Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=_azkG1gfvMo

http://www.youtube.com/watch?v=2X8N-tHSERo

http://www.youtube.com/watch?v=7d6yeYFFmDg

 

Äkta vänskap. Vad var egentligen äkta vänskap? Var Alicia och Justins vänskap äkta? Eller hade de inte känt varandra tillräckligt länge? Visste de för lite om varandra? Äkta vänskap och äkta kärlek kanske vara lite samma sak. Lika stort, lika stark. Egentligen, spelade det någon roll om man kände varandra eller inte? Var inte äkta vänskap, äkta kärlek, någonting man kände? För det var ju en känsla. Kärlek var en känsla.

 

Solljuset lös in genom fönstret, det stora, genomskinliga fönstret vars kanter visade att fönstret var som allting annat i rummet – ofattbart dyrt. I en stor, mjuk säng låg Alicia nerbäddad. Under det finaste, vitaste tyg man skulle kunna skåda. Det var som att vakna upp ur den där drömmen och inse att det inte längre bara var en dröm. Att drömmar kunde bli sanna var ingenting Alicia trodde på. Hon hade aldrig trott på dem. Visst, när hon var liten kanske hon trodde på den där drömmen om slott, prinsessor och prinsar som kom ridande på magiskt vackra skimlar. När man var liten, vem hoppades inte på att man skulle ligga i en överdrivet stort säng med världens kändaste tonårskille bakom sig?

Plötsligt hörde Alicia någon som gnydde bakom henne. Någon som hade sina armar runt henne. Någon som drog henne närmare intill sig och la hennes huvud på hans bröstkorg för att sedan kunna viska i hennes öra:

”God morning, beautiful.”

 

Kanske kunde drömmar slå in ändå. Justin låg bakom Alicia och pillade på hennes hår, tyckte att hon var vackrast i hela världen. Alicia låg där, tyst, i hans famn och tänkte på livet.

Han sa ingenting, precis som Alicia inte heller gjorde, men Alicia märkte att han nästan sprack av nyfikenhet. Hon var konstig och han undrade varför. Helt ärligt, hon undrade också varför.

 

Det var mysigt, även om det var tyst. Ibland kunde faktiskt tystnade vara skön. Någonting annat som var skönt, var att veta att Justin var där, precis bredvid henne. Han höll om henne, han pussade henne ömt på håret. Alicia låg där och njöt. Denna stunden ville hon minnas för evigt.

 

”Justin!” ropade Alicia från sängen där hon satt i sin skräddarsits. Justin kom ut från badrummet med tandborsten i den ena handen och mobilen i den andra. Han tittade intresserad på en generad Alicia som först då insåg att hon endast bar trosor och ett linne som täckte oroväckande lite. Men tillbaka till pojken; Hur lyckades han att prata i telefon samtidigt som han borstade tänderna? Alicia skakade av sig tanken och pekade istället på datorn – Justins dator.

”Can I borrow your computer?” Justin nickade och gjorde tummen upp till henne med sin... undra vilken han han egentligen använde där. Han kanske hade en extra som kom fram när han behövde den. Även den tanken slog Alicia av snabbt, dels för att kunna sträcka sig efter datorn och få det hon behövde göra gjort. Hon hade för vilt fantasi.

 

Datorn sattes igång. Medan den jobbade lutade sig Alicia tillbaka för att hitta den perfekta sitsen. I ett leende tänkte hon på gårdagen. Hon var så glad. Hon var liksom lycklig. Justin var så fin, och nej, hon kunde inte sluta tänka på det. Varje gång hon såg honom, pirrade det lite extra i magen. Det flög kittlande känslor inom henne så fort någon sa hans namn. Hans läppar mot hennes... åh. Hans sagolika kyssar var att dö för. Alicia kunde inte låta bli att undra. Kysstes han bara så bra för att göra henne beroende av mer så att hon omöjligt skulle kunna lämna hans sida? Alicia kunde inte låta bli att undra.

 

Fingrar knappade på tangenterna. De slog in lösenordet. Alicia förstod ju att Justin var egoistiskt nog att ha sitt eget namn som lösenord, kanske inte det smartaste valet, men hon log åt det.

