A Little Thing Called Love

Justins perspektiv
- Hej, Trihana. Varför lät jag så jävla osäker för? Kom igen, Justin. Skärp dig. Vill du ha tillbaka henne, eller? Sluta vara så jävla feg då.

Jag såg hur förvånad hon blev. Men...? Inget skrik, inget gnäll. Det gjorde mig seriöst överraskad av att hon inte stängde ner datorn. Hon bara satt där, stilla, precis lika vacker som vanligt, och väntade...? Jag harklade mig, fick väl säga någonting då. Det var oartigt att bara stirra, även fast jag gärna hade velat göra det istället för att stamma fram några helt knäppa ord.

- Så... Började jag.

- H-hur är det?

Seriöst, Justin? Jag tittade ner på mina fingrar, tittade åt sidan, tittade på tangenterna och tittade sedan på Trihana igen. Seriöst? Jag svalde.
- Bra? Hennes svar blev mer som en fråga. Hennes röst var så fin att den fick mig att rysa, men hennes ton var så kall att den fick mig att vilja gråta.

- V-vad har du gjort i veckan då?
- Inget särskilt, Svarade hon snabbt, tittade fortfarande bestämt på mig.

Nähä? Tänkte jag och suckade. Hon hjälpte ju inte precis till... 
- Jaha. Kul. 
Plötsligt kände jag att någon drog ur mig från stolen. Denna någon flinade mig sekund efter rakt upp i ansiktet.
- Justin, viskade han bestämt.

- Skärp dig! Han skakade om mig innan jag satt på min plats igen, vid datorn. Förvånad tittade jag åt sidan. Ryan  låg i sin säng på väg att ta på sig hörlurar, med en tidning i handen. Sedan tittade jag på datorn igen.
Okej, Justin. Kom igen. Du klarar det.

- Du... Förlåt. Sedan kom tårarna. När en tår kom kom det alltid flera. Tårar var som en flock, behövde alltid hålla ihop. Jag såg, genom mina immade ögon, att Trihana svalde.

- Va? Svarade hon hest. Hon hade nog inte förväntat sig en ursäkt. Jag undrade var det var som hon hade förväntat sig.

 - Jag bara lämnade dig. Fattar inte hur jag kunde vara så dum. Jag borde ju ha ringt dig direkt! Eller sprungit efter dig, eller nått. Jag borde ha suttit bredvid dig på den där bussen.

Jag tog ett djupt andetag. Fortfarande hade jag min blick uppe, på Trihana. Hon sa ingenting, men hon tittade på mig. Hon lyssnade. Det var den enda jag kunde begära. 

- J-Jag tycker ju så himla mycket om dig. 
Fortfarande inget svar. Min röst kändes ostadig, men jag ville ändå få ut mig de tre orden. Jag kollade ner på mina darrande händer och sa:

- Jag älskar dig.

- Justin.

Jag kollade upp, med mina patetiska tårar i ögonen. 

- Ja? Svarade jag och min hesa röst.

- Jag vet.

Hon visste... Vänta, visste vad?

- Du vet vad?

- Att du älskar mig. Hon suckade. Hon var uttråkad. Jag andades ut. Jag trodde att hon menade det andra, det om... Addison. Tänk om hon visste...

- Jaha... Det ja.

- Vad trodde du att jag menade?

- Inget! Svarade jag snabbt.

- Ingenting alls. Jag skrattade så där fult, och falskt.

Smart, Justin, verkligen. Nu misstänker hon ju ingenting alls. 

- Så... Hur är det med Serena då?

Det verkade vara det enda smarta att dra upp, för plötsligt hade vi någonting att prata om. Trihana kunde berätta om Serena, och jag kunde förstå. Trihana kunde berätta. Jag kunde för första gången under samtalet bara sitta och lyssna. Att deras vänskap var ute på hal is, det kunde jag inte tro på. De två var så tajta.

- Antar att du får köra som jag.

Trihana tittade oförtåeligt på mig.

- Mat. Mat är min bästa vän.

- Yeah.

Jag såg allt skrattet som var på väg precis innan hon började att prata. Det fick mig att le. När hon log så log ju jag.

 

Vi pratade inte så länge till. Trihana berättade att hon skulle gå i skolan igen och jag berättade att jag skulle komma tillbaka till USA. Snart. Det fanns bara några saker jag skulle fixa här först, i Kanada. Nathan och Addison var involverade. Det skulle bli svårt och jobbigt, men det skulle totalt vara värt det. Jag tänkte på Trihanas leende. Ju mr jag tänkte på det, desto mer ville jag se det.

