Alictin

Mitten av oktober och Justin hade fortfarande inte skaffat sig så pass mycket liv att han kunde säga att han hade roligt. Chaz och Ryan hade dragit... eller nästan. De var här, men ändå inte. För första gången i Justins liv kändes det som att det inte spelade någon roll. Det spelade ingen roll om grabbarna så var närvarande eller inte. För Justin, han hade annat att tänka på.

 

Justin kunde inte ens föreställa sig vad Alicia hade gått igenom dem senaste månaderna. Hon hade gått igenom allting ensam. Detta hade hon till på köpet hållit inom sig själv. Om Justin visste en sak, så var det att man inte skulle hålla saker inom sig själv. Han hade själv, som ett litet barn, varit rädd för hur hans kompisar skulle reagera när han sa att han gillade att sjunga. Liksom, skulle de stå upp för honom? Åh, de var ju så unga och små. Vem visste vad vänskap var då?

 

På tal om vänskap; Justin började nästan att ångra att han tog hit Alicias vänner. Nästan. Han hade knappt sett henne under hela dagen, men när han sett henne såg hon glad ut, riktigt glad. Kanske var det värt att knappt se henne och att hon såg lycklig ut när han väl såg henne, än att se henne, nästan hela tiden, fast att hon var näst inpå ledsen då.

 

Att vara ledsen. Var meningen betydde var så självklart, men ändå inte. Vad betydde den för dig? Vad betydde den för Justin? Ärligt, han hade inte känt sin definition av ledsen på länge. Han var lycklig. Han hade vänner, en bra karriär och en ljus framtid. Framför allt hade han pengar, och men pengar kunde man göra det mesta. Det var varken hans vänner, familjen eller pengarna som fick honom att känna sig bubblig i magen. Ni förstod nog alla vad han ville komma med den meningen. Alicia.

 

Alicia. Justin undrade hur Alicia hade känt för sina föräldrar. Han undrade hur Alicia kände för sina föräldrar. Om hon inte hade brytt sig, borde det väl inte ha varit så svårt att berätta?

 

Föräldrar var någonting alla hade(eller åtminstone hade haft en gång). Föräldrar var någonting alla behövde ha. När man var liten respekterade man oftast inte föräldrar, inte lika mycket som när man blev äldre. Nja, inte i tonårsåldern kanske, mer... mogen. Ännu mer mogen behövde man vara för att förstå varför det var så viktigt att vara omgiven av starka, betryggande människor redan från födelsen. Justin hade aldrig haft den bästa relationen till varken hans mamma eller pappa, inte som barn. Inte innan han förstod hur viktiga dem var och skulle bli i hans liv. Justin hade insett en sak. Han ville inte leva sitt liv utan dem.

 

Justin hade tyckt att det var jobbigt när hans föräldrar skilde sig. Det hade känt som att en del av honom flyttade. Han och hans pappa hade stått varandra så nära. Han trodde att det kanske var över nu. Kanske skulle hans pappa driva bort lika fort som löven drevs bort av vinden, sanden drevs bort av vattnet. Men Justin hade då fått lära sig en sak som blev mycket betydande för honom. Hans pappa var kvar i hans liv. Hans pappa fanns kvar vid hans sida.

 

Alicias vänner var riktigt gulliga, båda två, och verkade mycket trevliga. Justin hade inte hunnit prata så mycket med någon utav dem. På förmiddagen hade han scencheckat, repeterat en sista gång inför kvällens framträdande.

I dag, under fredagskvällen, skulle han ha konsert. En konsert i självaste New York. Justin såg fram mot den. Han visste att hans fans i staden var stöttande, och många. Om du fick välja, skulle du helst vilja ha en eller flera som gillade det du höll på med? Precis. Flera. Varför skulle Justins tycka olikt dig? Kanske för att han är en annan person. Kanske för att han där inne, från början, inte bryr sig om vad någon annan tycker. Där inne, i hjärtat, väger ändå hans vilja mest.

Just i denna frågan tyckte han som de flesta. En större skara fans var självklart ett plus i kanten.

 

En ensam, tyst minut för sig själv. En minut var allt Justin krävde. Han tyckte ju att det var så skönt att få sitta på balkongstolen, blundades, med solens strålar på sig. En minut för mycket. En minut han inte fick.

”Justin.” Han behövde bara höra J-ett för att förstå att resten av minuten inte skulle bli fullt lika avkopplande.

 

Pojken öppnade ögonen samtidigt som solglasögonen lyftes av från nästippen.

”Yes, mom.” Pattie satt sig ner bredvid honom, i en suck. Justin kollade förbryllat på henne. Att hon dessutom dolde någonting bakom hennes rygg, som hon säkerligen hoppades att han inte såg, fick inte Justin mindre oroad.

”I just going to say it” mumlade Pattie. Justin höjde en ögonbrynet åt henne. Vad pratade hon om? Pattie tittade på Justin och harklade sig.

