Alictin

http://www.youtube.com/watch?v=XOLWDuKXYy8

Livet var full med möjligheter, men även fylld med gropar. Livet var fantastiskt, men även en plåga. Alicia visste. Hon hade fått uppleva både det ena och det andra. När man hade det som bäst, gick allt åt helvete. När man trodde att man inte skulle klara av en till dag i denna sörjan, vände plötsligt humöret och allting blev helt underbart - igen.

 

Justin hade dragit iväg och repade för fullt inför kvällens konsert. Alicia hade fått reda på det genom en sms han skickat till henne. Ett sms... Han hade inte mage nog att säga det öga mot öga. Justin hade tillbringat hela föregående dagen med Alicia. Varför hade han inte berättat någonting om morgondagen för henne då? Hur länge hade han vetat om det egentligen? Alicia tvivlade stark på att träningstillfällena bara dök upp sådär helt plötsligt.

 

Ännu en tråkig dag väntade. Scooter hade gett flickan en slags semester, som han fint hade kallat det. Han hade fullt upp och klarade inte av att underhålla Alicia också på köpet. Hon förstod. Livet kunde plötsligt få omständliga vändningar. Det var okej, men det var inte okej när man visste om det flera dagar innan och inte sa någonting. Justin Drew Bieber kunde känna sig träffad.

 

Till Alicias förvåning mötte hon en ensam Ryan i hissen. Dem hade inte pratar med varandra sedan kyssen. Faktum var att dem inte änns hade sett varandra. Alicia gav honom en kort blick, visste inte riktigt vad hon skulle ta vägen. Det skulle vara fel om hon log, för allt hatade hon honom fortfarande. Om hon log kunde Ryan också misstolka hennes beteende som att hon gillade honom mer än vad hon gjorde. Uh. Hon gillade inte änns honom som en vän. Han var inte hennes vän. Han var bara en person som betydde väldigt mycket för Justin – hur han nu kunde göra det hade Alicia ingen aning om, men det var en annan femma – som hon i sin tur bara fick stå ut med. Alicia visste att en dag skulle Ryan inte orka hålla på och reta henne till vansinne. Den dagen längtade Alicia efter. Tänk vad skönt att slippa Ryan. Ryan och hans jävla ego.

 

Ju mindre hon brydde sig om han ständiga, retsamma ord, desto tråkigare blev det för honom att änns tänka tanken att reta upp henne. Dock var Alicia för... för stark för att låta någon trycka ner henne. Han om någon hade också lagt märke till när det bäst gick att få henne att må sämre – då hon redan mådde dåligt. När hon redan var ledsen orkade hon inte tjafsa emot. Hon lät honom rulla. Hon lät sig ta in av hans ord. Det hade hänt en gång. Alicia knöt nävarna och spände blicken i väggen. Det skulle inte få hända igen. Hon skulle vara starkare denna gången. Inte änns Justins ögon skulle få henne svag.

 

Till Alicias förvåning hälsade Ryan. Tänk att ett enkelt hej kunde få hennes tankebanor att gå igång så mycket som de gjorde. Varför hälsade han? För att inte verka oförskämd hälsade hon tillbaka. Hon kunde inte låta bli att undra, skulle det bli såhär nu? Skulle deras bråk vara bortblåst och över? Allting blev som bortglömt på grund av den där kyssen. Skulle hon bli lättad? Alicia hade inte sett det, men när hon tänkte tanken kunde hon inte låta bli att gilla den. Inget mer bråk... Inga mer taskiga kommentarer hon behövde vara beredd på. Ingen mer elak Ryan. Tanken lockade faktiskt mer än vad hon hade hoppats.

 

”What are you going to do today?” avbröt plötsligt Ryan tystnaden med. Han såg fundersamt på Alicia som tittade på honom utan att möta hans blick. Hon ryckte på axlarna och lät blicken sträva iväg. Hon talade sanning. Sanningen sved. En dag utan någonting att göra var som att läsa en bok som inte innehöll några ord. Tråkigt var känslan Alicia sikta mot.

