A Little Thing Called Love

- Pizza!

- Så vad väntar vi på? Svarade jag snabbt och slängde en hungrig blick på pizzan. Mums.

- Hungrig? Ryans mamma skrattade åt mig. Jag nickade ivrigt. Hon nickade åt platserna kring bordet, så Ryan, jag och Ryans mamma satte oss ner. 

- Var så goda. 

Jag hann först till spaden, gav Ryan en flinande grimas och sedan högg jag in i den underbara matskapelsen.

Den natten drömde jag samma mardröm som jag hade drömt en gång tidigare. Jag visste det för att jag kom ihåg den. Den var den värsta drömmen jag någonsin hade haft. Förra gången handlade det om Nathan. Jag visste ju att han hade haft ihop det med någon tjej, vid sidan om mig. Men nu... Nu var det värre. Jag såg Selena, Selena Gomez. Hon liknade min älskade Serena lite och det gjorde inte precis saken bättre. Men denna gång var det inte Nathan som var min huvudperson. Justin. Änglalikt vacker var han också. Uh. Jag stod på en strand, såg honom en bit bort, började springa, log sådär patetiskt som i alla värdelösa kärleksfilmer. Skillnaden var att detta inte var någon kärleksfilm, i alla fall inte åt min fördel. Han bara stod där, och sedan kom hon och jag bara... Han kysste Selena. Varför gjorde han det? Varför tyckte han om henne? Varför behövde hon vara så perfekt? Det var ju jag som skulle vinna. Detta var MIN dröm. Sedan tittade han på mig, log sådär underbart så att jag typ dog. Jag dog faktiskt sedan, fast inte av hans leende. Han... Han högg mig med sin yxa... Sedan vaknade jag, i full panik och lagom svettig. Trevlig stark på helgen.

 

Helgen skulle inte precis bli bättre. Det började med att jag lyckades somna om, försova mig till dansträningen och kom insläntrandes när det var typ 10 minuter kvar. Min tränare var lagom glad.

- Du vet hur viktigt det är att komma på alla repen just nu.

Jag hatade min tränare. Hon skällde inte, hon tittade bara så där besviket på en... 

- Jo, jag vet. Försov mig som sagt... Sa jag och undrade hur många gånger jag hade påpekat det och hur många gånger som jag skulle behöva säga det till. Min tränare hade även en tendens att bara höra det hon själv vill höra. I detta fallet - "Jag är sämst, du borde ringa mina föräldrar och berätta att jag inte borde få dansa kvar". Fast planen tog ju stopp redan vid föräldrargrejen... Min tränares personlighet sög verkligen.

Salen tömdes plötsligt, för vips så hade de där tio minuterna som var kvar pratats bort. Min tränare stönade högt. 

- Se nu var du har gjort! Skällde hon. Jag kände att det drog i mungiporna och mina ögonlock drogs ihop. Under de närmaste sekunderna fick jag påminna mig själv om att vara lugn. Våld löste ju ingenting...

Min tränare tittade sig irriterat omkring i salen. 

- Om jag inte hade så bråttom iväg skulle jag ha visat dig dansstegen själv.

Hon tittade sträng på mig.

- Men du och Serena är ju bra kompisar så... Serena! 

En lagomlång tjej i balettkläder satt på golvet och stretchade.

Hon var den enda som fortfarande var kvar. Hon lyfte upp blicken när hon hörde sitt namn, kollad först tomt på mig och sedan vidare mot tränaren. De samtalade om någonting. Jag lyssnade inte för att jag var fullt upptagen med att tänka på hur mycket jag saknade den där tjejen på golvet, hur mycket jag saknade oss...

Serena reste sig upp och kom fram till oss. Hon gav mig inte en blick. Hon tittade på tränare, sa någonting och sedan några minuter efter var det bara jag och Serena kvar i den stora salen.

- Så... Började jag, harklade mig.

- Hur är det med Chad? Jag log, försökte göra någonting... Liksom. Ja... 

- Bra. Svarade hon kallt. Jaha, alltså inget småprat. Jag suckade inombords. Detta skulle inte bli lätt...

- Vi börjar med hip hop, Fortsatte Serena bestämt. Hon drog på sig ett par mjukisbyxor över sina tights samtidigt som jag tog av mig jacka och skor. 

- Följ mig, Sa Serena och tog position. Jag ställde mig en bit bredvid och tittade in i spegeln, mötte min bästa väns blick för ett ögonblick innan hon tittade bort. Sedan började hon att dansa.

 

- Såhär? Sa jag för säkert åttonde gången, och sedan visade jag och gjorde fel även det åttonde försöket.

- Men, Trina! Skärp dig! Serena låg seriöst ner på golvet och dog. Jag trodde inte ens det var möjligt att skratta så mycket. 

- Men vafan, Stönade jag hjälplöst och kipade efter luft.

- Det går inte! 

Serena samlade sig lite och reste sig sedan upp. 

- Du... Sedan skrattade hon lite till, torkade bort några tårar. Så fort hon reste upp blicken, såg hon spegeln. Det betydde alltså att hon även såg mig. Där var det kört. Skrattet utbrast ännu en gång i den ekande salen.

- Serena! 

- Ja.

Skratt.

- För-

Skratt

- låt.

Jag lipade mot henne.

- Så kul är det faktiskt inte.

- Joho du! Precis lika roligt som när du ramlade ner i dammen i somras.

Serena flinade och jag grimaserade vidare.

- Det var inte särskilt kul det med dammen heller, Muttrade jag. 

När Serena slutat att skratta blev det tyst. Vi stod en stund och bara tittade på varandra, sedan...

- Förlåt.

Jag grät i Serenas famn och hon grät i min. Hur jävla länge vi grät har jag ingen aning om. Trots att jag inte var någon naturvetare på något plan, förstod jag chocken i Serenas kropp. ena minuterna fullt inställd på skratt och andra minuterna fullt inställd på sorg... Inte särskilt normalt. Men hallå, det var Serena vi snackade om! Min Serena. Ingenting skulle alltså vara normalt.

- Jag har saknat dig så mycket!

- Jag har saknat dig mer! 

Vi grät medan, under och efter vi pratade. Quite insane...

Efter ett tag släppte vi taget om varande, log lite sådär smått generat. 

- Jag ska på fest med Chad i kväll. Ska du med?

Jag nickade. Jag log. Jag var glad. Serena log tillbaka, gav mig en snabbt kram till och sedan tog hon position mot spegeln. Vi log mot varandra genom den. Båda förstod ju, allting skulle bli lika perfekt och bra som förut. 

- Okej, så här gör man, Fortsatte Serena och gjorde världens konstigaste hopp åt höger. Hur konstigt det än var skulle jag göra det, så jag koncentrerade mig, spände mina få muskler och hoppade precis likadant som min allra bästa vän i hela världen precis hade gjort. Om ni frågade mig lyckades jag ganska bra, men om ni frågade Serena... Okej, hennes hopp var på en helt annan nivå.

---

OMFG jag skrev nyss ett kapitel på ca 30 min! Märks det att jag inte har skrivit sedan jullovet? Svar: ja. Förresten, otroligt att jag fortfarande har besökare fastän ingen uppdatering :) Tacksam, tacksam!

 

Men nu ska jag sova i min obäddade säng och tagga morgondagen. Full träning på G!

Justins perspektiv
- Hej, Trihana. Varför lät jag så jävla osäker för? Kom igen, Justin. Skärp dig. Vill du ha tillbaka henne, eller? Sluta vara så jävla feg då.

Jag såg hur förvånad hon blev. Men...? Inget skrik, inget gnäll. Det gjorde mig seriöst överraskad av att hon inte stängde ner datorn. Hon bara satt där, stilla, precis lika vacker som vanligt, och väntade...? Jag harklade mig, fick väl säga någonting då. Det var oartigt att bara stirra, även fast jag gärna hade velat göra det istället för att stamma fram några helt knäppa ord.

- Så... Började jag.

- H-hur är det?

Seriöst, Justin? Jag tittade ner på mina fingrar, tittade åt sidan, tittade på tangenterna och tittade sedan på Trihana igen. Seriöst? Jag svalde.
- Bra? Hennes svar blev mer som en fråga. Hennes röst var så fin att den fick mig att rysa, men hennes ton var så kall att den fick mig att vilja gråta.

- V-vad har du gjort i veckan då?
- Inget särskilt, Svarade hon snabbt, tittade fortfarande bestämt på mig.

Nähä? Tänkte jag och suckade. Hon hjälpte ju inte precis till... 
- Jaha. Kul. 
Plötsligt kände jag att någon drog ur mig från stolen. Denna någon flinade mig sekund efter rakt upp i ansiktet.
- Justin, viskade han bestämt.

- Skärp dig! Han skakade om mig innan jag satt på min plats igen, vid datorn. Förvånad tittade jag åt sidan. Ryan  låg i sin säng på väg att ta på sig hörlurar, med en tidning i handen. Sedan tittade jag på datorn igen.
Okej, Justin. Kom igen. Du klarar det.

- Du... Förlåt. Sedan kom tårarna. När en tår kom kom det alltid flera. Tårar var som en flock, behövde alltid hålla ihop. Jag såg, genom mina immade ögon, att Trihana svalde.

- Va? Svarade hon hest. Hon hade nog inte förväntat sig en ursäkt. Jag undrade var det var som hon hade förväntat sig.

 - Jag bara lämnade dig. Fattar inte hur jag kunde vara så dum. Jag borde ju ha ringt dig direkt! Eller sprungit efter dig, eller nått. Jag borde ha suttit bredvid dig på den där bussen.

Jag tog ett djupt andetag. Fortfarande hade jag min blick uppe, på Trihana. Hon sa ingenting, men hon tittade på mig. Hon lyssnade. Det var den enda jag kunde begära. 

- J-Jag tycker ju så himla mycket om dig. 
Fortfarande inget svar. Min röst kändes ostadig, men jag ville ändå få ut mig de tre orden. Jag kollade ner på mina darrande händer och sa:

- Jag älskar dig.

- Justin.

Jag kollade upp, med mina patetiska tårar i ögonen. 

- Ja? Svarade jag och min hesa röst.

- Jag vet.

Hon visste... Vänta, visste vad?

- Du vet vad?

- Att du älskar mig. Hon suckade. Hon var uttråkad. Jag andades ut. Jag trodde att hon menade det andra, det om... Addison. Tänk om hon visste...

- Jaha... Det ja.

- Vad trodde du att jag menade?

- Inget! Svarade jag snabbt.

- Ingenting alls. Jag skrattade så där fult, och falskt.

Smart, Justin, verkligen. Nu misstänker hon ju ingenting alls. 

- Så... Hur är det med Serena då?

Det verkade vara det enda smarta att dra upp, för plötsligt hade vi någonting att prata om. Trihana kunde berätta om Serena, och jag kunde förstå. Trihana kunde berätta. Jag kunde för första gången under samtalet bara sitta och lyssna. Att deras vänskap var ute på hal is, det kunde jag inte tro på. De två var så tajta.

- Antar att du får köra som jag.

Trihana tittade oförtåeligt på mig.

- Mat. Mat är min bästa vän.

- Yeah.

Jag såg allt skrattet som var på väg precis innan hon började att prata. Det fick mig att le. När hon log så log ju jag.

 

Vi pratade inte så länge till. Trihana berättade att hon skulle gå i skolan igen och jag berättade att jag skulle komma tillbaka till USA. Snart. Det fanns bara några saker jag skulle fixa här först, i Kanada. Nathan och Addison var involverade. Det skulle bli svårt och jobbigt, men det skulle totalt vara värt det. Jag tänkte på Trihanas leende. Ju mr jag tänkte på det, desto mer ville jag se det.

- Lovar du att vi ses sen när jag kommer tillbaka?

- Ja. Trihana log.

- Direkt?

Trihana skrattade.

- Ja, jag lovar! Direkt! 

Jag log.

- Jag kommer och hämtar dig med häst och vagn på flygplatsen!

Jag skrattade.

- Det behövs inte, sötnos. Jag kommer hoppa ut från flygplanet när jag ser ditt hus och sedan landa i dina armar. 

 

När jag stängde ner datorn log jag, även om det kändes tomt. Det kändes bra inom mig. Inga skakande känslor, oroande om hur Trihana egentligen kände för mig. Jag kunde fortfarande få henne att skratta. Genom skratt kom jag långt. Det var bara ännu en lärdom. Man kunde inte få nog utav dem.

- Har kärleksparet pratat klart nu? Ryan dök upp bakom mig. Jag vände mig om och nickade, log.

- Åh, så gulligt.

Jag skrattade åt honom.

- Vad?

- Du är så kär, Svarade han med en töntig röst och gjorde låtsades pussas. Jag slog till honom på armen.

- Aj! Stönade han, men skrattade. Jag log bara.

- Jag är glad för din skull. Ryan gav mig en klapp på axeln.

- Thanks, bro'. 

- Men du Justin...?

- Mm.

- Försten ner till köket! Ryan kutade iväg.

- Vänta! ... Va? Tillslut började även jag att springa.

- Mat! Ropade Ryan efter sig. 

- Din favorit!

- Menar du...? Flämtade jag efter honom.

- Ja, Justin, Sa Ryan mellan andetagen när jag hade sprungit ifatt honom.

- Pizza!

- Så vad väntar vi på? Svarade jag snabbt och slängde en hungrig blick på pizzan. Mums.

- Hungrig? Ryans mamma skrattade åt mig. Jag nickade ivrigt. Hon nickade åt platserna kring bordet, så Ryan, jag och Ryans mamma satte oss ner. 

- Var så goda. 

Jag hann först till spaden, gav Ryan en flinande grimas och sedan högg jag in i den underbara matskapelsen.

- JA?
Det var morgon, runt tio, trodde jag. Mitt i djupaste drömde ringde min mobil. Dum som jag var hade jag bara slängt den precis bredvid sängen. Gårdagen hade blivit... lång. Nej, det var inte alls som ni trodde. Det var bara en liten fest, bara några glas. Inget farligt. Jag var bara trött. Min jobbiga ringsignal hade inte precis hjälpt mot den dundrande huvudvärken som började att bombade mitt huvud så fort jag öppnade ögonlocken. 
- Hej, Trihana. Det är jag.
Jag? 
- Aj! Smarta jag snubblade på historiaboken när jag skulle resa mig upp från sängen. Smärtan som bultade i svanskotan var inte precis tillfredsställande.
- Trihana? Rösten lät orolig. Det var då jag förstod vem det var som ringde.
- Ryan? Svarade jag överraskat.
- Ja. Han skrattade nervöst.
- Vad händer?
Jag berättade om min dumma historiabok. Efter att Ryan skrattat lite var han inte sen med att påpeka att boken inte kunde ha lagt sig där själv. Dumma killar, skulle alltid ha rätt.

- Jaja, Protesterade jag surt, sur över att ha blivit slagen. Ryan skrattade.
- Hörru, jag saknar dig, Fortsatte han sedan, sådär plötsligt. Det var typiskt Ryan att säga något helt sådant där konstigt som egentligen inte passade in. Jag skrattade åt honom och svarade sedan:
- Jag saknar dig med, buddy. 

Vi började naturligt, pratade lite om allt möjligt. Vädret, skolan och livet. Faktum var att vi faktiskt pratade om livet, ordet livet. Vem kom på det egentligen? Det slut fick jag nog av det uttråkade snacket(Ryan visste precis hur han skulle få mig att börja tala), så jag avbröt min kära vän mitt i en mening.

- Seriöst, Ryan.

- Vadå? Svarade han oskyldigt. Jag såg hans skyldiga flin framför mig.

- Kom igen. Livet? Vem fan bryr sig om vem som kom på det?
Ryan skrattade ljudligt och glatt.

- Jag slår vad om att det inte var därför som du ringde.

- Yeah, you're right. Ryan harklade sig.

- Ville bara prata lite om Justin.

- Åh nej, Avbröt jag snabbt. Här skulle det minsann inte pratas om Justin, nej. Han fanns inte i min värld, hade aldrig funnit, skulle aldrig finnas. Precis så var det, ja.

- Justin? Vilken Justin? Försökte jag.

- Bra försök, Trina. Ryans röst blev plötsligt mycket allvarlig.

- Jag pratar såklart om pojken är så obeskrivligt förälskad i dig att han typ snart kommer hoppa ut för ett stup.

Jag skrattade högt. Justin skulle aldrig göra någonting sådant, inte för min skull i alla fall. Kanske skulle han göra det för Selena. Vad fan visste jag om deras relation? De låg säkert och hånglade ihjäl sig på någon strand i Mexico, eller nått. Förresten så brydde jag mig inte. Inte alls. 
- Trihana... Ryan suckade. Just det, det var han som sa någonting senast.
Hm, tänkte jag. Säg någonting, din tröga hjärna. Nu.

- Jaha?

Seriöst, Trina? Seriöst? Jaha? Jag behövde verkligen skaffa mig en ny hjärna...
Ryan suckade.

