Alictin

Har inte funnit läsa igenom och finna stavfel, så ni får ursäkta eventuell felstavning.

________________________________________________________________________________________

_

”Promise you'll never forget me!” Paulina tittade desperat på Alicia med trötta ögon. Man kunde se i både hennes ögon och ansikte att hon fällt många tårar för vännen. Nästa direkt dagen efter det var bestämt fick Paulina och Jenna reda på flytten. Visst, Alicia flyttade bara några mil ifrån staden, till en definitivt mindre stad där Claire påstod ha bott i sin barndom.

Alicia nickade och kramade Paulina länge.

”Promise that we always will be best friends!” Alicia nickade.

”Always best friends, forever and ever.” Paulina snörvlade till och lät sedan Jenna krama om vännen. Hon sa ungefär samma sak som Paulina, fast höll det på en proffsigare nivå. Men visst anade man även tårar i hennes ögon även om hon var duktig på att hålla tillbaka dem. Jenna borde verkligen satsa på en karriär inom teatern.

 

Och så kom det. Avskedet var så svårt, tungt och hårt. Efter ungefär sexton år tillsammans, nästan varje dag, skulle de skiljas åt, och vem visste när de skulle träffas igen? Det sista Alicia såg av dem, den sista blicken hon lämnade åt sina vänner, var i tårar. För även om de vägrat erkänna det skulle det bli svårt att hålla kontakten. Det visste dem nog alla innerst inne.

 

Bilresan var tråkig och kändes längre än vad den var. Den där en och en halv timmen kändes snarare som det dubbla. Det Alicia gjorde för att underhålla sig själv – eller ja, så mycket till underhållning var det väl egentligen inte – var att glo ut genom fönster i hopp om bättre tider. Suckningar, gång på gång, lämnade hennes mun och fick Claire i skratt. Claire satt och sjöng med i låtarna på radion. Hon verkade glad. Det var länge sedan Alicia hade mött någon i hennes omgivning som var glad.

”Aren't we there soon?” stönade Alicia och vred sig om i sätet. Hon hade suttit ner betydligt för mycket den senaste tiden. Om det inte var så att hon ätit på tok för lite, hade hon säkert ökat i vikt. Om det var någonting som Alicia var helt fixerad på, så var det vikt. Om man kände Alicia förstod man varför det plötsligt kom skrik från badrummet. Om det kom ut en glad flicka kunde man andas ut, annars blev det lite svårare. Om det kom ut en ledsen och sur flickan kunde det bli så att hon genast gav sig ut och sprang en runda. Det var alltid någonting som gynnade sig i kilona. Dock var Claire inte fullt medveten om detta, men vem visste om den samma, gamla Alicia änns skulle återvända? Tänk om hon blev en helt ny person efter denna svåra, jobbiga tid? Hon trodde att hon tappat livslust, kanske hade hon rätt. Men livslusten, var det verkligen hennes föräldrarna som burit på den? Hade hon levt för sina föräldrarna tidigare? Nej. Som sagt, hon kände dem inte. Ändå hade Alicia ett stort frågetecken inuti sig. Varför kändes det så konstigt, annorlunda liksom, och varför kändes det som om livet bara runnit iväg från henne? Slingrat sig emellan hennes fingrar som ett av strändernas sandkorn. Varför kändes det som att ingenting någonsin skulle bli sig likt? Varken inuti henne eller i hennes omgivning. Vem visste om hennes tankar lutade åt rätt håll.

 

”Hey, Alicia.” sa en glad morfar och gav genast Alicia en kram när de kom innanför dörren. Huset var stort, mycket större än Alicia hade väntat sig. Hon tittade med stora ögon sig omkring. Det var väl inte här hennes morfar senast hade bott? Morfadern skrattade åt sitt barnbarns förvånade beteende.

”Isn't it cool?” Morfadern log. Det märktes att han var glad över att ha sitt barnbarn hos sig. Alicia nickade, och visst var det ett leende som dolde sig i mungipan!?

 

”A duck!?” Claire skakade sammanbitet på huvudet och fortsatte att göra sina något konstiga rörelse hon hållit på med de senaste minuterna. Rummet var varmt, och det berodde på de tio personerna som satt därinne. Skratt, prat och glada miner. Alicia kunde stolt säga att hon också hade roligt. Hon tänkte inte änns depritionstankarna längre. Allting var plötsligt så... fritt. Hon var så fri. Hon kunde vara sig själv, bara leva och ha roligt. Såhär hade hon inte känt på mycket länge.

”The chicken dance!” Orden Alicia hade utbrustit visade sig vara rätt.

”Great!” hade Claire ropat uppmuntrande till en stolt Alicia.

”Åh, du är duktig.” Orden från Alicias kusin var på svenska – språket Alicia kunde lite av, som de vanliga orden ''hej'', ''hej då'', ''jag heter...'' och ''goddag''. Han var bara fem år och kunde inte så bra engelska. Svenska var ett sjukt vårt språk. Hur i hela friden visste man egentligen när det skulle vara en eller ett? Det var ju inte som i engelskan där de hade regler för a och an som då motsvarar en eller ett. Den lilla killen kunde säkert skillnaden redan nu. Han och hans familj bodde egentligen i Sverige och var bara på besök i Nordamerika. USA.

Alicia log och kramade om den lille killen som efter det hoppat ner från hennes knä och börjat springa runt i rummet. Alicia följde honom med blicken. Han var så full av energi,så full utav liv. Tänk att ha en lillebror som honom.

”Yeah, you should pursue a career in charades.” skrattade morfarn. Alla andra skrattade också, och Alicia var en av dem.

 

Resten av kvällen var den roligaste på länge. Efter charader, kortspel och en underbar middag väntade sängen. Då återvände även tankarna. Alicia fick dåligt samvete av att hon inte tänk på dem. Sina föräldrar. Hon låg länge i sängen och pillade på den allt för stora tröjan som skulle föreställa hennes pyjamas. Inga tårar kom, förvånande nog. Och ännu mer förvånande blev det. Alicia somnade. För en gång skull somnade hon nästan direkt efter att hon lagt sig, och för en gång skull utan att fälla några tårar.