Och så jobbade datorn lite till. Under tiden passade Alicia på att pilla på sina naglar några hundra gånger, repetera i huvudet vad hon skulle twittra om och försäkra sig om att det mulna vädret inte hade släppt igenom något solljus. Kanske gav det ej komna solljuset henne en blick in i vad som skulle hända härnäst.

 

Selena. Alicia blev så förvånad att hon öppnade munnen. Men...? Hon följde flickans vackra konturer. Åh, hon var så mycket vackrare än Alicia. Hon hade så mycket finare ögon, hår och figur. Alicia blev rädd när hon insåg var hon höll på med. Jämförde hon nyss sig själv med Justins förra flickvän? Och varför? Det var så idiotiskt och barnslig. Dock var det faktiskt inte hennes största uppmärksamhetsämne för tillfället. Det faktum att Justin hade Selena som bakgrundsbild sa ju allting. Han hade inte kommit över henne. Han älskade henne fortfarande.

 

Alicia kände sig så dum. Det var klart. Det hade alltid varit klart. Han hade aldrig kommit över henne. Han hade aldrig älskat Alicia som han egentligen älskade henne. Justin och Selena skulle alltid ha någonting speciellt ihop. Alicia skulle aldrig kunna ändra på det hur mycket hon än försökte.

 

Alicia ville luta sig över sängkanten och kräkas. Hon kände sig så illamående. Hon kunde inte förstå att den hon älskade mest hade gått bakom ryggen på henne. Hur kunde han göra så mot henne? Hon trodde att han älskade henne. Hon trodde att hon var den enda för honom. Hon hade uppenbarligen fel.

 

Hjärtat dunkade snabbt och fick hela Alicia att vibrera. Hon dunkade med i hjärtats rytmiska takt. Någonting inuti henne hade brustit, därpå hjärtats ökade frekvens. Det brustna kallades: Relationen till Justin. Hon ville inte ha honom längre. Hon ville inte veta av den fega fjanten. Precis när tårarna skulle börja rinna, klev han in i rummet. Den äckliga jäveln.

 

”Alicia.” Han flämtade samtidigt som han gick fram till henne. Alicia skrattade inombords. Han kunde oroa sig mycket han ville. Hon tänkte ändå aldrig bry sig om honom igen.

När han var tillräckligt nära, vände hon datorn mot honom och tittade upp på honom med ledsna ögon. Egentligen ville hon bara slå till honom hårt på kinden. Till hennes förvåning höll hon sig någorlunda i schack. Han verkade ännu inte ana hennes ilska.

”What is this, Justin?” Okej, där sprack nog hans aningar. Hennes röst var hård och arg. Hon var arg. Arg på någon hon trodde att hon kände. Om han inte såg hennes ilska nu, ja, då var han riktigt dum.

Justin stelnade till, det märktes att han precis visste vad det var frågan om.

”What's wrong?” Åh, så det äckliga kräket skulle fortsätta och låtsas som att allting var som vanligt? Han kunde fan gå och dö.

”What's wrong, Justin!?” skrek Alicia och reste sig upp i ren frustration. Med ofattbara gester fortsatte hon sedan;

”I'm going to show what's wrong!” Hon tryckte upp datorn i ansiktet på honom. Kanske skulle den trög pojken fatta nu.

Han bet sig i läppen och svalde. Han förstod att hon förstod. Tystnaden fortsatte, men Alicia var otålig. Alicia var så arg, frusterad och ledsen. Varför sa han inget? Varför lungnade han inte ner henne och fick henne att inse att det inte alls var så som hon trodde. VARFÖR?

Eftersom att han inte sa någonting fick väl hon göra det.

”I wish I never met you.” Och så rusade hon ut ur rummet. Varför var hon alltid tvungen att vara den som i slutändan blev ensam?

 

Den där rusningen varade inte så länge. Justin sprang nämligen efter. Alicia vände sig om när hon kände hans bestämda grepp om hennes arm. I förtvivlande gråt tittade hon på honom. Det var inte meningen att han skulle rusa efter. Det var inte meningen att han skulle få se hennes krossade ansikte. Varför var han tvungen att förstöra hennes planer?

”I'm sorry” sa Justin och gav henne en ledsen min.

Ha, han kunde vara ledsen hur mycket han ville, tänkte Alicia. Hon tänkte ändå inte förlåta honom.

