A Little Thing Called Love

Jag fångade in orden, funderade över dem. Sedan tittade jag på honom. Sedan tittade jag på hans blick. Det var samma blick.

---

Det gick sekunder, minuter och timmar. Allt från det där ögonblicket tills nu var obetydligt. Justins blick. Lögnen, eller sanningen. Eller var det lögnen som var sanningen? Hur skulle jag kunna veta när alla bara vägrade att berätta sanningen? Varför behövde jag lista ut allting själv? 
Jag hade inte pratat med honom sedan festen. Jag tyckte väl att om han hade någonting att säga kunde han väl säga det. Det var inte jag som var hemlighetsfull. Det var inte jag som höll på att viska de mest gulliga sakerna, och sedan ge mig den där blicken. Lögner. Han fyllde mitt huvud, mitt hjärta, mitt hopp, med lögner. Hur fan skulle jag kunna tro på någonting han sa?

Det kändes som flera år fastän att det knappt var en vecka. Jag undrade vad han gjorde, och vem han gjorde det med. Jag undrade vad han tänkte, och vem han tänkte på. Att man kunde sakna någon så mycket som jag saknade honom. Egentligen ville jag bara skicka iväg ett sms, skriva att jag inte brydde mig om vad han gjort,

bara han kom till mig och gav mig en puss. Annars skulle jag dö. Det kändes så. Ett liv utan Justin. En vecka utan Justin. En sekund utan honom var ett helvete.

Jag hade valt att fokusera på dansen. Den senaste veckan hade jag tränat typ varje dag. Det gick riktigt bra faktiskt. Dans. Det var så lätt att släppa allt och bara... dansa. Sporten var mitt liv. Och Serena. Ja... Vad skulle man säga? Vem hoppade på mig så fort jag kom hem, så fort jag klev av den där bussen? Aldrig att jag tänkte åka med Justin. Han fick inte ens veta vad jag tog vägen. Förresten så brydde han sig säkert inte om att jag försvann. Då kunde han ju öppet hångla med Selena, eller vilken annan brud han nu dolde för mig. För jag visste ju att det var någonting, någonting som inte var bra. Serena var i alla fall den första person jag såg när jag kom tillbaka till staden. Hon log, fejk log. Hon var glad att se mig, det var därför hon ens försökte, men ändå visste hon att någonting var fel. Serena visste att det var jag som var fel. Trihana. Det var fan alltid mitt fel, i hennes ögon. Kunde hon inte sluta hacka på mig? Det var precis det jag sa till henne. Hjälpte det? Nej. Istället fick jag ännu en person emot mig.

 

Det var en varm vårdag. Första dagen det inte regnade, typ. Och här satt jag. På en bänk. Hopplös. Jag kunde för fan lika väl gå och ta självmord. Det kändes så nu i alla fall. Mitt liv var hopplöst. Hela jag var hopplös. Vad skulle jag göra? ... Vad jag skulle göra vad väl ganska uppenbart. Men att gå från tanke till handling var svårare än väntat, mycket svårare.
- Trihana?

Jag tittade upp, blev förvånad, men lite glad. Fast det var inte någon av de personerna jag ville se som stod där.
- Chad, Mumlade jag som svar. Snygg-Chad...