 

Nästa morgon vaknade Alicia vid tio. Solens strålade utanför fönster, och en del av strålarna var anledningen till hennes otrevliga morgonhumör. Vem blev egentligen glad att att få solstrålar rakt i ögonen det första man fick på morgonen? Precis. Ingen.

 

Nere i köket var satt Alicias morfar, drack kaffe och läste dagens tidning. Han tittade upp då Alicia kom trippandes i mjukisbyxor och sin allt för stora tröja.

”God morning.” Alicia tittade upp och nickade lätt.

”God morning.” Hon satte sig ner vid bordet och började bre en smörgås. Först då märkte hon att radion var på.

”And the walls are closing in on us. And we're wondering how.”

”And that was Justin Bieber with down to earth ” Alicia tog en tugga av smörgåsen som förvånande nog smakade godare än vad hon hade trott. Det var första då hon märkte det.

”A bit of down to earth.” Alicia stannade upp mitt i en rörelse. Låten, på radion... Låten på radion var ju han där...

Morfadern måste ha märkte Alicias stela förändring, och tittade upp från tidningen. Han skrattade svagt.

”What? Does you like him?”Alicia stirrrade på honom, kände en lätt rodnad och tittade sedan generat ner i bordet.

”Eh, no.” Flickans morfar skrattade vidare och skakade glatt på huvudet.

”Didn't you know that it's your...” Han blev avbruten när Claire trampade in i köket och satte genast på kaffekokaren Det var någonting med det Alicias morfar hade sagt som fick Alicia att bli uppmärksammad. Vad var det han ville säga egentligen? Alicia kunde inte få tanken ur skallen. Claire började genast dra igång ett samtal om någonting som Alicia tyckte var helt ointressant. Där var tjejerna väldigt olika. Claire brukade ofta börja prata om sådant Alicia inte brydde sig ett dyft om. Alicia i sin tur hade ett betydligare större intresse för sportnyheter än Claire. Då blev det hennes tur att låtsas att man brydde sig. Mycket mer prat om killen på radion blev det alltså dock inte.

 

”Chaz, come on!” Justin var sur medan Ryan, hans bästa kompis, låg på golvet och vek sig av skratt. Seriöst, varför var det så roligt? Justin stirrade surt på honom och började fundera ut en hämnd. Varför inte hälla ägg i hans hår så skulle han allt få se hur roligt det var. Justin som till på köpet tyckte att sitt hår var en av de viktigaste ägodelarna han hade, och ja, han hade en hel del sådana.

Efter att Ryan skrattat färdigt, torkat bort tårarna från ögonvrån och rest sig upp föreslog han att det skulle göra någonting. Alla instämde. Justin var dock helt medveten om att han behövde duscha, och det var ju lite synd. Chaz förslag om att lägga ut en bild på sig med ägg i håret på twitter hade tyvärr inte gått hem, men det fick Ryan till fortsatt skrattande.

 

När man för en gång skull var ledig gällde det att göra det man ville göra, umgås med de man ville umgås med. Dagens eftermiddagsplaner hade dock krossats eftersom att en person var alldeles för speciell. Denna personen var Justin. Vem hade förstört dagen och gjort att killarna ändå fick tillbringa dagen inne om inte hans fans? Fansen som Chaz av alla bara ville skrika åt. Varför fick inte hans kompis sitt privatliv han förtjänade? Och framför allt, varför fick inte han chansen att för en gångs skull umgås med sin bästa vän? Det var ju så sällan de gjorde det.

Alltså blev det en eftermiddag inomhus, och vad fanns där? Tv:n. Ännu en dag framför tv:n med spelandet av favoritspelet. Det blev faktiskt ganska roligt ändå.

 

Nästa morgon vaknade Justin av att hans mobil ringde. Hitten som tagit världen med stort - Moves like jagger – löd ut genom mobilens högtalare. Justin sträckte sitt trött stönandes mot den allt för överdrivet dyra och överdrivet tekniska mobiltelefonen.

”Mm...” mumlade han som svar efter att ha sätt att det var Scooter – min manager - som ringde. Justin förstod vad det betydde. Jobb.

 

Som vanligt blev det inte som han hade trott. Som vanligt blev det inte som någon hade trott. Fast Justin kunde bara ha hoppats. Han visste att det skulle bli såhär. Det blev alltid såhär. När man väl hade börjats hoppas på att få vara lite ledig, få tid att vila upp sig, kom samtalen. Möjligtvis hade det blivit i studion och låtar behövdes spelas in igen, eller också var det bara någon intervju hans manager hade ”glömt” att berätta om.

 

När han kom hem möttes han av två besvikna killar i ett telefonsamtal.

”You promised...” hade Ryan upprepat gång på gång, surt och besviken. Ja, det gjorde Justin. Han hade lovat att tillbringa denna veckan med sina bästa kompisar, som förr i tiden. Det värsta med Scooter var att hans brutna löften togs efter. Justins löften blev också brutna. Och vems fel var det?

 

Justins dag efter blev betydligt bättre. Folk på stan var inte lika galna – möjligen av att alla stannat inne på grund av det regniga vädret – och han och hans vänner kunde göra saker tillsammans. Shoppa, käka pizza och bowla. Om det var någonting den stora stjärnan Justin Bieber inte var bra på, ja, då var det bowling. Seriöst, han sög verkligen. Inte roligare – för hans del – blev det av vännernas skratt i bakgrunden. Alltså blev det en hel del sura miner från den grabbens ansikte under bowlings-timmen. Att Ryan sedan vann med ungefär 100 poängs skillnad var så ännu mer oviktigt. Fast det blev svårt att glömma det när Chaz påminde Justin hela tiden. Justin var dock inte sen med att lyckas byta samtalsämne och finna Chaz mindre bra sidor. Sådana fanns det många av.

