig upp, suckade, för här kunde han ju inte ligga. Han behövde veta, och det var nu, innan han blev helt galen av bara tanken. Gillade Alicia honom eller inte? En ilsken Justin stampade igenom rummet, arg på sig själv över att han var så feg. Varför frågade han inte bara? Eller varför bjöd han inte bara ut henne? Han var rädd för att få ett nej, rädd över att hon skulle glida ifrån honom, bort från hans liv. Han var rädd över att förlora henne.

Justin hade aldrig haft sömnproblem, tills Alicia kom och vände upp och ner på hans värld. Justin hade alltid gillat tiden ensam, tills Alicia kom och vände upp och ner på hans värld. Alicia, Alicia, Alicia. Han kunde säga namnet, tänka namnet, skrika namnet hur många gånger som helst och ändå få dessa behagliga rysningar över hela kroppen var eviga gång. Han blev så glad över att bara höra hennes namn. Han blev så alldeles upp över öronen när han blundade och såg henne framför sig. Hennes fina, ljusa lockar som klädde hennes huvud. De stora, mjuka ögonen han skulle kunna göra vad som helst för. Justin var så kär, så äckligt kär att det inte var klokt, men han njöt av varje sekund. Såhär hade han aldrig någonsin känt i hela sitt liv.

Med händerna satta på huvudet och ett hårt tag därom, gav ingen större hjälp. Justin var frustrerad. Han slets mellan två val. Det som kunde ses som rätt kunde göra allting så fel. Han kunde inte säga till Alicia att han gillade henne, och om hon då vände sina egna åsikter åt motsatta håll kunde han inte dra tillbaka sina ord. Justin hade möjligen varit alldeles för bekväm av sig, därför fick han skylla sig själv över sin frustration. Han hade velat att Alicia skulle ta första steget. Han hade bortsett från sanningen om och hennes känslor. Hon kanske faktiskt inte kände likadant. Justin hade varit allt för hoppfull, bara sett och hoppats på sannolikheten att Alicia gillade honom, det borde väl vara 50/50? Kanske ännu mer. Alicia hade visat tecken, faktiskt. Hon hade hållit i hans hand, kramat honom lika länge som han kramade henne och så log hon mot henne så underbart att det bara inte fanns. Var det så att Justin inbillade sig, eller log hon inte lite speciellt emot honom jämfört med alla andra?

Justin funderande hade tagit honom ett steg längre - han behövde hjälp. Dock fanns det ingen han kunde prata med detta om. Det fanns ingen som förstod. Ryan gilla– oh, förlåt,- hatade Alicia, och Chaz hade aldrig haft en förhållande - i alla fall inget seriöst. Det var ju knappast så att han kunde ringa till Selena och be om tjejråd, ha, nej. Justin tryckte sig bakåt mot väggen. Han måste prata med Selena, det gick inte att hålla på såhär längre, han mådde bara dålig.

Någon som han däremot kunde ringa och be om just tjejråd, fann Justin tillslut. Hans kära vän sedan barnsben som till på köpet själv var tjej, kunde det bli bättre? Justin lutade sig mot väggen och tittade ner på mobilen i hans hand. Den lilla teknologiska, överdesignade prylen som egentligen kostade på tok för mycket. Justin hade blivit allt mer beroende av det bästa. Han var tvungen att ha det bästa.

Klockan visade bara elva, så han borde kunna ringa henne. Men kunde hon bortse från deras eget krossade, korta förhållande och hjälpa honom? Det här med om hon hade lusta att hjälpa honom tryckte Justin allt mer undan, och som Justin hade fått höra sedan barnsben: ''Det skadar aldrig att pröva''.

”Hey, Justin” Det tog inte många signaler innan Caitlin svarade. Hennes glada röst smittade som vanligt av sig och fick genast Justin på bättre humör.

”Hey, sweetie.”

Det visade sig att lille Christian – en av Justins bästa vänner – som vanligt hade hittat på något dumt. Denna gången drog han tydligen ut på en fest fast hans föräldrar tydligt sagt till honom att låta bli. Justin fick lite skuldkänslor. En gång i tiden var det han som först dragit med Christian ut på förbjudna äventyr. Skuldkänslor var egentligen bara bortslösade. Christian skulle ändå ha hittat sig egen väg, det var Justins säker på.