”Do you want to hang with me and Chaz?” Alicia reste blicken och nickade ivrigt. Hon fick snabbt se ett leende från Ryans sida. Ett leende som inte dog ut. Alicia ställdes mot väggen. Det var första gången hon fick se honom le, le mot henne istället för emot.

”I would love too.”

 

Alicia hade inte haft såhär roligt sedan... ja, hon visste inte när. Ända sedan hennes föräldrars död hade hon mått dåligt varje gång hon log. Det var som att en inre röst undrade varför hon log. Le? Hur kunde hon le när hennes föräldrar inte fanns mer? De hon hade levt med i sexton år. De hon levde tack vare. Hon hann inte änns tacka dem förrän de var borta och de skulle aldrig komma tillbaka.

 

Anledningen till Alicia blivit så road, var Chaz. Hon hade aldrig träffat någon som var så usel på charader som han var, men som ändå gav in både själ och hjärta i leken. Det var bara en lek, men inte för honom. Alicia bevakade kriget mellan honom och Ryan. Vem skulle vinna? Vem skulle ta hem den där tjugo poängaren?

 

”Yes!” utbrast Ryan när han lyckades ta hem poängen i den sista rundan. Det gav honom också första platsen. Alicia log glatt. Hon var en nöjd tvåa med ynka fem poäng efter vinnaren, men henne gjorde det inget. För henne var det inte på blodigaste allvar. Chaz såg helt nere ut. Han la sig i fosterställning på golvet, med tummen i munnen och mumlade saker som; ''varför jag?'' och ''jag som var så jävla duktig!''. Alicia skrattade så mycket att hon fick ont i magen och nästan behövde lägga sig ner hon också. Ja, man kunde verkligen fråga sig varför Chaz inte vann. Vilken kunskap pojken hade... eller inte.

 

Chaz gick efter ett tag över till att skylla sin förlust på sina motspelare, som han fint hade kallat dem. Snäll Chaz. Det var självklart att det var deras fel. Vem såg inte att han skulle föreställa en kanin när han hoppade runt på golvet råmade. Ja, saken blev inte bättre av att han faktiskt använde sin röst, som man inte fick, och fick därmed poängavdrag. Chaz hade en del att inse. Kaniner var inte så klumpiga som honom och de råmade inte. Faktum var att de för det mest inte sa ett knyst. Chaz behövde också lära sig reglerna och godta att det faktiskt var så det var. I charader fick man inte använda ljud. Ingen skulle nog ha någonting emot om Chaz blev en bättre förlorade, även om det var en ganska roande syn att se honom hopkrupen på golvet. Japp, intressant avslutning på ett ganska roligt spel. Alicia var mest glad över att slippa höra hur ful hon var. Ja, det var Ryans beteendeförändringar hon pratade om.

 

Tillslut insåg Chaz att alla, de tre, behövde glömma denna hemska incident. Han insåg det efter att Ryan och Alicia påpekat ett antal gånger – vi snackar höga siffror här – om hans nederslag. Lilla Chaz kom då på idén med filmtittande, så några minuter efter satt alla bänkade i soffan, nergrävda under filtar och skålar med popcorn i knät. Chaz hade bestämt dragit ner Alicia i sin famn och lagt armarna kring hennes midja. Det hade fått henne att vrida sig om i skratt. Det kittlades. Då hade hon inte märkt de avundsjuka blickarna Ryan kastade åt deras håll. Det fick Chaz att flina. Han tyckte det var otroligt roande att Ryan hade en crush på Justins flickvän. Framför allt var det roande för att han förnekade det så.

”What are you smiling at?” Alicia tittade upp och såg Chaz ansiktsuttryck. Han skakade på huvudet åt hennes fråga samt skakade av sig flinandet.

”Nothing” småskrattade han och vände sedan blicken mot tv:n. Alicia ryckte i på axlarna, mest som en reflex för att ingen ändå kunde se henne i mörkret. Hon gosade ner sig i Chaz famn och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Lagom till att hon riktade blicken mot skärmen var förtexterna slut. Let the movie begin...