 

”I'm fucking perfect!” Pff, Justin hade fnyst åt Chaz svar. Ingen var perfekt, som Miley Curys skulle ha sagt, eller vem säger att du inte är perfekt, som Justins flickvän Selena Gomez skulle ha sagt. Justin rös till när han tänkte på henne, typ som alltid. Det räckte med att tänka på hennes namn för att hans hjärta skulle stanna upp för ett ögonblick.

Men Chaz, han var den enda som gick rakt på sak. Jag är perfekt.

”Hm, that can we talk about.” Nu blev det Chaz tur att fnysa.

”We don't have to do that. Just (inse) the fakt. I am better than you.” Justin brast ut i skratt. Chaz var ju charmig, han.

 

På kvällen, efter att Ryan och Chaz däckat på soffan framför den rullande filmen som visats på tv:n, drog Justin igång datorn. Det första han gjorde var att logga in på twitter och trittrade om sina sovande kompisar. Om Justin skulle ha orkar, skulle han ha tagit en bild på dem. Men han var alldeles för proppmätt för att orka resa på sig. Där hade Ryan och Chaz tur.

 

Bara för att, tänkte Justin göra som i gamla dagar. Han tryckte upp omegle i sökfältet på google och tryckte sig fram till sin första chat. Det visade sig vara att vara någon snubbe som inte svarade på Justins hej, därför blev personen bortryckt. Nästa kanske skulle bli ett bättre kap?

”Hey.” Inledde det främmande personen. Justin svarade glatt detsamma.

”How are you?” frågade han henne och fick svar efter bara några sekunder.

”Good. And you? :)” Justin läste och skrev sedan kvickt in ett svar.

”Very good! (:”

”Good!”

”So... what are you doing?” frågade Justin.

”Trying to not fall asleep... hehe” svarade hon. Justin tittade på klockan. Halv tre på natten... Shit pommes frites.

”Okey, haha :)”

De pratade vidare om allting mellan himmel och jord. Justin fick veta att hon hette Amanda och bodde i Sverige, ni vet det där kalla landet i Norden? Hm, det lilla Justin visste om det landet var inte änns värt att räkna upp.

Själv gick han ut med namnet Josh. Visst, han skulle ha kunnat använd Justin, men inte Bieber. Vad skulle hon tro då liksom? Att han var helt knäpp som låtsades att han var en kändis? Hon kunde ju inte veta att han faktiskt var det. Justin ville inte att hon skulle tro att han var helt knäpp. Han gillade henne. Hon var väldigt lätt att prata med, skön, roligt. Hon verkade inte ha något större emot att prata med honom heller, för helt plötsligt visade klockan fyra. Om det var någon mening att änns gå och lägga sig var det väl nu.

”I think I need to slepp now... :(” skrev Justin och väntade spänt på svar.

”Yeah, me too xP”

”So... Can I add you of facebook or something? :3” Denna gången dröjde det längre innan han fick svar. Justin kliade sig i nacken och bet sig i läppen. Han ville gärna fortsätta att snacka med henne någon annan gång, men kände hon likadant?

”Sure.” svarade hon tillslut. Stenen i Justins bröst lyftes. Hon sa ja! Innan han änns hunnit svara hade hon skrivit igen.

”But you have to know something before...”

”What? :)”

”My name isn't Amanda.” Justin skrattade. Han hade faktiskt blivit förvånad om hon talat sanning. Hur många ärliga människor fanns det egentligen på omegle? Han själv var ju ett exempel... Förhoppningsvis hade hon i alla fall talat sanning om resten av hennes livshistoria. Annars hade hon jävligt bra fantasi.

”What's you beautiful name then? :)” Justin blev bara tvungen att lägga till 'beautiful' i mening. Det kändes rätt på något sätt, som att han visste att hennes verkliga namn skulle vara vackert. När Justin förflyttat tillbaka blicken till datorn från de sovande kompisarna på soffan, hade han fått svar.

”Alicia.”

Har massa idéer men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Har ungefär skrivit halva delen. Den kommer skrivas från båda perspektiven. Jag är ledig imorgon så förhoppningsvis blir det klar då (: Ciao!

”Nej, mamma, snälla, åk inte.” Alicia stod i dörren. Framför henne föll regndropparna. Framför henne stod hennes föräldrar. Alicias mamma tittade sorgligt på sin dotter och kramade henne länge. Det hjälpte inte hur mycket Alicia än bad de om att stanna, moderns svar blev alltid detsamma.

”Alicia, vännen, vi måste åka. Du måste förstå.” Moderns släppte sin dotter och backade undan. Alicia skakade förtvivlat på huvudet. Hon förstod inte. Varför betydde jobbet mer för hennes föräldrar än vad hon gjorde?

”Mamma... gå inte. Jag behöver dig.” Tårar med smaken av vatten och salt rann över Alicias kinder. Ögonen var tårögda. Det var knappt så att flickan såg sina föräldrar som gick ut i mörkret, ut till bilen. Alicia började springa emot dem. Hon ville säga någonting mer innan de for. Hon ville berätta hur mycket hon älskade dem. Men hon hann inte. Hastigheten halverades och snart stod hon stilla. Hur allting hände kändes ganska oklart, men det var inte det som fanns i Alicias tankar. Med stora, ledsna ögon följde hon bilen med blicken. Bilen föräldrarna sagt sig i för att fara iväg. Då hände det. Det som inte fick hända. Lastbilen kom, körandes mot rött och körde rakt in i föräldrarnas bil. Alicia häpnade, tappade andan. Hon föll ner på knä i det blöta gräset.

