Chapter 9
Alicia hade alltid varit blyg vid nya människor. Faktiskt hade hon inte vågat visa sitt riktiga jag för Justin, men det trodde väl han. Vem visste att hon inte bara var en av dessa tråkiga människor i världen? Alicia förstod inte varför Justin änns tyckte att det var roligt att umgås med en sådan som henne. Alicia skulle inte vilja umgås med en sådan som hon. Liksom, hon sa inte speciellt mycket och hon stack inte ut speciellt mycket. Hon var bara normal. En normal, typiskt, tråkig tonåring, japp. Fast vidare normal kanske hon inte borde kalla sig själv när hon stod i närheten av Justin Bieber, för det gjorde inte alla vanliga tonåringar.
Ibland kunde det vara jobbigt att vara den där tjejen, den blyga och den bortglömda. Ibland var det bara skönt att slippa synas.
Natten hade gått fort, för fort. Som alla andra nätter när man var trött och utsliten gick nätterna alldeles för fort. Man kände sig nästan ännu mer trött efter sömnen.
Klockan åtta möttes de nere i lobbyn, taggade inför frukosten. Justin stod med ryggen vänd när Alicia gick ner. Förresten fram och krama henne var Alfredo, ni vet, den speciella danskillen. Alltid lika glad, alltid lika positiv. Han slutade aldrig att överraska en skrattande Alicia som genast besvarade kramen. När Justin väl vände sig om och såg Alicia sken han upp och var inte sen med att gå fram till henne och ge henne en kram.
”Good morning, beautiful” viskade han i hennes öra. Hans ord fick Alicia att le, hans beröring fick Alicia att rysa till.
”Good morning” mumlade hon tillbaka och gäspade. Justin skrattade.
”Ready for a hard day?” Alicia tittade på honom en stund, fundera ut något smart att svara. Om Alicia hade varit Alicia visste hon precis vad hon skulle ha sagt. Troligen hade hon ställt sig upp i givakt och sagt: ”Always ready!” Men nu var hon tråkiga Alicia, och då blev även svaret tråkigt.
”I'm ready” svarade hon enkelt och log. Justin besvarade leendet innan han som alla andra följde strömmen in i matsalen.
Scooter berättade om hur dagens schema såg ut. Efter frukosten skulle de tillbaka till arenan för ett genrep, se så att alla danser satt och se till att allt annat var på plats. Justins kompisar skulle inte komma förrän till eftermiddagen. Hur länge de skulle stannade hade Alicia ingen aning om. De borde väl egentligen gå i skolan. Alicia hade med sig arbete och arbetsschema från sin förra skola då hon valt att fortsätta sina studier i deras takt. Hon hade blivit erbjuden att plugga vid samma tillfällen som Justin, men vilken utbildning skulle hon få då? Antagligen plugga de svåraste ämnena – som matte och språk – endast någon gång i veckan. Alicia skulle aldrig komma ihåg hur man räknade ut den procentuella förändringen eller hur man sa ”hur mycket kostar klänningen?” på franska.
Lagom till att frukosten var uppäten och alla begav sig tillbaka till rummet ringde Alicias mobil. Prylen visa namnet Paulina på skärmen. Alicia sken upp.
”Hey, beauty” sa hon i en glad ton.
”Hey, sexy” svarade genast Paulina. Att få höra Paulinas röst gjort bara Alicia ännu gladare.
”I miss you!”
”I miss you too, so freaking much! It's so quiet without you...” Alicia skrattade. Hon förstod att det inte var sant. Visst, Alicias vänner hade sätt hennes riktiga jag. Men det betydde inte att Alicia var den som gjorde mest väsen av sig. Paulina var faktiskt ganska högt upp på den punkten hon själv.
”So, what's up?” Alicia var nyfiken. Vad gjorde dem där hemma?
”Hm, nothing right now because it's 10 o'clock.” Paulina lät lite ironisk i rösten. Alicia skrattade åt hennes svar. Jao, Paulina och morgnar hade aldrig varit något bra samarbete. Paulina gäspade och Alicia skrattade.
”Stupid morning.” De pratade vidare om allt och inget. Lagom till när Paulina frågade vad Alicia skulle hitta på under dagen, stormade Justin in i rummet. Eller ah, stormade och stormade... Han mer knackade försiktigt på dörren och kikade in i rummet.
”Sorry for disrupt you, but I need to talk to you, sweetie.”
Väl i arenan var Alicia lika berörd av storleken som dagen innan. Som sagt, hon fattade inte hur Justin vågade sig upp på scenen. Alicia skulle aldrig våga uppträda inför så många människor. Hon fick fjärilar i magen av att bara tala inför 20 personer.
”Nervous?” frågade Justin som stod bredvid Alicia. Han log mot henne. Alicia nickade och log svagt tillbaka. Antagligen såg hon helt knäpp ut, men Justin såg inte ut att störas. Han log lika fint och varmt som vanligt. Justin fångade upp hennes hand och kramade den försiktigt.
”You will do fine.” Alicia kände sig plötsligt stel. Hon som tidigare tyckt att den bästa känslan i hela världen var att få krama Justin. Det visade sig inte ha något att sätta emot när hon fick röra vid honom, vid hans hand. Den känslan slog nämligen allting annat med hästlängder.
Alicias blick gled ner mot deras sammansatta händer.
”Sorry” mumlade Justin och släppte hennes hand. Alicia vågade inte säga emot, även om hon gärna hade hållit hans hand några sekunder till.
Medan Justin försvann iväg för att förbereda sig och värma upp, fick Alicia hänga med Scooter, precis som föregående dag. Hon hade redan sätt arenan men blev ändå lika förvånad av varje nytt rum som dök upp. Scooter skrattade vänligt åt henne och sa att han tyckte att hon var söt. Han började att berätta om hur det var första gången han var i en stor arena. Det fick Alicia att må lite bättre. Uppenbarligen var det inte bara Alicia som varit förvirrad i dessa stora lokaler. Hon blev nervös bara över att se platserna där publiken skulle sitta och stå, och då var det ändå tomt.
”I would like faint if I was Justin tonight” sa Alicia där hon stod och tittade ut över arenan med stora ögon. Personerna runt omkring henne skrattade, de skrattade med henne. Scooter skrattade mest.
”You are the genius behind the scene” sa han och blinkade. Alicia smilade glatt. Geni...
När det var dags för lunch fick Alicia träffa Justin igen. Han såg glad men också trött ut. Direkt när han så henne gick han fram till henne och gav henne en av sina underbara kramar.
”I've missed you” viskade han i hennes öra. Alicia rös till. Runt omkring hörde busvisslingar men ingen av dem brydde sig. De var inne i sin egen värld, eller sin egen bubbla och omvärlden levde utanför. Där inne kunde Alicia tänka sig att stanna förevigt. Det var inte förrän Justins värme försvann som hon återvände men lite mer energi och glädje än innan. Båda två log lyckligt mot varandra.
Mitt under den tysta matstunden smög Justin iväg. Ingen tittade direkt på honom förutom Alicia. Alicia gav en smått förvirrad blick till närmaste person – Alfredo. Han log lugnande.
”Girl trouble on the phone” Det gjorde inte direkt Alicia mindre förvirrad. Alla fortsatte att äta under tystnad, eller ja, alla som satt vid deras bort. Tjejtrubbel? Kunde det vara Selena då? Alicia hade nästan glömt bort henne, kanske för att hon var så förblindad av Justins närhet. Han kunde ta andan ur henne gång på gång. Hur kunde hon vara så dum att hon glömt Selena? Hans Selena. Hans flickvän. Hon hade inget chans mot Selena, vad tänkte hon med? Ändå kunde inte hennes tankar och sanningen hindra henne ifrån att drömma och hoppas om att snart få röra vid Justins hand igen.
Den tomma platsen bredvid Alicia lyste fortfarande frånvaro. Han hade varit borta i trettio minuter nu, hur lång tid kunde samtalet ta?
”Alicia, can you please fetch Justin!?” Scooter var den som fått Alicia att titta upp från tallriken och lämna sina tankar. Hon ryckte tyst på axlarna.
”Sure.”
Hon stod och betraktade Justin på håll. Hon såg honom men han såg inte henne. Han satt fortfarande i samtal, i samtal med henne. Alicia kunde höra att han mest mumlade. Det var inte förrän han upptäckte Alicia som han rycktes ur sin egen värld, och log. Han såg någorlunda gladare ut än innan i alla fall.
”I need to go now. Mm. Mm. Mm. Mm. Yes, I love you too. Bye!” Alicia ryckte till när han sa de tre orden. Jag älskar dig. Hon försökte dölja sin reaktion så bra som det gick. Han la ner mobilen i fickan innan han gick fram till Alicia med ett stort leende.
”Hey.” sa han mjukt, tänkte precis krama henne men Alicia backade undan. Han blev nog lika förvånad som hon själv. Alicia visste knappt själv varför hon hade gjort så. Hon kände sig bara som Justins älskarinna, den som ingen fick veta om, den som alltid kom i andra hand. Alicia kände sig ledsen.
”Scooter want you to come” sa hon innan hon vände på klacken och gick tillbaka. Hon hade ingen lust att prata mer med Justin just då. Hon behövde komma på en bra förklaring till sitt uppträdande, för hon kunde ju inte direkt säga att hon var avundsjuk. Nej, aldrig. Alicia(efternamn) blev inte avundsjuk, och om hon nu blev det, skulle hon inte ge någon annan det nöjet att få reda på det.
Eftermiddagen spenderades mest framför bladet, blocket, med pennan i handen. Scooter satt och diskuterade med Alicia om låtar. Hur han gillade och hur han ville ha dem. Alicia antecknade. Det märktes att Scooter både gillade att prata med Alicia och prata musik. Hans ögon liksom... lyste. Den blev avbrutna av Alicias mobil. Scooter såg inte särskilt nöjd ut när Alicia reste sig upp för att gå ut och ta samtalet, men han kunde egentligen inget säga. Under den senaste halvtimmen hade han själv besvarat tre samtal.
”Alicia” mumlade hon och lutade sig mot väggen.
”Hey, Alicia, it's Claire.” Alicia sken upp.
”Hey, Claire. It's awesome here!” Hon kunde nästan se hur Claire slappnade av och började att le.
”That's good to hear. We miss you back home.” Alicia log och insåg nog först då hur mycket hon saknade dem.
Efter samtalet, då Alicia vänt på sig för att gå in i rummet igen, blev hon stoppade. Den som stoppade henne var inte vem som helst. Kändisen.
”Have I done something wrong?” Justin tittade på henne med blanka, stora ögon. Han såg verkligen ledsen ut. Alicia skakade på huvudet och försökte trycka sig förbi Justin, utan framgång.
”What is it then? Why doesn't you talk to me?”Alicia tittade upp på Justin, tvekade. Ja, för vad skulle hon svara? Att hon var avundsjuk? Att hon ville vara Selena? Skulle inte tro det.
Därför log hon och skakade på huvudet igen.
”Nothing, you hasn't done nothing.” Justin verkade nöjd över sitt svar, för snart fick även han ett leende över läpparna.
”Good, so give me a hug then.” Han höll upp armarna och Alicia klev in i hans varma farm för säkerligen femte gången för dagen. Det var alltid lika mysigt.
När de var på väg hem, eller ja, tillbaka till hotellet, var Justin helt lugn. Alicia blev förvånad över hans lugnhet. Hon själv var nervös, och stel som en pinne. Det hjälpte inte hur många gånger Justin sa till henne att slappna av, hon var fortfarande lika stel. Allting som hjälpte var när han kramade henne, då blev hon helt mjuk i hela kroppen. Justin verkade gilla det, såg Alicia i ögonvrån. Hon fick sitta inlindad i hans famn resten av resan.
Desto uppspeltare och gladare var Justin ju närmade det närmare sig ankomsten för hans bästa vännen, och Alicia förstod honom. Hon saknade själv sina bästa vänner minst lika mycket som han saknade sina. Alicia mindes inte senaste hon varit ifrån sina vänner mer än några dagar. Nu har det gått veckor. Det var plågsamt.
Justin hade tvingat med Alicia. Egentligen hade hon velat stanna kvar på hotellet, dels på grund av trötthet, dels på grund av blygghet. Det skulle säkert bara bli.. konstigt och stelt. Mer stelhet behövde inte Alicia just nu. Det var tillräckligt som det var.
Alicia satt och tittade ut genom fönstret hela vägen till flygplatsen. Hon kunde allt känna Justins blickar i ryggen.
”Justin!” Alla hade aldrig sätt så glada killar. Hon hade aldrig sätt en sådan glad Justin. De kramade om varandra och pratade effektivt med i varandras munnar. Om Alicia inte varit så skygg skulle hon säkert ha lett som en idiot.
”Guys, this is Alicia.” Alicia log tvekande och tittade upp på killarna. Båda hade en slags blondbrun blandning till hår och bruna ögon.
”Hey, I'm Ryan” sa den längsta killen och sträckte fram handen. Alicia tog långsamt emot den.
”Alicia.” Hon hälsade på den andra killen som alltså hette Chaz. Chaz... vilket lustigt namn.
Killarna hade minst lika mycket att prata om på vägen hem. Alicia satt mest tyst och tittade ut genom fönstret, såg alla mörka gator(som i och för sig var upplysta av gatulamporna) rulla förbi en efter en. Hon kunde känna även då att Justin tittade på henne, som var lite irriterande. Han kunde koncentrera sig på sitt så höll hon sig till sig själv. När de steg ur bilen mötte hon hans blick. Han kollade oroligt på henne. Alicia suckade och lät blicken sväva vidare. Justins blickar tänkte hon ignorera.
Alicia gick raka vägen in till rummet. Det var inte förrän vid kvällsmaten hon träffade killarna igen. Eller ah, de två killarna och idioten som tittade på henne med förvirrade ögon.
