Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=_azkG1gfvMo

http://www.youtube.com/watch?v=2X8N-tHSERo

http://www.youtube.com/watch?v=7d6yeYFFmDg

 

Äkta vänskap. Vad var egentligen äkta vänskap? Var Alicia och Justins vänskap äkta? Eller hade de inte känt varandra tillräckligt länge? Visste de för lite om varandra? Äkta vänskap och äkta kärlek kanske vara lite samma sak. Lika stort, lika stark. Egentligen, spelade det någon roll om man kände varandra eller inte? Var inte äkta vänskap, äkta kärlek, någonting man kände? För det var ju en känsla. Kärlek var en känsla.

 

Solljuset lös in genom fönstret, det stora, genomskinliga fönstret vars kanter visade att fönstret var som allting annat i rummet – ofattbart dyrt. I en stor, mjuk säng låg Alicia nerbäddad. Under det finaste, vitaste tyg man skulle kunna skåda. Det var som att vakna upp ur den där drömmen och inse att det inte längre bara var en dröm. Att drömmar kunde bli sanna var ingenting Alicia trodde på. Hon hade aldrig trott på dem. Visst, när hon var liten kanske hon trodde på den där drömmen om slott, prinsessor och prinsar som kom ridande på magiskt vackra skimlar. När man var liten, vem hoppades inte på att man skulle ligga i en överdrivet stort säng med världens kändaste tonårskille bakom sig?

Plötsligt hörde Alicia någon som gnydde bakom henne. Någon som hade sina armar runt henne. Någon som drog henne närmare intill sig och la hennes huvud på hans bröstkorg för att sedan kunna viska i hennes öra:

”God morning, beautiful.”

 

Kanske kunde drömmar slå in ändå. Justin låg bakom Alicia och pillade på hennes hår, tyckte att hon var vackrast i hela världen. Alicia låg där, tyst, i hans famn och tänkte på livet.

Han sa ingenting, precis som Alicia inte heller gjorde, men Alicia märkte att han nästan sprack av nyfikenhet. Hon var konstig och han undrade varför. Helt ärligt, hon undrade också varför.

 

Det var mysigt, även om det var tyst. Ibland kunde faktiskt tystnade vara skön. Någonting annat som var skönt, var att veta att Justin var där, precis bredvid henne. Han höll om henne, han pussade henne ömt på håret. Alicia låg där och njöt. Denna stunden ville hon minnas för evigt.

 

”Justin!” ropade Alicia från sängen där hon satt i sin skräddarsits. Justin kom ut från badrummet med tandborsten i den ena handen och mobilen i den andra. Han tittade intresserad på en generad Alicia som först då insåg att hon endast bar trosor och ett linne som täckte oroväckande lite. Men tillbaka till pojken; Hur lyckades han att prata i telefon samtidigt som han borstade tänderna? Alicia skakade av sig tanken och pekade istället på datorn – Justins dator.

”Can I borrow your computer?” Justin nickade och gjorde tummen upp till henne med sin... undra vilken han han egentligen använde där. Han kanske hade en extra som kom fram när han behövde den. Även den tanken slog Alicia av snabbt, dels för att kunna sträcka sig efter datorn och få det hon behövde göra gjort. Hon hade för vilt fantasi.

 

Datorn sattes igång. Medan den jobbade lutade sig Alicia tillbaka för att hitta den perfekta sitsen. I ett leende tänkte hon på gårdagen. Hon var så glad. Hon var liksom lycklig. Justin var så fin, och nej, hon kunde inte sluta tänka på det. Varje gång hon såg honom, pirrade det lite extra i magen. Det flög kittlande känslor inom henne så fort någon sa hans namn. Hans läppar mot hennes... åh. Hans sagolika kyssar var att dö för. Alicia kunde inte låta bli att undra. Kysstes han bara så bra för att göra henne beroende av mer så att hon omöjligt skulle kunna lämna hans sida? Alicia kunde inte låta bli att undra.

 

Fingrar knappade på tangenterna. De slog in lösenordet. Alicia förstod ju att Justin var egoistiskt nog att ha sitt eget namn som lösenord, kanske inte det smartaste valet, men hon log åt det.

Och så jobbade datorn lite till. Under tiden passade Alicia på att pilla på sina naglar några hundra gånger, repetera i huvudet vad hon skulle twittra om och försäkra sig om att det mulna vädret inte hade släppt igenom något solljus. Kanske gav det ej komna solljuset henne en blick in i vad som skulle hända härnäst.

 

Selena. Alicia blev så förvånad att hon öppnade munnen. Men...? Hon följde flickans vackra konturer. Åh, hon var så mycket vackrare än Alicia. Hon hade så mycket finare ögon, hår och figur. Alicia blev rädd när hon insåg var hon höll på med. Jämförde hon nyss sig själv med Justins förra flickvän? Och varför? Det var så idiotiskt och barnslig. Dock var det faktiskt inte hennes största uppmärksamhetsämne för tillfället. Det faktum att Justin hade Selena som bakgrundsbild sa ju allting. Han hade inte kommit över henne. Han älskade henne fortfarande.

 

Alicia kände sig så dum. Det var klart. Det hade alltid varit klart. Han hade aldrig kommit över henne. Han hade aldrig älskat Alicia som han egentligen älskade henne. Justin och Selena skulle alltid ha någonting speciellt ihop. Alicia skulle aldrig kunna ändra på det hur mycket hon än försökte.

 

Alicia ville luta sig över sängkanten och kräkas. Hon kände sig så illamående. Hon kunde inte förstå att den hon älskade mest hade gått bakom ryggen på henne. Hur kunde han göra så mot henne? Hon trodde att han älskade henne. Hon trodde att hon var den enda för honom. Hon hade uppenbarligen fel.

 

Hjärtat dunkade snabbt och fick hela Alicia att vibrera. Hon dunkade med i hjärtats rytmiska takt. Någonting inuti henne hade brustit, därpå hjärtats ökade frekvens. Det brustna kallades: Relationen till Justin. Hon ville inte ha honom längre. Hon ville inte veta av den fega fjanten. Precis när tårarna skulle börja rinna, klev han in i rummet. Den äckliga jäveln.

 

”Alicia.” Han flämtade samtidigt som han gick fram till henne. Alicia skrattade inombords. Han kunde oroa sig mycket han ville. Hon tänkte ändå aldrig bry sig om honom igen.

När han var tillräckligt nära, vände hon datorn mot honom och tittade upp på honom med ledsna ögon. Egentligen ville hon bara slå till honom hårt på kinden. Till hennes förvåning höll hon sig någorlunda i schack. Han verkade ännu inte ana hennes ilska.

”What is this, Justin?” Okej, där sprack nog hans aningar. Hennes röst var hård och arg. Hon var arg. Arg på någon hon trodde att hon kände. Om han inte såg hennes ilska nu, ja, då var han riktigt dum.

Justin stelnade till, det märktes att han precis visste vad det var frågan om.

”What's wrong?” Åh, så det äckliga kräket skulle fortsätta och låtsas som att allting var som vanligt? Han kunde fan gå och dö.

”What's wrong, Justin!?” skrek Alicia och reste sig upp i ren frustration. Med ofattbara gester fortsatte hon sedan;

”I'm going to show what's wrong!” Hon tryckte upp datorn i ansiktet på honom. Kanske skulle den trög pojken fatta nu.