- Trina, jag är Ryan, Ryan Butler. Din bästa vän! 
Jag log.

- Jag är inte Justin. Jag är inte Chaz. Jag kommer inte att skvallra om allting du säger. 
Jag skrattade när jag förstod att han menade att Chaz skvallrade om allt. Det är faktiskt sant... Det var också sant att jag visste att jag kunde lita på Ryan.

- Ja, förlåt. Jag suckade. Varför var det så svårt att tala öppet om sin känslor nu igen?
- Vad vill du veta då?

Ryan Butler. Den lilla snorungen hade fått mig att gå till datorn, skriva in mitt lösenord till Skype och sedan svarat på Ryans videchattförfrågan. Hur fan orkade jag? Hur som helst, men mobilen undanstoppad var det svårare att prata med Ryan. Jag saknade honom så mycket. Jag saknade hur allt brukade vara. Pizza, bio, inget pluggande, skolka, IG på alla prov... Vilka härliga minnen.

Ryan vinkade glatt åt mig och jag vinkade glatt tillbaka.
- Jag vill se dig när jag hör dig säga det, Började Ryan.

- Säga vad? Spelade jag. Jag hatade när folk visste mer om mig än vad jag själv visste. Jag hatade särskilt Ryan  när han hade så jävla rätt också.

- Om jag säger Justin Bieber, vad tänker du då?

- Inget, Svarade jag snabbt, lite tveksamt. Båda min snabbhet och min ton i rösten blev helt fel. Ryan log. 

- Sluta vara så jävla nöjd, Klagade jag. Ryan flinade vidare.

- Justin Bieber, Fortsatte han. Jag suckade.

- Snäll? Jag vet inte. 

- I think both you and I know... 
- Söt?
- Bättre kan du.
- Men okej då! Helt otroligt sexig, underbar, gosig, snäll, fantastisk.

Ryan log nöjt.

- Och vad känner du när du ser honom?

- Vadå känner?
- Trina...

Jag suckade. Seriöst, jag hatade den där grabben. Han såg så jävla nöjd ut också. Varför var han ens min vän?
- Jag känner mig...
Jag svalde, kunde liksom inte säga det. Det kändes fel att säga det till Ryan. Det kändes fel att säga det i en situation som denna. 
- Du känner dig...?
- Levande. Typ. 

- Utveckla svaret lite, tack. 
Jag lipade åt Ryan som skrattade. 
- PirrigKärFörälskadOtroligGladHeltJävlaOtroligtGladOchMittLivBlirFantastiskt typ. Jag sa orden så snabbt att knappt ens jag förstod vad jag sa.

Ryan skrattade.

- Va? 

- Kär. 

Ryan log.

- Typ.

Ryan log fortfarande.

- Älskar du honom?

- Va? Ryans fråga var så plötsligt. Min tunga fastnade i halsen. Jag kunde inte prata. Snart kunde jag väl inte andas heller.

"Ring 901, någon. Trihana håller på att dö här inne!"

Undra om Ryan skulle förstå mina patetiska rörelser med händerna i hopp om kommunikation utan rösten gåva.

- Det kanske du inte vill säga till mig? Du kanske vill berätta det för honom först?
Va? Jag fattade seriöst ingenting om vad Ryan pratade om.

- Det kan du få göra, för han är här.

DUBBEL-VA!?
Plötsligt reste sig Ryan upp från hans plats vid skrivbordet. Istället tog en annan kille över hans plats. Justin.

- Hej, Trihana.

Jag svalde hårt. Hade han hört allting?

---

Happy now, L? ;)

Jag fångade in orden, funderade över dem. Sedan tittade jag på honom. Sedan tittade jag på hans blick. Det var samma blick.

---

Det gick sekunder, minuter och timmar. Allt från det där ögonblicket tills nu var obetydligt. Justins blick. Lögnen, eller sanningen. Eller var det lögnen som var sanningen? Hur skulle jag kunna veta när alla bara vägrade att berätta sanningen? Varför behövde jag lista ut allting själv? 
Jag hade inte pratat med honom sedan festen. Jag tyckte väl att om han hade någonting att säga kunde han väl säga det. Det var inte jag som var hemlighetsfull. Det var inte jag som höll på att viska de mest gulliga sakerna, och sedan ge mig den där blicken. Lögner. Han fyllde mitt huvud, mitt hjärta, mitt hopp, med lögner. Hur fan skulle jag kunna tro på någonting han sa?

Det kändes som flera år fastän att det knappt var en vecka. Jag undrade vad han gjorde, och vem han gjorde det med. Jag undrade vad han tänkte, och vem han tänkte på. Att man kunde sakna någon så mycket som jag saknade honom. Egentligen ville jag bara skicka iväg ett sms, skriva att jag inte brydde mig om vad han gjort,

bara han kom till mig och gav mig en puss. Annars skulle jag dö. Det kändes så. Ett liv utan Justin. En vecka utan Justin. En sekund utan honom var ett helvete.

Jag hade valt att fokusera på dansen. Den senaste veckan hade jag tränat typ varje dag. Det gick riktigt bra faktiskt. Dans. Det var så lätt att släppa allt och bara... dansa. Sporten var mitt liv. Och Serena. Ja... Vad skulle man säga? Vem hoppade på mig så fort jag kom hem, så fort jag klev av den där bussen? Aldrig att jag tänkte åka med Justin. Han fick inte ens veta vad jag tog vägen. Förresten så brydde han sig säkert inte om att jag försvann. Då kunde han ju öppet hångla med Selena, eller vilken annan brud han nu dolde för mig. För jag visste ju att det var någonting, någonting som inte var bra. Serena var i alla fall den första person jag såg när jag kom tillbaka till staden. Hon log, fejk log. Hon var glad att se mig, det var därför hon ens försökte, men ändå visste hon att någonting var fel. Serena visste att det var jag som var fel. Trihana. Det var fan alltid mitt fel, i hennes ögon. Kunde hon inte sluta hacka på mig? Det var precis det jag sa till henne. Hjälpte det? Nej. Istället fick jag ännu en person emot mig.

 

Det var en varm vårdag. Första dagen det inte regnade, typ. Och här satt jag. På en bänk. Hopplös. Jag kunde för fan lika väl gå och ta självmord. Det kändes så nu i alla fall. Mitt liv var hopplöst. Hela jag var hopplös. Vad skulle jag göra? ... Vad jag skulle göra vad väl ganska uppenbart. Men att gå från tanke till handling var svårare än väntat, mycket svårare.
- Trihana?

Jag tittade upp, blev förvånad, men lite glad. Fast det var inte någon av de personerna jag ville se som stod där.
- Chad, Mumlade jag som svar. Snygg-Chad...

Det kändes stelt. Vi hade ju liksom aldrig riktigt snackat, och nu helt plötsligt dejtade hon Serena. Min bästa vän. Jag var jävligt avundsjuk på henne. Man kan tro att det berodde på Chads snygghet(hehe...), men förvånansvärt inte. Helt plötsligt så var det någon annan som i mina tankar var snyggare. Justin. Jag var avundsjuk på Serena för att hon hade någon som tyckte om henne lika mycket som hon tyckte om den personen. Det kunde jag bara drömma om.
Vi pratade lite vardagliga först, ni vet, om vädret och sådant. Vågade man påstå att det var trevligt? Eller blev jag då det jag fruktade mest, en lögnare? Okej, det var väl lite trevligt då, tills att han började prata om Serena.
- Du fattar väl att Serena saknar dig? 
Jag svarade inte. Kunde inte. Vad skulle jag säga?
- Du måste ju prata med henne!
- Men hon behöver inte mig, Mumlade jag lite bortkommet. 
- Don't you get it? Svarade Chad, bestämt men i lugn ton.
- Ni är bästa vänner, Trina. Kom igen! Ni två gör fan allt tillsammans! Jag klarar inte av att se henne ledsen.
Jag suckade, hatade att ha fel, hatade att jag alltid behövde ringa först.
- Fine.
Chad mjuknade till. 
- Bra. Han log. Sedan reste han sig upp från bänken. Jag följde honom med blicken.
- Förresten, Började han, log ett sådan där pojkaktig, härlig leende. Jag blev genast påmind av du-vet-vem. 
- Det är nog någon annan du behöver prata med också.
Jag tänkte genast börja protestera, och samtidigt låtsas som att jag inte alls förstod vad han pratade om, eller att han inte förstod vad som hade hänt och vad som skulle ske.
Chad fortsatte:
- Trina, jag dömer dig inte. Kom ihåg, Serena har berättat ALLA dina hemligheter. Chad flinade glatt. Jag gav honom en sur min. Jag var sur redan då jag inte fick protestera. Förstod du hur sur jag blev sedan då!? 
- Jävla unge.
Chad skrattade, men fortsatte sedan glatt:
- Nu har du en anledning att prata med henne, eller hur!?

När Chad hade gått drog jag fram mobilen, var bara tvungen. Jag var tvungen att se honom. Det första som kom upp var Twitter. Twitter. Justin hade Twitter. Jag klickade mig snabbt fram till hans konto. Behövde. Veta. Vad. Han. Gjorde. Nu. Kunde. Jag. Ringa. Frågetecken. 
Svaret blev nog nej. Nej för alltid. Inte efter vad jag hade läst. Det var en text postad, och under texten fanns där en bild.

"Leaving USA for a while. Will miss my friends xx"
Han hade inte ens sagt adjö, den fegisen. Han kunde fan gå och knulla sin jävla Selena om han så ville det. Mig var i alla fall färdig med.

Justins perspektiv
Jag tittade ut genom flygplansfönstret, undrade när jag skulle semarken, asfalten, igen. En, två, tre timmar. Det var nog ungefär dubbelt så många till. Kul. Verkligen. Jag kunde inte sova heller, för så fort jag stängde ögonen såg jag ju henne, och hennes min. Aldrig någonsin hade jag känt mig så dum. Justin Bieber? Vem fan var han? Om någon frågade vad jag tyckte om honom skulle jag fan säga att jag hatade honom. Det gjorde jag, hatade honom. Det var han som hade ställt till allt det här. Allt var mitt fel. Jag önskade att jag vore någon annan. Jag önskade att jag inte kände Nathan. Ingen av mina önskningar gick att ändra på. Om mamma såg mig nu skulle hon ha slagit mig på fingrarna, eller nått. 
Man ska vara tacksam för vad man har. 
Men mamma, säg mig, hur kan man vara tacksam för någonting man precis har förlorat? Troligen för alltid. Hur skulle våran relation någonsin ändras och bli densamma igen? Varför berättade jag inte bara sanningen? Några dumma kommentarer... Nathan fick mig att inte berätta. Han pressade mig, sa att Trihana skulle hata mig för alltid om jag inte sa någonting. Kanske skulle det ändå vara bättre än det här. Nu visste jag ju inte. Jag var för feg för att våga höra av mig. Hon verkade fortfarande arg, eller så ville hon inte veta av mig. Vem kunde klandra henne? Jag tyckte inte heller om mig själv. När planet lyfte var det nästan så att jag ville springa fram till piloten, ta över kontrollen och störta i närmaste byggnad. Men det vore inte rättvist. Det vore inte rättvist mot piloten, hans familj, byggnaden och alla mina fans. Ibland var jag bara som en rekvisita. Bara någon som fanns som alla kunde ta lite ifrån. Trihana var det som fick mig att känna, brinna, leva. Jag saknade henne.
- Jag älskar dig, Viskade jag tomt i luften i min ensama loge i flygplanet och lät tårarna rinna ner för mina kinder.
- Jag älskar dig, Trihana.

 

Och så rullade ännu en jävla tår ner för min kind. Det värsta var att jag visste att det inte var den sista.

- Trihana. Han greppade tag i min hand. Jag visste redan innan jag tittade att det var han. Det fanns som sagt bara en enda person på den här festen som envist inte kallade mig för Trina. 

Han vände mig om, kollade milt på mig. Jag gav honom en kort blick. Det var allt han fick. Jag kollade ner i marken. Justin smekte bort min tår. 

- Jag älskar dig.

Jag tänkte avbryta honom, säga någonting, försvara mig eller nått, men han höll bestämt sitt finger över mina läppar.

- Du, förlåt. Jag skulle inte ha sagt så. Jag blev bara så... Åh, jag vet inte.

Han suckade, tittade ner i marken. Förtvivlat lekte han med sina egna fingrar. Jag kände honom så väl. Han gjorde bara det när han var förtvivlad.

Sedan tittade han upp igen.

- Nathan hittade bara på allting, okej?

Jag nickade stumt.

- Lita inte på Nathan.

 

Efter allt drama och det där blev kvällen ganska lyckad ändå. Jag såg inte Nathan mer. Det var väl bra. Problemet var bara att jag inte såg Justin heller... Jag visste inte, men jag hade liksom en känsla av att Justin dolde någonting för mig. Kanske var det därför han inte var här, med mig. Kanske gömde han sig någonstans, tvingade Nathan att hålla käft genom att gräva fram lite pengar ur fickan. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna lita på honom när jag visste att det där blicken han hade gett mig tidigare inte visade på ärlighet? 

Jag försökte njuta, jag försökte ha kul. När någon märkte någonting pratade jag bort det. Skrattet tog över oron. När alla andra skrattade satt jag där, i mitten av det, vetande om att någonting var fel.

 

Jag fick ett sms ganska sent den där natten. Självklart hoppades jag på att det var Justin. Ivrigt tryckte mina fingrar på den lilla, smutsiga skärmen. Serena. Åh, gud, som jag saknade henne. Hon verkade tydligen sakna mig också, för det var just det som det stod i hennes sms. Hon saknade mig. 

Jag passade på att checka facebook medan jag ändå hade mobilen i min hand. Jag gillade några bilder, några bilder hade tagits under denna kvällen, så jag fick mig ett gott skratt när jag såg mina löjliga miner, och Serenas kommentarer.

- Vad skrattar du åt?

Från ingen stans dök Nathan upp. Det hade börjat bli en vana. 

- Inget, Svarade jag snabbt och stoppade ner min mobil i min ficka. Jag tittade bort, tittade på allting annat förutom på honom. Justins mening ekade i mitt huvud. Lita inte på Nathan... Var det verkligen Nathan jag inte skulle lita på? Eller var det Justin jag inte skulle lita på...?

Det blev tyst en stund. Jag hörde att Nathan satte sig ner bredvid mig.

- Trina.

Jag svarade inte.

- Titta på mig. Han lät bestämd, men han lät inte arg. Rösten var... mjuk. Wow, vad hade hänt med honom? Senaste gången vi stötte ihop - som varit några timmar tidigare - ja... Då hade det inte slutat bra. Nu verkade det som att han vill hjälpa mig. ... Vad fan hade hänt?

Jag vände i alla fall blicken mot honom. Okej, nästan då. Jag kom honom en hint om att han kunde prata. Jag skulle lyssna.

- Vad?

Min blick jag gav honom var någorlunda ogillande. Nathan log ändå. Han var så skicklig. Han hade säkert inte ens lagt märke till min ohyggliga ton. 

- Justin är inte bra, Började han. Sedan dröjde det några sekunder innan han suckade, kanske för att han skulle låta mer trovärdig. Jag bara satt där, lyssnade, studerade pojkens rörelser. Hur kunde det någonsin ha varit han jag var tillsammans med? Han var så olik min Nathan. Den snälla, roliga charmören... 

- Måste vara lätt att falla för hans ekorrögon och oskyldiga charm. Nathan fortsatte. Han använde sig utav hånande mot Justin. Kanske hade han rätt. Jag litade inte på honom. Inte längre. Jag litade inte på vad någon utav dem sa. Jag var sur på Justin. Ändå blev jag sur på Nathan när han sa sådär. Därför avbröt jag honom.

- Säg bara vad allt det här handlar om! Snäste jag.

- Va? 

- Du vet vad jag menar. Försök inte att spela oskyldig.

Det gick några sekunder. Det svepte förbi några stela minuter. Kunde inte bara Nathan öppna sin stora trut?

- Ja, okej. Han suckade.

- Jag ska berätta då.

 

Ganska mållös var jag, blev jag. Nathan lämnade mig ensam. Det kanske inte var så konstigt, efter vad han hade kastat ut sig. Jag knappade in numret på min mobil. Det dröjde inte många signaler förrän hon svarade.

- Trina-Bina. Hon lät glad. Musiken dånade i bakgrunden. Det brast för mig och jag började att gråta. Alla känslor bara tog över. Jag fattade inte hur allt det där bara var... Varför hade jag inte sett detta komma? Fan. Jag var så dum i huvudet.

- TRIHANA!? Stella måste ha hört mina patetiska snörvlingar.

- VAR ÄR DU? Frågade hon högt så jag skulle höra trots ljudvolymen i bakgrunden. Då jag inte fick ur mig något vettigt svar fortsatte min mörkhåriga vän att prata:

- ÄR DU PÅ BAKSIDAN?

På något sätt hade jag lyckats mumla ut ett ja, så några ensamma sekunder senare var jag inte så ensam längre.

