Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=F6dZmEs7jUA

Det svarta mörkret hade lagt sig över staden. Justin stod på hotellrummets balkong i endast jeans och t-shirt. Om han nu frös eller inte i den kalla novemberkvällen hade han inte känt efter.

Blicken var riktad mot allt. Allting som hände där nere i den mörka staden såg Justin ovanifrån.

Han såg ett litet barn som sprang runt, i tårar. Kanske letade han efter en borttappad moder.

Han såg ett ungdomsgäng gå in, skrattandes, i en nattklubb. Tjejerna hade överdrivet korta klänningar och killarna såg överdrivet mycket på just det klänningarna inte täckte.

Han såg en sak till. Det lyckliga paret som hand i hand gick och log mot varandra. Justin kunde inte känna sig mer ensam.

 

Justin var alltid omgiven av folk. Vart han än gick fanns det alltid någon där som kände igen honom. I början hade det varit roligt. Han hade fått känna sig älskad, älskad av... alla. Om någon försökte trycka ner honom, behövde han inte längre själv stå upp för sig själv på egen hand. Han hade sina fans.

 

Visst var det fortfarande... hm, roande att alla kände igen honom. Ibland var det mindre roande. Ibland behövde han vara ensam. Den tiden fick han inte ofta. Oftast brukade han utnyttja den till max. Nu var han ensam, men han hade mycket hellre haft Al-... hon vid sin sida.

 

Hon. Justin kunde inte säga eller tänka hennes namn. Alla, typ alla på hela jorden, visste vem hon var. Hon var anledningen till att han satt här, och ja, det visste alla också.

 

Att ha övergått från att stå och sucka, satt han nu och suckade. Han visste inte vad han skulle göra. Han visste knappt vad han skulle tänka. Han kände sig både tom, sårad och besviken. Besviken på sig själv. Hjärtat värkte som aldrig förr. Det kändes värre än när någon slog till honom. Justin lutade sig mot väggen och blundade. Från mobilen genom hörlurar spelades Anywhere else but here. Det var ingen mindre än hon som hade tipsat honom om den låten.

 

I'm staring at the clock,
I'm wondering why I'm still here, yeah.
And my head's about to pop,
I'm thinking that you best stay clear, yeah.

Oh, how did I get stuck in this predicament, I don't know.
I want to throw this repetition out the window.
I'm gettin' tired, of wondering why I'm still here.

And I wish that I could,
Snap my fingers, make myself disappear.
Snap my fingers, get myself out of here.
Snap my fingers, snap my fingers, oh, oh.

 

”Knäppa mina fingrar och få mig att försvinna. Knäppa mina fingrar och få mig själv ut härifrån”. Låten passade så otroligt bra in på Justin. Han ville bara försvinna, i alla fall ett tag. Få åka bort härifrån. Kanske till dåtiden?

 

”I want you to be my girlfriend”. Alicia hade stirrat på honom, ah, Justin visste inte hur länge. För honom hade det känts som år. Åren gick innan Alicia åtminstone stängde munnen.

”Me?” hade hon hest frågat.

”Yes, you” hade Justin tänkt, men han hade inte sagt det. Han hade bara stått där och glott på henne. Han kunde inte prata. Han hade varit så nervös inför frågan. All hans kraft hade gått till den. Tänk om han förstörde allting nu. Tänk om hon aldrig mer ville se honom. Tänk om- Ja, att tänka att hon skulle kyssa honom just i det ögonblicket och sedan nickade ivrigt hade Justin inte änns vågat tänka. Tänk att man kunde vara så lycklig som han hade varit då.

 

Bara ett minne fick honom att rysa över hela kroppen. Hon var så fin... När han tänkte på henne fick han upp en bild i huvudet. Bara en bild av henne gjorde honom helt skakig. Hon var så levande. Hon var så nära. Ljust, gyllene hår som hängde ner över hennes axlar. Ögonen som alltid var lika stora när dem tittade på honom. Så oskyldiga, så vackra. Justin rös bara han tänkte på dem. Tänk vilken effekt hon hon måste ha på honom i verkligheten, när han blev helt ställd av bara tanken.

 

Justin visste inte vad som var bäst med Al- hon. Usch, det var så svårt att inte få tänka det vackraste namnet i hela världen. Var det bästa med henne hennes sätt att säga hans namn, hennes sätt att ta vara på varje dag eller hennes sätt att bara vara? Hon vågade att bara vara sig själv. Justin insåg att det slog allt.

 

Allting kunde inte köpas med pengar. Justin stod nu fats vid sitt nya tycke. Förut hade han inte varit säker. Vänskap kunde köpas och kärlek kunde köpas, ja, kanske dock inte äkta. Vem brydde sig om äkta saker nu för tiden? Kolla bara på alla diamanter som alla gick runt och bar. Hur kunde man se om dem var riktiga eller inte?

 

Den stora punkten till att Justin börjat tycka som han tyckte, var tidsmaskiner. Om det fanns en tidsmaskin han kunde köpa, ja, då skulle han nog kunna bli lycklig igen. Tyvärr finns det inte tidsmaskiner. Tyvärr kunde Justin aldrig bli lycklig igen. Stämde det? Det var ju så han beskrev det.

 

Om han hade varit en vanlig kille skulle detta aldrig ha hänt. Bråkets innebörd skulle de aldrig änns diskuterat. Man kunde frågat sig varför han inte hade berättat någonting. Han frågade sig själv den frågan jämt. Varje minut, varje sekund. Han hade varit så uppe i allting. Det var som att han nyligen landat på Jorden. Han hade landat på Jorden när hon lämnat hans sida. Han hade nästan varit för kär. Han hade tagit henne för givet.

Justin suckade och spände nävarna. Varför hade han varit så dum i huvudet? Varför var han så dum i huvudet?

'Cause I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be, anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
Could be catching the wind,
I could be seeing the world.
I could be riding with the top down, kissing my girl.
I could be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.

 

Kanske skulle han inte änns ha träffat henne om han inte vore känd. Kanske vore det bättre att inte få vara hennes vän, än att inte veta att hon fanns.

 

Justin tog ur sin hand ur fickan. När han öppnade handen var den inte tom. Inuti låg den. Ett halsband i rent, äkta silver. I mitten av bandet vilade ett hjärta, ett tjockt hjärta. Vid hjärtats kanter var det smyckat med ränder. På den högra sidan framifrån låg där en ros med två små blad på. På andra sidan stod det någonting. Om man tittade närmare kunde man se texten, texten Forever.

 

Hon skulle ha fått den. Den var hennes. Justin hade inte hunnit ge den. Kanske vore det bäst. De två hade inte varat för evigt. Eller hur!?

Han stängde handen igen och kramade halsbandet hårdare. Han blundade, tänkte sig tillbaka. Tänk om den lilla prylen i hans hand nu legat runt hennes hals. I så fall skulle det åtminstone funnits ett bevis på att hon en gång var hans.

 

Justin ställde sig upp och hängde på räcket. Med hakan på armarna blickade han ut över staden, denna gången med stängda ögon. Ögonen var trötta. Han var trött. Egentligen borde han sova. Klockan var mycket och kommande dag skulle ha behöva gå upp tidigt, men han kunde inte. Hans huvud var allt för överfylld med tankar. Huvudet skulle typ explodera snart. Justin skulle typ explodera snart.

 

Om det var någon Justin alltid följde, så var det hans drömmar. Det var hans drömmar som tagit honom dit han var i dag. Att följa sina drömmar, att tro på att man kan bli vad man vill, hade varit viktig för honom. Det var viktigt för honom.

 

The sun is coming up, I wanna get out of there.
Well here we go again, I'm back to where I began.
Oh, you can take my checkbook,
Credit cards and keep 'em.
I'd give 'em up for just a little bit of freedom.
And my escape, I'm planning it in my head.

And I wish that I could,
Snap my fingers, make myself disappear.
Snap my fingers, get myself out of here.
Snap my fingers, snap my fingers, oh, oh.

'Cause I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here
I'd rather be, anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here,
I could be sippin' a drink,
I could be gettin' a tan.
I could be hanging on the beach,
With my toes in the sand.
I could be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.

 

Texten var gripande, men det hade Justin insett redan första gången han hörde det. Han och hon hade gått en promenad och tillslut stannat vid havskanten. Det hade varit så underbart allting. Hennes läppar mot hans skulle han aldrig glömma. Hon hade inte bara visat honom en fantastisk låt den kvällen. Hon hade också visat honom äkta kärlek.

 

Justin satt och lyssnade på låten. Ja, för vad skulle han göra? Allting kändes ändå meningslöst.

Kanske skulle han ha sprungit efter henne när hon sprungit iväg några timmar tidigare. Justin hade ofta upplevt att han tänkte tillbaka på allting dåligt han hade gjort och sagt till sig själv:

”Om jag får leva om den här dagen, ska jag göra den så här”. Egentligen borde han inte tänka så.

1) Visst, alla ville bli en bättre människa, men alla kunde inte vara den perfekta människan. Justin hade lagt så mycket energi på att bli någonting som han inte var, bli någonting som han inte kunde. Även om alla andra verkade tycka det, så var han inte en särskilt bra person egentligen. Kolla bara på henne. Vilken bra person gjorde någonting sådant mot världens mysigaste tjej?

2) Om han inte hade gjort det där misstaget från början så hade han aldrig upptäckt närhan gjort rätt. Då kanske han skulle satt högre krav på sig själv och försöka upprätta ännu svårare nivåer som han inte alls var kapabel till. Hur skulle det sluta då?

 

Killen med allt för många tankar lutade sig åter fram över räcket. Sin öppna handen sträckte han ut framför sig. På handen låg halsbandet. Ni vet, hennes halsband. Justin spreta med fingrarna. Han var osäker. Skulle han släppa halsbandet? Skulle han släppa dem två?

 

No more but stop, sittin' in traffic.
Wakin' up at 6 in the morning, ain't gonna happen.
No more office, no more line ups.
You can just forget about it, we want freedom.
We want freedom.

And I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.

I could be catching the wind,
I could be seeing the world.
I could be riding with the top down, kissing my girl
I could be sipping it in,
I could be living it up.
I could be sitting there, oh I'm not giving up.

Could be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
I'd rather be anywhere else, anywhere else,
Anywhere else but here.
Anywhere else but here.
Anywhere else but here.

 

Fingrarna åkte tillbaka och kramade om smycket. Långsamt drog han in handen till kroppen igen. Han ville inte släppa taget. Han var inte redo att släppa taget om varken halsbandet, hon eller vad dem två hade tillsammans. Hon visste det. Han visste det. Han älskade Alicia Nellie Dawson.

 

http://www.youtube.com/watch?v=XOLWDuKXYy8

Livet var full med möjligheter, men även fylld med gropar. Livet var fantastiskt, men även en plåga. Alicia visste. Hon hade fått uppleva både det ena och det andra. När man hade det som bäst, gick allt åt helvete. När man trodde att man inte skulle klara av en till dag i denna sörjan, vände plötsligt humöret och allting blev helt underbart - igen.