- Lovar du att vi ses sen när jag kommer tillbaka?

- Ja. Trihana log.

- Direkt?

Trihana skrattade.

- Ja, jag lovar! Direkt! 

Jag log.

- Jag kommer och hämtar dig med häst och vagn på flygplatsen!

Jag skrattade.

- Det behövs inte, sötnos. Jag kommer hoppa ut från flygplanet när jag ser ditt hus och sedan landa i dina armar. 

 

När jag stängde ner datorn log jag, även om det kändes tomt. Det kändes bra inom mig. Inga skakande känslor, oroande om hur Trihana egentligen kände för mig. Jag kunde fortfarande få henne att skratta. Genom skratt kom jag långt. Det var bara ännu en lärdom. Man kunde inte få nog utav dem.

- Har kärleksparet pratat klart nu? Ryan dök upp bakom mig. Jag vände mig om och nickade, log.

- Åh, så gulligt.

Jag skrattade åt honom.

- Vad?

- Du är så kär, Svarade han med en töntig röst och gjorde låtsades pussas. Jag slog till honom på armen.

- Aj! Stönade han, men skrattade. Jag log bara.

- Jag är glad för din skull. Ryan gav mig en klapp på axeln.

- Thanks, bro'. 

- Men du Justin...?

- Mm.

- Försten ner till köket! Ryan kutade iväg.

- Vänta! ... Va? Tillslut började även jag att springa.

- Mat! Ropade Ryan efter sig. 

- Din favorit!

- Menar du...? Flämtade jag efter honom.

- Ja, Justin, Sa Ryan mellan andetagen när jag hade sprungit ifatt honom.

- Pizza!

- Så vad väntar vi på? Svarade jag snabbt och slängde en hungrig blick på pizzan. Mums.

- Hungrig? Ryans mamma skrattade åt mig. Jag nickade ivrigt. Hon nickade åt platserna kring bordet, så Ryan, jag och Ryans mamma satte oss ner. 

- Var så goda. 

Jag hann först till spaden, gav Ryan en flinande grimas och sedan högg jag in i den underbara matskapelsen.

- JA?
Det var morgon, runt tio, trodde jag. Mitt i djupaste drömde ringde min mobil. Dum som jag var hade jag bara slängt den precis bredvid sängen. Gårdagen hade blivit... lång. Nej, det var inte alls som ni trodde. Det var bara en liten fest, bara några glas. Inget farligt. Jag var bara trött. Min jobbiga ringsignal hade inte precis hjälpt mot den dundrande huvudvärken som började att bombade mitt huvud så fort jag öppnade ögonlocken. 
- Hej, Trihana. Det är jag.
Jag? 
- Aj! Smarta jag snubblade på historiaboken när jag skulle resa mig upp från sängen. Smärtan som bultade i svanskotan var inte precis tillfredsställande.
- Trihana? Rösten lät orolig. Det var då jag förstod vem det var som ringde.
- Ryan? Svarade jag överraskat.
- Ja. Han skrattade nervöst.
- Vad händer?
Jag berättade om min dumma historiabok. Efter att Ryan skrattat lite var han inte sen med att påpeka att boken inte kunde ha lagt sig där själv. Dumma killar, skulle alltid ha rätt.

- Jaja, Protesterade jag surt, sur över att ha blivit slagen. Ryan skrattade.
- Hörru, jag saknar dig, Fortsatte han sedan, sådär plötsligt. Det var typiskt Ryan att säga något helt sådant där konstigt som egentligen inte passade in. Jag skrattade åt honom och svarade sedan:
- Jag saknar dig med, buddy. 

Vi började naturligt, pratade lite om allt möjligt. Vädret, skolan och livet. Faktum var att vi faktiskt pratade om livet, ordet livet. Vem kom på det egentligen? Det slut fick jag nog av det uttråkade snacket(Ryan visste precis hur han skulle få mig att börja tala), så jag avbröt min kära vän mitt i en mening.

- Seriöst, Ryan.

- Vadå? Svarade han oskyldigt. Jag såg hans skyldiga flin framför mig.

- Kom igen. Livet? Vem fan bryr sig om vem som kom på det?
Ryan skrattade ljudligt och glatt.

