Alictin

Varför var livet så meningslöst?

Med mobilen mot örat och tårar på kinderna kunde man finna Alicia sittandes lutande mot väggen, precis vid dörrens slut. Signalerna rullade på, precis som de gjort till alla andra Alicia hade försökt att ringa. Claire svarade inte. Hon var väl fullt upptagen med sitt jobb. Ni vet, jobb går före Alicia. Allting går före Alicia. Fråga bara Justin.

 

Alicia hade också försökt att ringa Paulina och Jenna. Ingen svarade. För ungefär två veckor sedan hade Jenna slutat att svara på flickans sms. Tidigare hade det varit Paulina som varit arg på Alicia. Alicia antog att Jenna fick reda på deras bråk.

 

Varför försökte hon änns kontakta dem? Hon visste inte. Vad hon skulle säga ifall någon av dem hade svarat? Det hade hon inte heller klurat ut. Hon ville väl bara inte känna sig så ensam. Ensamheten tog kol på henne just för att tankarna var så mycket värre då. Hon hade friheten och tiden att tänka. Fanns det någonting jobbigare än tankar, så säg gärna till.

 

Till. Justin. Justin var jobbigare än tankar. En stor del av Alicias tankar tog faktiskt upp honom. Ena dagen kunde han vara helt... underbar. Snäll, omtänksamt och bara perfekt. De dagarna var de bästa i Alicias liv. Andra dagen var han den där bortskämda popstjärnan som inte såg Alicia förrän han kände för det. Alicia hatade den sidan hos honom. Alicia hatade den sidan hon var ensam om att se.

 

Morgondagen hade börjat komma. Det hade Alicia sett från sin plats vid dörren där hon suttit sedan hon rusat in rummet. Sängen som hon först hade slängt sig i hade hon inte orkar legat länge i. Egentligen vägrade hon att gråta. Inuti henne hade hon haft en kamp med sig själv. Tankarna var alltid starkast i längden. Det var inte förrän hon tänkte på honom, tänkte på allting de två hade gått igenom, som tårarna kom.

 

Morgon. Alicia hade nästan hoppats på att Justin kommit ut. Bara ett hest, svagt förlåt skulle ha fått henne helt knäsvag. Hon varken såg eller hörde någonting från honom under hela, långa natten.

 

Alicia visste inte vad hon skulle göra. Orkade hon att ta på sig kläder, gå ner till frukosten och dra på det falska leendet? Orkade hon låtsas som att allting var okej? Nej. Hon var stark. Det visste hon. Men att mötas av Justins mjuka ögon – i och för sig kanske de inte änns skulle vara mjuka, utan ilsket hårda, uh -, nej, det klarade hon inte av just nu.

 

Fingrarna knappade in ett meddelande på den vitglittriga iphonen.

//I don't feel so good. Can you come over?//

Hon letade febrigt fram rätt kontakt. Ryan. Till honom skickades meddelandet iväg. Han skulle ändå få veta om deras avslutade förhållande någon gång. Mot alla odds hade de blivit riktig bra vänner den senaste tiden. Alicia förstod fortfarande inte vad ödet ville med dem.

Medan hon väntade på svar ställde hon sig upp, jämrade sig lite om vilken obekväm ställning hon suttit i dem senaste timmarna, och bestämde sig för att gömma både sig själv och sitt hår i en munkjacka. Lagom till att den otroligt vackra och påhittiga – hehe - klädstilen satt på plats, fick hon ett svar.

// :( Sure, babe. I'll be at your place in a minute!//

 

Att vara eller inte vara, det var frågan. Alicia fnös. I hennes värld var frågan snarare: Varför dyker Ryan aldrig upp? En suckande Alicia sittandes på sängkanten behövde inte fråga sig frågan särskilt länge. Helt plötsligt, ja, det var verkligen helt plötsligt, dök Chaz och Ryan upp... med vattenpistoler?

”What the hell!?” tänkte Alicia innan hon blev dränkt av vattnet. Hon skrattade, dels på grund av att hon verkligen inte förstod vad som hände, och dels på grund av att Chaz krupit upp till henne och hade fullt upp med att kittla henne.

