Alictin

Om blickar kunde döda skulle alla ha varit döda. Ingen annan såg det som hände, kändes det som. I själva verket såg alla det.

Justin Bieber rusar ut från sin konsert.

Justin Bieber – var tog han vägen?

Alicia kunde se morgondagens rubriker framför henne. Rubrik som hon inte ville se. Någonting annat som hon inte ville se, det kom hon att se sekunderna efter.

Ett slag, och ett till. Morrande ord och arga ansikten. Flickan hade flämtande tagit steget tillbaka och sett allting från sidan. Hon hade inte, till skillnad från alla andra, försökt att hindra Justin. Hon hade bara stått där, som en lite fegis, i chock och se när han slog till sin bästa vän så hårt att den stackaren började att blöda.

 

Suck. Vilken jävla röra, rent ut sagt. Alicia hade inte sovit en blund. Hon såg säkert lika fin ut som en vissen blomma under vintern. Kall, nedfryst. På ett sätt var hon frusen. Hur skulle hon reagera när Ryan gjorde så där? Samtidigt blev hon arg på sig själv. Varför hade hon inte tagit tag i det här tidigare? Varför hade hon ignorerat hans tecken?

 

Att möta Ryans läppar... Usch, hon ville inte ens tänka på det. Gårdagens händelse spelades upp i hennes huvud om och om igen. Justins krossade blick, hennes patetiska försök att få Ryan att förstå att hon visst gillade honom, bara kanske inte som han ville att hon skulle gilla honom. Alicia hade lyckats med det omöjliga. Hon hade fått två killar – två personer som betydde mycket i hennes liv – att rent utav avsky henne. Detta hade hon lyckats med under en och samma kväll. Bra jobbat, tjejen.

 

Den vissna blomman reste sig upp från sängen, tillslut, efter timmarna av lidande genom att vrida och vända på sig så att håret bara såg fulare och fulare ut. Alicia och hennes fula hår behövde inte vara ensamma mycket längre. Dörrknackningarna var anledningen till hennes jämrande och lunkande väg mot dörren. Där stod han. Nej, inte Ryan, inte Justin. Chaz. Alicia log stort mot honom när hon väl insåg att det var han, men han log inte tillbaka. Alicias leende försvann kvickt. Ville inte han heller veta av henne nu...?

 

”We leaving home today.” Alicia gapade. Va? Skulle dem åka hem? Men- Chaz såg ledsamt på henne, sa ingenting mer. Han behövde inte säga någonting mer. Han hade redan sagt tillräckligt.

”But...” Alicia förstod inte. Nej, hon förstod inte. Hon ville inte förstå.

Chaz suckade och tog ett steg framåt.

”Come.” Han drog in henne in i hans famn. Samtidigt som han kramade henne smekte han henne över håret.

”I'll miss you” mumlade han i hennes öra. Alicia snörvlade till och lutade sitt huvud mot hans axel.

”I going to miss you too.”

 

Efter en stel kram av Ryan vände de sig om och gick. Alicia försökte le, försökte vara tapper. Vad roligt. Där försvann två av hennes vänner. Vem visste om hon någonsin skulle träffa dem igen.

 

På tal om vänner, var hade Alicia Paulina och Jenna? De två hade hon heller inte sett efter kyssen med Ryan. Eller jo, stryk det förra Alicia tänkte. Vem hade hon inte sökt sig till, hemlighetsfull, efter Ryan-händelsen? Paulina och Jenna hade dock inget fått veta. Visst, de hade sett att det var någonting med Alicia som inte stod rätt till. Visst, de hade frågat men Alicia hade gett dem smarta svar. Med smarta svar menade hon: Svar som var sanna, men inte som var klara. Hon gav bara Paulina och Jenna en viss information. Att det hade med Ryan och göra visste de inte heller. Allt de visste var att Alicia inte var som hon brukade.

 

Utan vänner, som varit för lata för att orka gå ner till matsalen, följde en hungrig Alicia matens doft. Hennes mage kurrade konstant hela vägen. Alicia hatade den känslan. Känslan av att vara hungrig. Hela kroppen mådde dåligt. Man mådde dåligt. På tal om må dåligt. När Alicia kom in i matsalen, vems ögon fick hon inte på sig då?