”Nej...” viskade hon hest. Händerna spändes och så även munnen. Alicia vågade inte titta upp. Hon vågade inte möta blicken som skulle göra henne ännu mer upprörd, illamående och sårad. Var inte detta tillräckligt? Tårarna rann, men det struntade hon blankt i. Bara för att gjorde hon det hon egentligen inte borde. Sekunden efter mötte hon lastbilschaufförens blick. Han tittade elakt mot Alicia som stirrade på sina föräldrar. Bredvid den mosade bilen låg modern och faderns kroppar, men huvudet fanns inte där. Blod i massor. Precis som Alicia väntat sig blev hon illamående. När hon vände tillbaka blicken mot lastbilschaufför såg hon att han hade någonting i varje hand. Två avslitna huvud.

 

Alicia vaknade upp. Hela hon skakade. Ansiktet var kletigt utav alla tårar. I vanliga fall skulle även smink ha varit inblandat. Ögonen var uppspärrade, rädda och förvirrade. Var allting bara en dröm? Sekunden efter kom en person in i rummet, påstod att Alicia hade skrikigt och då undrat varför. Alicia trodde på personens ord. Drömmen låg som en dimma. Den hade känt så läskigt verklig, som alla drömmar. Att förstå att det inte var en dröm gick bara inte såhär direkt. Personen stoppade ner Alicia i sängen igen och sa åt henne att somna om. Till Alicias förvåning somnade hon om hyfsat snabbt trots både rädsla över att drömmen skulle återkomma, och klarvakna ögon. Tillslut låg hon ändå där, inbäddad i en behagligare dröm om någonting mellan himmel och jord.

Det hade gått tre veckor sedan Alicia fick reda på nyheten, och vilken nyhet då. Så mycket som hon gråtit den veckan hade hon aldrig någonsin gjort tidigare. Hennes föräldrar dog. De dog i en bilolycka som inträffat då någon lastbilschaufför kört mot rött. Smärtan var enorm, den gick inte änns att beskriva. Allting var så overkligt. Det enda Alicia gjorde vara att ligga i sängen och stirra in i väggen. Ibland grät hon eller åtminstone fick tårar i ögonen, och då förstod man vart hennes tankar var för tillfället. Ibland låg hon där och bara glodde in i den kalla väggen. Det var många tankar som hunnit fara genom flickans huvud. Vad skulle hända med henne? Hennes moster hade funnits vid hennes sida de första dagarna – alltså under helgen – till hon blev tvungen att åka till jobbet. Alicias moster hade hon aldrig riktigt känt. De hade bara träffats några gånger, småpratat lite om allt och inget. Det var inte förrän nu, när hon verkligen ställde upp för Alicia, som Alicia insåg hur det var att ha någon i sin familj som brydde sig om just henne. Visst, vänner hade hon, vänner för livet, men detta var en helt annan sak. Mostern hade gjort så mycket för att försöka trösta det stakars ensamma barnet utan att hon egentligen inte behövde göra någonting alls. Det var först då Alicia insåg vad hon missat inom familjebiten. Det var som att hon aldrig känt sig föräldrar. Kanske gjorde det skälet till att gråta mindre, eller växte skälet? Alicia tänkte på vad hon hade gått miste om. Hon hade aldrig riktigt känt sina egna föräldrar. Det var som att inte känna sitt eget kött och blod. Overkligt.

 

Skolan hade tryckts undan. Alicia hade vägrat att gå dit. Vännerna hade ringt på mobilen men inte fått något svar. Det var inte förrän de sura och kanske smått oroande stod utanför husets dörr som de hade fått reda på händelsen. Den overkliga, skrämmande händelsen. Det var inte Alicia själv som sagt orden. Hon hade vägrat. Som tur var – för vännernas del – hade mostern ställt upp och berättat den hemska nyheten precis som hon behövt göra för Alicia. Hon hade inte pratat på jättelänge. Hon mindes knappt hur det kändes. Men hon hade inte heller någon lust att öppna munnen. Ögonen var röda och ansiktet slött. Hur många dagar sedan hon duschade eller bytte kläder var det ingen som visste, men man såg på henne att det inte kunde ha varit igår.

 

Hur det var med protein och andra viktiga mineraler, hade så även de kommit på efterkälken. Alicia hade lärt sig att ignorera sin mages skrikande. Ingenting var frestande längre. Inte änns choklad. Alicias moster hade efter mycket besvär i alla fall fått i flickan några glas vatten och små brödbitar. Mycket mer än så kom inte igenom Alicias mun. Och det märktes. Hon hade aldrig varit den som lättast gick ner i vikt, men nu kunde Sannerligen hade hon nog tappat några kilon från både mage och lår.

 

Det dröjde ytligare några dagar innan hon reste sig från sängen(som i sig var ett mirakel). Ryggen och alla andra muskler värkte, och det var ju inte så konstigt. Såhär länge hade hon aldrig tidigare legat still. Trots vilodagarna(snarare veckorna) kände Alicia sig tröttare än någonsin förr. Aldrig hade kroppen känts såhär seg. Kanske var det inte konstigt. Hon hade varken näre eller energi i sig.

 

På trötta, magra ben tog hon sig ut från rummet. Till en början hade huvudet inte riktigt hängt med på förändringen. Blodet började rinna ner igenom kroppen igen. Några gånger hade hon vinglat till, känt yrseln stiga, men snabbt var hon uppe på benen. Hon hade ett mål – att nå badrummet för att se hur illa hon egentligen såg ut.

 

Om man nu säger såhär, synen var inte den vackraste. Rödsprängda, svullnade ögon mitt i ett skrynkligt, ovårdat ansikte. Läpparna var torra och smala. Ögonen hade mist sin glans och sin speciella livspassion. Passionen till att finnas, glöden att leva hade Alicia alltid innehaft. Nu var den borta. Vem visste om den någonsin skulle komma tillbaka.