”Can you stop starring at me all the time?” Japp, Alicia fick nog, och när hon fick nog tog ett hårdare humör över. Justin slog ner blicken och mumlade förlåt. Alicia gick suckande därifrån. Han förstod inte.
Det dröjde inte många sekunder förrän någon kom springandes efter henne. Personen var den som Alicia minst anat. Ryan.
”What's your problem? Can't you see that Justin cares about you and want to know want's wrong? And you just jells at him!” Precis som att Alicia inte hade nog med sina egna tankar, så skulle Ryan komma och läxa upp henne. Hon fnös. Hon orkade inte diskutera detta med honom. Han kunde sköta sitt eget så skötte hon sitt. Därför tryckte hon sig förbi honom, och då råkade han även tryckas in emot väggen. Trycket mot väggen var han inte sen med att kommentera.
”What the fuck was that good for, bitch?”
Kom gärna med feedback :) Detta är bara första dramat mellan Ryan och Alicia ;D
Chapter 7
Alicia låg i sina nya säng hon och Claire varit och köpt dagen innan. Den förra luktade alldeles för mycket av mormors starka parfym eller möjligtvis var det möglig. Det luktade ungefär likadant.
Hur hade allt detta hänt? Hur kunde allt detta hända? Lilla Alicia. Lilla, tråkiga Alicia. Snart skulle hon ut på turné. Tre dagars ledigt, tre dagar till hon fick träffa Justin igen och mötas av hans varma, mysiga kramar och glädjande leende. Alicia blev alltid glad när hon träffade honom, och träffa honom hade hon gjort mycket den senaste tiden. De hade blivit riktigt bra vänner, faktiskt.
Mobilen i Alicias hand vibrerade. Ett sms från Paulina. Det fanns inte ord för hur mycket Alicia saknade henne.
//Hey, how does it going with my girl? <3// Alicia log. Hon kunde nästan se Paulinas busiga blick framför sig.
//Good! Miss you! <3// Kanske var det elakt att inte berätta hela sanningen? Vad Alicia verkligen hade varit med om. Att träffa stjärnor, kändisar, Justin Bieber gjorde man inte varje dag. Eller ja, vanliga människor, som Alicia var innan, gjorde i alla fall inte det. Nu var hon en proffslåtskrivare som snart skulle ut på turné. Justin Biebers turné.
Alicia tryckte på grön lur bredvid när hon knappat in Paulina bland kontakterna. Lika bra att låta henne vet så tidigt som möjligt. Men vad hände då? Jo, självklart hade hon inga pengar kvar på mobilen. Alicia stönade högt. Vart hade alla tagit vägen? Hon tänkte tillbaka. Hm, det kunde ha varit igår då Justin och hon satt och garvade åt youtubeklipp på helt tokiga katter. Jao, det var en bra chansning. Hon behövde inte heller tillägga att de hade lagt över timmen på Alicias svindyra mobilinternet. Smart. Att berätta om denna stor händelsen fick vänta ett tag till alltså. Rackarns också.
Dagarna gick snabbare än vad Alicia trott. Att packa, umgås med släkten och spela kort med morfar hade inte lockat Alicias intresse, men på något sätt hade dagarna utan folk under 50 år ändå gått snabbt. Nu satt hon där, på skrivbordet och packade det sista, eller ja, Claire packade och snyftade. De hade redan gått igenom det här, Claires sorgsna humör och hennes oroande beteende, men vad hade det hjälpt? Vad än Alicia sa verkade hennes egna åsikter ha större roll. Den snörvlande trettioåringen vikte de sista kläderna och packade varsamt ner varje pryl i Alicias tredje väska. Alicia var faktiskt förvånad själv över att det bara hade blivit tre, bara...
”Thank you for all your help” Claire tittade upp med förvånande, röda ögon på Alicia och snörvlade till ännu en gång. Sedan log hon och sträckte ut händerna. Alicia reste sig från stolen och skuttade in i extramammans famn. Hon hade faktiskt varit mer mamma till Alicia än vad hennes riktiga mamma någonsin hade varit.
”Any time, darling”
Vem stod inte och grät i morfars famn när dagen väl kom? Bussen, turnébussen med Justins huvud på sidan, fick Alicia inte mötas av. Inte ännu. Det skulle väcka för mycket uppmärksamhet. En uppmärksamhet Alicia inte var varken van eller tillfredsställd i. Man kunde fråga sig vilka galna, heltokiga fanns som givit sig upp en söndagsmorgon klockan sex för att möta en kille. Man gjorde verkligen vad som helst nu för tiden för att endast få se sin idol. Det var det man hade internet till. Hur skulle Alicia annars upptäckt Jesse McCartney – hennes stora idol?
När alla sakerna var inne i den svarta, stora bilen som en av Scooters arbetare körde, var det dags att ta farväl. Claire kramade Alicia mest av alla.
”I'm going to miss you so much!” Alicia log.
”I'm going to miss you too.” Alicias morfar var den lugnaste av hela den lilla hopsamlade skaran.
”I love you, sweetheart. Be careful!”
”I will, grandpa. Love you too!”
23 åringen som körde bilen var smått skum, och stum. Just stum var han så pass som hela vägen. Det gav Alicia tillfället att titta ut genom fönstret, se alla fina träd susa förbi och tänka sig bort. Mycket tänkande skulle hon inte hinna med under turnén, som Scooter hade sett det. Fullpackat schema från frukost till sängdags. Tidiga morgnar, sena kvällar. Dåliga mattider och knappt någon fritid. Hm, intressant. Just intressant var det alltid att få uppleva nya livssituationer.
”We here.” Det var mannen, chauffören, som talade med sin mörka röst, och vilken mörk röst han hade!
Alicia tittade upp, ut genom framrutan och såg bussen som både Justin och alla andra som skulle med på turnén också hade gjort. Lila – såklart, det var Justin vi talade om här –, bilder på Justin och så även hans namn i stor, svart text. Bussen var riktigt snygg faktiskt.
När Alicia gick ur bilen möttes hon genast att ett härligt leende - ett leende hon hade saktat - och en vänskaplig kram.
”I've miss you” viskade Justin i hennes öra och fick hela hon att rysa till. Alicia besvarade kramen som dock inte varade mycket längre. Alla andra ville visst också krama nykomlingen.
En timme senare i bussen vart det fortfarande fullt ös. Folk spelade gitarr och andra satt och sjöng med. Det var helt otroligt hur musikaliska dem var.
”So... The songwriter Alicia.” En kille i ungefär Justins ålder slog sig ner bredvid den nickande blondinen. Han hade svart, kortklippt hår och stora, fina, bruna ögon. Han var riktigt snygg faktiskt.
”Can't you play something for us?” De andra runt omkring nickade instämmande.
”I don't know...” Alicia tvekade, tills Justin kom in med sin lugnande röst.
”Come on, Alicia. Show them how good you are!” Alicia log tacksamt åt honom.
”Okey.” Hon fångade upp en gitarr någon sträckt fram till henne.
”This song is called When I held you”
”I can't afford this heart
Still I am responsible
If it will fall apart
Believe me, I don't want to go.
You won't believe it's true
When I tell you 'bout my feelings
And what you're supposed to do
I'm sorry, but I don't want to go
But baby, I tell ya
My heart was freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand”
Alicia valde att avsluta där. När hon tittade upp möttes hon av varma blickar och klappande händer.
”Damn, you're amazing!” skrattade killen bredvid honom. Alicia gav honom ett snett leende. Justin drog in henne i en famn och sade med stolthet i rösten:
”I've learn her everything I know.” Alicia skrattade och alla i rummet fnös. Tydligen var det fler än hon som hade sett Justins egotrippade sida.
”Justin, where are you?” Alicia hittade sjuttonåringen framför tv:n. Barnkanalen. Likt ett liten barn hade han uppspärrade ögon som var på högspänn. Allting som hände runt omkring såg inte ut att finns i hans närhet just då.
”Justin?” sa Alicia lugnt, men ack, inget svar. Wow, han var verkligen helt borta. Alicia fnissade, och vips så fick hon reaktion från pojken. Justin tittade först förvånat på henne och... vänta, var det en rodnad Alicia såg på hans kinder? Alicias leende blev större och allt svårare blev det för henne att undgå att skratta.
”What are you doing?” Fnissande satte hon sig ner i skräddarsits i soffan bredvid Justin som följt henne med blicken.
”Hm, nothing.” Han räckte sig fram till fjärrkontrollen och bytte kvickt kanal. Alicia gav honom en sur blick. Justin tittade oskyldigt tillbaka. Han reste sig upp och tog tag i Alicias hand.
”Come.” mumlade han, men Alicia var bestämd. Vart skulle han nu då? Låtsas som att ingenting hänt? Försökte han dölja någonting för henne? Hon trodde att de var vänner... Alicia drog tillbaka sin hand men ställde sig ändå upp. Hon satte armarna i kors över bröstet och tittade på Justin med en allvarlig min.
”Justin, what's your problem?” Justin min som nyss varit förvånad förändrades. Ja, han förstod nog inte Alicias reaktion.
”What's my problem? What's your problem?” fnös han tillbaka. Alicias ögon mörknade. Åh, tänkte han lägga skulden på henne nu också? Alicia fnös till.
”Idiot. You're so childish that it's silly.” Nu blev det Justin tur att fnysa, precis som att han inte hade gjort det tillräckligt.
”And that come from your mounth!” Alicia häpnade.
”What do you mean?” Varför frågade hon änns? Hon ville ändå inte veta svaret.
”You just go here and thinks that you're better then everyone else, but you're just a little bitch.” Om Alicia blev häpen innan, var det ingenting emot vad hon blev sedan. Justin... Hur kunde han säga något sådant? Till henne? Nä, nu ville hon inte vara med mer. Hon tryckte sig förbi Justin så han flyttades några steg åt sidan, som han såklart kommenterade direkt.
”And what was that good for?” Alicia svarade inte, men innan hon lämnade rummet vände hon sig om och tittade på den irriterande pojken som stod kvar vid soffan. Innan hon lämnade rummet och smällde igen dörren fick Justin sin smäll tillbaka.
”You're a fucking dick, Justin.”
På morgonen därpå vaknade Alicia halv fyra av huvudvärk. Fuck, vad var det som hade hänt föregående dag? Hon gäspade och sträckte på sig. Halv fyra... Ögonen var pigg och klara, aldrig att hon skulle lyckats att somna om nu. Alicia reste sig upp ur sängen. Blicken for mot fönstret. Svart och mörkt. Usch, hösten var aldrig rolig, i alla fall inte höstmorgnarna.
Efter två timmar framför datorn var möjligen Alicia ännu mer uttråkad än innan. På facebook hände ändå ingenting nu vid denna tiden. Vem satt liksom vid datorn klockan sex på morgonen? Alicia blev förvånad när hon såg en grön punkt bakom ett namn. Josh Perez, killen hon pratat med på omegle för ett tag sedan, var online.
”Hey, why are you up?” skickade hon iväg till honom. Svaret kom tidigare än hon hade väntat. Han var inte bara uppe och online, han var uppmärksam också.
”Hey, couldn't sleep :( How about you?”
”It's complicated.”
”Oh, how?”
”Long story...” Alicia suckade, men skrattade åt Joshs svar.
”I got time ;)”
När Alicia berättat hela historien hände någonting märkligt. Josh sa att han var tvungen att gå och så loggade han plötsligt ut. Alicia kände sig... sårad, sviken. Här hade hon berättat allting, anledningen till varför hon inte hade en av sina bra dagar, och vad gjorde han då? Hon suckade och slog ihop datorn. Killar alltså...
”Alicia!” Alicia ryckte till. Den där rösten kunde hon känna igen överallt. Alicia han inte änns resa sig upp för att öppna dörren, Justin öppnade den själv. Där stod han. Lite mer tillrufsad frisyr, lite mer avklädd, lite mer vacker.
”Jus-” Alicia var förvånad. Hon visste knappt vad hon skulle säga. Hon behövde inte säga någonting - Justin avbröt henne.
”I'm so sorry! You're right, I'm an idiot, and a dick!” Han tog några steg framåt och tryckte in Alicia i sin famn. I Alicias öra hörde hon några snyftningar, det fick henne att också känna tårarna komma slingrande nerför kinderna. Precis som att hon inte gråtit tillräckligt dagen innan.
”It's okey.” mumlade hon och besvarade kramen.
”No, it isn't. I'm so stupid.” Alicia tryckte sig en bit ifrån Justin så att hon kunde se hans ansikte.
”Stop. You're not an idiot, okey?” Hon log.
”It's not you fault that you didn't want to talk to me. I mean, just because I say like everything to you doesn't mean that you want me to know everything in your life.” Okej, att hon hade sagt allting om henne till honom var fel, helt fel, men det behövde inte han veta. Alicia gillade att retas, och det gällde att ta tillfället till ackt.
Justin tittade sorgset på henne.
”But I do what to talk to you about everything. That's thing were just so... embarassing.” Alicia fnissade.
”What was it then?” sa hon och tittade in i hans fina ögon.
”I mean, if you want to say it.” Hon log försiktigt.
”Winnie the pooh. It's make me calm.”
Bra, dålig? Kom gärna med feedback :) Haha, lite weird del egentligen :D Men ah, något i alla fall ^^ Btw, låten är Moa Lignells låt. Den är asgrym! (:
Chapter 6
Justin tittade ner på sitt blanka blad. Tomt. Inte en mening, inte ett ord. Ingenting. Vad kunde det bero på? Varför gick det inte att få ner orden, meningarna, låten på papper? Tankarna som snurrade runt i pojkens huvud var fler än någonsin. Han hade idéer, planer och en röd tråd genom allt. Han hade sin nästa hittlåt. Men så långt som att få ner låten i hans block hade han inte lyckats att komma.