Han bet sig i läppen och svalde. Han förstod att hon förstod. Tystnaden fortsatte, men Alicia var otålig. Alicia var så arg, frusterad och ledsen. Varför sa han inget? Varför lungnade han inte ner henne och fick henne att inse att det inte alls var så som hon trodde. VARFÖR?

Eftersom att han inte sa någonting fick väl hon göra det.

”I wish I never met you.” Och så rusade hon ut ur rummet. Varför var hon alltid tvungen att vara den som i slutändan blev ensam?

 

Den där rusningen varade inte så länge. Justin sprang nämligen efter. Alicia vände sig om när hon kände hans bestämda grepp om hennes arm. I förtvivlande gråt tittade hon på honom. Det var inte meningen att han skulle rusa efter. Det var inte meningen att han skulle få se hennes krossade ansikte. Varför var han tvungen att förstöra hennes planer?

”I'm sorry” sa Justin och gav henne en ledsen min.

Ha, han kunde vara ledsen hur mycket han ville, tänkte Alicia. Hon tänkte ändå inte förlåta honom.

Han gjorde ett försök till att dra in henne i sin famn utan någon framgång. Sedan tittade han förvånat på henne. Var han verkligen så dum? Trodde han att hon var en så känslig och svag tjej som förlät killar när dem gillade någon annan bara för att hon grät. Hur som helst, det var hon inte.

”You can be sorry for loving someone else, but I bet you don't want to have it in some other way.” Alicia tittade länge på Justin, en Justin som kollade ner i marken. Han sa ingenting. Alicia förstod. Hon förstod att hennes ord var sanna. Hur mycket hon än önskade, skulle det inte förändras.

”Have a good life, Justin” sa hon i en suck, vände sig om och gick.

 

Förvånande nog hade hon varit så sansad under bråket med Justin. Förvånande nog mådde hon inte illa över att det sista gången hon såg honom i verkligheten. Visst, det kändes tomt. Det kändes ensamt, men hon visste att hon var starkare utan honom.

 

Paulina och Jenna hade fått veta. Alicia kunde inte hålla allting inom sig själv när hon rusat in i deras rum och kastat sig över sina två bästa vänner. Med snörvlande, halvbristande röst hade hon kastat ur sig orden. Justin älskade någon annan. Tjejerna visste knappt vad dem skulle göra, men såklart hade de givit Alicia allt stöd hon behövde. Hur mycket Alicia än önskade, så var inte detta en hopplös dröm.

 

Då blev det dags. Paulina och Jenna skulle åka hem, tillbaka. Alicia kände sig redan krossad nog. Hon behövde dem mer än någonsin. Hon kunde inte vara kvar här helt ensam.

Egentligen hade hon bara en vecka kvar. Justin skulle hem till... Kanada var det han bodde i va? Well, Alicia orkade varken bry sig om honom eller tänka på honom.

När Alicia hade förklarat för Scooter att hon behövde åka hem för dem hade familjeproblem, gick han med på det. Han kramade henne länge och önskade henne all lycka i framtiden. Alicia önskade att det var Justins famn hon lämnade innan hon steg på planet hem som skulle ta henne hem.

 

Flygplanet var hyfsat tomt. Senast hon suttit i ett flygplan så var det med Justin. Hon hade känt sig så liten och blyg när hon var med honom. Hon hade blivit så stark och modig. Nu vågade hon göra det där hon inte vågade tidigare. Hon vågade ställa sig upp i bussen när hon skulle av även om alla tittade på henne. Hon vågade prata högt inför en skara människor hon inte kände. Nu vågade hon vara sig själv.

 

Alicia hade lärt sig så mycket. Hon visste inte var hon skulle börja. Scooter hade varit så snäll. Alla hade varit så snälla. Om Alicia fick leva om en resa i sitt liv en gång till, visste hon att hon skulle välja denna.

 

Där satt hon, mitt uppe i luften. Två timmar bort från sitt hem, två timmar sedan hon åkte från sitt hjärta. Det värkte i bröstet. Det gjorde så fruktansvärt ont att inte ens Paulinas kramande om hennes, eller Jennas uppmuntrande vitsar hjälpte. Medveten om vad hon skulle och inte skulle tänka, lutade hon sig mot stolryggen. Hårt spände hon nävarna, bara för att slippa den inre smärtan.

 

Medan tjejerna började ta för sig av lunchen som just blivit serverad, satte sig Alicia till rätta med fönstret som ögonmål. Samtidigt rullade salta tårar ner för hennes kinder. Hon visste att det var bäst så här. Hon visste att en dag skulle allting bli bra igen, även om det inte kändes så just nu. Det spelade ingen roll om hon var den ensammaste personen i världen, men hon var ändå den starkaste. Ingen skulle någonsin få hålla hennes huvud under vattnet igen.

Alicia snörvlade till. Hur jobbig det än kändes, hur mycket hon än ville hoppats på att aldrig få se honom igen, höll hon fast vid sin tro.

Äkta vänskap kommer alltid tillbaka.

________________________________________________________________

Ja, nu var vi här. Sista kapitlet. En prolog kvar som troligen kommer ut om en vecka. Vad tyckte ni om min lilla berättelse? (: Tack för era fina kommentarer <3

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=wNY82BwzfrQ

Mitten av oktober och Justin hade fortfarande inte skaffat sig så pass mycket liv att han kunde säga att han hade roligt. Chaz och Ryan hade dragit... eller nästan. De var här, men ändå inte. För första gången i Justins liv kändes det som att det inte spelade någon roll. Det spelade ingen roll om grabbarna så var närvarande eller inte. För Justin, han hade annat att tänka på.

 

Justin kunde inte ens föreställa sig vad Alicia hade gått igenom dem senaste månaderna. Hon hade gått igenom allting ensam. Detta hade hon till på köpet hållit inom sig själv. Om Justin visste en sak, så var det att man inte skulle hålla saker inom sig själv. Han hade själv, som ett litet barn, varit rädd för hur hans kompisar skulle reagera när han sa att han gillade att sjunga. Liksom, skulle de stå upp för honom? Åh, de var ju så unga och små. Vem visste vad vänskap var då?

 

På tal om vänskap; Justin började nästan att ångra att han tog hit Alicias vänner. Nästan. Han hade knappt sett henne under hela dagen, men när han sett henne såg hon glad ut, riktigt glad. Kanske var det värt att knappt se henne och att hon såg lycklig ut när han väl såg henne, än att se henne, nästan hela tiden, fast att hon var näst inpå ledsen då.

 

Att vara ledsen. Var meningen betydde var så självklart, men ändå inte. Vad betydde den för dig? Vad betydde den för Justin? Ärligt, han hade inte känt sin definition av ledsen på länge. Han var lycklig. Han hade vänner, en bra karriär och en ljus framtid. Framför allt hade han pengar, och men pengar kunde man göra det mesta. Det var varken hans vänner, familjen eller pengarna som fick honom att känna sig bubblig i magen. Ni förstod nog alla vad han ville komma med den meningen. Alicia.

 

Alicia. Justin undrade hur Alicia hade känt för sina föräldrar. Han undrade hur Alicia kände för sina föräldrar. Om hon inte hade brytt sig, borde det väl inte ha varit så svårt att berätta?

