A Little Thing Called Love

---

Jag satte mig upp. Min kropp började att skaka. Hur kunde jag vara så dum? Varför tittade jag inte på mobilen innan jag svarade? Jag visste ju att Justin skulle ringa. Åh, varför kunde jag inte bara hållit min trut stängd?

Jag hade lagt på samtalet efter jag fått reda på att det var Justin. Efter någon sekund kom jag på att det var fel, för det gjorde bara saken värre. Justin hade ringt en gång efter det, men inte mer. Eller jo, han hade skickat ett sms, men det hade jag inte vågat att läsa.

Jag slängde mig ner i min säng och stönade. Med huvudet ner i min kudde skrek jag högt. Åh, jag var så dum! Dum, dum, dum. Jag hade fan förstår allting. Hur skulle Justin någonsin kunna prata med mig igen? Det fanns bara en sak jag kunde göra nu. Ringa Serena.

 

- Hej!

Hon svarade snabbt. Hon lät både glad och nervös. Och förväntansfull.

- Hej... Svarade jag. jag kunde inte tänka på de glada nyheterna, inte efter att Justin fick veta...

- Kan du logga in på Skype?

- Självklart, babe. Hörs om några minuter! Hon klickade mig. Jag var säker på att hon rusade fram till sin vita laptop och startade igång den samtidigt som som hon otåligt trampade på stället. Jag kände min bästa vän.

Själv satt jag kvar på sängen i några minuter innan jag orkade resa mig upp. Jag stängde av musiken på datorn. Sedan satte jag mig tillrätta i sängen med datorn framför mig. Nu var det bara att vänta.

 

Serena ringde efter bara max en minut. Hon såg lite orolig ut.

- Hej, baby.

- Hej.

- Vad är det som har hänt? 

Jag vred mig om i sängen, kände mig genast obekväm.

- Jo, först pratade jag med mig morbror.

Serena nickade.

- Han sa att du hade berättat för honom och Nathan...

Serena såg ut som att hon hade blivit tagen på bar gärning. Men jag brydde mig inte. Kanske skulle jag ha brytt mig om det inte vore i denna situationen.

- Förlåt... Serena såg verkligen jätte ledsen ut. Jag ryckte på axlarna.

- Morbror sa i alla fall att han förstod, så jag fick en sista chans.

- Är det sant? Serena såg plötsligt överlycklig ut. Jag nickade på huvudet och log. 

- Det är ju helt underbart!

- Jag vet! Jag försökte verka lika lycklig som Serena, jag försökte verkligen, men hon såg igenom allting.

- Men vad är det då...? 

- Jo... Jag skulle ju ringa dig sen.

Serena nickade.

- Efter samtalet med morbror gick jag in på mitt rum, min mobil ringde och-

Jag tog ett djupt andetag.

- Jag trodde det var du, så jag började ju babbla på om Nathan med sen...

- Sen var det inte jag, Föll Serena in med, och såg orolig ut. Hon såg till och med lite blek ut. Jag nickade sakta på huvudet. Sedan kollade jag bort, för att samla mig, samla ihop orden.

- Och sen...? Serena ville verkligen veta. Jag suckade. Jag visste att jag var tvungen att berätta.

- Vem var det?

- Det var Justin.

- VA? Serena skrek rätt ut. Jag hade nog också gjort det om jag vore henne.

- Så du menar att...?

Jag skakade på huvudet.

- Han fick inte reda på någonting typ, men han vet att Nathan har gjort någonting.

- TRIHANA! Serena suckade.

- Du är en sådan klant!

Jag skrattade. Synd att det inte var rätt tillfällen för skratt.

- Vad ska du göra nu då?

Jag ryckte på axlarna. Jag hoppades att Serena såg det genom datorn. 

- Du måste prata med Justin, fattar du väl. Hon skrattade. Jag förstod inte hur hon kunde skratta i en sådan här situation. Jag gav henne en sur blick, men då började hon bara skratta ännu mer.

- Mm.

Serena skrattade vidare.

- Vill du att jag ska prata med honom?

Jag skakade ivrigt på huvudet. Om jag pratade med honom kunde jag fortfarande komma undan med en påhittad lögn... Jag tror att Serena förstod var jag tänkte, för hon spände plötsligt ögonen i mig.

- Försök inte komma undan, Sa hon strängt. Jag log smått. I vanliga fall skulle jag ha skrattat.

- Nu ringer du Justin direkt och snackar med honom, okej?

Jag nickade.

- Och berätta bara sanningen!

Jag nickade igen.

- Och så berättar du aaaallting i morgon i skolan. Serena drog ut på a:et. Jag skrattade och nickade.

- Yes, sir. Ska bli, sir!

Vi sa hej då i cirka fem minuter. Tjejer, ni vet. Serena och jag var värst. Jag stängde av datorn och tittade sedan på mobilen. Nu gällde det.

 

Jag tryckte fram Justins nummer. Det var så länge sedan sist. Jag tryckte på ringa och la luren mot örat. Jag tänkte precis slänga ifrån mig mobilen, för detta var en sådan dum idé, men då svarade han. 

- Justin.

- H-hej, Justin... D-det är jag. Jag slumrade fram orden.

- Mm, hej. Han lät inte glad, sur typ. Jag blev plötsligt rädd. Detta var ingen bra idé. Varför tvingade Serena mig att göra detta? Jag suckade, drog handen genom håret. Jag tog några djupa andetag, samlade ihop mig igen. Det behövdes.

- Kan vi träffas och snacka?

- Nu?

- Ja nu. Det känns som jag har en del att förklara.

- Skojar du eller? Hur fan kunde du göra så?

- Vadå jag? Svarade jag upprört. Det var fan inte jag som hade gjort någonting fel, allting var Nat-

- Jag har pratat med Nathan. 

Jasså, det hade han, va? Nathan hade säkert proppat i massa lögner i Justin. Det gjorde mig bara ännu argare.

- Fattar du inte att han ljuger?

- Om att du var otrogen?

- Men det var inte så! Jag var frustrerad, och det hördes. Justin hade fått helt fel uppfattning, det hade Serena också fått, till en början. Nathan hade lurat dem alla. 

- Nähä... Justin lät fortfarande sur. 

- Hur var det då? 

Jag suckade.

- Kan vi inte träffas?

Det blev Justins tur att sucka.

- Snälla, det blir lättare så.

- Okej. Han nämnde adressen, tydligen till någon obevakad strand. Jag skrev snabbt ner den, rotade åt mig några dollar och sprang sedan ut. 

 

Taxin stannade en bit ifrån. Han kunde inte köra sista biten, sa han. Det fanns tydligen inte en tillräckligt stor väg. Det var fortfarande ljust ute, så jag kände att jag inte hade någonting att förlora. Liksom, han visade mig vägen jag skulle ta för att komma till stranden. Jag betalade honom snabbt, hoppade ut från bilen och fick sedan se honom köra iväg. Jag suckade och kramade om min högra tumme med min högra hand. Nu gällde det. Nu gick jag se om vägen verkligen fanns, om Justin verkligen stod där och om han trodde det jag skulle berätta. Det hade ingen tidigare gjort.

 

Jag följde vägen. Jag hörde vattnet. Jag såg honom.

Han stod och tittade ut över vattnet, havet. Det var väldigt vacker. Han var väldigt vacker. Jag log. Jag gick fram till honom, med självförtroende. Jag hoppades verkligen att han skulle förstå.

Han vände sig plötsligt om, såg mig. Han såg inte glad ut. Jag log försiktigt och stannade någon meter ifrån honom.

- Berätta, Sa han kallt.

- Berätta vad som hände.