A Little Thing Called Love

Jag trodde att jag skulle vakna till solljus i mitt städade, lilla rum med mig själv inkrymt i ett varm och gosigt täcke. Men sedan... Aj, vad fan var det där? Jag behövde bara röra mig en millimeter för att genast ångrat min ynka rörelse. Min nacka gjorde ont. Den gjorde otroligt ont. Jag tänkte först förtvivlat leta i mitt huvud efter svar på ontheten - inte för att mitt dåliga minne skulle vara till så stor hjälp då... - men jag behövde inte det. Allt jag behövde göra var att öppna ögonen. 

 

Jag möttes inte utav solen. Jag möttes utav regn. Som tur var visade det sig att jag fortfarande var torr - alltså i skydd från regnet. Jag pustade högt ut. Det fanns ingenting värre än att bli blöt. Eller jo, det fanns en sak - att inte veta vart man var. Och varför man var där. 

- Åh, du är vaken! 

Jag skrek till. Då menade jag verkligen skrek! Aldrig hade jag skrikit så högt förut. Och plötsligt stoppas mitt skrik av en hand. Jag fick panik, men bara en kort sekund, tills jag hörde hans röst.

- Trihana, ta det lungt, det är bara jag.

Han pratade så lungt. Om det skulle ha varit jag skulle jag typ ha skällt ut honom för mitt skrikande... helt klart. Jag hade när folk gjorde det och så gjorde jag det själv... Dubbelmoral, eller vad?

- Justin.

Han log. Varför log han? Vi... Sist vi sågs bråkande "vi", mindes jag plötsligt. Egentligen var den väl mest jag som bråkade. Jag kunde inte rå för det. Man fick skylla på mina föräldrar som som uppfostrat mig att säga vad jag tyckte.

- Åh... Fortsatte jag efter en stund, ändrade helt uttryck igen. Tillbaka på gammalt spår, den hårda stilen. Jag harklade mig.

- Ska vi bara sitta här hela dagen eller?

 

Vi satt i bilen igen. Justin åt och jag... Jag orkade bara inte att äta. Jag saknade Serena. Det gjorde ont i hela mig när jag var utan henne. Hon gav mig alltid en puff i ryggen när jag var på väg åt fel håll. Dock var det också hon som ibland var orsaken till den bristfulla vägen. Hur var man sa nu igen? Den äkta vännen är den som sitter bredvid dig i fängelsecellen och skryter om hur roligt ni i alla fall hade. Jag bestämde mig för att ringa henne.

- Hej, beautiful. 

Jag märkte att Justin tittade på mig.

- OH MY GOD! TRINA! Du förstår inte hur mycket jag saknar dig, bruden. 

Jag skrattade och log sedan stort.

- Jag saknar dig mer!

- Omöjligt!

Fortsatt leende mötte jag Justins blick.

- Vem är det, Mimade Justin, lite lagom sur. Jag hade lust att låta bli att svara, hade ingen lust att prata med honom när han höll på så där. Samtidigt visste jag att jag var mycket bättre än honom, och att jag faktiskt inte ville ha honom som ovän. Hur fan skulle jag klara av Nathan på egen hand?

- Serena, Mimade ja tillbaka. Justin verkade onaturligt nöjd med svaret, då han bokstavligen pustade upp. Jag av honom en frågande blick, men väntade mig inget svar. Förresten hade jag ett annat samtal att föra vidare.

- Hur är det med världens finaste bästaste vän?

Serena skrattade.

- Det är bra, eftersom att jag saknar dig. Annars skulle det ha varit awesome!

Jag log.

- Låter bra. Hur går det med kiiillarna då? Frågade jag retsamt och drog ut på i:et. Jag märkte en roande blick från Justins håll i ögonvrån.

- Bra...

Jag hörde genast att det var någonting hon inte berättade.

- SERENA!

Serena skrattade.

- Jaja, jag ska berätta!

Hon började berätta, om det ena killen till den andra. Serena bytte kille lika ofta som jag bytte skor. Det var faktiskt väldigt ofta. Vilket var snyggast - vita eller svarta converse? Jag vet, så jävla svårt att välja!

- Och ja... Sedan träffade jag Chad.

- VAR?

- Utanför godisaffären. 

Det förvånade mig inte precis att Serena hade hittat till godisaffären. Hon var helt beroende av godis, särskilt choklad. Fast vem kunde klandra henne? Var det inte just choklad jag hade ätit som min så kallade lunch!?

- Chad? Chad den snygga?

- Ja! Serena lät överlycklig, typ.

- Och...?

- Han bjöd ut mig, Trina! Fattar du!? HAN BJÖD UT MIG!

- Chad den snygga? Oh my god. Fan vilken tur du har!

Vi pratade lite mer, om livet och sånt. Sedan, när orden började ta slut(snarare pengarna på min mobil...) avslutade vi samtalet. Jag längtade genast efter att få prata med henne igen.

 

- Chad? Den snygga? Sa Justin, flinade lite, när han såg att jag hade slutat att prata. Eller det var nog snarare så att han hörde att jag blev tyst...

- Ja, Svarade jag, lite lagom surt över att han hade lyssnat på vårat samtal. Egentligen var det han som hade rätt att vara sur. Jag kom ihå när han snackade med Selena, hans flickvän, och då hade ju jag tjuvlyssnat.

Efter en stund tystnad, funderande över att finna de rätta orden, fortsatte Justin:

- Vem är snyggast, Chad eller jag?

Jag kollade förvånat på honom, för att se om han skojade eller inte. Han såg fullt allvarlig ut. Till och med den busiga glimten i hans öga var ersatt. Jag visste ändå att han bara skojade. Eller var det verkligen så? Sanningen kanske egentligen var att jag inte ville ha det här samtalet nu. Jag ville inte öppna mitt hjärta för någon som redan hade någon annan. Jag var rädd att bli sårad, för jag visste att om Justin tyckte om mig så tyckte han ändå om Selena mer.

- Du såklart, Skojade jag, skrattade till och med. Jag vände blicken mot fönstret igen, visade tydligt att detta samtalet var slut.

- Trihana... Det var dock någon som fortfarande hade någonting att säga.

Justin rörde vid min axel, smekte min arm med sin hand. Jag satt spänd på min plats, vägrade flytta min blick. Han fångade upp min hand och vred mig försiktigt mot honom. Jag kollade med stora ögon på honom.

- Trihana, det är bara dig jag vill ha. Snälla. 

Han kramade min hand. Han smekte min kind. Blicken han gav mig fick mig att vilja svimma. Men jag gjorde ingenting.

- Vem är snyggast, Chad eller jag? Upprepade Justin med mjuk röst.

- D-Du, Stammade jag.

Justin skrattade. 

- Vad bra. Jag tycker också att jag är snyggare än Chad.

Jag skakade lite på huvudet.

- Du vet inte ens vem han är! Protesterade jag.

- Spelar det någon roll?

Jag nickade ivrigt. Justin skakade på huvudet.

- Nej, Började han, kramade min hand igen.

- Jag har inte träffat alla tjejer i världen, men jag kan ändå säga att du är den vackraste av dem.

Jag hann inte protestera, eller vad jag nu var på väg att göra. Jag ville inte ta in hans komplimang, ingen av dem. Jag var inte säker på att han inte var som alla andra killar som sa samma sak till alla sina tjejer.

- Säg ingenting, Fortsatte Justin mjukt, kom långsamt närmare mig. 

- Vet du vad jag tycker?

Jag skakade hypnotiserat på huvudet.

- Du kan bli min flickvän.

"You could be my girlfriend"

Sedan kysste han mig.