Alictin

Att plötsligt vara Justin Biebers flickvän hade sina fördelar, dock var det nackdelarna som snurrade runt i Alicias huvud den natten där hon låg i Justins säng med hans arm runt hennes midja. Visst, det var mysigt, men helt hopplöst. Hon kunde bara inte somna. Allt som Alicia krävde var att få somna, slippa verkligheten för några timmar. Hon hade vridit och vänt på sig- ja, hon visste inte i hur många timmar. Det blev visst aldrig morgon, och heller aldrig kunde hon somna. Hon var inte änns trött.

Justin mumlade bakom henne och tryckte henne närmare sig. Alicia log. Han var så fin. Han var läskigt fin, och det hade fler än Alicia upptäckt. Alicia var rädd över vad som skulle hända. Hennes tidigare oro över framtiden var inte någonting emot hennes rädslan till Justin fans. Ja, hon var rädd för tolvåriga tjejer.

 

Ibland kunde man vakna av drömmar, bland annat mardrömmar. Det hade Alicia upplevt mycket av den senaste tiden. Hon visste inte varför, men det var någonting som störde hennes undermedvetna, kanske hennes förvirrade tankar. Hon var väldigt utspridd. Hon tänkte så mycket och hon hade så många åsikter.

De värsta drömmarna var ändå de tomma. Det tysta och stilla gjorde allting mycket svårare. Man blev fast, fast i stum värld utanför egenvärde. Just i en tom dröm hade Alicia lyckas somna in i, fast det förstod hon inte förrän hon vaknade morgon därpå. Hon vaknade av Justin som viskade i hennes öra. Mumlet hade inte uppfattats. Alicia hade bara uppfattat det mjuka trycket mot örat, och Justins närhet. Han värme gjorde henne alldeles svag. Svagheten förminskades inte av att hon öppnade ögonen och såg hans vackra ansikte. Alicia hade många gånger förundrats över hur han kunde ha så perfekt hy. I hennes ögon var han perfekt, inte bara hyn. Han var skrämmande perfekt just för att ingen lyckades ta sig upp till hans nivå.

 

I en säng på ett hotell någonstans i USA, låg de och tittade på varandra. Alicia beundrade pojkens charmiga ögon medan han smekte henne över håret och var minst lika fast i hennes ögon. De var inne i den där bubblan igen. Som vanligt var båda mållösa. Om någon av dem skulle ha talat, skulle det inte varit lika magiskt.

 

Om inte det knackat på dörren, ja, vem visste hur länge de legat kvar där i sängen. Alicia hade dragit åt sig täcket medan Justin gick och öppnade dörren, och det kanske var bäst att det blev så. Alicia var i alla fall glad över att hon inte öppnat dörren när hon såg vem Justin kom tillbaka med. Ryan. Åh, hon orkade inte med honom. Hon tittade på Justin med lidande ögon, hoppades att hon skulle förstå hennes blick och inte lämna henne ensam med Ryan, men det gjorde han inte. Justin förstod inte. Han var så upptagen med att vara glad över att Ryan kommit att han inte tittade på Alicia. Så länge var hon viktig.

”I just need to check one thing.” Japp, där lämnade han dem. Alicia vred på sig i sängen och vände huvudet mot väggen. Hon tänkte låtsas som att Ryan inte var där. Med huvudet begravt under kudden fungerade det faktiskt kanske bra, men då skulle såklart han komma och förstöra allting.

”You can't hide for me forever, you know.” Alicia grymtade. Varför pratade han änns med henne? Tyckte han att det var roligt att se henne nere, sårad, på grund av honom? Nå, hon tyckte inte det var lika roande.

Plötsligt hördes en suck från Ryans sida. Alicia tittade upp från täcket, eller ja, hon försökte kika fram utan att han märkte någonting. Självklart märkte han att hon tittade upp, så han mötte genast hennes blick. Det var varken arg eller sur. Konstigt. Var Ryan sjuk? Han hade inte sagt ett enda elakt ord till henne, och han hade haft många chanser att göra det nu.