”Do you give up?” Alicia skrattade samtidigt som hon sakta skakade på huvudet.

”Give up? What have I done?” Chaz slutade att kittla henne och lät Alicia hämta luft. Hu, det var verkligen någonting hon behövde. Pulsen hade skenat iväg och andetagen hade blivit fler och kortare.

”Please, don't be sad” sa Chaz tystare och gjorde en dyster min. Alicias min ändrades direkt. Hon tittade ner i marken och ryckte på axlarna, som för att visa att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga eller göra. Chaz suckade och hoppade närmare henne. Ryan, vars vattenpistol inte längre var så vattenfylld, satte sig på andra sidan om henne. Han la även armen över hennes blöta axlar och lät henne luta sitt huvud mot hans axel. Det var då tårarna kom. En för en. Alla var de lika irriterande och jobbiga som slank ut. Alicia kämpade, och lyckades tack vare det hålla inne åtminstone hälften.

”Tell us” sa Chaz mjukt och smekte hennes arm. Alicia tittade upp. Först var hon tveksam. Chaz såg det. Han tittade uppmuntrande på henne. Alicia tog ett djupt andetag.

”Me and Justin have broken up.” Det var jobbigare att säga Justins namn än vad hon trott. Hela hennes kropp värkte, värkte av både längtan, kärlek och hat mot honom. Det blev som att alla deras minnen spelades upp i hennes huvud. Alla minnen hon försökt att dölja för sig själv.

”What have he done?” Alicia vred huvudet mot Ryan och gav honom en förvånad blick. Till skillnad mot Ryan hade Chaz bara gett ifrån sig ett 'åh'. Ryan ryckte på axlarna och log mot Alicia.

”I mean, isn't he the reason that you two broke up?” Jo, visst var han det. Justin var alltid anledningen. Vem var anledningen till att hon var sur? Justin. Vem var anledningen till att hon var ledsen? Justin. Vem var anledningen till att hon var så äckligt kär? Justin.

”Maybe” mumlade Alicia och vände sedan huvudet framåt igen. Kanske...

 

I killarnas rum hade de tre vännerna placerat sig, Alicia i Chaz knä med munnen full av popcorn. Det gällde att passa på att äta innan hon skulle hänga med Scooter till arenan. Justin var tydligen redan där, inte för att hon orkade bry sig. Scooter hade hon inte sagt något till om hur dåligt hon egentligen mådde. Han visste väl inte änns om att hon och Justin en gång varit tillsammans. Det fick Alicia att börja undra, vem hade egentligen vetat? Var hon besviken över det faktum att det nästan bara var han och hon som vetat? Vem ville hon skulle veta? Hans fans, hennes vänner, hela världen? Listan kunde göras lång men Alicia valde att hålla den kort.

 

Tillsammans med killarna hade hon haft en bra förmiddagen, dock kanske hon hade gått upp något kilo, men det var hon nog inte ensam om. Ryan sade någonting om att dra till gymmet i slutet av veckan, när de skulle ta farväl av varandra för dagen. Om Alicia hade varit tillräcklig uppmärksam, hade hon fnyst åt honom. Hon? Gymmet? Ha, dröm vidare.

 

Scooter hade varit i farten och givit Alicia ett uppdrag. Att följa med till arenan, till scenen, och se Justin repetera var väl det hon minst ville just nu. Det var även det hon mest vägrade att visa. Istället åkte det där fejk-leendet på. Scooter verkade ändå inte se någon skillnad.

 

Bakom Scooter, iklädd i tråkiga jeans och tröja utan text, traskade Alicia, försökte se någorlunda glad ut. Hon log mot några som log mot henne, hälsade på några som hälsade på henne. I ögonvrån kände hon Scooters brännande blick. Märkte han det på henne? Märkte han att allting inte stod rätt till? Tydligen gjorde han inte det, då han tittade bort. Vad var det med världen? Märkte ingen sådant längre? Visste ingen hur det kändes, och framför allt hur det såg ut, när man blev sårad av den man... älskade? Att Alicia älskade Justin hade hon inte funderat på innan. Funderingarna hade tagit kraften till att se det han inte hade istället för att se det han hade. Hon kanske älskade honom ändå, trots allt han hade gjort.