Varför denna tvekan? Jo, det fanns även en annan tanke. En tanke som skiljde sig från alla andra. Alicia. Hon och hennes speciella personlighet hade väckt Justins uppmärksamhet. Hon var obeskrivlig. Även om han bara hade träffat henne för några få dagar sedan, kände han att han visste allt om henne. Troligen var det inte sant. För även om hon inte märkte det, försökte att dölja det, hade han förstått att det var någonting hon dolde för honom. Det spelade inte Justin någon större roll. Det var inte precis så att han öppnat hela sitt hjärta för henne heller.
”Hur går det?” Justin ryckte till och vände på sig. I dörröppningen stod en stressad Scooter. Säg någon gång han inte var stressad. Samtidigt så han... nyfiken ut. Justin gav sin tomma blad en snabbt blick, innan han svarade:
”Bra” Lägg till ett leende, Scooter gick på det och lämnade honom i fred.
”Jag låter er vara.” Precis som Justin förutspått. Er? Scooter tog väldigt hårt på sina låtar. Låtarna och artisterna skulle vare ett. Pff, precis som att Justin hade någonting att göra med sina andra låtar. Visst, några hade han fått varit med, skrivit och fantiserat vidare på, men de låtarna var få. Väldigt få. När Justin satt i sitt rum, som han nästan bara gjorde då han skrev eller spelade, då blev det plötsligt viktigt att artisten skulle vara ett med sin låt igen.
Justin satt där säkert i en halvtimme till innan han försiktigt sänkte pennan och skrev det första ordet. Frihet. Ordet suddades genast bort. En suck lämnade pojkens mungipor. Skulle han våga att pröva det igen? Skulle han ta chansen, skriva det han egentligen tyckte? För det fanns faktiskt saker han tänkte och tyckte som inte handlade om tjejer. Skulle Scooter gilla det? Skulle han tycka att det var okej? Skulle han änns få se det? Nej. Justin skakade på huvudet och lutade sig bakåt i stolen. Det var inte han. Detta var inte så han skulle vara. Han skulle älska det han gjorde. Han skulle inte vilja rymma ifrån det. Ändå blev det bara mer och mer lockande att skriva ner orden. Handen var med på vinkeln när Justin prövade igen. Frihet. Och så tog han steget längre. Vips, så fanns den där. Låten. Låten på pappret. Justin tryckte pappret hårt mot sitt bröst. Denna skulle ingen få se. Aldrig. Detta var han. Hans själv, hans tankar. Han. Ännu var han inte redo att dela med sig av dem till någon annan.
Dagen rullade på. Lika långsam som alla andra. Okej, Justins dagar brukade vara väldigt fullpackade. Stressiga dagar ville man helst bara tillbringa i sängen, kanske chilla med kompisarna eller ligga och titta på någon film. När man sedan väl var ledig, ja, då uppskattades det inte på samma sätt.
Tillslut hamnade pojken framför datorn. När allting annat var ointressant brukade det oftast att bli så. Logga in på twitter, facebook och msn. Inga intressanta personer inne. Justin suckade och kikade runt på facebook där han hade namnet Josh Perez. Han kunde inte direkt använda sitt riktiga namn. Det misstaget gjorde han bara en gång. Vem visste, någon kanske hade skrivit någonting intressant? Han gillade några statusar av vänner han antingen nyss blivit vän med eller också som frågat honom. Plötsligt kom han att tänka på den där tjejen han snackade med på omegle häromdagen. Hon hade också besvarat hans förfrågan. Hon kanske var online? Det var faktiskt roligt att snacka med henne sist. Hon verkade vara väldigt allmänbildad och öppen. Men vad vad det hon hette nu igen? A... Amanda? Amanda var det väl? Men nej, Amanda var det inte. När Justin sökte på Amanda i vänlistan visades ingen kontakt. Men vad hette hon om inte Amanda? Justin var stensäker... Justin bestämde sig för att titta igenom de vännerna han nu hade. De var ändå bara tjugo stycken...
”Yeah, popular boy...” mumlade han för sig själv. Den enda på A var en som hette Alicia. Justin stelnade till. Men Alicia... Men henne hade han väl inte frågat att bli vän med... ännu? När han klickade på namnet och kom till hennes sida kände han genast igenom profilbilden. Alicia. Alicia var Amanda.
Nästa dag var det dags att gå in i studion igen, och vem stötte han på där om inte Alicia? Tyvärr hade det gått många timmar alla redan under dagen innan fick fick träffa henne. Alldeles för många timmar. Han möttes av en hyfsat glad Alicia. Hon log i alla fall ganska stort åt Justin. Justin log lika stort tillbaka.
”Shall we have lunch together?” Efter en lång och varm kram var det Justin som kom med förslaget. Alicia nickade och drog upp sin mobil. Justin kunde se i ögonvrån – även om han visste att han inte borde tjuvkika blev han bara tvungen att göra det ändå – att sms:s mottagare var Scooter. Han log mot Alicia när hon tittade upp på honom igen.
”Can't you tell something about you that nobody else knows?” Frågan slank bara ur Justins mun. Alicia tittade förvånat upp från sin pastafyllda tallrik. Justin nästan skämdes lite åt sin påtryckande fråga. Liksom... De kände faktiskt inte varandra så bra. Generingen vägrade han att visa. Någonting annat han däremot ville visa var att han inte menade att gå på så hårt... typ.
”I mean, if that's okey...” Han la på ett leende, ett leende som Alicia besvarade.
”Eh...” Alicia kliade sig besvärat i hårbotten och skrattade sedan nervöst.
”What should I say?” Justin förstod att det inte var det lättaste att bara komma på någonting sådär, men ironiskt nog ryckte han på axlarna.
”Just... something.” Så log han uppmuntrande mot henne, kanske skulle det hjälpa.
”Okey... Hm... You didn't know that the first time I heard a song from you was last week?” Justin skakade på huvudet.
”No, I didn't, but you friends did know, right!?” Alicia suckade och nickade. Han hade rätt. Justin log stolt. Han gillade att ha rätt. Vem gillade inte det?
”Hm... When I was a kid I'd like to play pirate with my dad...” Justin brast ut i skratt.
”Seriously?” Alicia nickade intensivt och skrattade även hon. Den spända spänningen var över. Kamraterna gick in i en härlig diskussion om pirater och dess äventyr. Eller ja, piraten Alicia och hennes äventyrliga piratliv.
Deras trevliga middag avbröts hastig av Justins mobil. En ekande, Oldsmobile-ringsignal löd ur mobilen. Popidolen drog upp sin splitternya, glansiga Iphone – senaste modellen. Justin såg på Alicia att hon inte bar förvånad. Hon såg mest nyfiken ut, väntade på vad Justin skulle säga personen och förväntad över vem det kunde vara. Justin var inte bäst på att läsa människor, men däremot träffade han så otroligt mycket folk dag ut och dag in att han hade någorlunda koll på åtminstone blickar. Alicia var rätt lätt att genomskåda, faktiskt.
”Hey, babe.” Alicia höjde ett ögonbryn framför honom. Ha, nu fick hon allt sig en funderare. Hon återgick till sitt ätande av den glassliknande efterrätten. Det gav Justin plats att prata lite mer... hm, fritt.
”Hey, Justin.” Den faktiskt inte så flickiga tjejrösten Justin var van vid att höra fick han nu höra. Selena brukade låta mer ljus när hon sa hans namn. Nu lät hon... hård.
”Has it happened something?” frågade Justin försiktigt. Bara för säkerhetsskull.
”No.” svarade Selena och skrattade.
”What should that be?”
”I don't know.” Justin log åt Selenas varma skratt. Han saknade henne. Han kunde nästa se framför sig det vackra leendet. En stund till fick Justin tillfälle att höra flickvännens röst innan hon blev tvungen att gå, och kanske var det bra. Det var antagligen inte särskilt roligt för Alicia att sitta och titta på honom när han pratade i telefon... Även om hon så hade sin älskade efterrätt mitt framför näsan, halvvägs uppäten. Hon hade noga beskrivit hur viktigt det var med efterrätter, och hur nyttigt det var också! Justin log av bara tanken.
”What are you smiling at?” frågade Alicia och flinade. Justin skakade på huvudet och flinade han med.
”Nothing. Shall we leave?”
På kvällen satt han där igen, med sitt block, sin penna och sitt blad. Inte ett enda ord på en timme, det måste vara något slags nytt rekord, va? Justin hade varit så inne i sina tankar. Det började alltid med någonting lätt, till exempel om vad låten skulle handla om. Justin var inte så bra på att planera låtar. Vissa låtskrivare brukade göra på insikter, skriva det som bara ploppar upp i huvudet. Justin tyckte att planering var ett bättre sätt för att få låten mer proffsig. Och så fick man en röd tråd genom allting. En början, ett mitten och ett slut. Efter tankarna om låtens innebär letade den sig vidare om det han funderade över. Sedan hade det spårat ur. Det var väl först nu, timmen efter, som han märkt att han hade suttit och dagdrömt. Eller skulle man säga kvällsdrömt? Klockan på Iphonen visade nämligen tio. Han borde fixa till sig för att gå och lägga sig, men hjärnan ville liksom inte samarbeta. Han var uttråkad. Att gå och lägga sig och ha ännu mer tråkigt fanns inte i planerna. Faktiskt var han inte trött, intalade Justin säg själv.
Så vad skulle han göra? Blicken for igenom rummet, sökte över skåp, garderob och sängen, till och med under sängen. Men ack, inga roligheter. Tillslut fann blicken datorn och genast var den fast. Den bärbara, kolsvarta datorskärmen sattes igång på ett kick. Justin hade säkert inte använt datorn på en månad – ja, stor mening att köpa den. Han hade knappt givit en blick åt den tekniska prylen på sistone.
Vad hade han hållit hus egentligen? Ja, det var inte bara Justin som ställde sig den frågan. Hans underbara fans - eller Beliebers – hade ställt honom frågan på Twitter.
”Where are you?” Justin undrade också. Han hade inte uppdaterat sin Twitter på hela dagen... wow. Det var nog också något slags nytt rekord. Idag skrevs många rekord. Justin la snabbt in en ny twitter. Där stod det att han hade haft fullt upp och att morgondagen skulle bli likadan, och som vanligt la han in sitt smörande #LoveMyFans.
Twitter loggade han ut ifrån. Hm, vad skulle han göra? Tveksamt klickade han upp facebook och tryckte in användarnamn och lösenord. Datorn jobbade snabbare än de flesta datorer, ändå tyckte Justin att väntetiden kändes som tusen år. Genast checkade han vilka som var inne. Yes, hon var en av dem.
”Hey.” skrev han snabbt och log för sig själv.
”Hey.” svarade hon efter någon minut. En minut för länge.
”What's up?”
”Hm, nothing :) You?”
”Nothing, quite tired.”
”Okey. Why?” Ja, varför? Justin bet sig i läppen. Han kunde inte säga sanningen, skulle han ljuga? Svar nej. Han behövde bara slingra sig runt sanningen men ändå vara där och peta.
”Nothing special :) Long and hard day.”
”Yeah, same here.” Japp, det visste Justin. Han tänkte precis börja skriva någonting kan knappt själv visste vad han skulle skriva, då han märkte Alicias senaste meddelande.
”Think I'm going to bed now (: Good night!” Justin log och knappade in ett kvickt godnatt som svar. Någon sekund senare loggade hon ut.
Medan Justin degade sig igenom några tråkiga och andra ännu mer tråkiga bloggar, tickade klockan iväg till tolv. Shit, han behövde verkligen sova. Dock var han inte trött, konstigt nog. Justin hade en jobbig tedens att få en svacka – en överdriven trötthet – vid ungefär sju till nio tiden. Då var det såklart allt för tidigt att gå och lägga sig. Antingen tränade han fortfarande eller också hittade han på någonting annat ytterst nödvändigt. När man väl kom hem, fixat iordninggjort sig och ätit, ja, vad hände då om inte att tröttheten var försvunnen? Bortglömd och oskyldigt försvunnen. Men ofta brukade det vara så att när Justin väl la sig tog ändå sömnen över. Och vad hände i denna situation om inte just att sömnen tog över trots att Justin inte kände någon tröttkänsla?
Här har ni kapitel 6 :) Vet att den egentligen vara ganska tråkig. Dramatik kommer. Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge, right!? ;)
Chapter 5
”What good you are!” Alicia log, lyckades faktiskt att behärska leendet. Hon log desto större på insidan. Några dagar hade gått sedan den där händelsen i parken. Den där händelsen Alicia fortfarande inte riktigt trodde på. Hon frågade sig fortfarande varje morgon om den var sann. Lika förvånad hade nog Claire blivit. Om inte mer.
”I like your shirt.”
Alicia tackade. Justin var verkligen gullig, han. Mycket trevligare än vad hon hade trott. En världskändis som han som trots all berömmelse ändå ha båda fötterna på jorden, det var någonting speciellt det.
När vännerna nådde salen, den proppfulla salen, dröjde det inte länge förrän presentationen började. Medan Alicia satt och klottrade av ord och meningar av det Scooter sa där uppe på scenen, satt Justin och mest tittade på henne. Han studerade hennes reaktioner. Hennes sätt att skriva och ta till sig information. Hur roligt kunde det vara? Tydligen mycket roligare bara för att det var just Alicia. Alicia vad huvudpersonen.
Alicia insåg inte på riktigt hur tråkig redovisningen egentligen var förrän Justin föreslog att de skulle smita iväg. Wow, någon som tyckte som henne. Alicia kanske bara höll sina funderingar inom sig för att hon inte ville känna så. Men helt plötsligt, nu när Justin också kände så, kändes det inte fel längre. Nu blev det plötsligt okej.
”Come.” Justin drog till sig Alicias hand och ledde henne ut ur byggnaden på möjligast stilfulla vis. Pff, de snarare kröp på golvet för att komma undan allas blickar. Ingen av dem hade varit särskilt deltagande under diskussionerna, så skulle de verkligen märka om de försvann i några timmar?
