Alictin

Justin hade varit mycket noga med att förklara exakt vad, var och när hon skulle äta. Han var inte ensam om att veta att flickan ätit på tok för lite dem senaste dagarna. Scooter hade genast tagit på sig ansvaret för att hon inte fått tillräckligt med mat. Alicia hade mest skrattat åt dem, just för att dem såg lika borttappade ut i ämnet båda två, och då hade hon fått stränga blickar av Justin. Han tyckte inte alls att hennes svimning var lika komisk. Kanske tyckte Alicia det för att hon var lättad. Hon var lättad över att det inte var någonting värre.

 

Att Justin skulle bli ännu mer rädd om henne än vad han tidigare varit, borde Alicia ha insett. Så fort hon snubblade till, klev snett eller klämde handen i dörren – om man är klumpig händer det ett antal gånger per dag... ingen mer kommentar – var han genast på plats med ett oroat ansiktsuttryck. Alicia kunde inte göra annat än att skratta åt honom. Även om det kunde vara jobbigt så var det också... gulligt. Vem gillade inte att känna sig omtyckt och bli ompysslad av världens finaste kille? Vem ville inte känna sig som den enda tjej i hela världen? Den enda tjejen för Justin...

 

Om du hade frågat Alicia exakt samma fråga för tio månader sedan, hade hon svarat så annorlunda. Nu stod hon här, men en kille hon egentligen aldrig varit särskilt förtjust i. Alicia hade alltid trott att stjärnor har stökiga, oansvariga och... larviga. Ja, larviga. Barnsliga, gnälliga och otåliga. Listan kunde göras lång. Om inte Justin var ett stark bevis på motsatsen kunde man fråga sig vad orden egentligen betydde.

 

Att hon var trött, snarare utmattad, var ingen förvåning. Det skulle säkert alla ha varit i hennes sits. Att inte vara hemma förrän sent på kvällen, både i en hungrig och trött position, gjorde helt klart inverkan ändå in på morgondagen.

 

En svag gestalt sågs ur Alicias trötta ögon. Den där gestalten rörde sig mellan väggarna i rummen. När ljuset blev klarare kunde Alicia se varför personen höll på som den gjorde. Den var en han. Han var Justin. Justin pratade i telefon.

Alicia blinkade med ögonen några gånger innan hon riktigt vaknade till och gäspade stort. Hon kunde se hur Justin vände sig mot henne, log först men stelnade sedan till, precis som att han insåg att han gjorde någonting som var fel. Hans min blev som förstelnad, precis som att han hade sett ett spöke. Varför blev han plötsligt så... så hemlighetsfull?

 

Om Alicia inte varit orolig tidigare, borde hon absolut bli det nu. Han lämnade rummet. Var det någonting ha dolde för henne? Om ja, varför? Nyfikenheten tog kol på stakars Alicia som låg kvar i sängen och grubblade. Varför fick hon inte veta?

 

Alicia reste sig långsamt upp så att hon satt istället för låg. Hennes armarna i luften fick Justin att reagera på vart hon var på väg. Justin kom nämligen lagom tillbaka in i rummet som Alicia började stiga ur sängen.

”No, wait.” Med mobilen i fickan gav Justin Alicia ett stort leende. Jaha, så allting var okej nu?

Alicia stannade till och tittade upp på pojken som i rask takt tagit sig fram till henne. Hon gav honom en blick, en blick som innehöll förvåning och en viss irritation. Vad ville han nu då? Först smyga ut och dölja saker för henne och nu fick hon inte göra som hon ville heller. Alicia kunde inte låta bli att störa sig över hans uppträdande. Varför gjorde han så här?

 

Såklart skulle ha ställa sig framför henne och le sitt fina leende. Det borde hon ha insett. Det där leendet fick ju alltid henne på bättre tankar. Framför allt fick det henne på andra tankar. Alicia kunde ha världens sämsta dag, men när hon såg det där leendet var det som att det inte spelade någon roll längre. Hon kunde verkligen må hur dåligt som helst, men när hon såg det där leendet var det som att allting klarnade upp.

