LÄS DET HÄR SÅ BLIR DU GLAD
Är det nu som det tar slut?
Underbar - Epilog
Underbar var någonting andra var. De såg det, de visste det. Det fanns en tjej som önskade att hon också såg det. Det fanns en tjej som önskade att hon också var underbar.
En liten flicka. En stor tjej. Samma person, samma historia. Samma lärdom, samma sorg. Den dagen. Hon hade sprungit runt på skolgården. En glad, liten tjej. Hon hade varit lycklig. Hon hade inte vetat vad krig var. Hon hade inte vetat var smärta var. Allting var så nära på att förändrats. Alexis fick inte veta vad krig var, hon fick uppleva det. 6 år av krig med sig själv. Ett snedsteg, en förlust. Att vinna var en väg för svår att ta sig igenom. Vinna var en sak andra gjorde.
Alexis fick inte veta vad smärta var. Hon fick uppleva det. Smärta gjorde så jävla ont.
Sista gången hon fick se hennes pappa var det som att någonting försvann inuti henne. Han hade alltid varit peppande. Vem skulle hon nu luta sig emot när hon missade målet? Hon var 10 år då. Fotboll var det viktigaste. Hon var 16 år nu. Hon undrande om fotboll fortfarande var det viktigaste.
Om hon fick välja mellan fotbollen och sin pappa fanns det inget tvivel om vad hon skulle välja. Hon hade ingen pappa. Hon hade varit så rädd. Hon hade trott att allting var hennes fel att han lämnat henne. Det var det inte. Det visste hon nu. Hon var inte rädd längre. Hon var arg. Det visste hon nu. Det hade aldrig varit hennes fel. Han hade lämnat henne för att han var helt... Hon ville så gärna säga de hemska orden, men det gick inte. Hon försökte finna ett sätt att förstå. Varför hade han gjort så? Det måste finnas en anledning. Det fanns en anledning till allting. Egentligen borde det inte spela någon roll vilken anledning man hade när man lämnade en 10 årig liten flicka ensam med sin alkoholmissbrukare mamma. Ingen skulle behöva få gå igenom det som Alexis hade gjort.
Nu hade hon gått igenom det. Det hade gjort henne så mycket starka. Det hade varit nära att hon hade tappat fästet på marken, men det fanns ju någon som hade räddat henne.
Nu var allting över. Alexis behövde inte leva i denna verkligheten mer. Justin var anledningen till det. Där Justin fanns, fanns Alexis. Hon visste det så klart nu. Han var huvudpersonen i hennes liv.
Det fanns en person som hade stått där där ingen annan stod, som hade lett när allting gick åt helvete. Pappa... Nej. Det hade varit någon som var så mycket bättre. Han hade tagit Alexis pappas plats i flickans liv. För han var som en pappa skulle vara, som Alexis pappa en gång hade varit. Alexis bästa vän.
När allting gick emot stod han där vid hennes sida. Han stod där som ingen annan någonsin hade gjort förut. Han gjorde Alexis glad. Han gjorde så hon fick glömma allting. Han hade lärt henne att älska. Justin Bieber hade lärt Alexis Jones hur äkta kärlek var. Hur svårt det än var, fann alltid äkta kärlek en väg. För äkta kärlek fanns det ingen väg som var för svår.
Jag har lärt mig nu. Jag är underbar.
Underbar - Kapitel 39
Musik + Video: http://www.youtube.com/watch?v=STeHV7eRgvs
I hela Alex liv hade hon förnekat det hon nu hade visat. Hon förnekade det fortfarande. En dag skulle allting förändrats. Det kunde inte fortsätta som det var just nu. En hemsk dag skulle hon bli tvungen att berätta, berätta sanningen. Dagen var idag. Tillfället var nu. Men hon kunde inte.
Det var inte lätt att öppna sig själv. Det var inte alltid lätt att prata med folk. Alex kröp ihop. Hon tittade på allting annat förutom Justin. Ingenting annat brydde sig, varför behövde han då göra det? Varför behövde han lägga sig i? Han hade redan ett perfekt liv, han behövde inte Alex i det. Alex var inte perfekt, skulle aldrig bli. Varför brydde han sig?
Alex älskade att han brydde sig. Alex älskade att han älskade henne. När ingen annan brydde sig, när alla vände ryggen till, spelade det ingen roll vilket situation det var, Alex kunde alltid lita på Justin. Han hade visat det så många gånger – hur snäll och omtänksam han var. Men hon kunde inte berätta.
På en säng satt hon, i sjukhuset. Hon hade nyss varit med om någonting som fått hennes liv att stå på spel. Liv eller död. Om det inte hade varit för Justin... Ja, ni vet.
Hon tittade ut genom fönstret. Hon frös, trots att hon kände värme från både täckena och Justin. Hon kände Justins blickar. De ville bara hjälpa. Han ville bara hjälpa. Hon förstod det nu.
Det föll tårar ner för hennes kinder. Det hade gjort det så många gånger förut. I början hade Alex inte förstått. Hon hade kämpat emot det som var omöjligt att förstå. Hon var ju stark. Varför hände detta? Hon började förstå. Det måste vara hennes fel. Det var hennes äckliga jag som satte henne ur spel. Hon blundade. Om man blundade i ett ögonblick kunde allting vara försvunnet. Hon gömde tankarna, precis som hennes svaga sida. Alla hade en brytpunkt, men Alex hade aldrig visat sin. Nu grät hon. Framför Justin. Hon grät framför Justin! Vad fan höll hon på med? Var hon helt dum eller? Ja, det var hon. Det var ju därför hon inte förtjänade att leva. Varför kunde han inte bara ha låtit henne dö där? Varför var han tvungen att vara så ouppnåeligt perfekt? Varför var han tvungen att vara så underbar?
”Alexis...” Han pratade med mjuk röst. Han kröp upp bakom henne. När han försökte ta in henne i sin famn, tog det stopp.
N-nej. Kom inte nära.
Alex försökte kämpa emot, men han visste det så klart. Hon var för svag. Hon hade blivit för svag. Hon klarade inte ens att stå emot det här. Vad hade hänt med henne? En svaghet som tidigare bara hade varit på låtsas, en hemsk dröm. Allting som är på låtsas plötsligt föds till liv.
Hon var för svag när han la armarna om henne. Hon var för svag när hon grät mot hans bröstkorg.
”I know what you thought. I never kissed Stephanie. Why would I do that when I have someone like you?”
Ja, varför skulle du? Varför skulle du inte? Alex hann inte säga någonting, hon skulle inte precis kunna det då hennes mun var fullt upptagen med att försöka andas, förrän han fortsatte:
”You have to understand, you have to believe me when I say this to you: I love you, no one else. The only person who can change that is you. Do you remember!? You have my heart.”
