Alictin

Kapitel 1 kommer ut i början av v14(nästa vecka). Läs och njut. I'm back!

En liten flicka. En liten flicka skrattade och hoppade runt nere på skolgården. Svart, lång hår som i en harmonisk takt följde hennes rörelse och glänste då solen lyste på det. Lyste gjorde också hennes mörkbruna ögon, särskilt när just hon fick turen att sätta fotbollen i målen och sedan buga till lagkamraternas jubel. Hon log. Hon var glad. Det fanns inget skäl till att hon inte skulle vara glad. Hon visste inte vad krig var. Hon visste inte vad smärta var. För henne fanns bara den glädjen hon upplevde just då. Glädjen att få leva. Hon var bara en liten flicka.

 

Precis som alla andra i sin ålder gick hon sitt tredje år i skola. Tänk, snart skulle hon ha gått lika många år till och tycka att livet, framför allt den delen som innefattade att sitta instängd i en skola, var ett helvete.

 

10 år. Omtyckt som satan. Ja, satan är väldigt omtyckt. Den här lilla flickan med svart hår och bruna ögon, vacker som tusan, kom alltid med de roligaste skämten, de bästa argumenten, de klockrenaste orden som fick alla stumma. Hon var 10 år då.

 

Alexis verkade ha ett bra liv. Hon hade många vänner, hon var omtyckt, hon var vacker och hade det lätt för sig i skolan trots att hon bara talade svenska med en av sina föräldrar. Hennes mamma var svensk. Hon var inte bara anledningen till att Alex fanns. Mamman hade också fått världens envisaste människa att flytta till Sverige. Ifrån sitt hem, ifrån sitt allt, för en kvinnas skull. Om någon hade sagt det till honom ett år tidigare, hade han skrattat. Han skulle ha skrattat högt. Men nu satt han här, i köket och läste som vanligt tidningen samtidigt som han drack sitt eftermiddagskaffe.

Alex antog att det gick att övertala alla.

 

Det såg ut som Alex skulle bli bra. Hon hade ju det så bra runt omkring sig, tills att hon kom hem den dagen. Hon skulle aldrig glömma synen hon en dag fick när hon kom hem från skolan. Med sitt härliga leende över läpparna som fick alla människor runt omkring flickan att le, gick hon som vanligt in i köket. Hon skulle göra som alltid, hade hon trott. Det var en rutin. Hennes fader väntade hemma, i köket, på sin kram. Han väntade på sin lilla ängel. Hon kunde se honom än i dag. Lukten, ilskan och tåren som rann ner för hans kind. Hon kunde se honom än i dag.

 

Alla bråk satt fortfarande kvar inom henne. Alex, den lilla olycksfågeln. Fel beslut att komma hem istället för att hänga med mamma och handla. När hennes mamma kom, var ju allting över. Fel situation att försöka få honom att förstå att detta inte var rätt.

Han slog henne aldrig. Alex fick aldrig uppleva smärtan fysiskt. Hon fick uppleva den psykofysiskt.

 

Vill du veta hur livet är? Hur det kommer att krossa dig gång på gång? Vill du veta vad kärlek är? Det jag har aldrig känt till dig. Vill du veta en till sak? Vill du veta hur äckligt ful du är?

Ni vet det här tack-talet jag skrev? Egentligen tänkte jag skriva tre speciella personer där som har varit väldigt duktiga på att kommentera, gett mig jättemycket fina ord, så ja, nu vill jag ge någonting tillbaka :)

"L"/Anonym

Lolo

I väntan på nya berättelsen... Hur hittade du hit, till min lilla blogg? :) Btw, har ni sett denna bilden? :D Gammal, men ändå sjukt rolig (;

en fråga, hur uttalar man bloggnamnet och vet du någon som heter så? :)

Svarta ögonfransar, svarta lockar. Svarta ögonbryn, svarta naglar. Allting var svart. Alicia kunde inte få Selena ur skallen.

 

Klockan var bara ett, ändå var Alicia väldigt trött. Ingen visste varför, förutom hon. Veckor efter hon sagt hej då till Justin, och hon kunde fortfarande ligga vaken på nätterna och fundera på vad som hade gått fel. Varför hade hon inte sett detta komma så att hon slapp bli sårad? Varför hade han varit så duktig på sitt lurendrejeri?