 

Justin hade dragit iväg och repade för fullt inför kvällens konsert. Alicia hade fått reda på det genom en sms han skickat till henne. Ett sms... Han hade inte mage nog att säga det öga mot öga. Justin hade tillbringat hela föregående dagen med Alicia. Varför hade han inte berättat någonting om morgondagen för henne då? Hur länge hade han vetat om det egentligen? Alicia tvivlade stark på att träningstillfällena bara dök upp sådär helt plötsligt.

 

Ännu en tråkig dag väntade. Scooter hade gett flickan en slags semester, som han fint hade kallat det. Han hade fullt upp och klarade inte av att underhålla Alicia också på köpet. Hon förstod. Livet kunde plötsligt få omständliga vändningar. Det var okej, men det var inte okej när man visste om det flera dagar innan och inte sa någonting. Justin Drew Bieber kunde känna sig träffad.

 

Till Alicias förvåning mötte hon en ensam Ryan i hissen. Dem hade inte pratar med varandra sedan kyssen. Faktum var att dem inte änns hade sett varandra. Alicia gav honom en kort blick, visste inte riktigt vad hon skulle ta vägen. Det skulle vara fel om hon log, för allt hatade hon honom fortfarande. Om hon log kunde Ryan också misstolka hennes beteende som att hon gillade honom mer än vad hon gjorde. Uh. Hon gillade inte änns honom som en vän. Han var inte hennes vän. Han var bara en person som betydde väldigt mycket för Justin – hur han nu kunde göra det hade Alicia ingen aning om, men det var en annan femma – som hon i sin tur bara fick stå ut med. Alicia visste att en dag skulle Ryan inte orka hålla på och reta henne till vansinne. Den dagen längtade Alicia efter. Tänk vad skönt att slippa Ryan. Ryan och hans jävla ego.

 

Ju mindre hon brydde sig om han ständiga, retsamma ord, desto tråkigare blev det för honom att änns tänka tanken att reta upp henne. Dock var Alicia för... för stark för att låta någon trycka ner henne. Han om någon hade också lagt märke till när det bäst gick att få henne att må sämre – då hon redan mådde dåligt. När hon redan var ledsen orkade hon inte tjafsa emot. Hon lät honom rulla. Hon lät sig ta in av hans ord. Det hade hänt en gång. Alicia knöt nävarna och spände blicken i väggen. Det skulle inte få hända igen. Hon skulle vara starkare denna gången. Inte änns Justins ögon skulle få henne svag.

 

Till Alicias förvåning hälsade Ryan. Tänk att ett enkelt hej kunde få hennes tankebanor att gå igång så mycket som de gjorde. Varför hälsade han? För att inte verka oförskämd hälsade hon tillbaka. Hon kunde inte låta bli att undra, skulle det bli såhär nu? Skulle deras bråk vara bortblåst och över? Allting blev som bortglömt på grund av den där kyssen. Skulle hon bli lättad? Alicia hade inte sett det, men när hon tänkte tanken kunde hon inte låta bli att gilla den. Inget mer bråk... Inga mer taskiga kommentarer hon behövde vara beredd på. Ingen mer elak Ryan. Tanken lockade faktiskt mer än vad hon hade hoppats.

 

”What are you going to do today?” avbröt plötsligt Ryan tystnaden med. Han såg fundersamt på Alicia som tittade på honom utan att möta hans blick. Hon ryckte på axlarna och lät blicken sträva iväg. Hon talade sanning. Sanningen sved. En dag utan någonting att göra var som att läsa en bok som inte innehöll några ord. Tråkigt var känslan Alicia sikta mot.

”Do you want to hang with me and Chaz?” Alicia reste blicken och nickade ivrigt. Hon fick snabbt se ett leende från Ryans sida. Ett leende som inte dog ut. Alicia ställdes mot väggen. Det var första gången hon fick se honom le, le mot henne istället för emot.

”I would love too.”

 

Alicia hade inte haft såhär roligt sedan... ja, hon visste inte när. Ända sedan hennes föräldrars död hade hon mått dåligt varje gång hon log. Det var som att en inre röst undrade varför hon log. Le? Hur kunde hon le när hennes föräldrar inte fanns mer? De hon hade levt med i sexton år. De hon levde tack vare. Hon hann inte änns tacka dem förrän de var borta och de skulle aldrig komma tillbaka.

 

Anledningen till Alicia blivit så road, var Chaz. Hon hade aldrig träffat någon som var så usel på charader som han var, men som ändå gav in både själ och hjärta i leken. Det var bara en lek, men inte för honom. Alicia bevakade kriget mellan honom och Ryan. Vem skulle vinna? Vem skulle ta hem den där tjugo poängaren?

 

”Yes!” utbrast Ryan när han lyckades ta hem poängen i den sista rundan. Det gav honom också första platsen. Alicia log glatt. Hon var en nöjd tvåa med ynka fem poäng efter vinnaren, men henne gjorde det inget. För henne var det inte på blodigaste allvar. Chaz såg helt nere ut. Han la sig i fosterställning på golvet, med tummen i munnen och mumlade saker som; ''varför jag?'' och ''jag som var så jävla duktig!''. Alicia skrattade så mycket att hon fick ont i magen och nästan behövde lägga sig ner hon också. Ja, man kunde verkligen fråga sig varför Chaz inte vann. Vilken kunskap pojken hade... eller inte.

 

Chaz gick efter ett tag över till att skylla sin förlust på sina motspelare, som han fint hade kallat dem. Snäll Chaz. Det var självklart att det var deras fel. Vem såg inte att han skulle föreställa en kanin när han hoppade runt på golvet råmade. Ja, saken blev inte bättre av att han faktiskt använde sin röst, som man inte fick, och fick därmed poängavdrag. Chaz hade en del att inse. Kaniner var inte så klumpiga som honom och de råmade inte. Faktum var att de för det mest inte sa ett knyst. Chaz behövde också lära sig reglerna och godta att det faktiskt var så det var. I charader fick man inte använda ljud. Ingen skulle nog ha någonting emot om Chaz blev en bättre förlorade, även om det var en ganska roande syn att se honom hopkrupen på golvet. Japp, intressant avslutning på ett ganska roligt spel. Alicia var mest glad över att slippa höra hur ful hon var. Ja, det var Ryans beteendeförändringar hon pratade om.

 

Tillslut insåg Chaz att alla, de tre, behövde glömma denna hemska incident. Han insåg det efter att Ryan och Alicia påpekat ett antal gånger – vi snackar höga siffror här – om hans nederslag. Lilla Chaz kom då på idén med filmtittande, så några minuter efter satt alla bänkade i soffan, nergrävda under filtar och skålar med popcorn i knät. Chaz hade bestämt dragit ner Alicia i sin famn och lagt armarna kring hennes midja. Det hade fått henne att vrida sig om i skratt. Det kittlades. Då hade hon inte märkt de avundsjuka blickarna Ryan kastade åt deras håll. Det fick Chaz att flina. Han tyckte det var otroligt roande att Ryan hade en crush på Justins flickvän. Framför allt var det roande för att han förnekade det så.

”What are you smiling at?” Alicia tittade upp och såg Chaz ansiktsuttryck. Han skakade på huvudet åt hennes fråga samt skakade av sig flinandet.

”Nothing” småskrattade han och vände sedan blicken mot tv:n. Alicia ryckte i på axlarna, mest som en reflex för att ingen ändå kunde se henne i mörkret. Hon gosade ner sig i Chaz famn och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Lagom till att hon riktade blicken mot skärmen var förtexterna slut. Let the movie begin...

 

Självklart hade killarna valt en skräckfilm. Alicia hade inte heller förväntat sig någonting annat. Hon vred som om i Chaz famn varje gång någon skrek på filmen eller hon skrek i verkligheten. Chaz bara skrattade åt henne och kramade henne hårdare. Alicia blev genast lugn, och trygg.

 

Efter ungefär halva filmen mumlade Chaz någonting i Alicias öra. Det enda ordet Alicia hann uppfatta innan han reste sig upp var 'leave'. Alicia var snabbt på fötterna och tog sedan över platsen där Chaz suttit. Visst kändes det konstigt och stelt att den endast var kvar hon och Ryan i rummet, men just då orkade Alicia faktiskt inte att bry sig.

 

Filmen rullade vidare, så även Alicias fobi för monsterna som kidnappade människor. Ibland kunde hon se Ryan flina mot henne. Vid ett tillfälle när Alicia ryggade till gav Ryan henne en längre blick.

”You know, If you want, I can protect you.” Alicia gav honom först en smått förvånad blick, samtidigt som han flinade mot henne. Han njöt. Om han bara skojade eller retas med henne - ah, i det läget kunde Alicia inte avgöra vilket.

”I just kidding” la han till efter en stund. Han hade väl sett Alicias förvirrande min.

 

Alicia ryckte till när hon hörde hur en dörr slog igen. Hon öppnade ögonen och insåg efter en stund av gäspningar att hon låg i en soffa, samma soffa som hon nyligen suttit och kollat på film i. Var försvann de där timmarna? Och vart tog filmen vägen? Alicia hade gett tv-skärmen en blick och då fått se att den var släckt. Bäcksvart. Mer frågor hann hon inte tänka, för hon hörde hur någon var på väg in i rummet. Utan att tänka efter stängde hon kvickt ögonen och låtsades att hon sov. Stegen kom närmare och närmare. Tillslut kunde hon höra hur personen andades. Alicia fortsatte att spela teater, och helt ärligt gick det inte så bra. Det var inte helt lätt att hålla pokerfacet när hon kände en varm hand mot hennes kind. En varm hand som smekte hennes kind. Var Justin tillbaka? Alicia ville le, men tvingade sig själv att inte göra det. Hon sov, och det fick hon ständigt påminna sig om.

”Why do you have to be so beauitful?” Rösten fick Alicia att stelna till. Rösten tillhörde Ryan Butler.

 

Att Alicia var helt vilse, kunde man se på flera mils avstånd. Ryan hatade henne, eller hur!? Precis som innan. Detta var inte som innan. Detta var annorlunda. Alicia visste inte vad hon tyckte om saken. Hon visste inte om hon skulle gilla det. Varför hade Ryan varit så snäll mot henne? Sådär helt plötsligt... Alicia förstod verkligen inte. Nej, hon var helt klart förvirrad.

 

”Wow, man, you need to be really boring if you get Alicia fall asleep” Chaz missade som vanligt inte ett tillfälle att retas. När han kom tillbaka till tv-rummet vart inte bara filmen slut. Alicia var också slut, men nu hade hon i alla fall vaknat till.

De stod mitt i rummet när Chaz kastat ur sig meningen, i skratt, som fick Ryan att räcka ut tungan. Sedan hade Ryan givit Alicia en flörtig blick. Ännu en blick från hans sida hon inte blev klok på. Ännu en blick hon inte kunde tyda.

”It's not my problem that Alicia thought that the movie was lame” sa Ryan och behöll hans flörtiga blick. Alicia skrattade. Det var först då hon la märke till det. Det där var troligen det första Ryan någonsin sagt till Alicia som inte innefattade kränkande ord. Det första gången hon skrattade med honom istället för emot.

