A Little Thing Called Love

---

Jag saknade allting. Staden, min stad, Serena, min Serena. Det hade bara gått 30 minuter...

Jag saknade allt. Då menade jag inte det som varit. Jag saknade att inte veta. När Justin inte fanns med i bilden visste jag inte - betydde det då att jag önskade att jag inte hade träffat honom igen? Frågan var för svår att förstå, för dum för att ens orka existera. Kanske önskade jag att jag inte hade träffat Justin igen. Jag ville inte vara den patetiska älskarinnan som sprang efter en popstjärna. Jag visste ju att han inte kände likadant. Han hade Selena. Han lekte bara med mig, som han gjorde med alla andra. 

- Trihana. Han var den enda som sa hela mitt namn. Det fanns en anledning till det. Vänner använde smeknamn. Han såg mig tydligen inte ens som en vän. Det gjorde ont inuti mig när jag tänkte på det.

- Ja. Jag log mot honom, försökte vara stark, försökte att inte visa verkligheten. 

Han tittade på mig. Bilen stod stilla. Ljuset visade rött. Jag tittade på ljuset. Jag kände att han tittade på mig, vägrade möta hans blick, vägrade falla för honom igen.

- Jag tycker verkligen om dig.

Jag vände mitt ansikte kvickt mot honom. Skärrad var ett för litet ord för att förstå hur jag kände mig. Det var som att någon tog på dig med iskalla händer. Du ville skrika, du försökte komma undan. Det fanns ingen utväg.

- O-okej, Stammade jag fram, lite så där lagom fullt. Jag suckade sedan, samlade ihop mig lite. Han försökte fånga min blick, jag visste det, men jag hade tur. Ljuset visade plötsligt grönt. Han kunde inte försöka mer, han kunde bara använda sig av sin talförmåga. Den kunde jag också få bort. Innan nästa trafikljus hann byta till rött igen, hade jag norpat åt mig mina hörlurar och satt på min favoritmusik. Om Justin ville prata med mig så... Äsch, skitsamma. Han kunde inte prata med mig, det var väl det som var huvudsaken. I alla fall för mig. 

 

En bil var verkligen inte en bra plats för sömn på. Nacken blev alltid stel, huvudet blev alltid segt och man kände sig bara... trött. När man väl somnade i en sådan totalt värdelös situation, då ville man inte bli väckt. Jag blev väckt.

- Vad vill du? Grymtade jag, inte morgonmänniska för fem öre, i alla fall inte nu. Serena brukade påpeka att jag morgonmänniska, men själv tyckte jag nog mer om kvällen... Då det inte var för mörkt, ville säga. Mörker är fan det värsta som finns. 

Ett skratt bubblade i mina hörselgångar. Jag öppnade ögonen, gnuggade dem skarpt och möttes sedan utav Justins bedårande ansikte. Jag vände genast bort blicken.

- Du är så söt. Han leende hördes i hans talande. Konstigt nog var han inte sur, som jag hade fått för mig att han var. Han verkade... kär. Han tänkte väl på Selena. Namnet fick mig att vilja kräkas. Jag ville vara det personen som Justin älskade. Jag. Jag ville att han skulle tycka om mig som jag tyckte om honom. 

 

Vi hade aldrig diskuterat det med Selena, eller bilderna. Jag gav honom aldrig en chans. Han pratade med henne, och jag stirrade på väggen, försökte ignorera allting han sa. Han sa aldrig gulliga saker till henne, men jag hörde det ändå. Jag hörde hur han sa att han älskade henne, hur han sa hur mycket han saknade henne. I mitt huvud berättade han för henne hur mycket Selena betydde för honom, och hur litet jag var bredvid henne.

När han försökte prata med mig efteråt, låtsades jag att jag sov. Jag tänkte inte ens ge honom en chans. Min första impuls, att bli rädd för bilder, det spelade ingen roll. Mina andra känslor behövde plats. Känslorna tog all plats de kom åt. Jag bara satt där och kände hur min avundsjuka bara växte och växte. Jag ville vara den som fick hålla i han hand. Jag ville vara den som inte behövde ta det första stegen. Jag ville bara bli älskad. Kärleken ville jag skulle finna mig. 

 

Varför var jag tvungen att inse att det var han, han som alltid hade funnits vid min sida, som jag tyckte så fruktansvärt mycket om? Varför var jag och Serena tvungna att gå in i den där jävla salen och möta honom igen? Annars skulle jag aldrig ha suttit här, han kunde ha fått varit ifred med sin kära flickvän. Jag skulle inte ha behövt kära ner mig i honom, och sedan fått höra deras gulligull-samtal.

Jag såg de två i mitt huvud, om och om igen. Kyssande, kära. Jag ville bara spy.

 

Hur långt det var kvar hade jag ingen pejl på längre, men det var nog en bit, tack och lov. Det började närma sig lunchtid. Jag ville inte erkänna det, men jag var äckligt hungrig. Jag och mat, ni vet...

- Är du hungrig? Frågade Justin plötsligt, efter typ timmar av tystnad, kändes det som. Jag undrade vad Justin tänkte på, då han inte heller brukade vara så här tyst så länge, men jag vågade inte att fråga.