Det kändes stelt. Vi hade ju liksom aldrig riktigt snackat, och nu helt plötsligt dejtade hon Serena. Min bästa vän. Jag var jävligt avundsjuk på henne. Man kan tro att det berodde på Chads snygghet(hehe...), men förvånansvärt inte. Helt plötsligt så var det någon annan som i mina tankar var snyggare. Justin. Jag var avundsjuk på Serena för att hon hade någon som tyckte om henne lika mycket som hon tyckte om den personen. Det kunde jag bara drömma om.
Vi pratade lite vardagliga först, ni vet, om vädret och sådant. Vågade man påstå att det var trevligt? Eller blev jag då det jag fruktade mest, en lögnare? Okej, det var väl lite trevligt då, tills att han började prata om Serena.
- Du fattar väl att Serena saknar dig? 
Jag svarade inte. Kunde inte. Vad skulle jag säga?
- Du måste ju prata med henne!
- Men hon behöver inte mig, Mumlade jag lite bortkommet. 
- Don't you get it? Svarade Chad, bestämt men i lugn ton.
- Ni är bästa vänner, Trina. Kom igen! Ni två gör fan allt tillsammans! Jag klarar inte av att se henne ledsen.
Jag suckade, hatade att ha fel, hatade att jag alltid behövde ringa först.
- Fine.
Chad mjuknade till. 
- Bra. Han log. Sedan reste han sig upp från bänken. Jag följde honom med blicken.
- Förresten, Började han, log ett sådan där pojkaktig, härlig leende. Jag blev genast påmind av du-vet-vem. 
- Det är nog någon annan du behöver prata med också.
Jag tänkte genast börja protestera, och samtidigt låtsas som att jag inte alls förstod vad han pratade om, eller att han inte förstod vad som hade hänt och vad som skulle ske.
Chad fortsatte:
- Trina, jag dömer dig inte. Kom ihåg, Serena har berättat ALLA dina hemligheter. Chad flinade glatt. Jag gav honom en sur min. Jag var sur redan då jag inte fick protestera. Förstod du hur sur jag blev sedan då!? 
- Jävla unge.
Chad skrattade, men fortsatte sedan glatt:
- Nu har du en anledning att prata med henne, eller hur!?

När Chad hade gått drog jag fram mobilen, var bara tvungen. Jag var tvungen att se honom. Det första som kom upp var Twitter. Twitter. Justin hade Twitter. Jag klickade mig snabbt fram till hans konto. Behövde. Veta. Vad. Han. Gjorde. Nu. Kunde. Jag. Ringa. Frågetecken. 
Svaret blev nog nej. Nej för alltid. Inte efter vad jag hade läst. Det var en text postad, och under texten fanns där en bild.

"Leaving USA for a while. Will miss my friends xx"
Han hade inte ens sagt adjö, den fegisen. Han kunde fan gå och knulla sin jävla Selena om han så ville det. Mig var i alla fall färdig med.

Justins perspektiv
Jag tittade ut genom flygplansfönstret, undrade när jag skulle semarken, asfalten, igen. En, två, tre timmar. Det var nog ungefär dubbelt så många till. Kul. Verkligen. Jag kunde inte sova heller, för så fort jag stängde ögonen såg jag ju henne, och hennes min. Aldrig någonsin hade jag känt mig så dum. Justin Bieber? Vem fan var han? Om någon frågade vad jag tyckte om honom skulle jag fan säga att jag hatade honom. Det gjorde jag, hatade honom. Det var han som hade ställt till allt det här. Allt var mitt fel. Jag önskade att jag vore någon annan. Jag önskade att jag inte kände Nathan. Ingen av mina önskningar gick att ändra på. Om mamma såg mig nu skulle hon ha slagit mig på fingrarna, eller nått. 
Man ska vara tacksam för vad man har. 
Men mamma, säg mig, hur kan man vara tacksam för någonting man precis har förlorat? Troligen för alltid. Hur skulle våran relation någonsin ändras och bli densamma igen? Varför berättade jag inte bara sanningen? Några dumma kommentarer... Nathan fick mig att inte berätta. Han pressade mig, sa att Trihana skulle hata mig för alltid om jag inte sa någonting. Kanske skulle det ändå vara bättre än det här. Nu visste jag ju inte. Jag var för feg för att våga höra av mig. Hon verkade fortfarande arg, eller så ville hon inte veta av mig. Vem kunde klandra henne? Jag tyckte inte heller om mig själv. När planet lyfte var det nästan så att jag ville springa fram till piloten, ta över kontrollen och störta i närmaste byggnad. Men det vore inte rättvist. Det vore inte rättvist mot piloten, hans familj, byggnaden och alla mina fans. Ibland var jag bara som en rekvisita. Bara någon som fanns som alla kunde ta lite ifrån. Trihana var det som fick mig att känna, brinna, leva. Jag saknade henne.
- Jag älskar dig, Viskade jag tomt i luften i min ensama loge i flygplanet och lät tårarna rinna ner för mina kinder.
- Jag älskar dig, Trihana.