Alictin

Varför blev man sur egentligen? Det var ju så onödigt. Hela dagen förstördes på grund utav det, en dum känsla. Surhet var bara en dum känsla.

Kanske blev man sur för att ville ha rätt. Kanske blev Alexis sur för att hon ville ha rätt(någon större vinnarskalle fick man leta efter). Kanske var man tvungen att ha rätt, för att inte bli sur. Om man inte hade rätt blev man inte bara besviken – utan också sur.

Det hade gått åtta dagar, åtta fucking dagar. En vanlig människa skulle ha glömt det för länge sedan – en sådan människa som inte var långsynt. Alex var långsynt. Alex hade inte glömt. Hon var sur, fortfarande sur.

Att bli sur över en sådan liten sak kunde ibland ses som... knäppt. För Alex var det inte knäppt. Varför? Varför tänkte hon så olik alla andra? Att vara sur för att man förlorat en fotbollsmatch, det var fan inte en liten sak. Det betydde fan mest för Alexis. Vad skulle hon annars bry sig om? Skolan? Skulle inte tro det.

Så, vad skulle hon göra nu då? Spela fotboll, det var ju det enda som fanns i hennes tankar. Det var det enda viktiga som fanns i hennes tankar. Vem fan orkade bry sig om Stephanie. Alex tänkte inte springa efter henne som en kyckling, en feg, jävla kyckling. Alex sjönk inte så lågt. Om Steff ville lämna henne, fine, men hon kunde inte räkna med att Alexis skulle finnas där för henne när hon så behövde Alex. Hon skulle fan få plågas, så som Alexis hade plågats. Det enda Steff brydde sig om var hennes jävla pojkvän. Hon visste inte ens hälften av känslorna som bubbla i Alex när hon blev så sårad. Stephanie skulle inte få veta heller. Alex hade raderat Steff. Hon var borta från Alex liv. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Dörren till Alex, den var stängd.

Jag. Det fanns bara jag. Om det vore så lätt, skulle det ha varit så svårt. Jag. Bara jag.

Fotbollsplanen var det, ja. Bollen under armen, förväntande tankar- Alla visste vid detta laget. På tal om laget, ett annat sorts lag, så var det faktiskt ganska skönt att slippa dem. Alex gillade inte att vara ensam, nej, men hon föredrog hellre att vara ensam än att tvingas umgås med ljugande fjortisar som bara gjorde sig själva till åtlöje.

Tyvärr var det dag. Tyvärr var inte planen tom. Alex suckade. Hon hade förväntat sig någonting annat, osmart nog. Hon hatade att förvänta sig saker, se fram emot dem, och sedan blev det inte alls som man hade tänkt sig. Då var det bättre att inte hoppas. Man kunde kämpa och försöka lyckas, ja, Alex gjorde alltid sitt bästa, men det var bättre att ta framgångarna som en överraskning. Alex brukade ta det som en överraskning. Allting blev så mycket roligare om man såg det på det viset.

”Ey, Alex.” Flickan ryckte till. Hon hade inte varit beredd på att någon skulle ropa hennes namn. För visst var det henne personen ropade på?

Först tänkte hon vända sig om, ropa tillbaka, som man brukade göra när någon ville någonting. Sedan ångrade hon sig, började tänka. Hon började att tänka lite för mycket. Tänk om det inte var henne personen pratade med.

Hon behövde inte vara ”orolig” över att ha fel. Snygga, muskulösa killar stod en bit bort och tittade på henne. De där kände Alex igen.

”Hi, gorgeous!” Liam kramade henne. Alex log tillbaka, slängde armen runt honom. Hon var inte på kram-humör. Hon var här för att spela fotboll.

”So, wanna show your skills?” Liam flinade, nickade mot fotbollen. Alex skrattade smått. Hade hon inte visat sina kunskaper tillräckligt? Hon behövde ju bara visa sig för att folk skulle bli imponerade. Oh, den gamla Alex var tillbaka.

”Bring it on!”

Det var roligt. Det var så himla roligt. Alex hade nästan glömt hur det var att känna sig... levande. Hon hade glömt hur det var att få känna att någon såg henne. The boy... Visst, hon ”hade” honom, vem han nu var, men samtidigt kunde hon inte räkna med honom. Vem visste om han skulle svika henne. Tekniskt sett hade hon redan svikit honom, då hon inte gått till fotbollsplanen, på natten, efter den natten då de kysstes. De hade skilts åt nästan direkt efter. Det var så länge sedan, men ändå var det bara några dagar. Dagar... Vem visste, snart var allting kanske bara ett minne blott.

Alex var rädd, rädd att det skulle hända. Hon var väl rädd? Hon visste knappt själv. Hon? Rädd? Sedan när erkände hon sådant? Vad har hänt? Vad hade förändrats? Vad hade- Fuck, bollen rakt i magen. Så gick det när man var ouppmärksam. Hon for rakt i backen. Åh, kunde det inte bli lite mer pinsamt? Nu skulle säkert killarna tycka att hon var ett stort skämt. En sådan som inte klarade någonting. Fan.

Killarna skrattade. Jävla killar. Alex tänkte aldrig-

”Are you okey?” Varför var någon alltid tvungen att avbryta henne? Fan vad sur man blev. Alex tittade upp, mötte två bruna ögon. De liknade killens, men ögonen tillhörde Liam. Stryk det där med att hon blev sur. Alex nickade, tog tacksamt emot hans hand som drog henne uppåt. Hon skrattade. Fan vad töntig hon var.

De spelade lite till, sedan drog killarna hem, utan Liam, förstås. Liam och Alex skulle börja gå hemåt, men ingen av dem orkade. Fotbollsmatchen hade tagit mer kraft än väntat. Liam satt vid Alex sida och berättade random utdrag ur sitt liv. Alex skrattade. Alex log. Alex var glad.

Liam var inte svår att prata med. Han var rolig, och han förstod vad som var roligt. Det fanns ingenting mer irriterande än personer som inte skrattade åt Alex skämt, tyckte hon.

Alex och Liam hade mycket gemensamt. De älskade fotboll båda två. De tål verkligen inte Mr. Stone, deras religion-lärare. Ingen av de hade syskon och ingen av de hade kvar sin pappa.

”I remember when I and my dad flew .” Alex gav Liam en uppmuntrande blick.

”You don't have to talk about your dad if you don't what.” Alex visste hur svårt det var. Hon upplevde ju det själv, varje dag. Hon tänkte hålla det inom sig. Liam fick gärna berätta om sitt liv. Alex tänkte lyssna. Alex tänkte peppa honom. Men hon tänkte inte berätta om sin så kallade pappa.

Liam log tacksamt tillbaka.

”It's okey. The story is fun actually.” Han log vidare och gav Alex en snabb blick innan han fortsatte att titta prata.

”You know Blanka Vlasic?” Alex nickade. Höjdhoppare. Hon var riktigt duktig. Alex skulle aldrig våga att hoppa så jävla högt. Själv klarade hon knappt en meter.

”My dad loved her.” Alex log. Liam tittade ner i marken. Grät han? Nej, såklart att han inte gjorde. Vad fan tänkte hon?

Alex sträckte sig efter Liams han. När hon mötte den kramade hon den hårt. Hon förstod.

”We flew with her, me and my dad... He didn't stop talk about that for weeks.” Liam tittade upp. Visst var det ett leende som lekte i hans mungipa!? Alex skrattade. Liam kramade Alex hand tillbaka. Leendet låg kvar på hennes läppar. Det var inte ofta det gjorde det. Det var inte ofta hon skrattade, på riktigt. Hon märkte att Liam tittade på henne. Just då orkade hon inte bry sig.

Hon tittade sig om innan hon gick över vägen. Höger, vänster, höger. En bil körde förbi. Alex tittade efter den. Allting som tidigare hade varit så tyst och ensamt, blev plötsligt tvärtom.

”What is it?” frågade Liam mjukt och tittade åt det håll Alex tittade. Wow, han märkte mer än vad hon gjorde. Reaktionen berodde nog på att det var han som stod där. Justin stod en bit bort, lutad mot trädet. Typiskt nog skulle Alexis åt just det hållet. Visste han det? Han tittade på henne. Eller gjorde han det? Uh, hon rös över hela kroppen. Hans blick på henne. Det var hans blick, hans äckliga, oläsliga blick.

Om Justin var här, borde det betyda att Stephanie också var här. Varför skulle han gå hit ensam liksom?

Alex skakade på huvudet när hon kom på att hon inte hade svarat på Liams fråga. Det var ingenting. Justin var ingenting för Alexis.

”Come.” Hon nuddade Liams arm när hon vred på sig och började gå över gatan. Liam följde henne. Han följde henne till och med när de vände mot Justins håll. Alex tittade upp på Liam, log. Han log tillbaka. Någonting i hans blick sa... Ah, Alex hann inte se det. Det var någonting annorlunda i Liams blick. Hade han tittat så här på henne hela dagen? Om ja, varför?

Jag inbillar mig bara, för ingen ser mig. Ingen ser mina rop, rop på hjälp. Ingen ser mina tankar, mitt riktiga jag. Ingen ser mig.

”Alexis.” Såklart. Varför skulle han inte säga någonting till henne? Alex tittade ner i marken, låtsades att hon inte hörde. Dock var det någon annan som hade hört. Dock var det här andra precis vid hennes sida. Liam knuffade henne lätt, inte hårt, lagom liksom.

Alex tittade upp på Liam. Hon hann inte säga att hon inte orkade prata med honom, förrän Liam hade öppnat munnen.

”He's talkning to you.” Alex nickade, utifrån, suckade inombords.

Alex vred sig åt andra hållet och stannade samtidigt upp. Hon stod så långa ifrån Justin, säkert 5 meter. Men samtidigt var han så himla nära. Han tittade på henne, liksom borrade sig in i henne. Hon hatade verkligen honom.

Det blev tyst, så där obehagligt tyst. Alex suckade. Hon hatade tystnaden, hatade att ingenting hände. Om inte Justin öppnade munnen fick väl hon göra det.

”Where is Stephanie?” frågade hon ointresserad.

Justin gav henne en lång blick innan han svarade. Svarade gjorde han genom att le. Le? Jaha. Var det någonting mer han vill eller? Eller förresten, var det någonting han vill över huvud taget?

”You was good.” Alex höjde ögonbrynet. Eh, va? Vad kom det där ifrån?

”Eh?”

”I mean, you're good at succer.” Justin fortsatte utan att hon behövde säga någonting mer. Alex var fundersam. Vart ville Justin komma?

Alex slängde en blick åt Liam, hon blev liksom bara tvungen att se hans reaktion. Han såg mest förvånad ut. För typ första gången på hela dagen tittade han på någon annan än Alex – Justin. Var Liam förvånad över att Alex faktiskt hade en kompis, som INTE var hennes kompis, som inte hette Stephanie? Var han förvånad över att hon verkade känna Justin Bieber? Alex var lika förvånad själv. Varför hälsade han ens på henne?

Alex tog några steg framåt, så att hon bar stod någon meter ifrån Justin. Han behövde få veta, tyckte hon.

”I don't like you and I not going to be nice to you, so you don't have to be nice to me either.”

Det verkade inte som Justin tyckte att deras lilla samtal skulle sluta där. Han tittade på henne, först förvånat. Trodde han inte att hon skulle säga emot? Trodde hon att han någonsin skulle vara hennes kompis bara för att han var känd, och för att han var tillsammans med Alex förra vän? Precis, förra. Han kunde sluta att låtsas nu. Han kunde låta Alex vara ifred.

”No” sa Justin plötsligt. Alex höjde ögonbrynet mot honom och la armarna över bröstkorgen. Nähä!?

Justin tog tag i hennes huvud och tvingade hennes obekväma och eftertänksamma ögon att titta in hans. Alex fattade precis vad han skulle göra när han närmare sig hennes läppar. Utan att tänka på att hon faktiskt kände igen de där ögonen så förbannat mycket, höjde hon handen och slog till honom på käften.

”Aosch.” Justin släppte henne och tog sig för den slagna kinden som snabbt blivit röd. Alex vände sig som, i ett jävla tempo.

”Come.” Hon tog tag i Liams arm. Han stod närmare än förut. Var han på väg att ”rädda” henne? Det var väl... snällt, men hon klarade det bra själv.

Att välja att säga att man blev sur i detta läget, passade alldeles utmärkt. Vad fan höll han på med? Han behövde finna någonting som kallade en hjärna. Eller kanske behövde han finna ett äkta liv. Han levde i ett falsk liv. Han levde i plast, en plast värld. Alexis värld var hård, blodig och obekväm. Justin passade inte in här. Han försökte göra någonting. Han försökte trycka in sin äckliga plast i hennes skin. Ville han skapa blodigt? Vill han väcka Alex mindre trevliga sida till liv? Vad fan ville han? När han försökte ta sig in, då blev man sur. Han borde veta sin plats. Alex skulle fan inte behöva visa den. Fan vad sur man blev.

