Alictin

Man behövde vara stark hela jävla tiden för att ingen skulle få reda på sanningen. Styrka var en mur, en vägg man hade byggt upp. Styrka var någonting man kunde gömma sig bakom.

Starkhet, vilja, kämpaglöd. Allt det där behövde man, för att bli en bra fotbollsspelare. Alex var stark, både fysiskt och physiskt. Alex ville, Alex kämpade. Hon gav inte upp i första taget. Hon gav aldrig upp, inte förrän hon hade vunnit.

Hon petade med gaffeln på pastabitarna. Pasta. Många tyckte att det var gott, det var till exempel Justins favoritkolhydrat, men många visste inte vad pasta egentligen var. Livsfarligt. Gula, små, livsfarliga. Tänk att någonting så litet kunde vara så farligt. Om Alex åt dem skulle hon typ gå upp...10 kg! Det gick ju knappt att gå upp så mycket, när man redan vägde så mycket som hon gjorde. Tänk på allt fett. Fy, tänk vad fet hon skulle bli. Alex tittade ner på sin mage. Hennes mage, den skulle ju typ bli som... en ballong. Hennes mage, den skulle ju typ krossa allt i sin väg, och då inte på ett bra sätt. Hennes mage, den var fan redan stor som en jävla ballong. Om Alex åt de där pastabitarna skulle hennes mage bli ännu större. Justin skulle fly, illa kvickt skulle han fly. Vem ville vara tillsammans med en tjockis?

Tjock.

Alex tittade upp. Det var tyst. Justin var inte där. Han hade lämnat sin plats mitt emot flickan för ett tag sedan – kanske fem minuter!? - för att prata i telefon. Det var säkert hans man-... Det var säkert den där Scott som ringde. Justin pratade nästan alltid med honom, överdrivet länge också.

När popstjärnan inte var där fick man passa på... Alex tog sin tallrik, ställde sig upp och gick kvickt ut till köket. Hon öppnade locket till papperkorgen och tömte sedan maten, som tidigare legat relativt orörd på hennes tallrik, däri. Hon var noga med att stänga locket ordentligt och se till att inte lämna några andra spår efter sig. Ingen skulle få veta.

Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock.

Tillbaka kom en skinande Justin, eller ja, han sken inte men hans leende gjorde det. Alexis började le bara för att han log. Ja, hon log så stort hon kunde – alltså ungefär lika stort som någon vanlig människa skulle kalla som väldigt smått. Vem visste, kanske såg Justin inte ens det?

”Have you already finished eating?” Alex nickade som svar. Justin gick fram och pussade henne på pannan innan han satte sig mitt emot henne igen och började äta av sin svala mat - han hade ju varit borta ett tag. Eftersom att han inte öppnade munnen, satt och flinade ner i sin älskade mat istället, fick väl Aexis fråga då.

”Why are you suddenly so happy?” frågade Alexis i det klart gladaste tonläget på länge.

”We going to have the best day ever!” Alex flinade.

Okej, det sa ju mycket!?

”And...?”

Justin tittade upp. Uh, det där flinet. Det där flinet kunde inte vara någonting bra.

”And? Is that how you phrase your happiness?” Alex leende började breda ut sig.

Ja, hade hon velat säga, men hon han endast nicka. Justin flög upp från sin stol. Det dröjde knappt en sekund förrän han hade fått upp Alexis på fötterna och börjat jaga henne runt i hotellrummet.

”Take your and back!” Alex skrattade, men sprang vidare. Han jagade ju fortfarande henne. Hon var ju tvungen att vinna. Hon lyfte på benen och flög över den lilla pallen som sedan var den enda som hindrade Justin ifrån att fånga flickan. Justin kollade surt på henne. Han la till och med armarna över bröstet och försökte se ut som en tjurig fem åring. Alex skrattade. Han lyckades med sin charade.

”Look, a bird!” Justin pekade upp i luften. Jasså, försökte han lura henne? Alex skrattade bara. Hon tittade inte åt det håll han pekade.

”That was mean” mumlade Justin. I nästa sekund kutade han fram till flickan innan hon ens hade förstått att han rörde på sig. Han flinade. Han fingrade på hennes mage. Hennes förvirrade min försvann. Hon började att skratta. Han kittlade henne. Han fick henne att backa. Hon backade till sovrummet. Tillslut låg hon i hotellrummets – deras - säng. Han slutade att kittla henne. Han la sig ner bredvid henne. De tittade in i varandras ögon. Tiden rann iväg. Alex undrade hur länge de hade legat där, bara tittat på varandra. Justin höjde plötsligt handen, började att smeka flickans kind.

”Come” mumlade han och öppnade famnen, famnen Alex sedan kröp in i. Hon vände på sig och la sitt huvud på Justins bröstkorg. Hon blundade. Hon drog in hans doft. Hon älskade hans doft. Den var så... Justin. Mm.

”We need to keep this as a secret” sa han plötsligt. Han smekte henne över håret när hon öppnade sina ögon och utbrast:

”What?” Hon hade inte varit uppmärksam. Hon hade tänkt på hans doft. Så plötsligt öppnade han munnen. Nej, det var så inte okej.

Justin satte sig upp, fick Alex att göra det också, men han behöll taget om henne.

”Thus, not like that, it's-” Han försökte förklara. Alex var inte dum. Hon förstod. Hon tyckte likadant. Inte fan fick Steff veta att Alex gjort att hennes pojkvän var otrogen mot henne. Inte fan fick hela jävla världen veta med lilla fotbollsgalna Alexis Jones var. Vad skulle alla tro om henne, den tjocka, lilla ungen? Uh, Alex ville inte ens tänka på det.

”I know that.” Hon avbröt honom.

”I feel the same way.”

Det var som att Justin andades ut. Han började le igen, nickade passade han också på att göra. Han förstod vad hon egentligen menade. Stephanie fick inte veta. De skulle gå bakom hennes rygg, Alex skulle gå bakom hennes rygg. Alex skulle gå bakom sin bästa väns rygg. Det kändes inte bra.

De låg i hans säng en stund. Båda var tysta, liksom bara njöt av varandras sällskap. Han pillade i hennes hår, hon pillade på det lila - Justins favoritfärg - överkastet. Hon tittade framåt. Vart han tittade visste hon inte, då han låg bakom henne. Hon tyckte att det kändes som att han tittade på henne. Hon brukade vara bra på att märka sådant.

”This day...” mumlade hon, kände att det var dags att bryta tystnaden.

”This day” upprepade Justin med mjuk röst. Alex kände hur han följde henne med blicken när hon vände på sig så att hon kunde se in i hans ögon.

”Why will this day be so good?” Alex tittade in i Justins ögon, som mjukt tittade på henne. Han flinade plötsligt, skakade lite med huvudet. Hans huvudskakning menade inte på ett nej, det var liksom som en typ av reflex. Alex förstod det. Hon var bra på att förstå sådana vinklar.

”Not only because you are with me...” Om inte Alex hade tittat på skulle hon ha rodnat Justin rakt upp i ansiktet. Pinsamt läge.

”Also 'cause Stephanie said a thing.” Oh, nu plötsligt blev det han sa lite intressantare. Alex vände blicken åt honom, tittade med stora ögon på honom.

”What did she said?” frågade flickan nyfiket.

Justin log, kanske åt Alex nyfikenhet, innan han började härma det som Stephanie tydligen hade sagt till honom:

”Justin, you and Alex needs some time togheter. I want my boyfriend to be close friend with my best friend. You don't know, maybe you guys can agree more than you thought.”

Svaghet. Det var lätt att falla på den punkten. Det var lätt att vara svag, för det var mycket lättare än att vara stark. Det var svårt att vara stark, för det var mycket lättare att vara svag.

Det var farligt att vara svag. Om man var stark vågade ingen ta steget, riva ner din mur, för de visste att de skulle misslyckas. Om man var svag... Om man var hade man ingen mur. När man var svag fanns det ingenting man kunde luta sig emot, eller trycka tillbaka som försvann. När man var svag var det mycket lättare att förlora. Alex förlorade inte. Alex vann, alltid. Alex var inte svag – inte på utsidan.

Alex var svag när det kom till kläder. Hon kunde aldrig bestämma sig. Vissa dagar ville man inte ha någonting alls, vissa dagar ville man ha precis allt. När livet var härligt – när man hade vunnit en fotbollsmatch – var det oftast som jobbigast med kläder, för det var då man ville finna det där lilla extra att sticka ut med.