 

Självklart hade killarna valt en skräckfilm. Alicia hade inte heller förväntat sig någonting annat. Hon vred som om i Chaz famn varje gång någon skrek på filmen eller hon skrek i verkligheten. Chaz bara skrattade åt henne och kramade henne hårdare. Alicia blev genast lugn, och trygg.

 

Efter ungefär halva filmen mumlade Chaz någonting i Alicias öra. Det enda ordet Alicia hann uppfatta innan han reste sig upp var 'leave'. Alicia var snabbt på fötterna och tog sedan över platsen där Chaz suttit. Visst kändes det konstigt och stelt att den endast var kvar hon och Ryan i rummet, men just då orkade Alicia faktiskt inte att bry sig.

 

Filmen rullade vidare, så även Alicias fobi för monsterna som kidnappade människor. Ibland kunde hon se Ryan flina mot henne. Vid ett tillfälle när Alicia ryggade till gav Ryan henne en längre blick.

”You know, If you want, I can protect you.” Alicia gav honom först en smått förvånad blick, samtidigt som han flinade mot henne. Han njöt. Om han bara skojade eller retas med henne - ah, i det läget kunde Alicia inte avgöra vilket.

”I just kidding” la han till efter en stund. Han hade väl sett Alicias förvirrande min.

 

Alicia ryckte till när hon hörde hur en dörr slog igen. Hon öppnade ögonen och insåg efter en stund av gäspningar att hon låg i en soffa, samma soffa som hon nyligen suttit och kollat på film i. Var försvann de där timmarna? Och vart tog filmen vägen? Alicia hade gett tv-skärmen en blick och då fått se att den var släckt. Bäcksvart. Mer frågor hann hon inte tänka, för hon hörde hur någon var på väg in i rummet. Utan att tänka efter stängde hon kvickt ögonen och låtsades att hon sov. Stegen kom närmare och närmare. Tillslut kunde hon höra hur personen andades. Alicia fortsatte att spela teater, och helt ärligt gick det inte så bra. Det var inte helt lätt att hålla pokerfacet när hon kände en varm hand mot hennes kind. En varm hand som smekte hennes kind. Var Justin tillbaka? Alicia ville le, men tvingade sig själv att inte göra det. Hon sov, och det fick hon ständigt påminna sig om.

”Why do you have to be so beauitful?” Rösten fick Alicia att stelna till. Rösten tillhörde Ryan Butler.

 

Att Alicia var helt vilse, kunde man se på flera mils avstånd. Ryan hatade henne, eller hur!? Precis som innan. Detta var inte som innan. Detta var annorlunda. Alicia visste inte vad hon tyckte om saken. Hon visste inte om hon skulle gilla det. Varför hade Ryan varit så snäll mot henne? Sådär helt plötsligt... Alicia förstod verkligen inte. Nej, hon var helt klart förvirrad.

 

”Wow, man, you need to be really boring if you get Alicia fall asleep” Chaz missade som vanligt inte ett tillfälle att retas. När han kom tillbaka till tv-rummet vart inte bara filmen slut. Alicia var också slut, men nu hade hon i alla fall vaknat till.

De stod mitt i rummet när Chaz kastat ur sig meningen, i skratt, som fick Ryan att räcka ut tungan. Sedan hade Ryan givit Alicia en flörtig blick. Ännu en blick från hans sida hon inte blev klok på. Ännu en blick hon inte kunde tyda.

”It's not my problem that Alicia thought that the movie was lame” sa Ryan och behöll hans flörtiga blick. Alicia skrattade. Det var först då hon la märke till det. Det där var troligen det första Ryan någonsin sagt till Alicia som inte innefattade kränkande ord. Det första gången hon skrattade med honom istället för emot.

Chaz gick fram till Alicia och la armen runt henne. Värst vad han var kramsjuk. Var det så hemskt att vara ensam i en timme, eller kanske två?

”We can take a scarier movie next time, babe” sa han samtidigt som han log snett. Alicia låtsasskrattade och boxade honom retfullt på armen. Hon hann med att se Chaz skratta innan hon vände sig om.

