Chapter 1 - The girl that forgot the word
Kategori: A Little Thing Called Love
- Trihana, för fan, vi är sena!
Min bästa vän Serena ropade på mig. Hon använde mitt riktiga namn. Det gjorde hon bara när hon var arg, riktigt, jävla förbannad. Annars brukade hon kalla mig för Trina.
Hon drog i min arm, ja, gjorde allting som hon kunde för att jag skulle resa på mig. Jag reste inte på mig. Jag kunde inte. Jag stirrade på datorskärmen. Inga känslor. Jag visade ingenting, ändå kände jag så otroligt mycket.
Serena visste att allting skulle bara skulle bli så mycket värre om vi inte gick nu. Jag visste det också. Jag borde verkligen ha rest mig upp, Mitt hjärta var förkrossat. Min hjärna var för bortkopplad för att kunna förstå. Han ville aldrig ha mig. Han ville alltid ha henne.
På något sätt lyckades Serena få med mig ut. Ut, bort, iväg. Datorn, han, mitt liv. Borta. Han som kallat mig sitt livs kärlek... Jag- Jag älskade honom.
Jag gick med raska steg bredvid den decimeter längre vännen. Ni vet, Serena. Hon var inte bara otroligt snygg. Jag suckade. Det fanns mycket jag kunde sucka för. Men vad skulle det hjälpa? Jag kunde önska att jag blivit lika snygg hur längre jag ville. Ingenting skulle förändrats. Jag kunde önska att han skulle bry sig. Ingenting skulle förändras. Han skulle aldrig bry sig.
Vi gick i samma hemska, snabba tack till busshållplatsen. Vi gick under tystnad. Vi missade bussen precis, som vanligt. De smög sig sakta ifrån våra blickar, försvann bort mot horisonten.
Jag tittade länge efter den, men jag var tvungen att erkänna att det var inte just bussen jag var ledsen över. Det hade ni nog redan förstått. Serena trampade runt på stället och svor. Ni kanske undrande, varför bry sig så mycket om en buss? Det undrande man inte när man visste.
- För fan, Trihana. Det där var din chans! Fattar du inte att du kommer bli kickad nu, eller!?
Jag hade aldrig sätt Serena så arg. Jag vågade inte säga någonting. Wow, tjejen som sa emot allt och alla vågade inte öppna munnen. Detta skulle väl djurmisshandlarnas gängledare älska. Tur att den fjollan inte fick se det. Jävligt tur.
Hon kastade cigaretten i marken som hon sedan mosade så hårt med skon att jag kunde slå vad om nästa brände igen de nu mera tunna conversen. Serena var som jag, inte heller särskilt omringad utav pengar. Eller jo, förresten, det var hon. Hennes pappa var en riktigt förmögen man. Men Serena ville inte låtsas om det. Hon tog aldrig emot pengar från dem. Det var faktiskt ett under att de gav henne pengar, så motsägande som hon var.
Att Serena hade pengar kanske jag inte borde ha talat om. Hon ville inte tala om det. Hon ville inte att man skulle dra upp det. Ibland undrade jag om det var för min skull som hon höll på så här - nästan aldrig köpte nya kläder, bara när jag hade pengar nog att köpa jag med. Det hände inte särskilt ofta, och det krävdes många dagars, timmars, minuters jobb för att komma dit. Jag undrade om hon gjorde så bara för att jag inte skulle känna mig... mindre värd, eller vad man nu skulle säga. Jag var hennes enda vän, och hon va rmin enda vän. Vad jag skulle göra utan henne var lika mycket som hon skulle göra utan mig. Ingenting. Det var liksom bäst att fortsätta som förut. Ignorera det som ingen förstod. Ignorera det som alla andra skulle ta upp som en självklart fråga. Det var bara så här. Det var bara att acceptera.
Jag visste att Serena hade rätt, men jag förstod ärligt talat inte varför hon brydde sig. Rektorn skulle aldrig våga sparka ut mig. Han visste att jag inte hade någonting. Någon familj, något hem. Serena var den enda som visste att han var min morbror. Morbrorn jag fick bo hos. Min föräldrar hade varit döda så länge. Jag tänkte inte på det längre. Och min syster... Ja, vem visste vad hon höll hus?