Åh, varför såg alla kläder inte bara likadana ut? Liksom, ett par jeans, en vit tröja. Så. Svårare än så var det inte. Inte egentligen.

Okej, hon hade – flickan blikade mot klockan – cirka halv timmen på sig. Så, vad ville hon ha på sig? Flickan kollade ut genom fönstret, för att kunna se vädret. Det var inte så fint, men inte så fult heller. Visst var det solen som var på väg fram där borta!? Det var kallt ute, det brukade ju vara det på vintern, men det såg ut att ändå kunna bli en fin dag. En fin, kall dag.

Det var förresten ett annat problem också. Alexis var hos Justin. Hos Jusitn hade hon inga kläder! Han hade sagt att hon fick låna någonting utav hans mamma. Hon visste inte om hon vågade. Alex stod i alla fall i Justins mammas rum just nu, fortfarande tveksam. Hennes mamma var inte så glad öve ratt se Alex umgås med Justin, vad skulle mamman inte bli då om flickan tog hennes kläder också!?

Hur som helst, favoritbyxorna skulle på, ingen tvekan. De var hennes egna byxor, tack och lov för det. Byxorna var svarta, lite läderliknande. De var grymt snygga, om hon nu fick uttrycka sig.

Alex pillade på ett vitt linne. En tröja, det skulle väl inte skada? När flickan ändå var i farten fick hon på sig en svart, tjockare, tröja över linnet också.

”Wow, you are so-” Justin tänkte alltså inte vänta en sekund med att kolla på henne. Nähä, det var ju roligt.

”Yeah, yeah, let's go” avbröt hon mumlandes. Justins skrattade. Alex plågade sig ner resten av trappstegen. Trappjävel. Hon hade snubblat typ varannat steg. Pojken märka inte märka någonting, turligt nog.

Justin la sina armar om Alexis när hon kom ner för den där eländiga trappan.

”You smell as my mum” skrattade Justin. Alex sa ingenting. Hon visste inte om det var sa var någonting bra eller någonting dåligt.

Han började gå och tog hennes hand, en hand han sedan fick släppa innan de passerade dörren. Paparazzi.

Justin var sugen på att köpa kepsar medan flickan mest var sugen på att äta. Hon var hungrig. Hon mådde illa. Men hon tänkte stå emot.

Tänk på din vikt, tänkte hon. Tänk på hur fet du är.

Justin fick i alla fall med sig minst en keps ut från affären. Sedan blev det Alex tur. Flickan kanske inte var den mest shoppinggalna, men hon visste att hon behövde ha mer än en outfit om hon skulle bo kvar hos Justin. Därför fick flickan med sig jeans, en och en annan tröja och lite underkläder osm Justin utav någon konstig anledning varit mycket intresserad av. Ja, hur många gånger hade han inte velat spanat in dem?

Åh, nej, åh, nej. Det fick bara inte hända. Inte här. Inte nu. Inte när... Justin tittade på.

”Alexis?” Nej, det var inte hon. Hon var bara någon tönt som såg precis ut som personens dotter.

”Alexis, it is you.” Vad Justin gjorde ville Alexis inte veta. Hon hann faktiskt inte titta, för plötsligt var hennes mamma framme hos... dem.

”WHERE HAVE YOU BEEN? DON'T YOU KNOW HOW WORRIE I'VE BEEN?”

Jo, säkert, ville hon fnysa fram. Hennes mamma? Orolig? Kom med någonting bättre.

Det var inte pinsamt att hon skrek, det skulle säkert alla andra normala tonåringar tycka. Alex var van. Vad kunde hon göra åt det liksom?

Plötsligt drog mamman tag i den setonåriga dotterns arm. Flickan pep till. Det gjorde ont. Armen värkte. Hon fick inget blod till fingrarna.

Snälla, lite lösare.

”NO!” Det var någon som skulle invända. Det var någon som skulle rädda henne, rädda henne ifrån smärtan. Justin. Tack och lov för Justin.

”What are you doing? Can't you see that she's hurt?” Mamman stannade upp. Hon släppte Alex så plötsligt att flickan föll till marken – trodde hon. Det var någon som skulle rädda henne. Ja, ni förstår nog vid det här laget.

Justin fnäste åt hennes mamma. Han hjälpte Alex upp på benen. Han smekte hennes kind, pussade bort hennes tårar och sa att allting skulle bli bra. Han sa det om och om igen. Det var inte hennes fel. Alex vågade inte tro på honom. Tro alltid det värsta, då blir man som gladast när det inte stämmer.

”Can you run?” Han viskade i hennes öra. Ingen annan skulle få höra.

Hon nickade svagt. Hon kunde alltid springa.

”Run.” De sprang. Han sprang. Hon sprang. Hon sprang så jävla fort. Hon ville bort från den där äckliga tanten. Hon ville bort från sin mamma.

Det gick bra sedan. Alexis mamma såg de inte röken av. Tur att Justin kom på att de kunde springa, mamman kunde inte göra sådant. Hennes kropp var för berusad, för nerdrogad. Hon blev andfådd av att gå upp för en trappa.

Dock var det en annan sak Alexis kanske inte såg så mycket fram emot. En middag. Denna gång inte bara för matens skull, denna gång även för sällskapets skull. Stephanie skulle vara med. Hon ville såklart veta hur deras dag hade varit. Alex undrade vad hon skulle säga. Hon ångrade sig aldrig om någon, inte så vitt Steff visste. Borde Alex säga att hon ogillade Justin fortfarande, eller borde hon spela med i hans lilla spel?

Stephanie var glad att se dem. Gladast var hon att se Justin, och det syntes så som hon klängde på honom. Nej, usch, Alex tänkte inte visa några känslor.

Det är bättre att titta bort, påminde hon sig om. Bättre att ungå sanningen...

De satte sig ner. Steff pratade typ hela tiden. Alex satt och tittade ner i sitt knä och Justin... ja, han var väl het uppslukad av Stephanies skönhet. Kolla på henne, vem ville inte ha någon som var så snygg? Det var ingen som märkte en vanlig, tråkig, fet, svarthårig tjej bredvid skönhetsmodellen.

”I'm just going to the bathroom...” mumlade Alexis, nickade bort mot en vit dörr. Just nu var den dörren hennes enda flyktväg.

Det var säkert ingen som hörde det hon hade sagt, så innan hon hade tagit sig bort till flyktdörren, hade en suck lämnat hennes mun. Utanför. Hon var så sjukt mycket utanför. Hon blev utstängd, av sin egen bästa vän. Var inte det emot allt var vänskap hade med att göra? Alex visste inte, men hon visste att hon inte hade råd med att förlora en vän, hon hade ju inte så många.

”Watch out, fucking fetto!” Det där kunde inte gått värre. Tur att ingen hörde, någon där ute i restaurangen. Alla skulle väl ha kollat, på hennes jävla fett.

Alexis hade inte varit tillräckligt uppmärksam, och därför gått in i misstag i en tjej som såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon själv. Alex ville abra gråta när hon hörde vad hon sa till Alex, för Alex visste så jävla väl att det stämde.

Innan flickan lämnade Alex och den ensamma toaletten ifred, flinkade hon elakt in:

”Justin Bieber's girlfriend, huh? Do you think that he what to have someone that is so fat as you?”

Hon grät. Hon lutade sig mot väggen och grät. Hon hade bara hunnit rusa in på toaletten, låsa efter sig och sedan hade tårarna kommit. Jävla tårar. Jävla liv. Jävla sanning. Jävla fett.

Alex ville skrika, men hon var så svag. Alex ville boxa i väggen, men hon var inte stark nog längre. Någon hade brutit ner hennes mur, på helt fel ställe. Alex hade mött sin fiende – sanningen.

Sanningen gjorde henne svag – den var den enda som lyckades. När Alex fått tankarna på annat håll, kunde hon i djupa andetag ta på sig solglasögon och traska ut till kärleksparet igen, ni vet, för att ha en lika trevlig middag som förut. Suck.

När hon kom tillbaka satt dem fortfarande hand i hand, djupt fokuserade av varandras ögon. Alex kanske skulle tillbaka till den där toaletten ändå...

”Eh, Alex?” Alex tittade på sin alldeles bästaste vän i hela världen - eh, ja.

”What?” Ja, hon lät otrevligt. Nej, hon brydde sig inte. Hon orkade inte bry sig. Vad Justin tyckte och tänkte om henne orkade hon i det läget inte heller göra. Det var fan inte hon som satt hand i hand med... S-Stephanie.