Chaz gick fram till Alicia och la armen runt henne. Värst vad han var kramsjuk. Var det så hemskt att vara ensam i en timme, eller kanske två?

”We can take a scarier movie next time, babe” sa han samtidigt som han log snett. Alicia låtsasskrattade och boxade honom retfullt på armen. Hon hann med att se Chaz skratta innan hon vände sig om.

”Very funny” mumlade hon samtidigt som hon gick mot sitt rum, med killarnas skratt bakom sig.

 

Justin anlände lagom till middagen, alltså hade nästan hela dagen svepas bort. Alicia visste inte var all tid hade tagit vägen, var dagen hade tagit vägen. Justin var trött, så det första han gjorde var att slänga sig i soffan. Han såg så lugn ut där han låg med stängda ögon. Han var så vacker. Mitt i hennes förtrollande ögonkast på pojken, öppnade han ögonen och tittade tillbaka mot henne. Han log. Alicia vände kvickt bort blicken. Hon ville inte se mer av dem där ögonen. Hon orkade inte se mer. Förstod inte Justin att hon var arg på honom? Arg kanske var att ta i. Det han hade gjort – eller snarare det han inte hade gjort – var egentligen någonting så litet sett till det hela. För det var just allting han hade gjort som fick henne så förbannat arg. Denna lilla grejen som i vanliga fall bara gjorde henne irriterad, var bara någonting litet i hans spel. Vad var nästa steg?

 

Alicia borde ha varit förberedd på att Justins ständiga blickar, och hans ständiga frågor som var riktade mot henne vem han än pratade med. Alicia satt bara och petade i maten. Hon hade varken styrkan eller lusten att få in sig de där motbjudande köttbitarna. Någonting annat som var motbjudande, ja, det stod Justin för. Det var som att hon blev irriterad bara för att han var i hennes närhet, och så skulle det inte vara när man var kär i personen. Hade Alicia tagit fel på sina känslor för pojken? När hon tittade på honom den middagen såg hon inte den livfulla, glädjespridande Justin hon kunde sitta och titta på i timmar. Hon såg någon som tagit över platsen Ryan hade haft tidigare. Hon såg en person med brunt hår och bruna ögon. Om han nu hette Justin eller inte, spelade inte henne någon roll. Det där pirret i magen hon alltid fick när hon hörde hans namn, det var borta.

 

”You really suck at this.” Alicias retfulla ord fick Ryan att kasta en sur blick mot henne. Det fick henne i sin tur att skratta ännu mer, och köra om Ryan ytligare en gång.

”ÄH!” Ryan kastade kontrollen i soffan.

”This is hopeless”

”I can teach you, if you want.” Alicia flinade mot honom. Hon fick fingret från killens sida som svar.

Tv-spel verkade vara någonting för Alicia. Chaz hade hon redan spöat tidigare, så hårt att han också gått iväg som Ryan nu såg ut att göra.

”Come on, don't be mad!” Ryan muttrade, slängde munkjackan över axeln och lämnade Alicia ensam i mörkret, eller ja, fullt mörkt var det väl inte med både en lampa som var igång och tv-skärmen som lyste upp en bra del av rummet. Rummet var heller inte så stor i sig.

”I can play.” Alicia ryckte till. Det där rösten skickade kalla kårar längst med hela hennes ryggrad. Hon vände sig om och fick se Justin, och vad gjorde han? Jo, han log, såklart. Hans flickvän log inte tillbaka. Det tryckte på hennes hjärta när hon tänkte på det. Flickvän... Ha, han kunde ha ett förhållande med sig själv den självupptagna lilla fjanten. Just då, var det precis så hon såg honom. Hur hon skulle få honom att förstå, det var upp till ödet att bestämma. Justin ville dock annorlunda.

 

Alicia hade rest sig upp samtidigt som hon skakade på huvudet.

”It's okey. I should go to bed.” Justin höjde ena ögonbrynet. Oh, detta lovade inte gott. Justin och upphöjda ögonbryn... mm, ingen bra blandning. Alicia förstod vad som komma skulle, men problemet startade där. Hon gjorde ingenting för att hejda det. Tvärtom.

”Oh, so you can play with Ryan but not with me?” Alicia skakade igen på huvudet. Det blev en sån där typisk 'nej, inte alls'-skakning. Justin förstod, men han gav sig inte.

”Why are you so weird today?” I det fallet hade han all rätt att uttrycka sig så, därför tog Alicia några steg mot dörren. Skulle hon orka med ett till bråk med den hon älskade? Även om hon inte kände så just då, visste hon det. Djupt där inne, älskade hon Justin mer än allting annat. Det kändes som att han såg det mer än vad hon gjorde. Det kändes som att han utnyttjade det. Hon ville bli behandlad som hon behandlade andra. Förstod han inte det kunde han dra härifrån.

”Huh?” Alicia ryckte till. Hon tittade upp på Justin med förvirrade ögon. Han såg arg ut. Det var inte meningen att göra honom arg. Själv kände hon sig förvånansvärt lugn.

”I just think that...” började hon i tveksam takt, men avslutade aldrig sin mening.

”Think that?” Justin pushade på i hög ton. Det gjorde inte saken bättre.

”I mean, it's like you living in your own bubble.” Justin la armarna i kors över bröstet. Oh, där kom ögonbrynet upp igen. Fan. Han tolkade allting helt fel och fick Alicia att svettas. Hon blev nervös.

”Yeah, you never listen to anyone else but yourself.” Justin fnös högt och spände ögonen i flickan.

”That's just not true!” protesterade han högljutt. Alicia nickade samtidigt som hon bet sig i läppen.

”Oh, som you can just go around here and do nothing?” Han tog en paus innan han fortsatte.

”Why do you think you're here from the start?” Alicia visste inte vad hon skulle svara. Ärligt, hon förstod inte vad han menade. Menade han att hon inte kämpat, att hon tagit sig hit på grund av Justin? Åh, han var så illa ute. Just då tänkte Alicia inte på att han inte visste om hennes döda föräldrar, att han inte visste hur mycket hon hade kämpat, och vad hon hade kämpat sig igenom. Det Justin antydde var förödmjukande.

”So I haven't fight?” Det var inget tvivel om att den höjda tonen i flickans röst. Justin såg inte heller förvånad ut. Skulle detta läggas i ännu ett av deras gräl?

”No, you haven't.” Alicia spände nävarna och käkarna. Nu blev hon arg. Nu var det allvar. Hon tog ett steg närmare Justin och spände ögonen i honom.

”Say it again if you dare.” Justin skrattade åt henne. Ett riktigt hånskratt.

”I hate you” utbrast Alicia plötsligt. Justin slutade att skratta, men han såg inte allvaret i både hennes röst och orden just då. Han gav Alicia samma blick som hon nyss gett honom, och tillade samma sak som Alicia:

”I hate you more.”

”Fine. So maybe we should break up then?” Alicias ögon blixtrade säkert av ilskan som fanns däri. Om hon nu inte hade så bra självkontroll, hade hon slagit till honom på käften. Han var äckligt kaxig. Plötsligt skrattade han.

”I would love too get away from you.” Alicia gav honom en sista blick innan hon vände som om och gick iväg. När hon kommit svängt av vid korridorer började hon att springa. Vad hade nyss hänt? Tårarna kom rinnande innan verkligheten hunnit ifatt. I ren panik kutade hon in genom rummet, låste kvick dörren inifrån och slängde sig sedan på sängen. Hon skakade av både tankarna och av gråtattacken som kom upp. Det var slut nu. Alicia hade trott på ännu ett bråk men det hade blivit någonting mycket värre.

 

Hon stod ensam kvar. Vart hon var, på toppen, på botten, ja, det visste bara hon. Ibland var allting bra. Ibland var allting piss. Tänk att en dag kunde ändras så. Alicia hade ingen att ringa. Hennes föräldrar var döda och hennes vänner var sura på henne. Paulina hade hon fortfarande inte prata med sedan bråket om Justin. Det var just Justin som fick henne att må bra igen efter det. Vem skulle få henne att må bra nu? Alicias gråt blev bara värre är hon tänkte på Justin. Hon kröp ner under täcket och blundade. För första gången sedan hon träffade Justin grät hon sig till sömns.

Kapitlet är klart och kommer ut i morgon på eftermiddagen. Tjuvkik:

"Hon stod ensam kvar. Vart hon var, på toppen, på botten, ja, det visste bara hon. Ibland var allting bra. Ibland var allting piss. Tänk att en dag kunde ändras så. Alicia hade ingen att ringa. Hennes föräldrar var döda och hennes vänner var sura på henne. Paulina hade hon fortfarande inte prata med sedan bråket om Justin. Det var just Justin som fick henne att må bra igen efter det. Vem skulle få henne att må bra nu? Alicias gråt blev bara värre är hon tänkte på Justin. Hon kröp ner under täcket och blundade. För första gången sedan hon träffade Justin grät hon sig till sömns."

De drog med sig Chaz, och Ryan, efter Alicias motsägelser, men hon förstod också tillslut att det skulle vara roligare med två till.

De satt i en ring på golvet med en flaska mellan sig och två kortlekar – en till sanning, en till konsekvens. Justin skyllde på att han inte hade någon fantasi. Ryan började att snurra flaskan. Bredvid honom satt Justin och bredvid Justin satt Alicia och höll i sin pojkväns hans. Ibland log dem mot varandra. Flaskan stannade tillslut på Chaz som inte var sen med att visa vad han tyckte om saken.

”Fuck!” Chaz stönade och gned sig i ansiktet. De andra skrattade.

”Why do I always have to start?” Ryan vinkade bort hans fråga och ställde istället en egen:

”Truth or dare?”

”Dare” svarade Chaz direkt och Ryan nickade. Han lutade sig mot korten och drog ur ett från leken. Lagom till att han tänkte vända på kortet öppnades dörren och in kom Alfredo.

”Did you forgot me?” Han flinande. Justin skakade på huvudet i ett skratt. Om det var någon Justin visste att Alfredo älskade, så var det den här leken. Han satte sig ner på Alicias andra sida och släppte henne inte med blicken.

”Aren't you too young for this game?” Alicia skakade på huvudet och skrattade. Justin log mot henne och kramade hennes hand lite hårdare.

”But you're just a baby” envisades Alfredo och fick Justin i skratt. Alicia tittade surt på sin pojkvän som inte var sen med att förklara sig.

”You're my baby.” Alicia skrattade och skakade sedan på huvudet. Justin tyckte att det var oerhört skönt att se henne le.

Plötsligt från ingenstans skrattade Ryan till – sådan här riktig skrattattack. Alla tittade undrande på honom.

”The... card” kläckte han ur sig mellan skrattet. Justin sträckte sig efter kortet och läste det sedan högt och tydligt.

”Send a porn-message to someone you have make out with.”

 

”I didn't even no that Chaz have make out with someone” sa Alicia i fnitter. Justin skrattade åt hennes kommentar, det gjorde Alfredo också. Chaz tittade surt på henne och Ryan... ja, han bara hatade henne som vanligt. Dock såg Justin att ett skatt ifrån Ryan inte var långt borta.

