A Little Thing Called Love

Nathan. Fan. Vem som helst. Det kunde vara vem som helst, men så var det han. Nathan.

Jag kände att Justin fattade min hand.

- Vilken trevlig överraskning, Sa Nathan, och så log han. Usch, jag ville bara spy på honom. Jag samlade ihop mig - snarare mitt face - och sedan... ja, lät killarna göra det killar gjorde bäst. Nathan gick mot Justin för att hälsa på honom, precis som vanligt, precis som förr i tiden. Skillnaden var bara att Justin inte gjorde det samma. Jag blev stolt över Justin som gav Nathan en lagom sur blick och kramade min hand. Leendes kunde jag titta upp på Nathan igen och inte behöva oroa mig. Jag var inte ensam.

Nathan kollade konstigt på Justin.

- V-Vad gör du? Hans röst var inte osäker, den var undrande. Nathan var inte den som inte fick som han ville.

- Vad tror du? Justin var arg. Han hade all rätt att vara arg, fast jag började att undra. Var han tvungen att dra upp det här? Nu? Jag ville ju liksom inte vara med... Jag började att backa, men eftersom att Justin höll i min hand kände han det och drog tillbaka mig igen. Sedan hände det ingenting talmässigt. Det var nästan äckligt tyst. Nathan kollade på oss, på våra händer, på mig...

- Jag förstår vad som händer här, Sa han kallt. Hans röst var helt känslotom.

- Gör du? Svarade jag förvånat, förskräckt.

- Ja, Fortsatte han och vände sin blick från mig till Justin. Justin... Nathans blick ändrades från den där tomma, lite ledsna, till... Jag svalde. Jag blundade. Detta var någonting jag absolut inte ville se.

Jag trodde att han skulle ta tag i min arm, jag var liksom beredd på det. Men han gjorde inte det. Han gjorde någonting annat. 

Nathan skrattade. Han skrattade medan jag och Justin, särskilt jag, dumt glodde på honom. Jag kastade en frågade blick åt Justins håll. Han ryckte stumt på axlarna.

Nathan vände sig mot Justin när han hade skrattat klart. Nu flinade han igen - Nathan, inte Justin. Justin såg... skärrad ut. Jag slog vad om att han redan visste vad Nathan skulle spotta ur sig.

- Du fick henne tillslut. 

WHAT? Jag tittade förvånat på dem båda. Ena sekunden fick Nathan möta min kalla, chockade blick. Nästa sekund fick Justin min undrande, förvirrade blick på sig.

- Jag vet inte vad du pratar om, väste Justin hårt tillbaka. Jag kände att han kramade min hand hårdare.

- Kom, Trihana. Vi drar här ifrån. Justin började dra i min arm.

- Hörru, varför så bråttom? Nathan flinade vidare.

- Jag vet inte med dig, men jag tycker att hon bör få veta.

- Veta vad? Invände jag snabbt, nyfiken som jag var. Nathan log mot mig, hans gamla, äckliga leende.

- Inget. Justin drog i min hand. Jag tittade förvirrat på honom. Det var helt klart någonting han inte ville berätta för mig... Men jag behövde inte oroa mig, för snart skulle den där "hemligheten" inte vara så hemlig längre.

- Justin vill inte ha dig. Nathan skrattade. Jag vände snabbt blicken mot honom. Det gav honom kraft, mod, överlägsenhet. Han visste.

Nathan kollade mig djupt i ögonen när han sa:

- Han vill ha mina pengar. Vi slog vad om att han skulle få dig.

Slog vad? Vadå? V-Var allting bara på låtsas? Jag kunde inte tro det, ville inte tro det. Det var inte så att jag lita på Nathans ord. Det var det som Justin gjorde. Eller inte gjorde. Problemet var att han inte gjorde någonting.

En tår föll ner för min kind. Ingen skulle få se den. Den borde inte ens ha varit där. Men den var där. Det var någon som såg den. Den personen var den värsta man kunde tänka sig. Personen utnyttjade allt han såg. Det hade varit så förut, och det såg inte ut som att han hade ändrat på det heller. Varför skulle han? Han älskade ju att göra folk sårade. Särskilt mig...

- Vad hade du förväntat dig, bitch? Smekmånad på Hawaii?

Jag släppte Justins hand, släppte allting. Jag sa inte ens någonting tillbaka, tittade inte ens på honom. Allt jag gjorde var att springa. Springa.

 

Jag hörde att han ropade efter mig. Han sprang efter mig. Jag ville bara komma iväg, helst från honom. Det kändes som att vad han än sa skulle det inte förändra hur jag kände mig. Jag behövde få vara ifred. Tänka. Ensam. Utan Justin. 

Han fick tag i min arm och stoppade mig. Mitt hjärta dunkade hårt innanför bröstkorgen. Det var suddigt. Jag mådde illa och ville typ bara spy. Jag hörde att Justin pratade med mig, men jag hörde inte vad han sa. Mitt huvud var slappt. Hela min kropp var helt förlamad, typ. Han vände upp mitt huvudet, försökte möte min blick. Det gick inte. Jag kände att han skakade om mig, kanske var det det som behövdes. 

- Trihana. Han flämtade.

- Vad händer? 

Jag ryckte slappt på axlarna. Blinkade om och om igen med mina ögon. Kanske skulle jag vakna upp snart.

- Säg någonting, Beordrade popstjärnan strängt. 

- Hej.

- Allvarligt, Trihana.

Jag suckade, tittade upp på honom. Jag kände hur jag började komma tillbaka, mina fötter började landa på Jorden igen.

- Släpp mig, Sa jag mjukt.

- Trihana.

- Nu.

Han släppte mig. Jag vinglade till lite innan jag fann balansen. Sedan gick det bra igen.

- Så... Justin harklade sig.

- So this is how it ends?

Jag blev så förvånad att jag svalde mitt eget saliv. Va? Tänkte han inte ens förklara? Tänkte han inte ens försöka få mig "tillbaka"? Bitch. Han kunde fan dra åt helvete. Jag fattar inte hur jag kunde tillbringa så många sömnlösa nätter på grund av att jag tänkte på honom. Jag hatade honom.

- Yeah, Svarade jag bestämt. 

- Hejdå, Justin.

Och så rullade ännu en jävla tår ner för min kind. Det värsta var att jag visste att det inte var den sista.