”Very funny” mumlade hon samtidigt som hon gick mot sitt rum, med killarnas skratt bakom sig.

 

Justin anlände lagom till middagen, alltså hade nästan hela dagen svepas bort. Alicia visste inte var all tid hade tagit vägen, var dagen hade tagit vägen. Justin var trött, så det första han gjorde var att slänga sig i soffan. Han såg så lugn ut där han låg med stängda ögon. Han var så vacker. Mitt i hennes förtrollande ögonkast på pojken, öppnade han ögonen och tittade tillbaka mot henne. Han log. Alicia vände kvickt bort blicken. Hon ville inte se mer av dem där ögonen. Hon orkade inte se mer. Förstod inte Justin att hon var arg på honom? Arg kanske var att ta i. Det han hade gjort – eller snarare det han inte hade gjort – var egentligen någonting så litet sett till det hela. För det var just allting han hade gjort som fick henne så förbannat arg. Denna lilla grejen som i vanliga fall bara gjorde henne irriterad, var bara någonting litet i hans spel. Vad var nästa steg?

 

Alicia borde ha varit förberedd på att Justins ständiga blickar, och hans ständiga frågor som var riktade mot henne vem han än pratade med. Alicia satt bara och petade i maten. Hon hade varken styrkan eller lusten att få in sig de där motbjudande köttbitarna. Någonting annat som var motbjudande, ja, det stod Justin för. Det var som att hon blev irriterad bara för att han var i hennes närhet, och så skulle det inte vara när man var kär i personen. Hade Alicia tagit fel på sina känslor för pojken? När hon tittade på honom den middagen såg hon inte den livfulla, glädjespridande Justin hon kunde sitta och titta på i timmar. Hon såg någon som tagit över platsen Ryan hade haft tidigare. Hon såg en person med brunt hår och bruna ögon. Om han nu hette Justin eller inte, spelade inte henne någon roll. Det där pirret i magen hon alltid fick när hon hörde hans namn, det var borta.

 

”You really suck at this.” Alicias retfulla ord fick Ryan att kasta en sur blick mot henne. Det fick henne i sin tur att skratta ännu mer, och köra om Ryan ytligare en gång.

”ÄH!” Ryan kastade kontrollen i soffan.

”This is hopeless”

”I can teach you, if you want.” Alicia flinade mot honom. Hon fick fingret från killens sida som svar.

Tv-spel verkade vara någonting för Alicia. Chaz hade hon redan spöat tidigare, så hårt att han också gått iväg som Ryan nu såg ut att göra.

”Come on, don't be mad!” Ryan muttrade, slängde munkjackan över axeln och lämnade Alicia ensam i mörkret, eller ja, fullt mörkt var det väl inte med både en lampa som var igång och tv-skärmen som lyste upp en bra del av rummet. Rummet var heller inte så stor i sig.

”I can play.” Alicia ryckte till. Det där rösten skickade kalla kårar längst med hela hennes ryggrad. Hon vände sig om och fick se Justin, och vad gjorde han? Jo, han log, såklart. Hans flickvän log inte tillbaka. Det tryckte på hennes hjärta när hon tänkte på det. Flickvän... Ha, han kunde ha ett förhållande med sig själv den självupptagna lilla fjanten. Just då, var det precis så hon såg honom. Hur hon skulle få honom att förstå, det var upp till ödet att bestämma. Justin ville dock annorlunda.

 

Alicia hade rest sig upp samtidigt som hon skakade på huvudet.

”It's okey. I should go to bed.” Justin höjde ena ögonbrynet. Oh, detta lovade inte gott. Justin och upphöjda ögonbryn... mm, ingen bra blandning. Alicia förstod vad som komma skulle, men problemet startade där. Hon gjorde ingenting för att hejda det. Tvärtom.

”Oh, so you can play with Ryan but not with me?” Alicia skakade igen på huvudet. Det blev en sån där typisk 'nej, inte alls'-skakning. Justin förstod, men han gav sig inte.