”Couldn't we have start a little bit kinder?” Alla skakade på huvudet och fick se Chaz stönade igen. De satt bakom honom och skrattade i soffan. Han satt framför dem med sin mobiltelefon uppe.

 

Efter mycket skratt, stönande och bedjande om nåd, fick dem äntligen iväg det där smset. Vad som stod i vill ni inte änns veta.

Därefter satte de sig i ringen igen och snurrade på flaskan. Denna gång blev det Alfredos tur att svara.

”Truth or dare?

”Dare” svarade han självsäkert. Chaz tog upp ett kort, och det visade sig att Alfredo hade tur.

”Take off optional clothes.”

“Easy.” Alfredo ryckte på axlarna och drog av sig tröjan. Ingen gav större uppmärksamheten åt honom ändå, inte änns Alicia. När Justin tittade på henne såg hon lugn och oberörd ut. Hm, var hon lika lugn på insidan?

 

Tredje gången gillt gick till Ryan.

”Truth or dare?”

”Hm... truth.” Efter att alla hade ropat fegis till honom ändrade han sig tillslut. Alfredo drog upp ett kort från konsekvenshögen.

”Make out for five minutes with someone from the opposite sex.” Alla gjorde oh-ljud och tittade på Alicia. Justin drog henne genast intill sig. Ryan låtsades att han skulle kräkas och Justin gav honom genast sura blickar.

”No” muttrade han, kramade hårdare om Alicia och Alfredo skrattade.

”You know the rules, Justin.” Alicia tittade bedjande på honom med sina stora, fina ögon. Justin suckade. Hennes ögon, som han egentligen inte kunde motstå, kunde inte få reglerna att försvinna.

”It just a game” mumlade han mot hennes läppar innan han kysste dem mjukt och hjälpte henne sedan att resa på sig. Alicia tittade tacksamt på honom innan hon tveksamt gick mot Ryan. Det märktes att hon inte gillade honom.

 

En minut, två minuter. Ah, Justin trodde att han skulle bli tokig. Killarna hade tillslut gått med på att skicka ut Alicia och Ryan ur rummet. De hade förhoppningsvis förstått hur svårt det var för Justin, och hur ont det gjorde. Det räckte med att han visste att hans flickvän stod på andra sidan och väggen och hånglade med hans bästa vän. Han behövde inte se det också.

 

Tillslut kom de tillbaka. Alicia gick raka vägen ner till Justin och satte sig i hans famn. Justin kunde andas ut. Hon gav inte Ryan eller någon annan en blick, men Justin kunde lova att alla tittade på henne.

”Are you alright?” frågade han mjukt och försiktigt. Alicia mumlade och lutade sig tillbaka i hans famn.

”I'm always okey when you with me.” Det lät nästan som någon typisk raggningsreplik Justin skulle kunna använda sig av. Orden fick Justin att lysa upp i ett leende och krama henne hårdare. Han behövde inte oroa sig. Hon hade inte fallit för Ryans charm. Det var bara en kyss. Det betydde ingenting. Alicia visade sina känslor så på ett tydligt sätt, och Ryan... ja, han bara satt där. Justin antog att dem båda hatade varandra precis lika mycket som tidigare, men denna gång var Justin betydligt gladare över det än tidigare. Han ville inte änns tänka på om det hade varit tvärtom. Uh.

 

Det var troligen det minst kärleksfulla hånglet Ryan någonsin upplevt. Det var lågt ifrån det man egentligen kallade hångel. Att hångla innebar att ta på varandra, tyckte han. Om det inte hade varit Alicia som stått framför honom, hade han nog tagit på flickan också. Problemet var att det var Alicia. Problemet var också att Ryan vågade inte då. Tänk om han gjorde någonting sådant dumt som fick henne att rygga undan. Kanske skulle hon till och med gå och skvallra för Justin, hennes kära pojkvän. Ryan rös vid bara tanken. Han kände sig äcklad – äcklad av att hans bästa vän var pojkvännen. Om det inte varit så, hade Ryan troligen slagit till honom. Inte framför Alicia, nej, det skulle han aldrig ha vågat. Tänk om hon skulle få för sig att han gillade henne, ha! För det gjorde han ju inte, nej...

 

Trots att hånglet var som det var, hade Ryan aldrig upplevt något mer underbart. Alicias lena läppar mot hans. Söttman fick honom helt lustfylld och beroende av mer. Han ville ha mer. Han behövde mer. Hela tiden fick han påminna som om att detta var fel. Det var Alicia Dawson han stod framför. Det var Alicia Dawson nätta kropp han ville låta sina händer smeka överallt på. Det var Alicia Dawson han bara ville trycka upp mot väggen och krångla av henne tröjan. Detta var inte normalt. Detta var helt sjukt.

 

Ryan vägrade, även om han hade vetat sedan länge. Han hatade Alicia. Varför var hon tvungen att vara så vidrigt fin, vacker och ja, allt det där som hon inte fick vara i hans ögon. Varför kunde han inte bara se hennes mindre bra sidor? Svaret var enkelt. Han såg så mycket mer hos henne än bara en tjej med blond hår som vågade stå upp för sig själv. Han såg dem där smilgroparna man inte la märke till – i alla fall inte i första taget. Han såg dem där strecken i pannan hon fick när hon blev arg som var så förbannat sexigt. Nej, han fick inte tänka såhär. Ryan bestämde att han i kväll skulle slå till sig själv riktigt hårt. Kanske skulle han fatta då. Kanske skulle han förstå att den han såg mest, som han ville se minst, hatade honom lika mycket som han insett att han inte hatade henne.

 

En skakig Ryan gick tillbaka till dem andra. Han hoppades på att ingen skulle märka någonting. Alicia gick såklart direkt till Justin som tittade på henne med omtänksamma ögon. Ryan slängde två avundsjuka blickar mot deras håll innan han slog sig ner bredvid Chaz igen. Chaz dunkade till honom i ryggen och mumlade sedan tyst så att bara de skulle höra.

”Too bad that she's Justin's, huh!?” Utan att tänka sig för mumlade Ryan ah. Fan, nu visste Chaz.

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=4pqxuiAoSVE

Klockan var inte mer än tio på kvällen och Justin låg redan nerbäddad i sängen. Suckandet och jämrandet hade övergått till stirrande i väggen. Varför han inte kunde sova var väl ganska självklart. Lika självklart som att det saknades värme bredvid honom. Värmen tillhörde Alicia, och tydligen ville hon inte dela den med Justin, inte i dag.

 

Justin mådde dåligt. Det hade gått en vecka nu, men Justin tyckte att det mest kändes som två dagar. Han hade jobbat så mycket de senaste dagarna att han knappt hunnit att tänka efter. Alicia hade blivit undanlagd, kändes det som, eller hon verkade tycka det. Varje gång han kom hem – med hem menade han tillbaka till hotellet – hade Alicia tittat surt på honom. Det innebar att de nästan inte snackat någonting under hela veckan – och det påverkade såklart Justins sömn. När Justin inte fick sin sömn presterade han inte tillräckligt bra vid träningstillfällena, ansåg Scooter. Han själv parenterade annorlunda. Han gjorde sitt bästa. Sitt bästa var inte nog för Scooter. Scooter krävde alltid mer.

 

Att Justin var utmattad på alla plan hade dock hans mamma sett. Hon såg allt, verkade det som. Dock hade inte änns hon lyckats att få Scooter att dra ner på sitt tempo. Han körde sitt race och Justin fick anpassa sig. Så hade det alltid varit och det skulle säkert alltid förbli så.

 

Justin visste att allting skulle bli okej, han skulle lyckas klara av detta hårda liv precis som innan, om han bara slapp tänka på Alicia hela tiden. Hans mamma såg inte sin sons känslor till flickan. Det verkade som att ingen såg dem. Justin var oerhört förvånad. Han själv tyckte att det var uppenbart. Såg de inte hur mycket och ofta han tittade på henne? Ibland kunde han komma på sig själv med att bara sitta och stirra på henne när dem till exempel åt. Skillnaden från nu och förr var att hon inte tittade tillbaka. Det drev Justin till vansinne. Egentligen ville han bara dra iväg med henne därifrån. Egentligen ville han bara få allting uppklarat. De var tillsammans, eller hur!? Det hade inte varit en dröm, visst!? Justin ville att Alicia skulle berätta hur hon tyckte, ja, åtminstone visa det. Varje gång han tittade på henne, tittade hon bort. Varje gång han försökte prata med henne, mumlade hon tillbaka och fick honom att bli stum. Varför hon gjorde såhär kunde Justin förstå.

 

Popstjärnan visste att han behövde göra någonting, någonting för Alicia. Problemet var bara att han knappt kände henne. Vad gillade hon att göra? Justin hade verkligen frågat om deras förhållande vid fel tillfälle. Nu kändes det nästan värre än innan, även om han nu slapp gå och oroa sig över Alicias tycken. Nej, han behövde verkligen göra någonting, både för sin egen och Alicias skull.

 

Hur länge klarade man sig utan att få höra Alicias klara röst? Hur länge klarade man sig utan att få se den vackraste flickan i hela världen? Justin var i alla fall säker på att han hade nått gränsen. Han klarade inte det här mer. Han orkade inte. Han orkade inte med att Alicia var sur på honom. Han orkade inte med skuldkänslorna. Ja, allting var hans fel. Det här var hans fel. Det minsta han kunde göra var åtminstone att berätta för henne, be om ursäkt. Nu skulle han fixa det.

 

Med Chaz hjälp, nästa dag, lyckade han både hålla Alicia undan och fixa fram allting innan eftermiddagen hade gått till kväll. Det krävdes både kraft och tid, men det var det värt. Han tittade upp och fick se henne – ni vet, hon som han tyckte var den vackraste. Bredvid Chaz gick hon, skrattande, i en rosa sommarklänning. Hon var så vacker. I vanliga fall skulle Justin ha blivit avundsjuk, otroligt avundsjuk på Chaz, men han såg bara Alicia. Om hon bara insåg hur mycket han älskade henne.

 

Till en början satt de bara där, på en filt bredvid havet i skymundan, och tittade på varandra. Alicia hade först inte sett sådär underbart glad ut – ett leende som Justin älskade. För honom gjorde det inte så mycket, just då. Bara han fick sitta några centimeter framför henne så var han glad.

”Look, I know I've been dum, and I'm sorry.” Alicia tittade upp från hennes nertittande i marken och tittade istället på Justin med stora ögon. Kanske hade hon inte förväntat sig en ursäkt.

”It's okey. You just doing your job” mumlade hon och vek sedan undan blicken igen. Justin suckade och kliade sig nervöst i huvudet. Vad behövde han göra och säga för att allting skulle bli bra?

”I can see it on you that you don't think it's okey.” Inget svar och en tystnad uppstod. Justin satt nästan och skakade. Inte sånt där skakande som när Alicia var borta. Denna gång skakade han mer av nervösa skäl, och kanske av den kalla vinden som blåste tag i hans hår. Han kunde inte undgå att tänka på hur oerhört sexigt det var där Alicias ljusa hår fladdrade i vinden. Åter igen – hon var så vacker.