 

Där satt han. Alicias mage vred på sig när hon såg honom, gömd i en stor munkjackan med blicken ner i marken. Kanske borde hon vara glad över att hon slapp möta hans blick.

Bredvid hans mamma och managern Scooter satt han. Han var dock inte den som tittade på henne.

”Alicia!” Scooter höjde handen och vinkade åt henne. Så länge vare den glädjen. Alicia bet sig i läppen och började gå med tunga steg till deras bord.

”Sit next to Justin.” Scooter gav Alicia ett leende. Samtidigt satte sig Alicia stelt ner bredvid popstjärnan. Great. Kunde denna dagen bli värre?

”So we where thinking of...” När Scooter började prata, hade Alicia en förmåga att alltid drömma sig bort, tänka på någonting annat. Det Scooter sa var bara jobbigt att tänka på, men kanske var det hon tänkte ännu jobbigare. Tankar om Justin var så klart den största delen i hennes tänkande.

”And then we're...” Lite ord här och där var allt som behövdes. När Alicia såg att Scooter tittade på henne, brukade hon nicka och låtsas som att hon var med på hans noter. Noter, ha, kul. Kanske handlade hans samtal just om nya låtar – alltså noter.

 

Pinsamt nog skulle Alicias mage råma till. Pattie skrattade med Scooter gav den generande flickan ett leende.

”Justin, give her the bread.” Justin gjorde som han sa. Fortfarande med luvan över huvudet, räckte han sig efter brödet som Alicia sedan fick ta emot. Det var första gången Alicia tog emot någonting från Justin utan att titta honom i ögonen. Det kändes inte bra. När han var ledsen, var hon ledsen. Men vad var hon när han ledsen på grund av henne? Hon kunde egentligen inte vara arg på sig själv, för hon hade inte gjort någonting. Borde hon vara arg på Ryan? Nej, han sa ju bara sanningen. Alltså var ödet den hon skulle skylla på. Dumma öde.

 

Under Scooters prat, räckte Alicia sig efter juicen. Hon var inte ensam. Hon var inte ensam om att räcka sig efter juicen. Ni vet den där grabben, som faktiskt var ovanligt tyst, och som satt bredvid henne, han gjorde samma sak. Deras fingrar nuddade varandra, snabbt, men det var allt som krävdes för att de skulle reagera. Så klart märkte ingen annan någonting. De vara tillbaka. I sin bubbla var de tillbaka. Deras bubbla, ingen annans. Ingen annan kom ingen. Ingen annan hade nyckeln. Plötsligt sprack den. Plötsligt drog Justin bort sin hand och lät en dyster Alicia greppa juicen. Plötsligt blev den dystra Alicia ännu mer dyster.

 

När Paulina och Jenna äntligen valt att kliva ur sängen, bestämde sig de tre tjejerna för en shoppingrunda på stan. Alicia var ändå ”ledig” och läxorna var hon redan klar med.

 

Klädd i ljusa, slitna jeans, en grå tjockare tröja och flaggfärgade converse gick Alicia bredvid sina pratglada vänner. Själv var hon inte alls lika pratglad. Vännerna förstod såklart inte. Vännerna var såklart oroliga. Alicias samvete rev sår i henne inifrån. Ändå kunde hon inget säga. Hon hade försökt att öppna munnen. Hon hade försökt att få det gjort. Det hade inte gått. Det skulle inte gå. Men hon visste att hon var tvungen att göra det.

 

Paulina hittade det ena och hon hittade den andra medan Alicia gick runt och såg ut som en tjej vars största mål i livet var att göra självmord. Just den minen som man hade när man tänkte som mest på det omöjliga, hade Alicia. Just den minen såg Jenna extra mycket på.

”What is it?” sa hon i en suck. Hon var trött. Hon var trött på att Alicia höll allting för sig själv. Alicia kunde lova att hon inte var den enda.

Alicia suckade hon med, skakade lite på huvudet.

”Nothing” hade hon mumlat och fått stränga blickar på sig. Kanske var det dags ändå. Som hon hade tänkt tidigare, de behövde få veta.