Jag kommer ihåg när du var så sur. Du tittade på mig, som om jag vore dum i huvudet. Jag förstod inte. Ja, du hade rätt, jag var trög. Så klart att jag måste veta vad jag gjort för fel. Såklart att jag borde förstå att allting jag gjorde var fel. Du var så sur och jag var så liten. Jag var bara en docka i ditt spel.

R A N D O M   T A N K A R - K A P I T E L

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=c9kv3JK7TjY&ob=av3n

Svarta ögon, mörka leenden. Under ytan var allting falskt. Det spelade ingen roll vad du gjorde eller var du gick. Det spelade ingen roll. Svarta ögon, mörka leenden. Du skrapade lite på toppen och fann sedan sanningen.

Korridoren var stor, så in i helvetes stor. Eleverna var större. Eleverna var läskiga. De flinade. De skrattade, med varandra, åt dig.

Varje gång man gick i korridoren, var det som första gången. Det var lika hemskt, lika fasansfullt. Det var lika förfärligt, det var lika skräckinjagande. Det var som att första gången spelades upp, om och om igen. Även om första gången var över nu, fanns den kvar, i ditt minne. Även om första gången var över, fanns den kvar, varje gång.

En full korridor. Människor åt alla håll du tittade. Du gillade inte människor, inte nu. Innan gillade du människor, innan när de inte skrattade åt dig. Innan gillade du människor, det som att döden flåsade dig i nacken när du var ensam.

Du gillade inte människor. Du ville vara ifred. Du ville vara fri ifrån dina tankar. Du önskade, när du var ensam. Du hoppades, när du var ensam. Du ville ifrån dina tankar. Döden.

När du tänkte på livet, såg du ingenting bra. Dina minnen täcktes av din pappa. Dina tankar täcktes av klagomål. Du klagade mot målet. Klagade innefattade alla fel du hade. Målet, det var du.

När du tänkte på döden, såg du ingenting dåligt. Var fanns det mer att säga? Du var sann mot dig själv. Döden... Borde du chansa? Man måste våga förlora för att vinna, men fanns det verkligen någonting att vinna, när man inte fanns?

Hur skulle man bete sig i sådana situationer? Klumpar i halsen, de försvann aldrig. Klumpar i magen, de försvann aldrig. Du mindes det så väl. Det som hände igår, händer i dag – i ditt huvud. Det som händer i morgon, händer varje dag – i ditt huvud. Minnen. Du försökte kasta dig undan. Du försökte få de äckliga känslorna att lämna dig. Gråta, skrika, springa - ingenting hjälpte.

Du tittade framåt, men såg bakåt. Du mötte dina minnen. Ibland var det svårt. Svårt. Svårt att följa sitt hjärta. Svårt att släppa det som hade hänt. Svårt att leva. Var sann mot dig själv. Du tittade framåt, men såg bakåt. Vem försökte du lura? Det var alltid svårt. Det var alltid omöjligt. Var sann mot dig själv.

Varför släppte du det inte? Lät det flyga iväg med vinden. Lät det dras undan med sanden och vattnet. Lät fåglarna som flög söderut under vintermånaderna ta det med sig. Varför hade du fortsatt att kämpa? Varför gav du inte upp?

Det var en del av dig. Allting var en del av dig. Du ville inte släppa dig själv. Var sann mot dig själv. Du ville inte släppa dig själv, inte innerst inne.

Var sann mot dig själv. Du gav inte upp när din kärlek försvann, inte på riktigt. Du ville kämpa. Du ville höra ditt hjärta slå. Leva. Du ville leva ditt liv. Du skulle leva ditt liv.

Att leva var fantastiskt. Du visste det. Du kom ihåg. Du kom ihåg dina minnen. Skratta, le, springa, andas, trivas, vara glad, vara perfekt, vara bäst. Du kom ihåg.

Du gav inte upp när din kärlek försvann. Kärlek som aldrig besvarades. Följ med mig. Första gången som du log. Första gången du blev lurad. Du hade snubblat. Du hade fallit. Du hade blivit förnedrad. Du.

Kärlek som aldrig besvarades. Du mindes hur du hade lidit. Plågan, den släppte aldrig. Varje dag, varje sekund. Om du var på fotbollsplanen, tänkte på alla steg, slapp du den. Det var den enda gången. Din pappa. Vid fotbollsplanen. Nej. Plågan. Du mindes hur du hade lidit. Du mindes hur mycket du hade lidit, trots att tiden hade gått.

Du sa till dig själv: Aldrig mer.

Du tittade dig själv i spegeln, sa till dig själv: Aldrig mer.

Aldrig mer leva i plåga. Var sann mot dig själv. Alltid leva i plåga? Du tänkte dölja den. Du tänkte gömma den. Du tänkte gömma den i en låda, eller i ett skåp. Nu. Nu eller aldrig. Aldrig mer leva i plåga. Ingen skulle få hitta den. Du skulle få slippa den. Aldrig mer leva i det förflutna. Aldrig mer leva i plåga.

Allting hade varit på låtsas. Du flög på moln. Du siktade mot stjärnorna. Vem försökte du lura? Du skulle aldrig nå dit. Vem försökte du lura? Du skulle inte klara det, för att du var för svag.

Varför hade du inte släppt? Lät det flyga iväg med vinden. Varför hade du fortsatt att kämpa? Varför?

Du visste ingenting. Du visste inte var som dolde sig, där undan lögnerna, där i den verkliga världen. När du skrapade bort ytan, du visste inte vad som låg gömt där under. Du var svävande. Du landade. Du kom aldrig tillbaka. Du var värd så mycket mer.

Aldrig mer leva i plåga. Det hade du ju sagt till dig själv. Du ville inte leva i plåga. Du ville inte må dåligt. Du ville inte var gömd. Du ville kunna synas. Synas, glänsa och bara vara bäst. Du ville synas. Synas gjorde du bäst på fotbollsplanen. Där fanns det ingen om kunde stå emot dina attacker. Där fanns det ingen som kunde springa lika snabbt som dig. Men där fanns han. Vid linjen, precis utanför själva planen, stod han. Han var död, du visste det, ändå stod han där. Han flinade äckligt åt dig, drog till sig din uppmärksamhet. Plåga. Aldrig mer leva i plåga. Hur fan skulle det gå?

Utan honom kunde du ej andas. Han var din luft, ditt syre. Han var din vän, din bästa vän. Han var ditt allt, även om du inte hade sett det. Sedan blev det för sent.

Du var där igen. Du mindes hur mycket du hade lidit. Du såg spåren. Var du än var såg du spåren. Hjärtat slog. Inte nu igen. Andra gången du log. Andra gången du blev lurad. Du var starkare än så här. Du var värd så mycket mer.

Fel. Du hade inte blivit lurad. Fel. Du led inte. Inte ännu. Borde du chansa? Du vann alltid. Vill du förlora, igen? Du vann alltid. Du vann alltid.

Du hade blivit funnen. Du hade blivit upptäckt. Var det inte värt det då? Du måste våga förlora för att vinna. Var det inte så ledare sa? Du var din egen ledare.

Dina minnen höll dig vid liv. Dina minnen höll dig uppe varje dag. Minnen var det bästa man kunde ha, om man inte hette Alexis Jones. Minnen. Varje gång hon tittade framåt, såg hon bakåt. Varje gång hon försökte göra rätt, blev det fel. Hon behövde hjälp. Hon behövde släppa sina minnen, låta dagarna gå, och skaffa nya minnen. Justin. Hon behövde Justin.

Du var trött på att vara ensam. Men du ville ingenting annat. Du var trött på att vara bland människor, människor som inte brydde sig. Varför kunde ingen se dig? Du var väl som alla andra? Du var bara människa.

Det fanns en som hade lämnat. Det fanns en annan som såg. Den andra hade nyss kommit. Den andra tänkte inte lämna.

Varför? Den såg dig. Den såg det. Du var underbar.

Alla håller allting hemligt för dig. Ingen vill dela med sig av någonting. Vet du varför? Såklart inte. Du vet ju ingenting.

Vill du veta varför? Du vill, på utsidan. Innerst inne vill du inte veta, eftersom att du redan vet.

Du har ingen vän. Du kommer aldrig att ha en vän. Ingen berättar någonting för dig för att ingen litar på dig – ingen vill vara din vän.

Alexis undrade om det verkligen var sant – det hennes pappa hade sagt, det som kvävde henne inifrån. Hon kippade efter luft – varje timme, varje minut, varje sekund. Hon försökte finna hemligheten. Hur gjorde man för att andas? Hur gjorde man för att få känna sig bra? Bra. Ordet – det var så kort, det var så betydelselöst. Bra. Alexis önskade att hon kunde andas bra.

Skulle Alex gå till skolan i dag? Hon tvekade. Orkade hon verkligen genomgå en dag till? Hon visste att hon skulle lyckas lura mamma. Fejka lite tårar och så var du inne. Hennes mamma visste ändå inte så mycket om Alex liv. Ingen visste så mycket om Alex liv. Ingen förutom Steff.

Alex trodde att hon skulle svimma av när hon såg vems namn som lös upp mobilen. Stephanie... Eller lögnaren, som skärmen visade. Alex hade ändrat hennes namn.

”Hello?” Alex var osäker. Var det verkligen Steff som ringde? Hennes Steff... Alex saknade henne.

”Heeey!” Det var Stephanie. Hon svarade med sin glada röst. Hon hade ingen anledning till att inte vara glad.

Alexis blev glad över att bara höra hennes röst. Flickans glädje varade dock inte så länge. Det varade ungefär i några sekunder – tills att hon kom på att hon faktiskt inte var glad. Vad hade Steff för rätt att ringa henne helt plötsligt? Passade det nu? När hennes pojkvän hade lämnat henne. Alex skakade av sig tanken. Inte ännu. Den där jävla Justin var fortfarande kvar i Steffs liv. Annars skulle hon inte ha varit så glad. Steff skulle inte ha varit glad alls. Varför? Jo, för då kanske hon skulle börja känna sig som Alex – övergivet. Ha, rätt åt henne. Låt henne smaka på sin egen medicin.

”I just wonder, do you like to hang with me and Justin today, after school?”

Hade Alex hemligheter? Hon visste knappt själv. Egentligen borde hon ha hemligheter, eftersom att knappt någon visste någonting personligt om henne. Steff visste ingenting om hennes pappa. INGETING. Alexis pappa var en personlig sak. Alexis visste inte om hon hade fler.

Hade hon inte glömt någonting nu? Hennes mamma. Hon var konstig, hon var annorlunda. Mamma skrek åt Alexis, var och varannan dag. Sekunden efter kunde hon vara som vilket normal mamma som helst. Hon låtsades att allting var bra. Hon låtsades att hon inte var sjuk.

Alex mamma var definitivt en hemlighet inom Alex som hon aldrig skulle berätta för omvärlden.

Alex hade heller inte valt att påpeka någonting om sig själv. Hon var också knäpp och annorlunda. Kanske var det någonting bra. Hon hade personlighet. Hon var inte en ensam, liten tönt som satt och tittade på. Hon deltog, om hon så kände någon mening med det.

Saker om sig själv brukade hon ofta utesluta. Varför? Det var personligt. Ingen visste någonting personligt om henne.

Okej, där ljög hon. Vissa personer kunde visst veta någonting ”personligt” om henne, om de hade upptäckt det själv, för Alexis, hon sa ju inget.

Du är värdelös. Vet du det?

Alex sparkade till i väggen. En gång, flera gånger. Hon var arg. Hon var så jävla arg. Stephanie var fan dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Alex ville inte umgås med henne. Aldrig igen.

När Steff hade kläckt ur sig orden kändes det som att Alex fick reda på en hemlighet. Alex tyckte att det kändes som att hon fick reda på en djup, invecklad hemlighet som alla andra redan visste. Hon var utanför, som alltid. Varför fick inte hon vara med och veta? När alla andra fick... Varför just hon?

Kanske var hon också dum i huvudet. Alexis Jones... ha, vilket skämt. Kanske var hon också dum i huvudet, för att hon sa ja. Varför? Varför? VARFÖR? Varför var hon så dum i huvudet som sa ja?

Flickan gav sig iväg till skolan, ändå. Det var väl bäst så. Kanske var det bättre att vara där, riskera att möta Stephanie, än att sitta hemma och vänta på mammas hårda ord. Alex ville inte gråta. Hon skulle inte gråta.