Hon grät inte längre. Tårarna tog slut efter cirka en timme. Hon satt ändå stelt kvar. Hon hade inte sagt någonting. Justin sa ingenting mer han heller. Alex ville inte om hon skulle glädjas eller inte. Hon hade knappt tagit in hans ord. Hon förstod inte. Hon ville nog inte förstå. Hur kunde man älska någon som inte var perfekt? Alla Alex älskade vara perfekta – Justin och Liam, och fotbollen såklart.
Den som avbröt deras tysta minuter blev en doktor som klev in i rummet. Han tittade på de, lite smått förvånad. Alex trodde att Justin skulle släppa henne, lämna henne ensam, men det gjorde han inte. Åh, gud, vad hon älskade honom. Om hon hade vågat, om hon inte vore så svag, skulle hon ha kramat honom, kanske till och med kysst honom. Istället kramade hon hans hand – ganska förvånande att hon ens gjorde någonting alls. Hon såg i ögonvrån att han log mot henne.
”Oh, Alexis, I'm glad that you are awake.” Doktorn log mot henne och skrev snabbt ner någonting i hans papper. Alex tänkte le tillbaka. Hon skulle nog ha försökt om doktorn inte kolla ner i sina papper. Sedan kom hon på en annan sak också, var hon verkligen glad över att hon var vaken, vid liv, igen?
Doktorn började prata om vad som skulle hända härnäst. Helt ointresserade saker alltså. Om det inte varit för att Justin kramade om Alex lite hårade var och varannan minut skulle hon ha somnat. Doktorn nämnde, om allting såg lika bra ut som då, att hon skulle få åka hem om en vecka. Hem... Alex hade inte tänkt på det. Det hade varit så skönt att slippa tänka på det. Hon ville inte hem. Hon ville inte veta vad hennes jävla... Alex ville inte veta vad hennes så kallade mamma skulle göra med henne, för hon visste redan. Om Alex ville dö kunde mamman fixa det.
Alex tittade orolig upp på Justin. Han förstod. Han visste ju. Justin gav henne en lugnande blick och pussade på hennes kind. Sedan viskade han orden i Alex öra som fick henne att bli lugnare än någonsin tidigare, för hon förstod att han aldrig skulle lämna hennes sida:
”Your home is wherever I'm, right!?”
När doktorn hade gått gosade Alex ner sig i Justins famn. Det där han hade sagt innan, om Stephanie, det var ingen mening att dra upp det samtalet igen. Alex visste ändå inte hur eller vad hon skulle tro. Hon ville gärna tro att det Justin sa var sant, men det var så svårt att erkänna att det man själv hade trott var fel. Det var egentligen det allting handlade om från början. Justin var Alex enda anledning till att leva. Han kanske hade förstått det nu, mer än vad hon själv hade. Alex ville egentligen inte tro på att hon var så svag. Men det var hon.
När doktorn hade gått kramade Justin om Alex som låg i hans famn. Han viskade massa mysiga ord i hennes öra, ord som fick henne att le. Han pussade henne på kinden, på pannan, på handen. Alex föll sedan in i en djup sömn när hennes pojkvän, världens bästa pojkvän, sjöng en av sina lugnare låtar för henne. Die in you arms.
”Say you love me, as much as I love you, yeah
Would you hurt me, baby, could you do that to me, yeah?
Would you lie to me, baby?
'Cause the truth hurts so much more
Would you do the things that drive me crazy?
Leave my heart still at the door.”
Alex var en sådan person som tänkte mycket på saker, saker man hade, saker man inte hade. Hon brukade tänka på familjer, jämföra sig själv med andra. Det var precis så man inte skulle göra. Det var inte hennes fel att hon inte hade någon familj, en sådan som älskade henne oavsett vad hon gjorde. Det var inte hennes fel.
Alex brukade tänka på skolan. Hon var inte särskilt bra på någonting. Hon brukade få ganska medel bra betyg i allting. Det fanns inget ämne hon stack ut i. Sedan såg hon alla andra.
Hon tänkte ändra på sig nu. Det kändes som att nu när hon ändå levde kunde hon passa på att ändra på det, ändra på allt. Man levde bara en gång. Man hade bara en chans att lyckas. Alex hade redan, vid sin sida, den bästa personen man kunde ha. Hon hade faktiskt inte bara honom. Hon hade Liam. Liam var snäll och omtänksam han med. Han var ingen som försökte utnyttja henne för någonting, så som hon faktiskt från början hade trott. Det var roligt hur man kunde ändra uppfattning om en person så snabbt.
Sedan hade hon fotbollen också.
Från och med nu skulle hon börja tänka på det hon hade, vara oerhört tacksam för de sakerna, istället för att tänka på det hon inte hade. Det var inte omvärlden som gjorde ens egna beslut. Det var i sina egna tankar som allting började, som idéerna kom, som framtiden vilade. Alex visste att hon ville ha en framtid med inte bara Justin vid sin sida, utan även den där rackaren – fotbollen - hon älskade så mycket, så starkt. Alex tänkte lära sig tänka ur andra perspektiv.
Den där sömnen, den där flummande drömmen varade inte särskilt länge. Det fridfulla vilande gick över till en panikartad känsla. Alex hostade till. Sedan ännu en gång. Hon öppnade ögonen, möttes utav två bruna, oroliga ögon. Justin hjälpte Alex att sätta sig upp. Flickan hostade fortfarande, fick knappt någon luft. Att sätta sig upp hjälpte dock. Hon slutade hosta. Bara några sekunder efter slöt hon ögonen igen. Hon var så trött, kände sig svagare än någonsin. Hon mådde illa. Huvudet värkte. Det brukade bli så när man vaknade efter för lite eller för mycket sömn. Alex var så trött men hon kunde inte somna. Kunde inte livet plåga henne lite mer?
”A-are you okey?” Rösten skakade. Alex visste att rösten tillhörde Justin. Hon visste att han bara brydde sig för att han var sådan. Om han hade fått värsta hostattacken och sedan ramlat tillbaka i hennes famn skulle hon också undrat. Hon skulle också blivit orolig.
Alex öppnade ögonen. Hon kisade mot Justin. Hon visste inte vad hon skulle svara på hans fråga. Om hon sa att hon mådde bra, kanske han fick ett större hopp än vad som fanns. Hon ville inte skicka ut fel signaler, för fortfarande var hon inte... uh, okej. Att hon mådde bra vore ändå rätt svar, då hostattacken hade gått över. Åh, varför skulle frågan göra det så omöjlig att svara på?
Hon svarade inte men hon höll ögonen öppna, tittade på honom. Han tittade mjukt tillbaka på henne, med sina fina ögon Alex, trots allting hon hade sagt, älskat från första stund. Hon log snabbt, kollade sedan in i hans bröstkorg, lutade pannan mot hans bröstkorg.
”You know that I love you” började han. Alex visste att han ville komma någonstans.
”Yeah...” sa hon vaksamt, väntade på att han skulle fortsätta.
”Do you know why?”
Hon skakade på huvudet.
”You are so wonderful.” Han sa orden med sin mjuka röst. Han viskade orden i hennes öra, smekte hennes tankar som ingen annan kunde.