”I know that you like Alicia” sa hon med en len röst. Hennes lena, snälla röst förhindrade dock inte Justins reaktion. Han stelnade till och spärrade upp ögonen samtidigt som han automatiskt påbörjade en bortförklaring. Varför? Ja, det var en bra fråga. Varför var hans känslor för Alicia någonting han vilje dölja? Dölja för sin mamma till om med. Justin hade ju så bra relation till henne. Han berättade allt för henne. Tydligen var det annorlunda nu.

”No? What are you talking about?” Pattie tittade på honom med en blick som sa: Tror du att jag är dum eller?

Justin suckade och sjönk ihop. Han tittade ner på marken samtidigt som han funderade över varför han var så meningslös. Varför gillade inte Alicia honom? För uppenbarligen gjorde hon inte det. Hon orkade inte kämpa för honom, inte som han orkade kämpa för henne.

Pattie smekte Justins på armen.

”Why are you sad?” småskrattade hon. Hon förstod inte. Justin suckade, mumlade något ohörbart samtidigt som han vred på sig, precis som att han skulle försvinna härifrån då. Hans självförtroende hade sjunkit rejält när Alicia sa det där. Det där Justin mindes så väl.

 

Justin hade dragit in henne i sin famn. När hon var i hans famn kunde ha sluta ögonen och drömma sig bort. I hans dröm fanns bara hon och han. Drömmen hade brutits när Alicias öppnade munnen.

”Justin?” Justin hade känt hur hon hade tittat på honom utan att han öppnat ögonen. Han var inte redo att släppa taget om sin dröm ännu.

”Mm” hade han snabbt svarat. Sedan hade hon sagt det. De små, korta orden som fått pojken att legat vaken om nätterna, vridit sig alldeles blå över alla kroppsdelar han hade. Det värsta med orden som Alicia sa, var att han visste att de var sanna.

”You know that this doesn’t mean that we're together, right!?”

 

Justin svalde. Han hade fortfarande inte svarat på Patties fråga. Hon hade inte sagt någonting, men han kände allt hennes blickar. Blickarna som fick honom att tillslut öppna munnen, våga säga orden han gråtit av när han bara hade tänkt dem.

”Alicia... she doesn't love me.” Pattie skulle just säga någonting, men Justin hann före. Han hann skaka på huvudet och fortsätta:

”She doesn't love me like I love her.”

 

Tystnad. Kommer ni ihåg att Justin hade sagt att han ogillade tystnaden? Om inte, nu vet ni det. Ni förstår, tystnad uppstod bara vid följande tillfällen:

1. När ingen hade någonting att säga – eller som Justin brukade kalla det: När man inte hade någonting att säga till personen.

2. När allt var som jobbigast. När allt var som jobbigast kom ett ännu jobbigare moment – tystnaden.

3. Då man inte visste hur man skulle göra, hur man skulle ta i tu med problemet. Det här med Alicia var verkligen ett problem för Justin.

 

”Justin.” Där sa hon det igen. Samtidigt om hon började smekta Justins kind suckade han.

”I can see it.” Justin ryckte till. Han reagerade. Han hade förväntat sig någonting helt annat, som: Hon älskar visst. Istället sa Pattie det här, och vad hon menade med det var det bara hon som visste. Det vill säga, tills hon berättade det.

”What do you mean?”

”I see that Alicia love you too.”

 

Ni som tror att samtalet var slut där, hade fel. Pattie hade inte ens sagt det hon ville säga. Vad det var hon ville ha sagt blev dock inte vettigare att förstå då hon la en tidning på Justins knä. Han kollade undrande på den. Vad ville hon nu då?

”Open it.” Han gjorde som hon sa och öppnade den. Bläddrade. Sida efter sidan, frågetecken efter frågetecken. Han tänkte precis fråga vad hon ville att han skulle hitta, då han hittade det.

”No” sa han, viskade nästan. Han blinkade några gånger, ville inte tro att det var sant. Nu blev det Patties tur att sucka.

”It's true, Justin, and you must take a decision.” Pattie fortsatte:

”Do you want Alicia to go through all that Selena did?” I vanliga fall skulle Justin reagerat. Han skulle ha reagerat så stark på Selenas namn. Men nu funkade inte hans hjärna. Det blev för mycket. Alicia och Selena i samma mening. Det blev för mycket.

Justin skakade på huvudet. Det ville han inte. Han skulle aldrig utsätta Alicia för någonting sådant. Men samtidigt, han älskade henne så mycket. Han ville att hela världen skulle veta; Hans hjärta tillhörde Alicia Nellie Dawson.

 

Var var hon? Justin kollade otåligt på sin klocka. Det hade gått en kvart sedan han smsade henne och bad henne komma till hans rum, och var var hon? Ja, inte hos honom i alla fall.

Justin behövde få låta henne veta. Justin behövde höra henne säga att hon var stark. Han visste det egentligen. Hon kunde liksom tala till honom genom att bara titta på honom.

Han saknade hennes leende. Hans saknade hennes doft. Han saknade allt hos henne. Varför saknade hon inte honom?