Alexis suckade. Hon hoppades att Steff inte skulle börja skälla på henne. Alex orkade inte med massa gräl.

”Why do you were sunglasses?” frågade den brunhåriga flickan och flinade. Puh, hon var inte arg.

”Why not?” mumlade Alex surt tillbaka. Steff bara skrattade.

”It's raining...” Alex kollade ut. Japp, visst regnade det.

”Oh...” Pinsamt värre. Tack och lov för foundation - och tack och lov för att den ännu en gång dolde Alex rodnande kinder.

Ja, sedan var flickan inte särskilt intressant längre. Middagen, ja, den slutade tillslut, precis som alla andra middagar. Sedan gick de hem och levde lyckliga i alla sina dagar... eller nått. Eller nej, det var inte så det gick till. Alex hade ingenstans att gå. Justin hade varit hennes flykt. Nu ville inte Stephanie lämna Justins sida. Vart skulle Alexis ta vägen?

Stark. Var stark. Alex var stark när Justin kysste Steff mitt framför ögon på Alexis. Alex var stark när han kallade henne vacker och hon fnittrade tjejigt som svar. Alex rörde inte en min. Hon bara satt där. Obetydlig. Hon bara fanns.

Om du inte är stark nog att klara av verkligheten – vad fan gör du här då?

Alla hade någon typ av personlighet. En personlighet var ett beteende - ett sätt att uttrycka sig själv, ett sätt att vara sig själv. Vem var Alexis? Vilken var hennes personlighet?

Alexis hade aldrig själv listat ut det. Det var svårt att se vem man själv var. Hon var inne i sig själv hela tiden. Det var så svårt då. Hon tyckte att hon var på ett speciell vis, medan hon på utsidan kanske var totalt annorlunda. Hennes tankar var inte synliga. Hon gjorde nästan alltid tvärtom än vad hon tänkte - det hon egentligen tyckte var rätt.

Brist på personlighet är som ett för litet antal dagar på en vecka. Man behövde alla dagar, för att hinna med, för att komma ikapp. Om en dag försvann, blev det obalans. Alexis var obalanserad.

För en gångs skull låg de inte i Alexis säng. Kanske berodde det på Alexis. Hon brukade inte orka.

Det var lördag förmiddag. Justin hade varit hos flickan sedan kvällen innan. Det var mysigt, bara de två.

Skolveckan hade varit relativt hemsk - som vanligt alltså. Det var skönt att den äntligen var över. Alex tyckte att det var skönt att hon inte behövde gå till skolan. Två dagar utan skoljäveln.

Alexis var trött. Hon hade ingen ork - inte till någonting alls. Sedan kom Justin. Han behövde egentligen bara le mot henne, så var allting som bra igen.

Varför är jag så ful?

Alexis saknade Steff. Hon- Hon hade inte varit som vanligt. Alex hade inte heller varit som vanligt, inte dagen efter hon träffat Justin. Vad det det som bekymrade Stephanie? V-VISSTE HON?

Alex vågade inte fråga Justin. Hon var rädd att han skulle bli arg. Justin ville inte prata om Stephanie, det hade Alex märkt, men det var ändå så viktigt. Alex undrade inte bara var hon stod i Justins centrum. Hon undrade också om Stephanie var viktigare. Justin var underlig. Om Steff betydde mer för honom, varför var det då inte henne han nu satt och tittade på?

Teet smakade gott. Hallon, det var Alex favorit. Hon hade alltid älskat te. Dock var det inte många dagar varje månad hon fick dricka det. Pengar, det var en stor fråga i dagens samhälle. Det var också någonting Alex fick mycket litet av – från sin mamma.

Flickan kände Justins blickar. Han tittade på henne, ingen tvivel om saken. Även om det var äckligt och gjorde henne obekväm, gillade hon det. Hans ögon på henne. Det fick henne att känna sig - hur skulle hon formulera sig? - ... speciell. Speciell var ordet. Alex hade alltid varit annorlunda. Kanske, nu när någon verkade tycka om det, var det någonting positivt. Kanske skulle hon någon gång börja tycka om att inte vara som alla andra.

”I love you, you know that.” Alex mindes det så väl. Första gången hennes mamma sa att hon älskade Alex. Första gången. Alex svarade så klart, det var självklart att hon då tyckte likadant. Om modern i dagens läge, av någon konstig anledningen, skulle få för sig att säga de tre orden igen, hade Alexis förblivit tyst.

Hur kan man vilja vara med mig? Jag är så ful.

”What are you thinking about?” Justin var nyfiken, Alex kunde se det på honom. Han log mjukt mot henne. Han värmde sina händer runt koppen som innehöll det varma vattnet. Alex saknade honom, hans värmande händer. Hon frös, nästan. Han satt så långt borta. Så otroligt långt borta. Samtidigt, extremt, otroligt, läskigt nära. Alex blev varm när hon såg honom, för stunden fick det väl räcka.

”Nothing.” Alex skakade på huvudet, log lite smått. Hon talade sanning... typ. Egentligen tänkte hon på någonting, men det var någon som inte betydde. I Alex ögon var mamman bara en vanlig, obetydlig person. En person Alex dock visste massa hemska saker om.

Om Justin tog svaret eller inte vågade fråga Alex - det kunde utforska. I Justins ögon speglades allting. Dock fick hans ögon också henne svag. Hon kunde gråta som ett litet barn, över en liten, vit lögn som betydde småsak.

”Okey...” sa han, lite oväntade. Alex hade inte förväntat sig något svar, i så fall någon form av utskällning. Hon visste inte om det han sa var en bra eller dåligt sak. Brydde han sig inte om att få veta, eller lät han henne bara ta det i sin egen tack?

Alex suckade. Hon visste att han inte var nöjd. Kanske var det bättre att göra honom nöjd, se hans leende och sedan skulle allting bli bra. Ja, jo, det var nog bäst.

”It's my mom...” började Alex, suckade ännu en gång hann hon också med innan hon fortsatte:

”She's...” Alex suckade. Hur beskrev man att man var orolig för sin mamma, hon som både var alkoholmissbrukare och inte var särskilt vänlig mot sitt barn?

”She's just... hm, I don't know.” Det blev bara svårare och svårare. Alex blev arg på sig själv för att hon inte lyckades formulera fram det hon ville säga. Hon ville ju ha Justins sympati. Det skulle hon aldrig få om han inte förstod henne. Det var just det som var problemet. Justin var inte Alexis och han hade inte varit med om samma saker som hon hade. Han skulle inte förstå. Han hade inte upplevt det själv. Han var så olik Alexis, och just nu var det, som annars gynnade deras relation, en dålig sak.

Alex suckade igen. Kanske försökte hon för mycket. Ingen skulle någonsin förstå.

”Do you hate her?” Justin hade inte träffat Alex mamma. Han hade bara hört berättelse om henne. Alex visste inte om hon hade lekt med orden - slagit till med någonting som egentligt inte var sant. Visst kunde hennes mamma var gräslig. Visst kunde hon förstöra Alexis dagar. Ibland var en mamma ändå ganska bra att ha, även om hon egentligen inte brydde sig om någon annan än sig själv.

Alex skakade på huvudet. Hon hatade inte sin mamma. Alexis kanske inte älskade sin mamma, men hatade, det gjorde hon inte heller.

”She's so weird.” Alexis ordval var mycket passande, tyckte hon. Vad den tyste Justin tyckte, det visste bara han.

Din personlighet suger.

Att Alexis och Justin var olika personer med olika personligheter visste man redan. Man såg det hela tiden, i livets drag. När de träffades – hur hon betedde sig, hur han betedde sig. När de började öppna sig för både varandra och för andra personer – han var redan öppen och hon var fortfarande lite stängd.

Att inte Alex förstod sig på hennes mamma var alltså inte så underligt. Det kunde uppstå konflikter – brev man inte kunde skriva, berg man inte kunde klättra över - när eller om man träffade någon som var så gott som en motsats. Man gjorde si, motsatsen gjorde så. När Alexis ville vara ensam, ville hennes mamma prata och umgås. När Alexis kände sig ensam, ville modern ha det lugnt och tyst.

Det fanns en annan person som också hade mycket inverkan i Alexis liv. Denna person var ganska... normal. Stephanie var som man trodde att hon skulle vara. Stephanie var en fin, lite skör, tjej. Alexis visste nästan alltid hur hon skulle reagera i olika situationer. Man blev aldrig överraskad. Kanske var det bra, kanske blev det tråkigt i längden. En perfekt personlighet – hur skulle då en sådan vara? Fanns det ens en sådan? Om det inte fanns en perfekt människa borde det inte finnas en perfekt personlighet heller.