- Lilla gumman... Stella satte sig ner bredvid mig. Jag grät över hennes axel och hon kramade mig hårt. Jag kände att någon satte sig ner på andra sidan om mig. Självklart antog jag att det var Destiny eller någon, någon som Stella hade tagit med sig ut. När jag tittade upp såg Stella lika förvånad ut som mig. Hon kollade på personen. Hon kollade på någon jag var säker på att jag inte ville se. Jag begravde huvudet i Stellas famn igen.

- Go away, Mumlade jag känslokallt. 

- Nej, Svarade person bestämt. Justins röst... Jag fick det klart för mig att det var just Justin som satt där. Justins röst... Äcklet. Jag ville aldrig se honom igen. 

- GÅ HÄRIFRÅN! Upprepade jag, denna gång högre, denna gång mer trovärdigt. Jag var precis lika arg som jag lät. Kanske var jag mest besviken, och då på mig själv. Jag som trott att han varit så annorlunda... 

Jag hörde att han suckade.

- Jag kommer inte gå förrän vi har rätt ut det här.

Rätt ut det här? Hur gammal trodde han att han var? Det fanns inget som någonsin kunde bli som det en gång hade varit. Aldrig.

- Jag sa till dig att inte lita på Nathan, Fortsatte Justin med en smått ledsen ton i rösten. Jag lyfte upp huvudet från Stellas axel, torkade kvickt bort tårarna med tröjärmen.

- Och han sa till mig att inte lita på dig.

Justin kollade stumt in i mina ögon. Mina ögon utspelade inget annat än ilska. Hans ögon visade bara på sorg. Ha, ledsna ögon. Den där skulle jag inte gå på igen. Han skulle aldrig få mig tillbaka. 

- V-Vem litar du mest på? 

Var det så svårt att förstå? Mitt ex som i och för sig var bra på att skådespela, men som ändå hade brytt sig om mig, på riktigt, eller också en kille som... ja, vad fanns det att säga om honom? En lögnare.

- Den som är mest trovärdig.

Justin sa ingenting. Kanske förstod han. Det var för sent för spel. 

- V-Vad sa han? 

Jag tittade frågande på honom, den killen som fortfarande fick mitt hjärta att hoppa så där galet fort.

- Vad sa Nathan?

- Du borde veta, Snäste jag som svar. Jag kände att Stella drog i min arm, så jag vände blicken mot henne.

- Trina, Viskade hon i mitt öra.

- Ta det lugnt med honom. Stella kollade bestämt på mig. Jag blev nästan sur på hon som sa så där. Han förtjänade fan att få alla straff han kunde.

- Vad han nu har gjort, tror jag inte att han har gjort det.

- Men Nathan sa-, Protesterade jag högljutt.

- Men Trina, kollade på honom. Stella nickade mot Justin, så jag vände mig mot honom.

- Ser du inte? Viskade hon i mitt öra.

- Den stakars grabben kommer ju att förlora sitt liv om han förlorar dig. Kolla hur han tittar på dig. Är inte det där äkta kärlek? Är inte det där samma blick han gav dig, när han sa Don't trust Nathan?

Jag fångade in orden, funderade över dem. Sedan tittade jag på honom. Sedan tittade jag på hans blick. Det var samma blick.

Nathan. Fan. Vem som helst. Det kunde vara vem som helst, men så var det han. Nathan.

Jag kände att Justin fattade min hand.

- Vilken trevlig överraskning, Sa Nathan, och så log han. Usch, jag ville bara spy på honom. Jag samlade ihop mig - snarare mitt face - och sedan... ja, lät killarna göra det killar gjorde bäst. Nathan gick mot Justin för att hälsa på honom, precis som vanligt, precis som förr i tiden. Skillnaden var bara att Justin inte gjorde det samma. Jag blev stolt över Justin som gav Nathan en lagom sur blick och kramade min hand. Leendes kunde jag titta upp på Nathan igen och inte behöva oroa mig. Jag var inte ensam.

Nathan kollade konstigt på Justin.

- V-Vad gör du? Hans röst var inte osäker, den var undrande. Nathan var inte den som inte fick som han ville.

- Vad tror du? Justin var arg. Han hade all rätt att vara arg, fast jag började att undra. Var han tvungen att dra upp det här? Nu? Jag ville ju liksom inte vara med... Jag började att backa, men eftersom att Justin höll i min hand kände han det och drog tillbaka mig igen. Sedan hände det ingenting talmässigt. Det var nästan äckligt tyst. Nathan kollade på oss, på våra händer, på mig...

- Jag förstår vad som händer här, Sa han kallt. Hans röst var helt känslotom.

- Gör du? Svarade jag förvånat, förskräckt.

- Ja, Fortsatte han och vände sin blick från mig till Justin. Justin... Nathans blick ändrades från den där tomma, lite ledsna, till... Jag svalde. Jag blundade. Detta var någonting jag absolut inte ville se.

Jag trodde att han skulle ta tag i min arm, jag var liksom beredd på det. Men han gjorde inte det. Han gjorde någonting annat. 

Nathan skrattade. Han skrattade medan jag och Justin, särskilt jag, dumt glodde på honom. Jag kastade en frågade blick åt Justins håll. Han ryckte stumt på axlarna.

Nathan vände sig mot Justin när han hade skrattat klart. Nu flinade han igen - Nathan, inte Justin. Justin såg... skärrad ut. Jag slog vad om att han redan visste vad Nathan skulle spotta ur sig.

- Du fick henne tillslut. 

WHAT? Jag tittade förvånat på dem båda. Ena sekunden fick Nathan möta min kalla, chockade blick. Nästa sekund fick Justin min undrande, förvirrade blick på sig.

- Jag vet inte vad du pratar om, väste Justin hårt tillbaka. Jag kände att han kramade min hand hårdare.

- Kom, Trihana. Vi drar här ifrån. Justin började dra i min arm.

- Hörru, varför så bråttom? Nathan flinade vidare.

- Jag vet inte med dig, men jag tycker att hon bör få veta.

- Veta vad? Invände jag snabbt, nyfiken som jag var. Nathan log mot mig, hans gamla, äckliga leende.

- Inget. Justin drog i min hand. Jag tittade förvirrat på honom. Det var helt klart någonting han inte ville berätta för mig... Men jag behövde inte oroa mig, för snart skulle den där "hemligheten" inte vara så hemlig längre.

- Justin vill inte ha dig. Nathan skrattade. Jag vände snabbt blicken mot honom. Det gav honom kraft, mod, överlägsenhet. Han visste.

Nathan kollade mig djupt i ögonen när han sa:

- Han vill ha mina pengar. Vi slog vad om att han skulle få dig.

Slog vad? Vadå? V-Var allting bara på låtsas? Jag kunde inte tro det, ville inte tro det. Det var inte så att jag lita på Nathans ord. Det var det som Justin gjorde. Eller inte gjorde. Problemet var att han inte gjorde någonting.

En tår föll ner för min kind. Ingen skulle få se den. Den borde inte ens ha varit där. Men den var där. Det var någon som såg den. Den personen var den värsta man kunde tänka sig. Personen utnyttjade allt han såg. Det hade varit så förut, och det såg inte ut som att han hade ändrat på det heller. Varför skulle han? Han älskade ju att göra folk sårade. Särskilt mig...

- Vad hade du förväntat dig, bitch? Smekmånad på Hawaii?

Jag släppte Justins hand, släppte allting. Jag sa inte ens någonting tillbaka, tittade inte ens på honom. Allt jag gjorde var att springa. Springa.

 

Jag hörde att han ropade efter mig. Han sprang efter mig. Jag ville bara komma iväg, helst från honom. Det kändes som att vad han än sa skulle det inte förändra hur jag kände mig. Jag behövde få vara ifred. Tänka. Ensam. Utan Justin. 

Han fick tag i min arm och stoppade mig. Mitt hjärta dunkade hårt innanför bröstkorgen. Det var suddigt. Jag mådde illa och ville typ bara spy. Jag hörde att Justin pratade med mig, men jag hörde inte vad han sa. Mitt huvud var slappt. Hela min kropp var helt förlamad, typ. Han vände upp mitt huvudet, försökte möte min blick. Det gick inte. Jag kände att han skakade om mig, kanske var det det som behövdes. 

- Trihana. Han flämtade.

- Vad händer? 

Jag ryckte slappt på axlarna. Blinkade om och om igen med mina ögon. Kanske skulle jag vakna upp snart.

- Säg någonting, Beordrade popstjärnan strängt. 

- Hej.

- Allvarligt, Trihana.

Jag suckade, tittade upp på honom. Jag kände hur jag började komma tillbaka, mina fötter började landa på Jorden igen.

- Släpp mig, Sa jag mjukt.

- Trihana.

- Nu.

Han släppte mig. Jag vinglade till lite innan jag fann balansen. Sedan gick det bra igen.

- Så... Justin harklade sig.

- So this is how it ends?

Jag blev så förvånad att jag svalde mitt eget saliv. Va? Tänkte han inte ens förklara? Tänkte han inte ens försöka få mig "tillbaka"? Bitch. Han kunde fan dra åt helvete. Jag fattar inte hur jag kunde tillbringa så många sömnlösa nätter på grund av att jag tänkte på honom. Jag hatade honom.

- Yeah, Svarade jag bestämt. 

- Hejdå, Justin.

Och så rullade ännu en jävla tår ner för min kind. Det värsta var att jag visste att det inte var den sista.

- OH MY GOD! JAG KAN INTE FATTA ATT DU ÄR HÄR, TRINA! 

Det första som hände när vi anlände till festen var att jag blev påhoppad av mina gamla vänner. Jag var trött och ville egentligen bara sova. Efter första minuten längtade jag redan tillbaka till bilen, Justin, vår mysiga atmosfär... 

- Hur är det?

- Hur mår du?

- Har du saknat oss?

- Hur är dina nya vänner? Får vi träffa dem snart?

Frågorna vällde in. Mina älskade, gamla vänner pratade i munnen på varandra, eller snarare skrek på grund av den redan innan höga ljudnivån i rummet.

- Hörrni, ta det lugnt! Skrattade jag samtidigt som jag kramade om alla på samma gång.

 

När jag hade besvarat alla frågor kom alla påståenden.  

När tjejerna hade lugnat ner sig lite(i verkliga fallet märkt att den snyggaste killen kom), gick jag undan lite. Jag satte mig på första trappsteget från balkongen ner till gräsmattan. Bredvid mig satte sig en blond tjej. Vi liknade varandra utseendemässigt väldigt mycket, men det var värre förr. Hon hade förändrats väldigt mycket, bland annat klippt sitt tidigare långa hår till axellängd.

- Jag visste inte att du skulle komma.

- Inte jag heller. Jag flinade. 

- Blev bara så.

- Blev bara så? Min vän ifrån sjätte klass Destiny gav mig en retsam blick.

- Mm, Mumlade jag, låtsades inte alls som att jag förstod vad hon pratade om.

- Så det har ingenting med Justin att göra då?

- Nej, precis, inte alls, Svarade jag snabbt, troligen lite för snabbt. Destiny skrattade.

- Okej, jag får väl lite på dig då. Hon log.

- Men även om du är här för att träffa oss är jag bombsäker på att Justin är endast för att du är här.

Jag suckade.

- Lägg av!

Destiny skrattade.

- Det stämmer inte alls, Muttrade jag.

- Han skulle ha åkt hit ändå!

- Kanske, Sa Destiny. Jag hörde allt tvekan i hennes röst.

- Fast då skulle han säkert bara ha suttit med sin mobil och kollat på bilder på dig!

Jag log tveksamt. Destiny var snäll, och smart. Jag var också smart. Jag visste ju att det hon sa inte var sant. 

- Jag har saknat dig! Jag slängde mig i hennes famn med en sådan fart att hon nästan spillde ut sin äckliga spritflaska över mig. Vi skrattade.

- Jag har saknat dig mer, tjejen. Tro mig.

 

- Har du roligt? 

Den där rösten kände jag igen. Åh, som jag hade saknat den.

- Chaz!

- Hm, Harklade han sig.

- Jag fördedrar att bli kallad Chaz-man! 

Jag skrattade.

- Okej, Chaz-man, ge mig en kram!

Han bar upp mig i sin famn och snurrade runt. Jag skrattade av glädje. 

 

Festen fortsatte. Jag pratade med allt och inget. Seriöst, jag råkade faktiskt fortsätta att prata med en person som hade gått. Snacka om att Destiny skrattade ihjäl sig när hon fick reda på det. Chaz hade lämnat mig när han fick reda på att pizzan hade kommit... Så mycket tid var jag värd!

- Hej, sötnos.

Jag vände mig om och möttes av det finaste ansiktet som fanns. Justin. Jag log.

- Tjabba.

Han skrattade.

- Försök inte vara cool. Jag vet att du inte är det.

Jag gav honom en sur min. Han skrattade.

- I alla fall... Han verkade plötsligt nervös. Jag märkte det på många sätt. Han pillade oavbrutet med fingrarna, han drog handen genom håret och han kollade på allting annat förut på mig.

- V-Vill du dansa?

Jag tänkte skratta först, lite för att retas. Dock ville jag inte verka elakt, då jag nickade bara, och log.

- Åh, Sa Justin, helt klart lättad.

- V-Vad bra.

Jag skrattade nervöst och fattade sedan handen han höll ut åt mig.

Han snurrade in mig i sin hand och tog sedan ett stabilt tag om min midja med sin fria hand.

 

Vi dansade under tystnad - eller ja, vi två var tysta. Våra ögon talade med varandra.

- Du är så vacker, Viskade Justin plötsligt. Jag log.

- Du ja.

- Trina, Sa han och spände ögonen i mig. 

- Lägg av. 

Jag blev genast stel och gjorde mig physiskt redo för "krig". Justin kände att jag började att dra mig undan, så han drog mig tillbaka.

- Lugn, Fortsatte han mjuk.

- Jag menar bara att du måste ta in mina komplimanger, okej?

Jag kollade frågande på honom.

- Du förstå förstå hur fin du är! Han smekte försiktigt min kind. Jag kollade frågande in i hans ögon.

- Det här kanske kan få dig att förstå. Han flinade, fuktade sina läppar och lutade sig långsamt framåt. Jag blundade och väntade på att hans läppar skulle nudda mina, men det blev aldrig så. När jag öppnade ögonen igen så såg jag att han stod där. 

- Trihana?

Jag trodde att jag skulle vakna till solljus i mitt städade, lilla rum med mig själv inkrymt i ett varm och gosigt täcke. Men sedan... Aj, vad fan var det där? Jag behövde bara röra mig en millimeter för att genast ångrat min ynka rörelse. Min nacka gjorde ont. Den gjorde otroligt ont. Jag tänkte först förtvivlat leta i mitt huvud efter svar på ontheten - inte för att mitt dåliga minne skulle vara till så stor hjälp då... - men jag behövde inte det. Allt jag behövde göra var att öppna ögonen. 

 

Jag möttes inte utav solen. Jag möttes utav regn. Som tur var visade det sig att jag fortfarande var torr - alltså i skydd från regnet. Jag pustade högt ut. Det fanns ingenting värre än att bli blöt. Eller jo, det fanns en sak - att inte veta vart man var. Och varför man var där. 

- Åh, du är vaken! 

Jag skrek till. Då menade jag verkligen skrek! Aldrig hade jag skrikit så högt förut. Och plötsligt stoppas mitt skrik av en hand. Jag fick panik, men bara en kort sekund, tills jag hörde hans röst.

- Trihana, ta det lungt, det är bara jag.

Han pratade så lungt. Om det skulle ha varit jag skulle jag typ ha skällt ut honom för mitt skrikande... helt klart. Jag hade när folk gjorde det och så gjorde jag det själv... Dubbelmoral, eller vad?

- Justin.

Han log. Varför log han? Vi... Sist vi sågs bråkande "vi", mindes jag plötsligt. Egentligen var den väl mest jag som bråkade. Jag kunde inte rå för det. Man fick skylla på mina föräldrar som som uppfostrat mig att säga vad jag tyckte.

- Åh... Fortsatte jag efter en stund, ändrade helt uttryck igen. Tillbaka på gammalt spår, den hårda stilen. Jag harklade mig.

- Ska vi bara sitta här hela dagen eller?

 

Vi satt i bilen igen. Justin åt och jag... Jag orkade bara inte att äta. Jag saknade Serena. Det gjorde ont i hela mig när jag var utan henne. Hon gav mig alltid en puff i ryggen när jag var på väg åt fel håll. Dock var det också hon som ibland var orsaken till den bristfulla vägen. Hur var man sa nu igen? Den äkta vännen är den som sitter bredvid dig i fängelsecellen och skryter om hur roligt ni i alla fall hade. Jag bestämde mig för att ringa henne.

- Hej, beautiful. 

Jag märkte att Justin tittade på mig.

- OH MY GOD! TRINA! Du förstår inte hur mycket jag saknar dig, bruden. 