 

Ett steg framåt i rätt riktning var det ändå att hon rest sig upp, det höll även Claire, mostern, med om. För när hon kom hem låg Alicia nerbäddad i soffan framför tv:n. Hon hade tittat på ishockey. Oboy, vem visste att det skulle bli så härligt att få se den där pucken igen. Tacklingar, bra spelplan och en skrikande coach – helt plötsligt var allt det underbart. Men ingenting slog kommentatorerna. Deras glädje och skrik smittade så lätt av sig och fick Alicia att för några sekunder glömma verkligenheten. Glömma att det faktiskt var ledsen hon var. Dock fick hon nästa genast skuldkänslor därefter, som var förvånande. Alicia brukade inte få skuldkänslor, men hon antog att hon hade förändrats en hel del den senaste tiden. Hon brukade inte heller bli deprimerad. Skillnaden var att detta inte var någon småsak. Detta var någonting man verkligen bli deprimerad av. Det gällde nog egentligen att bara hålla huvudet högt, och kallt. För någon gång skulle väl smärtan försvinna. Förhoppningsvis.

 

Några dagar efter, när hon ändå inte hade någonting bättre för sig, gav hon sig ut och sprang. Istället för att som vanligtvis ha minneskortets låtar spelandes i öronen, satte hon på radion. Oförväntat spelades någon låt hon inte kände igen. Det visade sig var någon låt som hette Down to earth av någon okänd kille som mest lät som en tjej, tyckte Alicia. Men låten var okej. Den passade skrämmande bra in i hennes nuvarande vardag. Men ändå var det en mening som hon mindes bättre än alla andra.

”We meet in the middle on our way back down to earth.” För det var ju tillbaka ner på jorden. Alicia var mest i sin egen bubbla. Omringad utav omvärlden och tiden som rann iväg utan att hon kunde sätta stopp för det. Om det var någonting hon behövde göra var det att komma tillbaka ner på jorden.

 

Begravning hade varit hemskt. Alicia hade faktiskt övervägt över att änns gå dit. Skulle hon klara av det? Alla släktingar som beklagade, sörjde och i för sig var lika ledsna som Alicia. Eller var de? Tänk om det var mer? Oh, Alicia fick skuldkänslor. Hon ville vara den som tänkte och sörjde mest över sina bortgångna föräldrar. Eller... hon kände att hon behövde vara den personen. Hon var trots allt deras dotter. Dottern de – som Alicia såg det – aldrig ville ha.

 

Claire fick i alla fall Alicia på begravningen, och den var fantastiskt. Alicias föräldrar kunde inte ha fått ett bättre avsked. Allting var som perfekt. Solen sken, gräset var gräs och människorna runt omkring var underbara. Alicia hade sätt motsatsen. Detta var precis vad hon behövt. Omsorg, omtanke och härliga människor som faktiskt ville hennes bästa. Alicias farfar hade tydligt påpekat att om hon behövde någon att flytta in hos eller bara prata med kunde hon slå en signal till honom. Det kändes skönt. Man kunde aldrig ha för många underbara människor runt sig. Det gjorde bara att man själv växte som människa.

 

Nästa dag var det måndag men skolan fick vänta. Claire hade ringt rektorn och förklarat läget. Precis som Alicia hade väntat var han inte särskilt förståeligt. Claire hade berättat att rektorn surt hade mumlat ett ”godkännande”. Alicia behövde alltså inte närvara på lektionerna denna veckan heller.

 

Måndagen var seg. Efter att Alicia legat i sängen timmar efter att hon vaknat och insett att bara ligga där gjorde henne deprimerad, kom hon tillslut upp på fötterna. Först och främst väntade duschen. Känslan av att bli ren hade inte varit lika frästande som den brukade vara. Alicia duschade i tio minuter. Det var som världsrekord för henne. Ändå kände sig Alicia fortfarande smutsig. Därefter väntade timmar framför tv:n. Alicia var lite frästad att sätta sig vid datorn. På facebook hade hon inte loggat in på nästan en månad. Det var alltid lika roligt att finna intressanta loggar vännerna hade skrivit. Samtidigt fick det oroväckande tankar. Skulle personer skicka frågor till henne? Beklaga över hennes bortgångna föräldrarna? Det skulle inte Alicia klara av, så datorn, den fick vänta.

 

Det var inte först förrän Claire kom hem som Alicia reste sig ifrån soffan. Ryggen värkte, och så även magen. Hon hade inte ätit någonting på hela dagen. Det var inte många gånger om dagen Alicia åt, och när hon väl gjorde det var det inte i stora mängder. Claire kom hem hyfsat sent på kvällen. Hon såg trött och utsliten ut. Till middag(eller kvällsmat som Alicia bestämt kallade det) blev det soppa – en soppa som tonåringen mest satt och petade i medan Claire satt och tittade oroligt på henne.

 

”Alicia.” Alicia hade varit fullt inne i sina egna tankar. När hon väl tittade mötte (mosterns namn) flickans blanka ögon. Däri fanns, som ett snötäckt landskap, smärtan. Det var knappast bättre än att se tårarna som brukade täcka Alicias ögon.

”I've got an idea.” Claire ställde undan soppan och tittade genast lite piggare på sin systers dotter.

”What do you say about moving?” Alicia spärrade upp ögonen. Flytta? Va? Hon blev häpen. Orden som lämnade Claire var inte de hon hade förväntat sig. Hon trodde att hon skulle föreslå pizza till lunch nästan dag. Kanske trodde Alicia det för att pizza plötsligt blev någonting hon blev sugen på. Alicia fortsatte att, helt stelfrusen, stirra på sin moster.

”Yeah, just me, you and Bruno.” Bruno var Claires hund. En riktig charmerande golden retriever. Varför den hette Bruno förstod sig inte Alicia på. Hunden var så full av liv. Bruno var ett sådant tråkigt namn, tyckte Alicia. Inte alls fantasifullt.

”You can start over. I can start over. You don't have to go here all the day and just think about the life that passed by.” Alicia tvekade, bet sig i läppen. Visst lärt det ganska bra...

”What does you think?” Claire tittade på Alicia med nyfikna ögon och lutade hakan mot stolens högsta ryggstöd. Alicia tvekade. Kanske var det bäst. Kanske var det det bästa sättet att glömma allting. Kanske var det det bästa sättet att gå vidare. Efter några sekunder nickade Alicia på huvudet.

