A Little Thing Called Love

Och så rullade ännu en jävla tår ner för min kind. Det värsta var att jag visste att det inte var den sista.

- Trihana. Han greppade tag i min hand. Jag visste redan innan jag tittade att det var han. Det fanns som sagt bara en enda person på den här festen som envist inte kallade mig för Trina. 

Han vände mig om, kollade milt på mig. Jag gav honom en kort blick. Det var allt han fick. Jag kollade ner i marken. Justin smekte bort min tår. 

- Jag älskar dig.

Jag tänkte avbryta honom, säga någonting, försvara mig eller nått, men han höll bestämt sitt finger över mina läppar.

- Du, förlåt. Jag skulle inte ha sagt så. Jag blev bara så... Åh, jag vet inte.

Han suckade, tittade ner i marken. Förtvivlat lekte han med sina egna fingrar. Jag kände honom så väl. Han gjorde bara det när han var förtvivlad.

Sedan tittade han upp igen.

- Nathan hittade bara på allting, okej?

Jag nickade stumt.

- Lita inte på Nathan.

 

Efter allt drama och det där blev kvällen ganska lyckad ändå. Jag såg inte Nathan mer. Det var väl bra. Problemet var bara att jag inte såg Justin heller... Jag visste inte, men jag hade liksom en känsla av att Justin dolde någonting för mig. Kanske var det därför han inte var här, med mig. Kanske gömde han sig någonstans, tvingade Nathan att hålla käft genom att gräva fram lite pengar ur fickan. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna lita på honom när jag visste att det där blicken han hade gett mig tidigare inte visade på ärlighet? 

Jag försökte njuta, jag försökte ha kul. När någon märkte någonting pratade jag bort det. Skrattet tog över oron. När alla andra skrattade satt jag där, i mitten av det, vetande om att någonting var fel.

 

Jag fick ett sms ganska sent den där natten. Självklart hoppades jag på att det var Justin. Ivrigt tryckte mina fingrar på den lilla, smutsiga skärmen. Serena. Åh, gud, som jag saknade henne. Hon verkade tydligen sakna mig också, för det var just det som det stod i hennes sms. Hon saknade mig. 

Jag passade på att checka facebook medan jag ändå hade mobilen i min hand. Jag gillade några bilder, några bilder hade tagits under denna kvällen, så jag fick mig ett gott skratt när jag såg mina löjliga miner, och Serenas kommentarer.

- Vad skrattar du åt?

Från ingen stans dök Nathan upp. Det hade börjat bli en vana. 

- Inget, Svarade jag snabbt och stoppade ner min mobil i min ficka. Jag tittade bort, tittade på allting annat förutom på honom. Justins mening ekade i mitt huvud. Lita inte på Nathan... Var det verkligen Nathan jag inte skulle lita på? Eller var det Justin jag inte skulle lita på...?

Det blev tyst en stund. Jag hörde att Nathan satte sig ner bredvid mig.

- Trina.

Jag svarade inte.

- Titta på mig. Han lät bestämd, men han lät inte arg. Rösten var... mjuk. Wow, vad hade hänt med honom? Senaste gången vi stötte ihop - som varit några timmar tidigare - ja... Då hade det inte slutat bra. Nu verkade det som att han vill hjälpa mig. ... Vad fan hade hänt?

Jag vände i alla fall blicken mot honom. Okej, nästan då. Jag kom honom en hint om att han kunde prata. Jag skulle lyssna.

- Vad?

Min blick jag gav honom var någorlunda ogillande. Nathan log ändå. Han var så skicklig. Han hade säkert inte ens lagt märke till min ohyggliga ton. 

- Justin är inte bra, Började han. Sedan dröjde det några sekunder innan han suckade, kanske för att han skulle låta mer trovärdig. Jag bara satt där, lyssnade, studerade pojkens rörelser. Hur kunde det någonsin ha varit han jag var tillsammans med? Han var så olik min Nathan. Den snälla, roliga charmören... 

- Måste vara lätt att falla för hans ekorrögon och oskyldiga charm. Nathan fortsatte. Han använde sig utav hånande mot Justin. Kanske hade han rätt. Jag litade inte på honom. Inte längre. Jag litade inte på vad någon utav dem sa. Jag var sur på Justin. Ändå blev jag sur på Nathan när han sa sådär. Därför avbröt jag honom.

- Säg bara vad allt det här handlar om! Snäste jag.

- Va? 

- Du vet vad jag menar. Försök inte att spela oskyldig.

Det gick några sekunder. Det svepte förbi några stela minuter. Kunde inte bara Nathan öppna sin stora trut?

- Ja, okej. Han suckade.

- Jag ska berätta då.

 

Ganska mållös var jag, blev jag. Nathan lämnade mig ensam. Det kanske inte var så konstigt, efter vad han hade kastat ut sig. Jag knappade in numret på min mobil. Det dröjde inte många signaler förrän hon svarade.

- Trina-Bina. Hon lät glad. Musiken dånade i bakgrunden. Det brast för mig och jag började att gråta. Alla känslor bara tog över. Jag fattade inte hur allt det där bara var... Varför hade jag inte sett detta komma? Fan. Jag var så dum i huvudet.