Fullt fokuserad på mobilspelet, gick hon längs med den där trottoaren. Hon behövde inte titta upp för att veta var hon var. Hon visste det, i tankarna. Hon gick här varje dag. Hon gick här flera gånger om dagen. Så hade det varit i flera år.

Någonting annat hon också passade på att göra, förutom att ta sig upp på nästa nivå i spelet, var att tänka, tänka på The boy. Vem var den där ”The boy”? Han kallade henne Alexis. Ingen kallade henne för Alexis. Inte ens hennes egen mamma. Hon kallade Alex för slyna och hora, och sekunden efter var hon helt normal.

Det var någonting med The boy som var normalt. Hade Alex träffat honom förut? Det måste hon ha gjort. Hon måste ha träffat honom förut. Hur skulle han annars kunna vet vem hon var?

Hur mycket Alexis än funderade, kunde hon inte kolla på det. Vem var ”The boy”?

The boy var snäll, och omtänksam. Han var vacker, där i mörkret, på fotbollsplanen. Alla kunde vara vackra där. Hans ögon fick henne helt förtrollat. Hon var fast, i en hemlighet. Det slog Alex. Han höll sin identitet hemlig för henne. Han hade en hemlighet för henne, mitt framför hennes ögon, och hon lät honom ha det.

I vanliga fall skulle hon inte ha gillat det. Hon gillade inte när folk höll saker hemliga för henne. Varför blev det plötsligt så annorlunda nu? Varför brydde hon sig inte? Kanske brydde hon sig, i alla fall lite, men inte där, när hon stod öga mot öga med honom. Nu brydde hon sig. Nu var hon sur. Hon kände sig lurad. Hon borde känna sig lurad. Egentligen ville hon bara leta upp det fula kräket som fick hennes hjärta att vibrera snabbare. Hon var så arg, hon ville slå i någonting, hon ville- Fuck, jävla mobilspel. Hon dog.

Du borde vara en hemlighet. I början är man lite nyfiken, vill veta mer. När man lär känna dig, vill man bara kräkas. Du är en hemlighet, en hemlighet som borde spärras in.

Ännu en fuckad skoldag avklarad. Den kändes lika onödig som skoldagarna brukade. I dag hade de SO med en vikarier. Vikarier var aldrig bra. De gick alltid igen det man redan kunde, trots att man hade berättat det tusen gånger. De rapporterade aldrig insatser till den riktiga läraren, så om Alex var närvarande vid lektionen eller ej spelade egentligen inte någon roll.

Någonting annat som heller inte spelade någon roll, det var just skolan. Vem brydde sig om skolan? Vem brydde sig om skolan när man hade planer om att reda ut sitt liv, med start när skolan slutade?

Steff log, kramade om en skärrad Alexis. Självklart visade hon det inte på utsidan. Utsidan var viktigast. Var du svag där, var du svag inombords. Var du svag där kunde alla hacka på dig. Alexis var inte svag, inte utanpå. Hon pressade fram ett leende, klappade tappert hennes så kallade bästa väns rygg.

Stephanie avslutade kramen och vände sig i ett glädjefullt leende mot sin kära pojkvän. Alex följde hennes blick, även fast hon inte ville se. Uh, han såg värre ut än vad som mindes. Så ful, operfekt, äcklig och- bara ful, okej!?

Justin tittade på henne, log. Han log lite för stort. Alex gav honom en sur blick. Kunde han inte sluta glo någon gång? Jävla ko.

Stephanie verkade inte märka någonting. Det brukade hon aldrig göra. Hon var så... blind. I alla fall när hon var i killars närhet.

Justin tittade fortfarande på Alex, log sitt äckligt stora leende. Usch, Alex rös. Kanske var det inte en sådan bra idé att följa med kärleksparet. Stephanie var jobbig. Det syntes lång väg vem hon valde i första hand. Alexis ville komma först. Hon kom alltid först. Hon behövde komma först. Annars... Det gick inte att tänka så. Hon vann ju alltid.

Kanske var det inte en sådan bra idé att följa med kärleksparet. Pojkvännen var verkligen... underlig.

”What are you starring at, idiot?” fnös Alex. Hon behövde bara få ur sig det. Hon orkade inte med hans blickar som borrade sig igenom hennes skinn. Han fick inte veta hennes hemlighet. Killen, vars namn Alex inte brydde sig ett skit om, tittade bort. Alex log. Hon hade fått som hon ville. Hon fick alltid som hon ville.

Någon som däremot inte var lika road - det var Steff. Hon gav Alex himlande ögon och en suck.

”Alex, be nice!”

Vilken fasansfull rolig dag. Eller inte. Alex var förvånad, över sig själv. Hon hade inte sprungit iväg ifrån dem. Hon hade varit med dem hela eftermiddagen. Alex var förvånad.

Steff hade bara brytt sig om Justin, men vad hade Alex trott? Det var inte direkt så att hon skulle gå vid Alex sida, lika närma som vanligt. Det var inte så att hon skulle le mot Alex, var glad med henne. Visst, hon log - mot Justin. Jävla Justin. Steff var glad – med Justin. Jävla Justin.

När Alex kom hem slängde hon sig i sängen, andades ut. Hon kunde för första gången på hela dagen andas ut. Hon kunde för första gången på hela dagen få vara ensam. Det var så skönt. Varför hade hon underskattat det? Ensamhet... Ensamhet var det bästa en människa kunde ha.

Hemligheter var någonting som alla hade. Om inte just nu, kanske senare. Ibland hade man de alla utspridda lite varstans. Kanske låg en hemlighet gömd hos ena kompisen och en annan hos någon annan kompis.

Tänk om ingen hemlighet fanns. Tänk om alla visste allting. Det skulle inte ha gått.

Det var som att kunna läsa andras tankar. Man vill kunna läsa andras tankar, man vill veta deras hemligheter, men samtidigt vill man inte riskera sina egna tankar och hemligheter.

Hemligheter, vad var det egentligen? Egentligen kunde det vara precis vad som helst. Det var så stort, men ändå så litet. Det var så nedtrampat och smutsigt, men ändå så skört och... vackert.

Hemligheter var det bästa en människa kunde ha. Visst, ibland behövde du prata med någon, öppna dig själv, för att må bra. Den människa som lyssnar bäst då, är du själv. Du vet redan om din hemlighet.

”Promise to not tell anybody!” Hon nickade, hennes ljusa, långa hår följde huvudets reaktion.

”I promise.” Alex lutade sig framåt, viskade orden i hennes öra. Hon nickade, kramade Alex hand.

Plötsligt ropade någon på henne. Plötsligt sprang hon iväg. Plötsligt stod hon en bit bort, med några andra tjejer. Hon pekade på Alexis. De skrattade. De skrattade åt henne. Alex vände som om, kände tårarna rinna nerför kinderna. Hennes hemlighet, det var ingen hemlighet mer. Från om med nu skulle hon hålla allting hemlig. Hon skulle hålla sina hemligheter för sig själv. Det fanns ingen man kunde lita på. Hon skulle hålla sina hemligheter för sig själv.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer!<3 NI ÄR NÄST BÄST I HELA VÄRLDEN

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=h_aOu03kmDU

Varför dör jag bara inte? Varför är så jävla ful? Och tjock? Varför behövde jag få allt? Ful, tjock. Dum, elak. Helt jävla knäpp, och helt jävla ensam.

Fan, en dag väldigt snart ska jag inte mer finnas.

Måndagar var hemska, vidriga. De borde inte få finnas.

Alex släpade sig upp från sängen. Hon hatade tidiga morgnar. Hon hatade väckarklockor. Alex hade värsta morgonhumöret. Hon kunde bli förbannad om någon bara sa hej – eller värre, godmorgon. Men i dag kändes det annorlunda. Hon var... glad.

Frukosten, som bestod av en ynka macka, tryckte hon in i hennes mage. Den skulle ändå upp när hennes mamma tittade bort. På tal om hennes mamma, fan vad hon glodde. Alex orkade inte med henne. Inte nu. Inte någonsin. Därför reste hon sig från bordet, tackade snabbt för maten och smet sedan iväg till sitt sovrum med mammans blick i ryggen. Trodde hon att Alex skulle gå och spy? Tänkte hon hålla Alex ännu mer tyglad? Alex fnös. Hennes mamma var så... töntig. Ena dagen sa hon en sak och sedan kom hon nästa dag och gjorde motsatta. Gick hon på dagis eller? Vad fan skulle Alex tro?

Så, nu bestod morgonen bara av det svåraste valet av alla – vad hon skulle ha på sig. Hon var så glad att hon egentligen bara ville slänga på sig alla färggladda kläder hon hade, men det gjorde såklart inte. Vad fan skulle folk tro om henne då?

Alex kravlade fram ett par vanliga jeans från hennes garderob. Jeansen åkte på, så även vita strumpor. Flickan slängde en blick mot fönstret. Grått. Det verkade vara lite... kyligt. Därför blev nästa plagg en långärmad, helgrå tröja. Det spelade ingen roll att det var tråkig, den täcktes ändå av en ljusrosa sjal. Något mer färgglatt fick det väl ändå bli.

Ut från sovrummet och raka vägen mot hallen - dörren ut. Alexis var mycket noga med att snabba sig. Hon ville inte träffa sin jävla mamma. Inte nu, inte någonsin.

Skinnjacka över den gråa tröjan. De borde vara trångt, men det var det inte. När Alex fick den där svarta jackan satt den ganska bra – inte för hängig, inte för tajt. Genom åren hade den blivit större. Kanske borde det ha varit tvärtom.

Jackan knäpptes aldrig. Alex gjorde de aldrig inomhus. Tänk om hon kom ut och möttes av värme. Då skulle hon ju behöva knäppa upp jackan igen.

Grå converse som matchade tröjan knöts runt fötterna. Utan att hennes mamma hade kommit ut till hallen, som hon alltid brukade göra för säga att hon skulle ha en bra dag, lämnade Alex hallen, utan att ropa hej då, som hon annars alltid brukade göra. Hon orkade inte. Hon ville inte prata med sin mamma. Inte nu, inte någonsin.

Stephanie hade fortfarande inte börjat att bete sig normalt. Normalt kanske var att överdriva. Som hon brukade bete sig var ett mer passande ord.

Därför fick Alex för första gången på mycket länge gå till skolan själv. Det skulle ha känt hemskt, att se alla andra som hade någon att prata och skratta med. Det kändes inte hemskt. Inte i dag. Varför? Hon var glad.

Alexis var glad. Hon hade inte varit så här glad på länge. Hon hade inte varit så här glad sedan Steff kom tillbaka.

Allting kändes plötsligt underbart. Livet såg ut att rulla på, i alla fall i en dag. Det var länge sedan Alex kände så. Livet hade en mening. Hon hade funnit en mening med livet. Det var länge sedan Alex kände så.

Det spelade ingen roll att hennes mamma var som hon var. Alex brydde sig inte. Hon brydde sig inte om henne. Hennes mamma brydde sig egentligen inte om Alex heller. Alex visste det. Alex kände det. Om hennes mamma hade haft chansen, skulle hon säkert ha lämnat av Alexis i första, bästa skog, bara för att få slippa henne. Tänk vad det skulle underlätta att släppa se hennes fula face varje dag.

Det spelade ingen roll att hennes mamma vara som hon var. I dag var Alex glad.

Det var en underbar känsla som låg i hennes mage när hon öppnade skolporten. Alla glodde, lika mycket som vanligt, kanske till och med mer. Vissa glodde längre, förvånande sig över att hon kom själv. Kanske förvånade de sig över att hon kom till skolans alls. Hon var själv ganska förvånad, över båda alternativen. Hon var ingen ensam-människa. Hon var inte skolan i onödan, när man lika väl kunde skolka.

Just i dag spelade alla blickar ingen roll. Alex och hennes underbara magkänsla tog sig till skåpet utan att röra vid en enda tanke om att springa in på toaletten och spy, springa hem, gömma sig under täcket och aldrig mer komma ut.

Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött.

Första lektionen. Stephanie syntes inte till. Var hon sjuk? Alex plockade upp sin mobil. Tom. Inget sms, inget samtal. De brukade alltid ringa varandra om dem var sjuka, så att den andra kunde förberedda sig. Förberedda sig gjorde man genom att smöra lite för fotbollskillarna, och vips, så släppte de inte dig med blicken på hela dagen.

Bästisarna brukade alltid ringa varandra om dem var sjuka. Bästisar... det var då det.

”Hi, Alex.” Liam hälsade, Alex log mot honom. Hon blev glad, glad för att någon brydde sig. De andra killarna runt Liam tittade snabbt på Alex, gav henne en gillande blick. Uh.

”Hey” svarade hon, brydde sig inte om att hon lät dryg. Han hade ju sett hennes leende. Han visste hur hon var, typ.