 

Föräldrar var någonting alla hade(eller åtminstone hade haft en gång). Föräldrar var någonting alla behövde ha. När man var liten respekterade man oftast inte föräldrar, inte lika mycket som när man blev äldre. Nja, inte i tonårsåldern kanske, mer... mogen. Ännu mer mogen behövde man vara för att förstå varför det var så viktigt att vara omgiven av starka, betryggande människor redan från födelsen. Justin hade aldrig haft den bästa relationen till varken hans mamma eller pappa, inte som barn. Inte innan han förstod hur viktiga dem var och skulle bli i hans liv. Justin hade insett en sak. Han ville inte leva sitt liv utan dem.

 

Justin hade tyckt att det var jobbigt när hans föräldrar skilde sig. Det hade känt som att en del av honom flyttade. Han och hans pappa hade stått varandra så nära. Han trodde att det kanske var över nu. Kanske skulle hans pappa driva bort lika fort som löven drevs bort av vinden, sanden drevs bort av vattnet. Men Justin hade då fått lära sig en sak som blev mycket betydande för honom. Hans pappa var kvar i hans liv. Hans pappa fanns kvar vid hans sida.

 

Alicias vänner var riktigt gulliga, båda två, och verkade mycket trevliga. Justin hade inte hunnit prata så mycket med någon utav dem. På förmiddagen hade han scencheckat, repeterat en sista gång inför kvällens framträdande.

I dag, under fredagskvällen, skulle han ha konsert. En konsert i självaste New York. Justin såg fram mot den. Han visste att hans fans i staden var stöttande, och många. Om du fick välja, skulle du helst vilja ha en eller flera som gillade det du höll på med? Precis. Flera. Varför skulle Justins tycka olikt dig? Kanske för att han är en annan person. Kanske för att han där inne, från början, inte bryr sig om vad någon annan tycker. Där inne, i hjärtat, väger ändå hans vilja mest.

Just i denna frågan tyckte han som de flesta. En större skara fans var självklart ett plus i kanten.

 

En ensam, tyst minut för sig själv. En minut var allt Justin krävde. Han tyckte ju att det var så skönt att få sitta på balkongstolen, blundades, med solens strålar på sig. En minut för mycket. En minut han inte fick.

”Justin.” Han behövde bara höra J-ett för att förstå att resten av minuten inte skulle bli fullt lika avkopplande.

 

Pojken öppnade ögonen samtidigt som solglasögonen lyftes av från nästippen.

”Yes, mom.” Pattie satt sig ner bredvid honom, i en suck. Justin kollade förbryllat på henne. Att hon dessutom dolde någonting bakom hennes rygg, som hon säkerligen hoppades att han inte såg, fick inte Justin mindre oroad.

”I just going to say it” mumlade Pattie. Justin höjde en ögonbrynet åt henne. Vad pratade hon om? Pattie tittade på Justin och harklade sig.

”I know that you like Alicia” sa hon med en len röst. Hennes lena, snälla röst förhindrade dock inte Justins reaktion. Han stelnade till och spärrade upp ögonen samtidigt som han automatiskt påbörjade en bortförklaring. Varför? Ja, det var en bra fråga. Varför var hans känslor för Alicia någonting han vilje dölja? Dölja för sin mamma till om med. Justin hade ju så bra relation till henne. Han berättade allt för henne. Tydligen var det annorlunda nu.

”No? What are you talking about?” Pattie tittade på honom med en blick som sa: Tror du att jag är dum eller?

Justin suckade och sjönk ihop. Han tittade ner på marken samtidigt som han funderade över varför han var så meningslös. Varför gillade inte Alicia honom? För uppenbarligen gjorde hon inte det. Hon orkade inte kämpa för honom, inte som han orkade kämpa för henne.

Pattie smekte Justins på armen.

”Why are you sad?” småskrattade hon. Hon förstod inte. Justin suckade, mumlade något ohörbart samtidigt som han vred på sig, precis som att han skulle försvinna härifrån då. Hans självförtroende hade sjunkit rejält när Alicia sa det där. Det där Justin mindes så väl.

 

Justin hade dragit in henne i sin famn. När hon var i hans famn kunde ha sluta ögonen och drömma sig bort. I hans dröm fanns bara hon och han. Drömmen hade brutits när Alicias öppnade munnen.

”Justin?” Justin hade känt hur hon hade tittat på honom utan att han öppnat ögonen. Han var inte redo att släppa taget om sin dröm ännu.

”Mm” hade han snabbt svarat. Sedan hade hon sagt det. De små, korta orden som fått pojken att legat vaken om nätterna, vridit sig alldeles blå över alla kroppsdelar han hade. Det värsta med orden som Alicia sa, var att han visste att de var sanna.

”You know that this doesn’t mean that we're together, right!?”

 

Justin svalde. Han hade fortfarande inte svarat på Patties fråga. Hon hade inte sagt någonting, men han kände allt hennes blickar. Blickarna som fick honom att tillslut öppna munnen, våga säga orden han gråtit av när han bara hade tänkt dem.

”Alicia... she doesn't love me.” Pattie skulle just säga någonting, men Justin hann före. Han hann skaka på huvudet och fortsätta:

”She doesn't love me like I love her.”

 

Tystnad. Kommer ni ihåg att Justin hade sagt att han ogillade tystnaden? Om inte, nu vet ni det. Ni förstår, tystnad uppstod bara vid följande tillfällen:

1. När ingen hade någonting att säga – eller som Justin brukade kalla det: När man inte hade någonting att säga till personen.

2. När allt var som jobbigast. När allt var som jobbigast kom ett ännu jobbigare moment – tystnaden.

3. Då man inte visste hur man skulle göra, hur man skulle ta i tu med problemet. Det här med Alicia var verkligen ett problem för Justin.

 

”Justin.” Där sa hon det igen. Samtidigt om hon började smekta Justins kind suckade han.

”I can see it.” Justin ryckte till. Han reagerade. Han hade förväntat sig någonting helt annat, som: Hon älskar visst. Istället sa Pattie det här, och vad hon menade med det var det bara hon som visste. Det vill säga, tills hon berättade det.

”What do you mean?”

”I see that Alicia love you too.”

 

Ni som tror att samtalet var slut där, hade fel. Pattie hade inte ens sagt det hon ville säga. Vad det var hon ville ha sagt blev dock inte vettigare att förstå då hon la en tidning på Justins knä. Han kollade undrande på den. Vad ville hon nu då?

”Open it.” Han gjorde som hon sa och öppnade den. Bläddrade. Sida efter sidan, frågetecken efter frågetecken. Han tänkte precis fråga vad hon ville att han skulle hitta, då han hittade det.

”No” sa han, viskade nästan. Han blinkade några gånger, ville inte tro att det var sant. Nu blev det Patties tur att sucka.

”It's true, Justin, and you must take a decision.” Pattie fortsatte:

”Do you want Alicia to go through all that Selena did?” I vanliga fall skulle Justin reagerat. Han skulle ha reagerat så stark på Selenas namn. Men nu funkade inte hans hjärna. Det blev för mycket. Alicia och Selena i samma mening. Det blev för mycket.

Justin skakade på huvudet. Det ville han inte. Han skulle aldrig utsätta Alicia för någonting sådant. Men samtidigt, han älskade henne så mycket. Han ville att hela världen skulle veta; Hans hjärta tillhörde Alicia Nellie Dawson.

 

Var var hon? Justin kollade otåligt på sin klocka. Det hade gått en kvart sedan han smsade henne och bad henne komma till hans rum, och var var hon? Ja, inte hos honom i alla fall.