- TRIHANA!? Stella måste ha hört mina patetiska snörvlingar.

- VAR ÄR DU? Frågade hon högt så jag skulle höra trots ljudvolymen i bakgrunden. Då jag inte fick ur mig något vettigt svar fortsatte min mörkhåriga vän att prata:

- ÄR DU PÅ BAKSIDAN?

På något sätt hade jag lyckats mumla ut ett ja, så några ensamma sekunder senare var jag inte så ensam längre.

- Lilla gumman... Stella satte sig ner bredvid mig. Jag grät över hennes axel och hon kramade mig hårt. Jag kände att någon satte sig ner på andra sidan om mig. Självklart antog jag att det var Destiny eller någon, någon som Stella hade tagit med sig ut. När jag tittade upp såg Stella lika förvånad ut som mig. Hon kollade på personen. Hon kollade på någon jag var säker på att jag inte ville se. Jag begravde huvudet i Stellas famn igen.

- Go away, Mumlade jag känslokallt. 

- Nej, Svarade person bestämt. Justins röst... Jag fick det klart för mig att det var just Justin som satt där. Justins röst... Äcklet. Jag ville aldrig se honom igen. 

- GÅ HÄRIFRÅN! Upprepade jag, denna gång högre, denna gång mer trovärdigt. Jag var precis lika arg som jag lät. Kanske var jag mest besviken, och då på mig själv. Jag som trott att han varit så annorlunda... 

Jag hörde att han suckade.

- Jag kommer inte gå förrän vi har rätt ut det här.

Rätt ut det här? Hur gammal trodde han att han var? Det fanns inget som någonsin kunde bli som det en gång hade varit. Aldrig.

- Jag sa till dig att inte lita på Nathan, Fortsatte Justin med en smått ledsen ton i rösten. Jag lyfte upp huvudet från Stellas axel, torkade kvickt bort tårarna med tröjärmen.

- Och han sa till mig att inte lita på dig.

Justin kollade stumt in i mina ögon. Mina ögon utspelade inget annat än ilska. Hans ögon visade bara på sorg. Ha, ledsna ögon. Den där skulle jag inte gå på igen. Han skulle aldrig få mig tillbaka. 

- V-Vem litar du mest på? 

Var det så svårt att förstå? Mitt ex som i och för sig var bra på att skådespela, men som ändå hade brytt sig om mig, på riktigt, eller också en kille som... ja, vad fanns det att säga om honom? En lögnare.

- Den som är mest trovärdig.

Justin sa ingenting. Kanske förstod han. Det var för sent för spel. 

- V-Vad sa han? 

Jag tittade frågande på honom, den killen som fortfarande fick mitt hjärta att hoppa så där galet fort.

- Vad sa Nathan?

- Du borde veta, Snäste jag som svar. Jag kände att Stella drog i min arm, så jag vände blicken mot henne.

- Trina, Viskade hon i mitt öra.

- Ta det lugnt med honom. Stella kollade bestämt på mig. Jag blev nästan sur på hon som sa så där. Han förtjänade fan att få alla straff han kunde.

- Vad han nu har gjort, tror jag inte att han har gjort det.

- Men Nathan sa-, Protesterade jag högljutt.

- Men Trina, kollade på honom. Stella nickade mot Justin, så jag vände mig mot honom.

- Ser du inte? Viskade hon i mitt öra.

- Den stakars grabben kommer ju att förlora sitt liv om han förlorar dig. Kolla hur han tittar på dig. Är inte det där äkta kärlek? Är inte det där samma blick han gav dig, när han sa Don't trust Nathan?

Jag fångade in orden, funderade över dem. Sedan tittade jag på honom. Sedan tittade jag på hans blick. Det var samma blick.

Nathan. Fan. Vem som helst. Det kunde vara vem som helst, men så var det han. Nathan.

Jag kände att Justin fattade min hand.

- Vilken trevlig överraskning, Sa Nathan, och så log han. Usch, jag ville bara spy på honom. Jag samlade ihop mig - snarare mitt face - och sedan... ja, lät killarna göra det killar gjorde bäst. Nathan gick mot Justin för att hälsa på honom, precis som vanligt, precis som förr i tiden. Skillnaden var bara att Justin inte gjorde det samma. Jag blev stolt över Justin som gav Nathan en lagom sur blick och kramade min hand. Leendes kunde jag titta upp på Nathan igen och inte behöva oroa mig. Jag var inte ensam.

Nathan kollade konstigt på Justin.

- V-Vad gör du? Hans röst var inte osäker, den var undrande. Nathan var inte den som inte fick som han ville.

- Vad tror du? Justin var arg. Han hade all rätt att vara arg, fast jag började att undra. Var han tvungen att dra upp det här? Nu? Jag ville ju liksom inte vara med... Jag började att backa, men eftersom att Justin höll i min hand kände han det och drog tillbaka mig igen. Sedan hände det ingenting talmässigt. Det var nästan äckligt tyst. Nathan kollade på oss, på våra händer, på mig...