 

Justin la sig bredvid henne, på sidan med blicken i i hennes ögon. Alicia tyckte att det kändes som att han studerade henne. Han kunde göra så där ibland, bara titta på henne. I början hade Alicia tyckt att det var jobbigt, faktiskt. Nu var hon hyfsat van. Varför han gjorde så var ytligare en fråga som blinkade i hennes hjärnkontor. Ännu hade hon inte vågat att fråga. Ännu visste hon inte om hon någonsin skulle våga att fråga.

 

Alicia borde vara arg över det han sa. Scenen från deras bråk spelades om och om igen upp i hennes huvud. Liksom, var allting okej mellan dem nu helt plötsligt? På grund svimning tycktes det ha blivit så. Tyckte Alicia att det var okej? Han hade sårat henne. Han hade gjort henne att känna smärta i delar av kroppen hon aldrig tidigare funnit. Kan man känna smärta i någonting man inte visste fanns? Tydligen, ja.

 

Undrade inte Justin varför hon inte var sur? Alicias tankar fick en konstig vändning. Justin drog in henne i sin famn och slöt ögonen. Alicia började genast tänka på hur mysigt det var – sådana tankar hon inte borde tänka. Ni vet, den där känslan man har när man älskar någon man inte borde älska. Har ni känt den någon gång? Alicia hade det. Hon gjorde det just då.

”Justin?” Alicia tittade upp på pojken som fortfarande blundade.

”Mm.”

Hon var bara tvungen att säga. Han behövde få veta att detta inte var okej. Även om hon älskade honom, behövde hon sätta ner foten. Alicia tillät inte personer att behandla henne hur som helst.

”You know that this doesn’t mean that we're together, right!?”

 

Utanför fönstret rann droppar, regndroppar som bara blev fler. Det var en sådan typisk tråk-dag man skulle spendera framför tv:n med den man älskade. Det vill säga, om man nu inte hade sårat dem genom att berätta sanningen. Att Justin skulle bli ledsen av det, det hade hon förväntat sig. Att Justin skulle rusa ut ur rummet, det hade hon inte förväntat sig. Det var inte mycket Alicia förväntade skulle hända innan det hände. Precis som nu. Hon hade inte förväntat sig regn. Usch, vad satt hon i fönsterkanten och funderade på egentligen? Regn? Gud vilket roligt liv hon hade.

 

Varför blev det alltid så här? Alicia undrade. Alicia funderade. Inget svar kom. Däremot var det någon som kom. Alfredo.

Han satte sig ner bredvid Alicia, så sängkanten. Till att börja med var han tyst. Alicia såg att han tänkte säga något med det kom aldrig. Till att börja med...

”You probably wondering why I'm here.” Alicia ryckte på axlarna och skakade lätt på huvudet. Kanske, kanske inte. Hon hade sin aningar.

Alfredo fortsatte:

”I don't want to force you to do anything you don't want to – I mean, you're my baby.” Alicia log.

”But.” Där kom det anade men-ett.

”Please, talk to Justin.”

 

”Justin, I'm sorry, I mean, yeah, I did meant what I said but” Alicia skakade av sig tanken. Hon hade tagit Alfredos råd. Hon var på väg till Justin för att prata med honom. Dock fanns det ett beskymmer. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga.

 

Sakta knackade hon på hans dörr. En gång, två gånger, tre gånger. Till Alicias förvåning var det inte Justin som öppnade. Det var Chaz. Först tittade Chaz förvånad på henne, sedan log han, smått. Vad var det med alla i dag? Varför var alla så konstiga? Chaz log inte sitt glada leende han alltid gjorde när han såg Alicia. Hans leende var inte äkta. Alicia orkade inte tänka mer på det. Det var inte därför hon var här.