- Jag slår vad om att det inte var därför som du ringde.

- Yeah, you're right. Ryan harklade sig.

- Ville bara prata lite om Justin.

- Åh nej, Avbröt jag snabbt. Här skulle det minsann inte pratas om Justin, nej. Han fanns inte i min värld, hade aldrig funnit, skulle aldrig finnas. Precis så var det, ja.

- Justin? Vilken Justin? Försökte jag.

- Bra försök, Trina. Ryans röst blev plötsligt mycket allvarlig.

- Jag pratar såklart om pojken är så obeskrivligt förälskad i dig att han typ snart kommer hoppa ut för ett stup.

Jag skrattade högt. Justin skulle aldrig göra någonting sådant, inte för min skull i alla fall. Kanske skulle han göra det för Selena. Vad fan visste jag om deras relation? De låg säkert och hånglade ihjäl sig på någon strand i Mexico, eller nått. Förresten så brydde jag mig inte. Inte alls. 
- Trihana... Ryan suckade. Just det, det var han som sa någonting senast.
Hm, tänkte jag. Säg någonting, din tröga hjärna. Nu.

- Jaha?

Seriöst, Trina? Seriöst? Jaha? Jag behövde verkligen skaffa mig en ny hjärna...
Ryan suckade.

- Trina, jag är Ryan, Ryan Butler. Din bästa vän! 
Jag log.

- Jag är inte Justin. Jag är inte Chaz. Jag kommer inte att skvallra om allting du säger. 
Jag skrattade när jag förstod att han menade att Chaz skvallrade om allt. Det är faktiskt sant... Det var också sant att jag visste att jag kunde lita på Ryan.

- Ja, förlåt. Jag suckade. Varför var det så svårt att tala öppet om sin känslor nu igen?
- Vad vill du veta då?

Ryan Butler. Den lilla snorungen hade fått mig att gå till datorn, skriva in mitt lösenord till Skype och sedan svarat på Ryans videchattförfrågan. Hur fan orkade jag? Hur som helst, men mobilen undanstoppad var det svårare att prata med Ryan. Jag saknade honom så mycket. Jag saknade hur allt brukade vara. Pizza, bio, inget pluggande, skolka, IG på alla prov... Vilka härliga minnen.

Ryan vinkade glatt åt mig och jag vinkade glatt tillbaka.
- Jag vill se dig när jag hör dig säga det, Började Ryan.

- Säga vad? Spelade jag. Jag hatade när folk visste mer om mig än vad jag själv visste. Jag hatade särskilt Ryan  när han hade så jävla rätt också.

- Om jag säger Justin Bieber, vad tänker du då?

- Inget, Svarade jag snabbt, lite tveksamt. Båda min snabbhet och min ton i rösten blev helt fel. Ryan log. 

- Sluta vara så jävla nöjd, Klagade jag. Ryan flinade vidare.

- Justin Bieber, Fortsatte han. Jag suckade.

- Snäll? Jag vet inte. 

- I think both you and I know... 
- Söt?
- Bättre kan du.
- Men okej då! Helt otroligt sexig, underbar, gosig, snäll, fantastisk.

Ryan log nöjt.

- Och vad känner du när du ser honom?

- Vadå känner?
- Trina...

Jag suckade. Seriöst, jag hatade den där grabben. Han såg så jävla nöjd ut också. Varför var han ens min vän?
- Jag känner mig...
Jag svalde, kunde liksom inte säga det. Det kändes fel att säga det till Ryan. Det kändes fel att säga det i en situation som denna. 
- Du känner dig...?
- Levande. Typ. 

- Utveckla svaret lite, tack. 
Jag lipade åt Ryan som skrattade. 
- PirrigKärFörälskadOtroligGladHeltJävlaOtroligtGladOchMittLivBlirFantastiskt typ. Jag sa orden så snabbt att knappt ens jag förstod vad jag sa.

Ryan skrattade.

- Va? 

- Kär. 

Ryan log.

- Typ.

Ryan log fortfarande.

- Älskar du honom?

- Va? Ryans fråga var så plötsligt. Min tunga fastnade i halsen. Jag kunde inte prata. Snart kunde jag väl inte andas heller.

"Ring 901, någon. Trihana håller på att dö här inne!"

Undra om Ryan skulle förstå mina patetiska rörelser med händerna i hopp om kommunikation utan rösten gåva.