”Do you want some bread?” Alicia tittade upp och nickade långsamt. Justin tog fram korgen där all mat han hade med sig låg i. Alicia tittade storögd på honom.

”Why have you done all this?” frågade hon med en viss glädje i sin ton. Det gjorde Justin alldeles varm. Visst hade han fått henne att falla, i alla fall lite.

”Because I...” Justin suckade.

”I guess I just want to say sorry.” Alicia nickade. Först såg hon lite tveksam ut. Hon tänkte på någonting nu igen. Justin fick bita sig i läppen för att inte hoppa på henne med frågor. Gud vad jobbigt det var att hålla käften. Varför var hans alltid så nyfiken på Alicias tankar? Kanske var det för att han ville så mycket. I dagläget verkade det dock som att han ville mer än Alicia.

”I know that we haven't talk so much this week” fortsatte han mumlades samtidigt som han smaskade på sitt bröd - inte det bästa valet han hade gjort.

”I've really missed it. I've missed you.” Alicia tittade upp från sitt pillande på brödet. Hennes ansikte mjuknade, i alla fall lite granna.

”I've missed you too.” Det var uppenbart att Justin tog in orden på ett helt annat sätt än vad Alicia hade gjort. Justin hade varit rädd och skakig, orolig över vad Alicia egentligen kände för honom. Han ville bara hålla henne i sina armar. Åh, må gudarna veta hur mycket han hade saknat det.

Justin skrattade plötsligt från ingenstans, men det kanske var bra att han väckte Alicias uppmärksamhet. Han älskade trots allt hennes framrusiga sida.

”It feels like you has been gone for at least a months.” Alicia skrattade. Det var så skönt att höra henne skratta, och se henne le. Justin blev helt varm i hela kroppen.

”Maybe” svarade hon eftertänksamt.

”Maybe.”

 

Han fick med henne till sitt rum tillslut, efter många om och men. Både hon och han insåg att de behövde prata. Så med Justin lutad mot väggen med Alicia sittandes mellan hans ben, hans armar runt hennes midja såklart(han skulle aldrig klara av att inte få röra vid henne när de satt så nära), pratade de. I början gick det segt, och stelt. Justin fick hela tiden driva det framåt, alltså blev det en hel del snack om Alicias liv. Dock sa hon inte så mycket. Hon verkade hela tiden försöka slinka undan. Justin tänkte inte så mycket på det just då. Hon var faktiskt väldigt mystisk. Han hade vetat redan sedan tidigare att det var någonting hon höll inom sig. Om det var någonting Justins mamma lyckats att lära honom, så var det att det inte var bra att hålla saker inom sig.

”You know that you always can talk to me, right!?” utbrast Justin plötsligt från ingenstans. Framför sig nickade Alicia och pojken kramade henne hårdare. Han kunde inte riktigt se Alicias ansikte, då hon gärna dolde det. Ibland fick han sina blickar, blickar han inte ville se. Blickarna var dystra. Istället för att prata, vilja tala ut om saken, kramade han bara henne hårdare. Om Alicia var ledsen, var han ledsen. Tack och lov hade han lärt sig minst en ny sak om flickan – hon gillade inte att prata om sig själv.

 

”Do you want to play a game?” Alicia tittade upp på Justin, log och nickade sedan.

”Sure. Which kind of game?” Justin flinade.

”Truth or dare.”

 

”No” muttrade han, kramade hårdare om Alicia och Alfredo skrattade.

”You know the rules, Justin.” Alicia tittade bedjande på honom med sina stora, fina ögon. Justin suckade. Hennes ögon, som han egentligen inte kunde motstå, kunde inte få reglerna att försvinna.

”It just a game” mumlade han mot hennes läppar innan han kysste dem mjukt och hjälpte henne sedan att resa på sig. Alicia tittade tacksamt på honom innan hon tveksamt gick mot Ryan. Det märktes att hon inte gillade honom.

Om ni kommenterar detta inlägget bra kommer nästa del upp i morgon!!

Min dator har gått sönder :( Det betyder mindre tid att skriva och lägre tid mellan det att delarna publiceras. Vi får hoppas att vi lärare lagar den fort, men i hans takt blir den väl fördig nästa år )=

Ps. Tack för alla fina kommentarer <3 Det värmer.

Justin visste inte vad han kände, eller vad han skulle tro. Kunde det vara så att Alicia såg någonting som inte han såg? När hon störtade ut ur rummet hade han inte insett det. Han kanske var för irriterad. Ibland kunde det vara så. Alla kunde bli irriterade. Det var verkligt. Det var mänskligt. Han var inte perfekt, även om alla andra verkade tro det. Trodde Alicia också det? För Alicia ville han vara perfekt, även om han visste att det var omöjligt. Justin ville alltid visa sin bästa sida för henne. Nu hade han svikit sig själv.

Istället för att springa efter henne hade han suttit timmar framför tv-spelens värld tillsammans med Ryan. Vanligtvis tyckte Justin att det var jätteroligt att umgås med Ryan. Bara han och Ryan. I dag var hans tankar någon annan stans. Du kan nog gissa hos vem.

 

Hur hade Alicia det? Den frågan hade cirkulerat runt i Justins huvud enda sedan hon lämnade honom. Det hade gått flera timmar. Varför var hon inte tillbaka? Hon måste vara tillbaka snart, eller hur!? Tänk om det hade hänt henne någonting... Justin skulle aldrig förlåta sig själv.

 

Pojken rusade ut ur rummet. Just då kände han sig som en pojke – hjälplös. Han fann ingen hjälp i sitt rum. Han behövde lyfta på vingarna och visa folket – hans bekanta – vad som fanns under. Han behövde visa sin rädsla. Rädd var rätta ordet. Justin Bieber var rädd. Alla kunde vara rädda. Han var bara människa.

 

Justin hade inte fått lov att hänga med och leta rätt på Alicia, och det hade gjort honom ännu mer vansinnig. Visst, han förstod. Bara för att hans fans inte skulle eller fick veta hur mycket Alicia betydde för honom fick han inte följa med. Hans vetande gjorde honom dock inte på bättre humör.

 

Någonting annat som inte heller fick hans humör att gå upp i taket, var då han ringt flickan och inte fått något svar. Alicia brukade alltid svara. Justin hade blivit orolig. Var hon arg på honom? Eller hade hon gått och hittat på någonting dumt som hon inte ville berätta? Han ville gärna tro att det inte var sant, men han visste inte. Alicia var den mest instängda personen Justin visste, just därför blev hon bara mer och mer intressant i hans ögon. Justin visste inte vad han skulle tro förrän han hittade hennes mobil, som vibrerat och tjutit i en av byxpar. Det gjorde honom inte alls mindre orolig. Nä, inte alls.

 

Man kunde fråga sig hur Justin visat en ironisk sida i detta läget. Tänk om hon låg död någonstans! Ja, det där var lite att ta i. Justin blev helt svajig i både tankarna och uppförandet – ja, på varje sätt han kunde uttrycka sig. Om han stod på scen just nu skulle han säkert banga ur och börja läsa värsta kärleksdikten. Mm, lite pinsamt.

 

Pattie, Justins mamma, hade stannat kvar hos honom på soffan i hotellets lobby. Även om hon stöttade honom och försökte få hans tankar på den rätta sidan – på den positiva sidan – fick hon inte hans händer att sluta skaka. Hon fick inte hans kropp att sluta vibrera. Värsta av allt, hon fick inte hans hjärta att dunka så hårt att det gjorde så förbannat ont. Skulle det vara såhär när man var kär? Då ville Justin inte mer.

 

Vem hade trott att det skulle ta såhär långt tid? Justin hade suttit ner i soffan i en halvtimme. Då fick han nog. Benen behövde röra på sig. Han behövde röra på sig. Han orkade inte med alla tankar. Han orkade inte med all oro. Pattie försökte lugn honom, och trodde ni att det hjälpte?

Ingenting hade hjälpt att göra förrän hans mobil pep till, eller snarare tjöt till. Alfredos namn lös upp skärmen. Hade han hittat henne?

Justin tryckte upp smset och läste snabbare än någonsin förr. Han hade hittat henne.

 

Om Justin skulle vara glad, arg, ledsen eller sur hade han inte bestämt. Det skulle vara konstigt ifall han hade bestämt. Det enda han ville, var att hålla Alicia hårt i sin famn och aldrig mer se henne försvinna. Det hade krossat honom förra gången hon försvann – i morse. Smärtan han känt, och kände, hade byggt på medan tiden gick. Det var inte förrän nu han stod där, rosenrasande lättad, nästan i tårar, och såg Alfredos bil åka mot honom, som han insåg hur otroligt, nästan löjligt, liten han kände sig utan henne.

 

Den vackraste flickan i hela världen steg ur bilen när Alfredo öppnat upp den, i protester såklart. Det var Alicia vi snackade om här. Justin beundrade henne med stora ögon. Om han inte varit helt svag i benen hade han själv stigit fram och öppnat dörren till henne. Nu fick han stå där som en tönt istället. En tyst tönt.

”Em...” Alicia var också tyst, visste kanske inte vad hon skulle eller ville säga. Justin visste att han borde ta första steget, och det insåg Alfredo också som puttade honom i sidan. Justin harklade sig, fick en och en annan blick från flickans håll, innan han mjukt sade:

”I've missed you so much.”

 

Justin tog tillbaka allting han tidigare tänkt om kärlek. Även om det ibland kunde vara världens jobbigaste känsla att både uppleva och bara känns, slog det inte det här. Alicia. Med henne i sin famn visste han att han kunde klara allting. Istället för att folk sa det till honom, kände han det själv. Alicia behövde inte säga det. Alicia visade det.

 

Att plötsligt vara Justin Biebers flickvän hade sina fördelar, dock var det nackdelarna som snurrade runt i Alicias huvud den natten där hon låg i Justins säng med hans arm runt hennes midja. Visst, det var mysigt, men helt hopplöst. Hon kunde bara inte somna. Allt som Alicia krävde var att få somna, slippa verkligheten för några timmar. Hon hade vridit och vänt på sig- ja, hon visste inte i hur många timmar. Det blev visst aldrig morgon, och heller aldrig kunde hon somna. Hon var inte änns trött.

Justin mumlade bakom henne och tryckte henne närmare sig. Alicia log. Han var så fin. Han var läskigt fin, och det hade fler än Alicia upptäckt. Alicia var rädd över vad som skulle hända. Hennes tidigare oro över framtiden var inte någonting emot hennes rädslan till Justin fans. Ja, hon var rädd för tolvåriga tjejer.

 

Ibland kunde man vakna av drömmar, bland annat mardrömmar. Det hade Alicia upplevt mycket av den senaste tiden. Hon visste inte varför, men det var någonting som störde hennes undermedvetna, kanske hennes förvirrade tankar. Hon var väldigt utspridd. Hon tänkte så mycket och hon hade så många åsikter.