Ute i den friska, klara luften var de fria, och det första Justin gjorde var att skratta.
”I haven't done this before.” sa han och tittade på Alicia med en blick som var svår att beskriva. Den var så allvarlig medan han var så... glad. Det blev svårt att ta honom på allvar.
Varför sa han änns så? Var det som för en ursäkt? Var det för att Alicia skulle förstå att det faktiskt inte var han? Eller det kanske det var just det som det var. Detta kanske var han, men han kanske inte ville veta av det. Eller också visste han inte heller att detta var han. Justin Bieber skulle inte få komma med konstiga, vilda idéer. Justin Bieber skulle bara vara normal. Han fick inte vara annorlunda. Kanske var det av egen rädsla han försökte skydda sig själv genom det ursäkter? Den ursäkter som Alicia genast sett igenom.
”What should we do?” frågade Alicia med en del nyfikenhet i rösten. Hela världen låg i deras händer. Svårt val?
Justin tittade busigt på henne med glittrande ögon. Ögonen Alicia blivit med och mer fascinerad av för var gång hon såg dem. De var så speciella. Olika alla andra.
Och vad tror ni att Justin svar blev?
”Come.”
På en grusgång mellan det mjuka, gröna gräset promenerade dem. Ibland i skratt, ibland under en allvarligare konversation och allt och inget. Alicia hade inte haft några problem hem att öppna sig, som hon kunde känna när hon mötte nya människor. Justin var väldigt lätt att prata med, och att han verkade intresserad av det hon sa gjorde bara saken lättare. Popstjärnan var mycket öppnare än vad Alicia trott förut. Hon hade inte vågat att berätta om sina föräldrar, rädd för att han skulle känna sympati. Varför var det så farligt, egentligen? Kanske hade Alicia börjat att tröttna på folks(släktens) försök att trösta. Förstod dem inte att det inte funkade så? Hur dem än gjorde skulle det inte bli bra. Det blev fan aldrig bra. Så nu när Alicia fick framgång – en oförväntad framgång – gällde det att leva sig in i det situationen och glömma bort bekymmerna hemma. Om det var någon gång Alicia fick chansen att slippa att tänka dem sorgliga tankarna, så ville hon ta den.
”How are you?” Alicia ryckte till. Justin tittade på henne med stora, smått förvånade ögon. Flickan klistrade på ett fajk leende, som för att visa att tankar hon tänkt aldrig hade funnits.
”Good.” Efter att Justin log mot henne, blev hennes leende äkta. Hans leende liksom smittade av sig.
Tystnaden var skön. Tystnade var fridfull. Alicia behövde inte tänka. Hon var fullt upptagen med att fundera över hur det kom sig att hon var där. Gick hon verkligen där? Bredvid världens mest omtalade tonåring? Overkligt. O.V.E.R.K.L.I.G.T. Justin nynnade någon melodi. En melodi inte Alicia rört vid tidigare. Kanske någon av hans låtar? Eller hans nya låtar? Visst hade hon väl hört någon av killens låtar, men hon var ingen snubbe som hängde framför youtubeklippen och längtade varje dag efter fler. Faktiskt så var hon inte så mycket för det här med datorer. Hon tyckte mer om att vara ute och springa i naturer, andas in den härliga luften och doften och uppleva nya saker, istället för att hänga framför en skärm. En tråkig, svart skärm. Men visst hade den sina fördelar. Vad vore till exempel Justin utan sitt första klipp? Antagligen bara en vanlig tonåring.
Alicia vaknade ur sitt tänkande av små, kalla stänk. Sammansatta droppar av vatten. Ungefär mängden som en näve rymde efter några sekunders droppande. Alicia ryckte till, tittade upp och mötte Justins busiga ögon. Han tittade genast bort och visslade oskyldigt. Hm... väldigt oskyldig. Lite för oskyldig. Inte blev det bättre(för hans del) att Alicia inte förnekade sig ha sätt den lilla vattenmassan som fanns kvar på hans hand, droppades.
”Ey!” utbrast Alicia. Justin mötte hennes blick med ett flinande leende. Den lilla... Alicia stoppade ner näven i fontänen och skvätte upp lite på Justin. Dock blev det lite för mycket, och detta reagerade såklart Justin genast på. Han morrade till. Ett ganska gulligt morr, faktiskt. Alicias ben började att röra på sig. Kanske var det en reaktion på Justin närmande steg, att hon automatiskt ryggade undan.
”No, stop!” gnällde Justin och tittade surt på flickan. Hans steg började därför att öka.
”I want revenge.” Alicia vände sig om och började att springa, i skratt. Justins begärande om att hon skulle stanna hjälpte inte. Det var snarare hennes allt för dåliga kondition som fick pulsen att rusa iväg, som också fick henne att stanna för att kunna andas ut.
”You... preatty.... fast...” sa Justin samtidig som han andades i ungefär samma takt som Alicia. Alicia nickade bara, kände sig fortfarande inte tillräckligt stark för att orka att prata.
”But hey, this is my revenge” Justin flinade och kastades sig över en chockad Alicia.
”No!” knep hon samtidigt som hans fingrar letade sig runt hennes midja och hon började att skratta. Ett typiskt, ganska fullt(enligt henne) flickskratt.
”Please stop!” fnissade hon och vred sig om i Justins famn. Justin skakade bestämt på huvudet och visst skrattade han med. En hel del.
När de kom tillbaka, fullt oskyldiga båda två, var det Justin som blev utskälld. Det var Justin som fick stå snällt stilla och titta på Scooter och hans mamma som inte varit fullt lika belåtna som Alicia efter deras egna promenad som ingen sagt till någon om. Justins mamma – Pattie, som Alicia hade lärt sig – hade varit oroligast, kunde Alicia höra henne säga från där hon stod och... betraktade samtalet på avstånd. Feg som hon var. Om hon skämdes var en underdrift.
Vad hade hon tänkt med egentligen? Dra ut världens största tonårsidol för tillfället. Ensam tillsammans med henne. Klart att de vuxna blev arga, men varför då inte på henne? Justin lät inte Alicia ta skulden. Alicia ville ta skulden. Hon ville ta steget fram och säga att det var hennes fel. Men hon var för feg.
Dagen rullade vidare, precis som alla andra dagar. Scooter hade lovat Alicia att få komma hem och packa inför resan. Resan ja, det skulle bli grym. En månad med på en turné. Omgiven av musik och talangfulla människor. Omgiven av allt Alicia bara tidigare kunde drömma om. Hur kunde detta hända? Hur kunde hon få denna chansen? Alicia trodde på att saker hände, att bra saker hände, efter dåliga, sorgliga ögonblick. Efter regn kommer solsken. Alicia hade sin egen uppfattning hård knuten i hennes hand. Ingen hade hittills öppnat den. Ingen hade hittills visat sin egen, likadana synvinkel. Kunde detta var ett sådant tillfälle i livet då uppfattningen stämde in? Alicia hade mötts av tillfällen i livet då det faktiskt såg ut att klarna upp efter ett nederslag, men då mindre sådana grejer. Inte som den här. Inte som när en av världens största manager traskade förbi när hon satt om larvade sig med gitarren i knät och nynnade fram en liten sång som bara kom ut sådär. Hennes tankar, hennes funderingar. Alicia liksom. Och att han tyckte att den var bra - jättebra till och med – wow...
Alicia blev hämtad av Claire. En förväntad, glädjespringande Claire. Hon var nog glad för Alicias skull. Glad att Alicia inte deppad ihop och låg gråtandes inne på rummet hela dagen. Alicia tänkte inte låta sig bli krossad. Hennes liv skulle inte få förstöras bara för att en stor del som varit hennes liv förstörts. Hon skulle inte låta sig bli förstörd, nerdragen till marken av tankar och en möjlig deprimering. Hon hade redan varit där en gång och vägrade nu att återvända. Om man tänkte positivt kunde bra saker hända, brukade Alicias mamma säga, när hennes dotter låg i sin lilla barnsäng med lakan klädda till prinsessor eller något glittrigt i rosa, och hon själv stod i dörröppningen. Antingen var hon stressad iväg till något möte eller också hade hon nyss kommit hem från jobbet. Detta var bara ett av dem få tillfällena hon faktiskt han säga några ord till sin då femåriga dotter som redan låg till sängs efter favoritprogrammet på barnkanalens slut, innan Alicia somnat. Kanske var det fel att sörja över personer man inte kände. Hon kände till och med Claire ,som hon knappt träffade en gång per halvår, bättre än sina egna föräldrar. Egentligen var dem inte mer än personer för Alicia. En fader och en mor. De skulle ha kunnat lärt henne så mycket om sitt eget liv, om hur hon skulle bära sig åt med sitt. Istället valde dem jobbet. Eller skulle Alicia vara egenkär? Bli glad av någon anledning? Finna just det positiva. Pengar skulle hon aldrig mer ha problem med. Inte för att hon direkt haft det hittills heller. Alicia rös till och skakade av sig tanken. Nej, det funkade inte så. Det gick inte att vara tänka så i detta läget.
Efter en kvällsmacka och duschande samtidigt som möjliga tusen till tankar och frågor vilade i Alicias hjärna, väntade den efterlängtade sömnen. Det skulle bli skönt att bara få lämna tankarna. Lägga undan dem för att sedan återta dem imorgon. För imorgon var en ny, spännande dag.
Sorry älsklingar för kort kaptiel :/ Kände att det inte fanns så mycket mer att få in i denna delen. Ska fundera ut huvudelen till nästa del. Förhoppningsvis hinner man skriva lite i helgen! :) Känner mig på skrivhumör! Great, nu behövs bara tid.
Chapter 4
Hey :) Sorry att det dröjde så :/ Har inte hunnit skriva. Fullt upp med skola, hästar, kompisar, privata bloggen och tävlingar. Men här kommer ett lååångt kapitel (: Hope you like it! Btw, låten jag använder är Ulrik Munthers(<3) Kill for lies ;)
På morgonen när Alicia loggade in på facebook(eller snarare vid middagen), hade hon som väntat fått en vänförfrågan. Josh Perez... Hon besvarade och klickade sig sedan in på hans sida. Inget logg inlägg, ingen bild och inga vänner... Skumt.
”Josh” förklaring till det smått underliga kontot var att han nyss blivit medlem. Och ja... det lät väl vettigt. Alicia hade säkert inte heller några vänner i början.
Bara för att, drog Alicia fram gitarren. Hon hade ändå inget bättre för sig. Alla i huset var och handlade. Det hade inte Alicia någon större lust att haka på. Hur roligt var det att gå runt och leta efter ris i en proppfull affär?
Hon kände sig inte heller sugen på frukost. Inte ännu. Klockan visade visserligen halv elva... men ändå. Alicias mage hade nog inte förstått att hon faktiskt hade vaknat och att det faktiskt var morgon.
Men eftersom att Alicias mormor också valt att stanna hemma, gav sig Alicia iväg ut. Hon ville inte att någon hon kände skulle höra henne. Egentligen ville hon inte att någon alls skulle höra henne. Hon behövde finna ett bra ställe. Ett bra ställe om ingen annan redan hade funnit.
Solen lös för en gångs skull. De senaste dagarna hade varit regniga. Alicia valde ändå att ta på sig en bekväm men ändå stilfull, ljusrosa höstjacka. Gitarr, block och penna drogs också med. Vart hon skulle hade hon ingen aning om. Hon bara gick. För hennes del kändes det som att stegen visade vägen, som att de visste vart hon skulle.
Parken Alicia promenerat tio minuter för att finna var väldigt vacker, och framförallt väldigt tyst. Den enda personen som Alicia sett var en äldre man och hans hund som gått förbi några hundra meter bort. Han hade inte änns sett henne. Hon satt lite i skymundan på en bänk bakom ett ek-träd med gitarren i knät. Det var länge sedan sist hon hade fingrat och lekt med strängarnas läte, och kanske fått ut en melodi eller två.
”Between the emptiness and pain
is understanding that my fears
the never let me show I cared.
I cared.
Was it all only for dignity and pride
that I'm left broken inside, inside.
We kill for lies.
Kill for lies.
Murder our love to save our pride.
We kill for lies.
Kill for lies.
Love poisons turth.
Love suisides.
In the night I lie awake.
So complicated and my soul
it wages war with self control
I know that now
I, I don't understand the games I played.
Just the price that
I've paid, I've paid.
We kill for lies.
Kill for lies.
Murder our love to save our pride.
We kill for lies.
Kill for lies.
Love poisons turth.
Love suisides.
We kill for lies.
Kill for lies.
Murder our love to save our pride.
We kill for lies.
Kill for lies.
Love poisons turth.
Love suisides.
Maybe with time I'll find
peace of mind but I don't know.
Love suicides...”
”Wow...” Alicia ryckte skräckslaget till. Hjärtat dubbla hjärtslagen. Alicia vände sig om. Med paniken i ögonen mötte hon en man. En man som såg ut att vara i trettio års ålder stod där och tittade imponerande på den förvånande – och möjligen förvirrade – flickan.
”That was...” Alicia bet sig i läppen. Hon började att känna sig... generad. Fan. Han hade hört henne sjunga. Han hade hört hennes töntiga låt. Hennes låt. Hennes tankar. Hennes själ. Han hade sätt henne.
”Amazing.” Alicias ögon väckte. Fantastiskt? Hon behövde inte fråga, för att nästa sekund fortsatte mannen att förklara sig.
”The song was amazing. You're voice is amazing. You're amazing.” Alicia var för häpen, för chockad, för att kunna säga någonting. Hon såg antagligen helt knäpp ut, satt med öppen mun och bara stirrade på mannen. Mannen som... började att skratta?
”Suprised?” frågade han och flinade. Alicia svalde och nickade, fortfarande för tagen av stunden för att få ut ett ord.