- Det kanske du inte vill säga till mig? Du kanske vill berätta det för honom först?
Va? Jag fattade seriöst ingenting om vad Ryan pratade om.

- Det kan du få göra, för han är här.

DUBBEL-VA!?
Plötsligt reste sig Ryan upp från hans plats vid skrivbordet. Istället tog en annan kille över hans plats. Justin.

- Hej, Trihana.

Jag svalde hårt. Hade han hört allting?

---

Happy now, L? ;)

Jag fångade in orden, funderade över dem. Sedan tittade jag på honom. Sedan tittade jag på hans blick. Det var samma blick.

---

Det gick sekunder, minuter och timmar. Allt från det där ögonblicket tills nu var obetydligt. Justins blick. Lögnen, eller sanningen. Eller var det lögnen som var sanningen? Hur skulle jag kunna veta när alla bara vägrade att berätta sanningen? Varför behövde jag lista ut allting själv? 
Jag hade inte pratat med honom sedan festen. Jag tyckte väl att om han hade någonting att säga kunde han väl säga det. Det var inte jag som var hemlighetsfull. Det var inte jag som höll på att viska de mest gulliga sakerna, och sedan ge mig den där blicken. Lögner. Han fyllde mitt huvud, mitt hjärta, mitt hopp, med lögner. Hur fan skulle jag kunna tro på någonting han sa?

Det kändes som flera år fastän att det knappt var en vecka. Jag undrade vad han gjorde, och vem han gjorde det med. Jag undrade vad han tänkte, och vem han tänkte på. Att man kunde sakna någon så mycket som jag saknade honom. Egentligen ville jag bara skicka iväg ett sms, skriva att jag inte brydde mig om vad han gjort,

bara han kom till mig och gav mig en puss. Annars skulle jag dö. Det kändes så. Ett liv utan Justin. En vecka utan Justin. En sekund utan honom var ett helvete.

Jag hade valt att fokusera på dansen. Den senaste veckan hade jag tränat typ varje dag. Det gick riktigt bra faktiskt. Dans. Det var så lätt att släppa allt och bara... dansa. Sporten var mitt liv. Och Serena. Ja... Vad skulle man säga? Vem hoppade på mig så fort jag kom hem, så fort jag klev av den där bussen? Aldrig att jag tänkte åka med Justin. Han fick inte ens veta vad jag tog vägen. Förresten så brydde han sig säkert inte om att jag försvann. Då kunde han ju öppet hångla med Selena, eller vilken annan brud han nu dolde för mig. För jag visste ju att det var någonting, någonting som inte var bra. Serena var i alla fall den första person jag såg när jag kom tillbaka till staden. Hon log, fejk log. Hon var glad att se mig, det var därför hon ens försökte, men ändå visste hon att någonting var fel. Serena visste att det var jag som var fel. Trihana. Det var fan alltid mitt fel, i hennes ögon. Kunde hon inte sluta hacka på mig? Det var precis det jag sa till henne. Hjälpte det? Nej. Istället fick jag ännu en person emot mig.

 

Det var en varm vårdag. Första dagen det inte regnade, typ. Och här satt jag. På en bänk. Hopplös. Jag kunde för fan lika väl gå och ta självmord. Det kändes så nu i alla fall. Mitt liv var hopplöst. Hela jag var hopplös. Vad skulle jag göra? ... Vad jag skulle göra vad väl ganska uppenbart. Men att gå från tanke till handling var svårare än väntat, mycket svårare.
- Trihana?

Jag tittade upp, blev förvånad, men lite glad. Fast det var inte någon av de personerna jag ville se som stod där.
- Chad, Mumlade jag som svar. Snygg-Chad...