”I can do wantever I want” hotade hon tillbaka. Detta var ett krig och skulle alltid vara. Hon struntade i om Ryan så inte började i dag. Det var ändå han som hade startat det från början.

Tydligen blev han förvånad av Alicias ord, kunde hon se i hans ögon.

”So you're going to play Miss sassy now?” Alicia ryggade till. Det var inte meningen att hon skulle reagera så, men det var heller inte meningen att Ryan skulle svara med sådana ord. Han var så hård. Förstod han inte att hon faktiskt hade känslor?

Alicia reste sig från sängen och gick fram till honom, stannade endast en meter ifrån honom. Hennes blick in i hans ögon fick honom inte att rygga undan. Alicia kunde se hur han byggde upp någonting därinne. Kanske anande han ytligare ett bråk och letade efter rätt ord att använda för att få Alicia att förlora. Alicia skulle aldrig förlora. Hon gav inte upp. När han minst anande skulle hon ge igen, det fick han vara beredd på.

”Excause me!? That come from the right person!” Det märktes att Ryan tog in Alicias ord och det gjorde henne såklart ännu starkare. Hon lyckades hacka ett hål på hans skal. För första gången såg Ryan ut att behöva fundera innan han svarare. I vanliga fall kastade han bara ut sig orden. Alicia undrade varför det plötsligt var annorlunda nu.

”What?” fick han tillslut ur sig, sådär helt plötsligt. Nu var det Alicias tur att bli... hm, kunde man kalla det mållös?

”You know what I mean. You're so stupid when-” Alicia stannade upp när hon såg vem som stod bakom Ryan. Justin. Han stirrade på Alicia med stora ögon.

”Alicia?” Justin brukade alltid uttala flickans namn så varmt och mjukt, denna gången var det annorlunda. Det var hårt, det var i förvåning. Justin hade hört allt.

”What the hell is you problem?” Justin var sur, och det fick Alicia att rygga undan. Det var orättvist. Ryan hade tryckt ner henne, hon stod bara upp för sig själv. Stod Justin på Ryans sida? När Alicia tittade på Ryan såg hon endast hans flin. Justin såg det inte, precis som hos alla andra såg han väl bara gott hos Ryan. Han var hans bästa vän. Alicia betydde inte lika mycket, det borde hon ha förstått. Ryans flin fick Alicia att känna sig lurad. Han hade lurat henne. Han hade byggt en fälla och hon hade gått rakt in i den. Alicia hatade honom. Kvickt drog hon på sig byxor och converse. Utan att säga ett ord till varken Justin eller Ryan stormade hon ut ur hotellrummet med en tanke i huvudet: Jävla idioter.

 

Alicia visste inte vad hon skulle ta vägen. Hon kände ingen här och heller inte kände hon igen någonting. Hon kunde ströva runt i timmar i staden utan att riktigt komma någon vart – kanske var det den bästa planen. Att gå tillbaka till hotellet fanns inte med på kartan, men samtidigt vågade hon inte dra sig iväg allt för långt. Tänk om Scooter blev arg och hon skulle mista sitt praktikantjobb. Nej, den risken var hon inte villig att ta.

 

Staden hade sin charm trots det dystra vädret. Det var så typiskt att så fort Alicia kom ut skulle solen gå i moln. I detta fallet hade solen möjligen inte visats på hela dagen.

Alicia skådade människorna som gick förbi, vissa i stress, vissa i glädje. Ingen gav henne speciellt mycket uppmärksamhet, mest en blick här och var hade hon fått, men det var skönt. Meningen var att hon ville vara ensam, och den meningen höll hon fast vid.