Han gjorde ett försök till att dra in henne i sin famn utan någon framgång. Sedan tittade han förvånat på henne. Var han verkligen så dum? Trodde han att hon var en så känslig och svag tjej som förlät killar när dem gillade någon annan bara för att hon grät. Hur som helst, det var hon inte.

”You can be sorry for loving someone else, but I bet you don't want to have it in some other way.” Alicia tittade länge på Justin, en Justin som kollade ner i marken. Han sa ingenting. Alicia förstod. Hon förstod att hennes ord var sanna. Hur mycket hon än önskade, skulle det inte förändras.

”Have a good life, Justin” sa hon i en suck, vände sig om och gick.

 

Förvånande nog hade hon varit så sansad under bråket med Justin. Förvånande nog mådde hon inte illa över att det sista gången hon såg honom i verkligheten. Visst, det kändes tomt. Det kändes ensamt, men hon visste att hon var starkare utan honom.

 

Paulina och Jenna hade fått veta. Alicia kunde inte hålla allting inom sig själv när hon rusat in i deras rum och kastat sig över sina två bästa vänner. Med snörvlande, halvbristande röst hade hon kastat ur sig orden. Justin älskade någon annan. Tjejerna visste knappt vad dem skulle göra, men såklart hade de givit Alicia allt stöd hon behövde. Hur mycket Alicia än önskade, så var inte detta en hopplös dröm.

 

Då blev det dags. Paulina och Jenna skulle åka hem, tillbaka. Alicia kände sig redan krossad nog. Hon behövde dem mer än någonsin. Hon kunde inte vara kvar här helt ensam.

Egentligen hade hon bara en vecka kvar. Justin skulle hem till... Kanada var det han bodde i va? Well, Alicia orkade varken bry sig om honom eller tänka på honom.

När Alicia hade förklarat för Scooter att hon behövde åka hem för dem hade familjeproblem, gick han med på det. Han kramade henne länge och önskade henne all lycka i framtiden. Alicia önskade att det var Justins famn hon lämnade innan hon steg på planet hem som skulle ta henne hem.

 

Flygplanet var hyfsat tomt. Senast hon suttit i ett flygplan så var det med Justin. Hon hade känt sig så liten och blyg när hon var med honom. Hon hade blivit så stark och modig. Nu vågade hon göra det där hon inte vågade tidigare. Hon vågade ställa sig upp i bussen när hon skulle av även om alla tittade på henne. Hon vågade prata högt inför en skara människor hon inte kände. Nu vågade hon vara sig själv.

 

Alicia hade lärt sig så mycket. Hon visste inte var hon skulle börja. Scooter hade varit så snäll. Alla hade varit så snälla. Om Alicia fick leva om en resa i sitt liv en gång till, visste hon att hon skulle välja denna.

 

Där satt hon, mitt uppe i luften. Två timmar bort från sitt hem, två timmar sedan hon åkte från sitt hjärta. Det värkte i bröstet. Det gjorde så fruktansvärt ont att inte ens Paulinas kramande om hennes, eller Jennas uppmuntrande vitsar hjälpte. Medveten om vad hon skulle och inte skulle tänka, lutade hon sig mot stolryggen. Hårt spände hon nävarna, bara för att slippa den inre smärtan.

 

Medan tjejerna började ta för sig av lunchen som just blivit serverad, satte sig Alicia till rätta med fönstret som ögonmål. Samtidigt rullade salta tårar ner för hennes kinder. Hon visste att det var bäst så här. Hon visste att en dag skulle allting bli bra igen, även om det inte kändes så just nu. Det spelade ingen roll om hon var den ensammaste personen i världen, men hon var ändå den starkaste. Ingen skulle någonsin få hålla hennes huvud under vattnet igen.

Alicia snörvlade till. Hur jobbig det än kändes, hur mycket hon än ville hoppats på att aldrig få se honom igen, höll hon fast vid sin tro.

Äkta vänskap kommer alltid tillbaka.

________________________________________________________________

Ja, nu var vi här. Sista kapitlet. En prolog kvar som troligen kommer ut om en vecka. Vad tyckte ni om min lilla berättelse? (: Tack för era fina kommentarer <3