”Is Justin here?” Chaz kollade bak innan han vände sig mot Alicia igen. Bet sig i läppen hann han också göra innan han nickade, långsamt. Alicia suckade när hon gick förbi honom i hallen. Hon orkade inte med denna långsamhet. Inte i dag.

 

Där stod han, med ryggen mot henne. Hans bara rygg gav henne rysningar, och en storlek större ögon.

”Justin.” När han vände sig om – gosh, gosh, gosh. Alicia fick verkligen bita ihop för att inte dregla. Varför vad han tvungen att stå några meter framför henne med den sexigaste magen hon någonsin sett? Varför var han tvungen att gå utan tröja just nu?

Pojken vände sig om, tittade på henne med stora ögon. Han var förvånad. Vadå, trodde han att han bara kunde springa iväg utan att hon skulle undra, utan att hon skulle bli orolig? Hon brydde sig om honom, hade han inte förstått det?

Kanske skulle dem aldrig ens ha påbörjat sin relation. Alicia var inte blind. Hon såg på Justin att det var någonting. Inifrån suckade hon, utifrån jublade hon. Hon ville få honom att känna smärta precis som hon hade fått göra. Hon ville få honom att kämpa.

”Oh, Alicia” mumlade han, nedstämt. Det var inte alls samma glädje i hans röst. Varför? Det hade troligen bara han svaret på. Alicia skulle hemskt gärna vilja veta den, precis som varför och vad han dolde för henne. Dock var hon ingen tankeläsare. Det var tydligen det enda sättet att få ut någonting ur honom. För användning av talförmågan, den använde han inte.

”What are you doing?” Justin tittade sig omkring, kliade sig i nacken.

”Öm...”

”No, I don't mean that” var Alicia snabb att påpeka och nickade mot högen med kläder som låg framför hans fötter. Justin följde hennes blick.

”Why are you so weird?” Justin suckade. Det märktes på honom att detta var ett samtal han inte ville diskutera. Han satte sig ner på sängen med huvudet i händerna.

”I don't know” mumlade han lågt, Alicia hörde knappt.

”What?” Ni vet, ibland är det bara så att man säger ''va'' även när man hör. Detta var ett sådant tillfälle.

Justin suckade igen innan han tittade upp på Alicia. I hans ögon speglade en sak. Plåga.

”Because I love you” svarade han tillslut, i en hes stämma. Alicia rös över hela kroppen. Hon visste inte vad hon skulle göra eller var hon skulle ta vägen. Nu blev det hennes tur att bli så där stel. Justin reste sig upp och var på en halv sekund framme hos henne. Alicia tittade på honom med stora ögon. Hon sa ingenting. Han sa ingenting. Han pressade sina läppar hårt mot hennes. Om man inte visste vad känslan var när man blev ett med den man älskade igen, efter flera dagar utan den, ja, då kunde man inte förstå passionen i kyssen Justin gav henne. Kyssen som hon tillslut besvarade.

 

Hon och Justin kom precis från lunchen. Kyssen hade nästan förvärrat allting. Scooter, ingen annan heller för den delen, visste om deras kärlekssaga. Scooter som också tvingat med Justin Alicia när han skulle lämna matsalen. Den stakars grabben hade knappt fått i sig en tugga, och vem satt inte tvärs emot och såg allting med ett stor kopp dåligt samvete inom sig? Jo, precis, Alicia.

 

Skulle hon verkligen vara ledsen för Justins skull? När hans mobil ringde och han fick på den där hemlighetsfulla minnen vart hon inte lika säker längre.

 

”Alicia.” När han kom tillbaka, med ett leende över läpparna, drog han genast bort Alicia från hennes samtal med Alfredo. Och Alicia, ja, hon blev inte gladast. Med en smått irriterad, vilsen, min, blev Alicia framputtad. Ut från hennes mun kom ord som:

”What are you doing?”

”Stop it.”

”Justin!?”