Var personlighet någonting bra? Alex tyckte det, hon var helt övertygad om det. Tänk var världen vore tråkig utan olika människor, olika färger, olika kläder, olika smaker. Om alla gillade samma saker skulle det inte behövas tillverka den motsatta, men hur skulle man då kunna veta att man inte gillade den motsatta?

En personlighet behövde alla. Man behövde ha det både själv, och man behövde ha människor i som omgivning som inte hade den samma. Hur roligt skulle det vara att diskutera, argumentera, med någon som tyckte precis samma sak som en själv!?

”No” utbrast plötsligt Justin. Det var verkligen plötsligt. Det hade varit tyst en lång stund. Båda två hade funderat. Alex hade spånat vidare på personlighetstankarna. Hon hade också undrat vad Justin tänkte på. Kanske tyckte han att hon var knäpp. Hon förstod det. Alex tyckte att hennes mamma var konstigt. Det var helt... knäppt. Alexis tyckte att hon själv var knäpp, men hon tyckte också att hon var ful, äcklig och dum i huvudet.

”What?” skrattade Alex, tog sedan en klunk av den nu betydligt svalare drickan.

”I can't take this anymore.” Justin skakade på huvudet. Alex fortsatte bara att skratta. Han såg så rolig ut. Hon skrattade också för att hon inte förstod. Vad menade han?

Hon upprepade vad hon tidigare hade sagt, följde Justin med blicken när han reste sig upp.

”I can't sit here all day and think about what I want to have.” Alex nickade långsamt samtidigt som hon tog in orden. Hon trodde att hon förstod...

”So...” började hon, men kom inte mycket längre. Det där med meningar, att tala över huvud taget, nja, det var inte riktigt Alex grej. Ursäkta, denna gång var det faktiskt inte Alex fel att hon inte talade till punkt(även fast hon egentligen inte hade någonting vettigt att säga). Justin la sina armar om hennes midja, drog upp henne från stolen. Hon log stort när han tittade in i hennes ögon. Hon rös. Det var så mysigt. Han var så perfekt. Hon behövde närhet och han gav henne det, precis innan hon trodde att hon skulle dö om hon tvingades bli utan.

Hur kan man vilja vara med dig? Du är så ful.

Hon skrattade. Åh, gud, vad hon skrattade. Hon log. Hennes käkar gjorde ont, så ont. Hon hade lett för länge. Det gjorde ingenting. Denna gång var det annorlunda. Denna gång var hennes leende på riktigt. Hon var inte den enda som märkte av det. Justin såg det. Han log och skrattade han också. Alex var nästan hundra procent säker på att han - att han i den stunden var precis lika lycklig som flickan under honom var.

Det klickade en gång. Sedan en gång till. Alex torkade bort tårarna i ögonvrån som fanns kvar som spår av Justins kittlande. Det klickade en tredje gång. Tre gånger. Alex ryckte till och drog sig snabbt ur både Justins famn och den varma sängen. Hon stod på det kalla trägolvet. Det lät precis som-

”Hello!?”

Varför hade hon inte tänkt tanken? Det var självklart att hennes mamma skulle komma, någon gång. Rösten var... som den brukade vara. Den var inte särskilt mjuk, mer kall.

Alex gav Justin en snabb blick. Han hade satt sig upp i sängen. Han såg lite oroad ut. Kanske undrade även han vad som skulle ske här näst. Alex var också orolig, möjligen mer än Justin. Hon visste nästan vad som väntade. Hon ville inte se det.

Magen värkte och gjorde ont. Hela Alex gjorde ont. Tårarna skulle snart falla. På tal om snart – snart. Snart skulle hon bli tvungen att se sin mamma igen. Hon ville inte. Hennes mamma kanske ville, ville se sin dotter. Hennes mamma ville inte se sin dotter tillsammans med en främling, i hennes rum, i ett ensamt hus. Snart. Någon gång skulle mamman hitta dem två.

Justin kom precis hem ifrån världens bråk. Han mådde dåligt. Han ville lägga sig ner på marken och spy. Han hade skrikit på sin prinsessa. Prinsessan hade inte varit glad. Hon hade gråtit, han hade skrikit. Han hatade sig själv.

Justin undrade om Stephanie pratade med Alexis, kanske just nu. Justin ville prata med Alexis. Han ville höra hennes lena röst mot sitt öra. Han ville att hans hörselgångar skulle vibrera. Han ville känna närhet.

Just nu kunde han ligga med Stephanie i sin famn, men det var inte det han ville. Egentligen borde han göra slut med henne. Det var inte rättvist att vara tillsammans med någon man inte längre hade känslor för, han om någon borde veta. Den perfekta lilla stjärnan vars namn klädde alla tidningar. Omvärlden visste nu mera om deras förhållande. Det hade varit så jobbigt att hålla kärlekslivet under ytan. Om Justin dumpade Stephanie skulle alla få veta att han inte alls var en perfekt människa. Justin ville framstå som perfekt, fastän att det var omöjligt, en bra förebild. Men om Stephanie dumpade honom, var han normal. Alla blev dumpade någon gång. Om han tog dumpningen på ett bra sätt var han perfekt igen.

Hur skulle han få Stephanie att dumpa honom, låta han vara tillsammans med hennes bästa kompis, och återgå till att bara vara hans vän?

Justin mindes när allting började att röra på sig. Livet öppna dörrar till rum han inte ens visste existerade. Denna gång var livet Alexis. Jones.

Justin skulle vara en bra pojkvän. Han skulle bara med sin flickvän och kolla på hennes väns fotbollsmatch. Justin hade förstått hela tiden att det var Alexis som gällde. Hon älskade fotboll. Man såg det i hur hon rörde sig, hur hon med glädje letade efter bollen, hur hon med glädje sprang hundra gånger snabbare än alla andra på planen.

Justin hade frågat Stephanie om inte hon ville spela fotboll. Hon hade fnittrat, kramat om hans hand och sedan skakat på huvudet. Nej, hon var inte sporttypen. Justin visste det egentligen. Han såg det på henne, hur hon klädde sig, hur hon gick. Hon var vacker. Hon var en perfekt flickvän. Justin ville inte ha det så. Han var trött på att allting skulle vara perfekt.

Hon var inte på planen. Var det någonting som var fel? Klart att någonting var fel, hur fan tänkte han?

Tänk om hon var skadat. Tänk om hon led. Tänk om hon grät. Justin skakade. Han klarade inte av det, men han var tvungen att leta upp henne. Han var tvungen att hjälpa.

”Alexis!” Han uttalade alltid hela hennes namn. Det var så vackert, precis som hon.

Hon satt på bänken med en stor tröja över kroppen. Tröjan hade en luva hon allt för gärna hade slängt över huvudet. Försökte hon gömma sig? Det hade i så fall inte fungerat.

Hon svarade inte. Han tänkte inte ge sig.

”Are you hurt?” Han behövde få veta, innan han sprack av oro.

Hon tittade inte på honom när hon skakade på huvudet. Justin visste inte om han vågade ta hennes skakning på allvar. Justin visste inte om han vågade tro att ingenting var fel.

Han satte sig ner bredvid henne. Hennes reaktion var så olik alla andras. Hon flyttade iväg ifrån honom. Han visste inte om han skulle bli ledsen eller le. Egentligen hade han inte förväntat sig någonting annat. Hon skulle inte direkt kasta sig om hans hals och kyssa honom med sina mjuka och ömtåliga läppar.

”What are you doing?” hade hon förvirrat frågat. Han log mot henne när hon tittade på honom. Hon slappnade av, han kunde se det i hennes ögon. Han var bara tvungen att få röra vid henne. Han höjde handen, smekte hennes kind långsamt. Blicken var fortfarande förtrollad av hennes ögon, kunde inte släppa deras ögonkontakt. Att man kunde tycka om någon så fruktansvärt mycket.

”I'm not hurt I'm just...” Om hon var inte skadad, vad var hon då?

Minnena svämmade över. Han kom plötsligt att tänka på så mycket mer. Justin skakade, precis som han hade gjort då.

Alexis hade legat på marken, i det kalla gräset. Justin hade inte vetat om hon hade varit vid liv eller inte. Han hade skrikit hennes namn. Hon hade inte svarat. Han hade försökt att prata med henne. Hon hade inte svarat. Han hade frågat om hon kunde höra honom. Han hade bett henne att prata med henne. Han hade gråtit, åh, vad han hade gråtit.