De värsta drömmarna var ändå de tomma. Det tysta och stilla gjorde allting mycket svårare. Man blev fast, fast i stum värld utanför egenvärde. Just i en tom dröm hade Alicia lyckas somna in i, fast det förstod hon inte förrän hon vaknade morgon därpå. Hon vaknade av Justin som viskade i hennes öra. Mumlet hade inte uppfattats. Alicia hade bara uppfattat det mjuka trycket mot örat, och Justins närhet. Han värme gjorde henne alldeles svag. Svagheten förminskades inte av att hon öppnade ögonen och såg hans vackra ansikte. Alicia hade många gånger förundrats över hur han kunde ha så perfekt hy. I hennes ögon var han perfekt, inte bara hyn. Han var skrämmande perfekt just för att ingen lyckades ta sig upp till hans nivå.

 

I en säng på ett hotell någonstans i USA, låg de och tittade på varandra. Alicia beundrade pojkens charmiga ögon medan han smekte henne över håret och var minst lika fast i hennes ögon. De var inne i den där bubblan igen. Som vanligt var båda mållösa. Om någon av dem skulle ha talat, skulle det inte varit lika magiskt.

 

Om inte det knackat på dörren, ja, vem visste hur länge de legat kvar där i sängen. Alicia hade dragit åt sig täcket medan Justin gick och öppnade dörren, och det kanske var bäst att det blev så. Alicia var i alla fall glad över att hon inte öppnat dörren när hon såg vem Justin kom tillbaka med. Ryan. Åh, hon orkade inte med honom. Hon tittade på Justin med lidande ögon, hoppades att hon skulle förstå hennes blick och inte lämna henne ensam med Ryan, men det gjorde han inte. Justin förstod inte. Han var så upptagen med att vara glad över att Ryan kommit att han inte tittade på Alicia. Så länge var hon viktig.

”I just need to check one thing.” Japp, där lämnade han dem. Alicia vred på sig i sängen och vände huvudet mot väggen. Hon tänkte låtsas som att Ryan inte var där. Med huvudet begravt under kudden fungerade det faktiskt kanske bra, men då skulle såklart han komma och förstöra allting.

”You can't hide for me forever, you know.” Alicia grymtade. Varför pratade han änns med henne? Tyckte han att det var roligt att se henne nere, sårad, på grund av honom? Nå, hon tyckte inte det var lika roande.

Plötsligt hördes en suck från Ryans sida. Alicia tittade upp från täcket, eller ja, hon försökte kika fram utan att han märkte någonting. Självklart märkte han att hon tittade upp, så han mötte genast hennes blick. Det var varken arg eller sur. Konstigt. Var Ryan sjuk? Han hade inte sagt ett enda elakt ord till henne, och han hade haft många chanser att göra det nu.

”I can do wantever I want” hotade hon tillbaka. Detta var ett krig och skulle alltid vara. Hon struntade i om Ryan så inte började i dag. Det var ändå han som hade startat det från början.

Tydligen blev han förvånad av Alicias ord, kunde hon se i hans ögon.

”So you're going to play Miss sassy now?” Alicia ryggade till. Det var inte meningen att hon skulle reagera så, men det var heller inte meningen att Ryan skulle svara med sådana ord. Han var så hård. Förstod han inte att hon faktiskt hade känslor?

Alicia reste sig från sängen och gick fram till honom, stannade endast en meter ifrån honom. Hennes blick in i hans ögon fick honom inte att rygga undan. Alicia kunde se hur han byggde upp någonting därinne. Kanske anande han ytligare ett bråk och letade efter rätt ord att använda för att få Alicia att förlora. Alicia skulle aldrig förlora. Hon gav inte upp. När han minst anande skulle hon ge igen, det fick han vara beredd på.

”Excause me!? That come from the right person!” Det märktes att Ryan tog in Alicias ord och det gjorde henne såklart ännu starkare. Hon lyckades hacka ett hål på hans skal. För första gången såg Ryan ut att behöva fundera innan han svarare. I vanliga fall kastade han bara ut sig orden. Alicia undrade varför det plötsligt var annorlunda nu.

”What?” fick han tillslut ur sig, sådär helt plötsligt. Nu var det Alicias tur att bli... hm, kunde man kalla det mållös?

”You know what I mean. You're so stupid when-” Alicia stannade upp när hon såg vem som stod bakom Ryan. Justin. Han stirrade på Alicia med stora ögon.

”Alicia?” Justin brukade alltid uttala flickans namn så varmt och mjukt, denna gången var det annorlunda. Det var hårt, det var i förvåning. Justin hade hört allt.

”What the hell is you problem?” Justin var sur, och det fick Alicia att rygga undan. Det var orättvist. Ryan hade tryckt ner henne, hon stod bara upp för sig själv. Stod Justin på Ryans sida? När Alicia tittade på Ryan såg hon endast hans flin. Justin såg det inte, precis som hos alla andra såg han väl bara gott hos Ryan. Han var hans bästa vän. Alicia betydde inte lika mycket, det borde hon ha förstått. Ryans flin fick Alicia att känna sig lurad. Han hade lurat henne. Han hade byggt en fälla och hon hade gått rakt in i den. Alicia hatade honom. Kvickt drog hon på sig byxor och converse. Utan att säga ett ord till varken Justin eller Ryan stormade hon ut ur hotellrummet med en tanke i huvudet: Jävla idioter.

 

Alicia visste inte vad hon skulle ta vägen. Hon kände ingen här och heller inte kände hon igen någonting. Hon kunde ströva runt i timmar i staden utan att riktigt komma någon vart – kanske var det den bästa planen. Att gå tillbaka till hotellet fanns inte med på kartan, men samtidigt vågade hon inte dra sig iväg allt för långt. Tänk om Scooter blev arg och hon skulle mista sitt praktikantjobb. Nej, den risken var hon inte villig att ta.

 

Staden hade sin charm trots det dystra vädret. Det var så typiskt att så fort Alicia kom ut skulle solen gå i moln. I detta fallet hade solen möjligen inte visats på hela dagen.

Alicia skådade människorna som gick förbi, vissa i stress, vissa i glädje. Ingen gav henne speciellt mycket uppmärksamhet, mest en blick här och var hade hon fått, men det var skönt. Meningen var att hon ville vara ensam, och den meningen höll hon fast vid.

 

Hon kunde fråga sig ifall Justin var orolig. Eftersom att hon varit så otroligt smart och glömt mobilen på hotellet kunde hon inte få reda på hans oro eller icke oro genom den vägen. Hade han en anledning att vara orolig? Det var inte precis som att hon var i fara där hon satt på en bänk utanför en klädaffär och beskådade den vackra utsikten, host. Alicia ville att Justin skulle vara orolig. Alicia ville att han skulle bry sig. När han gick in i rummet, såg henne säga dem där dumma orden till Ryan, fanns det ingen tvekan på att han tog Ryans sida. Det hade sårat Alicia. Kanske var det inte förrän nu hon insåg hur mycket. Alicia var förvirrad. Först sa Justin det ena och sedan gick han ut och gjorde precis tvärtom. Alicia blev inte klok på honom.

 

Klockan rann iväg. Alicia hade ingen aning om varken tid eller plats. Hur länge hade hon befunnit sig där egentligen, på bänken utanför klädaffären? Tillräckligt länge för att hon skulle bli hungrig. Magen kurrade och huvudet bultade. Detta var troligen den minst roliga, tänkbara start på morgonen man kunde få, och Alicia hade upplevt många genom sitt sextonåriga liv.

Flickan suckade och reste på sig. Nå, vilket håll var det nu hon kom ifrån? Förvånande nog fanns det nästan dubbelt så mycket folk på gatorna som tidigare, tröttnade de aldrig? Det var som att det bara tillkom mer befolkning till staden hela tiden. Alicia borde kunna fråga någon. Någon vänlig skäl måste det väl ändå finnas?

”Excause me!?” Alicia hade trånat sig fram till ett par som såg ut att vara i fyrtio års ålder, de satt också närmast henne. När hon rabblade upp hotellnamnet skakade dem på huvudet och tittade sorgset på Alicia. De hade sett hennes besvikna blick. Hon suckade och sade adjö. Det var lika bra att fortsätta fråga ut.

 

Var det ingen i hela världen som visste var det där jävla hotellet låg? Alicia hade frågat minst tjugo umgänge. Ingen visste. Ingen. Varför hade Justin varit tvungen att checka in på ett sådant hotell som tydligen ingen kände till? Nå, ingen vid denna bänken i alla fall.

Fortfarande omedveten om var hon skulle gå, började hon ändå gå. Någon gång måste hon komma någonstans, och när hon gjorde det kanske hon var ett steg närmare att komma rätt. Kanske till och med två steg närmare.

 

Plötsligt sade någon hennes namn. Om Alicia inte hade hört den rösten just då, ja, då visste hon inte vad hon skulle gjort. Hon kunde tappert säga att tårarna, de var inte långt borta.

”Alfredo” svarade hon glatt och hoppade in i hans famn. Glatt kramade han henne tillbaka, hårt och länge.

”My little baby” mumlade han och fick Alicia att skrattade. Hon tyckte att det kändes mycket bra att få vara glad igen. Alfredo verkade också glad, till en början. Sedan tittade han på henne med allvarliga ögon.

”Where have you been? We have been so worry!” Ett leende lekte på Alicias läppar. Hon kunde fortfarande inte släppa att Alfredo stod där, precis framför henne. Hon kunde få komma hem nu. Efter en lång och jobbig dag utan varken mat, vatten eller sällskap hade hon helt klart fått nog av ensamheten. Hon ville känna värmen. Hon ville känna en speciell persons värme.

”Justin too?” Alfredo nickade och det gjorde att Alicias leende i sin tur blev ännu större. Då började Alfredo istället flina, men han sa inget. Tur för honom.

 

När de några minuter senare satt i en varm bil, blev Alicia bara tvungen att påpeka en sak som passade så bra in i läget.

”You know, don't worry, be happy, man.” Det fick Alfredo i skratt. Han tittade charmerande på Alicia, hon som tittade ut genom fönstret igen, studerade fortfarande staden. Även om hon fått nog av ensamheten hade hon inte fått nog av utsikt. Alicia märkte att en del av det oroliga i Alfredos blick hade försvunnit. Hon levde och hon var okej. Fast tyvärr var det nog inte honom hon behövde få på bättre humör, för vem var det inte som stod utanför hotellets port, med armarna i kors över brösten och en allvarlig min, om inte Justin? Fuck.

 

Vill ni ha hela kapitlet direkt eller i delar? Om ni vill ha i delar kommer det komma ut två dagar på raken. Tacksam för svar (:

Hur mycket än Alicia försökte, kunde hon inte få bort tankarna. När Justin sa att det var slut mellan honom och Selena, hade hon tappert försökt dölja leendet. Hon ville inte tro på det hon ville se – att Justin dumpat Selena bara för att få vara med henne – för att hon var rädd att bli besviken. Alicia förstod tydligen inte att Justin faktiskt gillade henne. Han kunde säga det hur många gånger som helst, men tydligen gjorde det ingen förändring i Alicias tankar.