Justin behövde få låta henne veta. Justin behövde höra henne säga att hon var stark. Han visste det egentligen. Hon kunde liksom tala till honom genom att bara titta på honom.

Han saknade hennes leende. Hans saknade hennes doft. Han saknade allt hos henne. Varför saknade hon inte honom?

 

Det var värt väntat varje gång. Varje gång Alicia steg in i rummet med det där leendet lekandes över hennes välformade läppar, var det värt allting. Justin rös. När hon tittade på honom såg hon det. Han insåg det. Han log lite för stort tillbaka. Lite för odiskret. Lite för öppet. Vad hjälpte i sådana här situationer? Bara en sak – titta bort. Så Justin gjorde det, det han minst ville göra. Justin tittade bort.

 

”Eh...” Alicia gick nervöst in i rummet. Justin stängde dörren bakom henne. Justin som fortfarande inte sagt någonting. Han harklade sig, insåg att det hade gått några sekunder för länge innan han förklarade sig.

”Sorry.”

”It's okey.” Alicia log uppmuntrande.

”I need to show you something, come.” Justin gick mot byrån där han lagt tidningen. Tillslut kunde han höra att Alicia följde efter honom.

”Look at this.” Han sträckte fram tidningen, rätt sidan, rätt bild, mot Alicia som flämtade till så fort hon såg bilden. Justin svalde, undrade hur hon skulle reagera, undrade hur hon tänkte.

När hon hade skuggläst tittade hon upp på Justin med stora ögon.

”But...” började hon, men kom aldrig längre. Justin suckade.

”I'm so sorry I have put you in this situation.” Alicia hyschade på Justin.

”It's not you fault.” Hon log, eller försökte. Justin suckade igen. Denna gång hjälpte inte hennes leende. Hennes leende kunde inte ersätta orden som stod skrivna i den där tidningen. Tidningen som miljontals tjejer läste varje vecka.

”No, you're wrong.” Justin skakade på huvudet.

”It's my fault.” Han satte sig ner på sängen med huvudet i händerna, mumlade meningen om och om igen i hans huvud. Hans fel, hans fel...

”Justin.” Om han inte var trött på det namnet, så borde han vara det nu. Men, det fanns ju ett undantag. Alicia. Alicias röst, Alicias doft. Hon satt bredvid honom. Hon satt nära honom. Justin trodde att han skulle svimma. Han var så... AH, lycklig? Naj, hon var ju fortfarande inte hans. Han bara kände den känsla man kände när allting föll på plats, när alla pusselbitar hittade rätt.

När han tittade upp från sina händer, möttes han av de finaste ögonen i hela världen. Alicias ögon. Hon såg orolig ut. Hon var orolig för Justin. Justin log. Nu visste han. Nu visste han att hon åtminstone brydde sig om henne, lite grann.

 

Då kom det då. Justin kunde slappna av när han visste att Alicia stod vid hans sida. Han kunde fokusera på sitt framträdande, gå igenom låttexterna i hans huvud, utan att behöva undra över var hon var, och vem hon var med.

 

Tre sekunder kvar. Justin ben darrade. Det var alltid värst i början. Det var alltid pirrigast i början.

”Good luck.” Alicias leende fastnade på Justins näthinna. Han log tillbaka, försökte le normalt men lyckades inte. Hur kunde han veta att han inte lyckades? Ja, varför skulle Alfredo annars börja gapskratta? Justin brydde sig inte. Han vände blicken framåt, som alla stora idoler. Han tog nästa steg. Nu var hans steg det steg som tog upp honom på scen.

”Ladies and Gentlemen – Justin Bieber!”

 

När Justin stod på scen fanns där ingenting som kunde stoppa honom. Han var den bästa, han var den starkaste och alla jublade med honom. Alla jublade för honom. Beröm var någonting Justin blivit mycket bortskämd av. Tittade han åt höger, kunde han se nomineringar på affischer. Tittade han åt vänster kunde han se sin en del av sin fan-skara som ropade hans namn, upprepade gång på gång att han var bäst. Om inte detta givit honom självsäkerhet, kunde man undra vad som någonsin skulle ge honom det.

 

”I wish we had another time.
I wish we had another place.
But everything we have is stuck in the moment.
And there's nothing my heart can do.
To fight with time and space.
'Cause I'm still stuck in the moment with you.”

 

I slutet av låten Stuck in the moment tittade han åt höger. Han ville mötas av den vackraste affischerna av dem alla. Han ville mötas av Alicias ansikte. Justin ville le mot henne så att hon kunde le sitt underbara leende tillbaka. Hans förhoppning gick i kras när han såg Ryan. Båda såg först ut att vara mitt uppe i ett samtals ämne. Plötsligt ändrades Ryans ansiktsuttryck. Om Ryan tittade på Justin med det uttrycket, ja, då blev Justin orolig, riktigt orolig. Ryan lutade sig närmare Alicia och smekte hennes kind. Justin trodde att han skulle kvävas av ilskan som bubblade upp inuti honom. Bara för att göra saken ännu bättre, gick Ryan närmare Justins kärlek och nuddade hennes läppar med sina.

 

Där stod hon, Alicias Nellie Dawson, stel som en pinne och blev kysst av killen hon älskades bästa vän. I ögonvrån såg Alicia det. Där stod han, Justin Drew Bieber, på scen och såg allting. Han såg allting.

I dag kommer ett nytt kapitel ut! :) Håll utkik!¨

Justin hade varit mycket noga med att förklara exakt vad, var och när hon skulle äta. Han var inte ensam om att veta att flickan ätit på tok för lite dem senaste dagarna. Scooter hade genast tagit på sig ansvaret för att hon inte fått tillräckligt med mat. Alicia hade mest skrattat åt dem, just för att dem såg lika borttappade ut i ämnet båda två, och då hade hon fått stränga blickar av Justin. Han tyckte inte alls att hennes svimning var lika komisk. Kanske tyckte Alicia det för att hon var lättad. Hon var lättad över att det inte var någonting värre.

 

Att Justin skulle bli ännu mer rädd om henne än vad han tidigare varit, borde Alicia ha insett. Så fort hon snubblade till, klev snett eller klämde handen i dörren – om man är klumpig händer det ett antal gånger per dag... ingen mer kommentar – var han genast på plats med ett oroat ansiktsuttryck. Alicia kunde inte göra annat än att skratta åt honom. Även om det kunde vara jobbigt så var det också... gulligt. Vem gillade inte att känna sig omtyckt och bli ompysslad av världens finaste kille? Vem ville inte känna sig som den enda tjej i hela världen? Den enda tjejen för Justin...

 

Om du hade frågat Alicia exakt samma fråga för tio månader sedan, hade hon svarat så annorlunda. Nu stod hon här, men en kille hon egentligen aldrig varit särskilt förtjust i. Alicia hade alltid trott att stjärnor har stökiga, oansvariga och... larviga. Ja, larviga. Barnsliga, gnälliga och otåliga. Listan kunde göras lång. Om inte Justin var ett stark bevis på motsatsen kunde man fråga sig vad orden egentligen betydde.

 

Att hon var trött, snarare utmattad, var ingen förvåning. Det skulle säkert alla ha varit i hennes sits. Att inte vara hemma förrän sent på kvällen, både i en hungrig och trött position, gjorde helt klart inverkan ändå in på morgondagen.