Justin mindes inte senast han skrattat så mycket när Caitlin berättade om Christians alla ''hyss''. Berättelsen blev bara bättre när hon använde ordet 'hyss''.

”Chris miss you...” Justin svalde. Kanske var det en dum idé att ringa och prata med henne ändå? Kunde han verkligen klara av detta samtalet? Ögonen började vattnas. Innan det hann bli tårar rinnande längs pojkens kinder, torkade han bort ögonvätskan kvickt med baksidan av handen.

”I miss him too, but lets talk about something else, or I will cry.” Caitlin skrattade, schysst kompis. Justin log åt sig själv. Han fattade han att hon inte menade någonting illa.

”But... yeah...” Japp, sanningens minut. Justin kliade sig i nacken. Han blev nervösare än vad han trodde att han skulle bli. Händerna klibbade och genereringen stod – där är fördelen med telefoner. Genom telefonen kunde hon inte se Justins pinsamma ansiktsfärg.

”Yes, Justin!?” Justin svalde och tog ett djupt andetag.

Skärp dig, tänkte han. Detta var anledningen till att han ringde henne, just henne och ingen annan, klockan elva på kvällen.

”It's about a girl...” Justin kunde nästan se hur Caitlin, eller han förstod att hon log.

”And you want some help?” Justin nickade med hjärtat i halsgropen. Så här hade hans hjärta aldrig flippat ut innan – bara om man bortsåg ifrån när han stod med armarna kring Alicia, och det bortsåg han ifrån då.

”Yes, please” nästan viskade han. Wow, pojken insåg tillslut att man fortfarande inte kunde se igen telefoner. Det hade inte ändrats sig sedan förra gången Justin tänkte på det. Caitlin hade inte sätt hans nickning sekunderna före.

”Can't you tell me something about her?” Justin log fånigt. Han hade tur att ingen såg honom.

Ja, var skulle han börja? Alicia Nellie Dawson, vart skulle han börja? Han kunde berätta tusen meningar om henne men ändå inte ha kommit till en fjärdedel av det han ville säga, troligen skulle han bara ha dragit det oviktigaste.

”Her name is Alicia and she's 15 years old. She's amazing at writing songs and also singsing them, it's sad that she don't see it.e it.e it.e it.e it.e it.e it.e it. Hm, she has the most beautiful eyes I have ever seen. Her smile makes me... ah, I can't explain it. And she-” Caitlin avbröt honom.

”Justin, I understand!” Justin skrattade.

”You're inlove.” Orden gjorde honom stel. Caitlin gick rakt på sak. Visst, han hade själv sagt och tänk att han var kär i henne, men det blev ett sådant himla större ord när Caitlin använde det. Det var som att Justin bara hade fått ut hälften av ordet när han sa det. Kär...

”Yeah, I guess I'm inlove.”

Caitlin hade den perfekta planen. Allting föll på plats i Justins tankar. Detta skulle bli perfekt.

”Thanks for you're help, sis'.” Caitlin fnissade.

”Anytime, bro'.” Justin skrattade. Det var första gången han hörde henne använda ordet ''bro''.

”Chris party would be on two weeks, it that okey.” Justin funderade. Han skulle nog kunna trycka in det i schemat. Med lite extra flygtider – som gav resultatet av en lite tröttare popstjärna – skulle det nog ordna sig.

”I think so. I will talking to Scooter later today.” Japp, idag. Klockan hade slagit över tolv. Shit, tiden gick verkligen fort när man pratade i telefon.

”Good.”

”I talk to you later.” Caitlin mumlade, det lät som att hon började bli trött, och hon var inte den enda. Justin gäspade och möttes av ett skratt.

”Take care of yourself and don't forget to send my regards to Christian!”

”Always and never! Send my regards to Alicia.” Caitlin fnissade. Tjejer alltså...

”HA-HA!”

”Love you, bro'”

”Love you too, sis'.” Där tog samtalet ut, och det kanske var lika bra. Justin var inte lång borta från att slumra till han med. Efter att ha fått i sig ett glas vatten – på grund av denna torra mun man fick efter långa samtal – låg en avslappnad Justin i sin säng, sovande utan bekymmer. Där kändes det som att allting skulle ordna sig.