Alex log snabbt. Hon tog ett djupt andetag och kollade upp på honom. Hon behövde få veta...
”But am I wonderful enough?” Hon förväntade sig ett nej, men fick någonting som var tusen gånger bättre. Han kysste henne.
Du är vacker som du är. Du måste vara som du var. Det är knappats fel på dig det är fel på hur världens är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på någonting bra. Innerst inne vet de om att de har fel och att du är underbar.
Vet ni att detta var sista kapitlet? Ganska uppenbart, va!? ;) Dock kommer en epilog ut på fredag. Hm, vad kan det stå i den om allting nu är uträtt... Eller är det?
Tack för kommentarerna!
Underbar - Kapitel 38
”Look, she's so beautiful.” Hon möttes av leende. Första gången hon såg någon le. Hon möttes av glädje, kramar, en familj. Familj var aldrig det det man prioriterade högst, men när man inte hade det...
Alex visste inte, men hon trodde nog mer. Hon hade ju lett. Hon hade, efter all den väntan, skrik, gråt, blivit glad för att sedan bli ledsen igen. När man upptäckte att sanningen var en lögn.
”Her name is Alexis.”
”That so beautiful.” De stora människorna log mot varandra. Kramade varandra, kysste varandra. Alex... Första gången, var det bättre än sista? Hur kunde man skilja på orden när de inträffade vid samma gång?
Alex hade ingen familj. Alex hade ingen mamma. Alex hade ingen pappa. Alex hade ingenting. Hon fick en röst. Hon fick en fotboll – hennes sätt att uttrycka både sig själv och att uttrycka glädje.
Alex hade ingenting. Hon fick någonting så fint. Det gjorde så ont att bli av med det. Hon hade tappat allt det där andra på vägen. Sin egen röst, sitt sätt att vara sig själv. Hon hade tappat sig själv då jakten efter någon annan blivit för stor. Alex hade ingenting mer att leva för.
Alexis Jones. Vad hade hon ställt till med? Vad hade hon gjort? För en gångs skull hade hon tagit sitt liv i egna händer. Ingen tyckte om det. Alla hade blivit sura, arga eller bara ledsna. Kunde de inte bara bestämma sig hur de ville ha det? Skulle de fortsätta att bestämma, styra och ställa i hennes liv, eller skulle hon få göra det själv?
För en gångs skull hade Alexis Jones tagit sitt liv i egna händer. Tydligen hade hon gjort det på fel sätt. Hur kunde de förstå? Detta vad det hon ville göra i sitt liv – inte leva alls. De skulle aldrig förstå för att de kunde inte förstå. De visste inte hur det kändes.
Hål. Det var hål inuti Alex. Hålen växte. Svarta hål. Hålen var svarta, mörka, förstörde allt. Alex kände sig som ett hål när hon gick, när hon satt, när hon sov. Ett stort, jävla hål. Ett hål som inte försvann. Hon var som en irriterande fluga.
Det där hoppet... Hon visste inte om hon skulle hata eller älska det. Hon visste inte om hon skulle njuta eller tycka att hon var helt dum i huvudet. Kroppen hade ett krig med sig själv, med det som egentligen såg ut att vara rätt sak att göra. Snälla flickor gjorde inte sådana saker. Om hon bara stod ut ett tag till... Något år, kanske. Sedan kunde allt det här, det som nu var hennes verkligen, bara vara en dröm. Hon behövde aldrig med träffa sin mamma. Hon behövde aldrig med känna sig förstörd. Ha, vad fan trodde kroppen? Trodde den på fullaste allvar att allting bara skulle vara över? Allting fanns kvar, inuti Alex. Sådana hål kunde man bara inte täppa igen och låtsas att de aldrig fanns. Sådana hål försvann aldrig, inte utav sig själva.
Kroppen var fan helt dum i huvudet. Alex var fan helt dum i huvudet. Det var ju hennes jävla kropp. Hon önskade på ett sätt att hon varit med försiktig. Varför gjorde hon inte bara detta på natten, när ingen såg? Ingen skulle fatta, ingen skulle förstå. Justin skulle ingenting märka förrän det var över. Förresten, varför skulle han bry sig från början? Han hade ju Stephanie.
Alex var helt dum som trott att hon kunde komma emellan de två. Hon borde ha förstått. Hon borde ha förstått redan från början. Någonting speciellt – ett starkt, speciellt band, relation – kunde man inte krossa. Det var som första kärleken. Den fanns alltid kvar. Fan att Alex första kärlek skulle vara Justin.
Hon minde när hon träffade honom. Hon mindes inte hur hon var, vad hon gjorde eller vad hon hade på sig. Minnet hade inte plats för allt. Bara det viktigaste. Bara det viktigaste fastnade. Alex mindes hur Justin var. Han var så snygg. Han var så speciell. Han var inte som alla andra äckliga, dreglande snorkillar. Han var så speciell.
Alex mindes vad han hade haft på sig, hur han hade stått, hur han hade tittat på henne – med stora, milda ögon. Snällare människa fick man leta länge efter. Det kändes konstigt hur man kunde beskriva en person med sådana fina, snälla ord när man egentligen hatade personen mer än någonting annat.
Alex hatade honom. Det gjorde så jävla ont. Kunde han inte bara sagt det till henne, istället för att kasta det i hennes ansikte, i hennes ögon? Kunde han inte bara låtit bli att vara så perfekt så att hon föll för honom? Alex älskade honom så mycket. Alex hatade honom så mycket. Hon var så förtvivlad. Hon var så ledsen. Hon var så arg. Hon var så förvirrad. Hon hatade honom.
Kunde han inte bara ha låtit henne ha det där jävla skitlivet för sig själv? Fotboll, en vän. Slutbetyg, en framtid. Alex framtid var aldrig skrivet. Hon höll på att skriva den själv. Den må spåra ur ibland, men hittade alltid sin väg tillbaka. Alex undrande hon var död nu, men hon kände på sig att hon inte var det. Hon drömde. Hon såg sig själv. Varför gjorde hon det? Det gjorde man ju inte i drömmar. Hon såg Justin. Hon blev genast... Hjärtat hoppade till ett extra slag, men Alex lugnade bestämt ner sig igen. Det var över. Hon gick fram till honom. Hon sa det till honom. Eller nej, hon sa ingenting. Han sa ingenting heller.
Vad gjorde de? Vad gjorde han? Vad gjorde hon? Alex undrade vad hon gjorde. Hon ville ruska om sig själv, bokstavligen. Hon ville säga till sig själv att för fan gå därifrån. Varför stod hon där som en jävla pajas? Han skulle snart kasta igen. Ord, blickar, en kyss. Han skulle snart iväg och krama Stephanie igen. Stephanie var hans äkta kärlek. Alex var hans smutsiga hora. En smutsig hora fick inte mer uppmärksamhet än vad som skulle få. Alla visste vad det betydde.