 

En svag gestalt sågs ur Alicias trötta ögon. Den där gestalten rörde sig mellan väggarna i rummen. När ljuset blev klarare kunde Alicia se varför personen höll på som den gjorde. Den var en han. Han var Justin. Justin pratade i telefon.

Alicia blinkade med ögonen några gånger innan hon riktigt vaknade till och gäspade stort. Hon kunde se hur Justin vände sig mot henne, log först men stelnade sedan till, precis som att han insåg att han gjorde någonting som var fel. Hans min blev som förstelnad, precis som att han hade sett ett spöke. Varför blev han plötsligt så... så hemlighetsfull?

 

Om Alicia inte varit orolig tidigare, borde hon absolut bli det nu. Han lämnade rummet. Var det någonting ha dolde för henne? Om ja, varför? Nyfikenheten tog kol på stakars Alicia som låg kvar i sängen och grubblade. Varför fick hon inte veta?

 

Alicia reste sig långsamt upp så att hon satt istället för låg. Hennes armarna i luften fick Justin att reagera på vart hon var på väg. Justin kom nämligen lagom tillbaka in i rummet som Alicia började stiga ur sängen.

”No, wait.” Med mobilen i fickan gav Justin Alicia ett stort leende. Jaha, så allting var okej nu?

Alicia stannade till och tittade upp på pojken som i rask takt tagit sig fram till henne. Hon gav honom en blick, en blick som innehöll förvåning och en viss irritation. Vad ville han nu då? Först smyga ut och dölja saker för henne och nu fick hon inte göra som hon ville heller. Alicia kunde inte låta bli att störa sig över hans uppträdande. Varför gjorde han så här?

 

Såklart skulle ha ställa sig framför henne och le sitt fina leende. Det borde hon ha insett. Det där leendet fick ju alltid henne på bättre tankar. Framför allt fick det henne på andra tankar. Alicia kunde ha världens sämsta dag, men när hon såg det där leendet var det som att det inte spelade någon roll längre. Hon kunde verkligen må hur dåligt som helst, men när hon såg det där leendet var det som att allting klarnade upp.

 

Justin la sig bredvid henne, på sidan med blicken i i hennes ögon. Alicia tyckte att det kändes som att han studerade henne. Han kunde göra så där ibland, bara titta på henne. I början hade Alicia tyckt att det var jobbigt, faktiskt. Nu var hon hyfsat van. Varför han gjorde så var ytligare en fråga som blinkade i hennes hjärnkontor. Ännu hade hon inte vågat att fråga. Ännu visste hon inte om hon någonsin skulle våga att fråga.

 

Alicia borde vara arg över det han sa. Scenen från deras bråk spelades om och om igen upp i hennes huvud. Liksom, var allting okej mellan dem nu helt plötsligt? På grund svimning tycktes det ha blivit så. Tyckte Alicia att det var okej? Han hade sårat henne. Han hade gjort henne att känna smärta i delar av kroppen hon aldrig tidigare funnit. Kan man känna smärta i någonting man inte visste fanns? Tydligen, ja.

 

Undrade inte Justin varför hon inte var sur? Alicias tankar fick en konstig vändning. Justin drog in henne i sin famn och slöt ögonen. Alicia började genast tänka på hur mysigt det var – sådana tankar hon inte borde tänka. Ni vet, den där känslan man har när man älskar någon man inte borde älska. Har ni känt den någon gång? Alicia hade det. Hon gjorde det just då.

”Justin?” Alicia tittade upp på pojken som fortfarande blundade.

”Mm.”

Hon var bara tvungen att säga. Han behövde få veta att detta inte var okej. Även om hon älskade honom, behövde hon sätta ner foten. Alicia tillät inte personer att behandla henne hur som helst.

”You know that this doesn’t mean that we're together, right!?”

 

Utanför fönstret rann droppar, regndroppar som bara blev fler. Det var en sådan typisk tråk-dag man skulle spendera framför tv:n med den man älskade. Det vill säga, om man nu inte hade sårat dem genom att berätta sanningen. Att Justin skulle bli ledsen av det, det hade hon förväntat sig. Att Justin skulle rusa ut ur rummet, det hade hon inte förväntat sig. Det var inte mycket Alicia förväntade skulle hända innan det hände. Precis som nu. Hon hade inte förväntat sig regn. Usch, vad satt hon i fönsterkanten och funderade på egentligen? Regn? Gud vilket roligt liv hon hade.

 

Varför blev det alltid så här? Alicia undrade. Alicia funderade. Inget svar kom. Däremot var det någon som kom. Alfredo.

Han satte sig ner bredvid Alicia, så sängkanten. Till att börja med var han tyst. Alicia såg att han tänkte säga något med det kom aldrig. Till att börja med...

”You probably wondering why I'm here.” Alicia ryckte på axlarna och skakade lätt på huvudet. Kanske, kanske inte. Hon hade sin aningar.

Alfredo fortsatte:

”I don't want to force you to do anything you don't want to – I mean, you're my baby.” Alicia log.

”But.” Där kom det anade men-ett.

”Please, talk to Justin.”

 

”Justin, I'm sorry, I mean, yeah, I did meant what I said but” Alicia skakade av sig tanken. Hon hade tagit Alfredos råd. Hon var på väg till Justin för att prata med honom. Dock fanns det ett beskymmer. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga.

 

Sakta knackade hon på hans dörr. En gång, två gånger, tre gånger. Till Alicias förvåning var det inte Justin som öppnade. Det var Chaz. Först tittade Chaz förvånad på henne, sedan log han, smått. Vad var det med alla i dag? Varför var alla så konstiga? Chaz log inte sitt glada leende han alltid gjorde när han såg Alicia. Hans leende var inte äkta. Alicia orkade inte tänka mer på det. Det var inte därför hon var här.

”Is Justin here?” Chaz kollade bak innan han vände sig mot Alicia igen. Bet sig i läppen hann han också göra innan han nickade, långsamt. Alicia suckade när hon gick förbi honom i hallen. Hon orkade inte med denna långsamhet. Inte i dag.

 

Där stod han, med ryggen mot henne. Hans bara rygg gav henne rysningar, och en storlek större ögon.

”Justin.” När han vände sig om – gosh, gosh, gosh. Alicia fick verkligen bita ihop för att inte dregla. Varför vad han tvungen att stå några meter framför henne med den sexigaste magen hon någonsin sett? Varför var han tvungen att gå utan tröja just nu?

Pojken vände sig om, tittade på henne med stora ögon. Han var förvånad. Vadå, trodde han att han bara kunde springa iväg utan att hon skulle undra, utan att hon skulle bli orolig? Hon brydde sig om honom, hade han inte förstått det?

Kanske skulle dem aldrig ens ha påbörjat sin relation. Alicia var inte blind. Hon såg på Justin att det var någonting. Inifrån suckade hon, utifrån jublade hon. Hon ville få honom att känna smärta precis som hon hade fått göra. Hon ville få honom att kämpa.

”Oh, Alicia” mumlade han, nedstämt. Det var inte alls samma glädje i hans röst. Varför? Det hade troligen bara han svaret på. Alicia skulle hemskt gärna vilja veta den, precis som varför och vad han dolde för henne. Dock var hon ingen tankeläsare. Det var tydligen det enda sättet att få ut någonting ur honom. För användning av talförmågan, den använde han inte.

”What are you doing?” Justin tittade sig omkring, kliade sig i nacken.

”Öm...”