 

Alicia skakade på huvudet, som för att få bort tanken. Hon skulle ju inte tänka på Justin, eller hur!? Förresten hade hon det mycket bättre utan honom.

 

Hon hade det bra nu. Hon på ett ställe han knappt visste fanns – hos Paulina. Ja, ni läste rätt. Paulina var den bästa vännen man kunde önska sig. Efter många om och nej, lyckades tjejerna övertala Paulinas föräldrar och Alicias- Ja, hennes Claire. Claire hade varit till så stor hjälp. Hur skulle Alicia ha klarat sig utan henne? Vart skulle Alicia ha hamnat? Hur mycket Clarie än hade hjälpt Alicia, var det var fortfarande i denna stad Alicia ville bo. Det var här, med hennes vänner, hon ville växa upp. Ingen annan stans. Detta var inte Claires hem. Alicia förstod det. Men detta var Alicias hem.

 

Alicia satt, med en filt om sig, vid fönstret. Tittandes på regndropparna som följde med längst ner glasrutan, studerade hon den tysta världen utanför. Paulinas hus låg mitt i staden. Det betydde att minst ett tusental människor passerade huset, bara per dag. Alicia älskade att titta på människor, förstå hur dem tänkte. Hon älskade också att sätta sig in i deras situation. Detta var någonting hon börjat göra allt mer, ni vet, nu när hon var så ensam. Paulina var i skolan, precis som hennes bror(Troy, även känd som Jennas pojkvän), och hennes föräldrar var på jobbet. Alicia var helt ensam.

 

När Alicia för första gången på hela dagen lämnade rummet, var det för att låsa upp dörren då någon knackade på utifrån. Alicia slog vad om att denna någon var Paulina. Visst, Alicia njöt av ensamheten, men kanske var sällskap just det Alicia behövde. Hennes älskade vän hade efter flygresan ifrån Justin inte lämnat hennes sida på en vecka. Visst, Jenna hade också varit där med det var inte samma sak. Hon och Paulinas vänskap var speciell, och stark. Det var därför Alicia bodde där hon bodde.

 

Alicia låste upp dörren och Paulina stod utanför dörren, blöt, med ett leende över läpparna som fick Alicia på betydligt bättre humör, eller på gladare humör.

”Ready for party?” flinade Paulina, och drog ut på a:ett. Alicia skrattade och skakade på huvudet. Paulina var så oerhört normal.

 

Efter en lång dag, snarare eftermiddag, med Paulina, slängde Alicia sig trött på sängen. Medan Paulina stack iväg på basketträning, bestämde sig Alicia för att ta fram datorn. Hon var ändå för trött för att orka göra något annat, som läxor.

 

Med datorn i knäet loggade hon in på facebook, gillade några uppdatering och svarade på några meddelande. På tal om meddelande, plötsligt kom ett nytt.

//Hey// från Josh. Alicia log smått. Det var väldigt länge sedan hon pratade med honom. Hon kom knappt ihåg honom..Kommer ni ihåg honom? Killen hon träffade vid nätet – omegle för att vara exakt.

Alicia satte sig upp, för att finna en bekvämare ställning. Hon förstod ju att deras samtal inte skulle ta slut efter ett hej.

//Hey :)// knappade hon in som svar och tryckte på skicka.

_____________________________________________________________________________________

Nu var vi här då. Det är ett mirakel. Ärligt, jag trodde aldrig att jag skulle nå hit. Jag brukar alltid skriva några sidor innan jag tröttnar, och nu är jag här. Det har varit väldigt roligt och jag vet inte om ni har sett det, men jag har utvecklas sjukt mycket. Tack för era fina kommentarer. Det har varit jätteroligt att ni ville läsa min lilla berättelse.

 

Tänkte också passa på att berätta att jag har idéer till en ny berättelse, så jag tänkte fortsätta att spåna på den, srkiva några kapitel så får vi se när jag är tillbaka här (: Personligen tycker jag att det vore skönt med en paus, så påsklovet(v.16) :) Ha det bäst, finaste läsare!