Det hade varit väldigt tyst från hennes sida. Justin hade inte vetat vad han skulle tro, var någonstans hon fanns i hans luckor. Han hade vetat så lite om henne.

Hon hade väckt honom när hon hade rört på sig. Rummet var mörkt och han visste egentligen inte var han var. Han hade vridit sig mot Alexis håll, för att se vad som hade fått honom att vakna. Alexis hade sett skör och liten ut. Justin hade krupit fram till henne och slutat le när han hade sett hennes ledsna ansikte.

”I hate myself” hade hon sorgligt nog utbrustit. Justin hade blivit förvånad. Hon var så säker på sig själv och på livet. Det var i alla fall vad han hade trott. Vad hade hon för anledning att hata sig själv?

Justin hade kramat henne hårt när hon grät i hans famn. Han hade mått så dåligt för han hade inte vetat vad han skulle göra.

Han var så orolig. Alexis hatade sig själv och tyckte att hon var ful. Hon var inte ful. Hon var inte hat-värd. Alla borde älska henne, och ta efter henne, för det jobbet hon gjorde på utsidan, det var så stark. Justin kunde och ville inte tro att inuti henne levde motsatta åsikter.

Självklart gick det inte att komma undan en överbeskyddande mamma. Justin tyckte dock att båda incidenterna med henne och Alexis var komiska. Det var inte så det skulle gå till när man träffade sin sons flickvän. Egentligen hade hon ingenting att säga till om. Alexis var inte hans flickvän. Hur mycket han än hoppades, drömde och trodde var det i dagens läge inte så.

Justin mamma visste mycket väl vem som var sonens flickvän och inte. I hans säng vid den första tidpunkten var det inte hans flickvän som låg. Hennes blickar var inte trevliga och Justin hade tyckt synd om Alexis som sekunden efter hade sprungit ut ur rummet.

”Justin.” Pattie hade inte varit glad någonstans. Hon frustade ut orden. Justin kunde inte låta bli att le, till hans mammas oförtjusning.

”Who is that?” Hon hade lugnat sig, men samtidigt inte. Inuti henne dubblade både ilska och förtvivlan, Justin visste det. Han hade ingen lust att göra sin mammas oro lättare att handskas med. Snarare tvärtom.

”Nobody” hade han lugnt svarat och börjat att ta på sig sin tröja som hade legat i ena sängkanten. På hans läppar lekte ett leende. Han förstod att deras samtal, och hans moders ovetande-om-sin-sons-liv-aggression inte var över där.

Det fanns också en till situation. Justins mamma hade avbrutit deras kyssar. De kysstes. Hon kysste honom. Justin svävande på moln, ville inte landa. Allting som flyger upp måste någon gång landa. Justin ville stanna i den situationen för alltid. Deras kropp - en kropp.

Det blev ganska uppenbart att Pattie började ogilla Alexis allt mer och mer. Alexis brydde sig, varför visste Justin inte men någon gång skulle han ta reda på det.

Justin brydde sig inte om att hans mamma inte gillade flickan han gillade mer än någonting annat. Om hon inte gillade honom, då fick han ju ha henne alldeles för sig själv.

Justin hade blivit så grymt sårad. Det såg ut som att Alexis tänkte glömma honom. Hon pratade inte med honom. Hon gav honom knappt en blick. Kanske hade han förvänta sig för mycket. Var det för mycket begärt med ett ”tack”? Vem visste var hon annars skulle ha tagit vägen från/på festen om inte Justin varit där och tagit hand om henne? Justin ville inte ens tänka tanken.

Nu ljög han. Hon hade tittat på honom, det var det första hon gjorde. Han var där för att se henne spela fotboll. Han var där med Stephanie. Alexis stod på planen med sina lagkamrater, klädd i blå och vit dress. Hon hade tittat på honom, sett igenom solglasögonen. Hon hade faktiskt tittat på honom, och han, han hade blivit generande nog oförståeligt glad.

Stephanie och Alex hade kramats. Justin hade stått och tittade på. Alexis hade inte givit honom en blick. Han blev... sårad. Han var ledsen.

Stephanie var den snälla, den som tog hans hand och log mot honom. Justin hade lett tillbaka. Han kollade i ögonvrån på Alexis. Fanns det några känslor? Fanns det några tecken på att hon kände likadant för honom som han gjorde för henne? Hon tittade på deras händer. Visst hade hon sätt lite äcklad ut!?

Det var plötsligt inte alls lika roligt längre. Alexis pratade någon annan, en kille till på köpet. Justin såg hans blickar, kunde ingenting göra. Helst av allt ville popstjärnan rusa fram, lägga armarna om Alexis och säga till den där killen att Alexis, hon var faktiskt hans.

När Alexis hade sett att Justin tittade på henne, tittade hon tillbaka på honom. Hennes blick var mörk. Hon såg irriterad ut. Justin hoppades att det var på Liam, men ack vad fel han hade. Hon skrattade åt någonting han sa. Hon var glad, med honom. Hon log, med honom. Justin vände sig om och gick därifrån. Han klarade inte mer. Det var som att någon klev på hans hjärta. Han kunde inte andas. Det saknades bara en kyss för att han skulle ligga på marken, döende.

Hon hade kommit tillbaka. Inte till honom, till fotbollsplanen. Justin hade inte direkt suttit där i flera timmar och väntat på henne... Okej, det hade han väl typ. Stephanie hade han ingen lust att umgås med. Hennes kyssar var bra men Alexis kyssande var tusen gånger bättre.

Hon grät. Justin var orolig.

”Alexis, what has happened?” Justin satte sig ner bredvid henne. Gräset var kallt med han blev snabbt varm när hon kom in i hans famn. Hon snyftade mot hans bröstkorg. Justin kände hennes hjärta slå. Hjärtat blev lugnare efter ett tag. Han log. Han hade fått henne lugn.

Han ville fråga vad det var för fel, men visste inte om han vågade. Skulle han ge henne utrymme? Tänk om hon då lät bli att någonting säga, och då trodde att han inte brydde sig. Skulle han fråga? Tänk om hon tyckte att han var för... på.

”Please.” Han var tvungen. Snälla, berätta då.

Alex hostade. Justin stelnade till, lite snabbt, rädd för att hon kanske var sjuk. Hon började att berätta allting om sin mamma. Det var inte Alex som kanske var sjuk, förstod Justin när Alexis hade berättat. Justin kramade henne hårdare och hårdare. Tårar gled ner för hans kinder. Hur kunde en vuxen människa göra sådana saker? Mot sitt eget barn!? Justin förstod inte. Justin förstod inte hur man kunde vara så grym.

Alex fortsatte att gråta, och skaka, Justin visste att han var tvungen att trösta. Han sökte efter rätt ord. Kanske fann han inte det bästa men han fann någonting. Han hoppades att Alex förstod att han alltid skulle finnas där för henne. Hon behövde aldrig fråga, det var bara att komma.

”Everything is going to be okey.”

Det fanns också en fotbollsplanshändelse som betydde väldigt mycket. Uh, det var mycket så skedde på och vid fotbollsplanen. Vad kunde det bero på? Vem hade sitt favoritställe där och vem hade personen som sin favoritflicka?

Justin visste inte om Alexis redan visste eller om det var först då hon sov i hans famn på fotbollsplanen som hon sedan upptäckte att han var... han. De hade träffats på kvällen, i mörkret. Hon var den som öppnat sig för honom. Kanske var han den första som fått höra så mycket från hennes historia. Justin hade gärna frågat, om han inte hade varit så förbannat feg. Om hon nu upptäckte att han var han, upptäckte hon också att han inte var perfekt. Just perfekt kanske hon inte hade tyckt att han tidigare var heller. Som det såg ut hade hon aldrig riktigt gillat honom. Justin hade upptäckt en sak med Alexis, hon ljög mycket, eller kunde man verkligen säga så? Inuti henne var lögnerna fria, utanpå var de motsatta. Om Alexis sa och antydde att hon inte gillade Justin kunde det likaväl vara, inuti henne där sanningen levde, tvärtom.

Under natten hade hon tappat sin mobil. Den hade legat i Justins hand eller ficka ända sedan dess. Han ville inte verka otrevlig, men nyfikenheten tog över. Han försökte låsa upp mobilen och till slut gick det faktiskt. Han var tvungen att veta. Skickade hon meddelande med den där killen från fotbollsplanen? Och i så fall, vad skrev de till varandra?