”Let's do this.”

Det bästa Alicia visste var fredagar. Gå hem tidigt från skolan, hänga med kompisarna, kanske dra ut på någon fest eller stanna hemma och mysa framför tv:n med chips. Vad som gjorde den här fredagen att få ett extra sug till att gå upp, det var eftermiddagens planer. I och för sig var det en helt vanlig fest. De vanliga kompisarna skulle med, samma gamla, tråkiga killar - förutom en.

 

Alicia sminkade sig lätt med penslar och borstar. Även hennes ljusa, slingande hår blev igenom borstat. För det mest brukade Alicia platta håret. Hon hade en tiden att ogilla lockar, i alla fall sina egna. Dock fanns det andra i hennes liv – som hennes två bästa vänner Paulina och Jenna – som tyckte tvärtom. De naturliga vackra, klarblåa ögonen granskade det lagom runda, blanka ansikte.

Vanliga blå jeans och t-shirt blev dagens outfit. Paulina och hennes perfekt modeinstinkter skulle alldeles säkerligen kritisera Alicias klädval men som vanligt struntade hon blankt i väninnans ord. Bara för att hon var helt modefixerad betydde det inte att Alicia var det. Diskussionen om kläder hade tagits upp många gånger mellan de båda flickorna, men det var alltid Alicia som vann. Paulina borde lära sig att inte säga emot Alicias envisa jag. Det slutade ändå bara med att Alicia fick som hon ville(eller att det blev stort gräl och Paulina sade förlåt dagen efter). Alicia var väldigt långsint. Om hon inte skulle ha en vän som Paulina som oftast förstod sina misstag betydligt snabbare, skulle Alicia troligen inte haft kvar henne i sitt liv. Att ha en sådan härlig person i sitt liv betydde mer för Alicia än någonting annat.

 

Skolan var precis som vanligt. Alicia satt på engelskalektion. Hon hade alltid gillat engelska. Att skriva – dikter, sånger och berättelser – var hennes grej. Hon kunde sitta dagarna i ända inomhus framför datorn och knastra på tangentbordet med fingrarna. Just nu, medan läraren var borta, hade de fått till uppgift att självständigt läsa ur en 10 centimeters tjock bok om grundregler i engelska. Skitkul. I bakgrunden hördes Jennas gälla skratt. Hon satt typiskt nog bredvid klassens skojare som inte gärna höll inne sina skämt. Jenna hade det mest irriterande skrattet som fanns. Tyvärr var det också så att hon sällan höll tillbaka det. Resten av klassen hade också fullt upp med att stoja omkring. Ingen av dem var särskilt taggad på att läsa den där grundreglers-boken.

Det blev ingen riktig ordning i klassrummet förrän läraren kom tillbaka. Ingen gillade henne förutom Alicia. Alicia visste inte varför men hon hade alltid gillat dem lärare som ingen annan gillade. Likaså var det med ämnen. Matematik var hennes favorit, och hur många sextonåring i USA hade eller skulle någonsin uttrycka sig så?

 

Paulina var genast framme vid Alicia när hon steg utanför klassrumsdörren, kunde Alicia genast se då det slingade bruna håret blottades och vännens perfekta, skimrande, vita leende vändes mot Alicia. Alicia kunde göra vad som helt för att också få ha ett sådant leende.

”Hey, gorgeous” sa Paulinas glada röst. Alicia sträckte sig fram och gav sin vän en kram.

”You look cute.” fortsatte Paulina efter kramen och följde sin väns kläder kort med blicken. Visst fanns där en liten besvikelse i Paulinas öga. Det gjorde bara att Alicias retsamhet växte till liv. Om det någonsin fanns bättre saker än att retas så säg gärna till.

”Thanks, you too!” svarade Alicia och log. Paulina tillhörde en annan klass men det gjorde inte hennes vänskap till Alicia och Jenna mindre stark. Paulina hade Alicia känt sedan barnsben. Det kändes som att de alltid skulle förbli bästa vänner. Redan som femåringar hade de lekt tillsammans. Nu var det dock inte vem som hade den nyaste dockan som var det största samtalsämnet.

”So... ready for tonight?”

Paulina nickade ivrigt.

”Absolutely! And don't worry, babe, Chase will talk to you.”

Chase? Varför skulle alltid hans namn komma upp i alla konversationer? Alicia vände ner blicken ner hon började känna sig generad.

”Oh, you're blushing. Cute.” Paulina flinade retsamt. Alicia räckte ut tungan åt henne och gav henne en sur blick.

”Shut up!”

 

Vart Jenna hade tagit vägen visade sig vara ett ganska bra ställe att gå till – nästa lektion. Idrott. Hurra för idrott. Dock fanns det andra som tyckte någonting annat.

”Stupid sports. Why does it exist?” Alicia skrattade medan hon drog åt det sista skosnöret på favoritskorna.

”Come on.” sa hon och sträckte fram handen mot Jenna som satt på golvet.

 

Alicia gjorde fem mål. Mer kunde man inte begära med en klass som hennes. Killarna var helt störda och passade bara varandra – om de så inte hade en idé om hur de kunde stå i rampljuset ändå.

Klassens fjortisgäng satt som vanligt vid sidan och tittade på. Eller så mycket tittande åt killarnas håll – som killarna gärna hoppades på – blev det nog inte. De var allt för upptagna med att snacka skit om andra med varandra, beundra sina perfekta naglar eller fnissa åt det mest tråkiga. Tre tjejer var det. En blond(och då var hon verkligen blond), en med ljusbrunt hår och en från utlandet med svart hår. Alla tre var smala som tandpetare, översminkade och hade allt för stort inflytande på skolan. Alltså fjortisar. Läraren berömde Alicia och sa precis som vanligt att det var bra att hon tog åt sig. Alicia njöt av att veta att hon gjort någonting för att förtjäna orden. Hon hade inte varit den som suttit på en bänk hela lektionen. Jenna slöt sig genast upp vid Alicias sida.

