Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=4pqxuiAoSVE

Klockan var inte mer än tio på kvällen och Justin låg redan nerbäddad i sängen. Suckandet och jämrandet hade övergått till stirrande i väggen. Varför han inte kunde sova var väl ganska självklart. Lika självklart som att det saknades värme bredvid honom. Värmen tillhörde Alicia, och tydligen ville hon inte dela den med Justin, inte i dag.

 

Justin mådde dåligt. Det hade gått en vecka nu, men Justin tyckte att det mest kändes som två dagar. Han hade jobbat så mycket de senaste dagarna att han knappt hunnit att tänka efter. Alicia hade blivit undanlagd, kändes det som, eller hon verkade tycka det. Varje gång han kom hem – med hem menade han tillbaka till hotellet – hade Alicia tittat surt på honom. Det innebar att de nästan inte snackat någonting under hela veckan – och det påverkade såklart Justins sömn. När Justin inte fick sin sömn presterade han inte tillräckligt bra vid träningstillfällena, ansåg Scooter. Han själv parenterade annorlunda. Han gjorde sitt bästa. Sitt bästa var inte nog för Scooter. Scooter krävde alltid mer.

 

Att Justin var utmattad på alla plan hade dock hans mamma sett. Hon såg allt, verkade det som. Dock hade inte änns hon lyckats att få Scooter att dra ner på sitt tempo. Han körde sitt race och Justin fick anpassa sig. Så hade det alltid varit och det skulle säkert alltid förbli så.

 

Justin visste att allting skulle bli okej, han skulle lyckas klara av detta hårda liv precis som innan, om han bara slapp tänka på Alicia hela tiden. Hans mamma såg inte sin sons känslor till flickan. Det verkade som att ingen såg dem. Justin var oerhört förvånad. Han själv tyckte att det var uppenbart. Såg de inte hur mycket och ofta han tittade på henne? Ibland kunde han komma på sig själv med att bara sitta och stirra på henne när dem till exempel åt. Skillnaden från nu och förr var att hon inte tittade tillbaka. Det drev Justin till vansinne. Egentligen ville han bara dra iväg med henne därifrån. Egentligen ville han bara få allting uppklarat. De var tillsammans, eller hur!? Det hade inte varit en dröm, visst!? Justin ville att Alicia skulle berätta hur hon tyckte, ja, åtminstone visa det. Varje gång han tittade på henne, tittade hon bort. Varje gång han försökte prata med henne, mumlade hon tillbaka och fick honom att bli stum. Varför hon gjorde såhär kunde Justin förstå.

 

Popstjärnan visste att han behövde göra någonting, någonting för Alicia. Problemet var bara att han knappt kände henne. Vad gillade hon att göra? Justin hade verkligen frågat om deras förhållande vid fel tillfälle. Nu kändes det nästan värre än innan, även om han nu slapp gå och oroa sig över Alicias tycken. Nej, han behövde verkligen göra någonting, både för sin egen och Alicias skull.

 

Hur länge klarade man sig utan att få höra Alicias klara röst? Hur länge klarade man sig utan att få se den vackraste flickan i hela världen? Justin var i alla fall säker på att han hade nått gränsen. Han klarade inte det här mer. Han orkade inte. Han orkade inte med att Alicia var sur på honom. Han orkade inte med skuldkänslorna. Ja, allting var hans fel. Det här var hans fel. Det minsta han kunde göra var åtminstone att berätta för henne, be om ursäkt. Nu skulle han fixa det.

 

Med Chaz hjälp, nästa dag, lyckade han både hålla Alicia undan och fixa fram allting innan eftermiddagen hade gått till kväll. Det krävdes både kraft och tid, men det var det värt. Han tittade upp och fick se henne – ni vet, hon som han tyckte var den vackraste. Bredvid Chaz gick hon, skrattande, i en rosa sommarklänning. Hon var så vacker. I vanliga fall skulle Justin ha blivit avundsjuk, otroligt avundsjuk på Chaz, men han såg bara Alicia. Om hon bara insåg hur mycket han älskade henne.

 

Till en början satt de bara där, på en filt bredvid havet i skymundan, och tittade på varandra. Alicia hade först inte sett sådär underbart glad ut – ett leende som Justin älskade. För honom gjorde det inte så mycket, just då. Bara han fick sitta några centimeter framför henne så var han glad.