Ingenting. Det var tomt. Mobilen var så gott som tom. Det fanns inga bilder, inga sms. Några ynka kontakter. Justin kände till dem alla. Alexis var ensam. Kanske hade hon en anledning till att hata sitt liv.

Alexis var så förändrad när Justin gick för att lämna tillbaka hennes mobil. Hon var... osäker. Detta var inte den Alexis han känd-... visste om. Justin blev både rädd och nyfiken. Vad hade den här sidan av Alexis att erbjuda?

Hon var så bedårande när hon inte insett att hon inte haft vanliga kläder på sig. Det gjorde inte Justin någonting. Han fick istället ligga och mysa med henne i sin säng. Han log stort vid minnena. Det var igår hon låg i hans säng, i hans famn. Det var igår hon hade hans tröja på sig.

Alexis drog tröjan över huvudet. Hon tittade sig genast i spegeln efteråt. Justin, från sin plats i sängen, undrade vad hon tänkte på. Hon grinade illa. Han undrade om hon tyckte att var tjock. Hon var inte tjock. Hon var så vacker, precis som hon var. Tröjan var också fin. Justin skrattade åt texten när Alexis hade vänt sig åt hans håll.

Justin Bieber's baby.

”You're my baby now.” Alexis skrattade och Justin blev varm. Hennes skratt fick honom alltid varm. Alexis tittade på Justin med ett leende på läpparna. Justin kunde nästan se vad hon tänkte. Hans baby.

De låg i hennes säng, diskuterade frågor om livet. Justin ville säga att livets frågor spelade ingen roll för honom, bara hon var vid hans sida. Han sa det inte. Han var rädd att hon inte skulle tycka likadant. Han var rädd för att bli ensam. Hon verkade ha så mycket tankar om livet, vad som var rätt, vad som var fel. Justin ville egentligen bara ligga och krama henne. Han orkade inte prata. Inte nu. Livet, döden. Det var för svåra frågor hon ställde. Han blev nästan sur. Han var 18 år. Han hade en överbeskyddande mamma och var ständigt omringade av både vakter och fans. Han hade precis funnit kärleken, och hon låg bredvid honom. 18 år och nästan hälften av åren hade han tillbringat vid eller på en scen. Hur skulle han kunna veta vad meningen med livet var?

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=s6a5ZT6Wm90(gamla versionen, nya finns på spotify) http://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k

Jag skrattar idag. Kanske gråter jag sen. Jag ville leva i nuet, inte ångra mig sen. Så jag lever idag, idag, idag. Morgondagen är för långt bort men vi är idag. Så jag skrattar idag.

Alex hade världens största problem. Hon hade världens tuffaste fråga att deala med varje dag. Hon hade världens största frågetecken klistrat med superlim i hennes panna. Vad, vilken eller vem var meningen med livet? Vad ville hon uppnå, i hennes liv?

Det värsta var egentligen att de frågorna ens fanns, och att man tyvärr tänkte allt för mycket på dem. Livet. En gång, en chans. Man hade en chans att leva, och göra det bästa utav varje situation. Känner du pressen? Alexis var inte den stressande typen. När hon tänkte på döden, livets motsvarande betydelse, tänkte hon inte bara på frihet och lugnt. Alexis blev också otroligt stressad.

Varför blev man stressad över en sådan sak? Liksom, hur mycket betydde verkligen livet för Alexis? Hur många gånger hade hon känt sig levande? Om man vänder på det, hur många gånger hade hon velat dö?

Livet är ett spel. Ett spel du inte får vara delaktig i. Det du varför? För ingen vill veta av dig.

”You don't know you're beautiful. Oh oh. But that's what makes you beautiful.” Radion var på, för ovanlighetens skull. Alex favoritlåt spelades. Hm, ja. Eller kanske inte. Hon hade aldrig tyckt att den var bra, för i hennes värld fanns det ingen som lyste upp tillvaron. Men Justin då? Varför sa hon emot sig själv hela tiden? Var det svårt att erkänna att hon gillade honom så otroligt mycket? Var det svårt att svälja dem äcklande orden. Alexis Jones var kär i Justin Bieber. Alex kanske hade någon som lyste upp hennes värld. Hon undrade om hon var ljuset i någons ögon.

Det värsta man kunde göra var att inte leva sitt liv. Du hade bara en chans. Sumpa den inte, gör den bättre än bäst. Lev ditt liv, låt ingen annan göra det åt dig. Lev ditt liv, lev ingen annans liv. Det var kanske tufft idag, men du visste aldrig vad som väntade bakom hörnet, vilka ord som var skrivna på nästa kapitel, vilka personer du skulle möta nästa dag. Du visste aldrig hur morgondagen skulle se ut. Aldrig.

Det fanns en bra sak med att vara ung och obetydlig. Eftersom att man inte kunde så mycket, tänkte man inte så mycket. Man såg livet ur en annan vinkel, ur ett annat perspektiv. Man såg livet som nu, inte som då och som när. När man var mindre. Det var egentligen inte förrän efteråt man förstod hur ovärderligt livets början, din barndom, var för din framtid. Nu är inte nu, inte nödvändigtvis. Nu var då, för det var då du sa nu.

Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig?

Alex låg där det var bäst. Hon log, det gjorde hon alltid i hans famn. Hon blundade. Han pillade med fingrarna i hennes hår. Hon rös. Den pirrande känslan spred sig ner längst med ryggraden. Alexis log. Det var så skönt. Han fingrar mot hennes hud, det var så skönt.

Han mumlade, typ sjöng men ändå inte riktigt. Den ljuvliga, mjuka rösten fick Alex ännu mer avslappnad, om det så gick. Hon var inte trött. Hon var rörlig, men ändå stilla. Hon var ledsen, men ändå glad. Hon var orolig, men ändå lugn. Hon ville ut och springa, flera mil om så kroppen hade orkat. Vilja räckte inte, hon gjorde ingenting. Hon var glad, för under henne låg världens största kändis, den som höll hennes hjärta i sin hand. Hon var ledsen, för hon visste inte om han ville ha henne. Han var så stor, han var liksom någonting trots att han var så ung. Hon var bara en fotbollsbesatt, förälskad, liten flicka som i världens händer inte var större än en ärta.

Hon var rädd, oroad liksom. Tänk om hennes mamma kom hem, typ nu. Alex var så rädd. Justin skulle se henne. Justin borde inte ens vara här, men hemma hos honom kunde de inte heller vara. Alex lovade sig själv att aldrig mer ta med honom hem till sig, men hon var inte säker på att hon skulle lyckas hålla det. Han betydde så otroligt mycket. Han fick henne att göra saker hon inte ville göra. Alex önskade, trots den härliga känslan av hans händer på hennes kropp, att hon aldrig hade träffat honom.

”If you had the chance, should you lived forever?” Alex öppnade ögonen. Hon var vaken, men kände sig mer vaken i en klarare syn.

Alex visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Att leva för evigt, hon smakade på meningen. Ordet för evigt lärt fruktansvärt långt. Det var en fruktansvärt lång tid. Tänk alltid man skulle hinna med, tänk hur många motgångar man skulle få gå igenom. Det spelade ingen roll om det fanns tusen roligare saker i ett ämne, det fanns alltid någonting med det som var tråkigt, eller som inte stämde. Det var det negativa Alexis alltid såg.

”No” fick hon ur sig. Blicken tittade tomt framåt. Hon kände sig tom, men samtidigt så full, full med känslor. Justin blickar brände på henne. Hon blundade när han började röra sina fingrar vid hennes mage igen. Denna gång var det annorlunda. Denna gång var hans beröringar inte vänliga. Hon vred sig om i hans famn. Han kittlade henne. Hans kittlande fingrar letade sig över hennes mage, använde sig mest utav hennes svagaste sidor precis ovanför höften. Alex skrattade så mycket så att hon fick ont i både munnen och i magen. Hon hade nog aldrig skrattat så mycket. Hon log. Hon hade nog aldrig lett så mycket. Tänk vad livet kunde vara underbart ibland.

”What was that good for?” Alex flinade åt en leende Justin. Han var så nöjd så. Den busiga blicken sprudlade ur hans karaktär. Ögonen glittrade. Hans fingrar kramade hennes hand. Hon tittade ner på deras sammanflätade händer i några sekunder innan hon åter igen tittade upp och mötte hans blick. Ögonen kunde man verkligen drunkna i. Alex blev alldeles syrelös och tappade både talförmågan och allt vett i hjärnan. Det var otroligt. Hon kunde göra så jävla mycket för honom. Det var otroligt. Hennes bästa väns pojkvän var otrogen mot hennes bästa vän, och allting, det var Alexis fel. Tänk att Alexis, hon kunde aldrig göra någonting rätt.