 

Att få träffa kändisar var någonting Alicia bara hade drömt om tidigare. Liksom, stå bakom en av världens största scener och mingla med en tjej vars danskarriär hållit på sedan hon var åtta... wow. Det var inte varje dag man träffade en sådan person. Innan hade Alicia bara kunnat drömma om det nu hon upplevde som verklighet. Ett ord: Respekt.

 

Jo, tjejen med namnet Elina var riktigt trevlig, inte alls så där ytlig som Alicia fått för sig att dansare var. Hon var vacker också. Långt, ljust hår och blåa, glimrande ögon. Det var någonting bekant över henne. Kunde hon ha någon svensk i sin familj?

Det visade sig att Elina var i ungefär samma ålder som Alicia själv, och som egentligen hade fått kämpa sig upp till toppen på egen hand. Med föräldrar som inte varit mycket rikare, mycket snyggare, eller mycket bättre än någon annan, hade hon gjort det många såg som omöjligt. Hon hade tagit saken i egna händer.

 

Alicia blev imponerad, och började nästan skämmas över vad hon hade åstadkommit. Hon som tyckte det var coolt att bara delta, se och lära, i världens för tillfället populäraste gäng - Justin och hans team. På tal om Justin, där kom han.

 

”Hey, Justin.” Scooters ord fick Alicia att titta upp från ögonkontakten med det mycket intressanta golvet... eller inte.

När Alicia tittade upp möttes hon av ögonen. Ägaren till ögonen tittade tillbaka. Det var första gången på länge Alicia såg mjukheten i hans ögon. Han var på vippen att säga någonting, men hann inte få fram det. Alicia tittade nämligen ner på det där golvet igen. Han valde då att hålla tyst. Han med ögonen betydde ingenting i hennes liv längre. Ha, precis så var det. Japp.

 

Okej, det var inte så. Alicia svettades, skakade och fick rent av panik. Varför var han tvungen att komma? Hennes dag hade varit perfekt. Okej, kanske inte perfekt... men helt klart bättre än innan han kom och förstörde allt. Bara hans klara, rena röst fick henne att rysa, rysa över hela kroppen. Bara vetandet om han var närvarande fick hennes tankegångar att vändas ut och in. Alicia tyckte att det kändes som att hon blottade hela sig själv. Var det ingen som såg det? När hon tittade upp var alla lika upptagna med varandra som tidigare. Förutom en. Förutom en kille. Ni vet nog vad han heter.

 

Att fortsätta prata med Elina var det bästa Alicia kunde komma på. Allt för att slippa stå upp med vajiga ben, bara en bit ifrån killen hon älskade mest av allt.

Elina hade frågat lite om Alicias bakgrund. Hon hade valt att köra sanningen, men dölja det oviktiga. Det var ju oviktigt att hon inte hade några föräldrar - ingen pappa som skyddade henne ifrån allt ont i världen och ingen mamma som alltid stöttade henne -, eller hur!?

 

”Wow, someone is really into you” sa Elina plötsligt och fnittrade. Alicia tittade förvirrande på henne. Vad menade hon? Elina tog en klunk av sin fanta samtidigt som hon nickade bort mot dörren. Alicia behövde bara ge personen en blick för att hennes hjärta skulle dunka snabbare.

”Justin” viskade hon svagt när hon vänt sig mot Elina igen. Elina tittade skärrat på henne.

”Do you know him?” Alicia bet sig i läppen. Sanning, lögn eller sanningen fast åter igen undvika det ”oviktiga”? Alicia valde det sista.

”We work together.” Hon ryckte på axlarna och tog en klunk av sin läsk. Elina tittade storögt på henne men sa inte så mycket mer. Alicia var tacksam över att slippa prata om Justin. Hon ville ju undvika honom, inte prata om hur otroligt perfekt och cool han var.