- Om du är, Svarade jag efter en stund, lite hest. Jag ville inte vara till besvär, men det ville min mage som skrek högt.

Justin skrattade. Jag kände att han tittade på mig. 

- Vi stannar alltså här ja, hörde jag att det var någon som sa. Justins skratt fyllde bilen och den tidigare tystnaden. Han svängde av vägen och körde in vid McDonald's skylten, fortfarande flinande. Jag skulle också ha flinat, skrattat. I vanliga fall då. Nu var jag alldeles förstörd, splittrad, av alla känslor. Min mobil vibrerade i min hand. Jag gav den en snabb blick och fick se yttligare ett nytt sms från Serena. De senaste minuterna hade vi bråkat om Justin, så klart. Han tyckte inte om mig, kunde hon inte förstå det? Han tyckte om Selena. Jag visste at Serena också visste det, innerst inne. Hon ville bara inte såra mig. Hon förstod inte att hon sårade mig mer genom att inte säga sanningen.

 

Vi satt och käkade var sin hamburgare. Justin tittade på mig ibland, som att han tänkte, undrande. Varför var jag så konstig? Jag ville inte att han skulle få veta. Han skulle säkert snart fråga. Jag behövde komma på någonting som-

- Trihana.

Jag hann inte att svara innan han fortsatte.

- Varför är du så konstig?

Jag tittade snabbt upp på honom, med en förvånad blick. Jasså, i dag körde jag på den oförstående karaktären. 

- Ursäkta att jag stör, Mr. Bieber, men kan jag få din autograf?

Åh, fy fan vad jag älskade den där ungen just nu. Jag log stort mot henne och fick sedan se en förvirrad Justin vände sin blick från mig till flickan, le mot henne, ge henne en kram om sin autograf. När han var tillbaka i min värld igen satt jag fortfarande och log.

- Tro inte att du kommer undan, Påpekade han genast, med hårda ord. Mitt spontana jag fick ta över, så jag kastade lite sallad på honom. Någonstans innanför min hårda fasad fanns allt mitt riktiga jag, men det var en sårad person. Jag ville inte visa den personen. Jag log oskyldigt åt Justin som skrattade. Han gjorde som tur var inget försök till att hämnas, så jag antog att vårat lilla samtal var slut där. Jag tog en tugga av hamburgare, och vem skulle då lagom inte öppna munnen och ställa en fråga till, jo Justin.

- Du Trihana... Han verkade plötsligt nervös, han försökte dölja det genom att le.

- Mm!? Svarade jag med mat i munnen. Justin skrattade nervöst.

- Du vet varför du är här, va?

- ... För att vi ska på fest? 

Justin skrattade.

- Ja, men vet du varför jag valde just dig?

Jag tittade oförståeligt på honom.

- Jag fick ett sms från Serena.

- När? Svarade jag stelt.

- Typ nyss.

Fan också. Fan. jag skulle fan mörda Serena när jag fick tag på henne.

- O-okej. 

Justin skrattade. Jag tittade bort, tittade på typ allting annat förutom på Justin.

- Är du klar? Ska vi gå? Visst var det gott? Min mage tycker att det var gott i alla fall. Jag skrattade nervöst.

- Nej, men seriöst. Vi kanske borde gå innan någon mer ser dig, typ pressen eller nått. Åh, det vore väldigt förfärligt, eller hur? Du, Justin, förresten jag-

- Trihana. Justin flämtade till. Jag visste att jag hade pladdrat på, men det fanns en anledning till det. Jag ville undvika det som skulle hända precis just nu.

- Jag tycker inte om Selena, okej? Inte på det sättet. Jag vet inte vad du har inbilldat dig, hittat på i din fantasi. Så länge du inte tänker på hur mycket jag tycker att du är underbar, får du låta bli att tänka, okej? 

Jag svalde. Serena hade berättat allt. Den jäveln...

- Snälla du. Han suckade.

- Selena ringde för att berätta att hon hade sätt bilder på oss två. jag hade tänkt berätta det, men-

- Men jag ignorerade dig, Föll jag in med, lite skamset. Justin nickade. Han förväntade sig säkert en ursäkt också, men jag ville inte be om ursäkt. Jag ville inte tro att det han sa var sant, för rädd för att bli sårad.

Justin fortsatte tillslut:

- Du är rädd för att bli sårad, eller hur?

När jag inte svarade fortsatte han:

- Jag kommer inte såra dig, jag lovar. Du betyder så mycket för mig, Trihana. Om jag sårade dig skulle jag såra mig själv tusen gånger mer. Förstår du?

Jag hann inte att svara, för plötsligt gasade en svart, tonad bil till utanför. Jag slängde en förvånad blick ditåt.

- Fan, Hörde jag Justin mumlade. 

- Kom. Han drog åt sig min hand.

- Vad är det som händer? Pep jag.

- Var tyst och följ efter mig bara.

Egentligen ville jag bara trotsa honom. Ingen pratade med mig på det viset, särskilt inte efter att man hade sagt att man tyckte om mig. Jag tänkte vara snäll, men hans beteende skulle allt få konsekvenser senare.