Jag skrattade och log sedan stort.

- Jag saknar dig mer!

- Omöjligt!

Fortsatt leende mötte jag Justins blick.

- Vem är det, Mimade Justin, lite lagom sur. Jag hade lust att låta bli att svara, hade ingen lust att prata med honom när han höll på så där. Samtidigt visste jag att jag var mycket bättre än honom, och att jag faktiskt inte ville ha honom som ovän. Hur fan skulle jag klara av Nathan på egen hand?

- Serena, Mimade ja tillbaka. Justin verkade onaturligt nöjd med svaret, då han bokstavligen pustade upp. Jag av honom en frågande blick, men väntade mig inget svar. Förresten hade jag ett annat samtal att föra vidare.

- Hur är det med världens finaste bästaste vän?

Serena skrattade.

- Det är bra, eftersom att jag saknar dig. Annars skulle det ha varit awesome!

Jag log.

- Låter bra. Hur går det med kiiillarna då? Frågade jag retsamt och drog ut på i:et. Jag märkte en roande blick från Justins håll i ögonvrån.

- Bra...

Jag hörde genast att det var någonting hon inte berättade.

- SERENA!

Serena skrattade.

- Jaja, jag ska berätta!

Hon började berätta, om det ena killen till den andra. Serena bytte kille lika ofta som jag bytte skor. Det var faktiskt väldigt ofta. Vilket var snyggast - vita eller svarta converse? Jag vet, så jävla svårt att välja!

- Och ja... Sedan träffade jag Chad.

- VAR?

- Utanför godisaffären. 

Det förvånade mig inte precis att Serena hade hittat till godisaffären. Hon var helt beroende av godis, särskilt choklad. Fast vem kunde klandra henne? Var det inte just choklad jag hade ätit som min så kallade lunch!?

- Chad? Chad den snygga?

- Ja! Serena lät överlycklig, typ.

- Och...?

- Han bjöd ut mig, Trina! Fattar du!? HAN BJÖD UT MIG!

- Chad den snygga? Oh my god. Fan vilken tur du har!

Vi pratade lite mer, om livet och sånt. Sedan, när orden började ta slut(snarare pengarna på min mobil...) avslutade vi samtalet. Jag längtade genast efter att få prata med henne igen.

 

- Chad? Den snygga? Sa Justin, flinade lite, när han såg att jag hade slutat att prata. Eller det var nog snarare så att han hörde att jag blev tyst...

- Ja, Svarade jag, lite lagom surt över att han hade lyssnat på vårat samtal. Egentligen var det han som hade rätt att vara sur. Jag kom ihå när han snackade med Selena, hans flickvän, och då hade ju jag tjuvlyssnat.

Efter en stund tystnad, funderande över att finna de rätta orden, fortsatte Justin:

- Vem är snyggast, Chad eller jag?

Jag kollade förvånat på honom, för att se om han skojade eller inte. Han såg fullt allvarlig ut. Till och med den busiga glimten i hans öga var ersatt. Jag visste ändå att han bara skojade. Eller var det verkligen så? Sanningen kanske egentligen var att jag inte ville ha det här samtalet nu. Jag ville inte öppna mitt hjärta för någon som redan hade någon annan. Jag var rädd att bli sårad, för jag visste att om Justin tyckte om mig så tyckte han ändå om Selena mer.

- Du såklart, Skojade jag, skrattade till och med. Jag vände blicken mot fönstret igen, visade tydligt att detta samtalet var slut.

- Trihana... Det var dock någon som fortfarande hade någonting att säga.

Justin rörde vid min axel, smekte min arm med sin hand. Jag satt spänd på min plats, vägrade flytta min blick. Han fångade upp min hand och vred mig försiktigt mot honom. Jag kollade med stora ögon på honom.

- Trihana, det är bara dig jag vill ha. Snälla. 

Han kramade min hand. Han smekte min kind. Blicken han gav mig fick mig att vilja svimma. Men jag gjorde ingenting.

- Vem är snyggast, Chad eller jag? Upprepade Justin med mjuk röst.

- D-Du, Stammade jag.

Justin skrattade. 

- Vad bra. Jag tycker också att jag är snyggare än Chad.

Jag skakade lite på huvudet.

- Du vet inte ens vem han är! Protesterade jag.

- Spelar det någon roll?

Jag nickade ivrigt. Justin skakade på huvudet.

- Nej, Började han, kramade min hand igen.

- Jag har inte träffat alla tjejer i världen, men jag kan ändå säga att du är den vackraste av dem.

Jag hann inte protestera, eller vad jag nu var på väg att göra. Jag ville inte ta in hans komplimang, ingen av dem. Jag var inte säker på att han inte var som alla andra killar som sa samma sak till alla sina tjejer.

- Säg ingenting, Fortsatte Justin mjukt, kom långsamt närmare mig. 

- Vet du vad jag tycker?

Jag skakade hypnotiserat på huvudet.

- Du kan bli min flickvän.

"You could be my girlfriend"

Sedan kysste han mig.

Jag ville inte längre, orkar inte längre. Jag ville ge Trihana det bästa, och istället hände det här... Fan också. Fan. 

Jag kramade min hand runt hennes lite hårdare när jag kände att hon kom efter. Aldrig i livet att jag skulle tappa henne, låta henne ta sig igenom detta ensam. Aldrig. 

- JUSTIN!

- JUSTIN, TITTA HIT!

- JUSTIN, VEM ÄR TJEJ?

- ÄR DET DIN NYA FLICKVÄN?

- HAR DU OCH SELENA BRÅKAT?

- ÄR JELENA ÖVER NU?

- JUSTIN!

Alla ropade mitt namn, alla jävla paparazzis. De skulle säkert få en utomordentligt fin bild också, som för mig skulle betraktas som pinsam. Åh, jag orkade inte. Varför behövde detta hända just nu? Varför? Trihana var på väg över till min sida igen, jag kände det på mig, och sedan skulle de där paparazzierna dra upp Selena... Det skulle krävas mycket energi till för att få Trihana att lita på mig. Men det var det värt.

 

Vi sprang till bilen, kastades oss in i den och lika fort tryckte jag ner gaspedalen. Det dröjde inte många sekunder förrän paparazzierna var borta. Jag hämtade upp mitt normala andningstempo innan jag vände mig mot Trihana. Först kikade jag på henne, i smyg. Jag ville inte erkänna det, men jag var ärligt rädd. Vettskrämd. Hur skulle hon inte vara då, om jag nu var så här? Fast det fanns ju en skillnad. Jag visste det men jag ville inte se det. Hon tyckte inte om mig. Inte som jag tyckte om henne. Hon log inte för att jag log. Hon bara var sig själv. Sitt underbara jag... Och jag... Jag var så förbaskat förälskad i den där tjejen.

 

Jag vände huvudet mot henne när trafikljuset visade rött. Jag kunde inte låta bli längre. Hon var som en drog, en drog jag redan var beroende av.

- Trihana...

Hon vände huvudet mot mig.

Jag var fast, i hennes blick, tappade fattningen totalt.

- Ja? Sa hennes ljusa, alldeles magiska röst. Ja...

- Jag är. Jag svalde. Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Det blev tillslut hon som sa någonting:

- Det är grönt nu.

- Va? 

- Du kan köra. Det är grönt nu! Upprepade hon med en liten lagom irriterad ton i rösten. Hon gillade inte att upprepa saker, det visste jag, så jag förstod henne. Förresten så var hennes röst nästan underbara när hon lät sur.

 

- Du kan sluta glo på mig nu.

- Förlåt. Jag lät ängslig. Jag var ängslig, ledsen, sårad. Det fanns många ord och en liten del tålamod som beskrev mig just nu.

Det gick inte många sekunder förrän min blick var hon hennes igen.

- Men lägg av då! Trihana spände blicken i mig. 

- Jag kan inte hjälpa det! 

Trihana skrattade, men det var inget glädjeskratt.

- Och vad menar du med det då? 

Jag ville inte bråka med henne, det var det sista jag ville göra. Hon betydde så mycket... Jag gillade inte när hon höll på så här. Hon visste hur jag kände, för jag hade inte bara berättat det en utan två, tre gånger. Räckte inte det? Skulle jag kasta mitt hjärta i ansiktet på henne också? 

Jag bromsade till så att jag kunde spänna min blick tillbaka på henne. 

- Lägg av nu. 

Hon ändrade genast ansiktsuttryck från arg till rädd. Vadå? Trodde hon att jag skulle slå henne nu också?

- Skärp dig, Trihana. Jag var trött på hennes lekar och på hennes attityd. 

- Om du inte vill att jag ska släppa av dig vid nästa busshållplats får du fan hålla käften, okej!?

- Du kan gärna släppa av mig här, hörde jag henne mumla, men jag låtsades som ingenting.

- Va?

- Ja, okej, jag gör som du vill! Innan jag hann svara tryckte hon in hörlurar i öronen och tryckte sig så långt ifrån mig som möjligt. Orden höll på att sjunka in i mig, mina ord... Jag ville bara gråta när jag tänkte efter på vad jag hade sagt.

 

Det var tyst, och jag körde, och jag körde och körde lite till. Vid varje parkeringsplats jag såg ville jag stanna. Men vad skulle jag göra? Vid varje busshållsplats ville jag svänga in på och bara titta på Trihana. Men vad skulle jag säga? Jag skakade. Ärligt, jag skakade faktiskt. Förblindad av min egen kärlek. Mitt eget hjärta hade lämnat ut sig i denna kalla värld. Varför kunde hon inte bara ta emot mitt hjärta? Varför kunde hon inte bara älska mig? 

Det var sent. Det var mörkt. Jag kikade på henne i ögonvrån ibland. Hon hade fortfarande inte sagt någonting, inte jag heller. Jag var för feg. Jag var för smart, för jag visste vad som skulle ske. Framför mig såg jag hur hon skällde ut mig. Kanske förtjänade jag det. Kanske skulle det göra mindre ont i mitt hjärta, om hon kastade ord i ansiktet på mig istället.

Jag kikade på henne i ögonvrån ibland. Senast när jag gjorde det så blundade hon, andades djupt. Jag undrade vad hon tänkte på. Jag undrade vem hon drömde om. Den personen i hennes drömmar önskade jag vore mig själv. Jag förstod att det aldrig skulle bli så. Vem skulle vilja ha mig? Jag var otrogen mot min egen flickvän. Det var inget PR-trick, inte som det var i början. Selena var... Jag vet inte. Jag visste inte längre. Hon hade varit mitt allt, eller nej, inte allt. Vissa människor sa att den första kärleken aldrig försvann. Min första kärlek var Trihana, så det verkade som att de där människorna hade rätt.

 

Min mobil ringde. Jag kastade mig fram mot den och svarade snabbt för att Trihana skulle bli väckt av min gräsliga ringsignal. När jag blickade mot den blonda flickan som hon fortfarande lika sött som förut.

- Hallå? Mumlade jag, lite lagom trött jag med.

- Justin, snälla, lägg inte på.

Det var Selena. Personen var minst ville prata med. Personen jag inte ville prata med alls. Hon var verkligheten och jag ville bara finnas i min dröm.

- Selena... Viskade jag, fann mig själv i en förvirrad situation. Vad skulle jag göra? Skulle jag lägga på? Skulle jag-

- Jag vet vad du håller på med.

Vad menade hon? Jag visste knappt själv vad jag gjorde...

- Du försöker göra mig avundsjuk genom att vara med den där tjejen.

Den där tjejen... Det måste vara Trihana hon menade. Det måste vara bilderna paparazzierna hade tagit som hon hade sett. Det måste vara mig det var fel på.

- Va? Nej, Svarade jag bestämt, försökte verkligen låta övertygad. Hon borde höra min röst och förstå. När man talade sanning så syntes det igen hela vägen.

- Spela inte dum, Justin.

Jag blev arg, irriterad, och fräste åt henne.

- Lägg av själv, barnunge. Jag håller inte på med sådana barnsligheter.

- Nej, säkert, va!? Selena lät genast surare än förut.

- Alltså, Justin, du får fan skärpa till dig annars-

- Annars vad? Svarade jag hotfullt.

- Annars så... Hon svalde. Jag visste att hon inte kunde säga det. Hon kunde inte dumpa mig, för då vann inte hon. En sådan logik var det i hennes värld. Hon vann när alla andra trodde att hon hade den perfekta pojkvännen. Förutom hon själv var det bara en person som såg hur han, jag, verkligen var. Den personen var hon som sov på sätet bredvid mig.

- Fuck you, Justin. Jag hatar dig.

 

Jag stannade bilen. Egentligen var det inte så långt kvar nu. Jag ville inte fortsätta längre. O-Orkade inte... Jag behövde komma ut härifrån. Jag behövde luft. Andas...

Trihana sov fortfarande, så henne var det inga problem att lämna. Jag norpade åt mig solglasögonen och öppnade dörren. Tomt. Tyst. Öde. Men det var kallt. Det var skönt. Jag drog med handen över munnen och tittade ut mot den mörka skogen. Jag hade bråkat med de två viktigaste personerna i mitt liv på loppet av mindre än en timme. Vad skulle jag göra nu?

---

Jag saknade allting. Staden, min stad, Serena, min Serena. Det hade bara gått 30 minuter...

Jag saknade allt. Då menade jag inte det som varit. Jag saknade att inte veta. När Justin inte fanns med i bilden visste jag inte - betydde det då att jag önskade att jag inte hade träffat honom igen? Frågan var för svår att förstå, för dum för att ens orka existera. Kanske önskade jag att jag inte hade träffat Justin igen. Jag ville inte vara den patetiska älskarinnan som sprang efter en popstjärna. Jag visste ju att han inte kände likadant. Han hade Selena. Han lekte bara med mig, som han gjorde med alla andra. 

- Trihana. Han var den enda som sa hela mitt namn. Det fanns en anledning till det. Vänner använde smeknamn. Han såg mig tydligen inte ens som en vän. Det gjorde ont inuti mig när jag tänkte på det.

- Ja. Jag log mot honom, försökte vara stark, försökte att inte visa verkligheten. 

Han tittade på mig. Bilen stod stilla. Ljuset visade rött. Jag tittade på ljuset. Jag kände att han tittade på mig, vägrade möta hans blick, vägrade falla för honom igen.

- Jag tycker verkligen om dig.

Jag vände mitt ansikte kvickt mot honom. Skärrad var ett för litet ord för att förstå hur jag kände mig. Det var som att någon tog på dig med iskalla händer. Du ville skrika, du försökte komma undan. Det fanns ingen utväg.

- O-okej, Stammade jag fram, lite så där lagom fullt. Jag suckade sedan, samlade ihop mig lite. Han försökte fånga min blick, jag visste det, men jag hade tur. Ljuset visade plötsligt grönt. Han kunde inte försöka mer, han kunde bara använda sig av sin talförmåga. Den kunde jag också få bort. Innan nästa trafikljus hann byta till rött igen, hade jag norpat åt mig mina hörlurar och satt på min favoritmusik. Om Justin ville prata med mig så... Äsch, skitsamma. Han kunde inte prata med mig, det var väl det som var huvudsaken. I alla fall för mig. 

 

En bil var verkligen inte en bra plats för sömn på. Nacken blev alltid stel, huvudet blev alltid segt och man kände sig bara... trött. När man väl somnade i en sådan totalt värdelös situation, då ville man inte bli väckt. Jag blev väckt.

- Vad vill du? Grymtade jag, inte morgonmänniska för fem öre, i alla fall inte nu. Serena brukade påpeka att jag morgonmänniska, men själv tyckte jag nog mer om kvällen... Då det inte var för mörkt, ville säga. Mörker är fan det värsta som finns. 

Ett skratt bubblade i mina hörselgångar. Jag öppnade ögonen, gnuggade dem skarpt och möttes sedan utav Justins bedårande ansikte. Jag vände genast bort blicken.

- Du är så söt. Han leende hördes i hans talande. Konstigt nog var han inte sur, som jag hade fått för mig att han var. Han verkade... kär. Han tänkte väl på Selena. Namnet fick mig att vilja kräkas. Jag ville vara det personen som Justin älskade. Jag. Jag ville att han skulle tycka om mig som jag tyckte om honom. 

 

Vi hade aldrig diskuterat det med Selena, eller bilderna. Jag gav honom aldrig en chans. Han pratade med henne, och jag stirrade på väggen, försökte ignorera allting han sa. Han sa aldrig gulliga saker till henne, men jag hörde det ändå. Jag hörde hur han sa att han älskade henne, hur han sa hur mycket han saknade henne. I mitt huvud berättade han för henne hur mycket Selena betydde för honom, och hur litet jag var bredvid henne.

När han försökte prata med mig efteråt, låtsades jag att jag sov. Jag tänkte inte ens ge honom en chans. Min första impuls, att bli rädd för bilder, det spelade ingen roll. Mina andra känslor behövde plats. Känslorna tog all plats de kom åt. Jag bara satt där och kände hur min avundsjuka bara växte och växte. Jag ville vara den som fick hålla i han hand. Jag ville vara den som inte behövde ta det första stegen. Jag ville bara bli älskad. Kärleken ville jag skulle finna mig. 