 

Alicia undrade om de var tillsammans nu, men vågade inte fråga Justin. Tänk om han blev arg eller nått... Eller ännu värre – skrattade åt henne. Alicia visste inte varför hon plötsligt hade blivit såhär, såhär känslig. Kanske var hon rädd att han också skulle gå mot henne. Hon var rädd att bli ensam. Hon saknade sig vänner. Hon saknade sitt hem. Hennes förra liv verkade så långt bort och hon saknade det mer än någonting annat.

 

”Alicia.” Alicia, som hade satt sig lutad mot dörren sedan Justin gick iväg, ryckte till. Det var han, och hon var inte klar.

”Jepp.” Kvickt reste hon sig upp och kastade en blick åt spegeln. Hon såg förfärlig ut. Tårarna och det svarta under ögonen från mascaran torkade hon snabbt bort med fingrarna. Efteråt såg hon ut som vanligt – precis lika ful och tråkig som vanligt. Hon vände sig om och öppnade dörren.

 

Alicia väntade sig det. Justin märkte såklart att hon gråtit. Han tittade sorgset på henne med oroliga ögonen. Åh, Alicia hatade dem ögonen. Hon ville bara öppna sig för honom och berätta allting, men hon kunde inte. Han skulle inte förstå hur det var när allting man hade försvann. Han hade säkert - och skulle säkert aldrig - behöva uppleva den känslan.

”Alicia” sa han mjukt och tog ett steg in i rummet, fortfarande med blicken in i Alicias ögon. Alicia lät för en gångs skull Justin titta in i hennes ögon. Justin såg ut att ha en kamp med sig själv, visste inte vad han skulle säga eller hur han skulle säga det. Alicia beslöt sig för att ta första steget.

”It's nothing, Justin. I'm okey.” Okej, hon ljög. Allting var inte okej och det förstod Justin också. Hon log försiktigt för att få orden att verka verkligare. Om hon lyckades visste bara Justin. För en gångs skull såg det ut som att han tänkte låta det vara, eller ja, han tvekade i alla fall. Han frågade inte direkt, inte som tidigare. Kanske hade han förstått att Alicia inte ville prata om det. Alicia borde berätta. Hon hatade att se Justin så orolig. Hon kunde bara inte berätta.

 

När Alicia hade ryckt upp sig och tagit på sig jeans, lämnade de rummet. Justin hade fortfarande inte gjort något försöka att få Alicia att tala ut. Alicia visste inte hur hon skulle reagera. Han gav henne utrymme, det var bra, men samtidigt kändes det som att han inte brydde sig när han inte fråga. Alicia visste att hon inte hade någon som helst anledning att tänka så. Hon såg ju hans ögon. Hon såg plågan därinne. Det var hennes fel, och det förstod hon. Ändå gjorde hon ingenting åt det. Hon vågade inte. Allting runt Justin gjorde henne nervös och skakig. Hon var rädd att hon skulle göra fel. Ett fel som gjorde hål i deras vänskap... eller vad det nu vad de hade. Alicia var förvirrad. Varför kunde han inte göra någonting? Bara säga att de var tillsammans. Ja, hon skyllde allting på Justin. Han begärde bara ett finger, Alicia gav honom hela handen. Hon borde skärpa till sig och ta tag i det här. Hon ville ju det här. Justin och hon. Alicia drömde om dem varje natt, och varje dag. Innan Alicia träffade Justin visste hon inte vad kärlek var. Nu var hon äckligt kär – i honom. Om det var en sak hon hade lärt sig om kärlek, så var det att den var underbart jobbig. Hur jobbigt det än var att gå upp varje dag, tänka på att den man älskade hade en flickvän, var det ändå värt att kräla sig fram till honom bara för att få se hans leende. Igen. Alicia fick aldrig nog av Justins leende.

 

Plötsligt plingade hennes mobil till. Den töntigaste låten någonsin skulle såklart gå igång. Justin skrattade och Alicia kastade en ilsken blick mot honom. Hon var inte på humör för detta just nu.

Chaz namn lös upp skärmen, åtminstone halva skärmen.

//Should we go to the city today? :) oxox The man//

I vanliga fall tyckte Alicia inte att det fanns någonting jobbigare än när folk skrev sina namn i slutet. Precis som att man inte hade deras nummer och visste vem det var som hade smsat. Just i detta tillfället var det lite roande att Chaz kallat sig själv 'The man'.

Med Justins blickar brännande i ryggen knappade hon in ett svar:

//Of course! We meet in the lobby in five. Justin will naturally join us (; oxox Al//

Alicia reste sig upp och vände blicken mot Justin.

”How was that?” frågade han misstänksamt.

”Chaz” svarade Alicia och drog snabbt på sin älskade munkjacka hon visste att Justin ogillade just för att hon försvann inuti den. Därför var det extra roligt att använda den.

”Is it something between you and him?.” Alicia tittade mot Justin igen, eller snarare flinade. Fan vad söt han var när han såg sådär sur ut.

”Yeah, we're going to marry tomorrow” svarade hon med ett flin över läpparna. Justins reaktion var obeskrivlig. Han hade säkert bara hört hennes ja. När han tagit in allting tog han ett bra tag om Alicias midja och tittade henne i ögonen. Han tittade på henne på det sättet som gjorde henne helt stum. Hon blev tvungen att vika ner blicken sin för att kunna tala igen.

”Are you jelous?” Justin räckte ut tungan mot Alicia medan hon flinade mot honom. Justins reaktion tog hon som ett ja.

”Cute.” Justin närmade sig försiktigt hennes läppar och mötte dem med omsorg. Hans läppar masserade hennes i flera minuter tills de båda behövde hämta luft, och så kom Alicia på att hon faktiskt bestämt träff med Chaz i lobbyn.

”Come.” Alicia tog tag i Justins arm och styrde stegen mot dörren.

”Where are we going?” frågade han bakom sig. Alicia kunde höra på hans röst att han var glad. Han var glad över att hon inte var sådär nere. Alicia var också glad över det. Hon behövde ha roligt. Hon behövde komma undan och tänka på någonting annat. För när hon kom iväg, kunde inte tankarna komma ikapp henne. Då kunde inte livet komma ikapp henne.

 

Justin hade inte varit särskilt entusiastisk över att de skulle hänga med Chaz. När Alicia åter igen påpekat att de inte var någonting mellan dem, hade han gett sig och glatt kramat om Chaz. Det såg i alla fall ut som att han var glad. När Justin frågade om Ryan skulle med – det var precis som att han hade läst Alicias tankar – hade Chaz skakat på huvudet och sedan viskat ord till Justin det inte var meningen att Alicias skulle höra. Ryan hade sagt att han hellre umgicks med en vampyr än hängde med någon som Alicia. Om det var någonting Ryan hatade så var det verkligen vampyrer. Patetiskt. Det var inte meningen att Alicia skulle höra Ryans ord, men som vanligt hörde hon det hon inte borde. Så kan det gå när man heter Alicia Nellie Dawson.

 

Det var inte långt till första affären Alicia ville gå in i. Hotellet låg mitt i staden. Eftersom att det var mitt på dagen en vanlig vardag då fans förhoppningsvis gick i skolan, tyckte Justin att han inte behövde någon förklädnad. Ännu var det bara något par i 20 års åldern som hade stirrat på honom. När dem gick förbi paret som höll hand och såg sådär lyckligt kära ut, hade Justin lutat sig fram och viskat i Alicias öra:

”That is we in the future.” Alicia hade fnittrad. Hur skulle hon reagera? Jo, visst hade hon blivit lite ställd. Så Justin ville ha en framtid med henne...?

 

I affären fanns det ungefär lika mycket folk som utanför – några ynka få. Vilken skillnad den måste vara mellan dagtid och eftermiddagar. Hur många personer bodde det inte i den här staden, och hur många procent av befolkningen kikade in i affärer några gånger i veckan? Antagligen en väldigt stort del.

Alicia hittade en jättesnygg tröja som hon bara blev tvungen att prova fastän att hon visste att den hade ett värde högt över hennes budget.

Medan Chaz stod och flörtade med kassörskan – ärligt, han gjorde faktiskt det – följde Justin med Alicia till provhytten. Hon sa bestämt emot när han ville hänga med in. Så Alicia stängde dörren till provhytten och lämnade Justins och hans flinande leende utanför.

 

Tröja var stickad. En stickad tröja i tre olika färger – blå, vit och röd. Den var röd- och vitrandig över hela tröjan förutom vid höger arm och bröst där det infann sig ett annat mönster – mörkblå bakgrund och vita, stora stjärnor.

Tröjan var inte bara otrolig snygg – den var otroligt skön också!

 

Alicia öppnade upp provhytten och möttes genast av Justins glittrande ögonen.

”What do you think?” frågade hon i ett leende och snurrade runt. Justin reste sig upp och stannade så pass när Alicia att hon nästa kunde höra hans hjärta slå. Han lutade sig panna mot hennes och lekte med hennes fingrar på högerhanden med sin ena hand.

”You're so beautiful.”

”Hm, hm.” Om de inte hade blivit avbrutna visste Alicia inte hur länge de hade stått kvar där – i deras magiska bubbla. Båda två tittade upp när någon harklade sig. Chaz. Jasså, hade kassörskan upptäckt att han faktiskt inte hade någon charm? Han såg inte ut som världens lyckligaste, inte som Alicia säkerligen såg ut. Hon log väl som en litet barn som äntligen fått sin sockervadd.

”What are you doing?” frågade Chaz misstänksamt. Alicia var snabb med att svara. Lite för snabb.

”Nothing.” Chaz blick ändrades inte. I ögonvrån kunde Alicia se Justins flinande. Han och hans jävla flinande...

 

När Alicia hade bytt om blev det dags att lämna ifrån sig sin nya älskling – tröjan, inte Justin. Justin tittade undrande på henne.

”Aren't you going to buy it?” Han var inte blind. Han hade allt sätt Alicias kärlek till det där klädplagget. Ha.

Alicia skakade på huvudet och såg lagom nere ut.

”It cost too much.” Hon ryckte på axlarna, som för att visa att den inte var hela världen. Livet gick vidare. Justin verkade dock fundera. Åh, nej. Detta skulle inte sluta bra.

”You can borrow money from me and pay it back with your lips.” Justin pekade på sina läppar. Självklart flinande han också som ett litet fån. Alicia skrattade åt honom och skakade på huvudet, även fast hon mer än gärna hade tagit med sig hem både tröjan och tanken på att känna Justins läppar mot sina.

”Okey, I can buy it for you” ändrade sig Justin och log mjukt. Han skulle precis ta tröjan då Alicia ryckte åt sig den.

”No, Justin.” Alicia ville inte att han skulle betala. Om hon ville ha någonting köpte hon det själv, eller också sparade hon tills hon kunde köpa saken. Hon lånade pengar från vänner och hon lät absolut inte vänner betala även om vännens namn var Justin Bieber. I Alicias värld funkade det inte så. Alicia var självständig och förlitade sig inte på vänners plånböcker. Det Alicia hade märkt försökte hon förtränga, särskilt i detta sammanhanget. Hon hade lämnat sin värld allt mer och mer för att komma in i Justins. Det var fel och det visste hon. Därför gällde det att säga emot. Det gällde att stå emot.

