A Little Thing Called Love

Justins perspektiv
- Hej, Trihana. Varför lät jag så jävla osäker för? Kom igen, Justin. Skärp dig. Vill du ha tillbaka henne, eller? Sluta vara så jävla feg då.

Jag såg hur förvånad hon blev. Men...? Inget skrik, inget gnäll. Det gjorde mig seriöst överraskad av att hon inte stängde ner datorn. Hon bara satt där, stilla, precis lika vacker som vanligt, och väntade...? Jag harklade mig, fick väl säga någonting då. Det var oartigt att bara stirra, även fast jag gärna hade velat göra det istället för att stamma fram några helt knäppa ord.

- Så... Började jag.

- H-hur är det?

Seriöst, Justin? Jag tittade ner på mina fingrar, tittade åt sidan, tittade på tangenterna och tittade sedan på Trihana igen. Seriöst? Jag svalde.
- Bra? Hennes svar blev mer som en fråga. Hennes röst var så fin att den fick mig att rysa, men hennes ton var så kall att den fick mig att vilja gråta.

- V-vad har du gjort i veckan då?
- Inget särskilt, Svarade hon snabbt, tittade fortfarande bestämt på mig.

Nähä? Tänkte jag och suckade. Hon hjälpte ju inte precis till... 
- Jaha. Kul. 
Plötsligt kände jag att någon drog ur mig från stolen. Denna någon flinade mig sekund efter rakt upp i ansiktet.
- Justin, viskade han bestämt.

- Skärp dig! Han skakade om mig innan jag satt på min plats igen, vid datorn. Förvånad tittade jag åt sidan. Ryan  låg i sin säng på väg att ta på sig hörlurar, med en tidning i handen. Sedan tittade jag på datorn igen.
Okej, Justin. Kom igen. Du klarar det.

- Du... Förlåt. Sedan kom tårarna. När en tår kom kom det alltid flera. Tårar var som en flock, behövde alltid hålla ihop. Jag såg, genom mina immade ögon, att Trihana svalde.

- Va? Svarade hon hest. Hon hade nog inte förväntat sig en ursäkt. Jag undrade var det var som hon hade förväntat sig.

 - Jag bara lämnade dig. Fattar inte hur jag kunde vara så dum. Jag borde ju ha ringt dig direkt! Eller sprungit efter dig, eller nått. Jag borde ha suttit bredvid dig på den där bussen.

Jag tog ett djupt andetag. Fortfarande hade jag min blick uppe, på Trihana. Hon sa ingenting, men hon tittade på mig. Hon lyssnade. Det var den enda jag kunde begära. 

- J-Jag tycker ju så himla mycket om dig. 
Fortfarande inget svar. Min röst kändes ostadig, men jag ville ändå få ut mig de tre orden. Jag kollade ner på mina darrande händer och sa:

- Jag älskar dig.

- Justin.

Jag kollade upp, med mina patetiska tårar i ögonen. 

- Ja? Svarade jag och min hesa röst.

- Jag vet.

Hon visste... Vänta, visste vad?

- Du vet vad?

- Att du älskar mig. Hon suckade. Hon var uttråkad. Jag andades ut. Jag trodde att hon menade det andra, det om... Addison. Tänk om hon visste...

- Jaha... Det ja.

- Vad trodde du att jag menade?

- Inget! Svarade jag snabbt.

- Ingenting alls. Jag skrattade så där fult, och falskt.

Smart, Justin, verkligen. Nu misstänker hon ju ingenting alls. 

- Så... Hur är det med Serena då?

Det verkade vara det enda smarta att dra upp, för plötsligt hade vi någonting att prata om. Trihana kunde berätta om Serena, och jag kunde förstå. Trihana kunde berätta. Jag kunde för första gången under samtalet bara sitta och lyssna. Att deras vänskap var ute på hal is, det kunde jag inte tro på. De två var så tajta.

- Antar att du får köra som jag.

Trihana tittade oförtåeligt på mig.

- Mat. Mat är min bästa vän.

- Yeah.

Jag såg allt skrattet som var på väg precis innan hon började att prata. Det fick mig att le. När hon log så log ju jag.

 

Vi pratade inte så länge till. Trihana berättade att hon skulle gå i skolan igen och jag berättade att jag skulle komma tillbaka till USA. Snart. Det fanns bara några saker jag skulle fixa här först, i Kanada. Nathan och Addison var involverade. Det skulle bli svårt och jobbigt, men det skulle totalt vara värt det. Jag tänkte på Trihanas leende. Ju mr jag tänkte på det, desto mer ville jag se det.

- Lovar du att vi ses sen när jag kommer tillbaka?

- Ja. Trihana log.

- Direkt?

Trihana skrattade.

- Ja, jag lovar! Direkt! 

Jag log.

- Jag kommer och hämtar dig med häst och vagn på flygplatsen!

Jag skrattade.

- Det behövs inte, sötnos. Jag kommer hoppa ut från flygplanet när jag ser ditt hus och sedan landa i dina armar. 

 

När jag stängde ner datorn log jag, även om det kändes tomt. Det kändes bra inom mig. Inga skakande känslor, oroande om hur Trihana egentligen kände för mig. Jag kunde fortfarande få henne att skratta. Genom skratt kom jag långt. Det var bara ännu en lärdom. Man kunde inte få nog utav dem.

- Har kärleksparet pratat klart nu? Ryan dök upp bakom mig. Jag vände mig om och nickade, log.

- Åh, så gulligt.

Jag skrattade åt honom.

- Vad?

- Du är så kär, Svarade han med en töntig röst och gjorde låtsades pussas. Jag slog till honom på armen.

- Aj! Stönade han, men skrattade. Jag log bara.

- Jag är glad för din skull. Ryan gav mig en klapp på axeln.

- Thanks, bro'. 

- Men du Justin...?

- Mm.

- Försten ner till köket! Ryan kutade iväg.

- Vänta! ... Va? Tillslut började även jag att springa.

- Mat! Ropade Ryan efter sig. 

- Din favorit!

- Menar du...? Flämtade jag efter honom.

- Ja, Justin, Sa Ryan mellan andetagen när jag hade sprungit ifatt honom.

- Pizza!

- Så vad väntar vi på? Svarade jag snabbt och slängde en hungrig blick på pizzan. Mums.

- Hungrig? Ryans mamma skrattade åt mig. Jag nickade ivrigt. Hon nickade åt platserna kring bordet, så Ryan, jag och Ryans mamma satte oss ner. 

- Var så goda. 

Jag hann först till spaden, gav Ryan en flinande grimas och sedan högg jag in i den underbara matskapelsen.