 

Varför var jag tvungen att inse att det var han, han som alltid hade funnits vid min sida, som jag tyckte så fruktansvärt mycket om? Varför var jag och Serena tvungna att gå in i den där jävla salen och möta honom igen? Annars skulle jag aldrig ha suttit här, han kunde ha fått varit ifred med sin kära flickvän. Jag skulle inte ha behövt kära ner mig i honom, och sedan fått höra deras gulligull-samtal.

Jag såg de två i mitt huvud, om och om igen. Kyssande, kära. Jag ville bara spy.

 

Hur långt det var kvar hade jag ingen pejl på längre, men det var nog en bit, tack och lov. Det började närma sig lunchtid. Jag ville inte erkänna det, men jag var äckligt hungrig. Jag och mat, ni vet...

- Är du hungrig? Frågade Justin plötsligt, efter typ timmar av tystnad, kändes det som. Jag undrade vad Justin tänkte på, då han inte heller brukade vara så här tyst så länge, men jag vågade inte att fråga.

- Om du är, Svarade jag efter en stund, lite hest. Jag ville inte vara till besvär, men det ville min mage som skrek högt.

Justin skrattade. Jag kände att han tittade på mig. 

- Vi stannar alltså här ja, hörde jag att det var någon som sa. Justins skratt fyllde bilen och den tidigare tystnaden. Han svängde av vägen och körde in vid McDonald's skylten, fortfarande flinande. Jag skulle också ha flinat, skrattat. I vanliga fall då. Nu var jag alldeles förstörd, splittrad, av alla känslor. Min mobil vibrerade i min hand. Jag gav den en snabb blick och fick se yttligare ett nytt sms från Serena. De senaste minuterna hade vi bråkat om Justin, så klart. Han tyckte inte om mig, kunde hon inte förstå det? Han tyckte om Selena. Jag visste at Serena också visste det, innerst inne. Hon ville bara inte såra mig. Hon förstod inte att hon sårade mig mer genom att inte säga sanningen.

 

Vi satt och käkade var sin hamburgare. Justin tittade på mig ibland, som att han tänkte, undrande. Varför var jag så konstig? Jag ville inte att han skulle få veta. Han skulle säkert snart fråga. Jag behövde komma på någonting som-

- Trihana.

Jag hann inte att svara innan han fortsatte.

- Varför är du så konstig?

Jag tittade snabbt upp på honom, med en förvånad blick. Jasså, i dag körde jag på den oförstående karaktären. 

- Ursäkta att jag stör, Mr. Bieber, men kan jag få din autograf?

Åh, fy fan vad jag älskade den där ungen just nu. Jag log stort mot henne och fick sedan se en förvirrad Justin vände sin blick från mig till flickan, le mot henne, ge henne en kram om sin autograf. När han var tillbaka i min värld igen satt jag fortfarande och log.

- Tro inte att du kommer undan, Påpekade han genast, med hårda ord. Mitt spontana jag fick ta över, så jag kastade lite sallad på honom. Någonstans innanför min hårda fasad fanns allt mitt riktiga jag, men det var en sårad person. Jag ville inte visa den personen. Jag log oskyldigt åt Justin som skrattade. Han gjorde som tur var inget försök till att hämnas, så jag antog att vårat lilla samtal var slut där. Jag tog en tugga av hamburgare, och vem skulle då lagom inte öppna munnen och ställa en fråga till, jo Justin.

- Du Trihana... Han verkade plötsligt nervös, han försökte dölja det genom att le.

- Mm!? Svarade jag med mat i munnen. Justin skrattade nervöst.

- Du vet varför du är här, va?

- ... För att vi ska på fest? 

Justin skrattade.

- Ja, men vet du varför jag valde just dig?

Jag tittade oförståeligt på honom.

- Jag fick ett sms från Serena.

- När? Svarade jag stelt.

- Typ nyss.

Fan också. Fan. jag skulle fan mörda Serena när jag fick tag på henne.

- O-okej. 

Justin skrattade. Jag tittade bort, tittade på typ allting annat förutom på Justin.

- Är du klar? Ska vi gå? Visst var det gott? Min mage tycker att det var gott i alla fall. Jag skrattade nervöst.

- Nej, men seriöst. Vi kanske borde gå innan någon mer ser dig, typ pressen eller nått. Åh, det vore väldigt förfärligt, eller hur? Du, Justin, förresten jag-

- Trihana. Justin flämtade till. Jag visste att jag hade pladdrat på, men det fanns en anledning till det. Jag ville undvika det som skulle hända precis just nu.

- Jag tycker inte om Selena, okej? Inte på det sättet. Jag vet inte vad du har inbilldat dig, hittat på i din fantasi. Så länge du inte tänker på hur mycket jag tycker att du är underbar, får du låta bli att tänka, okej? 

Jag svalde. Serena hade berättat allt. Den jäveln...

- Snälla du. Han suckade.

- Selena ringde för att berätta att hon hade sätt bilder på oss två. jag hade tänkt berätta det, men-

- Men jag ignorerade dig, Föll jag in med, lite skamset. Justin nickade. Han förväntade sig säkert en ursäkt också, men jag ville inte be om ursäkt. Jag ville inte tro att det han sa var sant, för rädd för att bli sårad.

Justin fortsatte tillslut:

- Du är rädd för att bli sårad, eller hur?

När jag inte svarade fortsatte han:

- Jag kommer inte såra dig, jag lovar. Du betyder så mycket för mig, Trihana. Om jag sårade dig skulle jag såra mig själv tusen gånger mer. Förstår du?

Jag hann inte att svara, för plötsligt gasade en svart, tonad bil till utanför. Jag slängde en förvånad blick ditåt.

- Fan, Hörde jag Justin mumlade. 

- Kom. Han drog åt sig min hand.

- Vad är det som händer? Pep jag.

- Var tyst och följ efter mig bara.

Egentligen ville jag bara trotsa honom. Ingen pratade med mig på det viset, särskilt inte efter att man hade sagt att man tyckte om mig. Jag tänkte vara snäll, men hans beteende skulle allt få konsekvenser senare.

Justin ringde varje dag den sista veckan han skulle stanna i staden Tacoma. Vi berättade om vår dag, skrattade, planerade och föll för varandra lite till. Vi träffades lite också, men ganska snabbt. Jag hade ju skolan som jag var tvungen att sköta, och Justin... Han var i Tacoma för en anledning. Det var klart att han skulle utföra sina uppgifter i första hand. Det var i alla fall skönt att se honom, krama honom, ta in hans mjuka ord, mysiga doft. Åh, jag var så kär. 

 

Jag satt framför min lilla spegel i mitt rum. Klockan vid sängkanten visade att jag hade en timme på mig. Om en timme skulle jag ha kläder på mig, mitt hår skulle vara tork och mitt fula ansikte skulle döljas av en liten smink. Okej, det kanske inte såg ut så, men livet blev alltid roligare om man överdrev saker. 

Jag hade precis satt mig till ro, med håret intorkat i en redan våt handduk, och så kommer min katt och jamar. Han var för söt, min lilla prins. Vi hade bara haft honom i några månader, han var fortfarande kattunge, men jag älskade honom så otroligt mycket ändå. 

Jag lutade mig framåt och sträckte mig ner till golvet.

- Hej, lilla sötnosen, Sa jag med glad röst och petade honom på näsan. Han lyfte sin mjuka tass och nuddade min hand.

Jag log mot den lilla krabaten som efter en stund inte tyckte att min hand var så intressant. Istället började han att jaga något snöre han hittade i mitt rum. Jag tittade på den vita katten med de bruna fläckarna en stund, sedan återgick jag till spegeln, sminket och mig själv. Få se nu...

 

Justin hade bjudit med mig hem till honom, i Kanada. Vi var liksom brother, sisters eller vad vi nu kallade oss. Vi var lite oense om namnet. Ni kan nog lista ut vem som ville vad. Direkt när vi kom fram skulle vi i alla fall på någon slags festträff med hans kompisar, i Kanada. Det skulle bli kul att träffa Ryan igen, i Kanada. Det var ett under att min morbror låtit mig åka. Han var väl så glad över mina provresultat. Ja, de senaste var verkligen någonting att jubla över. Morbrodern ville väl ge mig någon slags belöning... Inte mig emot.

Jag hade lovat Serena att jag skulle sakna henne hur mycket som helst, för det skulle jag verkligen. Hon var min bästa, bästa, bästa, bästa vän. Ingen skulle någonsin ta den platsen ifrån henne. Inte ens Justin. Förresten hade Justin en annan plats i mitt hjärta, en plats som ingen annan kunde ta ifrån honom.

 

När jag tittade ut genom fönstret såg det ganska varm ut - smart som jag är tänker jag inte på att i Kanada kanske det var något helt annat väderlag - så jag valde shorts. Om det var fruktansvärt kallt kunde jag alltid byta till längre jeans senare. 

Jag valde mina älskade, ljusa jeans-shorts. Till det en fin, mysig, lite smått genomskinlig ljus rosa t-shirt.  Jag älskade den där tröjan också. När jag tänkte efter älskade jag alla mina kläder lika mycket. 

Min handled tänktes av vanliga, naturligt fina armband. Sedan var jag klar. En fin, vardaglig outfit. Nice.

 

Justin kom lagom till att jag var klar med sminket och fått mitt hår torkat. Perfekt tajmning liksom. Han gav mig en kram och hjälpte mig sedan att bära ner mina väskor. Han gnällde inte ens över hur mycket jag hade valt att ta med mig, men jag förstod varför när jag senare såg att han hade fler väskor än mig. Jag skrattade åt honom.

- Vadå? Svarade han oskyldigt. Jag bara skakade på huvudet.

Min morbror var så klart tvungen att lära känna Justin lite, så han bjöd oss på saft och bullar. Var vi fem år eller? Justin såg inte ut att ta skada av min morbrors påhitt, så jag hoppade smidigt ner i soffan och nappade åt mig min första bulle.

- Justin, berätta lite om dig själv. 

- Hehe, okej. Justin kollade kvickt på mig. Jag log uppmuntrande åt honom, sedan gav jag min bulle fullaste uppmärksamhet igen.

- Jag kommer från Kanada, Stratford då. Blir 19 år nästa år. Jag brinner för musik, att sjunga framför allt. Jag blev upptäckt för några år sedan genom ett videoklipp jag hade lagt upp på Youtube när jag sjöng. Det var så min karriär började, och nu är jag här. 

Min morbror nickade gillande. 

- Men ni två kände varandra innan, eller hur?

Vi båda nickade.

- Och du känner Justins mamma Pattie?

Morbrodern vände blicken mot mig. Det gjorde Justin också, kunde jag se i ögonvrån. Log gjorde han också. Han kände nog att detta gick ganska bra, det gjorde det också. 

Jag nickade och tog sista tuggan av min bulle. 

- Men då så, då ska ni väl inte sitta här? Ge er iväg till Kanada! 

Jag log stort.

- Glöm inte att ringa, varje kväll! Min morbror tittade sträng på mig.

- Promise, Lovade jag och gav honom en snabb kram. Jag tog tag i Justin hand. Precis när jag och Justin tänkte börja gå därifrån, vände jag mig mot min morbror igen.

- Förresten, ska vi skutta iväg? Frågade jag retfullt. Han skrattade.

- Ja, gör det. Då får jag mig ett gott skratt. Han log ömt mot mig. Jag log tillbaka, vände mig om och drog med Justin i mitt skuttande. I början förstod han ingenting. Det var först efter några sekunder han började släppa loss. Då fick min morbror allt sig ett riktigt gott skratt, jag likaså. 

När vi var ute ur huset pussade Justin mig på kinden. 

- Du är allt för söt. Han log.

- Jag vet. Jag flinade.

- Jag är söt. Fast jag vet att du egentligen menar bäst.

 

Vi var på väg mot bilen och plötsligt hände världens konstigaste grej. Det var inte så konstigt för Justin, men för mig var det det.

- Får jag ta en bild på er? 

Jag kollade förundrat på henne. Justin nickade vid min sida. Jag tänkte kliva några steg åt sidan, men Jusitn drog in mig i sin famn. 

- Hon sa er, Viskade han i mitt öra.

Jag tittade generat på honom.

- Ja, visst, självklart. 

- Le!

Jag log mot den lilla tjejen som riktade kameran mot oss. 

Efteråt fick hon en kram av Justin, faktiskt även en kram av mig. Jag vet, jag är lika chockade som ni. Vi fick se bilden och den blev faktiskt ganska så fin.

 

När vi hade satt oss i bilen och börjat köra iväg från mitt älskade hus, min älskade vän, min älskade stad, började mina tankar att vimla omkring. Det som oroade mig mest var hur det skulle bli på festen, när jag fick se och träffa Nathan igen. Denna gång var det så annorlunda. Jag hade Justin vid min sida, inte honom. Han hade inte mig vid sin sida, men kanske hade han någon annan? Hur skulle jag reagera då? Jag hade helt klart inte känslor för honom längre, men det skulle vara konstigt om han dejtade igen. Jag ville inte att han skulle skada någon annan så som han skadade mig. 

Var det ens en bra idé att gå dit? Skulle det verkligen hjälpa, eller skulle allting bara bli värre? Frågan var om Justin verkligen var den första som skulle stoppa Nathan.

Plötsligt började Justins mobil att ringa. Han tog den snabbt och svarade lika snabbt. Han skulle inte ha haft en chans att se vem det var, men troligen var han lite smartare än mig och sa bara hej innan han började babbla upp hela sitt liv det senaste halvåret.

- Hej, det är Justin.

- Åh, hej, Selena.

Jag stelnade till. Selena... Skulle hon också komma på festen, eller...?

- Vänta, vad då för bilder?

Bilder? Vilka bilder? Jag kände mig plötsligt andningslös. Jag fick ingen luft i några sekunder, kunde inte andas.  Det som tidigare hade sett ut som början, kanske inte var början. Detta kanske var slutet, slutet på det som aldrig började. Kunde det verkligen finnas ett slut på någonting som aldrig hade börjar? 

Början eller slutet?

Party all night spelades på radion i Justins bil. Justin mumlade med i texten och jag log mot honom.

- Är det det vi ska göra, eller? Frågade jag roat.

- Va?

- Ska vi festa hela natten?

Justin vände blicken mot mig i en halv sekund. Jag hann se ett leende på hans läppar.

- Kanske.

Jag skrattade.

- Du får väl se, Fortsatte Justin, fokuserade sedan på vägen igen. 

 

Det förvånade mig inte att han stannade på en plats jag kände igen. Vi åkte till platsen, stranden, vi hade varit på dagen innan. Jag log hastigt åt Justin som redan tittade på mig. jag blev varm i hela kroppen när jag tänkte på det. Han gillade mig... 

Justin tog ut en slags korg ur bagaget, efter att han hade öppnat dörren åt mig, så klart. Gentlemän, ni vet...

Jag kollade skeptiskt på honom. 

- Vadå? Frågade han oskyldig, la sin fria arm om min midja för att dra med mig framåt.

- Du är bara för mycket, Fnös jag högt. Justin skrattade och kramade om mig.

- Släpp mig, Stönade jag. 

- Varför? Jag vet att du gillar det, babe. Justin fortsatte att krama mig, och tillslut gav jag upp med gnällande. Han hade ju rätt, jag tyckte om hans kramar.

 

- Vad ska vi göra först? Frågade jag och pillade med mitt hår.

- Det här! Justin tog tag i mig och drog upp mig i sin famn.

  

- Justin! Skrek jag, men skrattade. Justin började att springa ner mot vattnet.

- Justin, lägg av!

Justin stannade efter en stund och släppte ner mig. Som tur var var i inte i närheten av vattnet. Åh, vad han skulle ha fått i så fall.

Justin trodde säkert att jag skulle landa på fötterna, men jag och balans passade inte särskilt bra tillsammans, så jag snubblade. I fallet drog jag tag i Justins arm så att jag inte skulle landa på marken, eller på sanden i detta fallet. Justin var tydligen inte beredd på att jag skulle ta tag i honom heller, så han höll med ner i fallet. Han landade ovanpå mig, men stödde som tur var upp sig själv med en hand och var sida om mig. Jag började att skratta.

Justin skrattade han också. Efter en stund, när skrattet hade lagt sig, blev det helt tyst. Vi tittade på varandra, i en intensiv ögonkontakt. Justin kom närmare. Mitt hjärta skenade iväg. S-Skulle han kyssa mig? Nu? Mig? Jag? Trihana? Jag? Mig?

- Justin, Avbröt jag. Justin öppnade sina slutna ögon.

- Ja? Frågade han ömt och smekte mig kind. Han tittade på mig med glittrande ögon.

- Vi kan inte göra det här, Sa jag.

- Du har en flickvän. 