 

På ett café någonstans i staden satte sig de tre vännerna. Paulina med sina påsar i knät, Jenna med sin stränga, besvikna min och Alicia och hennes ja... hon och hennes jävla tankar. När Alicia fortfarande inte sa någonting, frågade Jenna igen, denna gång i ännu hårdare ton.

”What is it?”

Alicia svalde och sa sedan hest:

”It's Justin.”

 

Livet var fan inte lätt. Alicia satt på stranden med armarna runt knäna och tittade ut i vattnet, en sommarkväll i november som blev mörkare och mörkare för varje sekund. Ibland lämnade en suck flickans läppar. Hon tänkte på livet. Framför allt tänkte hon på Justin. Hon saknade honom. Hon saknade allting de brukade göra. Egentligen kände hon inte honom. Och han kände inte henne. Hur kunde man älska en person som man egentligen inte kände?

 

Hon kände sig iakttagen. Plötsligt var hon inte ensam längre. När hon tittade åt höger såg hon ett par vita skor i sanden. De där skorna var det inte många som har råd med.

”What do you want, Justin?” frågade hon i en suck. Hon hade förväntat sig att han skulle be om ursäkt, eller kanske bara bete sig som att allting var normalt. Han gjorde det motsatta. Han gjorde det Alicia inte ens hade vågat hoppas på – egoistiskt nog. Han grät.

 

Förskräck spärrade flickan upp ögonen åt den snörvlande pojken som inte alls såg lika självsäker ut som han brukade. När han satte sig ner bredvid henne rörde hon lugnade hans arm. Det var konstig. Nu var det Alicia som var den starka.

 

”Huh?” Justin svalde. Hans blick var riktad ner mot sanden, sanden som han fingrade på.

”Alicia.” Han svalde igen och andades tungt. Alicia tittade oförståeligt på honom, följe hans små rörelse. Vart ville han komma?

Plötsligt tittade han upp på Alicia, kom tillbaka till deras bubbla.

”Sorry.” Justin snörvlade till ytligare en gång. Hans blick försvann neråt. Alicia tog hans hand, kramade den försiktigt, och tittade mjukt på honom. Hon ville att han skulle fortsätta. Hon ville förstå vart han ville komma.

”When I saw you and Ryan I just-” Pojken suckade. Alicia trodde att han skulle låta meningen rinna ut i sanden, precis som vattnet. Där hade hon fel.

Han tittade upp på henne igen, men ledsna ögon. Han suckade och kramade hennes hand. Det var första gången på länge han kramade hennes hand. Alicia blev varm. Hon kunde inte förneka sina känslor för pojken längre.

”I just thought that you should love him like I love you.”

 

Tystnad uppstod. Alicia var... förvånad. Oerhört förvånad. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon visste inte vad hon skulle göra. Justin gjorde ingenting han heller.

Båda två satt där, hand i hand, och tittade ut på solen som just var på väg ner för dagen.

 

Då såg Alicia det. Fåglarna. Ett gäng fåglar flög precis över vattnet när hon tittade upp. När hon tittade upp såg hon också en annan sak, en sak som också hade med fåglarna att göra. Fåglarna var inte som de brukade vara, eller... fåglarna flög inte i samma mönster som de brukade. Alicia spärrade upp ögonen. Nej, det kunde inte stämma... När hon tittade tydligare såg hon det omöjliga. Fåglarnas placering var placerad i bokstäver. Bokstäver som bildade ord.

”You love him” läste Alicia tyst. Justin ryckte till bredvid henne, kunde hon känna.

”Huh?” Alicia vände blicken mot honom, precis som han några sekunder innan hade vänt blicken mot henne. Hon log. Nu var hon säker.

 

Hon närmade sig, fortfarande i ett leende. Justin var så fin. Justin var så söt. Han var verkligen inte sig själv den dagen. Han satt förstelnad, som att det var hans första kyss, som att det var deras första kyss.

Tillslut var hon framme, hennes läppar mot hans läppar. Tillslut var hon hemma.

______________________________________________________________________________________

Glöm inte att gå med i facebook-gruppen för att se smygtittar, upptaderingar om när nästa kapitel kommer ut och massa annat skoj :) http://www.facebook.com/pages/Alictin/331742553536935