Jag sa till dig att lägga av. Du får för fan skylla dig själv. Trodde du att det skulle gå? Tror du att det ska gå? Sluta tro, jävla hora. Sluta drömma. Det går inte. Helvete. Det går alltid åt helvete för en sådan som du! Varför förstår du inte? Varför öppnar du inte dina ögon? Varför ser du inte? Han ville aldrig ha dig.
Alex kände sig som hon gjorde när hon fått redan på lögner. Hon undrade om det var den värsta känslan, eller om det var att själv få lista ut att sanningen inte var ren, klar, sann. Sanningen såg aldrig ut att vara sann.
Alex kände sig så sårad, så liten, så mager, så svag. Hon var osynlig igen. Det var ingen som såg henne. Det var ingen som ville se. Hon var flickan bredvid alla andra historier. Hon var flickan med det svarta, långa håret, ni vet, hon som en gång hade sprungit runt med en fotboll vid fötterna och varit glad. Ni vet, hon som en gång hade lett när hon tänk på livet. Alex var flickan med det försvunna leendet. Hon skulle aldrig bli underbar.
Ingen skulle väl bry sig om jag dog.
Hon hade tänkt så. Hon hade gjort det ganska länge. Stephanie hade alltid kommit upp i hennes tankar. Sedan hade Stephanie börjat blekna i livet. När allting blev mörkt igen, kom ett svag ljus. Liam hade varit en snäll vän, men skulle han verkligen kunna få Alex på rätt spår? Komma tillbaka, ta tillbaka allting som hon en gång hade tappat. Var det för sent? Var det för svårt?
Alex hade tappat Stephanie, men hon hade vunnit Justin. Det var i alla fall det hon hade trott. Justin hade visat det. Det var ju så uppenbart. Han ville aldrig ha Stephanie. Han hade ju sagt det. Varför gjorde han så? Varför sa han en sak och gjorde sedan det motsatta? Varför var inte dubbelmoral olagligt? Varför var det inte fred på jorden?
Hon blinkade med ögonlocken. Nästan besviken öppnade hon dem. Här. Igen. Världen. Livet. Hat. Krig. Känslor. Människor. Alex hade hoppats att hon aldrig mer behövt se det här stället.
Hon var förvånad. Hur hade hon kommit hit? Det senaste hon mindes... Hm, hon landade, eller hoppade hon? Mindes hon verkligen att hon landade? Antingen hade hon svimmat av bristen på syra i vattnet, eller också av bara skräcken vid tanken på att snart, snart kunde hon vara död. Det hade varit jobbigt att möta tankarna på döden alldeles ensam.
Hon låg på sjukhuset, i en vitbäddad säng. Hon hade varit här förut. Hon hoppade hoppats att det var sista gången.
Bredvid henne satt någon, någon med händerna för ansiktet. Hon visste vem det var utan att ens ge personen en blick. Grät personen? Grät... han? Alex såg nu att det var Justin. Det fanns ingen annan, ingen som var så vacker. Han tittade plötsligt upp, han såg att hon var vaken. Varför blev han inte glad? Nej, förlåt. Han hade ju sin älskade Stephanie. Hur kunde Alex var så dum som glömt det? Det var aldrig Alex, det var alltid Steff.
”Alexis.” Han lät rädd men ändå bestämd. Alex blev rädd. Var det nu som han tänkte lämna henne? Var det nu som det tog slut, igen? Varför blev hon ens rädd? Hon visste redan att han skulle lämna henne. Hon var beredd på det. Hon hade redan mött sanningen. Den riktiga sanningen satt inte i människors ögon, utan i deras huvud. Den riktiga sanningen var den vi så förtvivlat försökte att dölja medan andra så finurligt försökte finna. Denna sköra tråd mellan sanning, lögn och verklighet. Var det ens någon skillnad på orden nu mera?
Justin kändes inte verklig. Var hon säker på att hon levde? Var hon säker på att hon inte drömde. Denna drömmen var i så fall oroväckande verklig. Tänk om allt detta var en dröm. Tänk om hon var på väg till himlen, just nu.
”Tell me.” Han rörde vid henne. Vid samma ögonblick märkte Alex att det inte var någon dröm. Hans kropp mot hennes, den var sann. Hans varma ögon, de fanns. Hans tårar... Hon kände dem mot hennes hud. Hon kände sorgen i luften. Hon var inte död, men hon skulle försöka igen. Hon tänkte inte sluta förrän-
”Tell me now.”
Underbar - Kapitel 37
Det var svart. Det var mörkt. Det fanns inget lyse, ingen luften. Justin sökte efter andan. Han kunde inte finna någon luft. Han kunde inte finna den där anledningen till att ens andas från början. Alexis. Fina, underbara Alexis. Vad hade du gjort?
Han flåsade. Han sprack lite mer för varje sekund. För varje sekund blev han en bit, en liten bit, svagare. Alexis. Det hade varit svårt att komma ikapp henne, hon var så snabb. Trots att han hade bil, tog det minst fem minuter extra. Justin önskade nästan mer att han kommit efter händelsen, slapp se. Sedan ångrade han sig, kom på att han faktiskt kunde ha kommit tidigare. Tänk om han skulle ha lyckats rädda henne... Han skulle aldrig förlåta sig själv. Aldrig.
”NO!” Han skrek. Han trodde det i alla fall. Han sprang. Rakt ut i vägen sprang han. Det var som att han hade något slags ängel-beskydd, då han klarade sig undan bilkrascher. Endast några arga miner och öronbedövande tutor, det var inte så farligt. Justin hörde dem ändå inte. Han hörde bara sitt hjärta. Det slog i två hundra slag varje minut, kanske till och med varje sekund utan att överdriva. Justin överdrev inte det minsta. Varför ens tänka så, när hans flickvän nyss hoppat ifrån en bro. Det var fan minst 50 meter till marken, kunde han se när han stod vid bron och tittade ner. Var hon där? Levde hon?
Han grät. Han typ dog. Om det inte varit så att Liam skulle fångat honom skulle han ramlat ihop, kanske dött där. Men Liam visste. Justin visste också. Innerst inne visste han. Han hade någonting han behövde göra. Det fanns inte mycket tid. De behövde snabba sig. Framtiden låg i hans händer. Hans egen framtid vilade på hans axlar. Det fanns inte mycket tid. Han skulle göra det. Om han så skulle dö, skulle han fan göra det. Han skulle alltid göra. Han kunde göra allting för henne. Om hon bara visste... Justin önskade att han hade varit tydligare.
När de sprang ner, för att komma ner till sjön, havet, eller var det nu var, flög tankar om allt upp i Justins huvud. Tankarna kretsade kring Alexis. V-vad hade hon gjort? Varför? Varför gjorde hon det? Det var så svårt att förstå att hon ens hade gjort det. Justin ville inte förstå. Han ville låtsas att allting var okej. Kanske hade han låtsas för mycket. Kanske hade han missat det uppenbara. Det som han hade blundat för kanske la grunden i Alexis hopp.