Justin nickade. Han visste också. Han började röra på sig, som att han skulle rulla av mig, men plötsligt stannade han i sin egen rörelse.

- Men jag vill att du ska veta. Han andades djupt. Jag både såg och hörde det.

- Om jag inte skulle ha haft Selena, skulle jag ha kysst dig.

 

Vi gick längre ut på stranden, närmare vattnet, hand i hand. Vi tog av oss våra skor, så att fötterna kunde möta den mjuka sanden, det svalkande vattnet och den friska luften. Jag andades djupt, långa andetag. Jag blundade, jag njöt.

- Visa mig en piruett, Sa Justin plötsligt. Jag öppnade ögonen och kisade mot honom. 

- Vadå? Jag skrattade.

- Du som är dansare, visa mig en piruett. 

Jag ställde mig på tå och snurrade smidigt runt. 

- Så här? Frågade Justin precis till att jag var färdig. Jag vände mig snabbt om så att jag skulle hinna se honom.

Han gjorde världens urfånigaste hopp. Det fick mig att börja garva högre än någonsin. Justin kollade sårat på mig.

- Vadå? Frågade han oskyldigt.

- Var jag inte bra? 

Jag skrattade fortfarande, med handen för munnen, och skakade på huvudet.

- Nej, Lyckades jag pressa ur mig. 

- Det var det fulaste jag någonsin har sett!

- Öh, Fnös Justin. För ett ögonblick trodde jag att han skulle invända med att skrika något fult ord, men det gjorde han såklart inte. Varför tänkte jag ens så? Jo, på grund av Nathan.

- Ta tillbaka det där, din lilla groda! 

- Din lilla groda? Jag flinade mot honom.

- Ja, precis! Vad tänkte du göra åt det? Han tittade malligt på mig och satte armarna i kors över bröstet. 

- Inget. Jag log.

- Men jag tänker äta upp allting som finns i den där picknickkorgen.

Jag började springa upp mot sakerna vi lämnat vid bänken vi suttit på dagen innan.

- Va? Hörde jag Justin säga bakom mig.

- Trina, vänta!

Jag skrattade och sprang vidare.

- Hörru, jag är väl också hungrig!

 

Vi hade det ganska bra sen. Vi åt. Mackorna han hade fixat var de godaste jag någonsin hade ätit. Jag visste inte hur många jag åt. Justin fick tycka vad han ville. Jag visste att han inte skulle döma mig. Vi kände varandra. Han visste hur matglad jag var. 

- Så, hur tycker du denna dejten har varit då? Frågade Justin efter att han druckit upp sin jordgubbssaft. 

- Dejt? Jag flinade. Världens största popstjärna såg plötsligt generad ut. 

- Ja...um.

- Är detta en dejt? Invände jag.

- Bara om du vill, Svarade Justin snabbt och kollade in i mina ögon. Jag log mot honom. 

- Jag vill.

Justin sken genast upp i ett leende.

- Men det går inte.

Justins leende försvann.

- Varför?

Han kramade min hand.

- På grund av Nathan?

Jag kände att jag stelnade till. Jag skakade på huvudet.

- Nej. På grund av din flickvän.

Jag spände ögonen i honom, men log. Jag var inte dum. Jag ville inte att han skulle tro att jag var svartsjuk. Justin tittade bort, ner i marken, ett kort ögonblick. Sedan såg han skamset upp på mig. 

- Just det. Det såg ut som att han funderade.

- Men detta kan visst vara en dejt. Justin log smått.

- En hemlig dejt! Justin såg ut som att han hade löst hungersnöden i världen. Jag skrattade bara.

- En hemlig dejt? Jag låtsades fundera. Justin satte sig upp och nickade ivrigt på huvudet.

- Okej. Jag skrattade fram svaret. 

- Yes! Utbrast Justin och kysste min hand. Jag skrattade åt honom. 

- Den perfekta, hemliga dejten.

---

Dagen efter i skolan berättade jag allting för Serena. Det hade inte hänt så mycket efter att han hade sagt att han gillade mig. Vi hade kollat på varandra under tystnad, sedan hade min mobil ringt. Han hade skjutsas hem mig. Jag var tvungen att snabba mig in eftersom att klockan varit så mycket, så vi hann inte snacka mycket mer. Kanske bäst det, så han inte fick reda på hur jag kände...

Serena fick dock ingenting veta om vad han hade sagt till mig. Då skulle hon bara tvinga mig att typ vara med honom... Det var inte det jag ville göra. Det var inte det jag ville fokusera på. Serena kanske borde förstå det. Dock visste jag att hon till en början skulle tänka på någonting helt annat...

 

Justin ringde i alla fall på lunchrasten, då en av AM medlemmarna pratade om den viktigaste saken någonsin - skolbalen. Jag brydde mig inte om att lyssna, för jag tänkte ändå inte gå. 

Jag tog upp den vibrerande mobilen ut min ficka. Denna gång tittade jag vem det var innan jag svarade. 

- Vem är det? Frågade Serena som satt på platsen bredvid mig och petade på några pastabitar med gaffeln. 

Jag tänkte precis svara, men hon avbröt mig.

- Aha, jag vet! Hon flinade och ryckte åt sin min mobil.

- Serena! Lägga av. Jag spände ögonen i henne.

- Ge tillbaka den, Fräste jag. Hon skrattade bara åt mig. AM gav oss undrande blickar, förstod inte vad vi höll på med. 

- Trihana, Svarade Serena med en ljus röst.

- Hörru, jag låter inte alls så! Fnös jag förnämt och fortsatte att försöka få tag på mobilen Serena hade tagit ifrån mig.

Serena la handen för mobil, så att Justin inte skulle höra vad hon sa. 

- Fan. Han fattade att det inte var jag.

Jag kollade surt på henne. 

- Bäst för dig det.

Jag räckte ut tungan åt henne. 

- Vill du ha tillbaka mobilen, eller? Annars kan jag alltid berätta för honom hur otroligt kär du är i honom...

- Serena! Utbrast jag förtvivlat. 

- Lägg ner!

Serena skrattade åt mig. Hon kastade tillbaka min mobil till mig.

- Här. Hon sprang genast iväg. Jag kastade en sur blick efter henne innan jag svarade i telefonen.

- Hallå. Jag hörde inte förrän efteråt att jag fortfarande lät sur.

- Är det rätt Trihana denna gången? Jag visste att han retades med mig. 

- Mm.

Han skrattade.

- Okej, vad bra.

Jag kunde se framför mig hans leende... Det finaste leendet i hela världen. Plötsligt kom jag på att Amanada och Mathilda satt framför mig, mer eller mindre stirrade på mig. Jag ursäktade mig snabbt och småsprang sedan iväg mot matsalens utgång. Förhoppningsvis kunde jag finna en plats där jag fick bli ostörd.

- Så, vad vill du? Mumlade jag. 

- Se om du vill hitta på någonting idag.

- Idag? Upprepade jag.

- Japp. 

- Varför? Jag nästan skrattade ur mig orden.

- Men det vet du nog redan... Justin lät plötsligt osäker. Jag kom att tänka på det han hade sagt till mig dagen innan. Det var nog det han menade. 

- Okej, visst.

- Grymt! Justin lät genast mycket gladare. 

- Vad ska vi göra då?

- Jag vet inte, jag hittar på någonting roligt. 

Jag nickade trots att han inte kunde se. Ibland gjorde man bara vissa kroppsrörelse automatiskt.

- När slutar du?

- Fyra. Jag tittade på klockan. Fyra timmar kvar...

- Fyra? Upprepade Justin, säkert bara för att säkert veta att han hade hört rätt.

- Japp.

- Wow, tur att inte jag går i skolan. Han skrattade.

- Åtta till fyra är ju typ en evighet.

Kanske, kanske inte. Jag var ganska van. I början var det säkert jobbigt för mig också.

- Vill du att jag ska hämta dig efter skolan?

- Visst det blir bra.

Justin hann inte svara, för jag valde att fortsätta. 

- Men-

- Men, Upprepade Justin, avbröt mig också.

- Åh, tyst med dig! Utbrast jag. Justin skrattade bara.

- Men då måste du ta med dig glass. Två kulor, Sa jag snabbt, så att han inte skulle hinna att avbryta mig.

- Jaha. Han skrattade.

- Visst, prinsessan. Vilken smak?

- Det vet du nog, Härmade jag och skrattade. Jag förstod att Justin blev generad. Jag liksom hånade honom för att han hade berättat att han gillade mig.

Efter att vi hade bestämt allt sa vi hej då och så sprang jag tillbaka till Serena och de andra. 

 

Nästa lektion som stod på schemat var något tråkigt NO-ämne. Jag hann inte läsa igenom schemat för att vi hade inte så mycket tid. Amanda, som läste en kurs högre än vi andra, gick till sitt klassrum och vi andra tre småsprang till klassrummet. När klassrummet öppnades satte vi oss längst bak. Jag la ner mina böcker på bordet och suckade. Läraren började prata om någonting tråkigt jag inte orkade lyssna på. Jag gav klockan en blick innan jag sjönk ihop på min plats. Fyra timmar kvar... 

---

Jag visste att jag skulle behöva göra det här, men jag visste inte att jag skulle behöva göra det så snart. Jag tittade ner i marken och började att mumla:

- Det är inte jag som är boven, det är Nathan.

- Va? Sa Justin, lite irriterat.

- Jag hör dig inte.

Jag sa samma sak igen, denna gång lite högre. 

- Nähä? Fortsatte Justin, surt. 

- Vad då då?

- Åh, det är så komplicerat allting. Jag viftade med armarna i luften och trampade runt på stället.

- Jag har tid, Sa Justin plötsligt, och tittade på mig. Han tittade på mig! Med sina mjuka, varma, bruna ögon... Jag trodde verkligen inte att han skulle säga så. Jag blev hoppfull. Han kanske började att förstå. 

- Jo, det var så här... Började jag att berätta, men blev avbruten.

- Vi kanske ska sätta oss ner?

Jag nickade uppmuntrande.

- Visst.

Vi gick bort till en bänk. Justin satte sig ner och jag satte mig där bredvid. Det var tyst i någon sekund sedan, när Justin inte stressade mig, bestämde jag mig för att berätta.

 

- Det känns som att det vore igår. Allting hände så snabbt. Ett halvår var över på bara några sekunder. 

Jag suckade, drog händerna genom mitt blonda, smått slitna hår.

- Det började nog när jag började umgås med Ryan. Nathan har hållit på hela tiden, när vi var ensamma.

- Vänta, Avbröt Justin plötsligt. Jag tittade upp på honom.

- Vad menar du med hållit på?

- Kommer du ihåg när vi var på den där middagen i Seattle?

Justin nickade.

- Ja. Vad är det med den?

- Nathan dejtade Line innan vi två var... Jag svalde.

- Tillsammans.

Justin nickade.

- Så när inte Line var med, vem var han med då? 

- Audrina? Föreslog Justin.

- Nej, Skrattade jag och slog till Justin på armen.

- Det är ju hans syster!

- Just det, Skrattade Justin.

- Jag känner honom visst inte lika bra som jag trodde.

- Nej... Svarade jag och svalde. Justin gjorde nog inte det...

- Anyway, han höll ju på med mig hela tiden.

Justin nickade.

- Ja, det kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg när han drog med mig åt sidan. Då trodde jag att det var för att efterrätten var chokladglass. 

Nathan hade alltid hatat allting som hade både med choklad och glass att göra.

- Men jag insåg sedan att det var fel, Fortsatte Justin. Jag kände att han tittade på mig.

- Han ville därifrån för att du-

- Var med Ryan, Fyllde jag i. Justin kollade tveksamt på mig. Nickade gjorde han också.

- Mm.

- Och sen var han as-sur på mig i flera dagar.

Justin kollade häpet på mig.

- Men du hade ju inte gjort någonting fel.

- Precis! Men du vet hur Nathan är... Ska alltid ha rätt.

Det var tyst en liten stund, som att båda tog in orden, andades, fundera.

- Vad hände sen då? Det var Justin som avbröt tystnaden.

- Helt plötsligt förändrades han helt. Var snäll mot mig, fick mig att falla för honom...

- Men han var fortfarande tillsammans med Line.

Jag nickade.

- Men vadå, var han otrogen?

Jag skakade på huvudet.

- Det gick i alla fall några veckor innan han erkände känslor för mig och vi blev tillsammans. Ja, du vet ju hur det gick till...

Justin skrattade. Han tänkte väl tillbaka. Nathan hade mer eller mindre fått pressa sig ut orden, tvingad av Justin. Det hade verkligen sett ut som att han menade det. Jag hade inte haft en tanke på att han ljög. Han hade ju sett så lycklig ut när han fick reda på att jag tyckte så mycket om honom...

 

- Sedan började det väl på allvar. När ingen annan såg på var han plötsligt inte lika snäll längre, inte efter ett tag. Och så höll han på hela tiden...

- Vad menar du?

Jag svalde. Dessa minnen hade jag försökt tränga undan så länge nu.

- Han började att... ta på mig och så.

Jag kände mig obekväm, och jag var nästan säker på att jag inte var den enda.

- VADÅ?

- Mm, men nog om det. Det var inte det värsta.

- INTE DET VÄRSTA, Upprepade Justin upprört.

- Vad kan vara värre?

Jag tittade tveksamt på honom. Åh, han skulle bli så arg...

- Jag hade varit med Ryan hemma hos mig. Du vet ju hur nära vänner vi var, innan jag flyttade.

Justin nickade.

- Jag somnade i hans famn. Nathan kom hem till mig och var riktigt förbannad. Han svor, skrek och slog till-

- Slog han till dig, Nästan skrek Justin.

- Ja... Nästan viskade jag. Justin tänkte precis säga någonting, men jag avbröt honom.

- Men inte så hårt, jag svär!

- Det spelar väl för fan ingen roll, Fräste Justin. Jag blev förvånad. Det var nog första gången jag hörde honom svära. Jag ryggade undan och tittade ner i marken igen, visste inte riktigt vad jag skulle säga.

- Varför har du inte berättat någotning?

- För dig? Jag tittade förvånad på honom.

- Tror du verkligen att jag skulle säga någonting till Nathans bästa vän? Jag?

Justin suckade och skakade på huvudet.

- Nej... Han suckade och kollade sedan upp på mig, in i mina ögon.

- Men varför berättade du inte för någon annan, särskilt polisen.

Jag ryckte på axlarna.

- Jag trodde väl inte att någon skulle tro på mig.

- Varför inte? Frågade han mjukt. Jag tittade upp på honom och mötte hans blick.

- För att... Jag kom av mig mitt i meningen då hans ögon var så vackra... Jag harklade mig och tittade sedan bort.

- Ingen annan trodde ju på mig. 

- Men Ryan visste ju...?

- Ja, men han var ju på sjukhuset.

- Va? Men-

Justin fick ingen chans att fortsätta sin mening, för det tänkte jag göra. Jag var expert på att avbryta folk.

- Nathan slog till honom, riktigt hårt. Han svimmade till och med. Nathan stack efter att ha sagt några saker...

- Vadå för saker?

Jag tittade oroat på Justin.

- Bara några saker...

Justin såg inte nöjd ut med svaret, så jag suckade och sa:

- Du vill inte veta. 

- Men i alla fall, Fortsatte jag.

- Efter att han hade gått ringde jag ambulansen. Så när du kom hem igen efter någon månad syntes det knappt någonting på Ryan.

- Men Ryan och Nathan då? 

Jag ryckte stumt på axlarna.

- Vet du inte vad som hände mellan dem? Frågade Justin förvånat.

- Egentligen inte. Ryan ville inte prata om det. Sedan dröjde det inte många veckor innan vi flyttade. Det var mycket att planera och så, så jag såg typ aldrig Nathan. 

- Har du inte träffat Nathan efter det? 

- Jo, en gång, Erkände jag och tittade tveksamt på Justin.

- Men det hände ingenting. Han ignorerade mig.

- Den idioten. Justin fräste till. Han var verkligen upprörd. Jag vred mig om där jag satt.

- Mm, nu vet du. Jag tänkte resa mig upp, men Justin tog tag i min hand. 

- Vänta, stanna en stund till. Han drog ner mig i sin famn. Jag blev förvånad. Han la armarna om mig.

- Det kommer bli okej. Han smekte mig över håret. Förväntade han mig att jag skulle gråta? Jag var inte svag. Jag satt stelt i hans famn, gjorde ingenting när han la armarna om mig, smekte mig över håret, viskade fina ord i mitt öra. Men helt plötsligt som drog han mig bakåt, ville typ att jag skulle luta mig mot honom, slappna av. Men det ville inte jag.

- Vad gör du? Frågade jag upprört och reste mig upp.

- Men jag... Justin var förvånad. Han liksom stammade fram orden. Man såg det på honom också, att han var förvånad. Nej, det var nog inte så här tjejer brukade bete sig runt en popidol. 

Helt plötsligt gjorde jag det jag inte ville göra. Jag började att gråta. Allting blev liksom för mycket, bara rann över.