Förlåt att ni fick vänta så länge :( Hade typ inga idéer... Mer idéer finns det som tur är till nästa del - kapitel 12! Och kom gärna med feedback som vanligt ;)

Alicia vaknade upp en annorlunda dag, som att hon plötsligt förstod allting, som att hon vaknade upp ifrån en dröm. Utanför lös solen. Ännu hade höstvädret inte visat sin mörka sida, och vem var inte glad över det? Trots att hon inte hade någon hon kunde lita på, stödja sig emot, att hon inte hade några föräldrar och egentligen var ute och seglade(ja, för vad hade hon egentligen gett sig in på när hon sa ja till att hänga med på en turné med personer hon knappt kände?), så kändes allting bra. Alicia mådde bra, och det var väl det viktigaste?

Dagen fungerade ungefär på samma sätt som tidigare. Justin hade hittills hållit sig på betryggande avstånd. Han tyckte hemskare att få en utskällning än att inte snacka med henne. Alicia orkade faktiskt inte bry sig, i alla fall inte just då. Hon visste att om det var någon som skulle fixa det här så var det hon. Kanske hade de bara inte träffas ännu. Hon hade i alla fall inte sätt honom – eller jo, när han gick iväg tillsammans med Chaz och Ryan. Tydligen skulle de iväg och spela basket. Det kunde Alicia se på grund av deras kläder och basketbollen Justin hade hållit under armen. Där hade han inte sätt henne.

Alicia hade bestämt sig för att låtsas att allting var okej, för det var ju det. Men vad skulle hon svara om Justin undrade? Om varför hon varit så konstig, betet sig så konstigt. Ja, det tåldes att fundera vidare över.

När Alicia lämnat rummet behövde hon inte gå igenom många korridorer innan hon möttes av killarna som satt i en soffa och snackade. Alla verkade uppslukade av Justins telefon. Alla tre killarna tittade upp när Alicia kom. Alicia mötte Justins blick. Av att bara titta in i Justin fina, möjligen förvånande ögon, fick hennes knä att vika sig. Fan.

Inte bli svag, inte bli svag, upprepades i hennes tankar. Kanske lös hennes tankar igenom då hon sträckte på ryggen.

”Hey” sa Justin och gav henne en kram.

”Hey” mumlade Alicia, aningen trött kanske, och besvarade kramen. Inget trubbel. Hittills.

Alicia hälsade på de andra också – eller ja, Chaz åtminstone. Ryan som mumlade hej tittade hon bara surt tillbaka på. Nej, hon gillade inte honom, och han gillade inte henne heller så varför låtsas? Justin skrattade. Kul för honom att han uppfattade spänningen mellan Ryan och Alicia som roande. Det räckte för Alicia att vända blicken ifrån Ryan för att hon skulle må bättre. Han skulle inte få förstöra denna dagen.

Det slutade med att alla fyra satt och stirrade i Justins mobil. Där spelades det upp ett klipp på den irriterade tanten som inte vågade gå över vägen själv. Intressant. Det var dock mycket roligare än vad det lät. Alicia mindes inte sist hon hade skrattat så mycket sedan hennes föräldrars död. Den som Justin fortfarande inte visste om... Oftast hade hon så roligt med honom. Det kom aldrig något bra tillfälle att berätta, och vad skulle hon säga?

”Hey, my parents are dead, just so you know.” Nej, det funkade ju inte. Alltså blev det att dra ut på det, aj.

”Why was you so weird yesterday?” Det var inte förrän när Alicia och Justin var ensamma som frågan hon väntat på kom. Chaz och Ryan hade gått iväg till sitt rum. Medan både Justin och Alicia skulle med till arenan valde dem att stanna hemma. Det var ändå konsert under kvällen. Själva konserter hade de, som även Alicia, insett var mycket bättre än själva genrepet. Men Alicia hade blivit tvungen att hänga med ändå. Inte för att hon inte ville. Det var alltid nyttigt och lärorikt att se lite för mycket än lite för lite. Vad det inte det som han hade hon ville ha någon gång i livet?

När Alicia berättat för Scooter att hon hade scenskräck skrattade han och skakade på huvudet. Han pekade på sin hjärnan och sa:

”It sits in here.” Vare sig Alicia blev låtskrivare eller artist spelade kanske inte störst roll just då. I framtiden ville hon bara bli någonting.