Varför åt hon inte?
Varför tog hon inte emot hans komplimanger som alla andra gjorde?
Varför försvann hon alltid iväg efter att de hade ätit, om de hade ätit.
Varför var hon alltid så kall?
Varför berättade hon inte?
Justin började att förstå, men han kunde inte ta tag i det nu. Han var tvungen att finna henne. HAN SKULLE FAN HITTA HENNE. Om det så var det sista han gjorde... Döden var inte längre Justins fiende. Den var hans vän. Kanske skulle de bli vänner tidigare än väntat.
Han bara kastade sig i. Han såg i ögonvrån att Liam börjat ta av sig skorna. Det fanns inte tid för sådant. Justin kunde kasta bort alla sina pengar, alla sina framgångar, alla sina fans, alla sina kunskaper, alla sina talanger(fanns ganska många sådana...), bara han fick ha Alexis levande i sina armar. Bara han fick känna hennes kärlek. Bara han fick känna sig lycklig, levande, igen.
Det krävdes många andetag. Det krävdes en lång tid av sökande. Tålamod. Ville hon inte bli fångad? Ville hon dö? Ja, det ville hon. Varför skulle hon annars ha hoppat?
Justin vågade inte ens titta upp, se hur högt uppifrån hon egentligen hade hoppat. Ingen klarade en sådan hopp.
Han var på väg att ge upp. Han var på väg att dö. Det hade aldrig gjort så ont. När han såg Stephanies ledsna ansikte, då hade det gjort ont, men han hade medicinen bredvid sig. Alexis. När Alexis hoppade från bron, hoppade Justin med henne. Han var alltid hos henne, för hon ägde halva honom. Kunde hon inte se det? Kunde hon inte bara förstå?
Hon kunde bara ha berättat. Justin skulle inte förstå, men han skulle göra vad som än krävdes för att både förstå och hjälpa henne. Han förstod inte hur det var att hata sig själv.
Han kände någonting. Någon. Det var hon. Han var säker. Han drog upp henne, la henne på rygg med huvudet ovanför vattnet. Hennes ansikte hann han bara snabbt se. Hon var... Hon var så vacker.
Han var så rädd, men gjorde ändå allting han kunde. Det var förvånande, förvirrande, att han ens kunde simma, att han ens kunde röra sig. Hjärtat andades för snabbt. Musklerna drog ihop sig. Det kändes som att han inte kunde röra sig, tyckte han. Ändå simmade han snabbare än vad han någonsin hade gjort förut.
”Does she breathe?” Justin tänkte aldrig på sig själv när han kom upp ur vattnet och möttes utav den kalla hösttemperaturen. Vinden, luften, blåsten... Han skulle säkert bli sjuk, förkyld i bästa laget. Det spelade ingen roll. Han brydde sig inte. Varför skulle han bry sig? Man skulle inte bry sig, inte i sådana här situationer. Hans hjärta var döende. Hans själ, hans hopp, hans glädje, hans kärlek, han liv, hans allt... Alexis var han. Justin var allting som Alexis var. Var hon glad, var han glad. Var hon ledsen, var han ledsen. Hur var han nu då, när det inte ens var säker på att hon fortfarande levde!? Han var krossad. Splittrad. Näst intill död.
Liam nickade långsamt. Justin började, efter vad som kändes som en evighet, att andas igen. Han andades långsamt, tog verkligen ut andetagen ordentligt. H-hon andades. H-hon levde. … T-tack. Tack och lov. Hon levde.
Han skakade fortfarande. Han skulle väl göra det ett tag framöver. Den här händelsen skulle följa med honom för alltid. Han bara visste det. Den var för hemsk för att kunna släppa. Det gick inte att släppa den. Man skulle lära sig av sina misstag. Man skulle förstå varför det var fel. Hur kunde man göra det om man var... död!?
Justin förstod inte att det varit så jävla närma. T-tänk om han hade kommit en sekund för sent. Han ville inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. En sekund... En sekund kanske kunde ha krossat hans liv. Det behövde inte så mycket för att få ett hjärta att stanna, och få ett annat liv att bli förklarat nedskrivet döden. Det var nog hemskare att leva död, än att dö levande.
Justin satt med en gul filt över axlarna, på en stol. Liam satt bredvid honom, på en stol. De kollade på ambulansmännen som tog hand om Alexis. Hon var inte riktigt vid liv, men hon andades. Hon hade en puls.
Hon hade hostat upp allt vatten tidigare. Det var ett gott tecken. Även om hon fortfarande blundade, var inte Justin säker på att hon inte hade varit vaken i minst en sekund. Han kände det på sig. Hon hade sett allting. Hon visste att hon levde. Men hon visste också varför hon hade gjort det, varför hon inte ville leva längre. Hon var den enda som visste. Justin kunde inte bärga sig till att fick reda på det, även fast svaret troligen redan låg i hans händer. Hans ögon var för blinda. Man kunde bara se en sak samtidigt. Justin såg alltid Alexis, men kanske inte alltid alla detaljer. Man kunde bara se en sak samtidigt.
Ambulansmännen hade sagt att det var ett gott tecken att hon hade fått ur sig vattnet. Justin hade andats ut när de sa så. Alexis var inte kall längre. Hon var inte skadad, i alla fall inte på utsidan. Ingen visste ju hur det egentligen såg ut på insidan.
Killarna hade sagt till Justin och Liam att de snart skulle sticka iväg till sjukhuset. Båda grabbarna hade insisterat på att få åka med, vilket de båda självklart fick. De skulle snart åka.
Justin satt med en gul filt över axlarna, på en stol. Liam satt bredvid honom, på en stol. De kollade på ambulansmännen som la upp Alexis sköra kropp på en slags bår och bar vaksamt in henne i ambulansen.
”Did you remember when you met her for the first time?” sa Liam plötsligt, men lagom svag röst. Justin kände sig minst lika svar. Han visste inte om han skulle orka att svara, orka att formluera orden ens i huvudet. Han försökte nicka, men det gick inte. Justin kollade på Liam. Liam kollade inte tillbaka. Han förväntade sig inget svar på den frågan han nyligen hade ställt, för han hade ett eget svar.
”She's so special. I knew that from the first time I met her.” Justin blev plötsligt osäker på om han ville höra resten av Liams tal. Var det nu han skulle erkänna sig sanna... känslor för Justins Alexis?
”She has this perfect ways.” Justins ord bara kom plötsligt. De kom inte från huvudet, från hjärnan. De kom från hjärtat.
Liam kollade förvånande på honom, han hade som sagt inte förväntat sig något svar. När han sedan hade samlat sig fortsatte han i Justins spår:
”That she loves soccer do you not see...”