En fiende. Jag lever med min skam. Jag lever med min fiende.

Om en timme skulle han gå. Alex ville inte vara ensam. Hon kramade honom lite hårdare. Hon var så avslappnad, som första gången någonsin. Han behövde inte säga någonting. Hon behövde inte säga någonting. Tystnaden var stillsam, och framför allt tyst. Alex var van vid tystnad. För första gången någonsin behövde hon inte vara ensam om den. Hon hade någon att dela tystnaden med.

”Do you wanna live forever?”

”I don't know, but I think so. Right, you have to be like-” Han knäppte med fingrarna. ”-On all the time, but wouldn't it be awesome to have the opportunity? I can live forever. I have the time to do exactly whatever I want to do. That's power, and that's why I think I absolutely would like to be a part of it.” Justin dröjde inte med sitt svar, som Alex hade gjort. Han kanske hade funderat länge på det, vem visste!? Det var det äckliga, och smått läskiga, med mänskligheten. Folk kunde säga och göra precis vad som helst, men det betydde inte att de tyckte så. Tankarna. Tankarnas krafter var de mest mäktiga. Det var där allting började. Det var där denna plågan, denna inbillningen, egentligen bildades. Att må dåligt, att känna sig ensam kanske var en ren bluff. Hjärnan – tankar och lärdomar som aldrig få komma ut, där har vi världens farligaste vapen. Etik och moral, kära vänner. Det är det som kommer att döda oss alla.

Ditt liv. Dina möjligheter. Är det det som du har lärt dig i skolan? Ha, du ska fan aldrig mer få gå tillbaka hit. Du har inget liv. Du har inga möjligheter. Du är bara ett äckligt barn.

Att samtalsämnet om livet inte slutade där, det förstod de båda. Det fanns så mycket att säga, men för få ord. Det fanns så mycket man tänkte på, men för få sätt att uttrycka sig och visa att det var så här man ville ha det.

Justin sa ett par ord som fick Alex hjärna att riktigt ordentligt börja fundera. Kunde det vara så? Om inte, varför? Behövde hon ändra på sig själv, för att leva bättre? Hon hade det bra som det var, var det då okej att fortstätta som tidigare?

Alex hade en till fundering som verkligen gick henne på nerverna. Hon reste sig upp från Justins famn, mötte för ett kort ögonblick hans förvånande blick. Hon förstod. Egentligen var hon trött, riktigt sjukt trött, men hon orkade inte. Hon ville ha svar.

”What is the meaning of life?”

Hon fick inget svar.

Vad fan var meningen med livet?

Att klara av att leva i denna värld 365 dagar i 100 år(förhoppningsvis, eller kanske mer tvärtom), det kunde kanske vara ”meningen” med livet.

Alex önskade att livet var som enligt det arabiska ordspråket; ”Livet är en prövotid innan paradiset”. Det fanns ingenting som sa att det inte kunde vara tvärtom.

Ta hand om vår jord, det ansåg vissa att meningen med livet var. Varför? Att alla andra ska ha kunna ha någonstans att leva i framtiden, det var viktigt, annars kunde ingen leva alls. Skapa en framtid för andra människor. Dina barn, dina barnbarn. Dina syskon, din familj.

Meningen med livet kanske var kärlek. Att finna kärleken, att ta hand om den. Kärlek. Ta hand om sin familj, sina vänner. Kärlek. Finna den man vill leva sitt liv med.

Kanske var kärlek också att lära sig att älska sig själv.

Kanske var meningen med livet inte ens att leva nu. I dag skulle du göra det bästa, vara snäll mot alla, för att i framtiden få det bättre. Tro på rätt religion, Gud, och följa efter deras lagar. Inom speciella religionen var det skrivet att meningen med livet var att uppnå en vis harmoni. Man skulle leva i harmoni, utan stress och utan måsten. Kanske var meningen med livet att följa den enda Gud vi inte kunde komma överens om.

We live and we die. I do what ever I like. Life is now, so let's try to not let it passed by. It's right now.

Hade ens livet någon mening? Det fanns inga bevis på att det skulle finnas någon mening. Kanske levde man bara för att dö. Kanske var vi redan döda. Tänk om vi var döda, och det här, det var stället vi straffades.

Kanske var meningen med livet att dö en icke plågsam död. Då hade man ju klarat att leva.

Varför skulle det inte kunna vara på detta vis, om det nu fanns folk som trodde att vi inte ens idag levde!? Detta var inte livet. Detta var tiden innan livet, eller också var det döden.

Alex orkade inte. Hon ville ha svar. Istället fick hon bara fler frågor.

Det var viktigt att komma ihåg att det som skedde nu påverkade framtiden. Kanske kunde man så både styra och förändra sin egen framtid. Kanske fanns det då en mening med livet.

Ta vara på ditt liv. Det var din stund på jorden nu. Du fick inte någon mer chans.

Gläd dig åt livet, min vän. Den dag som har gått, den kommer aldrig igen.

__________________________________________________________________________

Tack för att ni läser och kommenterar, kära vänner :) Just nu när ni läser det här är jag någonstans i Sverige på klassresa, men vart vet bara jag(och alla andra som är med fast den vet inte att jag är jag ;) ). Ja, jag vet, jag är lite komplicerad av mig :) Men ja, fortsätt att läsa och kommentera! <3

Ni missar väl inte nästa del som är ur Justins synvikel? ;)

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=NVONLg_VwJY

Säger du USA bara ett land och presidenten är bara en man svarar du Jesus är bara ett namn, gruppen du dyrkar är bara ett band.

Halloween, julafton bara en dag. Skillnaden är för ett tag ta betalt.

Säger du självmord är bara ett val, då säger jag människor bara någonting svagt.

Alex undrade hur Justin såg henne. Var hon bara någon för honom, eller var hon mer? Han betydde... mycket för henne. Hon ville inte det. Alexis ville inte vara beroende av vad andra gjorde. Det var hennes liv. Det var hon som påverkade det. Hon ville att hon skulle betyda någonting för Justin. Då blev det plötsligt han som påverkade hennes liv.

Alex suckade, slängde lite med benen i den fria luften. Hon vred på sig i sängen som hon hade legat och stirrat upp i taket ifrån de närmaste fyra timmarna. Vad gjorde hon där egentligen? Varför gjorde hon inget åt sina jämrande tankar som tryckt bort självmordstankarna, än att bara ligga i sin säng och slösa bort ännu en dag?

Hennes mamma var inte hemma. Åh, tack och lov för det. Hon var säkert fortfarande ute och festade... eller så försökte hon gottgöra sig själv genom att arbeta fjantigt mycket. Alex brydde sig inte om var hennes mamma var eller vad hon gjorde. Så länge modern lämnade Alex ifred, så var Alex nöjd. Äntligen. Äntligen kunde hon få äta sin frukost, ifred.

När allting var framdukat, var hon plötsligt inte så hungrig längre. Flingorna simmade runt i yoghurt-skålen. Alex kollade på dem. Skulle hon verkligen äta det? Skulle hon verkligen äta så mycket? Det var sjukt mycket däri.

Flickan kollade ner på sin mage. Hon grinade illa. Hon var så tjock. Varför just hon? Tjock... Varför hade det blivit så? Hur kunde det ha blivit så? Alex tyckte inte att hon egentligen åt speciellt mycket, och hon tränade typ varje dag.

Flickan lyfte skeden och lät den svepa runt i skålen.

Du är bara någon. Bara. Du är inte någon, någon som har en framtid. Du är bara. Någon som bara kommer att finnas för ett litet tag.

Tankarna flög iväg, till Justin såklart. Kanske trodde Justins mamma att Steff bara var någon för Justin. Vad tyckte han själv egentligen? Alex blev tokig på honom. Hon ville veta. Framför allt var hon nyfiken, men hon var också... sårad. Varför berättade han ingenting?

Egentligen kunde hon inte säga så, då hon själv heller knappt berätta någonting. Hon var sur på Justin för att han vågade fråga henne. Hon vågade inte fråga honom. Hon vågade in dra ur alla hans ord.

Alex önskade att hon var någon annan. Någon coolare. Någon som förtjänade att leva. Hon var ju bara Alexis. Alltså ingen.