Killarna pratade vidare med varandra, slängde en blick åt henne ibland. Hon var inte en del av deras gäng, skulle aldrig bli, ville aldrig bli. De kunde gå och leka med sina cheerleaders hur mycket som helst, Alex brydde sig inte. Henne fick dem inte leka med.

Liam tänkte säga någonting till henne, igen, men då kom läraren. Han hälsade godmorgon så där äckligt glatt. Fan han gjorde det så mycket svårare för Alex att fortsätta att vara glad.

Alex var glad. Idag. Men det betydde inte att hon tänkte vara delaktig under lektionen. Nu var det ju värre. Nu hade hon ju ännu mer att tänka på.

Vad skulle hon göra åt allting? Var skulle hon stoppa undan sina känslor? Kunde man lägga dem i en låda och hämta upp samma glädje dagen efter? Alex skulle göra allting – eller nej, kanske inte allt, men det mesta – för att få behålla sin glädje, bara en dag till.

När Alex var glad - det hände dock inte så ofta - brukade hon lyssna på musik. Okej, hon lyssnad alltid på musik, men ändå. Man brukade bara bli ännu gladare av att höra favoritartistens röst. Alex blev i alla fall gladare. Pojkröster. Charmerande pojkrösten. Fanns det någonting... mysigare?

”Oh my god, you're such a beautiful surprise, girl.

Oh, I can't get enough.

Want to explore the world with you.

You.

You're the only reason that I'm here, Yea-eh-eh. ”

På väg hem. Alex var lika glad som tidigare. Hon liksom hoppade fram. Hon ville ställa sig mitt på gatan. På gatan kunde hon sjunga med i texten. På gatan kunde hon dansa till takt med musiken. Texten och musik - så simpel, så perfekt. Den var så bra. Den var så fucking bra.

”Every day I think about you and I know why.

In this world there are no words for me to explain my feelings for you.

You're my queen, I'm your king.

You're the words and I'm your favourite tune.”

Det var ingen typisk pojkröst. Nej. Det var en kille, en man. Det spelade ingen roll. Alex lyssnade inte på denna låten för att hon ville höra charmerande pojkröster. Hon lyssnade på den för att det var bra, för att han var bra. En man, ingen pojke, som var bra, fucking jävla bra..

”Oh my god, oh my god.

It's a wonderful surprise.

I'm in love, I'm in love.

I can't get enough.

Ooh la la, ooh la la.

Don't ever want this to be over.”

Hon ville inte att låten skulle ta slut. Hon ville inte att känslorna skulle försvinna. Den pirrande magen – den hisnande känslan som gav Alex problem att gå. Hennes leende. Alex leende. Hon kunde inte sluta le. Hon var glad.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte dö och se att ingen kommer på min begravning. Jag vill bara att någon ska älska just mig.

Glädje? Vad var det? Glädje var det som Alex upplevde. Ja, det måste det ju vara glädje. Hon kände ju det, i varje kroppsdel. Glädje. Så underbart. Man blev nästan glad av att bara tänka på ordet glädje. Det var så spännande, färgglatt och livfullt. Sorg, glädjes motsatsord, var mörkt, och dystert. Därför borde glädje vara ljust, och glatt.

Alex mamma var inte hemma. Kunde dagen bli bättre? I dag var det ingen fotbollsträning, den väntade först i morgon. Alex tänkte ändå träna, ikväll. Det var alltid bra att förbättra sin kondition.

Kvällen kom. Alex var fortfarande på lika bra humör. Det skulle inte bli några problem att träna. Favoritskorna på – joggingskorna såklart. Mjukisbyxor över hennes ben. Den tjockare tröjan som tydligt visade en text av hennes namn och att hon tillhörde områdets bästa klubb, satt på. Så, nu var hon redo.

Några minuters uppvärmning genom att gå till den folktomma fotbollsplanen. Det var så skönt. Allting var så tyst. Alex fick träna i fred. Hon fick träna utan att folk glodde, utan att folk beundrades. Visst, i bland var beundrare någonting positivet, faktiskt var det nästan alltid det.

Den senaste tiden hade Alex börjat att känna av motsatsen. Det var jobbigt när man fick press på sig. Man behövde helt plötsligt prestera sitt bästa hela tiden.

”Alexis.” Hon skulle precis börja ta de första springstegen. Hon planerade i hennes huvud hur de första minuterna skulle läggas upp. Då hördes den där rösten. Rösten fick hennes tankebanor ur rätt spår. Hennes kropp blev helt kletig. Hjärtat pumpade snabbare. Hon visste precis vem som kom, vem som stod precis bakom honom. Alex visste precis vem som kramade om henne, smekte henne över magen. Hon log, stort. Om inte mörkret skulle ha skyddat hennes leende skulle hon ha skämts ihjäl sig.

”How often do you training?” frågade The boy i ett retsamt tonläge. Alex fnissade.

Ofta, ville hon inflicka, men sa ingenting. Ingenting kom ur hennes mun. Hon var stel, som en pinne, och hon var inte den enda som märkte det.

”Relax.” Rösten fick henne att slappna av, faktiskt. The boy gick runt henne, så att han hamnade framför. Alex såg inte mycket av honom, inte mer än de där ögonen. Han kom närmare, han log. Hans leende smittade. Det smittade av sig på Alex. Hon började också att le, lugnt. Hon kände sig lugnare, trots att hjärtat bankade så hårt i bröstet att hon trodde att det snart skulle dö att utmattning. The boy kom närmare. Plötsligt kom han närmare. Det gick inte, då skulle de- Hans läppar mot hennes. De kysstes. Alex hade aldrig varit mer känslofylld. Hon älskade det. Han kysste henne, först mjukt som för att invänta reaktion, sedan mer passionerat.

Oh my god, oh my god.

It's a wonderful surprise.

I'm in love, I'm in love.

I can't get enough.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer :) Nu börjar ni väl förstå mer? (;

På måndag kommer nästa del ^^ Ha en bra helg!

Mörkret hade lagt sig över staden(det gjorde det egentligen för länge sedan, men ändå). Det mörka försvann endast av gatulamporna, och de få lysen från husen. Det var natt, eller sen kväll om man ville se det så. Klockan var ett och det var inte längre lördag. Alex gick, omgiven av tystnad, med sin leriga boll under armen, på trottoaren. Trottoaren hon gick på gränsade till andra sidan. På andra sidan levde våld, mord och en stark vilja att ta sig över till hennes sida. Alex hade många gånger gått där, på trottoaren, undrat hur livet var på andra sidan. Var det verkligen som alla sa? Liksom, varför skulle människor vilja skada henne, utan anledning?

Alex hade alltid tänkt så, eller ja, tidigare. Nu var hon inte lika säker. Det hade hon inte varit på länge. Om folk kunde skada folk bara för att de inte var perfekta, kunde människor, alla runt omkring Alex, titta ner på hennes knubbiga ansikte. Bara blickarna fick henne skadad.

Var hon verkligen så som alla sa? Äcklig, ful, oälskad. Alex hade inte alltid sett det, inte innan hennes pappa påpekat det. Men nu såg hon.

Lika klart som att en stjärna inte är en fucking femhörning är det lika klart att ingen kommer att älska dig.

Bollen var lerig. Det var den alltid. Alex brydde sig inte, varför skulle hon? I leriga converse som inte var så vita längre, korta shorts och Barcelona-tröjan med favoritspelarens namn på, brydde hon sig inte alls. Hon brydde sig inte om att hon såg ut som ett jävla freak. Varför skulle hon? Det var inte hennes uppgift att påpeka hur ful hon var. Tydligen var det alla andras.

Det var inte svårt att förstå vart hon var på väg. Fotbollsplanen var hennes bästa vän. Där fanns det ingen som dömde henne. Där fanns det ingen som undrade varför hon var där. Alla såg henne, hur bra hon var. Hon fick uppmärksamhet. Uppmärksamhet hon förtjänade.

En ensam, liten tjej som egentligen inte var så liten. En och sjuttiofem kunde hon skryta lång väg med.

Alex sprang. Hon älskade det. Bollen vid fötterna, rullade precis som hon ville. Lite med högerfoten och en perfekt vinkel för att trycka iväg ett skott. Bollen for iväg mot mål. Strax en bit under ribban dundrade bollen in. Alex jublade, gjorde bugningar. Hon låtsades att hon hade gjort mål, i en match. Hon låtsades att hon satte ett avgörande mål i en viktig match. Tänk var drömmar kunde vara bra.

Hon sprang lite till. Benen ville ju det. Alex ville ju det. När luften tog slut föll hon ihop mitt på fotbollsplanen. Bollen for iväg. Alexis brydde sig inte. Hon kippade efter luft, luft hon snabbt fick in i lungorna igen. En kort stund låg hon där, på det kalla gräset och tittade upp på stjärnorna. De var vackra, och det var de ensamma om.

Alex reste sig upp. Hon stod på alla fyra, armarna på marken, knäna på marken. Blicken var neråt. Tillslut kom det. Ett skrik. Ett plågsamt skrik. Ett plågsamt skrik lämnade flickans läppar. Det brukade göra det, när hon var ensam. Hon ville inte vara ensam. Ibland kändes det som att döden knackade på när man var ensam.

Alex slutade att skrika. Det hade varit skönt, att få ur sig det. Flickan lämnade inte bara ett avtryck i gräset efter sig. Där låg även dagens, eller gårdagens eftersom att det var söndag, frukost, som hade varit hennes enda måltid den dagen. Som om någon brydde sig.

Du är ful.

Om Alex nu var så ensam, varför skaffade hon inte bara nya vänner? Det var ju lätt. Så himla lätt. Alla sa ju det. Alla skrev om nya vänner på facebook, alla umgicks med nya vänner. Stephanie hade skaffat nya vänner, eller i alla fall en. Alex bara stod där och tittade på. Skaffa nya vänner... Om det bara vore så lätt. Om bara drömmar blev sanning. Var skulle hon börja leta? Hur skulle hon göra? Hon visste inte, kanske skulle ödet ta hennes liv i egna händer. För så som det såg ut nu, kom hon ingenstans(utom med att höja betygen förstås. Fan vad glad hennes mamma skulle bli när hon såg dem).

Hur betedde man sig i sociala sammanhang? Alex undrade, Alex frågade, för hon visste ju inte. Det såg så lätt ut, men egentligen var det så svårt. Egentligen visste hon precis hur hon skulle göra. Att få personens intresse riktat på sig själv, att få personen nyfiken. Det var ju lätt. Dra några skämt och så var du där. Eller också så blir du utskrattad inför en grupp människor som berättar vidare om den ensamma, stakars tjejen som inte kunde bete sig normalt.

Alex ryckte till. Det låg någonting kusligt över stunden. Det låg en konstig känsla i luften. Stilla, allting var stilla. Mörkt, allting var mörkt(inte så konstig med tanke på att det var natt). Plötsligt rörde sig någonting. Alex reste sig snabbt upp från sin plats i gräset. Med bollen nära till hands – bollen hade tidigare bara rullat iväg några meter – kunde hon känna sig trygg. Bollen var inte bara hennes vapen, den gav henne också tur. Tillsammans med bollen var hon oslagbar.

Alex hörde steg. Hon var inte längre ensam.

”Hello?” Hon behövde få veta, var hon ensam, trots allt? Inbillade hon sig bara? Visst var det någon!?

Med säker röst hade hon uttalat orden. Det skulle bara bli värre om person, som faktiskt mycket väl kunde vara en våldtäktsman(eller bara en berusad gammal man) trodde att hon var en osäker, liten flicka. Det var hon inte, inte utanpå. Ingen skulle få se hur krossad hon egentligen var på insidan.

Personen kom närmare, fortfarande tyst. Hen hade inte svarat. Alex backade några steg. Det blev en sådan reaktion. Hjärtat dunkade snabbare än tidigare, då hade det nästan legat stilla mot bröstet.

Personen var framme hos Alex. Hen drog bak luvan hen hade haft över huvudet.

Nu mördar hen mig, tänkte Alexis. Hon var beredd på att kasta bollen på honom/henne(ja, det är till väldigt bra hjälp mot mördare, att kasta en boll på den), men då öppnade hen munnen.

”Alex, what are you doing here?” Alex ryckte till. Hur visste personen hennes namn? Och hur visste hen att det var hon? Det var mörkt, hon såg inte vem hen var.

Vänta, hon kände igen den där rösten. Det var-... Det var-... Nej, hon kunde inte sätta fingret specifikt på vem det var.

”Eh, nothing.” Vad gjorde hon här egentligen? Även om hon hade haft en bra anledning, var nu det skulle kunna vara, tänkte hon inte berätta det för en person hon inte kände igen.