“You feel it” fyllde Justin i. Killarna log hastigt mot varandra. Båda förstod. Det behövdes inte sägas någonting. Justin förstod plötsligt att hans smått svartsjuka – det var faktiskt ganska förvånande att han ens erkände det här – försvann helt. Han log stort mot Liam. Han var glad. Liam var världens bästa vän, för han hade hjälpt Alexis så himla mycket. Justin såg det nu. Justin önskade att han hade sett det tidigare. Justin önskade att han kunde ha hjälp Alexis lika mycket. Han hoppades att det inte var för sent.
”I love you, man” sa Justin plötsligt, lite spontant. Han log generat. Det var ganska fult egentligen att säga det till en total främling. Liam såg dock rörd ut, och sa leendes likadant.
”I love you too.”
De gav varandra en brorskaplig kram. De blev lagom inropade i ambulansen efter det. Killarna satte sig där inne. Båda titta på Alexis, mötte varandras blickar och log sedan mot varandra. Det kändes bra att ha en vän som förstod, en som visste och tänkte likadant. Det kändes bra att ha en sådan snäll och omtänksam vän som Liam, tyckte Justin.
När Justin satt där i bilen och tittade ut genom fönstret tänkte han tillbaka på första gången han hade träffat Liam. Justin log.
”Look who I have with me.” Justin tittade på Alexis när Alexis tittade på Liam. Det var i sjukhuset. Justins älskade kärlek låg på sjukhussängen. Hon hade nyligen vaknat upp. Justin hade fortfarande varit en aning skärrad över det där med att hon hade svimmat. Pojken blev inte direkt lugnare av att en annan kille steg in i rummet. En kille Alexis verkade känna.
Killan klev in i rummet. Alexis log mot honom. Varför log hon så där stort? Varför kände Justin plötsligt för att slå till någon? Varför blev Justin plötsligt orolig? Det enda han ville göra var att springa därifrån, tillsammans med Alexis. Alexis var hans, ingen annans.
Killen frågade saker. Han undrade hur hon mådde. Han brydde sig om henne. Justin blev äcklad.
Stephanie gick plötsligt i mellan, drog fram Justin till killen. Varför gjorde hon så för? Kunde hon inte bara låta Justin hata killen på avstånd?
”Liam – Justin.” Det var alltså Liam den förrädaren hette. Justin kände för att blänga surt på honom, men det kunde han inte. Folk skulle ställa frågor Justin inte kunde svara på.
Istället försökte han le, men antagligen blev det varken ett leende eller en sur grimas.
”Justin – Alex's boyfriend.”
Han skämdes lite, över hur hans tankar hade varit. Det var så länge sedan nu. Så mycket hade förändrats. Någon hade förändrats så mycket. Justin gav Alexis en snabb blick. Hon låg fridfullt stilla. Justin såg att hon andades. Han pustade ut. Han var orolig, men vem kunde klandra honom? Han var så kär i den där tjejen. Hon var så vacker. För Justin var det vackra på utsidan det han såg när han påpekade hennes skönhet. Det han såg när han tyckte att hon var vacker, det var hon.
Justin var så fruktansvärt, äckligt, bedrövat kär i henne. Han mindes fortfarande, efter alla dessa månaderna, när de möttes, vad de hade på sig, hur hon betedde sig, hur underbar hon var. Justin mindes det som fick hans mage att hissna upp och ner av glädje. Justin mindes det som fick honom att bli den mest förvirrade, försiktiga, oroade men ändå gladaste killen i hela världen. Han mindes hur det var när han höll för Alexis, när han blev kär i Alexis.
Deras kyssar var bara perfekta. Deras läppar var som formade efter varandra. Alla borde finna en partner att känna så med. Justin var orolig att Alexis inte kände likadant. Han skulle alltid vara orolig, vad hon än sa. Allt det här som hade hänt... Justin blev tveksammare än någonsin. Om hon kunde hålla detta inom sig, ljuga om att allting var okej, som det uppenbarligen inte var, varför kunde hon då inte ljuga om andra saker också? Som Justin, älskade hon honom? Älskade hon honom som han så vansinnigt, aggressivt, helvetes älskade henne?
Tack för kommentarerna. Detta blev ett ganska fult kapitel, ja. Hoppas ni förstår lite av mina förvirrande tankar. Hoppas att det också inte var allt för många stavfel, då jag är en trött tjej som inte orkar kolla igenom kapitlet innan publicering, hehe.
Underbar - Kapitel 36
Det var en helt vanlig dag. Solen sken, eller så gjorde den det inte. Kanske snöade det, kanske regnade det. Alex hade inte gått upp från sängen. Ingen kunde klandra henne. Det var lördag morgon. Fastän att hon legat i sängen, i Justins famn, i snart en timme, var inte klockan mer än sex. Det första Alex gjorde när hon vaknade var att sucka.
Inte en till jävla dag, hade hon tänkt. 16 år, 2 veckor och 4 dagar. Alex undrade hur många dagar där fanns kvar. Var det redan uträknat? Kunde hon ens påverka? Påverka sitt eget liv. Det där med att äga kanske egentligen inte handlade om en själv, utan om alla andra, om det som var osynligt skrivet i livet.
Skratt. Smärta. Slag. Ont. Skratt. Svart.
Justin var så söt, men Alex kunde inte tänka på honom. Var hon en dålig flickvän som inte gjorde det? På tal om flickvän, var hon hans flickvän nu?
Alex brukade fråga sig själv, särskilt frågor om Justin. Någon man kände mycket för hade fler frågetecken än alla andra. Alex älskade Justin. Hon visste det. Hon kände det. Justin älskade henne. Han sa det. Han visade det. Stephanie var inte hans perfekta flickvän längre. Han hade valt någon som var så operfekt som man kunde bli. Alex log. Justin var bara perfekt... hm, helt fantastisk. Han gjorde saker han inte behövde göra, till någon annans glädje. Han gav andra hopp, glädje, en framtid. Alex hade fått allt det där. Justin gav Alex det viktigaste. Han gav henne kärlek. En kärlek det kändes som att hon förtjänade.
Han andades tungt bakom henne när hon reste sig upp. Hon fnittrade när han sträckte sig efter henne. För ett ögonblick trodde hon att han hade vaknat till, men sedan när han istället kramade om kudden såg hon att han sov sött. Hon log.
Hon hade, förutom underkläder, endast en tröja på sig – Justins tröja. Den var varm och gosig, men på Alex var den bara fel för hon var ingenting av de där sakerna. Hon tog på sig sina egna kläder, struntade blankt i om de var smutsiga eller inte. Hon gäspade inte ens, som hon brukade göra på morgonen. Klockan visade kvart över sex. Det skulle bli en lång dag...
Pattie hade satt Alex, som suttit vid köksbordet och argumenterat med sina tankar, framför tv:n när hon några timmar senare fann Alex vid köksbordet. Det hade gjort ont att flytta på sig, men flickan hade bitit ihop.
Alex hade suttit där i lite över en halvtimme när Justin kom ner. Han pratade med hans mamma, kunde Alex höra trots att det där Disney Channel programmet fångat hennes intresse. Det dröjde inte många minuter förrän Justin kom in till Alex. Alex kollade på tv:n när han kom in.