Justin hade inte lyssnat. Kanske var det en positiv sak, när Alicia väl fick se vem som stod på andra sidan om den där genomskinliga dörren.

 

”Alicia!” Alicia drog efter andan. Kunde det vara...? Men hur? Hon bara stirrade på sin vän, eller vänta, hennes vänner. Först undrade Alicia varför dem var här. Kunde Justin ha någonting med deras uppträdande att göra...? Sedan blev hon nästan lite orolig. Magen vred sig om, tryckte på alla organ och fick hjärtat att klappa hårdare. Var det inte dem som var ovänner? Alicia behövde inte bekymra sig mycket mer. De såg glada ut, och anledningen var Alicia.

 

De kramades länge. Ingen sa någonting. Runt omkring var det tystnad. Det ända som hördes var deras andetag, åtminstone till Justins harkling avbröt deras ovanligt långa kram. Paulina log mot Alicia. Jenna var med upptagen av att titta storögt på Justin. Alicia kunde inte låta bli att fnissa åt henne. Sedan blev det allvar igen.

”I'm so sorry, I didn't mean to-” Paulina avbröt henne genom att höja fingret.

”It's okey. Justin has explain everything.” Alicia vände sig om, mot Justin, och log mot honom. Ett äkta, härligt leende. Ett lika fint leende fick hon tillbaka. Hon ville bara kasta sig runt hans hals och säga att hon älskade honom mer än allt. Men det kunde hon inte. Vad skulle hennes vänner tro då?

”You rock!” sa hon istället och log. Han blinkade flörtigt mot henne. Jenna skrattade i bakgrunden. Det var inte konstigt att han gjorde så. Han gjorde så mot alla, eller det var åtminstone så Alicia uppfattade det.

 

Alicia kunde inte vara gladare. Hon kände sig som världens lyckligaste som gick bredvid sina två bästa vänner genom hotellets korridor. Dem skrattade och pratade om allting – allting mellan himmel och jord, till och med lite där utanför. Deras samtal var egentligen helt obegripliga, kanske var det därför även Justin lämnat deras gäng någon minut tidigare. Att han var hungrig, som han sagt, efter den där frukosten kunde i och för sig vara förståeligt.

 

”How do you feel?” frågade Paulina plötsligt när dem satt och vinglade på stolar i korridorens hörn, precis som dem alltid brukade göra där hemma.

Frågan kom så plötsligt att Alicia ryckte till och var nära på att tappa balansen.

”Good” kastade hon tillslut ur sig. Paulina tittade bekymra på henne.

”Are you sure?” Alicia mumlade. Varför förstod inte Paulina att hon inte ville diskutera det här?

”It's hard to lose someone that's been their whole your li-”

”What?” Alicia vände blicken från tjejerna till personen som dök upp bakom henne. Hon kände igen rösten. Hon ville inte känna igen rösten. När hon vände sig om var det klart. Det var han. Justin. Fan, hade han hört allt?

Justin tittade på henne med armarna i kors över bröstet. Han såg inte alls glad ut. I hans ögon speglades besvikelse, han var besviken för att hon dolde någonting för honom. I hans ögon glimmade också, långt, långt därinne, en oro. Alicia kunde se det. Hon kunde se allting i hans ögon. Kanske visste han det, för helt plötsligt bröt han deras ögonkontakt och spände ögonen i henne. Han gav henne blicken som tillslut skulle kväva ur henne en förklaring. Alicia svalde och tittade ner, hela tiden med Justins brinnande blickar på sig. Hon förstod att hon blev tvungen att berätta. Även om hon inte ville, även om hon fortfarande inte tyckte att det var vid rätt tidpunkt, blev hon tvungen.

”I'm sorry i didn't tell you, but I didn't want you to feel sorry for me.” Justin kollade skeptiskt på Alicia som sekunden efter spottade ur sig orden hon varit så rädd för att tänka på dem senaste veckorna.

”My parents died some weeks ago.”