- Serena, chilla.
Vännen min spände ögonen i mig, fräste snabbt.
- Chilla? CHILLA? Hur kan du säga så? Fattar du inte? Vad fan ska jag göra när du inte går i samma skola som mig längre. Va!? VAD FAN SKA JAG GÖRA?
Så det här handlade om henne?
Jag hann inte fråga.
- Trina, gumman, jag älskar dig.
Det såg ut som att hon skulle börja gråta vilken sekund som helst. Jag smög fram till henne, pillade bort den svarta, glänsande håret och la armarna om henne. Ärligt talat så förstod jag inte hur hon ville vara med en sådan som mig. Jag skolkade, pluggade aldrig, och valde alltid fel killar. Det slutade alltid med att jag hamnade gråtande i Serenas famn i minst passande tillfälle. ALLTID. Varför lärde jag mig aldrig? Åh, just det, jag var ju dum i huvudet. Mm, hade glömt det.
Kanske var det fel att tänka så. Men jag gjorde det ändå. Jag gillade att göra det som för andra kändes fel.
Jag kramade om Serena lite hårdare när jag kände att hon började krama tillbaka.
- Jag älskar dig med.
Ärligt talat så förstod jag inte hur hon inte kunde ha fler vänner än mig. Hon var snäll, lojal, omtänksam, snygg, schysst och modig. ... Vänta, vad var jag nu igen? Ingenting utav de där sakerna i alla fall. Det enda jag egentligen brydde mig om var väl mig själv, det var därför syrran stack. Hur många gånger hade jag inte gått bakom någons rygg? Aldrig Serenas som tur var. Annars skulle jag på fullaste allvar varit död vi detta laget, det hade jag lärt mig under de här 3 åren som vi hade varit bästa vänner.
Jag var inte särskilt modig heller, men det skulle ni nog märka av senare.
- Trina... Serena snyftade.
- Ja, baby? Hon kröp ihop i min famn. Jag strök henne över håret. Hon tittade ner i marken medan jag behöll huvudet högt. Om vi missade bussen som skulle vara här om exakt fem minuter skulle min dag som plötsligt var dålig gå till värst.
- Jag är orolig för dig. Förstår du inte det? Du måste ta tag i skolan.
Jag förstod inte vad hon sa. Kanske ville jag inte förstå. Jag tittade tveksam, eftertänksamt på henne, när hon tittade upp på mig och mötte min blick.
Jag? Skola? Vänta, hur länge hade vi känt varandra nu igen?
- Trina, seriöst. Kolla dig i spegeln så kanske du förstår. Du är den bästa dansaren jag någonsin har sätt. Kasta inte bort det på grund av några dumma studier.
Hon spände ögonen i mig. Jag stirrade häpet på henne. H-hon var seriös. V-va?
- What? Utbrast jag, lagom hest också så det lät så där apfult.
- Kasta inte bort dina kunskaper. Särskilt inte på grund av honom.
Hon tittade strängt på mig när hon sa honom. Jag tittade generat ner i marken. Vänta, vänta, blev jag fortfarande generad när hon sa hans namn? Åh, gud. Vilken mes jag var. Jag behövde verkligen skärpa till mig, men jag var inte säker på att pluggande skulle hjälpa mig med det.
Serena höll inte längre kvar sin blick på mig, om hon hade gjort det längre var jag nästan säker på att jag skulle falla för allting hon sa. Men nu gjorde jag det inte.
- Kolla, bussen!
Hon ställde sig upp hastigt, tog tag i min arm, samma ställe som innan också så att det gjorde dubbelt så ont.
Jag kved och ropade, men vännen min var bestämd. När bussen kom betalade vi snabbt och slog oss ner på platserna längst bak, precis som vanligt. Jag var säker på att de där killarna - den enda förutom vi som var i bussen - stirrade på oss onaturligt länge. Eller förlåt, stirrade på henne. Varför skulle folk titta på mig liksom, haha?
Jag satte mig på innersta platsen. Jag började genast tänka på honom, allting som han hade sagt. Trihana. Det var någonting som var allvarligt fel på mig. Det hade han redan listat ut.