- Trihana, vad är det? Frågade Justin mjukt.

- Inget, Snörvlade jag. Sämsta lögnaren någonsin...

- Ljug inte, älskling. Justin tog långsamt tag i min hand och satte mig bredvid mig. Jag torkade bort mina tårar.

- Så ja, det är okej. Justin la armen mjukt om mig.

---

Jag satte mig upp. Min kropp började att skaka. Hur kunde jag vara så dum? Varför tittade jag inte på mobilen innan jag svarade? Jag visste ju att Justin skulle ringa. Åh, varför kunde jag inte bara hållit min trut stängd?

Jag hade lagt på samtalet efter jag fått reda på att det var Justin. Efter någon sekund kom jag på att det var fel, för det gjorde bara saken värre. Justin hade ringt en gång efter det, men inte mer. Eller jo, han hade skickat ett sms, men det hade jag inte vågat att läsa.

Jag slängde mig ner i min säng och stönade. Med huvudet ner i min kudde skrek jag högt. Åh, jag var så dum! Dum, dum, dum. Jag hade fan förstår allting. Hur skulle Justin någonsin kunna prata med mig igen? Det fanns bara en sak jag kunde göra nu. Ringa Serena.

 

- Hej!

Hon svarade snabbt. Hon lät både glad och nervös. Och förväntansfull.

- Hej... Svarade jag. jag kunde inte tänka på de glada nyheterna, inte efter att Justin fick veta...

- Kan du logga in på Skype?

- Självklart, babe. Hörs om några minuter! Hon klickade mig. Jag var säker på att hon rusade fram till sin vita laptop och startade igång den samtidigt som som hon otåligt trampade på stället. Jag kände min bästa vän.

Själv satt jag kvar på sängen i några minuter innan jag orkade resa mig upp. Jag stängde av musiken på datorn. Sedan satte jag mig tillrätta i sängen med datorn framför mig. Nu var det bara att vänta.

 

Serena ringde efter bara max en minut. Hon såg lite orolig ut.

- Hej, baby.

- Hej.

- Vad är det som har hänt? 

Jag vred mig om i sängen, kände mig genast obekväm.

- Jo, först pratade jag med mig morbror.

Serena nickade.

- Han sa att du hade berättat för honom och Nathan...

Serena såg ut som att hon hade blivit tagen på bar gärning. Men jag brydde mig inte. Kanske skulle jag ha brytt mig om det inte vore i denna situationen.

- Förlåt... Serena såg verkligen jätte ledsen ut. Jag ryckte på axlarna.

- Morbror sa i alla fall att han förstod, så jag fick en sista chans.

- Är det sant? Serena såg plötsligt överlycklig ut. Jag nickade på huvudet och log. 

- Det är ju helt underbart!

- Jag vet! Jag försökte verka lika lycklig som Serena, jag försökte verkligen, men hon såg igenom allting.

- Men vad är det då...? 

- Jo... Jag skulle ju ringa dig sen.

Serena nickade.

- Efter samtalet med morbror gick jag in på mitt rum, min mobil ringde och-

Jag tog ett djupt andetag.

- Jag trodde det var du, så jag började ju babbla på om Nathan med sen...

- Sen var det inte jag, Föll Serena in med, och såg orolig ut. Hon såg till och med lite blek ut. Jag nickade sakta på huvudet. Sedan kollade jag bort, för att samla mig, samla ihop orden.

- Och sen...? Serena ville verkligen veta. Jag suckade. Jag visste att jag var tvungen att berätta.

- Vem var det?

- Det var Justin.

- VA? Serena skrek rätt ut. Jag hade nog också gjort det om jag vore henne.

- Så du menar att...?

Jag skakade på huvudet.

- Han fick inte reda på någonting typ, men han vet att Nathan har gjort någonting.

- TRIHANA! Serena suckade.

- Du är en sådan klant!

Jag skrattade. Synd att det inte var rätt tillfällen för skratt.

- Vad ska du göra nu då?

Jag ryckte på axlarna. Jag hoppades att Serena såg det genom datorn. 

- Du måste prata med Justin, fattar du väl. Hon skrattade. Jag förstod inte hur hon kunde skratta i en sådan här situation. Jag gav henne en sur blick, men då började hon bara skratta ännu mer.

- Mm.

Serena skrattade vidare.

- Vill du att jag ska prata med honom?

Jag skakade ivrigt på huvudet. Om jag pratade med honom kunde jag fortfarande komma undan med en påhittad lögn... Jag tror att Serena förstod var jag tänkte, för hon spände plötsligt ögonen i mig.

- Försök inte komma undan, Sa hon strängt. Jag log smått. I vanliga fall skulle jag ha skrattat.

- Nu ringer du Justin direkt och snackar med honom, okej?

Jag nickade.

- Och berätta bara sanningen!

Jag nickade igen.

- Och så berättar du aaaallting i morgon i skolan. Serena drog ut på a:et. Jag skrattade och nickade.

- Yes, sir. Ska bli, sir!

Vi sa hej då i cirka fem minuter. Tjejer, ni vet. Serena och jag var värst. Jag stängde av datorn och tittade sedan på mobilen. Nu gällde det.

 

Jag tryckte fram Justins nummer. Det var så länge sedan sist. Jag tryckte på ringa och la luren mot örat. Jag tänkte precis slänga ifrån mig mobilen, för detta var en sådan dum idé, men då svarade han. 

- Justin.

- H-hej, Justin... D-det är jag. Jag slumrade fram orden.

- Mm, hej. Han lät inte glad, sur typ. Jag blev plötsligt rädd. Detta var ingen bra idé. Varför tvingade Serena mig att göra detta? Jag suckade, drog handen genom håret. Jag tog några djupa andetag, samlade ihop mig igen. Det behövdes.

- Kan vi träffas och snacka?

- Nu?

- Ja nu. Det känns som jag har en del att förklara.

- Skojar du eller? Hur fan kunde du göra så?

- Vadå jag? Svarade jag upprört. Det var fan inte jag som hade gjort någonting fel, allting var Nat-

- Jag har pratat med Nathan. 

Jasså, det hade han, va? Nathan hade säkert proppat i massa lögner i Justin. Det gjorde mig bara ännu argare.

- Fattar du inte att han ljuger?

- Om att du var otrogen?

- Men det var inte så! Jag var frustrerad, och det hördes. Justin hade fått helt fel uppfattning, det hade Serena också fått, till en början. Nathan hade lurat dem alla. 

- Nähä... Justin lät fortfarande sur. 

- Hur var det då? 

Jag suckade.

- Kan vi inte träffas?

Det blev Justins tur att sucka.

- Snälla, det blir lättare så.

- Okej. Han nämnde adressen, tydligen till någon obevakad strand. Jag skrev snabbt ner den, rotade åt mig några dollar och sprang sedan ut. 

 

Taxin stannade en bit ifrån. Han kunde inte köra sista biten, sa han. Det fanns tydligen inte en tillräckligt stor väg. Det var fortfarande ljust ute, så jag kände att jag inte hade någonting att förlora. Liksom, han visade mig vägen jag skulle ta för att komma till stranden. Jag betalade honom snabbt, hoppade ut från bilen och fick sedan se honom köra iväg. Jag suckade och kramade om min högra tumme med min högra hand. Nu gällde det. Nu gick jag se om vägen verkligen fanns, om Justin verkligen stod där och om han trodde det jag skulle berätta. Det hade ingen tidigare gjort.

 

Jag följde vägen. Jag hörde vattnet. Jag såg honom.

Han stod och tittade ut över vattnet, havet. Det var väldigt vacker. Han var väldigt vacker. Jag log. Jag gick fram till honom, med självförtroende. Jag hoppades verkligen att han skulle förstå.

Han vände sig plötsligt om, såg mig. Han såg inte glad ut. Jag log försiktigt och stannade någon meter ifrån honom.

- Berätta, Sa han kallt.

- Berätta vad som hände.

---

Jag försökte le. Jag försökte vara glad. Men jag visste inte om jag lyckades. Jag visste inte om någon annan än Serena såg igenom mitt skal.

Justin kramade mig. Han verkade uppriktigt glad över att se mig. Jag kunde inte riktigt förstå varför. Sist vi sågs slutade det inte så bra... Jag spelade i alla fall med i hans spel, orkade inte ställa till med någon scen helt enkelt. Efter att han hade pratat klart framför pressen fick vi, Serena och jag, komma med och träffa både Justins mamma Pattie och Kenny. Jag kände båda två sedan innan.

- Nathan är tyvärr inte här, Sa Pattie plötsligt. Jag kände Serenas blickar på mig. Jag nickade långsamt och svalde. Varför var hon tvungen att dra upp Nathan? Jag ville ju inte tänka på honom.

- Vad är det, vännen? Hon petade undan några av mina hårstrån som hängde framför ögonen och la dem bakom mitt öra.

- Inget. Jag skrattade. Jag skrattade för att liksom inte låta henne se hur ledsen jag egentligen var. Wow, helt otroligt att jag klarade av att skratta. Egentligen ville jag ju bara gråta. 

Pattie kramade mig en sista gång innan hon släppte mig för att gå vidare. Jag hann knappt blinka förrän Justin dök upp vid min sida igen.

- Kul att träffa mamma igen? Frågade han. Jag nickade samtidigt som jag sträckte mig mot det kolsyrade vattnet. Jag hade lärt mig att ta för mig.

- Väldigt roligt, Mumlade jag med munnen full av vatten. Justin skrattade.

Vadå? Tänkte jag. Ingenting hade förut fått mig att hålla tyst.

- Sötnosen då. Justin såg road ut.

                                     

Justin hade kallat mig för sötnos förut så det var ingenting nytt precis. Jag brukade inte reagera längre, men jag kände att Serena gjorde det. Hon stod bredvid mig och hade troligen mer ögon på Justin än vad jag hade.

- Men du, jag måste sticka till hotellet och fixa lite saker. 

Jag nickade. Det var klart att han behövde sticka igen. För första gången på mycket länge tittade jag upp på honom igen, såg honom i ögonen. Jag snurrade fast korken så flaskan fick ett lock igen.

- Okej. Jag log, som att jag inte brydde mig. Kanske brydde jag mig inte heller. Visst, Justin var schysst och så, men han påminde för mycket om mitt förra liv. han påminde för mycket om Nathan.

- Ja... Han harklade sig.

- Vi kanske kan träffas senare? Han lät plötsligt nervös. Han såg plötsligt nervös ut.

- Jag... uh, jag kan väl ringa dig?

Jag höjde ögonbrynet. Varför? Varför ville han se mig? Just mig? Varför ville han ringa mig? Just mig? Hade han inte sin perfekta flickvän att springa och vara med istället? Tydligen kanske hans perfekta förhållande inte var så perfekt längre.

- Visst. Jag drog på ett fejkat leende.

- Ring mig senare. 

Vi kramade snabbt om varandra, Serena fick också en kram, sedan gick han. Serena kramade hårt om min arm och hoppade till.

- IHH! Hon skrek så högt att jag fick ont i örat.

- SERENA! Röt jag och stönade. Varför kunde inte min vän vara lite mer... Jag vet inte, normal?

- Fattar du inte? Hon drog åter igen i min misshandlade arm.

- Han gillar ju dig, smarthead. Och då menar jag verkligen gillar gillar!

Jag tittade förvånat på henne.

- V-va?

Serena skrattade.

- Kanske var du inte så missbildad som du trott. Kom nu, darling.

Hon tog tag i min hand och började dra mig ut från aulan.

- Vi har en samtal att vänta på!

 

Jag började genast fundera på vad Serena egentligen menade, det där om Justin, men jag bestämde mig för att släppa det snabbt. Ingen idé att fundera över sådant man själv inte såg.

Vi började i alla fall gå hemåt. Jag blev mer nervös för varje steg. Jag undrade varför jag ens brydde mig. Kanske ville jag inte få reda på vad som skulle hända ifall jag blev utsparkad från skolan. Jag och Serena skulle glida ifrån varandra. Min bästa vän... Hon skulle finna nya vänner, det var jag hundra procent säker på. Sedan skulle hon glömma allting som hade med mig att göra. Och jag... Jag ville inte ens veta vad som troligen skulle hända med mig. Kanske skulle precis samma sak som hände efter Nathan hända igen. Det ville jag inte.

 

Serena kramade mig länge utanför dörren till "mitt" hus. Hon var nog lika oroad som jag, om inte mer. Jag var vanligtvis den lugna av oss två. Jag var inte sådan som stressade upp sig i onödan.

- Ring mig direkt sen, okej!?

Jag nickade mot henne. Hon gav mig en sista kram och sa sedan peppande ord innan hon gick. Jag tittade länge efter henne. Efter ett djupt andetag, ett ovanligt djupt andetag, öppnade jag dörren och gick in. Jag drog bort smutset från skorna och tog sedan några steg in i huset. Det var det jag hann göra innan jag hörde en röst.

- Trihana? 

Fan, han var hemma.

 

Vi satt vid köksbordet. Min morbror tittade strängt på mig och jag gjorde allting för att undvika hans blick.

- Jag vet att du är rädd. Du vill inte börja om från början och tappa det du redan har.

Jag hatade att han visste mer om mig än vad jag visste. Som tur var lyckades jag behärska min irritation, och nickade.

- Du vet, du har knappt varit i skolan på fyra veckor.

Jag nickade igen, långsammare denna gång.

- Varför?

Jag tvekade, tittade snabbt upp på honom. Jag ville inte berätta. Min morbror skulle inte få veta. Jag vred snabbt bort blicken igen, ner i marken, och ryckte kvickt på axlarna.

- Jag vet.

Jag tittade förvånat upp på min morbror. V-va?

- Serena har berättat allting.

Åh, den jävel-

- Tur för dig det. Han tittade strängt på mig igen.

- Annars skulle dina chanser vara slut.

- Så du menar...? Jag kände att jag började att le.

- Du får stanna.

Jag pep till, ett glädjepip.

- Men detta är din sista varning, eller hur!?

Jag nickade ivrigt och kastade mig sedan i hans famn.

- Tack, tack, tack, tack!

Han skrattade. Jag kände att han kramade om mig. Efter några sekunder kastade jag mig ur hans famn och utbrast plötsligt:

- Åh, jag vet precis vad jag ska göra som tack!

- Plugga? Morbrorn tittade roat på mig, särskilt när han såg mitt ansiktsuttryck.

- Nja... eller ja, det också, men det här! Förklarade jag entusiastiskt och började sedan att skutta iväg mot mitt rum. Köksrummet fylldes av skratt. Jag såg i spegeln i hallen att även jag såg glad ut. Jag gillade att göra folk glada. 

 

Jag hann inte mycket mer än att gå in i mitt rum, sätta på favoritlåten på Spotify, byta kläder och sedan ringde mobilen. Då kom jag på att jag skulle ringa Serena. Jag tänkte självklart att det var hon som ringde. jag svarade snabbt och började genast babbla på innan hon hann säga någonting. Det var ändå jag som hade de viktigaste sakerna att säga, det var jag säker på.

- Hej, bäbisen, det gick asbra! Jag kan inte fatta att du har sagt allting till honom om Nathan. Vad Nathan gjorde mot mig, hur dum i huvudet han var, och ja... allt!

Jag slängde mig i min säng och la mig på rygg.

- Min morbror fattade allting, varför jag inte varit i skolan och så. Men i alla fall, tack så sjukt mycket! Förresten, vad sa han till dig när du sa det till honom? Blev han förvånad, eller typ lättad? Berätta! Babblade jag vidare. Tillslut tog jag en paus för att kunna andas och för att låta henne svara. Men plötsligt blev det tyst.

- Serena? Sa jag undrande, fortfarande med leendet på läpparna. Jag hade fortfarande tankarna på min morbror, skolan, livet... Allting såg ut att ordna sig tillslut.

- Va? Sa plötsligt en röst, en förvånad röst. Det där var inte Serenas röst...

- Vad har Nathan gjort mot dig? Rösten lät arg. Jag förstod vems röst det var.

- Justin...

---

Serena hade sagt det så många gånger. Jag visste att hon hade rätt. Nathan var inte värd att slöa energi - tid och tankar - på. Jag visste ju det. Varför tänkte jag på honom då?

Jag suckade och satte mig ner på närmaste bänk. Serena kom snart efter. Jag tittade ner i marken och petade med foten i gruset. 

- Trina. Serena pratade med lugn röst. Hon förstod att jag kände mig nere. Jag tyckte verkligen mycket om Serena. Hon var den enda som förstod sådant utan att jag behövde säga någonting. Det var samma sak tvärtom också. Hon behövde inte säga någonting, för jag förstod vad hon skulle säga. 

- Kom. Hon tog tag i min hand igen och reste mig upp. Jag gick långsamt efter henne, in mot skolan igen. Jag njöt utav de sista av vårens solstrålar. Snart skulle vi vara inne den mörka, kalla skolan igen. Jag avskydde kyla.