”Good work!” Alicia log nöjt.

”You too!” Jenna skrattade och skakade på huvudet. Alicia skrattade hon med. Det behövde hon inte säga emot. Det var svårt att missa Jennas skrik när en boll kom emot henne eller också när man passade henne och hennes ögon som vanligtvis lös av vänlighet förändrades till paniklysande. Den där tjejen var verkligen bollrädd. Medan hon drog till sig all uppmärksamhet genom att skydda sig från bollen kunde Alicia lätt fånga upp den, krångla sig förbi försvaret och sätta bollen rakt i handbollsnätet. Målvakten hade ingen chans att stoppa Alicia och hennes superpower.

 

Att duscha i skolan var nog bland det äckligaste som fanns. Killarna hade sitt omklädningsrum precis bredvid. Det gick inte många minuter efter att de kommit in förrän man hörde deras bankningar. Som svar skrek fjortistjejerna sitt irriterande, öronbedövade, ljusa skrik. Till på köpet på de negativa sakerna fanns det bara en toalett.

 

Det blev som vanligt att springa till kommande lektion. Om man hade tur hann man precis innan den stränga SO-läraren dök upp. Eftersom att ingen gillade honom heller var han en av Alicias favoriter. I början av terminen hade hon inte gillat honom något vidare. Det var inte förrän han faktiskt började lära ut saker som hon brydde sig om och saker som hon fattade. Alla SO-ämnen hade blivit nya favoritämnen. Och alltihop var lärarens förtjänst.

 

Efter det var det mat. Lunchen som alla hatade. Stakars mattanter hade knappt någonting att göra inne i restaurangen. Det var väl i så fall om någon lärare av någon konstig anledning tappat smaksinnet och dragit dit. Lärarna på skolan var smått konstiga. Ändå visste Alicia att både hon och Jenna älskade lunchraster. Att få träffa kompisarna och framför allt Paulina kunde man inte säga nej till.

Alicia och Jenna tog med sin matsäck och satte sig ute i den skinande solen.

”Hey, darlings!” Paulinas röst gick det inte att ta miste på. Båda kompisarna fick varsin kram.

”This is Melody.” Alicia kikade upp på den vackra flickan framför sig och gav henne ett vänligt leende. Hon kände igen henne men hon kunde inte riktigt sätta fingret på varifrån.

”Hello.”

”Oh, we have france-class togheter, right!?” Just det! Franska. Alicia nickade ivrigt.

”Yeah, that's right!”

 

Lunchen var mycket trevligt. Dock var det så att allting trevligt hade sitt slut precis som allting annat. Melody var schysst. Tydligen skulle hon också på festen under kvällen. Tjejerna bestämde sig för att träffas hemma hos Paulina två timmar innan, och Melody var så välkommen att hacka på, det hade varken Alicia eller Jenna någonting emot.

 

Dagen avslutades med en härlig timma musik. Inget jobb i matteboken och inte ansträngande som gjorde att man flåsade som en idiot. Dock var Jennas skratt en sak som Alicia glädjeligen(eller inte) fick höra mer utav.

 

När Alicia kom innanför dörren fick hon som vanligt möta tystnad. Hon suckade djupt. Hennes föräldrar var väl påvlig till sitt dumma jobb igen. Det var sällan de var hemma, särskilt när de sa att de skulle vara hemma. Alicia hade en hel drös av ursäktspresenter liggande på rummet.

 

När Alicia kom in i köket, ja, vad låg där på bordet om inte denna ständiga lapp?

//We had to work this week-end. Hope that you understand.

We love you!

/Kisses and huges

Mom and Dad//

Alicia stönade och knölade ner lappen i soptunnan. Om de hade varit vanliga föräldrar skulle de varit hemma och sagt åt henne att inte gå ut på någon fest. Eller också kanske de skulle grälat med henne om när hon skulle vara hemma. Varför kunde de inte bara vara som vanliga föräldrar? Alicia slängde sig i soffan med huvudet neråt. Hon kunde göra vad som helst för att få ha vanliga föräldrar hemma hos sig. Hon brydde sig inte om deras pengar eller det som de tjänade. Om valet låg i hennes händer skulle hennes föräldrar inte fått jobba med kändisar längre. Alicia struntade blankt i att hennes vänner tyckte det var ashäftigt att ha föräldrar som träffat, stylat och tipsat kändisar som Britney Spears och Madonna. Vad var det så häftigt med att hon valde dem framför sin dotter? Alicia förstod synnerligen inte.

 

Två timmar innan festens början var hon på plats utanför Paulinas flottiga hus. Där kan man också snacka om att föräldrarna hade jobbat hårt. Med tanke på Paulinas tre syskon som säkerligen ville ha onekligen lika mycket som sin syster. Som sagt, hårt jobbande föräldrar.

”Hey, beauty!” sa Paulina genast när hon såg sin bästa vän utanför dörren. Alicia flinade och Paulina en kram. Jenna hade inte kommit ännu men det hade Melody som också fick en kram. Melody hade tagit med sig en svart, elegant klänning som såg ut att matcha hennes svarta hår perfekt. Alicia fick inte lov att ta med sig egna kläder(och varför kan ni historien om). För en gångs skull hade hon gått med på att Paulina fick styla henne. Kanske berodde det på att hon ville se extra fin ut i Chase ögon?

 

När Jenna dök upp var det bara att sätt igång. Mycket skratt och fnitter ekade genom huset. Paulinas föräldrarna var bortbjudna och de hade tagit med sig alla barnen. Eller ja, två. Paulinas storebror var hemma. Han var en riktig datornörd. Det förvånade inte Alicia om han satt instängd i sitt kvala rum(och jo tack, hon visste hur det var därinne) med datorn allt för närma ögonen. Paulina brukade skoja om hur hennes storebror kom att se ut i framtiden. Det var ingen som sa emot henne. Alla var väl fullt lika säkra på att han skulle bli någonting inom tekniken - kanske datatekniker? - och det skulle i så fall innebära ännu mer datorsittande.