”I'm Scooter.” Alicia nickade. Namnet... Det lät bekant, men hon kunde inte minnas från var hon tidigare hade hört namnet.
”And I want to (erbjuda) you a(an) (skivkontrakt).” Om man tyckte att Alicia varit förvånad innan, var det ingenting emot vad hon blev när hon hörde hans nästa ord. Skivkontrakt? Seriöst?
Mannen – eller Scooter – fortsatte att skratta.
”What's your name?” frågade han vänligt. Alicia tittade blygt på honom, svalde och valde att försöka få ut ett vettigt svar. Hur svårt kunde det vara att säga Alicia liksom?
”Alicia.” Visst, rösten låt lite konstig, men den sprack inte. Det var ju inte så svårt.
”That's a beautiful name.” Alicia log försiktigt. Många hade påpekat det men själv hade hon egna åsikter om namnet. Hon hade ena åsikter om allting. Ibland var de smått konstiga, invecklade och... vansinniga. Ibland var de som alla andras. Men åsikterna var Alicia, och det hade inte någon annan något inverkan i.
”Thanks.”
”So... what do you say?” Scooter tittade på henne, fortfarande ganska vänligt och inte på samma sätt som först. Han kanske förstått att hon kändes sig bekvämare i ett annat tillstånd. Istället för att uttrycka sig som han gjorde i början, verkade det som att han ansträngt sig och blivit... mildare i sitt kroppsspråk och talsätt, och det gillade Alicia mycket bättre. Det fick henne att slappna av. Och prata.
”Eh, I don't know.” Nej, hon visste inte. För vad skulle man säga när värst främlingen kom fram till en, gav en komplimanger och föreslog ett skivkontrakt? Det vore vansinnigt att tacka ja, men samtidigt lika dumt att säga nej. Det var inte varje dag man blev erbjuden ett sådant fint erbjudande. Tillslut blev det ändå så. Alicia valde att hänga på, väl medveten om möjliga konsekvenser.
Allt det du någonsin velat ha är det han har. Hans dröm är sann. Den har blivit så sann att det nästa än läskigt. Ögon som vakar över honom 34 timmar om dygnet. Ögon som aldrig blundar. Ingen tid för snedsteg. Ingen tid för privatliv. Det är Justins liv. Livet som popstjärna.
Han mötte sin egen spegelbild, följde näsans konturer ner till munnen. Han prövade att le – le ett leende som för många var oemotståndligt. Det var tur att det snart var hans lediga månad. Efter helgen hemma Kanada med vännerna, som inte blivit fullt ut som de önskat, fick såklart extrajobb tas igen nu. Det var nu Justin kände av det som mest. Inte hjälpte det med alla som påminde honom runt omkring. Selena som ville träffas(och såklart även vännerna i Kanada), Scooter som ville gå igenom schemat efter ledigheten och såklart en hel del andra papper. Hur jobbigt var det inte då att till på köpet ha massa paparazzits i ryggen? Granskade allt man gjorde. Frågade frågor han säkert svarat på tusen miljoner gånger. Han skulle behöva svara likadant på den frågan tusen miljoner gånger till.
Det var tur att det snart var hans lediga månad. Att le på samma sätt skulle han inte klara länge till. Glädjen fanns inte på samma sätt när man var uttröttad. Han behövde en paus. Visst, han älskade fortfarande musiken, sitt crew och sitt liv, men när han var såhär utpumpad kunde han knappt tänka. Meningarna snurrade ihop sig och blev till ett ord. Rösten försvann eller blev ”bara” klen. Det kunde man som tur var fixa. Värre var det med hans svaga danssteg som han egentligen kunde utan och innan. Han var ingen dålig dansare(host, host, skrytare). Han var bara slutkörd. Den här pausen behövde han verkligen. En månad hemma. Hemma i Kanada. Slappa, träffa kompisarna och för en gångs skulle få lite privatliv.
Men innan dess hade han en sak(som Scooter såg det men han visste att efterarbete väntande) kvar att göra. Gå upp på scenen och ge mina underbara fans den bästa konserten de någonsin skådat. För precis som allting annat var kärnan i allt man gjorde att pressa sig lite högre för att uppnå sina mål. Justins mål var att bli bäst i världen. En värld han hade tagit med storm.
Människor som skrek, människor som var glada(nästan lite för glada). Scenen var den bästa platsen Justin visste. Den bästa platsen i hela världen. Särskilt när han stod där, framför sina skrikande, förväntansfulla och älskade fans. Det fanns ingenting han älskade mer i världen än sina fans. De var på grund av dem som han stod där idag. På toppen av ett berg. På toppen av fram- och rikedomar.
Justin stod och studerade publiken, kände hur adrenalinet pumpande inuti honom.
”Okey, guys. Are you ready?”
Publiken skrek. Han log stort. Ett äkta leende. För en gångs skull var inte leendet på låtsas. Detta var på riktigt, så riktigt som det kunde bli. Det var nu han fick visa upp det han hade jobbat på det senaste dagarna. Detta var anledningen till allt det hårda jobbet. Detta var det han kämpat för dag och natt. Och han älskade detta över allting annat.
Efter konserten satt Justin i den önskade, överbetalda skinnsoffan med blicken tomt framför sig. Energin var verkligen inte på topp. Konserten hade gått över förväntningar. Han hade använt mer kraft och energi än vad han egentligen hade. Det var därför han nu satt där, nästan sovande, i den där soffan.
”Great work today, Justin!”
Justin slog till mannens hand. Var det nu var för man var Justin osäker på. Kanske skulle han ha vetat ifall han haft mer ork för att orka öppna ögonen. Kroppen var verkligen slut, men tröttare och tröttare verkade den tydligen blev för var sekund.
”Justin!” Pojken i sin stora hotellsäng spärrade upp ögonen. Däri fanns någon slags panik. Vart var han? Tillslut, efter någon sekund, såg han. Hotellet. Hotellrummet. I sängen. Klockan på iphonen visade tre... TRE! Inte konstigt att Scooter knackat på dörren. Han kollade på sin stjärnan med en blick... ja, den såg bekymrad ut... Eller såg Justin rätt? För i så fall var det väldigt förvånande. Scooter var inte den mest omtänksamma personen när man verkligen hade lärt känna honom, och det hade Justin.
Just när Justin trodde att managern skulle säga någonting, fråga hur det var med honom, vände Scooter och gick iväg. Han var alltså precis som Justin egentligen visste.
Nästa morgon – snarare lunchtid – vaknade Justin i ett ryck. Förvånade nog hade inte en mardröm stört hans drömmande. Drömmarna hade faktiskt varit bleka. Väldigt bleka. Kanske hade han inte änns drömt.
Ändå var det någonting som hade stört hans sömn. En fridfull, normal sömn gick till att vakna med ett ryck. Det var inte ofta Justin gjorde det. När kroppen fick chansen att vila ut ordentligt tog den oftast chansen. När Justin satte sig upp märkte han det. Ord. Meningar. Ord och meningar som snurrade runt i huvudet. Han rusade upp, leta kvickt upp en penna och en block. Pennan svävade över blockets markeringslinjer. Bokstäver blev till ord. Orden blev till en mening, en mening som bara ökade. Snart satt han där, bara tio minuter senare med en färdig låt.
En glad kille satt senare vid matbordet och kunde inte sluta att le. Det var som en klump inuti honom hade lättat. Orden betydde någonting för honom. De vanliga låtarna han gjorde beskriv någon typ av drömtjej. Förresten var det inte änns Justin som skrev dem. När han kom och tänka på det – var inte detta hans första låt? Hans första, riktiga, egna låt? Wow... Vad skulle Scooter säga? Justin kunde inte vänta på att få se hans reaktion.
Ungefär en halvtimme efter satt Justin i bilen utanför studion. Måtte han vara här nu... Mobilen hade Scooter för en gångs skull valt att inte svara i. Bra tillfälle valde han. När Justin för en gångs skull erbjöd sig att jobba, jobba på sin lediga tid, ja, då hade Scooter annat för sig. Som vad? Hans liv svävade praktiskt taget runt Justin. Justin, Justin, Justin. Hur många gånger hade inte Scooter ringt Justin på hans lediga dag förut. Vad gjorde denna dagen så speciell?
Justin fick svar på tal fortare än vad han trodde. Scooter var inne i studion, men han var inte ensam. Vem var den där personen?
”Scooter!” Mannen vände sig om. Hans ögon förändrades genast till förvånade när dem mötte Justins ansikte. Vad gjorde han där?
”But Justin...” Justin viftade bort Scooters kommande fråga.
”I have something to show you.” Scooter tittade först skeptiskt på Justin, förväntade sig någonting pojken hade köpt. Ack, så fel han hade.
”It's a song.” Scooter lös upp. Wow, det var nytt. Grabben skrev en egen låt. Frågan var bara om den var bra, och om den inte var det, hur skulle han få Justin att begripa det? Scooter ryckte plötsligt till, precis som att han kom på någonting.
”Right... I have something to show you too.” Mannen flyttade på sig. Bakom honom stod en vacker, ung tjej, såg ut att vara några eller något år yngre än Justin själv. Hon hade ljust hår och bedårande ögon. Ögon han kunde stirra in i hela dagen utan att änns bry sig om att han såg ut som ett fån.
Hon var... wow.
”Justin, meet Alicia.”
Chapter 3
Har inte funnit läsa igenom och finna stavfel, så ni får ursäkta eventuell felstavning.
________________________________________________________________________________________
_
”Promise you'll never forget me!” Paulina tittade desperat på Alicia med trötta ögon. Man kunde se i både hennes ögon och ansikte att hon fällt många tårar för vännen. Nästa direkt dagen efter det var bestämt fick Paulina och Jenna reda på flytten. Visst, Alicia flyttade bara några mil ifrån staden, till en definitivt mindre stad där Claire påstod ha bott i sin barndom.
Alicia nickade och kramade Paulina länge.
”Promise that we always will be best friends!” Alicia nickade.
”Always best friends, forever and ever.” Paulina snörvlade till och lät sedan Jenna krama om vännen. Hon sa ungefär samma sak som Paulina, fast höll det på en proffsigare nivå. Men visst anade man även tårar i hennes ögon även om hon var duktig på att hålla tillbaka dem. Jenna borde verkligen satsa på en karriär inom teatern.
Och så kom det. Avskedet var så svårt, tungt och hårt. Efter ungefär sexton år tillsammans, nästan varje dag, skulle de skiljas åt, och vem visste när de skulle träffas igen? Det sista Alicia såg av dem, den sista blicken hon lämnade åt sina vänner, var i tårar. För även om de vägrat erkänna det skulle det bli svårt att hålla kontakten. Det visste dem nog alla innerst inne.
Bilresan var tråkig och kändes längre än vad den var. Den där en och en halv timmen kändes snarare som det dubbla. Det Alicia gjorde för att underhålla sig själv – eller ja, så mycket till underhållning var det väl egentligen inte – var att glo ut genom fönster i hopp om bättre tider. Suckningar, gång på gång, lämnade hennes mun och fick Claire i skratt. Claire satt och sjöng med i låtarna på radion. Hon verkade glad. Det var länge sedan Alicia hade mött någon i hennes omgivning som var glad.
”Aren't we there soon?” stönade Alicia och vred sig om i sätet. Hon hade suttit ner betydligt för mycket den senaste tiden. Om det inte var så att hon ätit på tok för lite, hade hon säkert ökat i vikt. Om det var någonting som Alicia var helt fixerad på, så var det vikt. Om man kände Alicia förstod man varför det plötsligt kom skrik från badrummet. Om det kom ut en glad flicka kunde man andas ut, annars blev det lite svårare. Om det kom ut en ledsen och sur flickan kunde det bli så att hon genast gav sig ut och sprang en runda. Det var alltid någonting som gynnade sig i kilona. Dock var Claire inte fullt medveten om detta, men vem visste om den samma, gamla Alicia änns skulle återvända? Tänk om hon blev en helt ny person efter denna svåra, jobbiga tid? Hon trodde att hon tappat livslust, kanske hade hon rätt. Men livslusten, var det verkligen hennes föräldrarna som burit på den? Hade hon levt för sina föräldrarna tidigare? Nej. Som sagt, hon kände dem inte. Ändå hade Alicia ett stort frågetecken inuti sig. Varför kändes det så konstigt, annorlunda liksom, och varför kändes det som om livet bara runnit iväg från henne? Slingrat sig emellan hennes fingrar som ett av strändernas sandkorn. Varför kändes det som att ingenting någonsin skulle bli sig likt? Varken inuti henne eller i hennes omgivning. Vem visste om hennes tankar lutade åt rätt håll.
”Hey, Alicia.” sa en glad morfar och gav genast Alicia en kram när de kom innanför dörren. Huset var stort, mycket större än Alicia hade väntat sig. Hon tittade med stora ögon sig omkring. Det var väl inte här hennes morfar senast hade bott? Morfadern skrattade åt sitt barnbarns förvånade beteende.
”Isn't it cool?” Morfadern log. Det märktes att han var glad över att ha sitt barnbarn hos sig. Alicia nickade, och visst var det ett leende som dolde sig i mungipan!?
”A duck!?” Claire skakade sammanbitet på huvudet och fortsatte att göra sina något konstiga rörelse hon hållit på med de senaste minuterna. Rummet var varmt, och det berodde på de tio personerna som satt därinne. Skratt, prat och glada miner. Alicia kunde stolt säga att hon också hade roligt. Hon tänkte inte änns depritionstankarna längre. Allting var plötsligt så... fritt. Hon var så fri. Hon kunde vara sig själv, bara leva och ha roligt. Såhär hade hon inte känt på mycket länge.
”The chicken dance!” Orden Alicia hade utbrustit visade sig vara rätt.
”Great!” hade Claire ropat uppmuntrande till en stolt Alicia.