”Why are you so weird today?” I det fallet hade han all rätt att uttrycka sig så, därför tog Alicia några steg mot dörren. Skulle hon orka med ett till bråk med den hon älskade? Även om hon inte kände så just då, visste hon det. Djupt där inne, älskade hon Justin mer än allting annat. Det kändes som att han såg det mer än vad hon gjorde. Det kändes som att han utnyttjade det. Hon ville bli behandlad som hon behandlade andra. Förstod han inte det kunde han dra härifrån.

”Huh?” Alicia ryckte till. Hon tittade upp på Justin med förvirrade ögon. Han såg arg ut. Det var inte meningen att göra honom arg. Själv kände hon sig förvånansvärt lugn.

”I just think that...” började hon i tveksam takt, men avslutade aldrig sin mening.

”Think that?” Justin pushade på i hög ton. Det gjorde inte saken bättre.

”I mean, it's like you living in your own bubble.” Justin la armarna i kors över bröstet. Oh, där kom ögonbrynet upp igen. Fan. Han tolkade allting helt fel och fick Alicia att svettas. Hon blev nervös.

”Yeah, you never listen to anyone else but yourself.” Justin fnös högt och spände ögonen i flickan.

”That's just not true!” protesterade han högljutt. Alicia nickade samtidigt som hon bet sig i läppen.

”Oh, som you can just go around here and do nothing?” Han tog en paus innan han fortsatte.

”Why do you think you're here from the start?” Alicia visste inte vad hon skulle svara. Ärligt, hon förstod inte vad han menade. Menade han att hon inte kämpat, att hon tagit sig hit på grund av Justin? Åh, han var så illa ute. Just då tänkte Alicia inte på att han inte visste om hennes döda föräldrar, att han inte visste hur mycket hon hade kämpat, och vad hon hade kämpat sig igenom. Det Justin antydde var förödmjukande.

”So I haven't fight?” Det var inget tvivel om att den höjda tonen i flickans röst. Justin såg inte heller förvånad ut. Skulle detta läggas i ännu ett av deras gräl?

”No, you haven't.” Alicia spände nävarna och käkarna. Nu blev hon arg. Nu var det allvar. Hon tog ett steg närmare Justin och spände ögonen i honom.

”Say it again if you dare.” Justin skrattade åt henne. Ett riktigt hånskratt.

”I hate you” utbrast Alicia plötsligt. Justin slutade att skratta, men han såg inte allvaret i både hennes röst och orden just då. Han gav Alicia samma blick som hon nyss gett honom, och tillade samma sak som Alicia:

”I hate you more.”

”Fine. So maybe we should break up then?” Alicias ögon blixtrade säkert av ilskan som fanns däri. Om hon nu inte hade så bra självkontroll, hade hon slagit till honom på käften. Han var äckligt kaxig. Plötsligt skrattade han.

”I would love too get away from you.” Alicia gav honom en sista blick innan hon vände som om och gick iväg. När hon kommit svängt av vid korridorer började hon att springa. Vad hade nyss hänt? Tårarna kom rinnande innan verkligheten hunnit ifatt. I ren panik kutade hon in genom rummet, låste kvick dörren inifrån och slängde sig sedan på sängen. Hon skakade av både tankarna och av gråtattacken som kom upp. Det var slut nu. Alicia hade trott på ännu ett bråk men det hade blivit någonting mycket värre.

 

Hon stod ensam kvar. Vart hon var, på toppen, på botten, ja, det visste bara hon. Ibland var allting bra. Ibland var allting piss. Tänk att en dag kunde ändras så. Alicia hade ingen att ringa. Hennes föräldrar var döda och hennes vänner var sura på henne. Paulina hade hon fortfarande inte prata med sedan bråket om Justin. Det var just Justin som fick henne att må bra igen efter det. Vem skulle få henne att må bra nu? Alicias gråt blev bara värre är hon tänkte på Justin. Hon kröp ner under täcket och blundade. För första gången sedan hon träffade Justin grät hon sig till sömns.