”You don't have to buy it for me.” Alicia log tappert. Justin verkade dock fortfarande inte övertygad.

”But what if I want to?” Alicia tittade förvirrad på honom. Det förvånade henne att han brukade göra såhär. Kände han press? Kände han att han var tvungen att betala bara för att han kunde och man själv inte kunde? När Alicia tittade på Justin såg han lugn ut. Han var så cool. Hon själv blev helt nervös när det kom till pengar. Hon hade alltid behövt hålla hårt i sin pengar. Den känslan och det vetandet skulle det dröja länge innan hon kunde släppa.

Åter igen skakade hon på huvudet.

”No. I don't want you to buy anything for me. Let's go.” Justin muttrade när Alicia vände sig om. Chaz hade granskat deras samtal på avtånd. Till Alicias förvåning såg han inte förvånad ut, i alla fall inte över Justins uppträdande. Han tittade däremot mer förvånande mot Justin. Var han inte van vid tjejer som sa emot? Ha, bäst att han vande sig.

 

Efter mycket om och men gick Justin med på att lämna affärer. Wow, Alicia hade aldrig varit med om att en kille varit så trotsig när det kom till att lämna en affär. Dock verkade han komma över det snabbt. Killarna hade fått syn på en videospels butik. De blev bara tvungna att dra med Alicia in. Alicia förstod inte ett dyft av deras utomjordingssnack, alltså blev det en väldigt uttråkad Alicia som trampade efter grabbarna, tills det att hon märkte att hon kände igen någon i butiken.

”Toby.” Toby var ännu en vän från hennes förra liv. Att se någon från Alicias förra liv fick henne att vilja gråta. Killen med det svarta håret och fina ögonen vände blicken mot Alicia. Först såg han uttråkad ut, då märkte han vem det var som uttalat hans namn.

”Alicia” svarade han och log mjukt. Alicia kände inte Toby så bra men förvånansvärt nog fick hon en kram. En kram hon inte var sen med att besvara. I ryggen kände hon Justins blickar, så han hade släppt spelen med blicken nu?

”How are you?” frågade han när kramen var avslutat.

”I'm alive” svarade hon och log. Toby log uppmuntrande tillbaka. Han som alla andra därhemma visste vad som hade hänt.

”We miss you back home.” Alicia skrattade. Hon saknade dem också.

”Chase miss you” nästan viskade Toby, precis som att han inte ville att någon skulle höra. Alicia tittade generat ner i marken. Chase... Honom hade hon nästan glömt – och det var väldigt förvånande. Hon hade varit olyckligt kär i honom i säkert ett år. Hon hade tänk på honom varje ledig sekund, drömt om honom och bara hoppats att han skulle prata med henne kommande dag. Nu stod hon här, hade inte tänk på honom på flera dagar, kanske veckor. Nu fanns det någon annan speciell i hennes tankar...

”Um...” fick hon tillslut ut. Toby skrattade och flinande. Det såg ut som att han skulle säga något mer, då Justin dök upp bakom Alicia. Tobys ögonstorlek förändrades genast. Förändring var nästan obeskrivlig.

”Um.” Alicia skrattade. Nu blev det hans tur att 'um:a'.

”Justin, this is Toby. Toby – Justin.”

”What's up, man?” Justin gav Toby knogen lagom till det såg ut att han började landa på jorden.

”J-Justin Bieber?” Justin skrattade och nickade. Alicia tittade roat på killarna. Hon förstod Toby. Att bara träffa världens största popstjärna mitt på stan, det var någonting man inte gjorde varje dag.

 

När Toby bestämt sig för att gå vidare, fick Alicia ytligare en kram. Värst vad alla var kramsugna i hennes närhet. Han såg ut att förvänta sig ett: 'Hälsa Chase', från Alicia. Det kom aldrig. Hon visste inte varför. Skulle hon säga det? Tänk om han tog det fel, alltså Chase. Alicia hade ju typ någon annan... För dem hade ändå haft någonting på gång.

”Take care of Bieber” mumlade han i hennes öra. Alicia skrattade och lutade sig bakåt, ifrån hans famn.

”For you?” Toby klingade in i Alicias skratt. När dem hade lugnat sig nickade Toby på huvudet och sa:

”Yeah, for me.”

 

”How was that?” Det fanns inga tvivel om att Justin inte skulle gå rakt på sak. Det gjorde han alltid när han var osäker över någonting, hade Alicias lärt sig.

”A friend” svarade Alicia, log och tittade på Justin. Justin tittade misstänksamt tillbaka. Han var inte fullt säker på att hennes ord stämde, och det fick Alicia i skratt.

”If I say it's just a friend, it is just a friend. Okey!?” Justin mumlade och Alicia suckade. Hon gav upp. Justin var helt omöjlig att försöka övertala. Det var någonting som hon också hade lärt sig.

 

Efter en hyfsat lång dag på staden, eller ja, när eftermiddagen började komma och de alla insåg att skolan slutade och det är lika galna fans, snabbade de sig tillbaka till hotellet. Chaz försvann till sitt rum, blev tvungen att testa sitt nya spel såklart, medan Justin tvingade med Alicia till hans rum.

De satte sig på hans säng och tittade ut över staden. Justin satt bakom henne och pillade med hennes hår. Det var skönt. Det var alltid skönt när Justin rörde vid henne. Hon fick rysningar över hela kroppen.

”I need to give you something” mumlade han plötsligt, efter flera minuters tystnad. Både hade varit fullt inne i sina tankar. Alicia hade såklart haft tankarna åt hennes förra liv.

Alicia vände sig mot honom och tittade in i hans ögon. Det kändes som att de försvann iväg till deras magisk bubbla. För en gångs skull var det Justin som avbröt ögonkontakten. Han hade troligen också insett att orden blev tagna ur ens mun när de tittade på varandra.

”Come.” Justin drog upp Alicia. Alicia insåg inte förrän då att hon inte svarat Justin. Hon hade knappt fått in det i skallen. Han ville ge henne någonting?

Alicia gick efter honom. De stannade vid dörren. Medan Justin fingrade på en påse tittade Alicias förvirrad på honom. Hon förstod ingenting.

”What do you want to give me?” frågade hon nyfiket. Justin flinade mot henne samtidigt som han reste sig upp. Tidigare hade han suttit på huk.

”Here.” Han sträckte fram påsen. Alicia rörde med handen över plastpåsen. Hon läste snabbt texten på påsen. Det stod samma namn som klädaffären som de hade varit inne på tidigare under dagen hade. Kunde det vara...?

”Oh my god.” Justin skrattade. Alicia blev så förvånad. När hon öppnat påsen låg den där i hennes hand – hennes nya favorittröja.

 

Alicia kunde inte tacka Justin nog. Han var så snäll. Ändå hade hon trängt sagt till honom att inte köpa den. Egentligen borde hon ha förutspått detta. Man visste aldrig med Justin.

”I need to tell you something too.” Alicia tittade upp från tyget, tyget hon hade tittat på med glittrande ögon, till Justin. Nu vart hon nästan lika förvirrad som tidigare. Istället för att svara väntade hon på att han skulle fortsätta.

”I-” Han han inte längre. En mobil pep till. Alla kunde förstå vems mobil det var när Justins låt 'Baby' spelades. Alicia kunde inte låta bli att fnissa. Ego, eller vad!?

Justin stönade högt och drog fram mobilen.

”Justin.” Med inte världens trevligaste ton svarade han. Hans uttryck blev inte gladare sekunder efter. Han mumlade lite i telefonen innan han satte handen för luren och riktade sig mot Alicia.

”It's Scooter. I need to take this. Sorry.” Alicia nickade och log smått.

”It's okey.” Justin log tillbaka och lämnade sedan rummet. Så var hon ensam då...

 

Det tog längre tid för Justin än vad Alicia hade väntat sig. Hon stod säkert där i flera minuter innan hon suckade och satte sig på sängen. Att sitta stilla på en säng var inte heller särskilt frestande. Alicia reste sig upp och suckade. Hon tittade sig om i det smått mörka rummet, tände lampan och satte sig senare där på sängkanten. Hon pillade på täcket och märkte då att det inte bara var täcke. Det var någonting hårt under täcket, till och med under madrassen. Alicia kravlade under handen och fick med sig ett block tillbaka. Hon strök med fingrarna över blocket och pillade på kanten. Skulle hon...? Nyfikenheten övervann det hon visste var rätt, så hon öppnade blocket. Tomt. Hon bläddrade till nästa sida och sida därefter. Tomt där också. Alicia suckade och tänkte precis ge upp, för detta blocket var inte det minsta roligt, men då märkte hon att det fanns nedskrivna ord på sidan hon bläddrat vidare till. Högst upp på sidan stod det 'fly' med stora, tydliga bokstäver, och så Justins hela namn bredvid. Var det en av hans låtar?

 

”I came to win, to fight, to conquer, to thrive.
I came to win, to survive, to prosper, to rise.
To fly.

To fly.

 

Uhh, yo, yo.
I wish today it would rain all day.
Maybe that'll kinda make the pain go away.
Trying to forgive you for abandoning me.
Praying but I think I'm still an angel away.
Angel away, yeah strange in a way.
Maybe that is why I chase strangers away.
They got their guns out aiming at me.
But I become Neo when they aiming at me.
Me, me, me against them.
Me against enemies, me against friends.
Somehow they both seem to become one.
A sea full of sharks and they all smell blood.
They start coming and I start rising.
Must be surprising, I'm just summising.
I win, thrive, soar, higher, higher, higher.
More fire.

I came to win, to fight, to conquer, to thrive.
I came to win, to survive, to prosper, to rise.
To fly.
To fly.”

 

Alicia hann inte läsa längre. Hon hörde steg utanför dörren. Snabbt som blixten la hon tillbaka blocket och och satte sig tillrätta i sängen. In kom Justin, Justin och hans underbara leende. Alicia var stum. Dem där orden... Var det bara påhitt? Alicia visste inte att Justin kunde skriva sådär bra. Hon var nästan hundra procent säker på att det var han som hade skrivit det. Om det inte skulle varit ha skulle väl låten ha varit världskänd vid det här laget, eller hur!?

 

Justin gick fram till henne och behöll leendet på. Alicia försökte att le. Förhoppningsvis lyckades hon. Det var svårt att visa en känsla utanpå, då man kände en helt annan inuti. Om Alicia hade varit förvirrad innan, när Justin till exempel givit henne den underbara tröjan, var det ingenting emot vad hon var just nu.

Justin sökte hennes blick och fångade till sig hennes händer. Han satte sig mjukt ner på sängkanten, fortfarande med blicken in i hennes ögon.

”Alicia...” Han tog ett djupt andetag. Oh, vart det så jobbig att säga?

”I want you to be my girlfriend.”

 

Låten 'Fly' är gjord av Nicki Minaj & Rihanna - jättebra låt! Vad tyckte ni och kapitlet? (: Roligt med en lite längre del? Nästa kommer några dagar efter att jag har kommit på vad den ska handla om, haha. Ska försöka skriva klart ett kapitel innan skolan börjar (;