 

Hon kunde fråga sig ifall Justin var orolig. Eftersom att hon varit så otroligt smart och glömt mobilen på hotellet kunde hon inte få reda på hans oro eller icke oro genom den vägen. Hade han en anledning att vara orolig? Det var inte precis som att hon var i fara där hon satt på en bänk utanför en klädaffär och beskådade den vackra utsikten, host. Alicia ville att Justin skulle vara orolig. Alicia ville att han skulle bry sig. När han gick in i rummet, såg henne säga dem där dumma orden till Ryan, fanns det ingen tvekan på att han tog Ryans sida. Det hade sårat Alicia. Kanske var det inte förrän nu hon insåg hur mycket. Alicia var förvirrad. Först sa Justin det ena och sedan gick han ut och gjorde precis tvärtom. Alicia blev inte klok på honom.

 

Klockan rann iväg. Alicia hade ingen aning om varken tid eller plats. Hur länge hade hon befunnit sig där egentligen, på bänken utanför klädaffären? Tillräckligt länge för att hon skulle bli hungrig. Magen kurrade och huvudet bultade. Detta var troligen den minst roliga, tänkbara start på morgonen man kunde få, och Alicia hade upplevt många genom sitt sextonåriga liv.

Flickan suckade och reste på sig. Nå, vilket håll var det nu hon kom ifrån? Förvånande nog fanns det nästan dubbelt så mycket folk på gatorna som tidigare, tröttnade de aldrig? Det var som att det bara tillkom mer befolkning till staden hela tiden. Alicia borde kunna fråga någon. Någon vänlig skäl måste det väl ändå finnas?

”Excause me!?” Alicia hade trånat sig fram till ett par som såg ut att vara i fyrtio års ålder, de satt också närmast henne. När hon rabblade upp hotellnamnet skakade dem på huvudet och tittade sorgset på Alicia. De hade sett hennes besvikna blick. Hon suckade och sade adjö. Det var lika bra att fortsätta fråga ut.

 

Var det ingen i hela världen som visste var det där jävla hotellet låg? Alicia hade frågat minst tjugo umgänge. Ingen visste. Ingen. Varför hade Justin varit tvungen att checka in på ett sådant hotell som tydligen ingen kände till? Nå, ingen vid denna bänken i alla fall.

Fortfarande omedveten om var hon skulle gå, började hon ändå gå. Någon gång måste hon komma någonstans, och när hon gjorde det kanske hon var ett steg närmare att komma rätt. Kanske till och med två steg närmare.

 

Plötsligt sade någon hennes namn. Om Alicia inte hade hört den rösten just då, ja, då visste hon inte vad hon skulle gjort. Hon kunde tappert säga att tårarna, de var inte långt borta.

”Alfredo” svarade hon glatt och hoppade in i hans famn. Glatt kramade han henne tillbaka, hårt och länge.

”My little baby” mumlade han och fick Alicia att skrattade. Hon tyckte att det kändes mycket bra att få vara glad igen. Alfredo verkade också glad, till en början. Sedan tittade han på henne med allvarliga ögon.

”Where have you been? We have been so worry!” Ett leende lekte på Alicias läppar. Hon kunde fortfarande inte släppa att Alfredo stod där, precis framför henne. Hon kunde få komma hem nu. Efter en lång och jobbig dag utan varken mat, vatten eller sällskap hade hon helt klart fått nog av ensamheten. Hon ville känna värmen. Hon ville känna en speciell persons värme.

”Justin too?” Alfredo nickade och det gjorde att Alicias leende i sin tur blev ännu större. Då började Alfredo istället flina, men han sa inget. Tur för honom.

 

När de några minuter senare satt i en varm bil, blev Alicia bara tvungen att påpeka en sak som passade så bra in i läget.

”You know, don't worry, be happy, man.” Det fick Alfredo i skratt. Han tittade charmerande på Alicia, hon som tittade ut genom fönstret igen, studerade fortfarande staden. Även om hon fått nog av ensamheten hade hon inte fått nog av utsikt. Alicia märkte att en del av det oroliga i Alfredos blick hade försvunnit. Hon levde och hon var okej. Fast tyvärr var det nog inte honom hon behövde få på bättre humör, för vem var det inte som stod utanför hotellets port, med armarna i kors över brösten och en allvarlig min, om inte Justin? Fuck.