”Do you smoke?” Alex motstod lusten att skratta. Röka? Trodde personen seriöst att hon var här för att röka? Hon var fan inte så dum i huvudet att hon rökte.

”Smoke? Do you kidding me? I'm not that stupid.”

Personen svarade inte. Det blev tyst. Precis lika tyst som innan personen hade kommit. Skillnaden var, detta var en pinsam tystnad. Kunde man verkligen ha en pinsam tystnad med en mördare? I alla fall, Alex tänkte inte bryta tystnaden. Vem den här personen än var, ville hon skulle lämna henne ifred. Hon ville vara ifred, det var därför hon hade gått hit. Det fanns ingen plats på hela jorden där hon kände sig mer perfekt ensam än just här.

Du passar inte in. Inte här, inte med andra människor. Du är för annorlunda. För knäpp. Stanna inne. Det är där du hör hemma. Där ingen kan se dig. Där ingen behöver se dig. Stanna inne.

”What are you doing here?” Okej, hon bröt tystnaden, men det var bara för att personen var så jävla tyst, och irriterande. Kunde hen inte gå, eller nått? Varför var hen ens här?

Personen suckade. Alex, som tidigare hade tittat ner i marken, lyfte blicken. Jasså vad nu då?

”I dont know.” Personen ryckte på axlarna. Så... hen visste inte? Men-

”You don't know who I am, right?” Alex skakade effektivt på huvudet. Detta var konstigt. Hela situationen var konstig. Hon kunde inte låta bli, hon började att skratta. När man väl hade börjat att skratta, gick det inte att sluta. Precis som i skolan, precis som på gamla dagar.

”What?” Hon kunde se att personen log, kanske till och med skrattade.

”This is so weird” skrattade hon. Personen skrattade också.

”Yeah, you're right.”

Efter en pinsam stund av tystnad, och en stund av gapskratt, kändes det inte lika stelt längre.

”Okey you know who I'm but do I know who you are?” Personen tog några steg framåt, rörde försiktigt flickans arm. Det var säkert inte med meningen, men Alexis kropp reagerade ändå.

Personen tittade in i Alex ögon. Hon kände igen de ögonen... lite. När hon tittade närmare såg hon att det var en pojke. Japp. Det var ju bra att veta.

Personen, eller pojken, skrattade smått.

”You don't remember me!?” påpekade han, eller frågade? Alex var inte säker. En sak var hon i alla fall säker på. Hon kom inte ihåg per- honom.

”Cool.” Alex skrattade och slog lätt till honom på axeln. Coolt? Okej, detta blev plötsligt ännu konstigare.

”And you're not going to say your name!?” Han skakade på huvudet. Alex skrattade.

”The boy” mumlade hon.

”What?” frågade han, troligen för att hon inte hört vad hon mumlade.

”I call you the boy.”

”You very good at name people” sa The boy. Alex nickade ivrigt.

”So, what are you doing?” Alex tittade sig om, visade med blicken den vackra planen. Var inte det uppenbart vad hon gjorde?

”Right” sa The boy, nickade smått. Han förstod.

Han tittade ner på Alex igen.

”You very good at succer.”

”I know.” Alex flinade. Hon såg inte riktigt The boys ansikte, då det doldes av både mörkret och luvan som nu låg över axlarna, men hon var nästan säker på att han flinade han med. Folk brukade göra det. Folk var vana vid att man artigt sa tack. Folk var inte vana vid Alexis.

De satt ner, i gräset. Hur de hade hamnat där kunde man verkligen undra. Alex skrattade. Hon hade inte skrattat såhär mycket på år. Allting var ju så tungt, och jobbigt. Allting var ju så piss. Sedan kom han – The boy. Egentligen behövde han bara öppna munnen för att få henne att börja gapskratta. Hon tänkte på hur konstigt allting var. Hon tänkte på hur konstigt detta var. Igen.

Pojken skrattade också. Hans skratt var... fint. Alex kunde slappna av i hans sällskap. Det fanns ingenting hon mer önskade.

Snälla, jag vill inte se dig. Snälla, låt mig vara. Snälla, lämna mig ifred. Snälla, låt mig slippa göra det åt dig.

”What did you though when I come?”

De satt upp nu, någon meter ifrån varandra och tittade på varandra. Det var läskigt, pirrigt och spännande. Alex hade fått reda på massor om pojken, förutom hans namn. Om han inte ville säga sitt namn, kunde hon verkligen lita på att han talade sanning? Nej, det kunde hon inte, men det spelade inte så stor roll. Deras frågelek var inte på liv och död. De skulle inte gå och gifta sig i morgon och lova att aldrig ljuga för varandra. Alex kände honom inte ens. Hon visste några knäppa saker om honom, det var allt. Hon visste inte ens hans namn...

Alex skrattade åt hans fråga. Hennes tankar hade ju varit så roligare. Våldtäktsman, berusad gammal gubbe, mördare...

”I though that you were a murderer and you were going to kill me.” Killen började igen, att skratta. Han fick med sig Alex, en glad Alex. Pass på, det var inte ofta man fick se henne glad.

Tillslut låg båda ner, i gräset, igen. Med huvudena tätt intill varandra tittade både upp mot den stjärnfyllda himlen. Det var en väldigt fin natt.

”Hey.” Alex tittade ner, märkte egentligen först då hur nära hon hade kommit pojken. Han tittade lugn på henne. Hon såg bara ögonen, ögonen som tittade in i hennes. Hon rös. Det var så fint. Han var så fin. Och hans ögon... Bruna. Riktigt, riktigt bruna. Hon var fast, i hans ögon.

The boy sträckte på sig, fångade in Alex i sin famn. Han suckade nöjt, kunde Alex höra. Det pirrade i flickans mage. Hon slöt ögonen, bara njöt. Hon var lycklig, hon var glad. För första gången på mycket länge, verkade det vara som att hon inte var den enda i hennes omgivning som njöt.

Hur gör man för att träffar någon ny? Kanske gör du som Alex, låter ödet ta det i sina händer. Var det meningen att man skulle träffa någon ny, så skedde det. Om inte... Kanske betedde du dig normalt och hälsade på människor på staden. Du vet aldrig var det slutar.

__________________________________________________________________________

För er som inte vet - ja, det ska vara hen. Man säger så om man inte vet om det är en hon eller en han ;)

Jag mår psyskiskt riktigt dåligt just nu, men det är ingenting jag ska plåga er med. Hoppas att min fantasi är kvar ändå.

Tack för era kommentarer :) Om ni har frågor, skicka dem hit - [email protected]

Det såg så bra ut. Det var så bra. Sedan kom han. Sedan kom han och förstörde allt.

”What is it?” Vad det är? Justin Bieber är var det är! En sur Alex stampade in i hallen, möttes av en smått förvånad moder. Så här var fallet: Efter att ha umgåtts med Steff och hennes irriterande pojkvän som glodde på Alexis som en ko(ja, kor glor väldigt mycket), hade Alexis inte så mycket att säga, förutom usch, fy och blä. Hur hade hon lyckats övertala sig till att ens umgås med dem i en timme? Den där tönten Justin hade sett hennes äcklade blickar när han kysst Alex mitt framför ögonen på henne. Han hade vid det tillfället skrattat. Skrattat? Ha, vilket misstag. Ingen skrattade åt Alexis. Ingen. Nu var det klart. Justin skulle fan krossas.

Jag ska fan ta hand om det personligen. Jag förstår, jag vill. Jag ska, jag ska.

Men att våga, det är en annan sak.

Alexis irriterande mamma förstod som vanligt ingenting, och vägrade som vanligt att låta Alex vara ifred. Ha, hon trodde väl att hon skulle gå och kutta sig själv som alla andra tonårsbarn. Uh, hon gick på för mycket möten, möten om tonåringar och deras behov. Alex fnös. Hon visste inte, hon brydde sig inte. Men hon undrade en sak om dem där mötena. Pratade de aldrig om privatliv?

Varför fattade hennes mamma inte bara? ALEX VILL INTE PRATA MED HENNE. Nej, hon skulle inte gå och kutta sig själv. Hade hon gjort det tidigare? Nej, precis. Varför skulle hon då göra det nu?

Alex brydde sig inte om hennes dejter, därför behövde hon inte bry sig om Alex humör.

Frustration var lite som ilska, aggression eller bara irritation. Ett annat ord för att vara arg helt enkelt. Frustration upplevde man oftast när man blev arg, kanske vilseled. Du trodde att din bästa vän alltid skulle finnas där för dig, tills hon hittade en kändis till pojkvän(som ändå bara skulle dumpa henne när han har fått vad han ville ha). Jävla idiot. Liv.

Alexis kokade, nej, inte bokstavligen. Frustrerad blev man när man inte fick som man ville, men hon fick alltid som hon ville. Kanske gjorde det bara frustrationen ännu värre, och större. Alexis hatade känslan hon bara fått känna i några sekunder. Ilska. De sekunderna räckte. Det räckte nu. Nu kunde knslan gå över till någon annan. Hon brydde sig inte. Bara frustrations-känslan inte gick på henne igen var hon glad.

Hon slog i kudden. En gång. Sedan en gång till. Det hjälpte inte. Hon blev bara argare. Fan. Fan. Hon ville skrika. Hon ville sparka i väggarna. Hon ville slå sönder någonting utan att det för henne skulle göra ont. Främst ville hon få bort känslan. Hon ville inte vara arg. Hon ville sitta vid elementet i sin mjuka skinnfåtölj med datorn på knäet och tänka. Tänka på vad hon kunde göra för att få Steff att inse att hon faktiskt fortfarande levde. Hon var här! Varför såg inte Steff henne? Det var fan lördag. Klockan var- Alex slängde en blick på Iphonen. Elva. Vid denna tiden, när allting var som det alltid hade varit, skulle de vara halvvägs till gallerian. Om allting var som det brukade vara.

Tillslut satt hon där, på en obekväm pall, tittades ut genom fönstret. Hon tittade på när lördagen flög iväg, när timmarna blåste bort. Hon tänkte på Stephanie. Alex rös över hela kroppen när hon tänkte på henne. Stephanie var säkert med hennes kille. Hennes jävla perfekta pojkvän som var så mycket bättre än hennes vän. De skulle ju alltid vara där för varandra, oavsett vad. Alex förstod, för henne var det väl andra regler som gällde.

En sekund. Snart händer det. Jag känner det. En sekund. Snart kan jag ta bort min rätt att drömma. Snart kan jag ta bort min rätt att förmedla min historia. Snart kan jag få bort hela världens händer. Om världens händer ligger i mina, är vi alla körda. Om en sekund.

Egentligen kanske hon borde vara med förstående. Steff ville vara med Justin. Alex borde acceptera det. Eller? Var det okej att bara lämna Alex för att sedan komma tillbaka någon månad efter, när det tagit slut med den perfekta jävla pojkvännen? Alexis hade ju stått där hela tiden, vetat att han inte var perfekt.

Hur skulle du har gjort? När din bästa vän övergivit dig.

Stephanie kanske inte visste det, hon kanske inte såg det, Alex hade inte så många vänner. Ingen som hon kunde vara öppen med, ingen som hon kände sig bekväm med. Alex behövde Stephanie. Stephanie behövde inte längre Alex.

”Alex.” Alex ryckte till, flyttade blicken från det onaturligt gröna gräset utanför fönstret, till personen vid dörren. Hon hade hoppats att det var Stephanie, även om hon redan hört vem det var. Det fanns inte så många att välja på. Det fanns inte så många som brydde sig.

Hennes mamma log uppmuntrande mot henne, som för att visa att hon var ledsen. Alex gav henne en sur blick. Frustrationen var tillbaka.

”Aren't you going to eat something?” Alex skakade bestämt på huvudet. Så, kunde hennes mamma låta henne få vara ifred nu?

”Have you and Stephanie had a fight?” Alexis visste mycket väl vad hennes mamma tyckte om Stephanie. En mycket välvårdad, trevlig, ung dam. Som om Alex brydde sig.

Alex skakade på huvudet, igen. Lusten att prata, särskilt med hennes mamma, hade för länge sedan försvunnit.

Mamman nickade smått, kastade en blick runt i rummet. Letade hon efter rakblad? Ha, hon var ju rolig hon. Om hon inte hade glömt det, Alex hade faktiskt fotbollen. Hon tänkte inte överge hoppet om livet bara för att någon som hette Stephanie inte ville vara hennes vän mer. Fotbollen betydde ändå tusen gånger mer. Det spelade ingen roll hur mycket färg som hade försvunnit eller hur mycket lera bollen hade legat i, Alex tyckte ändå att den var den vackraste varelsen i hela världen.