Det kändes stelt. Vi hade ju liksom aldrig riktigt snackat, och nu helt plötsligt dejtade hon Serena. Min bästa vän. Jag var jävligt avundsjuk på henne. Man kan tro att det berodde på Chads snygghet(hehe...), men förvånansvärt inte. Helt plötsligt så var det någon annan som i mina tankar var snyggare. Justin. Jag var avundsjuk på Serena för att hon hade någon som tyckte om henne lika mycket som hon tyckte om den personen. Det kunde jag bara drömma om.
Vi pratade lite vardagliga först, ni vet, om vädret och sådant. Vågade man påstå att det var trevligt? Eller blev jag då det jag fruktade mest, en lögnare? Okej, det var väl lite trevligt då, tills att han började prata om Serena.
- Du fattar väl att Serena saknar dig? 
Jag svarade inte. Kunde inte. Vad skulle jag säga?
- Du måste ju prata med henne!
- Men hon behöver inte mig, Mumlade jag lite bortkommet. 
- Don't you get it? Svarade Chad, bestämt men i lugn ton.
- Ni är bästa vänner, Trina. Kom igen! Ni två gör fan allt tillsammans! Jag klarar inte av att se henne ledsen.
Jag suckade, hatade att ha fel, hatade att jag alltid behövde ringa först.
- Fine.
Chad mjuknade till. 
- Bra. Han log. Sedan reste han sig upp från bänken. Jag följde honom med blicken.
- Förresten, Började han, log ett sådan där pojkaktig, härlig leende. Jag blev genast påmind av du-vet-vem. 
- Det är nog någon annan du behöver prata med också.
Jag tänkte genast börja protestera, och samtidigt låtsas som att jag inte alls förstod vad han pratade om, eller att han inte förstod vad som hade hänt och vad som skulle ske.
Chad fortsatte:
- Trina, jag dömer dig inte. Kom ihåg, Serena har berättat ALLA dina hemligheter. Chad flinade glatt. Jag gav honom en sur min. Jag var sur redan då jag inte fick protestera. Förstod du hur sur jag blev sedan då!? 
- Jävla unge.
Chad skrattade, men fortsatte sedan glatt:
- Nu har du en anledning att prata med henne, eller hur!?

När Chad hade gått drog jag fram mobilen, var bara tvungen. Jag var tvungen att se honom. Det första som kom upp var Twitter. Twitter. Justin hade Twitter. Jag klickade mig snabbt fram till hans konto. Behövde. Veta. Vad. Han. Gjorde. Nu. Kunde. Jag. Ringa. Frågetecken. 
Svaret blev nog nej. Nej för alltid. Inte efter vad jag hade läst. Det var en text postad, och under texten fanns där en bild.

"Leaving USA for a while. Will miss my friends xx"
Han hade inte ens sagt adjö, den fegisen. Han kunde fan gå och knulla sin jävla Selena om han så ville det. Mig var i alla fall färdig med.

Justins perspektiv
Jag tittade ut genom flygplansfönstret, undrade när jag skulle semarken, asfalten, igen. En, två, tre timmar. Det var nog ungefär dubbelt så många till. Kul. Verkligen. Jag kunde inte sova heller, för så fort jag stängde ögonen såg jag ju henne, och hennes min. Aldrig någonsin hade jag känt mig så dum. Justin Bieber? Vem fan var han? Om någon frågade vad jag tyckte om honom skulle jag fan säga att jag hatade honom. Det gjorde jag, hatade honom. Det var han som hade ställt till allt det här. Allt var mitt fel. Jag önskade att jag vore någon annan. Jag önskade att jag inte kände Nathan. Ingen av mina önskningar gick att ändra på. Om mamma såg mig nu skulle hon ha slagit mig på fingrarna, eller nått. 
Man ska vara tacksam för vad man har. 
Men mamma, säg mig, hur kan man vara tacksam för någonting man precis har förlorat? Troligen för alltid. Hur skulle våran relation någonsin ändras och bli densamma igen? Varför berättade jag inte bara sanningen? Några dumma kommentarer... Nathan fick mig att inte berätta. Han pressade mig, sa att Trihana skulle hata mig för alltid om jag inte sa någonting. Kanske skulle det ändå vara bättre än det här. Nu visste jag ju inte. Jag var för feg för att våga höra av mig. Hon verkade fortfarande arg, eller så ville hon inte veta av mig. Vem kunde klandra henne? Jag tyckte inte heller om mig själv. När planet lyfte var det nästan så att jag ville springa fram till piloten, ta över kontrollen och störta i närmaste byggnad. Men det vore inte rättvist. Det vore inte rättvist mot piloten, hans familj, byggnaden och alla mina fans. Ibland var jag bara som en rekvisita. Bara någon som fanns som alla kunde ta lite ifrån. Trihana var det som fick mig att känna, brinna, leva. Jag saknade henne.
- Jag älskar dig, Viskade jag tomt i luften i min ensama loge i flygplanet och lät tårarna rinna ner för mina kinder.
- Jag älskar dig, Trihana.