Plötsligt stannade Serena upp. 

- Trina, jag vet att du redan vet det här men jag vill säga det ändå.

- Vadådå? Frågade jag, lite borta. Jag var nämligen fullt upptagen med att ta upp min röda, stickade mössa och sätta den på plats på mitt huvud. Serena skrattade smått innan hon fortsatte, fullt lika allvarligt som innan.

- Bara för att Justin är här betyder det inte att Nat-... Han är här, eller hur? Serena hade ofta svårt för att säga hans namn.

Jag nickade tveksam, visste inte riktigt vart hon ville komma.

- Men baby, du måste inte vara med Justin, jag måste inte vara med Justin.

Jag höjde ena ögonbrynet. Det hon sa var inte riktigt sant, och jag kunde se det på hennes smått rosafärgade kinder. Hon gillade Justin, eller hon tyckte åtminstone att han var snygg. Men vem kunde klandra henne?

- Serh. Det var mitt smeknamn till henne. 

- Du vet att han har ett flickvän, va? Jag flinad emot henne. Hon stönade. 

- Trina!

- O-okej, Svarade jag. Serena skrattade.

- Du är visst på det humöret, ja...

Vi skrattade en stund, sedan började Serena att prata igen:

- Ja, det var inte riktigt det jag skulle säga. Hon skrattade lite till, jag föll genast in i hennes skratt jag med.

- Men ja, du vet vad jag skulle säga. 

Jag skrattade och kramade henne. Nej, Serena var inte den bästa på att prata om sådana här saker, men jag älskade henne ändå.

- Jag älskar dig, Ropade hon plötsligt min famn. Jag skrattade och släppte taget om henne samtidigt som hon släppte mig. Jag kunde känna blickar på mig, folk som pekade mot oss. Serena bara skrattade åt dem. Min kära vän var inte den blygaste precis, och det var jag glad för. Man hade så mycket roligare om man hittade på helgalna saker, särskilt om man hade en bästa vän bredvid som förstod precis allting.

- Jag älskar dig. Jag gjorde ett hjärta med mina händer och pekade sedan på Serena.

 

Dagen kanske inte riktigt blev som vi hade tänkt oss, men det brukade aldrig bli så. Efter fysiken, lunchen och alla andra tråkigare ämnen hade jag otroligt ont i huvudet. Jag kved och gnällde hela vägen tillbaka till skåpet efter sista lektionen. Serena blev riktigt irriterad på mig.

- Lägg av då. Hon suckade. Det gjorde hon inte ofta. 

- Men jag har så ont i huvudet, Stönade jag.

- Åh. Serena tittade ut från sitt skåp.

- Starkars lilla Trina, ska jag klippa av det åt dig?

Jag stönade. Jag visste att hon bara retades men jag var inte på humör för sådant här just nu.

- Lägg av, Serh, Gnällde jag och slog löst till henne på axeln. Hon skrattade.

- Okej, förlåt, jag ska vara snäll. Hon stängde skåpet och kastade sin väska över axeln. Sedan log hon mot mig.

- Nu ska vi gå ut på staden och göra precis vad du vill göra, låter det bra?

- Köpa glass? Utbrast jag ivrigt. Serena skrattade. Hon nickade sedan och gjorde armkrok med mig.

- Mot Scoops! 

 

Det var inte mycket folk där. Det brukade inte vara det. Se flesta brukade komma runt sex, eller ännu senare, när de hade slutat jobbet eller shoppat klart. Nu var klockan bara fyra.

Vi tog var sin kulglass med två kulor. Vanlig och choklad, så klart. Det fanns ingen bättre smak.

 

När vi hade ätit upp glassen mådde mitt huvud mycket bättre, så även jag. plötsligt var jag på toppenhumör, Serena likaså. Ingen av oss ville gå hem, särskilt inte jag då jag inte ville träffa min morbror. Jag trodde att Serena hade glömt bort det där samtalet med min morbror, för annars skulle hon ha tvingat hem mig för länge sedan.

- Kom, vi går hitåt! Vi gick ner mot staden. Man kunde se vattnet. Det var väldigt vackert. Trots att det endast var vår var solen mycket värmande. Jag började känna mig svettig i min munktröja. Jag trodde att Serena tyckte likadant. När vi hade gått under tystnad en stund såg vi en aula. Jag började genast tänka på hur svalt det måste vara därinne. 

- Kom! jag tog tag i Serenas hand och drog med henne åt den stora byggnadens håll. Vi ställde oss i skuggan, tog var sin cigarett. Efter en stund fick Serena en galen idé. Hon började trycka i alla handtag. Ingen öppnades såklart. Jag skrattade åt henne och kastade sedan ner min cigarett på marken.

- Kolla! Serena tog tag i min arm och jag pep till. Hon skrattade bara åt mig. 

- Det är öppet! Plötsligt var den där smärtan i armen inte särskilt intressant längre. 

- Va? Utbrast jag och kastade mig fram till dörren. Det såg ut att pågå någon slags konferans därinne. Alla blickar var vända framåt. Ingen verkade märka att vi kom.

- Kom, vi går in. Jag log stort mot Serena.

- What? Det kan vi väl inte göra?

- Ingen märker ju någonting, Skrattade jag. 

- Kom nu. Jag tog med Serena in. Precis när vi skulle sätta oss ner hörde jag att den som pratade i mikrofonen plötsligt sa mitt namn. 

- Trihana?

Havet av folk som stod framför personen som sa mitt namn skingrade sig snabbt. Jag såg ansiktet, ansiktet jag hade sett förut, ansiktet jag både ville och inte ville se. Justin. Han såg glad ut. Kanske visste han inte. Fan. Fan också.

---

Jag ville verkligen inte gå till skolan. Skolan var äcklig, ful och gammal. Om inte Serena var där, skulle jag antagligen ha skolkat. Som vanligt då. Det var tomt och tyst när vi kom in genom skolans portar. Det enda som hördes var våra snabba steg, och våra flåsande andetag. Det var som vanligt. Det brukade vara så här, för vi kom oftast senare än alla andra. Skillnaden borde inte märkas, men det gjorde den. Helt plötsligt var allting inte som vanligt. Min morbror stod vid mitt skåp, trampandes med foten. Han slängde irriterade blickar på sin klocka som han hade på armen. Aj då. Det var nog då jag förstod att det var kört.

- Trihana. 

Han var inte glad. Han pratade med arg, sträng och bestämd röst. Framför allt sa han inte hej, eller gav mig ett vänligt leende innan han kasta sina borrande ögon på mig. Jag vred mig obekvämt om där jag stod. Men jag sa ingenting. Jag borde ha sagt någonting. Jag skulle säga någonting. Men då sa Serena någonting istället.

- Jag försökte verkligen göra så att hon skulle hinna! Jag försökte verkligen!

Han får inte vara arg på Serena, tänkte jag snabbt. Det var liksom inte hennes liv att jag var en hopplös unge.

Min morbror suckade. Han vände sig blick från Serena tillbaka till mig igen. Han såg lite mindre arg ut. Det fick mig att slappna arg. Kanske skulle jag inte ha gjort det.

- Trihana. 

Han pratade med väl arbetade, lättförståeliga bokstäver. Det gjorde han bara när han skulle säga någonting mycket allvarligt. Jag blev plötsligt osäker på om jag ville veta vad han skulle säga härnäst.

Precis innan han skulle säga att jag skulle dra åt helvete, suckade han. Han blev nog lika förvånad som jag själv kände mig. När han sedan tog upp sin vibrerade mobil. Då förstod jag. Han tryckte på några knappar på mobil innan han tittade upp på mig igen. Jag höll andan och jag kände att någon, antagligen bara Serena, höll min vänstra hand, hårt.

- Vi får prata om det här senare i kväll. 

Han gick fram till mig och pussade snabbt min panna. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna. I ögonvrån såg jag hur Serena kastade orolig, men smått lättade, blickar på mig.

- Skutta iväg nu. 

Rektorn viftade med händerna. Serena skrattade, säkert för att min morbror var så barnslig - vissa skulle säga påhittig - som sa någonting sådant. Jag kunde allt visa att jag var påhittigare, barnsligare eller vad man nu ville säga.

Jag nickade, gav Serena en snabb vänskapskram sedan gjorde jag det. Jag gjorde som han sa, började skutta iväg längst med korridoren. Det såg antagligen jätte fult ut, så som Serena skrattade. Jag kunde medge att jag valde att springa lite extra klumpigt(inte för att mina fötter vanligtvis ville samarbeta särskilt bra). När jag vände mig mot min morbror, skolans-jag-egentligen-borde-ha-blivit-utkastad-för-länge-sedan rektor, log han. Det var det som var huvudsaken.

 

Serena mötte upp mig utanför fysiksalen. Då stod jag redan omringad av en och en annan kille. Jag kände mig obekväm och drog tveksamt ner jeans-shortsen lite. Varför var alla tvungna att glo så? Om de skulle glo kunde de väl glo på min munktröja istället. Där fanns det nämligen ingenting att se. Den tröjan hade jag på mig vid varje tillfälle som gavs, och så fanns det inget man kunde uppskatta den för, eftersom att den var helt grå, utan täcken. 

Serena drog ut mig från uppmärksamhetens huvudpunkt. Hon skrattade åt mig, eller skrattade hon åt killarnas stönande? Varför kunde killarna inte bara lägga av? De visste att jag "hade" honom. Usch, jag kunde inte ens säga hans namn. Fast killarna visste såklart inte vad som hade hänt. 

Äsch, de skulle snart ändå glömma bort att jag ens existerade. När Willa, klassens och skolans populäraste och snyggaste(det var därför hon var populär) tjej, dök upp kunde killarna inte se någonting annat. Vad var det dem de sa? Hon var så... Vacker? Uh, jag kunde inte tänka på henne på det sättet. För mig var hon ingenting annat än ett äckligt kräk, eftersom att hon alltid hade varit så elak mot mig. Kanske var det ändå bra. Jag hade liksom en anledning att hata henne. Skillnad mot alla andra tjejer. De typ ogilla Willa bara för att hon var... eum, snygg. Jag hade en anledning att hata henne. Jag brydde mig inte om vad hon sa om mig. Jag brydde mig inte om vad någon sa om mig. I min värld var det enda som betydde någonting dansen. Hip hop var mitt liv.

 

Okej, det var ganska kul med skolan ändå. Jag hade kanske inte det så lätt med plugg och sådant där, men när läraren tittade bort gjorde man ändå ingenting. Jag var tvungen att medge att det var riktigt kul, faktiskt. Det var härligt att träffa vännerna igen. Vissa av de såg man mer sällan utanför skolan, vissa såg man inte alls.

De två tjejerna som suttit vid samma bord som mig och Serena under lunch drog med oss ut. Mathilda och Amanda hette dem, med alla kallade de för AM. De var väldigt tajta. Jag började genast fundera över hur det skulle vara om folk kallade Serena och mig för TS. Ganska coolt faktiskt.

- Ställ er här! Beordrade Mathilda och tog tag i min arm. Jag suckade och undrade vad grejen var med att dra i andras armar. Serena såg såklart min trumpna min, hon förstod varför jag var aningen irriterad också, så hon började så klart att garva. Jag log mot henne och kastade mig sedan i hennes famn. Hon la armarna om mig, en på mina axlar och den andra framför våra munnar. 

- Le! Precis när vi såg ut som värst knäppte Amanda till med ett foto. Hon bara log mot mig när jag suckade åt henne. Sedan drog hon upp mobilen, fotot, igen och vi andra tre kastade oss över henne för att se hur förfärligt det egentligen blev.

 

Väldigt förfärligt blev svaret. Hur kunde en bild bli så dålig? Hade Amanda verkligen en IPhone 4s? 

Vi kollade på bilden och skrattade åt den bleka tjejen till vänster. Det var jag. Hade inte jag blond hår nyss? 

Serena var lika söt som vanligt.

- Du är så söööt, Sa jag till Serena, drog ut på ö:et och gav henne en avundsjuk blick. Hon skrattade åt mig så jag log mot henne. I början ifrågasatte hon alltid, men hon visste att det inte var någon idé längre. Jag var ändå den som var envisast.

- Hörrni, gullungar, har ni hört? 

Jag skrattade åt ordet gullungar. Vi, Serena och jag, brukade bli kallade för det, men det var lika roligt varje gång. Vi vände blicken mot Mathilda. Jag kände att Serena flätade in sina fingrar i mina.

- Nej, vadå? Frågade jag dumt och lutade mig mot Serena.

- Va? Har du inte hört, Trina? Kan du inte höra? Serena spelade orolig innan hon flinade mot mig. Jag lipade mot henne och alla andra skrattade. Det kanske inte riktigt var så jag menade...

- Nej, men seriöst, Fortsatte Matilhda efter en stund.

- Det kommer en speciell person hit.

Hon flinade mot mig. Jag blev plötsligt osäker på om jag ville höra mer.

- Jasså... Svarade jag tveksamt, låtsades vara bortkommen, som att jag inte brydde mig. Egentligen brydde jag mig. Egentligen brydde jag mig så jävla mycket att mitt hjärta snart skulle dö av överbelastning.

- Justin Bieber, Fortsatte Matilda.

Jag kände hur Serena kramade om min hand.

- Justin Bieber kommer hit.

Alla visste vad Justin Bieber betydde. Nathan.

-  Trihana, för fan, vi är sena! 

Min bästa vän Serena ropade på mig. Hon använde mitt riktiga namn. Det gjorde hon bara när hon var arg, riktigt, jävla förbannad. Annars brukade hon kalla mig för Trina.

Hon drog i min arm, ja, gjorde allting som hon kunde för att jag skulle resa på mig. Jag reste inte på mig. Jag kunde inte. Jag stirrade på datorskärmen. Inga känslor. Jag visade ingenting, ändå kände jag så otroligt mycket.

Serena visste att allting skulle bara skulle bli så mycket värre om vi inte gick nu. Jag visste det också. Jag borde verkligen ha rest mig upp, Mitt hjärta var förkrossat. Min hjärna var för bortkopplad för att kunna förstå. Han ville aldrig ha mig. Han ville alltid ha henne. 

 

På något sätt lyckades Serena få med mig ut. Ut, bort, iväg. Datorn, han, mitt liv. Borta. Han som kallat mig sitt livs kärlek... Jag- Jag älskade honom.

Jag gick med raska steg bredvid den decimeter längre vännen. Ni vet, Serena. Hon var inte bara otroligt snygg. Jag suckade. Det fanns mycket jag kunde sucka för. Men vad skulle det hjälpa? Jag kunde önska att jag blivit lika snygg hur längre jag ville. Ingenting skulle förändrats. Jag kunde önska att han skulle bry sig. Ingenting skulle förändras. Han skulle aldrig bry sig. 

 

Vi gick i samma hemska, snabba tack till busshållplatsen. Vi gick under tystnad. Vi missade bussen precis, som vanligt. De smög sig sakta ifrån våra blickar, försvann bort mot horisonten.

                                 Jag tittade länge efter den, men jag var tvungen att erkänna att det var inte just bussen jag var ledsen över. Det hade ni nog redan förstått. 

Serena trampade runt på stället och svor. Ni kanske undrande, varför bry sig så mycket om en buss? Det undrande man inte när man visste.

- För fan, Trihana. Det där var din chans! Fattar du inte att du kommer bli kickad nu, eller!? 

Jag hade aldrig sätt Serena så arg. Jag vågade inte säga någonting. Wow, tjejen som sa emot allt och alla vågade inte öppna munnen. Detta skulle väl djurmisshandlarnas gängledare älska. Tur att den fjollan inte fick se det. Jävligt tur.

 

Hon kastade cigaretten i marken som hon sedan mosade så hårt med skon att jag kunde slå vad om nästa brände igen de nu mera tunna conversen. Serena var som jag, inte heller särskilt omringad utav pengar. Eller jo, förresten, det var hon. Hennes pappa var en riktigt förmögen man. Men Serena ville inte låtsas om det. Hon tog aldrig emot pengar från dem. Det var faktiskt ett under att de gav henne pengar, så motsägande som hon var. 

Att Serena hade pengar kanske jag inte borde ha talat om. Hon ville inte tala om det. Hon ville inte att man skulle dra upp det. Ibland undrade jag om det var för min skull som hon höll på så här - nästan aldrig köpte nya kläder, bara när jag hade pengar nog att köpa jag med. Det hände inte särskilt ofta, och det krävdes många dagars, timmars, minuters jobb för att komma dit. Jag undrade om hon gjorde så bara för att jag inte skulle känna mig... mindre värd, eller vad man nu skulle säga. Jag var hennes enda vän, och hon va rmin enda vän. Vad jag skulle göra utan henne var lika mycket som hon skulle göra utan mig. Ingenting. Det var liksom bäst att fortsätta som förut. Ignorera det som ingen förstod. Ignorera det som alla andra skulle ta  upp som en självklart fråga. Det var bara så här. Det var bara att acceptera.