”Why are you here?” Flickans mamma hade fortfarande inte lämnat rummet. Alex var sur, och otålig. Hon ville vara ifred. Fortfarande. Hon brydde sig inte om att hennes mamma hade klätt upp sig. Hon brydde sig inte om att hon skulle gå ut och pussa på någon äcklig gubbe. Fortfarande.

Mamman hade lagt märke till flickans snäsande röst, därför slängt en blick på sin dotter som egentligen kanske inte var okej.

”I'm just worried for you.” Alex fnös, vände sig mot fönstret igen. Hon brydde sig inte. Hennes mamma var inte orolig. Det var inte sådan hon var. Hon försökte vara en bra, stark förälder, Alex kunde se det, men hon skulle aldrig lyckas. Alex skulle alltid vara den ensamma som blev över.

”Leave me alone.”

”Okey, that's enough.” Alex spärrade upp ögonen och tryckte sig bakåt när hon såg att hennes mamma tog några frustreande steg framåt. Hon hade sitt ansikte oroväckande nära Alex huvud samtidigt som hon tryckte bak flickans axlar.

”You should be glad for having me here, or do you want me to leave you like your dad?” Alex tittade bort, kände hur tårarna brände i ögonvrån. Hon skakade tveksamt på huvudet. Hennes mamma släppte tillslut taget om henne. I en sekund var hon ute ur rummet. Hon smällde igen dörren hårt efter sig. Smällen ekade länge i det lilla, tomma rummet som var ett rum av alla andra i världen. Alex var en av alla andra, men alla andra såg ut att skapa eller redan ha skapat sin lycka. Alex skulle sitta där inne och alltid förbli olycklig.

Känn trycket mot bröstet, sorgen jag alltid kommer att bära. Känn smärtan mot låret, kniven som gjort att jag slipper allting annat.

Alex bet sig i läppen. Ville inte, skulle inte. Det kom tillslut en, en liten ensam tår. Lika ensam som hon kände sig. Sedan kom det en till. Därefter blev det omöjligt att räkna antalet.

Hon kastade sig mot sängen, begravde huvudet i huvudkudden. Där låg hon, i säkert en halvtimme, och grät. Hon hade inte gråtit sedan natten hennes pappa- Nej, hon kunde inte säga det. Nej, hon var inte redo. För han hade ju så rätt. Han hade så jävla rätt. Ingen ville vara med henne. Varför skulle någon vilja? Hon borde fan göra det han sa, i köket för sex år sedan. Hon borde fan dö.

Klockan var strax efter nio, en lördagskväll. Alex hade varit inne på sitt rum hela dagen, tittat när solen gick upp och när den gick ner. Hon orkade inte göra någonting. Hon orkade inte ens öppna godisskåpet även om sockerberoendet tog kål på henne. Det var inte förrän mobilen vibrerade som hon rörde på benet som för länge sedan hade somnat.

Långsamma och trötta steg förvandlades till energiska när hon förstod att mobilen vibrerade oavbrutet. Det var någon som ringde henne. Hon var inte ensam. Hon var inte oälskad. Hon var inte- Namnet lös upp mobilskärmen, som nu låg i hennes hand. Alex rös. Plötsligt blev hon illamående. Hon kände mycket hellre för att kasta iväg mobilen än att trycka på grön lur. Ändå gjorde hon det. Hon var tvungen. Steff kanske ville be om ursäkt? Alexis log. Ja, så måste det vara.

”Hey, best friend!” Alex log. Hon brydde sig.

Alex tänkte precis svara, då Steff fortsatte.

”Have you seen my sun glasses?” Solglasögon? Varför skulle hon ha de nu?

Steff fnittrade. Alex höjde på ögonbrynet. Men hon hade ju inte...? Hon förstod, tillslut. Steff var inte ensam och Alexis visste precis vem som höll henne sällskap. Hennes perfekta jävla pojkvän.

Alex suckade. Steff ringde alltså inte för att be om ursäkt. Hon ringde inte ens för att prata med Alex.

”No” svarade Alex snabbt och la sedan på. Hon var snabb med att stänga av mobilen, stänga ute omvärlden.

Alexis var inte en del av den. Hon och omvärlden passade inte ihop. Medan omvärlden hade någonting gemensamt med varandra, kunde hon ligga under sitt täcke och låta dagarna segla förbi. Ingen verkade ju bry sig ändå.

Jag kan alltid blicka framåt, tänka att morgontagen säkert blir bättre. Innerst inne vet jag att den aldrig kommer att bli det. Innerst inne vet jag att det alltid är mig det kommer att vara fel på.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer, kommentera gärna! :)

Nästa del är awesome(kommer ut på måndag)!

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=CHlEGOu3UsA

När du är ett barn har du drömmar. Du vill bli någonting stort. Nu växer du. Ja, du är äldre. Drömmar är avklarade.

Drömmen var som en fyr, den ledde dig rätt när alltid annat såg ut att gå fel. Ju mer man trodde på sin dröm, desto starkare lyste den. Ju starkare fyren lyste, desto lättare var det att hitta rätt väg.

Drömde hon? Levde hon verkligen? Livet var så knäppt, som en dröm. Ofattbart, ändå verkligt.

Suck. En ljuvlig suck. Äntligen här igen, i hennes paradis. Med tindrande ögon tittade hon ut över planen. Fukten, doften och känslan av det nyvakna gräset. Morgonen var här. Solen höll just på att gå upp. Änglar dansade framför ögonen på henne, på planen. Alexis hade aldrig sett något vackrare i hela sitt liv. Det skrek inom henne, hennes eget röst skrek. Hon ville ut där, på planen. Hon ville ut där nu.

Ha, drömmar? Drömmar är för töntar. Vad ska du med dem till ändå? Få hopp? Om att livet en gång får en mening? Tro mig, det får det inte.

Var det säkert att hon inte drömde? Hur kunde detta vara sant? Alex brukade ofta drömma om sådant som var helt orimligt. Choklad som växte från taket, lejon som hoppade runt i sängen eller pirater som bet henne i tårna.

I alla fall, när hon drömde om pirater och avbitna tår ville hon inte vakna upp och veta att drömmen var sann. I detta fall var det annorlunda. Så annorlunda.

Hon nöp sig i armen, för säkerhetsskull. Nej, ingen dröm. Nej, ingen vit vägg med affischer på favoritartisten. Hon var här, på riktigt. Nu gällde det. Vinna eller försvinna. Ni vet vad Alex ville.

Tio minuter till match. Läktaren var full, båda två till och med. Alex satt på sin bänk i omklädningsrummet. Hon hade suttit där enda sedan hon minuten tidigare också hade varit en av de som stod och tittade på dem snygga fotbollskillarna. Ofattbart att de hade kommit hit. Latare människor fick man leta efter.

Nu stod alla tjejerna och trängdes vid det lilla fönstret, fnittrade och diskuterade vem som hade snyggast magrutor. Alex såg ut att vara den enda som tog detta på allvar, blodigt allvar, kanske lite för allvarligt. Liksom, det var bara en lek, ett roligt spel.

Alex fokuserade. Hon tittade ner på golvet samtidigt som hon drog upp den blå strumpan över benskyddet. Full fokus på att vinna. Full fokus på att förnedra det andra laget på hemmaplan framför både snygga fotbollskillar och Stephanie som tyvärr inte hade förstått förtjusningen i att springa efter en boll.

Alex var inte ensam om att fokusera. Där, några meter bort på samma bänk satt hennes rival. De var i samma blåvita lag. Alex spände nävarna, fick passa sig för att inte fokusera på fel saker. Rivalen var inte värd hennes tankar. Hon... passade inte i blått! Hon borde byta lag, till det sämsta. Varför inte till dagens motståndare?

När Alex tittade upp på henne, flinade hon tillbaka. Tyvärr visste hon precis hur hon skulle få Alex ur balans. Det dålig för henne var att Alex hade bra balans. Freya, som kräket hette, fick kämpa hårt. Vem visste, det kanske gav utdelning, i matchen? Alex skulle inte säga nej till mer speltid.

Freya reste sig upp, fortfarande med sitt äckliga flin på läpparna. När deras tränare Mr Green öppnade dörren, skulle hon precis smita ut. Alexis log, ett leende som inte varade så länge.

”What do you smiling at, Jonas?” Alex slängde en sur blick åt rivalens håll, rivalen som fick, efter Mr Greens order, gå och sätta sig igen. Hon hette Jones, inte Jonas! Den där tjejen var så körd. Alexis höll sig i schack. Hon visste att när de kom ut på plan var hon tusen gånger bättre.

Vet du? Detta är ingen dröm. Detta är på riktigt. Lika riktigt som ditt smutsiga ansikte. Lika riktigt som dina smällfeta lår. Vill du fortfarande drömma?

Varför drömde man? Varför hoppades man att det som hände inte hände? Varför hoppades man att någon brydde sig? Även om man visste att det inte var sant, kunde man ju alltid drömma.

Pepp-talk och sedan ut. Tillsammans med Aurora och Isobel, bara två av de som nog egentligen tyckte magrutor var intressantare än en lerig boll, gjorde Alex sällskap. Hennes mage tog kol på henne, och det utsprutande adrenalinet. Hon ville bara lägga sig ner på marken, ligga där till matchen var slut. Hon tog ett djupt andetag och tog de två sista stegen ut på planen. Nu var hon här. Med bollen vid fötterna kunde ingen stoppa henne.

Hon hade drömt det så många gånger. Bollen, den var hennes. Matchen, den låg i hennes händer. Hon bestämde allt. Drömmar var bäst så, när hon bestämde.

Hon behövde bara finta förbi en till, springa två steg, sedan var hon där. Alex mot målvakten, målvakten mot Alex. Tre djupa, snabba andetag. Ett skott avfyrades. Publiken tystnade, alltid var stilla. Alex hjärta slutade att banka. Bollen nuddade nätet, flög över den vitfärgade mållinjen i ett smack. Alex hjärta började gå igen. Tre djupa, snabba andetag. Publiken jublade. Alex var bäst.

Drömmar mellan olika människor är så olika, dels på grund av att vi är så olika. Vi vill inte samma saker, och kanske är det bra. Vissa drömde om resor till andra länder för att få miljöombyte, vissa drömde om förändringar, om ett barn, medan vissa bara drömde om sommaren. Alex drömde om att bli fotbollsspelare, på heltid. Alex ville bli fotbollsspelare. Det är inte så lätt för henne. Hon hade alltid fått höra att hon aldrig skulle klara det. Lilla Alexis kunde ju inte bli någonting sådant stort. Nej, det var hon för värdelös för. Drömmar blir inte sanna. Verkligheten var ingen en dans på rosor, en saga. Verkligheten var grym.

Tre mål, alla gjorda av mästaren själv. Ingen kunde vara gladare än huvudpersonen. Hon fick kramar, gratulationer och massa beröm. Ändå kunde hon inte låta bli, det bästa av allt var att se Freyas trumpna min. Nu var hon inte så kaxig längre. Hon behövde inte vara det heller. Det var inte hennes fel att Alex var... överdrivet bra. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det heller. Nej, flickans självförtroende var det inget fel på.

Matchen var slut. Alla hade kämpat bra, men det fanns en som hade kämpat lite bättre. Självklart skulle hon belönas – med ännu en ''Matchens lirare''-miniboll. Hon tog emot, log mot kameran som åter igen fick hennes nöjda leende att fasta i historieböckerna.

Drömmar bli inte sanna. Verkligheten är ingen dans på rosor. Verkligheten är ingen saga. Verkligheten är grym. Stanna inne, dumma jänta. Du är ändå för för värdelös för att bli någonting.

Alex började att röra på sig, mot omklädningsrummet, bort från planen. Hon blev stoppa av Liam. Liam var en ganska typisk fotbollskille. Snygg, muskulös och ganska korkad. Fast egentligen var han inte ganska korkad. Han var inte korkad alls. Alex visste att han var smart, hon hade sett hans provresultat. Att vara bra på både matematik och naturämnena borde betyda någonting.

”Hey, sexy.” Alex tittade upp på honom, log smått. Vad skulle hon göra? Det var väll trevligt att han uppskattade hennes skönhet. Liam log tillbaka, ett fint, vitt leende.

”So...” Liam tog mjukt tag i hennes midja, tvingade henne att stanna upp. Hans händer började leta sig ner mot hennes rumpa. Han lutade sig närmare henne, viskade några meter ifrån hennes läppar:

”What do you do at night?” Alex log fortfarande, motstod lusten att skratta. Hon log inte ett sådant där: ”hihi, vad söt han är”-leende, mer som: ”jag är överlägsen dig”-leende. Det såg han också. Det märkte han också.

”In any case, I do not think about you.” Hon slank smidigt under hans arm. Innan han ens han säga ifrån hade hon hunnit gå några meter ifrån honom.