Stephanie gillade Justin äckligt mycket. I början var det just äcklig. Alex visste det. Hon hade vetat det hela tiden. Justin skulle svika Stephanie. Gud, hon skulle bli så fruktansvärt förkrossad. Alex behövde verkligen ta ett allvarligt snack med henne, innan hon skulle få veta att Justin varit otrogen.

Alexis var osäker. Skulle hon berätta det för sin bästa vän? Det var ju bara ett ord. Hon var själv rädd. Tänk om Justin skulle få veta att hon skvallrade. Det var Alex han hade kysst. Han skulle såklart skvallra tillbaka. Egentligen var det ju lika mycket Alex fel som hans.

Alex var bara självisk. Stephanie förtjänade att få veta. Hon var världens bästa vän. Hon var Alex enda vän. Det var just därför Alex valde från och med den sekunden att hålla tyst om det. Någon gång skulle det komma fram. Sanningen kom alltid fram. Kanske inte i dag. Kanske inte i morgon. Bara i framtiden.

Jag är bara någon bland miljarder andra.

Alexis undrade hur det skulle bli. Vad hade framtiden planerat för henne? Alexis trodde inte på bestämda möten. Allting som skedde hade inte en mening. Vad är meningen med att vinna en chokladkaka liksom? Hon trodde inte på ett bestämt öde. Man väljer själv och de val man gör förändras samtidigt som man själv gör det. Det var bara en tanke, egentligen en riktigt stor sådan. Det var bara en fråga, ännu en i livets gångar. Alex undrade hur det skulle bli när hon mötte Justin igen. Skulle det vara stelt? De kanske inte ens någonsin mer skulle ses. Borde Alex vara glad över det?

Bara var ett ord, ett sjukt smått ord. Fyra, ynka bokstäver. Mot världen var bara ingenting, inte ensam. Bara var så stark att det kunde krossa allting. Det kunde krossa en själ, ett hjärta, en människa. Bara var förnedrande. Var det någonsin bra?

Inuti Alex virvlade blandade känslor. Hon, både mot sin vilja och mot sitt vägrande erkännande, tyckte om Justin. Det var dåligt. Det var riktigt jävla dåligt. Hon visste att han inte tyckte detsamma, han lekte ju bara med henne. Hon visste att han var en äcklig, otrogen typ. Han hade hur jävla många tjejer som helst i sin hand.

Alex ville bara sätta sig i ett hörn och gråta. För evigt. Hon var bara någon i hans värld. Hon önskade bara en sak. Hon önskade bara att hon var den enda han egentligen såg.

Varför förnekade hon allting hon egentligen hade sett? Justins blickar, de hade varit riktade mot henne, eller hur!? Visst log han lite extra länge mot henne!?

Hade hon haft fel? Men hon hade ju sett det... Eller hade hon? Alex blev bara mer och mer osäker. Det fanns en teori som tyvärr såg ut att stämma alldeles utmärkt. Man såg det man ville se.

Allting du ser är ett enda stort bara. Du blir han som säger hur det ska vara. Du höjer upp det på din egna skala men allting du ser är ett enda stort bara.

Allting du ser är ett enda stort bara. Du blir han som säger hur det ska vara. Du höjer upp det på din egna skala men allting du ser är ett enda stort bara.

Nej, nu fick hon fan skärpa till sig. Vad satt hon där och lipade för? Justin förtjänade inte hennes tårar. Ingen gjorde det. Hon var ju bäst. Nej, nu fick hon fan ta och lägga av med gråtandet. När man hette Alexis Jones drömde man inte om kärlek. Man drömde om hur man skulle göra för att bli en bättre fotbollsspelare.

På tal om fotbollsspelare, hon kanske borde börja umgås mer med Liam? Han var snäll. Han... brydde sig. Då slapp Alex tänka på Stephanie också. Hon kanske kunde få ha roligt i sitt liv för en gångs skull. Hon kanske kunde bli en bättre fotbollsspelare.

Alex tänkte gå och leta fram sin mobil, då hon kom på att den fortfarande inte låg i hennes händer. Justin. Hon skulle alltså bli tvungen att hitta honom, innan Stephanie fick någonting veta. Hur skulle Alex någonsin kunna förklara för Steff att hon umgicks med Justin!? Uh, nej, det gick inte. Alex... ville inte. Hon... Hon... Gillade. Honom. ... Inte! Inte. Ja, precis. Hon gillade honom inte.

Flickan svalde. Detta kanske skulle bli svårare än vad hon hade trott. Att undgå Justin var hennes plan. Hon behövde inte en otrogen pojkvän i sitt liv. Alex hade det... bra som det var, jupp.

Kanske kunde hon ta hjälp av just Liam? Som sagt, han var snäll. Alex var inte intresserad över att vara hans flickvän, eller älskarinna, eller vad han nu ville kalla sina tjejer för. Hon ville ha hjälp. Om hon gick till Justin själv hade han alla möjligheter att trycka ner den sårade flickan ännu mer. En Alexis med en snäll pojke vid namn Liam vid sin sida var starkare. Mot de två kunde Justin fucking Bieber ingenting göra.

Frågan var bara hur hon skulle få tag på honom.

Att bara leta upp någon. Att bara finna den rätta. Det lät så lätt. Det var fan inte så jävla rätt. Först var man tvungen att leva sig igenom varje dag. Det var en utmaning i sig. Bara en dag, en dag till. Det var fan inte bara en dag till. Det var veckor, månader, år. På ett år gick det trehundrasextiofem dagar. Bara en dag till.

För Alexis borde det där med dagarna inte vara så betydande. Hon var bara lycklig, glad och mådde bra. Ha, det kunde hon fortsätta att intala sig själv om. Ingen annan såg kriget inuti henne. Hon själv blundade för det. Det var bara en liten oviktig sak. Bland de trehundrasextiofem dagarna spelade det väl ingen roll om en dag inte var perfekt, eller två, eller tre...

Någon annan dag. Bara inte i dag.

Varför hade hon inte varit lite mer närvarande och tagit den där dumma mobilen i går när hon stötte på honom. Det måste ju vara han som hade den. Om han hade den, varför sa han då ingenting? Han kanske gjorde som Alexis, glömde bort det. Hon var så upptagen av hans... läppar. Den himmelska, pirrande känsla var fortfarande kvar inuti henne. Hon log större och större när hon- Vad höll hon på med? Hon gillade inte honom. Just det. Fan också.

Stephanies pojkvän, Stephanies pojkvän, repeterade hon i sitt huvud. Alex behövde bara hålla sig undan från honom, från de båda, så skulle allting snart bli som vanligt igen.

Att ännu en gång träffa pojken kändes så jäkla fel att det blev spännande rätt. Alex satt och log. Det var spännande, för hon gillade ju honom. Det var, på något lagom omvridet hörn, roligt att Stephanie inte fick något veta.

Alex undrade hur hon skulle göra. Hon kunde inte smsa eller ringa honom, för utantill kunde hon inte hans nummer. Hon kunde inte gå hem till honom. Ville gå hem till honom gjorde hon inte heller. Tänk om hans mamma öppnade... uh. På något sätt hade hon lyckats att komma in vid två helt fel tidpunkter, och såklart hade hon misstolkat allting. Alexis undrade, fortfarande, hur Justin hade upplevt situationen. Tyckte han att det var pinsamt och jobbigt, eller skrattade han bara åt incidenten? Alexis tyckte att det var... förnedrande. Hon kände sig slampig och äcklig. Det var fotfarande en mega-kändis vi pratade om här. Även om hans kanske inte utnyttjade att tjejer föll för hans underbara personlighet, hans mjuka skratt och glittrande ögon... Eh, uh. Hm, ja, han var bara en känd person med en överbeskyddande mamma. Ibland önskade Alexis att hon också hade en mamma som brydde sig, på riktigt.

Bara var väl inte så farligt egentligen. Inte om man visste vad det betydde, och hanterade det rätt. Bara. I fel händer blev det katastrof. Alex var bara någon. En liten ensam flicka som blivit förstörd inifrån. Hon var bara en flicka som ingen älskade. Hon var bara en flicka som en världsartist förälskat sig i.

Livet var bara någonting. Balansen var det viktigaste. I obalans blev det som det nu visades. Den största skärmen av de alla visade. Obalans. Ur form. Fel. Tvivlande. Frustration. Tvekande. Skakande. Smärtsamt. Obalans.

Livet var bara någonting jävligt jobbigt. Vem orkade bry sig. Vi alla brydde oss bara om oss själva. I Alexis liv var hon viktigast. I Alexis liv var hon svagast. Hon var bara ensam.

I fel händer blev bara katastrof. Självmord var bara någonting.