Efter en stumhet ryckte hon på axlarna och viftade med handen.

”We can take it later.” Alicia visste att det inte skulle bli något 'senare', men det behövde inte Justin veta. Han log, verkade nöjd över svaret, och det var ju huvudsaken.

”So you are not mad at me?” envisades han. Alicia suckade och skakade på huvudet.

”No, I'm not.”

”Good, so come and give me a hug. I've miss it” gnällde Justin, gav Alicia en nästan obeskrivlig min som också fick henne att brista ut i skratt. Bara han kunde se så fånigt töntig ut men samtidigt vara så jävla snygg. Alicia steg in i hand famn och kände hur han la armarna om henne. Hon kunde nästan känna att han njöt lika mycket som hon. Även om hon inte ville visa det, gillade hon Justins kramar.

Förmiddagen blev ganska roligt ändå, chilla med Scooter och göra det hon gjorde bäst – skriva låtar. Ah, det blev i alla fall någon hyfsad. Scooter blev typ imponerad om hon lyckades skriva fem meningar som hade samhörighet med varandra, och det kunde tyckas vara lite överdrivet. Egentligen borde Alicia inte bli sådär överdrivet glad av hans beröm – över ett arbete hon satte ihop på ungefär en timme som knappt hade en färdig melodi – men precis som alla andra gillade hon att få beröm. Scooters beröm berodde troligen på Alicias höga arbetskapacitet. Det blev ju bara bättre av att hon jobbade utan lön.

”I'm still alive but I'm barely breathing
Just praying to a God that I don't believe in
'Cause I got time while she got freedom
'Cause when a heart breaks
No
It don't break even.”

”Hey, what's up?” sa Alicia samtidigt som hon slog sig ner bredvid killarna som – tro det eller ej – satt framför tv:n med spel i högsta hugg. Ja, inte så svårt att tro på. Enligt Justin var det typ deras liv, men seriöst, hur kul kunde det vara?

Justin tittade upp på henne och log. Vad de andra två gjorde brydde sig inte Alicia ett dyft om. Justin nickade mot skärmen han sedan vände tillbaka blicken åt. Tydligen var det här spelet så otroligt roligt att det inte gick att slita blicken därifrån. Men där kom någon som tyckte någonting helt annat. Alicia blev uttråkad efter ungefär fem sekunder. Hon suckade och reste sig upp, mumlade någonting om osociala människor. Justin reagerade faktiskt där. Han reste sig upp, sa högt och tydligt till sina kompisar att han skulle hänga lite med Alicia och så följde han efter henne. Alicia kände värmen i kroppen när han slöt upp bredvid henne. Han log stort mot henne och tyvärr trodde Alicia att hon log lika stort tillbaka – alltså inte så vackert. Hon bet sig i kinden för att kanske lyckas hålla tillbaka lite av smilet.

”Shall we eat some ice cream?” Alicia nickade ivrigt. Justin tog tag i hennes hand, inte Alicia emot, och drog med henne mot köket. Precis som att han behövde dra med henne. Hade inte Alicia nämnt för honom oss sitt glassberoende?

Efteråt var både lika mätta. Alltid skulle man ta lite för mycket. Medan Justin orättvist nog lyckades smälta maten på ett bättre sätt än Alicia, låg hon i soffan och jämrade sig. Justin stod vid sidan och skrattade. Om han skrattade åt henne eller henne sura min kunde man fråga sig om.

”You're so cute” skrattade han och lämnade rummet. Inne i köket fanns det disk som behövde plockas undan. Det enda positiva med magvärk var att man slapp hjälpa till med just disk.

Kvällen närmade sig med storsteg. Chaz och Ryan hade tillslut lyckas slita sig från sitt tråkiga spel och avbrutit Alicia och Justin mitt i deras skrattattacken efter ytligare youtubeklippsvisningar. De var typ mästare på att finna dem bästa klippen. Chaz och Ryan såg dock inte det som lika roligt – eller kanske Chaz. Ryan såg mest sur ut. Han blickade surt mot Alicia. Alicia hade lust att slänga åt honom en kommentar som fick honom att sluta glo, men vågade dock inte då Justin var i närheten. Tänk om han skulle bli arg och ställa sig på Ryans sida? Då kunde hon hälsa hem.