”Alex!” Där var den, den bästa rösten Alex visste. Flickan vände sig om, mötte sin glada bästa vän. De kramades, skrattade i varandras famn.

”You were so awesome!” sa Stephanie efteråt och log stort. Den smått svettiga Alexis skrattade.

”I know.” Hon blinkade med ögat. Stephanie skrattade. Så här skulle det alltid vara. Så här var alltid perfekt. Så här-

”I want you to met someone.” Stephanie log fortfarande, sådär överdrivet stort som bara hon kunde göra när hon var glad, riktigt glad. Alexis blev plötsligt osäker. Kanske var det inte för Alex vinst som Steff log som hon gjorde.

Alex snörpte på munnen. Här kom det. Det som skulle förändra allt. Han.

Han såg lite förvånad ut, Alex brydde sig inte. Han var en tönt, en idiot och ett missfoster. Så var det. Det fanns ingenting han kunde göra åt det heller.

Han tittade på henne, så där äckligt länge. Han granskade hennes kläder, eller var det verkligen kläderna han tittade på?

Hon tittade inte tillbaka på honom. Hon tittade inte på Stephanie heller. Hon petade i sitt hår och gav fotbollskillarna en snabb blick. Plötsligt hade hon större lust att vara en av de tjejerna som fick röra deras muskler, än att stå här med Stephanies äckliga pojkvän.

Tillslut log han, och räckte fram handen.

”Hi, I'm Justin, Justin Bieber.”

Hur man växer upp och hur man får lära sig om livets charader, påverkar dina drömmar som barn. Det du en gång har drömt, kommer inte vilja försvinna. Du vill uppleva din dröm. Du vill se din favoritartisten i verkligheten. Du vill kunna hoppas att bli den stora fotbollsspelare du vill bli. Vad krävs då, förutom tålamod? Drömmar.

Finn din dröm. Lev den i dina tankar. Finn din dröm. Var inte bara en del av alla andras.

__________________________________________________________________________

Tack för era fina kommentarer! Låten är, som ni säkert ser, Ulrik Munthers Change your mind/Heroes in defeat. Enjoy!

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=P5vz6iwV38U

Förändringar kunde vara bra. En förändring kunde kännas riktigt bra. Om allting var som det alltid har varit blev det tråkigt. Denna förändringen som nu höll på att ske, gillades inte av Alex.

När du sprang efter en boll visste du att om ingen slog till den bytte den inte håll. Farten minskades tillslut. När någon väl rörde bollen igen, fanns det inte dunder många håll för bollen att ta vägen. Det krävdes så mycket för att man skulle kunna få kalla fotbollen, det Alex älskade mest av allt, en förändring.

Om en förändring var bra eller ej, berodde såklart på i vilken situation det var i. Om en förändring var bra eller ej, berodde såklart på hur stor den var. Ta mellanstadiet som ett exempel. Du lämnar alla kompisar du har gått i samma klass som i flera år. Ni har sett varandra, varje dag, i flera år. Ni kan varandra utantill, fast egentligen vet ni varken någonting om varandra än någonting om sig själva. Du förändras, börja umgås med nya människor. Eller kanske du blir som Alexis och håller stenhårt fast vid dem gamla vännerna. För även om dem gamla vännerna inte vet någonting om dig, bryr de sig om dig. I alla fall lite.

Skola åter igen. Stephanies underliga beteende åter igen. What a nice life. Alex gick omkring med, förutom fotbollen, endast Stephanie i sina tankar. Stephanie gick i sin tur vid Alex sida, tyst. Tyst, tyst och mera tyst. Åter igen, vilket härligt liv!

Jag vill inte se mig varje jävla morgon. Jag vill aldrig mer se mig. Precis som ingen annan vill se mig heller.

Ja, Alex var sur i dag. Förutom att Mr. Hanson hade skällt på henne under spanska-lektionen för att hon inte orkade med att göra läxorna(varför kunde han inte fatta att bara för att han inte hade ett liv betydde det inte att hon inte hade det?), hade dagen var allmänt tråkig. Tisdagar brukade oftast vara sådana.

När någon till på köpet såg till att hon var tyst – Alexis Jones var tyst? Jag är lika förvånade som ni – då var det verkligen någonting som inte stämde.

Sedan hände det faktiskt andra saker under dagen också. Klassen, som bestod av den allt för snygga Alex(ja, det var väl så hon tyckte det), några töntiga tjejer(matte-nördar, ni vet) och killarna som trodde att de var coola, för coola för deras eget bäst, klassen fick tillbaka matte-proven. Matte-proven de hade gjort för flera veckor sedan. Seg lärare. Behövde hon säga mer?

För Alex del gick det... okej. Hennes resultat kanske inte var någonting att jubla med, men ärligt, hon brydde sig inte. Liksom kolla, alla matte-nördarna hade säkert bättre resultat än Alex, men de bara satt där med ett stel ansiktsuttryck. Kanske för att de inte ville vara sämre än den andre. Geeks.

”Steff.” Alex suckade. Hon trött på alla spel. Hon var trött på spelet Steffs spelade. Spelet inte Alex såg ut att kunna vinna. Ja, Alex behövde vinna. Hon vann alltid(i alla fall i hennes tycke).

Steff vände sig om, suckade hon också. Även om inte Alex kunde vinna, såg det ut som att Steff förstod att hon inte kunde förlora henne.

”Okey, I'll tell you. After the class.” Alexis leende drog i mungiporna. Hon vann trots allt, va!?

”Promise?” Steff nickade, log smått. Alex log, stort, tillbaka, gav sin vän en kram och sedan gick de bästa vännerna i armkrok in i lektionssalen.

Alex hade tråkigt. Lektionen var tråkig. Medan alla andra satt och flitigt antecknade det läraren sa och skrev på tavlan, tittade Alex ut genom fönstret . Hon drömde sig bort.

Hur skulle man agera för att tackla en förändring på bästa sätt? Det berodde ju också på i vilket situation det var. Denna eviga situation. Kanske skulle man bara vara stark på utsidan, även om man var krossad, eller överlycklig, på insidan. Att inte visa några känslor var det Alex försökte komma till. Varför? Att inte visa känslor var det Alexis var bäst på.

Lektionen var slut. Dagen var slut. Äntligen. Alla elever rusade ut från klassrummet(eller gick i hyfsat rask takt, det är liksom tonåringar var pratar om här), förutom en som halkade efter. Denna person gick med huvudet nedsänkt och såg betydligt ledsnare ut än vad alla andra gjorde. Stephanie.

Steff snyftade, fortfarande med blicken in i skåpet. Alex suckade. Skulle hon berätta eller? Hon hade ju lovat...

När flickans funderingar höll på att rinna ut till verklighet, öppnade Stephanie munnen.

”I have met someone.” Alexis spärrade upp ögonen, spelade lite. Hon hade förväntat sig något... allvarligare. Som att hennes familj skulle flytta. Som att hon hade en allvarlig sjukdom. Till och med att hennes hamster hade död skulle sett allvarligare ut än det här.

Nu ville hon bara skratta. Ha, hur kunde det vara illa att träffa någonting?

Steff verkade dock inte lika glad, stackarn. Hon torkade tårarna med tröjärmen innan hon fortsatte.

”We're so diffrent, and he so far away.” Alexis påbörjade leende sjönk. Aj då, det kanske var bra att träffa någon man gillade trots allt.

”He travels all the time. I will not see him in months.” Stephanie suckade.

”I promise, he don't want me.” Alex gjorde ett: ”Åhh” läte. Hon gick också fram till sin kompis och la armen om henne.

”I think that that isn't true” svarade hon ömt. Steff snörvlade till. Hon sa ingenting, så Alex fortsatte, tog det som ett tecken på att hon skulle fortsätta.

”Why wouldn't he what to be with someone like you?” Steff ryckte på axlarna, tittade ner i marken. Plötsligt vibrerade hennes mobil, som hon kastade sig över. När hon läst det, som såg ut att vara ett sms, sken hon upp i ett leende.

”Was it he?” frågade Alex och log. Stephanie nickade glatt. Hon andades sedan ut.

”I was scared there in a few minutes.” sa hon, blinkade innan hon stängde igen skåpet och försvann iväg.

Seriöst, hade hon gråtit för att han inte hade svarat på ett sms? SOM HON SKREV FÖR NÅGRA MINUTER SEDAN!? Alexis suckade, men hon förstod. Stephanie var äckligt kär. Alex hade en känsla av att det Steff sa i början inte hade med hennes känslor att göra. Det var något i det hon sa som kanske stämde. Vännen var ledsen. När hon pratade om den hon träffat, fanns det någonting i hennes blick som sa att hon talade sanning.

Ilskan började bubbla upp inuti Alex. Hon spände nävarna. Den där ''någon'' skulle inte få komma milt undan.

Jag vet, jag vet. Bara gå. Lämna mig ifred, äckliga känsla. Du kan inte bryta ner mig, förstår du inte det? Du, du... Du vinner.

En förändring kunde ske så fort, innan man ens han blinka. Det kunde också ta hur lång tid som helst. Förändringar såg alltid ut att komma när man minst ville, och vägrade att uppkomma när man så ville det.

Ibland behövde man omväxling. Ibland behövde man en ny start. Då kunde en förändring vara bra, för då fick man chans att en en gång att visa vad man egentligen gick för.

Ingen kunde hacka på Alexis, det visste alla. Alla visste dock inte vad som gömde sig bakom den starka personligheten. Alexis var så stark. Ingen kunde bryta ner henne. Ingen kunde få henne att visa det hon egentligen kände. Det var ju bra, eller?

Varför är inte förändringar bra? Förändringar kanske inte alltid var bra. Ibland kunde det kännas som att allt bra bara försvann vid en förändring. Om du hade ett lag, ni var bra, och så försvann en spelare. Kanske var den spelaren en av de bästa, kanske inte. Det spelade ingen roll i detta laget för att alla kämpade för varandra, alla var lika mycket värda. Om en spelare försvann, försvann den tillsammans med lagets framgångar.

Alexis var arg. Eller mer irriterad. Främst var hon sur på Steff, och hennes så kallade största kärlek. Hur kunde man förälska sig i någon som var så dum mot en? Alex skulle aldrig göra någonting sådant. Nej, aldrig. Hon kunde inte ens föreställa sig att vara i sin bästa väns situation. Stephanie mådde dåligt, det kunde även den mest blinda personen se. När Stephanie mådde dåligt, mådde Alex dåligt. Ingen ville se sin bästa vän gråta.

Det fanns många anledningar till att Alexis satt där, i fönsterkanten. Detta var den främsta. De andra fick ingen veta.

Jag vill bara kunna ta ett andetag till. Snälla. Bara ett. Ett riktigt. Sedan är jag klar här. Det finns ingenting jag önskar mig mer, än att våga andas igen.

Alexis fingrade på lappen. Lappen, vilken lapp? Ibland behövde man göra det man egentligen inte fick göra. När Steff tittade bort, var den lätt för den sluka Alex att snappa upp Stephanies pojkväns nummer. Han kunde ju drömma om att han skulle komma undan så lätt. Alexis var sur på honom. Han var elak mot Steff, och mot Alex! Han hade fan stulit hennes bästa väns hjärta! Så inte okej. Vi får väl se om han fortfarande ville åt hennes hjärta, när Alex varit i farten.

Utan att tveka en sekund till knappade hon in pojkens nummer, tryckte sedan mobilen mot örat. Otåligt väntade hon på att någon, denna någon, skulle svara. Hon hann till och med riva bort nagellacket från innan fingret innan en krasslig röst svarade. Kul, nu visste hon vad hon behövde göra i kväll – måla nageln.

”Hello?” sa den patetiska pojkrösten. Ha, rösten lät som att den tillhörde en liten flicka. Varför? Rösten var ljus, tjejig och... patetisk. Rösten lät också osäker. Precis som att personen väntat sig någon den inte ville höra. Varför svarade han då?

Alex tog ett djupt andetag. Nu eller aldrig.

”What the fuck is your problem?” Hon hade inga tankar på att småprata. Hon hade inga tankar på att hålla sina känslor i styr. Det var fan han som hade börjat med allt.

Plötsligt skrattade han. Alexis var inte lika road.

”Who is it?” Alexis skakade på huvudet, medvetande om att han inte kunde se det.

”You don't even care, don't you?” Hon struntade i hans ord och fortsatte i sitt spår. Han hade ingen rätt att hantera Stephanie som han ville.

Pojken med den ljusa rösten skrattade vidare.

”What?”

”This is so big for Stephanie.”

”Stephanie? Who the hell is this?” Han skrattade inte längre. Det var inte roligt längre. Nu var han irriterad. Alexis log.