”Åh, du är duktig.” Orden från Alicias kusin var på svenska – språket Alicia kunde lite av, som de vanliga orden ''hej'', ''hej då'', ''jag heter...'' och ''goddag''. Han var bara fem år och kunde inte så bra engelska. Svenska var ett sjukt vårt språk. Hur i hela friden visste man egentligen när det skulle vara en eller ett? Det var ju inte som i engelskan där de hade regler för a och an som då motsvarar en eller ett. Den lilla killen kunde säkert skillnaden redan nu. Han och hans familj bodde egentligen i Sverige och var bara på besök i Nordamerika. USA.
Alicia log och kramade om den lille killen som efter det hoppat ner från hennes knä och börjat springa runt i rummet. Alicia följde honom med blicken. Han var så full av energi,så full utav liv. Tänk att ha en lillebror som honom.
”Yeah, you should pursue a career in charades.” skrattade morfarn. Alla andra skrattade också, och Alicia var en av dem.
Resten av kvällen var den roligaste på länge. Efter charader, kortspel och en underbar middag väntade sängen. Då återvände även tankarna. Alicia fick dåligt samvete av att hon inte tänk på dem. Sina föräldrar. Hon låg länge i sängen och pillade på den allt för stora tröjan som skulle föreställa hennes pyjamas. Inga tårar kom, förvånande nog. Och ännu mer förvånande blev det. Alicia somnade. För en gång skull somnade hon nästan direkt efter att hon lagt sig, och för en gång skull utan att fälla några tårar.
Nästa morgon vaknade Alicia vid tio. Solens strålade utanför fönster, och en del av strålarna var anledningen till hennes otrevliga morgonhumör. Vem blev egentligen glad att att få solstrålar rakt i ögonen det första man fick på morgonen? Precis. Ingen.
Nere i köket var satt Alicias morfar, drack kaffe och läste dagens tidning. Han tittade upp då Alicia kom trippandes i mjukisbyxor och sin allt för stora tröja.
”God morning.” Alicia tittade upp och nickade lätt.
”God morning.” Hon satte sig ner vid bordet och började bre en smörgås. Först då märkte hon att radion var på.
”And the walls are closing in on us. And we're wondering how.”
”And that was Justin Bieber with down to earth ” Alicia tog en tugga av smörgåsen som förvånande nog smakade godare än vad hon hade trott. Det var första då hon märkte det.
”A bit of down to earth.” Alicia stannade upp mitt i en rörelse. Låten, på radion... Låten på radion var ju han där...
Morfadern måste ha märkte Alicias stela förändring, och tittade upp från tidningen. Han skrattade svagt.
”What? Does you like him?”Alicia stirrrade på honom, kände en lätt rodnad och tittade sedan generat ner i bordet.
”Eh, no.” Flickans morfar skrattade vidare och skakade glatt på huvudet.
”Didn't you know that it's your...” Han blev avbruten när Claire trampade in i köket och satte genast på kaffekokaren Det var någonting med det Alicias morfar hade sagt som fick Alicia att bli uppmärksammad. Vad var det han ville säga egentligen? Alicia kunde inte få tanken ur skallen. Claire började genast dra igång ett samtal om någonting som Alicia tyckte var helt ointressant. Där var tjejerna väldigt olika. Claire brukade ofta börja prata om sådant Alicia inte brydde sig ett dyft om. Alicia i sin tur hade ett betydligare större intresse för sportnyheter än Claire. Då blev det hennes tur att låtsas att man brydde sig. Mycket mer prat om killen på radion blev det alltså dock inte.
”Chaz, come on!” Justin var sur medan Ryan, hans bästa kompis, låg på golvet och vek sig av skratt. Seriöst, varför var det så roligt? Justin stirrade surt på honom och började fundera ut en hämnd. Varför inte hälla ägg i hans hår så skulle han allt få se hur roligt det var. Justin som till på köpet tyckte att sitt hår var en av de viktigaste ägodelarna han hade, och ja, han hade en hel del sådana.
Efter att Ryan skrattat färdigt, torkat bort tårarna från ögonvrån och rest sig upp föreslog han att det skulle göra någonting. Alla instämde. Justin var dock helt medveten om att han behövde duscha, och det var ju lite synd. Chaz förslag om att lägga ut en bild på sig med ägg i håret på twitter hade tyvärr inte gått hem, men det fick Ryan till fortsatt skrattande.
När man för en gång skull var ledig gällde det att göra det man ville göra, umgås med de man ville umgås med. Dagens eftermiddagsplaner hade dock krossats eftersom att en person var alldeles för speciell. Denna personen var Justin. Vem hade förstört dagen och gjort att killarna ändå fick tillbringa dagen inne om inte hans fans? Fansen som Chaz av alla bara ville skrika åt. Varför fick inte hans kompis sitt privatliv han förtjänade? Och framför allt, varför fick inte han chansen att för en gångs skull umgås med sin bästa vän? Det var ju så sällan de gjorde det.
Alltså blev det en eftermiddag inomhus, och vad fanns där? Tv:n. Ännu en dag framför tv:n med spelandet av favoritspelet. Det blev faktiskt ganska roligt ändå.
Nästa morgon vaknade Justin av att hans mobil ringde. Hitten som tagit världen med stort - Moves like jagger – löd ut genom mobilens högtalare. Justin sträckte sitt trött stönandes mot den allt för överdrivet dyra och överdrivet tekniska mobiltelefonen.
”Mm...” mumlade han som svar efter att ha sätt att det var Scooter – min manager - som ringde. Justin förstod vad det betydde. Jobb.
Som vanligt blev det inte som han hade trott. Som vanligt blev det inte som någon hade trott. Fast Justin kunde bara ha hoppats. Han visste att det skulle bli såhär. Det blev alltid såhär. När man väl hade börjats hoppas på att få vara lite ledig, få tid att vila upp sig, kom samtalen. Möjligtvis hade det blivit i studion och låtar behövdes spelas in igen, eller också var det bara någon intervju hans manager hade ”glömt” att berätta om.
När han kom hem möttes han av två besvikna killar i ett telefonsamtal.
”You promised...” hade Ryan upprepat gång på gång, surt och besviken. Ja, det gjorde Justin. Han hade lovat att tillbringa denna veckan med sina bästa kompisar, som förr i tiden. Det värsta med Scooter var att hans brutna löften togs efter. Justins löften blev också brutna. Och vems fel var det?
Justins dag efter blev betydligt bättre. Folk på stan var inte lika galna – möjligen av att alla stannat inne på grund av det regniga vädret – och han och hans vänner kunde göra saker tillsammans. Shoppa, käka pizza och bowla. Om det var någonting den stora stjärnan Justin Bieber inte var bra på, ja, då var det bowling. Seriöst, han sög verkligen. Inte roligare – för hans del – blev det av vännernas skratt i bakgrunden. Alltså blev det en hel del sura miner från den grabbens ansikte under bowlings-timmen. Att Ryan sedan vann med ungefär 100 poängs skillnad var så ännu mer oviktigt. Fast det blev svårt att glömma det när Chaz påminde Justin hela tiden. Justin var dock inte sen med att lyckas byta samtalsämne och finna Chaz mindre bra sidor. Sådana fanns det många av.
”I'm fucking perfect!” Pff, Justin hade fnyst åt Chaz svar. Ingen var perfekt, som Miley Curys skulle ha sagt, eller vem säger att du inte är perfekt, som Justins flickvän Selena Gomez skulle ha sagt. Justin rös till när han tänkte på henne, typ som alltid. Det räckte med att tänka på hennes namn för att hans hjärta skulle stanna upp för ett ögonblick.
Men Chaz, han var den enda som gick rakt på sak. Jag är perfekt.
”Hm, that can we talk about.” Nu blev det Chaz tur att fnysa.
”We don't have to do that. Just (inse) the fakt. I am better than you.” Justin brast ut i skratt. Chaz var ju charmig, han.
På kvällen, efter att Ryan och Chaz däckat på soffan framför den rullande filmen som visats på tv:n, drog Justin igång datorn. Det första han gjorde var att logga in på twitter och trittrade om sina sovande kompisar. Om Justin skulle ha orkar, skulle han ha tagit en bild på dem. Men han var alldeles för proppmätt för att orka resa på sig. Där hade Ryan och Chaz tur.
Bara för att, tänkte Justin göra som i gamla dagar. Han tryckte upp omegle i sökfältet på google och tryckte sig fram till sin första chat. Det visade sig vara att vara någon snubbe som inte svarade på Justins hej, därför blev personen bortryckt. Nästa kanske skulle bli ett bättre kap?
”Hey.” Inledde det främmande personen. Justin svarade glatt detsamma.
”How are you?” frågade han henne och fick svar efter bara några sekunder.
”Good. And you? :)” Justin läste och skrev sedan kvickt in ett svar.
”Very good! (:”
”Good!”
”So... what are you doing?” frågade Justin.
”Trying to not fall asleep... hehe” svarade hon. Justin tittade på klockan. Halv tre på natten... Shit pommes frites.
”Okey, haha :)”
De pratade vidare om allting mellan himmel och jord. Justin fick veta att hon hette Amanda och bodde i Sverige, ni vet det där kalla landet i Norden? Hm, det lilla Justin visste om det landet var inte änns värt att räkna upp.
Själv gick han ut med namnet Josh. Visst, han skulle ha kunnat använd Justin, men inte Bieber. Vad skulle hon tro då liksom? Att han var helt knäpp som låtsades att han var en kändis? Hon kunde ju inte veta att han faktiskt var det. Justin ville inte att hon skulle tro att han var helt knäpp. Han gillade henne. Hon var väldigt lätt att prata med, skön, roligt. Hon verkade inte ha något större emot att prata med honom heller, för helt plötsligt visade klockan fyra. Om det var någon mening att änns gå och lägga sig var det väl nu.
”I think I need to slepp now... :(” skrev Justin och väntade spänt på svar.
”Yeah, me too xP”
”So... Can I add you of facebook or something? :3” Denna gången dröjde det längre innan han fick svar. Justin kliade sig i nacken och bet sig i läppen. Han ville gärna fortsätta att snacka med henne någon annan gång, men kände hon likadant?
”Sure.” svarade hon tillslut. Stenen i Justins bröst lyftes. Hon sa ja! Innan han änns hunnit svara hade hon skrivit igen.
”But you have to know something before...”
”What? :)”
”My name isn't Amanda.” Justin skrattade. Han hade faktiskt blivit förvånad om hon talat sanning. Hur många ärliga människor fanns det egentligen på omegle? Han själv var ju ett exempel... Förhoppningsvis hade hon i alla fall talat sanning om resten av hennes livshistoria. Annars hade hon jävligt bra fantasi.
”What's you beautiful name then? :)” Justin blev bara tvungen att lägga till 'beautiful' i mening. Det kändes rätt på något sätt, som att han visste att hennes verkliga namn skulle vara vackert. När Justin förflyttat tillbaka blicken till datorn från de sovande kompisarna på soffan, hade han fått svar.
”Alicia.”
Chapter 2
”Nej, mamma, snälla, åk inte.” Alicia stod i dörren. Framför henne föll regndropparna. Framför henne stod hennes föräldrar. Alicias mamma tittade sorgligt på sin dotter och kramade henne länge. Det hjälpte inte hur mycket Alicia än bad de om att stanna, moderns svar blev alltid detsamma.
”Alicia, vännen, vi måste åka. Du måste förstå.” Moderns släppte sin dotter och backade undan. Alicia skakade förtvivlat på huvudet. Hon förstod inte. Varför betydde jobbet mer för hennes föräldrar än vad hon gjorde?
”Mamma... gå inte. Jag behöver dig.” Tårar med smaken av vatten och salt rann över Alicias kinder. Ögonen var tårögda. Det var knappt så att flickan såg sina föräldrar som gick ut i mörkret, ut till bilen. Alicia började springa emot dem. Hon ville säga någonting mer innan de for. Hon ville berätta hur mycket hon älskade dem. Men hon hann inte. Hastigheten halverades och snart stod hon stilla. Hur allting hände kändes ganska oklart, men det var inte det som fanns i Alicias tankar. Med stora, ledsna ögon följde hon bilen med blicken. Bilen föräldrarna sagt sig i för att fara iväg. Då hände det. Det som inte fick hända. Lastbilen kom, körandes mot rött och körde rakt in i föräldrarnas bil. Alicia häpnade, tappade andan. Hon föll ner på knä i det blöta gräset.
”Nej...” viskade hon hest. Händerna spändes och så även munnen. Alicia vågade inte titta upp. Hon vågade inte möta blicken som skulle göra henne ännu mer upprörd, illamående och sårad. Var inte detta tillräckligt? Tårarna rann, men det struntade hon blankt i. Bara för att gjorde hon det hon egentligen inte borde. Sekunden efter mötte hon lastbilschaufförens blick. Han tittade elakt mot Alicia som stirrade på sina föräldrar. Bredvid den mosade bilen låg modern och faderns kroppar, men huvudet fanns inte där. Blod i massor. Precis som Alicia väntat sig blev hon illamående. När hon vände tillbaka blicken mot lastbilschaufför såg hon att han hade någonting i varje hand. Två avslitna huvud.
Alicia vaknade upp. Hela hon skakade. Ansiktet var kletigt utav alla tårar. I vanliga fall skulle även smink ha varit inblandat. Ögonen var uppspärrade, rädda och förvirrade. Var allting bara en dröm? Sekunden efter kom en person in i rummet, påstod att Alicia hade skrikigt och då undrat varför. Alicia trodde på personens ord. Drömmen låg som en dimma. Den hade känt så läskigt verklig, som alla drömmar. Att förstå att det inte var en dröm gick bara inte såhär direkt. Personen stoppade ner Alicia i sängen igen och sa åt henne att somna om. Till Alicias förvåning somnade hon om hyfsat snabbt trots både rädsla över att drömmen skulle återkomma, och klarvakna ögon. Tillslut låg hon ändå där, inbäddad i en behagligare dröm om någonting mellan himmel och jord.