 

”Alicia.” Alicia visste den där rösten, ändå tittade hon upp och fick på sig en någorlunda förvånad blick. Vad hade hon väntat sig egentligen? Hon hade känt på sig det hela tiden. Justin hade något att säga henne.

Alicia skulle precis svara, men då hände plötsligt någonting. Greppet om läsken lossnade. Vart burken tog vägen visste hon inte. Någonstans där bort hörde hon i alla fall en duns. Dunsens läte blev bara svagare och svagare.

Plötsligt visste hon knappt någonting. Allting blev suddigt. Och snurrigt. Allting snurrade plötsligt. Någonstans där borta, i verkliga livet, hörde hon röster. Elina och Justins röster. De ropade på henne. De skakade i henne. Hon kunde inget göra. Just då kände Alicia knappt någonting. Vad som var glädje eller plåga visste hon inte längre. Vad som var godhet och vad som var ont försvann från hennes lärdomar. Allting i hennes minne trycktes undan. Har ni någon gång upplevt känslan av att någon ryckt eran favoritask ifrån era händer? Asken med alla favoritbilder-, minnen och händelser du skulle kunna leva i för alltid. Efteråt känner man sig alldeles tom. Du har just förlorat dig själv.

Det gick så fort. På bara någon sekund hade hon svimmat, svimmat rakt in i Justins famn.

 

Svart mot vitt. Färgerna sprack och kastades mot Alicia när hon sprang genom den schackbrädsliknande korridoren. Hon dukade, försökte komma undan den hemska rösten som spelades i hennes huvud. Skratt, elakt skratt, och prat i höga, mörka toner. Alicia var rädd. Hon var rädd för att. Mest av allt var hon rädd över att vara ensam. Hon var rädd för att lämnas ensam i denna värld.

 

”Alicia.” Åter igen fick hon höra sitt namn upprepas. Om det var en person eller flera, det hade hon vetat sedan länge. Det var han. Vad gjorde han här? Här med henne? Alicia kände sig sömnig, ville helst av allt sova lite till, men kroppen, den ville någonting annat.

 

Att slå upp ögonen och mötas av dem där ögonen hade Alicia inte varit med om tidigare. Det var en oerhört mysig känsla.

”Thank god.” Justin pustade ut och kastade sig över henne. Alicia kollade sig förvirrat omkring. Hon var kvar i samma rum somt tidigare. Hon låg på en soffa. Tidigare hade hon hon inte änns sett att det varit en soffa där.

Justin kramade hennes hand. Alicia kunde se att han log. Hon log lite tveksamt tillbaka. Hela han fick hennes vetande om vad som var rädd att springa iväg, livrädd för att möta hans ögon – livrädd för att möta hans glädjespridande. För Justin var sådan. Alicia kunde vara hur arg som helst på honom, men när han kopplade på det där leendet kopplade hon av hjärnan.

Han smekte hennes kind med sin mjuka hand. Hans långsamma beröring skickade elektriska stötar genom hela Alicias kropp.

”Do you know how worry I've been?” Alicia svarade inte. Hon kunde inte svara. Hon var alldeles förtrollat. Allt hon kunde göra var att stirra på honom. Fanns det någon finare?

Justin log fortfarande mot henne. Det förvånade inte Alicia om hon hade världens fulaste, förvånaste min i sitt ansikte. Hon skämdes och ville titta bort. Hon ville rusa därifrån. Allting hon ville var omöjligt, i alla fall just då.

Justin närmare sig lite och Alicias puls ökade lite.

”I didn't know that.” Justin fortsatte att närma sig. Alicia svalde när han berörde hennes näsa med sin näsa.

”I didn't know you were one of those who fainted because of my charm.”

 

Så här skulle det vara. Justin bakom henne. Hans värme värmde henne. Hans händer runt henne som fick hela hennes kropp att ticka som en klocka. Bara få ligga i sin bästa väns armar och känna sig hel. Alicia älskade att leva.