”You don't have the right to take her heart. Leave her alone! This is my last warning” Alex tryckte bort samtalet, tryckte bort pojken på andra sidan. Hon hade ingen lust att höra hans argument. Hon ville ju inte ens veta att hans fanns.

Denna förändringen som Alexis kände av, trivdes hon inte med, det hade hon känt hela dagen. Innan hon somnade den kvällen, låg hon länge och tänkte på det. Det – Stephanie annorlunda beteende. Var hon inte mer... kall? Var hon inte mer... ensam? Var inte Alexis lika viktig för henne längre? Var det något annat som blivit viktigare?

Alex ville inte vara ensam. Hon vägrade umgås med matte-nördarna, och fotbollskillarna(även om de såg någorlunda bra ut). Hon ville bara att Stephanie skulle se henne, precis som hon alltid hade gjort. Den där killen var inte viktigare än Alex. Ingen var viktigare än Alex.

En tår rann ner för flickans kind. Hon kände sig som en tioåring igen. Den tioåringen hon hade varit. Hon hade inte gråtit sedan dess, inte på riktigt. Pappa, i köket. Mamma... Ingen skulle få veta.

En obekväm känsla rörde om i Alex mage. Hon förstod redan då att morgondagen inte skulle bli något bättre.

Jag känner dem, blickarna. Varje gång man går förbi i korridoren. Varje gång man tittar upp. Om man tittar ner, är man osäker. Då får man ännu fler blickar. Blickar som inget säger, men ändå säger så mycket. Blickar som äter upp mig inifrån. Varför måste det vara just mig alla spottar på? Varför måste det vara just jag som föddes för att dö?

__________________________________________________________________________

I dag är jag glad för att i dag fyller jag år :] Min bästa present: Importerade stigbyglar från Belgien(att vi köpte dem på Hööks är en annan femma).

Anyway, Hoppas att ni gillade/gillar kapitler. Kanske förstår ni lite mer nu? c; I nästa kapitel(som kommer ut på måndag) är Justin med. Yay! (Fast det var han ju i coh för sig här också...)

Och ja, Don't just be a part of the system är en hel av Change your mind/Heroes in defeat ;) #Muntherpower

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=Q1NNbGG3VyM

6 år senare.

Fight, fight. Live, live. Survive, survive. Die, die.

Att le var någonting alla gjorde, för eller senare. Man log när man var glad. Man log när någon sa någonting snällt om en. Eller så kanske man log för att man hade uppnått sitt mål. Man hade vunnit sin kamp.

Varje dag var en ny kamp. En kamp mot rädslan. En kamp mot det förflutna. En kamp mot det man inte ville se. Det man hade glömt bort. Det denna tjejen inte hade glömt bort.

”All the roads we have to walk are winding.

All the light that lead us there are blinding.

There so many thing that I would like to say to you but I don't know how.

Because maybe, you're gonna be the one that saves me. After all, you're my wonder wall.”

Alexis Jones satt med ena benet över det andra på en bänk utanför samhällskunskap-salen. Hon var fullt koncentrerad av mobilspelet - som blev tråkigare och tråkigare för varje sekund - medan musiken av Oasis spelades i hennes lurar. Tuggade tuggummi gjorde hon också. Självklart bara för att störa stakars NO-läraren som satt på andra sidan korridoren och slängde irriterande blickar åt flickans håll. Ack, han var för blyg för att våga ta sig fram till henne och säga åt henne att stänga käften. Alex visste precis vad han ville, och vad han ville säga. Det njöt hon av. Hon njöt av övertaget.

Uh, hon avskydde so-ämnena. SO var måndagens första lektion. Kunde det inte varit typ... idrott? Typ fotboll! Veckan skulle i så fall inte kunna få ett bättre start. Fotboll var bäst. Det var Alexis passion. Hon älskade fotbollen, och avskydde folk som inte förstod kärleken till en rund boll.

Nå, tillbaka till verkligheten, utanför samhällskunskap-salen. Där satt hon väntade. Hon väntade på att livet skulle få en mening. Titta, där kom hon.

Mörkbrunt, kort hår. Lite rufsigt, lite busigt. Alex sken upp i ett leende, slängde bort den coola, kaxiga attityden och rusade fram till sin kompis. Äntligen fick hon få träffa henne igen. Äntligen fick hon krama henne igen. Förstod hon inte hur ensam Alex hade varit? Alex bästa vän bara slänger iväg Alex i två veckor, trycker undan henne bland tankarna, ner i en liten låda. Helt ensam hade hon varit. Okej, kanske hade hon inte varit fullt så ensam. Liksom Alexis Jones... Om så ensam i två sekunder, lyckades hon finna nya att prata om sitt underbart liv med... Hm, eller så pratade hon bara om fotbollen. Ja, dem flesta killarna lyssnade, eller kollade dem bara på hennes bröst?

Nå ja, tillbaka till personen. Hennes bästa vän. Hennes liv. Hennes solsken i mörkret, hennes liv i kriget.

”Steff!”

Stephanie vände sig om, sken upp i likna stort leende som Alex. De möttes i en kram. En lång, stor kram.

”I've missed you so much!”

”I've missed you more!”

Ungefär så lät det. Ungefär så här såg det ut:

Konstiga blickar, viskande, skratt och leende. De flesta verkade acceptera den höjda ljudvolymen. Kanske kände de igen sig i situationen. Eller också var dem rädda för att säga ifrån. Alex var inte den som höll tyst om vad hon tyckte och tänkte. Varken hon eller bästa vännen Stephanie var någon man ville bråka med.

Varför finns du? Fatta vad lycklig jag skulle vara utan dig. Tänk var lyckliga alla skulle vara utan dig. Du förstör fan allt.

Alex övervällde Steff med frågor:

”What have you done?”

”Was it fun?”

”Have you bought me something?”

Steff bara skrattade.

”Easy, easy”

Det var inte bara Alex som var nyfiken på svar. Runt omkring Stephanie hade det samlats andra människor. De både hon och Alex brukade umgås med. Alla såg lika glada och nöjda ut över att Steff var tillbaka.

Alex log stort åt sin kompis som stod i mitten. Hon var för tillfällen medelpunkten. Ingen av dem andra hade någonsin varit i Los Angeles. Alla ville veta hur det var. Hade de stora köpcentrum? Hade alla mode-rika kläder? Fanns där många snygga killar?

Stephanie såg ärligt inte ut att trivas. Inte som Alexis brukade göra. Medan Alex var framåt, var Steff mer blyg. Men visst brukade Steff inte vara fullt så tillbakadragen som hon var i dag, just då? Alex kunde inte låta bli att undra, och oroa sig. Vad hade förändrats, och varför?

Alla dessa människor i en trång laborationssal. En stor, gapande klass och en liten, relativt tillbakadragen lärare. Hur det där gick ville man inte veta, det vill säga, om man höll på läraren. För Alex var det inget problem. Hon hatade NO. Hennes avsky till SO var ingenting emot NO. Fanns det någonting tråkigare än att sitta stilla och stirra på ett gäng molekyler? Eller utforska en grodas lår? Fan vad äckligt.

Hur hon i hela friden lyckades uppnå B-kriterierna var det nog egentligen ingen som hade koll på.

Ja, ni har rätt. Alex gillade inte skolan överhuvudtaget. Om hon fick välja en sak som var bra med skolan, var det alla kompisar. Alex älskade umgängen. Hon älskade att ha kompisar, eller bara människor runt omkring sig. Precis som på fotbollsplanen, som när man var liten och stod vid straffpunkten och skulle sätta bollen i mål, beundrades hon av uppmärksamheten. Tänk att tystnaden som uppstod, i dem två viktigaste sekunderna i flickans liv, kunde få henne att känna så mycket.

Dra åt helvete då, äckliga hora!

Dagen rullade på, och så gjorde även Steff... underliga beteende. Alex var bekymrad. Vad hade fått hennes annars livfulla kompis att mista livsglansen som brukade sprudla från hennes ögon? Vad var det som gjort henne stum och väck. Hon hade varit på en helt annan planet under hela dagen. Alex undrade varför.

Alex ville ställa sin vän mot väggen, ville förstå vad som verkligen var fel. Samtidigt vågade hon inte. Ja, ni läste rätt. Alex? Vågade inte? Var inte hon den där kaxiga, coola typen som gjorde det mesta om hon så var tvungen? Jo, det var Alex. Varför var det annorlunda nu då? Därför att detta handlade om hennes vän. Vännen som gick, med blicken i marken förbi dem stötiga fotbollskillarna som checkade in hennes rumpa på tok på mycket, och vännen, hon gjorde ingenting åt det.

När dagen var slut, ja, då var det farväl. Tack och hej liksom. Steff stack iväg, efter en snabb kram. Alex såg henne försvinna, med mobilen mot örat. Magen pumpade ut känslor. Svartsjuka. Alexis kunde inte låta bli att undra, eftersom att Steff inte var den samma. Hade hon hittat någon annan att dela alla sina tankar med?

En sur Alex smällde igen skåpdörren. Med väskan över axeln marscherade hon mot utgången, struntade i alla nyfikna blickar.

Fotboll, fotboll. Alex gick och nynnade på en gammal fotbollsvisa hela vägen hem, betydligt gladare nu är tidigare(det berodde på det soliga vädret). Hela vägen hem till gamla, kära mamman. Allt det här med Steff hade hon fortfarande i tankarna.

I morgon, tänkte hon. I morgon skulle hon fan se vad det var för fel.

Samtidigt ville Alex inte vara för... på liksom. Hon älskade sin bästa vän. Om hon behövde utrymme, fine, men hon skulle veta att Alex alltid stor där, vid hennes sida. I vått och torrt, stod hon där. I lera som sand, stod hon där. Tjejerna hade upplevt så mycket tillsammans. Allt från första fotbollsmatchen, till när Steff slutade på fotboll. Deras vänskap hade blivit så mycket starkare efter det, egentligen. Det var då dem började umgås, på riktig. Sedan dess hade det inte gått en vecka sedan dem sist satt hemma i Stephanies vita skinnsoffa, inne i en diskussion om killar. Ni måste bara hålla med om att svart hår faktiskt är snyggast.

In genom dörren, en hög smäll ekade i rummet när den stängdes igen. Denna gång bakom henne. Efter det var det tyst. Oroväckande tyst. Vart hade hennes mor tagit vägen? Alex rörde på sig samtidigt som hon slingrade av sig dem smått leriga conversen – orkade man inte gå runt lerhögen så orkade man inte. Med tanke på att skorna var vita, kanske hon skulle ha gjort ett mästerverk – valt den längre(2 steg, är säker på att ni också tycker att det är mycket!), men klokare vägen. Men äh, Alex orkade inte. Hon var på tok för lat. Egentligen spelade det där med skorna ingen större roll. Hennes mamma kunde säga vad hon ville, de visste båda två att Alexis alltid drog det längsta strået. Egentligen spelade det där med skorna ingen större roll. Det var liksom inte Alexis största problem just nu.

Efter att ha förstått att hennes mamma inte var hemma, satte hon sig ner vid matbordet. Alexis och mat var en väldigt bra kombination. Dock kanske vågen inte tyckte detsamma.

Kanske borde hon ha kämpat lite mer, pressat Steff lite mer. Nej, hon kunde inte släppa kompisen knasiga beteende. Steff kanske mådde jättedåligt. Vad visste Alexis? Hon sa ju ingenting...

Alex suckade, visste inte riktigt vad hon ska ta sig till. Kämpa...

En frusterad Alex, som inte längre satt, vände och vred på sig i det tomma, ljusa rummet. Inom fotbollen kämpade man alltid. Varje steg, varje andetag. Alex kunde tycka så om livet, att det också var en kamp. Varje steg, varje andetag. Om Stephanie kämpade med någonting, eller emot någonting, borde hennes bästa vän Alexis Jones vara där och stötta henne! Oroväckande nog var det inte så fallet var. Varför? Jo, tydligen litade inte Steff på sin så kallade bästa vän länge. Inte på samma sätt. Någonting hade förändrats och Alex gillade det inte.

Fan vad ful du är. Ser du inte? Jag ser. Fy fan!

Hur mycket man än kämpade, är det inte säkert att man nådde målet. Hur mycket man än försökte, är det inte säkert att det gick vägen. Den risker fick man ta. Den som inte vågade pröva, fick heller inte känna lycka.

Att le kunde tyckas vara en gåva. Att få vara glad var en gåva. Stämde det? Om man log, var man då tvungen att vara glad? Bakom leendet dolde sig smärtan.

Tiden läcker alla sår.

Låt bli att trampa på mina tår.

Ser du inte vad du gör?

Att dö är någonting du bör.