Det var inte förrän som Chaz och Justin gick iväg för att hämta godis till deras youtubeklippsmaraton som Alicia blev själv med Ryan. Hon kände fortfarande av glassen och han var uppenbarligen bara lat, eller ville han vara själv med henne? Alicia som låg och tittade på tv i Justins säng var direkt på Ryan när hon kände hans blick.

”What?” Hon spände ögonen i honom. Ryans blick hårdnade lite.

”What what?”

”Why are you looking at me? Look at yourself, asshole.” Man kunde tycka att Alicia tog i lite väl hårt, men man kallade inte henne bitch ostraffat. Ryan verkade inte riktigt beredd över orden, för han reagerade ovanligt sent. Han som varit så snabb i mun tidigare.

”What did you say, your little idiot?”

”You heard me.” Alicias svar var enkelt. Hon reste sig upp på golvet så att hon istället stod framför Ryan. Ryan såg ut som att han andades, andades för att behärska sig själv. Det gjorde så att Alicia flinade, hånflinande. Om inte grabbarna hade dykt upp just då, ja, då ville nog ingen veta vad som hade hänt.

Genom korridoren gick en trött Alicia, gäspande. Ögonen kunde slockna när som helst. Hon hade nyligen varit nere hos gänget – ah, Alfredo och dem. Alfredo verkade lycklig som fick ha henne i sitt knä. Han började kalla henne för sig 'baby', alltså inte på kärleksviset utan mer på barnviset. Han sa att han var hennes låtsaspappa – då hade Alicia bara skrattat fast hon egentligen hade velat att gråta. Han visste inte att han hade trampat på de ömmaste punkterna av dem alla – föräldrar.

Nog om Alfredo - tillbaka till den egentligen trista korridoren.

”You know Alicia...” Alicia stannade upp, reagerade genast vid hennes namn. Nyfikenheten steg. Vem pratade om henne? Var det inte här Justin hade sitt rum? Alicia pressade huvudet mot väggen, men var ändå noga med att inte låta personerna höra henne.

”What is it with her?” Ryans röst. Så mycket som Alicia hade hört hans skrik de senaste dagarna kunde hon känna igen där rösten var som helst.

”I'm kind of like her more than in a friend-thing.” Alicia stelnade till. Det var som att allting stannade till. Alicia kunde inte tänka. I alla fall inte för tillfället. Hon tryckte sig ner mot väggen. I rummet hördes fortfarande inget ljud. Alicia hade kunnat givit vad som helst för att få se deras miner, fast egentligen var det inte det som hon tänkte på. Allting snurrade runt Justin, såklart. Han gillade henne? Precis som att detta om Justin inte var nog, så kom en Chaz plötsligt snubblande förbi. Och vad gör man inte om att skratta när någon snubblar mitt framför ögonen på en? Chaz var som tur var inte sen med att stämma in i skrattet.

”And what was that?” fnissade Alicia och fick hålla dig för magen. Stakars mage som blivit utsatt för både glassförgiftning och bubbliga skrattattacker.

Chaz skrattade, tänkte precis svara lagom till att dörren öppnades. Dörren till Justins rum.

Som att det inte hade varit generat nog att se Ryans min. Varför valde han änns att ta upp det med honom? Med honom av alla människor. Han hatade Alicia, bokstavligen. Hatade. De kände knappt varandra, såg varandra för första gången föregående dag, och hade redan lyckats att bilda hat. Det var ganska otroligt faktiskt. Frågan vad om det var bra eller dålig.

Ryan hade tittat fundersamt på Justin som satt vid sin säng. Justin blick hade letat sig ut genom fönstret men beskådade nu Ryans min. Justin trodde att han skulle vara genera utanpå, men det var han inte. Långt där inne låg det. Det var bra. Han skulle inte vara generat, vilja trycka undan sina känslor för Alicia. Egentligen ville han öppna fönstret och skrika ut det till resten av världen. Han var kär i Alicia Nellie Dawson. Världens finaste Alicia. Och han ville att hela världen skulle veta. Dock fanns det många problem. Förutom Alicia själv fanns Selena. Snälla, fina Selena.

Plötsligt hördes ljud utanför rummet, röster. Inte vems röst som helst. Justin tittade lika förvirrat på Ryan som han tittade på Justin. Därefter reste sig både upp och gick mot dörren.