”No, I don't mean that” var Alicia snabb att påpeka och nickade mot högen med kläder som låg framför hans fötter. Justin följde hennes blick.

”Why are you so weird?” Justin suckade. Det märktes på honom att detta var ett samtal han inte ville diskutera. Han satte sig ner på sängen med huvudet i händerna.

”I don't know” mumlade han lågt, Alicia hörde knappt.

”What?” Ni vet, ibland är det bara så att man säger ''va'' även när man hör. Detta var ett sådant tillfälle.

Justin suckade igen innan han tittade upp på Alicia. I hans ögon speglade en sak. Plåga.

”Because I love you” svarade han tillslut, i en hes stämma. Alicia rös över hela kroppen. Hon visste inte vad hon skulle göra eller var hon skulle ta vägen. Nu blev det hennes tur att bli så där stel. Justin reste sig upp och var på en halv sekund framme hos henne. Alicia tittade på honom med stora ögon. Hon sa ingenting. Han sa ingenting. Han pressade sina läppar hårt mot hennes. Om man inte visste vad känslan var när man blev ett med den man älskade igen, efter flera dagar utan den, ja, då kunde man inte förstå passionen i kyssen Justin gav henne. Kyssen som hon tillslut besvarade.

 

Hon och Justin kom precis från lunchen. Kyssen hade nästan förvärrat allting. Scooter, ingen annan heller för den delen, visste om deras kärlekssaga. Scooter som också tvingat med Justin Alicia när han skulle lämna matsalen. Den stakars grabben hade knappt fått i sig en tugga, och vem satt inte tvärs emot och såg allting med ett stor kopp dåligt samvete inom sig? Jo, precis, Alicia.

 

Skulle hon verkligen vara ledsen för Justins skull? När hans mobil ringde och han fick på den där hemlighetsfulla minnen vart hon inte lika säker längre.

 

”Alicia.” När han kom tillbaka, med ett leende över läpparna, drog han genast bort Alicia från hennes samtal med Alfredo. Och Alicia, ja, hon blev inte gladast. Med en smått irriterad, vilsen, min, blev Alicia framputtad. Ut från hennes mun kom ord som:

”What are you doing?”

”Stop it.”

”Justin!?”

Justin hade inte lyssnat. Kanske var det en positiv sak, när Alicia väl fick se vem som stod på andra sidan om den där genomskinliga dörren.

 

”Alicia!” Alicia drog efter andan. Kunde det vara...? Men hur? Hon bara stirrade på sin vän, eller vänta, hennes vänner. Först undrade Alicia varför dem var här. Kunde Justin ha någonting med deras uppträdande att göra...? Sedan blev hon nästan lite orolig. Magen vred sig om, tryckte på alla organ och fick hjärtat att klappa hårdare. Var det inte dem som var ovänner? Alicia behövde inte bekymra sig mycket mer. De såg glada ut, och anledningen var Alicia.

 

De kramades länge. Ingen sa någonting. Runt omkring var det tystnad. Det ända som hördes var deras andetag, åtminstone till Justins harkling avbröt deras ovanligt långa kram. Paulina log mot Alicia. Jenna var med upptagen av att titta storögt på Justin. Alicia kunde inte låta bli att fnissa åt henne. Sedan blev det allvar igen.

”I'm so sorry, I didn't mean to-” Paulina avbröt henne genom att höja fingret.

”It's okey. Justin has explain everything.” Alicia vände sig om, mot Justin, och log mot honom. Ett äkta, härligt leende. Ett lika fint leende fick hon tillbaka. Hon ville bara kasta sig runt hans hals och säga att hon älskade honom mer än allt. Men det kunde hon inte. Vad skulle hennes vänner tro då?

”You rock!” sa hon istället och log. Han blinkade flörtigt mot henne. Jenna skrattade i bakgrunden. Det var inte konstigt att han gjorde så. Han gjorde så mot alla, eller det var åtminstone så Alicia uppfattade det.

 

Alicia kunde inte vara gladare. Hon kände sig som världens lyckligaste som gick bredvid sina två bästa vänner genom hotellets korridor. Dem skrattade och pratade om allting – allting mellan himmel och jord, till och med lite där utanför. Deras samtal var egentligen helt obegripliga, kanske var det därför även Justin lämnat deras gäng någon minut tidigare. Att han var hungrig, som han sagt, efter den där frukosten kunde i och för sig vara förståeligt.

 

”How do you feel?” frågade Paulina plötsligt när dem satt och vinglade på stolar i korridorens hörn, precis som dem alltid brukade göra där hemma.

Frågan kom så plötsligt att Alicia ryckte till och var nära på att tappa balansen.

”Good” kastade hon tillslut ur sig. Paulina tittade bekymra på henne.

”Are you sure?” Alicia mumlade. Varför förstod inte Paulina att hon inte ville diskutera det här?

”It's hard to lose someone that's been their whole your li-”

”What?” Alicia vände blicken från tjejerna till personen som dök upp bakom henne. Hon kände igen rösten. Hon ville inte känna igen rösten. När hon vände sig om var det klart. Det var han. Justin. Fan, hade han hört allt?

Justin tittade på henne med armarna i kors över bröstet. Han såg inte alls glad ut. I hans ögon speglades besvikelse, han var besviken för att hon dolde någonting för honom. I hans ögon glimmade också, långt, långt därinne, en oro. Alicia kunde se det. Hon kunde se allting i hans ögon. Kanske visste han det, för helt plötsligt bröt han deras ögonkontakt och spände ögonen i henne. Han gav henne blicken som tillslut skulle kväva ur henne en förklaring. Alicia svalde och tittade ner, hela tiden med Justins brinnande blickar på sig. Hon förstod att hon blev tvungen att berätta. Även om hon inte ville, även om hon fortfarande inte tyckte att det var vid rätt tidpunkt, blev hon tvungen.

”I'm sorry i didn't tell you, but I didn't want you to feel sorry for me.” Justin kollade skeptiskt på Alicia som sekunden efter spottade ur sig orden hon varit så rädd för att tänka på dem senaste veckorna.

”My parents died some weeks ago.”

 

Vill ni att jag ska starta en facebookgrupp/twitterkonto där jag typ skrivet hur långt jag har kommit på kapitlet, när det kommer ut, svarar på frågor och kanske ger några sneakpeaks? (: Kommentera din åsikt!

Varför var livet så meningslöst?

Med mobilen mot örat och tårar på kinderna kunde man finna Alicia sittandes lutande mot väggen, precis vid dörrens slut. Signalerna rullade på, precis som de gjort till alla andra Alicia hade försökt att ringa. Claire svarade inte. Hon var väl fullt upptagen med sitt jobb. Ni vet, jobb går före Alicia. Allting går före Alicia. Fråga bara Justin.

 

Alicia hade också försökt att ringa Paulina och Jenna. Ingen svarade. För ungefär två veckor sedan hade Jenna slutat att svara på flickans sms. Tidigare hade det varit Paulina som varit arg på Alicia. Alicia antog att Jenna fick reda på deras bråk.

 

Varför försökte hon änns kontakta dem? Hon visste inte. Vad hon skulle säga ifall någon av dem hade svarat? Det hade hon inte heller klurat ut. Hon ville väl bara inte känna sig så ensam. Ensamheten tog kol på henne just för att tankarna var så mycket värre då. Hon hade friheten och tiden att tänka. Fanns det någonting jobbigare än tankar, så säg gärna till.