”Hi, my baby.” Alex ville inte vrida på huvudet och kolla på honom, men hon gjorde det ändå. Annars skulle han ha undrat. Då skulle det ha blivit för svårt.
Hon såg att han log så hon försökte le tillbaka.
”How are you?” frågade han vänligt. Han var så vänlig.
”I'm fine” svarade Alex, kanske lite hest. Det spelade ingen roll. Det var inte det som var det viktiga.
Hon frågade samma fråga tillbaka och han svarade så där gulligt perfekt att han mådde som en prins när han var tillsammans med Alex. Alex fnittrade förälskat. Justin kysste henne. Hon rös och kände sig lyckligast i hela världen. Allting var perfekt. Tänk allting som doldes där, när man skrapat bort ytan.
Det fanns saker man behövde släppa för att kunna gå vidare. Alex trodde verkligen, hoppades verkligen, att denna saken var en sådan. Det var den inte, inte alls. Kanske kunde hon släppa den, men det fanns andra som vägrade.
Liam hade berättat, men inte allt. Alex visste inte om hon skulle vara arg, arg på Liam. Egentligen hade han inte förrått henne, då han löfte endast var att inte ställa Stephanie mot väggen. Alex kände sig ändå sårad. Hans ord till Justin satte Alex i en svår sitatuion.
Det fanns ingen en enda tanke i Justins huvud som skulle få honom att släppa taget om händelsen. Han hade fått veta, men han hade inte fått veta allt. Kanske gjorde det saken ännu värre.
Alex var rädd för att han skulle vara arg på henne. Han hade sagt att han ville prata med henne, ensam, så de två hade gått upp till pojkens rum. Det var varmt där inne, lika varmt som Alex hjärna skulle bli. Kunde hon undvika sanningen? Hur ont det gjorde? Hur mycket hade Liam egentligen berättat? Kunde hon undvika lite av sanningen, i värsta fall? Han behövde väl inte veta om hennes självmordstankar.
”Liam called me yeasterday.” Justin satte sig ner på sängkanten. Alex satt redan där bredvid. Hon kände hur hon stelnade till när Justin började att prata.
”He said...” Det verkade som att Justin hade svårt att säga det, svårt att förstå att det verkligen hade hänt.
”Stephanie... You know.” Ja, hon visste. Alex nickade långsamt. Hon bet sig i läppen. Hon spände sig för att inte börja att gråta. Han fick inte se henne svag. Ingen fick se henne svag.
”Why didn't you told me?” Han verkade inte arg, han verkade ledsen. Alex kände sig själv plötsligt ännu mer ledsen. Hon hade sårat Justin. Hon hade sårat någon hon brydde sig så mycket om.
Alex ryckte på axlarna. Hennes blick var, fortfarande, riktad i marken. Hon vågade inte kolla på Justin. Hon ville inte se besvikelsen i hans ögon.
”How could she say that to you?” Han kanske inte visste allt. Men fortfarande, Alex kunde inte vara säker.
Hon ryckte på axlarna igen.
”But the physical pain is worse.” Nu så här i efterhand var de fysiska smärtan värre.
”What?” Åh nej, han visste inte allt, och Alex hade försagt sig. Fan också. Varför kunde hon inte bara nicka och le, som alla andra normala tjejer?
”Has she hit you?” Han var... Rösten var väldigt svår att tyda. Alex blev tvungen att titta upp. Brydde han sig?
Han brydde sig. Han var fly förbannad. Men Alex blev inte rädd. Han satt stilla och lugnt kvar på sin plats på sängen. Han kollade på henne, men oroliga, ledsna ögon. Hon berättade allting. Hon berättade allting från punkt ett till den punkten man inte ville veta om. När hon var klar såg hon på honom igen. Om hon tittat på honom samtidigt som hon berättat hade hon säkerligen börjat att gråta.
Han grät. Hon hade aldrig sätt honom gråta innan. Av de två var det bara Alex som grät, var bara Alex som var svag. Men nu grät Justin... Alex undrade om det var okej att må dåligt ibland.
”This is...” Han svalde. Han skakade nästan. Alex log lite när det för en gångs skull var hon som fick trösta honom. Hon kramade honom och drog in hans doft. Hon kände sig... bra. Det kändes bra att berätta sanningen för en gångs skull. Hon funderade på om hon skulle fråga om hennes icke levande tankar var normala, men han störde henne i det då han fortsatte att prata:
”You have to tell me about this things.” Alex nickade långsamt.
”I love you. I will and I want to stand upp for you. Okey?” Alex nickade långsamt igen. Det blev hennes tur att gråta något skvätt. Justin log och torkade bort den där tåren som envist gled ner för Alex kind.
”I love you” viskade han igen och kramade henne sedan hårdare. Han älskade henne... Alex önskade att hon kunde tro på honom.
En blick. En blick för mycket.
Ett ord. Ett ord för mycket.
En händelse. Den skulle aldrig ha hänt.
Det gick inte att få honom på andra tankar, få honom att ändra sig, hur mycket Alex än försökte. Justin skulle till Stephanie. Justin skulle prata med henne, öga mot öga. Alex var nog det som var räddast. Hon var rädd för att få skit ifrån det. Oh, Justin, hennes lilla beskyddare... Vem skulle beskydda henne när han inte var med?
Alex kunde ta hand om sig själv, det var därför hon inte ville att Justin skulle sticka till Stephanie. Att ignorera var det bästa, tyckte hon. Det var inte kul att tracka ner någon som inte brydde sig. Det Alex inte visste var att hon redan brydde sig för mycket.
Justin hade bestämt bestämt sig för att han fan skulle åka till Stephanie, och han fan skulle ta ett ordentligt snack med henne. Alex blev nästan rädd över hur bestämd han var. Hon hade aldrig sätt honom så där förut. Var det en positiv sak, att han betedde sig så, stod upp för henne? Eller var det bara läskigt, så som Alex såg det?
Alex skulle stanna hemma. Han kunde alltid drömma. Hon skulle med. Om han skulle åka dit, hade hon fan rätt att åka med. Justin borde inte ha utmanat ödet, han visste vem av de två som var envisast. Han fick några minuter senare se sig besegrad – suckande sa han att hon fick väl hänga med då.
Alex skulle stanna i bilen. Det var okej. Hon ville ändå inte träffa Stephanie, se hennes äckliga... Nej, det var för tidigt att driva med någonting hon egentligen inte hade. Alex var tvungen att medge att det var svårt att hitta fel på Stephanie. Justin hade ju valt henne för att hon var perfekt.
Alex var osäker på om det var rätt beslut att följa med. Hon satt hopkrupen i bilstolen. Hon tittade ut. Utanför bilens dörrar gick killarna iväg. Stephanies hus. Alex blev plötsligt nervös. Tänk om Stephanie skulle rusa fram till och slå till henne igen? Alex rös av tanke. Hon ryckte till också, precis som att hon redan hade blivit slagen. Smärtan fanns redan inuti Alex. Den fanns alltid där.
