A Little Thing Called Love

Den perfekta, hemliga dejten fortsatte. Trina var fortfarande obeskrivligt vacker och jag var fortfarande ofattbart kär i henne... Jag suckade och trampade otåligt runt på stället. Vi skulle bada. Jag hade redan bytt om, men Trina... Ja, hon höll på. 

- Klar! Jag vred på mig, tittade från vattnet till Trina. Jag tänkte le mot henne, men jag kunde inte. Jag kände mig blek, snurrig och... Mållös. Ja, mållös var rätt ord. 

- Hallå? Hon stod och knäppte med fingrarna framför mig. Jag tittade upp på henne och log generat. Hon log tillbaka.

- Kom nu, tönt. Hon flinade och tog gjorde armkrok med mig. Jag följde hennes steg, passade så klart på att spana in henne när jag kom efter en bit. SÅ. JÄVLA. SNYGG.

Vi stannade när tårna nuddade vattnet. 

- Fan vad kallt det är, Sa jag. Trina nickade instämmande. Hon gick ut en liten bit och satte sig sedan ner i vattnet.

Jag tittade på henne en stund. Jag skulle säkert ha kunnat bara stå där och titta på henne längre, men blev avbruten.

- Kom. Hon tittade bak på mig med bedjande blick. Den kunde jag inte stå emot. Jag gick fram några få steg och satte mig sedan ner bredvid henne.

- Så, Började jag, harklade mig. Jag kände att jag behövde få bort den tysta spänningen, bryta isen.

- Så vad? Trina log mjukt mot mig. Åh, det där leendet hade jag gett kunnat haft i mitt yttersta minne varje dag.

- Var det allt? Med Nathan menar jag. Jag såg att Trina genast blev obekväm.

- Alltså...

- Du behöver inte berätta om du inte vill.

Hon gav mig ett hastigt leende.

- Jo, men jag vill berätta. 

Jag log uppmuntrande.

- Jag vill att du ska veta.

Hon berättade om fler saker han hade gjort. Saker som var hemska, saker jag inte ens visste att man kunde göra mot en annan människa. Hur kunde man vara så grym?

 

- Så, nu vet du typ allt. 

Jag nickade på huvudet. Jag letade efter någonting att säga, men jag kunde inte säga någonting. Hela jag var ganska mållös. Mina funderingar, tankar, åsikter hade blivit fyllda av det Trina hade berättat hat. Hur kunde man göra så mot en annan människa? Hur kunde man göra så mot Trina? 

- Åh, förresten. 

Jag vände blicken mot Trina, som för att visa att hon skulle fortsätta.

- En sak till. Hon log mot mig. Hon ville visa att hon tapper. Jag visste redan hur otroligt stark hon var, i sig själv. Allt det här med Nathan hade bara visat att det jag trott om henne inte var någonting annat än sanning. 

- En gång när jag gick hem från en kompis, oroa dig inte, jag hade Kelly med mig. 

Kelly var Trinas förra bästa vän. Det kändes som en evighet sedan hon nämnt henne, eller sedan jag hade tänkt på henne. Hon var bara ännu en som sedan hade gått bakom Trinas rygg...

- Ja, så vi stötte på Nathan som hade varit på en fest. Han hade druckit. Du vet hur han blir när han har druckit.

Jag nickade sakta på huvudet.

- Han sa saker. Jag kommer inte riktigt ihåg. Det var så länge sedan. Vad kan det ha varit, ett år sedan?

Jag nickade igen.

- Han sa i alla fall att jag var typ dum i huvudet, eller nått, och då frågade jag varför han var med mig då. Han svarade att han bara var med mig för att han ville knulla mig.

Jag såg att en tår rann ner för hennes kind.

- Trina... Sa jag försiktigt. Hon torkade snabbt undan tåren. Som jag tidigare nämnde, hon ville inte visa sig sårbar.

- Nästa gång jag träffar honom ska jag fan slå till honom, okej? 

Jag log mjukt mot henne. Min kropp flyttades närmare henne så att jag kunde hålla om henne, krama henne, få den finaste tjejen i hela världen att må bra igen.

Hon snyfta och kollade sakta upp på mig. Jag torkade bort hennes tårar.

- Skulle du verkligen göra det för mig? Frågade hon. Hennes ögon var helt blanka.

Jag nickade.

- Jag skulle kunna göra många saker för dig. 

Det jag sa var verkligen sanningen. Jag kände det, och jag trodde att hon såg det. Trina tittade mjukt på mig.

- Tack. 

 

Vi reste oss upp efter en stund. Jag drog med henne ut i vattnet. Hon skrek att jag det var för kallt och att jag var helt tokig, så jag vände mig om och skvätte vatten på henne. 

- Justin! Skrek hon. Jag skrattade. Hon började skvätta vatten tillbaka på mig, sa att det var rätt åt mig. Det kanske det var också. Vattnet var seriöst iskallt. Jag trodde för ett ögonblick att jag skulle dö. När jag sa att jag skulle dö om hon inte slutade skrattade hon bara åt mig, vad är det för stil? Jag fnös åt henne och kastade med mitt hår, låtsades spela sur. Hon skrattade. Jag log. Allting var liksom perfekt. Men jag tyckte att Trina var lite för torr, så jag skvätte lite mer vatten på henne. Då utbrast vattenkriget.

 

Efter en stund, med många hårda blickar, höga skrik, mycket skratt och höga flåsande, lämnade vi vattnet. Vi satte oss på bänken - vår bänk - och la handdukarna om oss. Trina satt och huttrade, så jag satte mig närmare henne och la armen om henne. Det kändes bra, riktigt bra. Det var riktigt mysigt. Min mage pirrade. Min kropp skakade. Det var riktigt mysigt. Trina verkade också tycka att det var mysigt. Hon lutade sitt huvud mot min axel. Jag log mot henne, pussade henne ömt på pannan. Hon tittade upp i himlen, så då gjorde jag också det. 

Stjärnorna var vackra, väldigt vackra, men inte vackrare än Trina. Ingen kunde mäta sig med henne. 

Jag satt där, den stora kändisen Justin Bieber, med Trihana, min barndomskärlek i famnen, en sen kväll i början av sommaren, och tittade på stjärnorna. Sommaren låg framför mig. Kompisar, musik och förhoppningsvis Trihana. Jag tittade på henne med kärlek i blicken. Denna perfekta, hemliga dejt...