 

Till. Justin. Justin var jobbigare än tankar. En stor del av Alicias tankar tog faktiskt upp honom. Ena dagen kunde han vara helt... underbar. Snäll, omtänksamt och bara perfekt. De dagarna var de bästa i Alicias liv. Andra dagen var han den där bortskämda popstjärnan som inte såg Alicia förrän han kände för det. Alicia hatade den sidan hos honom. Alicia hatade den sidan hon var ensam om att se.

 

Morgondagen hade börjat komma. Det hade Alicia sett från sin plats vid dörren där hon suttit sedan hon rusat in rummet. Sängen som hon först hade slängt sig i hade hon inte orkar legat länge i. Egentligen vägrade hon att gråta. Inuti henne hade hon haft en kamp med sig själv. Tankarna var alltid starkast i längden. Det var inte förrän hon tänkte på honom, tänkte på allting de två hade gått igenom, som tårarna kom.

 

Morgon. Alicia hade nästan hoppats på att Justin kommit ut. Bara ett hest, svagt förlåt skulle ha fått henne helt knäsvag. Hon varken såg eller hörde någonting från honom under hela, långa natten.

 

Alicia visste inte vad hon skulle göra. Orkade hon att ta på sig kläder, gå ner till frukosten och dra på det falska leendet? Orkade hon låtsas som att allting var okej? Nej. Hon var stark. Det visste hon. Men att mötas av Justins mjuka ögon – i och för sig kanske de inte änns skulle vara mjuka, utan ilsket hårda, uh -, nej, det klarade hon inte av just nu.

 

Fingrarna knappade in ett meddelande på den vitglittriga iphonen.

//I don't feel so good. Can you come over?//

Hon letade febrigt fram rätt kontakt. Ryan. Till honom skickades meddelandet iväg. Han skulle ändå få veta om deras avslutade förhållande någon gång. Mot alla odds hade de blivit riktig bra vänner den senaste tiden. Alicia förstod fortfarande inte vad ödet ville med dem.

Medan hon väntade på svar ställde hon sig upp, jämrade sig lite om vilken obekväm ställning hon suttit i dem senaste timmarna, och bestämde sig för att gömma både sig själv och sitt hår i en munkjacka. Lagom till att den otroligt vackra och påhittiga – hehe - klädstilen satt på plats, fick hon ett svar.

// :( Sure, babe. I'll be at your place in a minute!//

 

Att vara eller inte vara, det var frågan. Alicia fnös. I hennes värld var frågan snarare: Varför dyker Ryan aldrig upp? En suckande Alicia sittandes på sängkanten behövde inte fråga sig frågan särskilt länge. Helt plötsligt, ja, det var verkligen helt plötsligt, dök Chaz och Ryan upp... med vattenpistoler?

”What the hell!?” tänkte Alicia innan hon blev dränkt av vattnet. Hon skrattade, dels på grund av att hon verkligen inte förstod vad som hände, och dels på grund av att Chaz krupit upp till henne och hade fullt upp med att kittla henne.

”Do you give up?” Alicia skrattade samtidigt som hon sakta skakade på huvudet.

”Give up? What have I done?” Chaz slutade att kittla henne och lät Alicia hämta luft. Hu, det var verkligen någonting hon behövde. Pulsen hade skenat iväg och andetagen hade blivit fler och kortare.

”Please, don't be sad” sa Chaz tystare och gjorde en dyster min. Alicias min ändrades direkt. Hon tittade ner i marken och ryckte på axlarna, som för att visa att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga eller göra. Chaz suckade och hoppade närmare henne. Ryan, vars vattenpistol inte längre var så vattenfylld, satte sig på andra sidan om henne. Han la även armen över hennes blöta axlar och lät henne luta sitt huvud mot hans axel. Det var då tårarna kom. En för en. Alla var de lika irriterande och jobbiga som slank ut. Alicia kämpade, och lyckades tack vare det hålla inne åtminstone hälften.

”Tell us” sa Chaz mjukt och smekte hennes arm. Alicia tittade upp. Först var hon tveksam. Chaz såg det. Han tittade uppmuntrande på henne. Alicia tog ett djupt andetag.

”Me and Justin have broken up.” Det var jobbigare att säga Justins namn än vad hon trott. Hela hennes kropp värkte, värkte av både längtan, kärlek och hat mot honom. Det blev som att alla deras minnen spelades upp i hennes huvud. Alla minnen hon försökt att dölja för sig själv.

”What have he done?” Alicia vred huvudet mot Ryan och gav honom en förvånad blick. Till skillnad mot Ryan hade Chaz bara gett ifrån sig ett 'åh'. Ryan ryckte på axlarna och log mot Alicia.

”I mean, isn't he the reason that you two broke up?” Jo, visst var han det. Justin var alltid anledningen. Vem var anledningen till att hon var sur? Justin. Vem var anledningen till att hon var ledsen? Justin. Vem var anledningen till att hon var så äckligt kär? Justin.

”Maybe” mumlade Alicia och vände sedan huvudet framåt igen. Kanske...

 

I killarnas rum hade de tre vännerna placerat sig, Alicia i Chaz knä med munnen full av popcorn. Det gällde att passa på att äta innan hon skulle hänga med Scooter till arenan. Justin var tydligen redan där, inte för att hon orkade bry sig. Scooter hade hon inte sagt något till om hur dåligt hon egentligen mådde. Han visste väl inte änns om att hon och Justin en gång varit tillsammans. Det fick Alicia att börja undra, vem hade egentligen vetat? Var hon besviken över det faktum att det nästan bara var han och hon som vetat? Vem ville hon skulle veta? Hans fans, hennes vänner, hela världen? Listan kunde göras lång men Alicia valde att hålla den kort.

 

Tillsammans med killarna hade hon haft en bra förmiddagen, dock kanske hon hade gått upp något kilo, men det var hon nog inte ensam om. Ryan sade någonting om att dra till gymmet i slutet av veckan, när de skulle ta farväl av varandra för dagen. Om Alicia hade varit tillräcklig uppmärksam, hade hon fnyst åt honom. Hon? Gymmet? Ha, dröm vidare.

 

Scooter hade varit i farten och givit Alicia ett uppdrag. Att följa med till arenan, till scenen, och se Justin repetera var väl det hon minst ville just nu. Det var även det hon mest vägrade att visa. Istället åkte det där fejk-leendet på. Scooter verkade ändå inte se någon skillnad.

 

Bakom Scooter, iklädd i tråkiga jeans och tröja utan text, traskade Alicia, försökte se någorlunda glad ut. Hon log mot några som log mot henne, hälsade på några som hälsade på henne. I ögonvrån kände hon Scooters brännande blick. Märkte han det på henne? Märkte han att allting inte stod rätt till? Tydligen gjorde han inte det, då han tittade bort. Vad var det med världen? Märkte ingen sådant längre? Visste ingen hur det kändes, och framför allt hur det såg ut, när man blev sårad av den man... älskade? Att Alicia älskade Justin hade hon inte funderat på innan. Funderingarna hade tagit kraften till att se det han inte hade istället för att se det han hade. Hon kanske älskade honom ändå, trots allt han hade gjort.

 

Att få träffa kändisar var någonting Alicia bara hade drömt om tidigare. Liksom, stå bakom en av världens största scener och mingla med en tjej vars danskarriär hållit på sedan hon var åtta... wow. Det var inte varje dag man träffade en sådan person. Innan hade Alicia bara kunnat drömma om det nu hon upplevde som verklighet. Ett ord: Respekt.