”Look, I know I've been dum, and I'm sorry.” Alicia tittade upp från hennes nertittande i marken och tittade istället på Justin med stora ögon. Kanske hade hon inte förväntat sig en ursäkt.

”It's okey. You just doing your job” mumlade hon och vek sedan undan blicken igen. Justin suckade och kliade sig nervöst i huvudet. Vad behövde han göra och säga för att allting skulle bli bra?

”I can see it on you that you don't think it's okey.” Inget svar och en tystnad uppstod. Justin satt nästan och skakade. Inte sånt där skakande som när Alicia var borta. Denna gång skakade han mer av nervösa skäl, och kanske av den kalla vinden som blåste tag i hans hår. Han kunde inte undgå att tänka på hur oerhört sexigt det var där Alicias ljusa hår fladdrade i vinden. Åter igen – hon var så vacker.

”Do you want some bread?” Alicia tittade upp och nickade långsamt. Justin tog fram korgen där all mat han hade med sig låg i. Alicia tittade storögd på honom.

”Why have you done all this?” frågade hon med en viss glädje i sin ton. Det gjorde Justin alldeles varm. Visst hade han fått henne att falla, i alla fall lite.

”Because I...” Justin suckade.

”I guess I just want to say sorry.” Alicia nickade. Först såg hon lite tveksam ut. Hon tänkte på någonting nu igen. Justin fick bita sig i läppen för att inte hoppa på henne med frågor. Gud vad jobbigt det var att hålla käften. Varför var hans alltid så nyfiken på Alicias tankar? Kanske var det för att han ville så mycket. I dagläget verkade det dock som att han ville mer än Alicia.

”I know that we haven't talk so much this week” fortsatte han mumlades samtidigt som han smaskade på sitt bröd - inte det bästa valet han hade gjort.

”I've really missed it. I've missed you.” Alicia tittade upp från sitt pillande på brödet. Hennes ansikte mjuknade, i alla fall lite granna.

”I've missed you too.” Det var uppenbart att Justin tog in orden på ett helt annat sätt än vad Alicia hade gjort. Justin hade varit rädd och skakig, orolig över vad Alicia egentligen kände för honom. Han ville bara hålla henne i sina armar. Åh, må gudarna veta hur mycket han hade saknat det.

Justin skrattade plötsligt från ingenstans, men det kanske var bra att han väckte Alicias uppmärksamhet. Han älskade trots allt hennes framrusiga sida.

”It feels like you has been gone for at least a months.” Alicia skrattade. Det var så skönt att höra henne skratta, och se henne le. Justin blev helt varm i hela kroppen.

”Maybe” svarade hon eftertänksamt.

”Maybe.”

 

Han fick med henne till sitt rum tillslut, efter många om och men. Både hon och han insåg att de behövde prata. Så med Justin lutad mot väggen med Alicia sittandes mellan hans ben, hans armar runt hennes midja såklart(han skulle aldrig klara av att inte få röra vid henne när de satt så nära), pratade de. I början gick det segt, och stelt. Justin fick hela tiden driva det framåt, alltså blev det en hel del snack om Alicias liv. Dock sa hon inte så mycket. Hon verkade hela tiden försöka slinka undan. Justin tänkte inte så mycket på det just då. Hon var faktiskt väldigt mystisk. Han hade vetat redan sedan tidigare att det var någonting hon höll inom sig. Om det var någonting Justins mamma lyckats att lära honom, så var det att det inte var bra att hålla saker inom sig.

”You know that you always can talk to me, right!?” utbrast Justin plötsligt från ingenstans. Framför sig nickade Alicia och pojken kramade henne hårdare. Han kunde inte riktigt se Alicias ansikte, då hon gärna dolde det. Ibland fick han sina blickar, blickar han inte ville se. Blickarna var dystra. Istället för att prata, vilja tala ut om saken, kramade han bara henne hårdare. Om Alicia var ledsen, var han ledsen. Tack och lov hade han lärt sig minst en ny sak om flickan – hon gillade inte att prata om sig själv.

 

”Do you want to play a game?” Alicia tittade upp på Justin, log och nickade sedan.

”Sure. Which kind of game?” Justin flinade.

”Truth or dare.”