Det hade gått tre veckor sedan Alicia fick reda på nyheten, och vilken nyhet då. Så mycket som hon gråtit den veckan hade hon aldrig någonsin gjort tidigare. Hennes föräldrar dog. De dog i en bilolycka som inträffat då någon lastbilschaufför kört mot rött. Smärtan var enorm, den gick inte änns att beskriva. Allting var så overkligt. Det enda Alicia gjorde vara att ligga i sängen och stirra in i väggen. Ibland grät hon eller åtminstone fick tårar i ögonen, och då förstod man vart hennes tankar var för tillfället. Ibland låg hon där och bara glodde in i den kalla väggen. Det var många tankar som hunnit fara genom flickans huvud. Vad skulle hända med henne? Hennes moster hade funnits vid hennes sida de första dagarna – alltså under helgen – till hon blev tvungen att åka till jobbet. Alicias moster hade hon aldrig riktigt känt. De hade bara träffats några gånger, småpratat lite om allt och inget. Det var inte förrän nu, när hon verkligen ställde upp för Alicia, som Alicia insåg hur det var att ha någon i sin familj som brydde sig om just henne. Visst, vänner hade hon, vänner för livet, men detta var en helt annan sak. Mostern hade gjort så mycket för att försöka trösta det stakars ensamma barnet utan att hon egentligen inte behövde göra någonting alls. Det var först då Alicia insåg vad hon missat inom familjebiten. Det var som att hon aldrig känt sig föräldrar. Kanske gjorde det skälet till att gråta mindre, eller växte skälet? Alicia tänkte på vad hon hade gått miste om. Hon hade aldrig riktigt känt sina egna föräldrar. Det var som att inte känna sitt eget kött och blod. Overkligt.
Skolan hade tryckts undan. Alicia hade vägrat att gå dit. Vännerna hade ringt på mobilen men inte fått något svar. Det var inte förrän de sura och kanske smått oroande stod utanför husets dörr som de hade fått reda på händelsen. Den overkliga, skrämmande händelsen. Det var inte Alicia själv som sagt orden. Hon hade vägrat. Som tur var – för vännernas del – hade mostern ställt upp och berättat den hemska nyheten precis som hon behövt göra för Alicia. Hon hade inte pratat på jättelänge. Hon mindes knappt hur det kändes. Men hon hade inte heller någon lust att öppna munnen. Ögonen var röda och ansiktet slött. Hur många dagar sedan hon duschade eller bytte kläder var det ingen som visste, men man såg på henne att det inte kunde ha varit igår.
Hur det var med protein och andra viktiga mineraler, hade så även de kommit på efterkälken. Alicia hade lärt sig att ignorera sin mages skrikande. Ingenting var frestande längre. Inte änns choklad. Alicias moster hade efter mycket besvär i alla fall fått i flickan några glas vatten och små brödbitar. Mycket mer än så kom inte igenom Alicias mun. Och det märktes. Hon hade aldrig varit den som lättast gick ner i vikt, men nu kunde Sannerligen hade hon nog tappat några kilon från både mage och lår.
Det dröjde ytligare några dagar innan hon reste sig från sängen(som i sig var ett mirakel). Ryggen och alla andra muskler värkte, och det var ju inte så konstigt. Såhär länge hade hon aldrig tidigare legat still. Trots vilodagarna(snarare veckorna) kände Alicia sig tröttare än någonsin förr. Aldrig hade kroppen känts såhär seg. Kanske var det inte konstigt. Hon hade varken näre eller energi i sig.
På trötta, magra ben tog hon sig ut från rummet. Till en början hade huvudet inte riktigt hängt med på förändringen. Blodet började rinna ner igenom kroppen igen. Några gånger hade hon vinglat till, känt yrseln stiga, men snabbt var hon uppe på benen. Hon hade ett mål – att nå badrummet för att se hur illa hon egentligen såg ut.
Om man nu säger såhär, synen var inte den vackraste. Rödsprängda, svullnade ögon mitt i ett skrynkligt, ovårdat ansikte. Läpparna var torra och smala. Ögonen hade mist sin glans och sin speciella livspassion. Passionen till att finnas, glöden att leva hade Alicia alltid innehaft. Nu var den borta. Vem visste om den någonsin skulle komma tillbaka.
Ett steg framåt i rätt riktning var det ändå att hon rest sig upp, det höll även Claire, mostern, med om. För när hon kom hem låg Alicia nerbäddad i soffan framför tv:n. Hon hade tittat på ishockey. Oboy, vem visste att det skulle bli så härligt att få se den där pucken igen. Tacklingar, bra spelplan och en skrikande coach – helt plötsligt var allt det underbart. Men ingenting slog kommentatorerna. Deras glädje och skrik smittade så lätt av sig och fick Alicia att för några sekunder glömma verkligenheten. Glömma att det faktiskt var ledsen hon var. Dock fick hon nästa genast skuldkänslor därefter, som var förvånande. Alicia brukade inte få skuldkänslor, men hon antog att hon hade förändrats en hel del den senaste tiden. Hon brukade inte heller bli deprimerad. Skillnaden var att detta inte var någon småsak. Detta var någonting man verkligen bli deprimerad av. Det gällde nog egentligen att bara hålla huvudet högt, och kallt. För någon gång skulle väl smärtan försvinna. Förhoppningsvis.
Några dagar efter, när hon ändå inte hade någonting bättre för sig, gav hon sig ut och sprang. Istället för att som vanligtvis ha minneskortets låtar spelandes i öronen, satte hon på radion. Oförväntat spelades någon låt hon inte kände igen. Det visade sig var någon låt som hette Down to earth av någon okänd kille som mest lät som en tjej, tyckte Alicia. Men låten var okej. Den passade skrämmande bra in i hennes nuvarande vardag. Men ändå var det en mening som hon mindes bättre än alla andra.
”We meet in the middle on our way back down to earth.” För det var ju tillbaka ner på jorden. Alicia var mest i sin egen bubbla. Omringad utav omvärlden och tiden som rann iväg utan att hon kunde sätta stopp för det. Om det var någonting hon behövde göra var det att komma tillbaka ner på jorden.
Begravning hade varit hemskt. Alicia hade faktiskt övervägt över att änns gå dit. Skulle hon klara av det? Alla släktingar som beklagade, sörjde och i för sig var lika ledsna som Alicia. Eller var de? Tänk om det var mer? Oh, Alicia fick skuldkänslor. Hon ville vara den som tänkte och sörjde mest över sina bortgångna föräldrar. Eller... hon kände att hon behövde vara den personen. Hon var trots allt deras dotter. Dottern de – som Alicia såg det – aldrig ville ha.
Claire fick i alla fall Alicia på begravningen, och den var fantastiskt. Alicias föräldrar kunde inte ha fått ett bättre avsked. Allting var som perfekt. Solen sken, gräset var gräs och människorna runt omkring var underbara. Alicia hade sätt motsatsen. Detta var precis vad hon behövt. Omsorg, omtanke och härliga människor som faktiskt ville hennes bästa. Alicias farfar hade tydligt påpekat att om hon behövde någon att flytta in hos eller bara prata med kunde hon slå en signal till honom. Det kändes skönt. Man kunde aldrig ha för många underbara människor runt sig. Det gjorde bara att man själv växte som människa.
Nästa dag var det måndag men skolan fick vänta. Claire hade ringt rektorn och förklarat läget. Precis som Alicia hade väntat var han inte särskilt förståeligt. Claire hade berättat att rektorn surt hade mumlat ett ”godkännande”. Alicia behövde alltså inte närvara på lektionerna denna veckan heller.
Måndagen var seg. Efter att Alicia legat i sängen timmar efter att hon vaknat och insett att bara ligga där gjorde henne deprimerad, kom hon tillslut upp på fötterna. Först och främst väntade duschen. Känslan av att bli ren hade inte varit lika frästande som den brukade vara. Alicia duschade i tio minuter. Det var som världsrekord för henne. Ändå kände sig Alicia fortfarande smutsig. Därefter väntade timmar framför tv:n. Alicia var lite frästad att sätta sig vid datorn. På facebook hade hon inte loggat in på nästan en månad. Det var alltid lika roligt att finna intressanta loggar vännerna hade skrivit. Samtidigt fick det oroväckande tankar. Skulle personer skicka frågor till henne? Beklaga över hennes bortgångna föräldrarna? Det skulle inte Alicia klara av, så datorn, den fick vänta.
Det var inte först förrän Claire kom hem som Alicia reste sig ifrån soffan. Ryggen värkte, och så även magen. Hon hade inte ätit någonting på hela dagen. Det var inte många gånger om dagen Alicia åt, och när hon väl gjorde det var det inte i stora mängder. Claire kom hem hyfsat sent på kvällen. Hon såg trött och utsliten ut. Till middag(eller kvällsmat som Alicia bestämt kallade det) blev det soppa – en soppa som tonåringen mest satt och petade i medan Claire satt och tittade oroligt på henne.
”Alicia.” Alicia hade varit fullt inne i sina egna tankar. När hon väl tittade mötte (mosterns namn) flickans blanka ögon. Däri fanns, som ett snötäckt landskap, smärtan. Det var knappast bättre än att se tårarna som brukade täcka Alicias ögon.
”I've got an idea.” Claire ställde undan soppan och tittade genast lite piggare på sin systers dotter.
”What do you say about moving?” Alicia spärrade upp ögonen. Flytta? Va? Hon blev häpen. Orden som lämnade Claire var inte de hon hade förväntat sig. Hon trodde att hon skulle föreslå pizza till lunch nästan dag. Kanske trodde Alicia det för att pizza plötsligt blev någonting hon blev sugen på. Alicia fortsatte att, helt stelfrusen, stirra på sin moster.
”Yeah, just me, you and Bruno.” Bruno var Claires hund. En riktig charmerande golden retriever. Varför den hette Bruno förstod sig inte Alicia på. Hunden var så full av liv. Bruno var ett sådant tråkigt namn, tyckte Alicia. Inte alls fantasifullt.
”You can start over. I can start over. You don't have to go here all the day and just think about the life that passed by.” Alicia tvekade, bet sig i läppen. Visst lärt det ganska bra...
”What does you think?” Claire tittade på Alicia med nyfikna ögon och lutade hakan mot stolens högsta ryggstöd. Alicia tvekade. Kanske var det bäst. Kanske var det det bästa sättet att glömma allting. Kanske var det det bästa sättet att gå vidare. Efter några sekunder nickade Alicia på huvudet.
”Let's do this.”
Chapter 1
Det bästa Alicia visste var fredagar. Gå hem tidigt från skolan, hänga med kompisarna, kanske dra ut på någon fest eller stanna hemma och mysa framför tv:n med chips. Vad som gjorde den här fredagen att få ett extra sug till att gå upp, det var eftermiddagens planer. I och för sig var det en helt vanlig fest. De vanliga kompisarna skulle med, samma gamla, tråkiga killar - förutom en.
Alicia sminkade sig lätt med penslar och borstar. Även hennes ljusa, slingande hår blev igenom borstat. För det mest brukade Alicia platta håret. Hon hade en tiden att ogilla lockar, i alla fall sina egna. Dock fanns det andra i hennes liv – som hennes två bästa vänner Paulina och Jenna – som tyckte tvärtom. De naturliga vackra, klarblåa ögonen granskade det lagom runda, blanka ansikte.
Vanliga blå jeans och t-shirt blev dagens outfit. Paulina och hennes perfekt modeinstinkter skulle alldeles säkerligen kritisera Alicias klädval men som vanligt struntade hon blankt i väninnans ord. Bara för att hon var helt modefixerad betydde det inte att Alicia var det. Diskussionen om kläder hade tagits upp många gånger mellan de båda flickorna, men det var alltid Alicia som vann. Paulina borde lära sig att inte säga emot Alicias envisa jag. Det slutade ändå bara med att Alicia fick som hon ville(eller att det blev stort gräl och Paulina sade förlåt dagen efter). Alicia var väldigt långsint. Om hon inte skulle ha en vän som Paulina som oftast förstod sina misstag betydligt snabbare, skulle Alicia troligen inte haft kvar henne i sitt liv. Att ha en sådan härlig person i sitt liv betydde mer för Alicia än någonting annat.
Skolan var precis som vanligt. Alicia satt på engelskalektion. Hon hade alltid gillat engelska. Att skriva – dikter, sånger och berättelser – var hennes grej. Hon kunde sitta dagarna i ända inomhus framför datorn och knastra på tangentbordet med fingrarna. Just nu, medan läraren var borta, hade de fått till uppgift att självständigt läsa ur en 10 centimeters tjock bok om grundregler i engelska. Skitkul. I bakgrunden hördes Jennas gälla skratt. Hon satt typiskt nog bredvid klassens skojare som inte gärna höll inne sina skämt. Jenna hade det mest irriterande skrattet som fanns. Tyvärr var det också så att hon sällan höll tillbaka det. Resten av klassen hade också fullt upp med att stoja omkring. Ingen av dem var särskilt taggad på att läsa den där grundreglers-boken.
Det blev ingen riktig ordning i klassrummet förrän läraren kom tillbaka. Ingen gillade henne förutom Alicia. Alicia visste inte varför men hon hade alltid gillat dem lärare som ingen annan gillade. Likaså var det med ämnen. Matematik var hennes favorit, och hur många sextonåring i USA hade eller skulle någonsin uttrycka sig så?
Paulina var genast framme vid Alicia när hon steg utanför klassrumsdörren, kunde Alicia genast se då det slingade bruna håret blottades och vännens perfekta, skimrande, vita leende vändes mot Alicia. Alicia kunde göra vad som helt för att också få ha ett sådant leende.