 

Jo, tjejen med namnet Elina var riktigt trevlig, inte alls så där ytlig som Alicia fått för sig att dansare var. Hon var vacker också. Långt, ljust hår och blåa, glimrande ögon. Det var någonting bekant över henne. Kunde hon ha någon svensk i sin familj?

Det visade sig att Elina var i ungefär samma ålder som Alicia själv, och som egentligen hade fått kämpa sig upp till toppen på egen hand. Med föräldrar som inte varit mycket rikare, mycket snyggare, eller mycket bättre än någon annan, hade hon gjort det många såg som omöjligt. Hon hade tagit saken i egna händer.

 

Alicia blev imponerad, och började nästan skämmas över vad hon hade åstadkommit. Hon som tyckte det var coolt att bara delta, se och lära, i världens för tillfället populäraste gäng - Justin och hans team. På tal om Justin, där kom han.

 

”Hey, Justin.” Scooters ord fick Alicia att titta upp från ögonkontakten med det mycket intressanta golvet... eller inte.

När Alicia tittade upp möttes hon av ögonen. Ägaren till ögonen tittade tillbaka. Det var första gången på länge Alicia såg mjukheten i hans ögon. Han var på vippen att säga någonting, men hann inte få fram det. Alicia tittade nämligen ner på det där golvet igen. Han valde då att hålla tyst. Han med ögonen betydde ingenting i hennes liv längre. Ha, precis så var det. Japp.

 

Okej, det var inte så. Alicia svettades, skakade och fick rent av panik. Varför var han tvungen att komma? Hennes dag hade varit perfekt. Okej, kanske inte perfekt... men helt klart bättre än innan han kom och förstörde allt. Bara hans klara, rena röst fick henne att rysa, rysa över hela kroppen. Bara vetandet om han var närvarande fick hennes tankegångar att vändas ut och in. Alicia tyckte att det kändes som att hon blottade hela sig själv. Var det ingen som såg det? När hon tittade upp var alla lika upptagna med varandra som tidigare. Förutom en. Förutom en kille. Ni vet nog vad han heter.

 

Att fortsätta prata med Elina var det bästa Alicia kunde komma på. Allt för att slippa stå upp med vajiga ben, bara en bit ifrån killen hon älskade mest av allt.

Elina hade frågat lite om Alicias bakgrund. Hon hade valt att köra sanningen, men dölja det oviktiga. Det var ju oviktigt att hon inte hade några föräldrar - ingen pappa som skyddade henne ifrån allt ont i världen och ingen mamma som alltid stöttade henne -, eller hur!?

 

”Wow, someone is really into you” sa Elina plötsligt och fnittrade. Alicia tittade förvirrande på henne. Vad menade hon? Elina tog en klunk av sin fanta samtidigt som hon nickade bort mot dörren. Alicia behövde bara ge personen en blick för att hennes hjärta skulle dunka snabbare.

”Justin” viskade hon svagt när hon vänt sig mot Elina igen. Elina tittade skärrat på henne.

”Do you know him?” Alicia bet sig i läppen. Sanning, lögn eller sanningen fast åter igen undvika det ”oviktiga”? Alicia valde det sista.

”We work together.” Hon ryckte på axlarna och tog en klunk av sin läsk. Elina tittade storögt på henne men sa inte så mycket mer. Alicia var tacksam över att slippa prata om Justin. Hon ville ju undvika honom, inte prata om hur otroligt perfekt och cool han var.

 

”Alicia.” Alicia visste den där rösten, ändå tittade hon upp och fick på sig en någorlunda förvånad blick. Vad hade hon väntat sig egentligen? Hon hade känt på sig det hela tiden. Justin hade något att säga henne.

Alicia skulle precis svara, men då hände plötsligt någonting. Greppet om läsken lossnade. Vart burken tog vägen visste hon inte. Någonstans där bort hörde hon i alla fall en duns. Dunsens läte blev bara svagare och svagare.

Plötsligt visste hon knappt någonting. Allting blev suddigt. Och snurrigt. Allting snurrade plötsligt. Någonstans där borta, i verkliga livet, hörde hon röster. Elina och Justins röster. De ropade på henne. De skakade i henne. Hon kunde inget göra. Just då kände Alicia knappt någonting. Vad som var glädje eller plåga visste hon inte längre. Vad som var godhet och vad som var ont försvann från hennes lärdomar. Allting i hennes minne trycktes undan. Har ni någon gång upplevt känslan av att någon ryckt eran favoritask ifrån era händer? Asken med alla favoritbilder-, minnen och händelser du skulle kunna leva i för alltid. Efteråt känner man sig alldeles tom. Du har just förlorat dig själv.

Det gick så fort. På bara någon sekund hade hon svimmat, svimmat rakt in i Justins famn.

 

Svart mot vitt. Färgerna sprack och kastades mot Alicia när hon sprang genom den schackbrädsliknande korridoren. Hon dukade, försökte komma undan den hemska rösten som spelades i hennes huvud. Skratt, elakt skratt, och prat i höga, mörka toner. Alicia var rädd. Hon var rädd för att. Mest av allt var hon rädd över att vara ensam. Hon var rädd för att lämnas ensam i denna värld.

 

”Alicia.” Åter igen fick hon höra sitt namn upprepas. Om det var en person eller flera, det hade hon vetat sedan länge. Det var han. Vad gjorde han här? Här med henne? Alicia kände sig sömnig, ville helst av allt sova lite till, men kroppen, den ville någonting annat.

 

Att slå upp ögonen och mötas av dem där ögonen hade Alicia inte varit med om tidigare. Det var en oerhört mysig känsla.

”Thank god.” Justin pustade ut och kastade sig över henne. Alicia kollade sig förvirrat omkring. Hon var kvar i samma rum somt tidigare. Hon låg på en soffa. Tidigare hade hon hon inte änns sett att det varit en soffa där.

Justin kramade hennes hand. Alicia kunde se att han log. Hon log lite tveksamt tillbaka. Hela han fick hennes vetande om vad som var rädd att springa iväg, livrädd för att möta hans ögon – livrädd för att möta hans glädjespridande. För Justin var sådan. Alicia kunde vara hur arg som helst på honom, men när han kopplade på det där leendet kopplade hon av hjärnan.

Han smekte hennes kind med sin mjuka hand. Hans långsamma beröring skickade elektriska stötar genom hela Alicias kropp.

”Do you know how worry I've been?” Alicia svarade inte. Hon kunde inte svara. Hon var alldeles förtrollat. Allt hon kunde göra var att stirra på honom. Fanns det någon finare?

Justin log fortfarande mot henne. Det förvånade inte Alicia om hon hade världens fulaste, förvånaste min i sitt ansikte. Hon skämdes och ville titta bort. Hon ville rusa därifrån. Allting hon ville var omöjligt, i alla fall just då.

Justin närmare sig lite och Alicias puls ökade lite.

”I didn't know that.” Justin fortsatte att närma sig. Alicia svalde när han berörde hennes näsa med sin näsa.

”I didn't know you were one of those who fainted because of my charm.”

 

Så här skulle det vara. Justin bakom henne. Hans värme värmde henne. Hans händer runt henne som fick hela hennes kropp att ticka som en klocka. Bara få ligga i sin bästa väns armar och känna sig hel. Alicia älskade att leva.