 

”Ey, Troy!” Paulina bankade sin brors dörr medan Alicia försökte dra ner sin korta, tajta klänning utan några framsteg.

”You don't have to do that. You look so beautiful. Chase going to love you!”

Alicia tittade osäkert på Jenna. Skulle hon tro henne? Klänningen var så kort. Det kändes så obekvämt. Den gick bara en liten bit nedanför rumpan. Alltså såg man en hel del ben. Inte blev det bättre av att Paulina tvingat in Alicia i en decimeters höga klackar som Jenna hellre velat låna. Men Paulina hade bestämt skakat på huvudet och inte gett Alicia någon chans att dra sig ur. Alicia andades tungt. Nu hängde allt på Paulina att hon såg bra ut och inte blev till åtlöje.

 

Även sminket kändes en aning för mycket. Alicia kikade mot Melody. Hon såg normalt uppklädd ut, inget överdrivet. Men det var också så att hon hade naturlig skönhet.

 

När Troy och hans stinkande hår tillslut öppnade dörren fastnade hans blick genast på Jenna. Han såg... kär ut. Jenna fnittrade åt hans blick medan Paulina stönade.

”Come on! Haven't you see a girl before?”

”Not that beautiful” svarade han lite generat. Jenna fnittrade vidare medan Alicia mest fortfarande var inne i sin egen värld om hennes klädsel ändå var en sådan bra idé. Paulina berätta att vi drog till festen och Troy nickade ouppmärksamt, fortfarande med blicken på Jenna. När vi gick därifrån kunde Alicia lova att hans blick inte var flyttat en millimeter ifrån Jennas kropp.

 

Festen hade ganska bra tryck på sig redan då vi kom tid. Bra musik och härliga människor väntade innanför huset. Vem som hade festen hade Alicia ingen aning om. Det enda Paulina typ hade berättat var att Chase skulle vara där. Men heller hade inte Alicia frågat mer. Alicia kunde slå vad om att Jenna i detta fallet var lite mer frågvis. För hennes del skulle det inte bli svårt att finna någon kille om det nu var det hennes mål med festen var. Hon såg underbar ut i sin ljusrosa, vackra klänning. En riktig prinsessa med matchande, fina klack-skor. Precis som Alicia hade väntat dröjde det inte länge förrän hon fnittrande dragit iväg med någon snubbe. Jackor låg slängda i hallen, så även ett par skor. Alicia valde att behålla allt mitt på. Hennes mobil fick inte komma till skada, hade hennes föräldrar påpekat för någon månad sedan. Man kunde undra varför hon änns brydde sig. Hennes föräldrar brydde ju sig inte om henne, varför skulle hon då bry sig om dem?

 

Efter något glas sprit ville Alicia inte ha mer. Visst, hon tålde säkert några glas till men det var helt enkelt inte gått. Vad var vitsen med det? Att bli full och sedan vingla hem för att vakna upp nästa dag och skämmas över sina misstag? Då kunde man ju lika väl låta bli att göra misstag från början.

”Hey.” Alicia ryckte till. Hon kände igen den där rösten. Rösten som fick hennes nackhår att resa sig. Flickan vred sig om om mötte de gröna och finaste ögonen i hela världen.

”Hey.” svarade hon och försökte le charmigt.

”I didn't know that you should come.” ljög hon och fortsatte att le. Chase log han också. Där kunde man snacka om charmigt leende. Och så skrattade han. Åh, gud. Om Alicia inte bitit sig i läppen just då skulle hon säkert stå och flina som värsta tönten.

”You look pretty.”

”Thank you.” Alicia fortsatte att le och titta upp i Chase ögon. Han gjorde likadant fanns titta ner i hennes istället för upp. Han var säkert sådär tjugo centimeter längre än henne.

”Or should I say hot?” Chase flinade. Alicia blev smått generad och tittade ner i golvet. Chase lutade sig närmare henne och viskade i hennes öra:

”I love when you blush.”

 

Festen rullade vidare. En och en annan dans blev det för Alicias del med Chase innan han blev bortdragen av någon annan tjej. Chase tittade förvirrat på Alicia – och oboy, vad söt han var! - när han blev bortdragen. Alicia log och mumlade:

”Det är lungt.” Innan han försvann in i folkvimlet. Därefter hade festen varit ganska tråkig. Alicia hade snackat en del med Melody som visade sig vara ganska schysst. Där ser man. På franskan hade Alicia alltid trott att hon var en dryg fjortis. Vad fel hon hade haft! De hade bytt nummer och pratat om fritidsintressen. Visst fanns det en hel del nytt folk därinne, men Alicia hade ingen lust att bara gå fram till dem och börja snacka. Hon var inte så bekväm i sig själv. Oftast behövde hon finna sin plats i varje nytt ställe innan hon kunde visa sitt riktiga jag. Komplicerat och jobbigt? Oh, ja.

 

När klockan började närma sig tolv var tjejerna ganska trötta och tänkte börja dra sig hemåt. Alicia drog upp mobil ur jackfickan och såg genast att hon fått ett missat samtal. Hon ringde genast upp det okända numret, tänk om det var Chase som fått hennes nummer av någon om skulle fråga om hon ville följa med honom hem!?

”Hellu.”

”Alicia...” sa personen och andades ut. Alicia kände igen rösten. Kunde det vara mamma? Nej... Däremot kunde det vara hennes mammas syster. Ja, det var helt klart hennes syster.

”Det är bäst att du tar dig hemåt. Jag har en sorglig nyhet att berätta.”

Testing, testing. Det verkar funka fint :) Goodi. Om jag skriver på nu kanske första kapitlet kommer ut ikväll. Vill komma upp i minst fyra sidor i alla fall. Har nått hälften än så länge! (: Så det är bara jobba på. Ciao då ^.^