”Hey, gorgeous” sa Paulinas glada röst. Alicia sträckte sig fram och gav sin vän en kram.
”You look cute.” fortsatte Paulina efter kramen och följde sin väns kläder kort med blicken. Visst fanns där en liten besvikelse i Paulinas öga. Det gjorde bara att Alicias retsamhet växte till liv. Om det någonsin fanns bättre saker än att retas så säg gärna till.
”Thanks, you too!” svarade Alicia och log. Paulina tillhörde en annan klass men det gjorde inte hennes vänskap till Alicia och Jenna mindre stark. Paulina hade Alicia känt sedan barnsben. Det kändes som att de alltid skulle förbli bästa vänner. Redan som femåringar hade de lekt tillsammans. Nu var det dock inte vem som hade den nyaste dockan som var det största samtalsämnet.
”So... ready for tonight?”
Paulina nickade ivrigt.
”Absolutely! And don't worry, babe, Chase will talk to you.”
Chase? Varför skulle alltid hans namn komma upp i alla konversationer? Alicia vände ner blicken ner hon började känna sig generad.
”Oh, you're blushing. Cute.” Paulina flinade retsamt. Alicia räckte ut tungan åt henne och gav henne en sur blick.
”Shut up!”
Vart Jenna hade tagit vägen visade sig vara ett ganska bra ställe att gå till – nästa lektion. Idrott. Hurra för idrott. Dock fanns det andra som tyckte någonting annat.
”Stupid sports. Why does it exist?” Alicia skrattade medan hon drog åt det sista skosnöret på favoritskorna.
”Come on.” sa hon och sträckte fram handen mot Jenna som satt på golvet.
Alicia gjorde fem mål. Mer kunde man inte begära med en klass som hennes. Killarna var helt störda och passade bara varandra – om de så inte hade en idé om hur de kunde stå i rampljuset ändå.
Klassens fjortisgäng satt som vanligt vid sidan och tittade på. Eller så mycket tittande åt killarnas håll – som killarna gärna hoppades på – blev det nog inte. De var allt för upptagna med att snacka skit om andra med varandra, beundra sina perfekta naglar eller fnissa åt det mest tråkiga. Tre tjejer var det. En blond(och då var hon verkligen blond), en med ljusbrunt hår och en från utlandet med svart hår. Alla tre var smala som tandpetare, översminkade och hade allt för stort inflytande på skolan. Alltså fjortisar. Läraren berömde Alicia och sa precis som vanligt att det var bra att hon tog åt sig. Alicia njöt av att veta att hon gjort någonting för att förtjäna orden. Hon hade inte varit den som suttit på en bänk hela lektionen. Jenna slöt sig genast upp vid Alicias sida.
”Good work!” Alicia log nöjt.
”You too!” Jenna skrattade och skakade på huvudet. Alicia skrattade hon med. Det behövde hon inte säga emot. Det var svårt att missa Jennas skrik när en boll kom emot henne eller också när man passade henne och hennes ögon som vanligtvis lös av vänlighet förändrades till paniklysande. Den där tjejen var verkligen bollrädd. Medan hon drog till sig all uppmärksamhet genom att skydda sig från bollen kunde Alicia lätt fånga upp den, krångla sig förbi försvaret och sätta bollen rakt i handbollsnätet. Målvakten hade ingen chans att stoppa Alicia och hennes superpower.
Att duscha i skolan var nog bland det äckligaste som fanns. Killarna hade sitt omklädningsrum precis bredvid. Det gick inte många minuter efter att de kommit in förrän man hörde deras bankningar. Som svar skrek fjortistjejerna sitt irriterande, öronbedövade, ljusa skrik. Till på köpet på de negativa sakerna fanns det bara en toalett.
Det blev som vanligt att springa till kommande lektion. Om man hade tur hann man precis innan den stränga SO-läraren dök upp. Eftersom att ingen gillade honom heller var han en av Alicias favoriter. I början av terminen hade hon inte gillat honom något vidare. Det var inte förrän han faktiskt började lära ut saker som hon brydde sig om och saker som hon fattade. Alla SO-ämnen hade blivit nya favoritämnen. Och alltihop var lärarens förtjänst.
Efter det var det mat. Lunchen som alla hatade. Stakars mattanter hade knappt någonting att göra inne i restaurangen. Det var väl i så fall om någon lärare av någon konstig anledning tappat smaksinnet och dragit dit. Lärarna på skolan var smått konstiga. Ändå visste Alicia att både hon och Jenna älskade lunchraster. Att få träffa kompisarna och framför allt Paulina kunde man inte säga nej till.
Alicia och Jenna tog med sin matsäck och satte sig ute i den skinande solen.
”Hey, darlings!” Paulinas röst gick det inte att ta miste på. Båda kompisarna fick varsin kram.
”This is Melody.” Alicia kikade upp på den vackra flickan framför sig och gav henne ett vänligt leende. Hon kände igen henne men hon kunde inte riktigt sätta fingret på varifrån.
”Hello.”
”Oh, we have france-class togheter, right!?” Just det! Franska. Alicia nickade ivrigt.
”Yeah, that's right!”
Lunchen var mycket trevligt. Dock var det så att allting trevligt hade sitt slut precis som allting annat. Melody var schysst. Tydligen skulle hon också på festen under kvällen. Tjejerna bestämde sig för att träffas hemma hos Paulina två timmar innan, och Melody var så välkommen att hacka på, det hade varken Alicia eller Jenna någonting emot.
Dagen avslutades med en härlig timma musik. Inget jobb i matteboken och inte ansträngande som gjorde att man flåsade som en idiot. Dock var Jennas skratt en sak som Alicia glädjeligen(eller inte) fick höra mer utav.
När Alicia kom innanför dörren fick hon som vanligt möta tystnad. Hon suckade djupt. Hennes föräldrar var väl påvlig till sitt dumma jobb igen. Det var sällan de var hemma, särskilt när de sa att de skulle vara hemma. Alicia hade en hel drös av ursäktspresenter liggande på rummet.
När Alicia kom in i köket, ja, vad låg där på bordet om inte denna ständiga lapp?
//We had to work this week-end. Hope that you understand.
We love you!
/Kisses and huges
Mom and Dad//
Alicia stönade och knölade ner lappen i soptunnan. Om de hade varit vanliga föräldrar skulle de varit hemma och sagt åt henne att inte gå ut på någon fest. Eller också kanske de skulle grälat med henne om när hon skulle vara hemma. Varför kunde de inte bara vara som vanliga föräldrar? Alicia slängde sig i soffan med huvudet neråt. Hon kunde göra vad som helst för att få ha vanliga föräldrar hemma hos sig. Hon brydde sig inte om deras pengar eller det som de tjänade. Om valet låg i hennes händer skulle hennes föräldrar inte fått jobba med kändisar längre. Alicia struntade blankt i att hennes vänner tyckte det var ashäftigt att ha föräldrar som träffat, stylat och tipsat kändisar som Britney Spears och Madonna. Vad var det så häftigt med att hon valde dem framför sin dotter? Alicia förstod synnerligen inte.
Två timmar innan festens början var hon på plats utanför Paulinas flottiga hus. Där kan man också snacka om att föräldrarna hade jobbat hårt. Med tanke på Paulinas tre syskon som säkerligen ville ha onekligen lika mycket som sin syster. Som sagt, hårt jobbande föräldrar.
”Hey, beauty!” sa Paulina genast när hon såg sin bästa vän utanför dörren. Alicia flinade och Paulina en kram. Jenna hade inte kommit ännu men det hade Melody som också fick en kram. Melody hade tagit med sig en svart, elegant klänning som såg ut att matcha hennes svarta hår perfekt. Alicia fick inte lov att ta med sig egna kläder(och varför kan ni historien om). För en gångs skull hade hon gått med på att Paulina fick styla henne. Kanske berodde det på att hon ville se extra fin ut i Chase ögon?
När Jenna dök upp var det bara att sätt igång. Mycket skratt och fnitter ekade genom huset. Paulinas föräldrarna var bortbjudna och de hade tagit med sig alla barnen. Eller ja, två. Paulinas storebror var hemma. Han var en riktig datornörd. Det förvånade inte Alicia om han satt instängd i sitt kvala rum(och jo tack, hon visste hur det var därinne) med datorn allt för närma ögonen. Paulina brukade skoja om hur hennes storebror kom att se ut i framtiden. Det var ingen som sa emot henne. Alla var väl fullt lika säkra på att han skulle bli någonting inom tekniken - kanske datatekniker? - och det skulle i så fall innebära ännu mer datorsittande.
”Ey, Troy!” Paulina bankade sin brors dörr medan Alicia försökte dra ner sin korta, tajta klänning utan några framsteg.
”You don't have to do that. You look so beautiful. Chase going to love you!”
Alicia tittade osäkert på Jenna. Skulle hon tro henne? Klänningen var så kort. Det kändes så obekvämt. Den gick bara en liten bit nedanför rumpan. Alltså såg man en hel del ben. Inte blev det bättre av att Paulina tvingat in Alicia i en decimeters höga klackar som Jenna hellre velat låna. Men Paulina hade bestämt skakat på huvudet och inte gett Alicia någon chans att dra sig ur. Alicia andades tungt. Nu hängde allt på Paulina att hon såg bra ut och inte blev till åtlöje.
Även sminket kändes en aning för mycket. Alicia kikade mot Melody. Hon såg normalt uppklädd ut, inget överdrivet. Men det var också så att hon hade naturlig skönhet.
När Troy och hans stinkande hår tillslut öppnade dörren fastnade hans blick genast på Jenna. Han såg... kär ut. Jenna fnittrade åt hans blick medan Paulina stönade.
”Come on! Haven't you see a girl before?”
”Not that beautiful” svarade han lite generat. Jenna fnittrade vidare medan Alicia mest fortfarande var inne i sin egen värld om hennes klädsel ändå var en sådan bra idé. Paulina berätta att vi drog till festen och Troy nickade ouppmärksamt, fortfarande med blicken på Jenna. När vi gick därifrån kunde Alicia lova att hans blick inte var flyttat en millimeter ifrån Jennas kropp.
Festen hade ganska bra tryck på sig redan då vi kom tid. Bra musik och härliga människor väntade innanför huset. Vem som hade festen hade Alicia ingen aning om. Det enda Paulina typ hade berättat var att Chase skulle vara där. Men heller hade inte Alicia frågat mer. Alicia kunde slå vad om att Jenna i detta fallet var lite mer frågvis. För hennes del skulle det inte bli svårt att finna någon kille om det nu var det hennes mål med festen var. Hon såg underbar ut i sin ljusrosa, vackra klänning. En riktig prinsessa med matchande, fina klack-skor. Precis som Alicia hade väntat dröjde det inte länge förrän hon fnittrande dragit iväg med någon snubbe. Jackor låg slängda i hallen, så även ett par skor. Alicia valde att behålla allt mitt på. Hennes mobil fick inte komma till skada, hade hennes föräldrar påpekat för någon månad sedan. Man kunde undra varför hon änns brydde sig. Hennes föräldrar brydde ju sig inte om henne, varför skulle hon då bry sig om dem?
Efter något glas sprit ville Alicia inte ha mer. Visst, hon tålde säkert några glas till men det var helt enkelt inte gått. Vad var vitsen med det? Att bli full och sedan vingla hem för att vakna upp nästa dag och skämmas över sina misstag? Då kunde man ju lika väl låta bli att göra misstag från början.
”Hey.” Alicia ryckte till. Hon kände igen den där rösten. Rösten som fick hennes nackhår att resa sig. Flickan vred sig om om mötte de gröna och finaste ögonen i hela världen.
”Hey.” svarade hon och försökte le charmigt.
”I didn't know that you should come.” ljög hon och fortsatte att le. Chase log han också. Där kunde man snacka om charmigt leende. Och så skrattade han. Åh, gud. Om Alicia inte bitit sig i läppen just då skulle hon säkert stå och flina som värsta tönten.
”You look pretty.”
”Thank you.” Alicia fortsatte att le och titta upp i Chase ögon. Han gjorde likadant fanns titta ner i hennes istället för upp. Han var säkert sådär tjugo centimeter längre än henne.
”Or should I say hot?” Chase flinade. Alicia blev smått generad och tittade ner i golvet. Chase lutade sig närmare henne och viskade i hennes öra:
”I love when you blush.”
Festen rullade vidare. En och en annan dans blev det för Alicias del med Chase innan han blev bortdragen av någon annan tjej. Chase tittade förvirrat på Alicia – och oboy, vad söt han var! - när han blev bortdragen. Alicia log och mumlade:
”Det är lungt.” Innan han försvann in i folkvimlet. Därefter hade festen varit ganska tråkig. Alicia hade snackat en del med Melody som visade sig vara ganska schysst. Där ser man. På franskan hade Alicia alltid trott att hon var en dryg fjortis. Vad fel hon hade haft! De hade bytt nummer och pratat om fritidsintressen. Visst fanns det en hel del nytt folk därinne, men Alicia hade ingen lust att bara gå fram till dem och börja snacka. Hon var inte så bekväm i sig själv. Oftast behövde hon finna sin plats i varje nytt ställe innan hon kunde visa sitt riktiga jag. Komplicerat och jobbigt? Oh, ja.
När klockan började närma sig tolv var tjejerna ganska trötta och tänkte börja dra sig hemåt. Alicia drog upp mobil ur jackfickan och såg genast att hon fått ett missat samtal. Hon ringde genast upp det okända numret, tänk om det var Chase som fått hennes nummer av någon om skulle fråga om hon ville följa med honom hem!?
”Hellu.”
”Alicia...” sa personen och andades ut. Alicia kände igen rösten. Kunde det vara mamma? Nej... Däremot kunde det vara hennes mammas syster. Ja, det var helt klart hennes syster.
”Det är bäst att du tar dig hemåt. Jag har en sorglig nyhet att berätta.”