- Jag förstår vad som händer här, Sa han kallt. Hans röst var helt känslotom.

- Gör du? Svarade jag förvånat, förskräckt.

- Ja, Fortsatte han och vände sin blick från mig till Justin. Justin... Nathans blick ändrades från den där tomma, lite ledsna, till... Jag svalde. Jag blundade. Detta var någonting jag absolut inte ville se.

Jag trodde att han skulle ta tag i min arm, jag var liksom beredd på det. Men han gjorde inte det. Han gjorde någonting annat. 

Nathan skrattade. Han skrattade medan jag och Justin, särskilt jag, dumt glodde på honom. Jag kastade en frågade blick åt Justins håll. Han ryckte stumt på axlarna.

Nathan vände sig mot Justin när han hade skrattat klart. Nu flinade han igen - Nathan, inte Justin. Justin såg... skärrad ut. Jag slog vad om att han redan visste vad Nathan skulle spotta ur sig.

- Du fick henne tillslut. 

WHAT? Jag tittade förvånat på dem båda. Ena sekunden fick Nathan möta min kalla, chockade blick. Nästa sekund fick Justin min undrande, förvirrade blick på sig.

- Jag vet inte vad du pratar om, väste Justin hårt tillbaka. Jag kände att han kramade min hand hårdare.

- Kom, Trihana. Vi drar här ifrån. Justin började dra i min arm.

- Hörru, varför så bråttom? Nathan flinade vidare.

- Jag vet inte med dig, men jag tycker att hon bör få veta.

- Veta vad? Invände jag snabbt, nyfiken som jag var. Nathan log mot mig, hans gamla, äckliga leende.

- Inget. Justin drog i min hand. Jag tittade förvirrat på honom. Det var helt klart någonting han inte ville berätta för mig... Men jag behövde inte oroa mig, för snart skulle den där "hemligheten" inte vara så hemlig längre.

- Justin vill inte ha dig. Nathan skrattade. Jag vände snabbt blicken mot honom. Det gav honom kraft, mod, överlägsenhet. Han visste.

Nathan kollade mig djupt i ögonen när han sa:

- Han vill ha mina pengar. Vi slog vad om att han skulle få dig.

Slog vad? Vadå? V-Var allting bara på låtsas? Jag kunde inte tro det, ville inte tro det. Det var inte så att jag lita på Nathans ord. Det var det som Justin gjorde. Eller inte gjorde. Problemet var att han inte gjorde någonting.

En tår föll ner för min kind. Ingen skulle få se den. Den borde inte ens ha varit där. Men den var där. Det var någon som såg den. Den personen var den värsta man kunde tänka sig. Personen utnyttjade allt han såg. Det hade varit så förut, och det såg inte ut som att han hade ändrat på det heller. Varför skulle han? Han älskade ju att göra folk sårade. Särskilt mig...

- Vad hade du förväntat dig, bitch? Smekmånad på Hawaii?

Jag släppte Justins hand, släppte allting. Jag sa inte ens någonting tillbaka, tittade inte ens på honom. Allt jag gjorde var att springa. Springa.

 

Jag hörde att han ropade efter mig. Han sprang efter mig. Jag ville bara komma iväg, helst från honom. Det kändes som att vad han än sa skulle det inte förändra hur jag kände mig. Jag behövde få vara ifred. Tänka. Ensam. Utan Justin. 

Han fick tag i min arm och stoppade mig. Mitt hjärta dunkade hårt innanför bröstkorgen. Det var suddigt. Jag mådde illa och ville typ bara spy. Jag hörde att Justin pratade med mig, men jag hörde inte vad han sa. Mitt huvud var slappt. Hela min kropp var helt förlamad, typ. Han vände upp mitt huvudet, försökte möte min blick. Det gick inte. Jag kände att han skakade om mig, kanske var det det som behövdes. 

- Trihana. Han flämtade.

- Vad händer? 

Jag ryckte slappt på axlarna. Blinkade om och om igen med mina ögon. Kanske skulle jag vakna upp snart.

- Säg någonting, Beordrade popstjärnan strängt. 

- Hej.

- Allvarligt, Trihana.

Jag suckade, tittade upp på honom. Jag kände hur jag började komma tillbaka, mina fötter började landa på Jorden igen.

- Släpp mig, Sa jag mjukt.

- Trihana.

- Nu.

Han släppte mig. Jag vinglade till lite innan jag fann balansen. Sedan gick det bra igen.

- Så... Justin harklade sig.

- So this is how it ends?

Jag blev så förvånad att jag svalde mitt eget saliv. Va? Tänkte han inte ens förklara? Tänkte han inte ens försöka få mig "tillbaka"? Bitch. Han kunde fan dra åt helvete. Jag fattar inte hur jag kunde tillbringa så många sömnlösa nätter på grund av att jag tänkte på honom. Jag hatade honom.

- Yeah, Svarade jag bestämt. 

- Hejdå, Justin.

Och så rullade ännu en jävla tår ner för min kind. Det värsta var att jag visste att det inte var den sista.