Alictin

Justin visste inte vad han kände, eller vad han skulle tro. Kunde det vara så att Alicia såg någonting som inte han såg? När hon störtade ut ur rummet hade han inte insett det. Han kanske var för irriterad. Ibland kunde det vara så. Alla kunde bli irriterade. Det var verkligt. Det var mänskligt. Han var inte perfekt, även om alla andra verkade tro det. Trodde Alicia också det? För Alicia ville han vara perfekt, även om han visste att det var omöjligt. Justin ville alltid visa sin bästa sida för henne. Nu hade han svikit sig själv.

Istället för att springa efter henne hade han suttit timmar framför tv-spelens värld tillsammans med Ryan. Vanligtvis tyckte Justin att det var jätteroligt att umgås med Ryan. Bara han och Ryan. I dag var hans tankar någon annan stans. Du kan nog gissa hos vem.

 

Hur hade Alicia det? Den frågan hade cirkulerat runt i Justins huvud enda sedan hon lämnade honom. Det hade gått flera timmar. Varför var hon inte tillbaka? Hon måste vara tillbaka snart, eller hur!? Tänk om det hade hänt henne någonting... Justin skulle aldrig förlåta sig själv.

 

Pojken rusade ut ur rummet. Just då kände han sig som en pojke – hjälplös. Han fann ingen hjälp i sitt rum. Han behövde lyfta på vingarna och visa folket – hans bekanta – vad som fanns under. Han behövde visa sin rädsla. Rädd var rätta ordet. Justin Bieber var rädd. Alla kunde vara rädda. Han var bara människa.

 

Justin hade inte fått lov att hänga med och leta rätt på Alicia, och det hade gjort honom ännu mer vansinnig. Visst, han förstod. Bara för att hans fans inte skulle eller fick veta hur mycket Alicia betydde för honom fick han inte följa med. Hans vetande gjorde honom dock inte på bättre humör.

 

Någonting annat som inte heller fick hans humör att gå upp i taket, var då han ringt flickan och inte fått något svar. Alicia brukade alltid svara. Justin hade blivit orolig. Var hon arg på honom? Eller hade hon gått och hittat på någonting dumt som hon inte ville berätta? Han ville gärna tro att det inte var sant, men han visste inte. Alicia var den mest instängda personen Justin visste, just därför blev hon bara mer och mer intressant i hans ögon. Justin visste inte vad han skulle tro förrän han hittade hennes mobil, som vibrerat och tjutit i en av byxpar. Det gjorde honom inte alls mindre orolig. Nä, inte alls.

 

Man kunde fråga sig hur Justin visat en ironisk sida i detta läget. Tänk om hon låg död någonstans! Ja, det där var lite att ta i. Justin blev helt svajig i både tankarna och uppförandet – ja, på varje sätt han kunde uttrycka sig. Om han stod på scen just nu skulle han säkert banga ur och börja läsa värsta kärleksdikten. Mm, lite pinsamt.

 

Pattie, Justins mamma, hade stannat kvar hos honom på soffan i hotellets lobby. Även om hon stöttade honom och försökte få hans tankar på den rätta sidan – på den positiva sidan – fick hon inte hans händer att sluta skaka. Hon fick inte hans kropp att sluta vibrera. Värsta av allt, hon fick inte hans hjärta att dunka så hårt att det gjorde så förbannat ont. Skulle det vara såhär när man var kär? Då ville Justin inte mer.

 

Vem hade trott att det skulle ta såhär långt tid? Justin hade suttit ner i soffan i en halvtimme. Då fick han nog. Benen behövde röra på sig. Han behövde röra på sig. Han orkade inte med alla tankar. Han orkade inte med all oro. Pattie försökte lugn honom, och trodde ni att det hjälpte?

Ingenting hade hjälpt att göra förrän hans mobil pep till, eller snarare tjöt till. Alfredos namn lös upp skärmen. Hade han hittat henne?

Justin tryckte upp smset och läste snabbare än någonsin förr. Han hade hittat henne.

 

Om Justin skulle vara glad, arg, ledsen eller sur hade han inte bestämt. Det skulle vara konstigt ifall han hade bestämt. Det enda han ville, var att hålla Alicia hårt i sin famn och aldrig mer se henne försvinna. Det hade krossat honom förra gången hon försvann – i morse. Smärtan han känt, och kände, hade byggt på medan tiden gick. Det var inte förrän nu han stod där, rosenrasande lättad, nästan i tårar, och såg Alfredos bil åka mot honom, som han insåg hur otroligt, nästan löjligt, liten han kände sig utan henne.

 

Den vackraste flickan i hela världen steg ur bilen när Alfredo öppnat upp den, i protester såklart. Det var Alicia vi snackade om här. Justin beundrade henne med stora ögon. Om han inte varit helt svag i benen hade han själv stigit fram och öppnat dörren till henne. Nu fick han stå där som en tönt istället. En tyst tönt.

”Em...” Alicia var också tyst, visste kanske inte vad hon skulle eller ville säga. Justin visste att han borde ta första steget, och det insåg Alfredo också som puttade honom i sidan. Justin harklade sig, fick en och en annan blick från flickans håll, innan han mjukt sade:

”I've missed you so much.”

 

Justin tog tillbaka allting han tidigare tänkt om kärlek. Även om det ibland kunde vara världens jobbigaste känsla att både uppleva och bara känns, slog det inte det här. Alicia. Med henne i sin famn visste han att han kunde klara allting. Istället för att folk sa det till honom, kände han det själv. Alicia behövde inte säga det. Alicia visade det.