 

Det var värt väntat varje gång. Varje gång Alicia steg in i rummet med det där leendet lekandes över hennes välformade läppar, var det värt allting. Justin rös. När hon tittade på honom såg hon det. Han insåg det. Han log lite för stort tillbaka. Lite för odiskret. Lite för öppet. Vad hjälpte i sådana här situationer? Bara en sak – titta bort. Så Justin gjorde det, det han minst ville göra. Justin tittade bort.

 

”Eh...” Alicia gick nervöst in i rummet. Justin stängde dörren bakom henne. Justin som fortfarande inte sagt någonting. Han harklade sig, insåg att det hade gått några sekunder för länge innan han förklarade sig.

”Sorry.”

”It's okey.” Alicia log uppmuntrande.

”I need to show you something, come.” Justin gick mot byrån där han lagt tidningen. Tillslut kunde han höra att Alicia följde efter honom.

”Look at this.” Han sträckte fram tidningen, rätt sidan, rätt bild, mot Alicia som flämtade till så fort hon såg bilden. Justin svalde, undrade hur hon skulle reagera, undrade hur hon tänkte.

När hon hade skuggläst tittade hon upp på Justin med stora ögon.

”But...” började hon, men kom aldrig längre. Justin suckade.

”I'm so sorry I have put you in this situation.” Alicia hyschade på Justin.

”It's not you fault.” Hon log, eller försökte. Justin suckade igen. Denna gång hjälpte inte hennes leende. Hennes leende kunde inte ersätta orden som stod skrivna i den där tidningen. Tidningen som miljontals tjejer läste varje vecka.

”No, you're wrong.” Justin skakade på huvudet.

”It's my fault.” Han satte sig ner på sängen med huvudet i händerna, mumlade meningen om och om igen i hans huvud. Hans fel, hans fel...

”Justin.” Om han inte var trött på det namnet, så borde han vara det nu. Men, det fanns ju ett undantag. Alicia. Alicias röst, Alicias doft. Hon satt bredvid honom. Hon satt nära honom. Justin trodde att han skulle svimma. Han var så... AH, lycklig? Naj, hon var ju fortfarande inte hans. Han bara kände den känsla man kände när allting föll på plats, när alla pusselbitar hittade rätt.

När han tittade upp från sina händer, möttes han av de finaste ögonen i hela världen. Alicias ögon. Hon såg orolig ut. Hon var orolig för Justin. Justin log. Nu visste han. Nu visste han att hon åtminstone brydde sig om henne, lite grann.

 

Då kom det då. Justin kunde slappna av när han visste att Alicia stod vid hans sida. Han kunde fokusera på sitt framträdande, gå igenom låttexterna i hans huvud, utan att behöva undra över var hon var, och vem hon var med.

 

Tre sekunder kvar. Justin ben darrade. Det var alltid värst i början. Det var alltid pirrigast i början.

”Good luck.” Alicias leende fastnade på Justins näthinna. Han log tillbaka, försökte le normalt men lyckades inte. Hur kunde han veta att han inte lyckades? Ja, varför skulle Alfredo annars börja gapskratta? Justin brydde sig inte. Han vände blicken framåt, som alla stora idoler. Han tog nästa steg. Nu var hans steg det steg som tog upp honom på scen.

”Ladies and Gentlemen – Justin Bieber!”

 

När Justin stod på scen fanns där ingenting som kunde stoppa honom. Han var den bästa, han var den starkaste och alla jublade med honom. Alla jublade för honom. Beröm var någonting Justin blivit mycket bortskämd av. Tittade han åt höger, kunde han se nomineringar på affischer. Tittade han åt vänster kunde han se sin en del av sin fan-skara som ropade hans namn, upprepade gång på gång att han var bäst. Om inte detta givit honom självsäkerhet, kunde man undra vad som någonsin skulle ge honom det.

 

”I wish we had another time.
I wish we had another place.
But everything we have is stuck in the moment.
And there's nothing my heart can do.
To fight with time and space.
'Cause I'm still stuck in the moment with you.”

 

I slutet av låten Stuck in the moment tittade han åt höger. Han ville mötas av den vackraste affischerna av dem alla. Han ville mötas av Alicias ansikte. Justin ville le mot henne så att hon kunde le sitt underbara leende tillbaka. Hans förhoppning gick i kras när han såg Ryan. Båda såg först ut att vara mitt uppe i ett samtals ämne. Plötsligt ändrades Ryans ansiktsuttryck. Om Ryan tittade på Justin med det uttrycket, ja, då blev Justin orolig, riktigt orolig. Ryan lutade sig närmare Alicia och smekte hennes kind. Justin trodde att han skulle kvävas av ilskan som bubblade upp inuti honom. Bara för att göra saken ännu bättre, gick Ryan närmare Justins kärlek och nuddade hennes läppar med sina.

 

Där stod hon, Alicias Nellie Dawson, stel som en pinne och blev kysst av killen hon älskades bästa vän. I ögonvrån såg Alicia det. Där stod han, Justin Drew Bieber, på scen och såg allting. Han såg allting.