Liam och Justin var framme vid huset. Det var Liam som ringde på. Det var Liam som lugnt väntade på att dörren skulle öppnas. Det var Liam som höll sina känslor bäst på plats.
Justin. Justin var arg, Alex kunde se det. När hon tittade på hans händer såg hon att de skakade. V-var han nervös? Alex kände plötsligt en våg av... bra. Hon kände sig glad. Hon kände sig inte ensam längre. Det var någon som förstod. Det var någon som kände som hon gjorde.
Så Alex satt och log när Stephanies dörr öppnades. Flickan i ögon hög person klev ut, tittade först förvånat på Liam men log sedan överdrivet stort mot Justin. Alex ryckte till, eller tänkte göra det, men hon hann inte. Bakom Stephanie stod hennes älskade fjortis vänner som knuffade fram flickan till Justin. Alex såg att hon fnittrade. Hon la armarna runt ALEX POJKVÄN. Hon lutade sig närmare ALEX POJKVÄN. Hon, hon... Hon kysste Alex pojkvän. Hon bara kysste honom. Alex kände att tårarna började att komma. Hon var perfekt, bara ännu mer perfekt i Justins armar. Alex tog för givet att han kysste henne tillbaka, hon behövde inte se det också. Hon visste. Det skulle alltid vara de två, aldrig hon och... han. Justin kysste Stephanie.
Du är inte värd att leva.
Han kysste henne. Alex kippade efter luft. Han kysste henne. Han kysste henne! Alex kunde inte stå här länge. Hon vill springa, men hon mådde för illa. Allting snurrade för mycket. Allting var för fel. Det skulle inte vara så här. Alex hade äntligen fått någonting, någonting bra i sitt liv, och så... Nej, det skulle inte vara så här.
Kanske var det just så det skulle vara. Livet hade lekt med henne – lekt med hennes känslor, lekt med henne. Alex fick se en gnutta av det där alla ville ha, men Alex skulle aldrig få det. Hon var Alexis Jones. Alexis Jones var född att bli ett offer för den mörka, hårda sidan. Det hade alltid varit så. Det skulle alltid vara så. Det fanns inga nej – sätt att säga emot -, det fanns inget snälla – sätt att försöka motbevisa. Ödet var redan bestämt. Nu skulle det utföras.
Hjärtat tickade som aldrig förr. Det gjorde ont. Tårarna rann som aldrig förr. Det gjorde ont.
Kroppen skakade, som aldrig förr. Det gjorde ont. Tankarna var värre, värre än någonsin. Det gjorde fruktansvärt ont.
Alex gick inte. Alex sprang. Hon skulle bort från allting – bort från Liam, livet, tankarna. Hon skulle bort från Justin. Han hade gått bakom Alex rygg, precis som hon hade gått bakom Stephanies rygg. Hon fick känna på sin egen medicin. Det var inte mer än rättvist. Ändå gjorde det ont. Så jävla ont. Hon hatade Justin. Hon spydde nästan av att bara tänka hans namn. Hon ville inte fälla tårar, inte för honom. Den jävla... Han var inte värd någonting.
Det gjorde så ont. Det gjorde ont att gråta. Alex hade sprungit. Hon visste inte hur långt. Hon visste inte om det var tillräckligt. Hade de sätt att hon var borta? Sprang Liam efter henne? Justin hade Alex inte en tanke på. Han skulle aldrig springa efter henne. Han hade... Alex grät. Justin hade den perfekta flickvännen runt sitt lillfinger. Hennes namn bestod av nio bokstäver. Hennes kläder bestod av storlek trettiofyra. Hennes fötter formade i storlek trettiosex kunde lätt tryckas ner i femton centimeters höga klackar. Hon var perfekt. Hon var en sådan Justin ville ha. Man behövde vara perfekt för att någon skulle vilja ha en. Alex var inte perfekt.
Hora.
En patetiskt, totalt bort lurad fotbollstjej. Alex stod lutad mot trädet, hämtade luft. Snart skulle hon börja springa igen, springa flera kilometer till. Hon skulle bara spy lite först, få ut sig lite av det där fula. Spelade det änns någon roll? Det spelade ingen roll om hon dog ful eller inte. Alla visste redan ändå.
Det var bara en tidsfråga. Det hade alltid varit det. Hur länge skulle hon orka? När skulle hon äntligen försvinna? Alla frågade väl sig det. Alla längtade väl. Särskilt Justin. Han brydde sig inte. Han brydde sig inte alls. Alex grät. Han hade lurat henne. Han hade fått henne att känna sig som en idiot. Allting hon hade gjort... Allting han hade gjort, det var bara på låtsas. Hon... Hon var så jävla dum. Hon skulle aldrig, aldrig förlåta sig själv. Men tankarna, skammen, minnena, skulle inte plåga henne, inte länge till.
Tillslut stod hon där. Hon hade stått där innan. Det var längesen nu.
Hon hade gått förbi där innan. Hon brukade göra det nästan varje dag. Det var en omväg till fotbollsplanen, men det bar det värt. Fotboll kunde inte lindra smärtan. Ingenting kunde någonsin få Alex att bli bra igen. Det fanns en sak som kunde stoppa allt. Allt och lite till. Alex var beredd att göra den saken.
Hon tittade ut över bron, där hon stod på kanten. Hon tvekade inte, för hon visste. Hon kunde känna, känna att det var... dags, tiden var inne. Tiden var förbi. Alex orkade inte kämpa. Alex orkade inte ta sig igenom fler förändringar. Man kunde inte drömma när det inte fanns tillräckligt med glädje. Hemligheterna blev för svåra att dölja. Minnena blev för sorgliga, för starka. Hemma blev alltid ett ställe som betydde fångenskap. Att hata kärlek, att skämmas över allt det där som aldrig blev bra.
Verkligheten hade kommit ikapp. Linjen mellan sanning och lögn hade blivit för svår, för stor. Val hon gjorde blev alltid fel. Att vinna blev för svårt. Känslorna var för svekfulla. Att förlora... Det skulle inte hända, en sådan dålig sak, men det hände. Alex förlorade mot livet.
Äckliga horunge. Gå och dö för fan!
Bron stod lika stilla och orörd som innan Alex stått vid sidan av den. Bron var tom, och blek. Utan Alex blev den normal. När Alex hade bestämt sig gjorde hon det. Kylan skulle vara bra. Vattnet skulle vara kallt, det var i början av vintern och snön täckte redan en del av marken. Kanske skulle det gå snabbare, om det var kallt. Kanske skulle det gå lättare.
Bron var ensam. Lika ensam som Alex en gång hade varit, när hon stod där vid bron. Vid sidan av bron fanns det inte någon längre. Den där flickan med det svarta håret och falska leendet, hon fanns inte där mer.
Jag är en äcklig horunge. Nu ska jag dö.
Tack för kommentarerna. Nu är det inte många kapitel kvar...
