A Little Thing Called Love

Party all night spelades på radion i Justins bil. Justin mumlade med i texten och jag log mot honom.

- Är det det vi ska göra, eller? Frågade jag roat.

- Va?

- Ska vi festa hela natten?

Justin vände blicken mot mig i en halv sekund. Jag hann se ett leende på hans läppar.

- Kanske.

Jag skrattade.

- Du får väl se, Fortsatte Justin, fokuserade sedan på vägen igen. 

 

Det förvånade mig inte att han stannade på en plats jag kände igen. Vi åkte till platsen, stranden, vi hade varit på dagen innan. Jag log hastigt åt Justin som redan tittade på mig. jag blev varm i hela kroppen när jag tänkte på det. Han gillade mig... 

Justin tog ut en slags korg ur bagaget, efter att han hade öppnat dörren åt mig, så klart. Gentlemän, ni vet...

Jag kollade skeptiskt på honom. 

- Vadå? Frågade han oskyldig, la sin fria arm om min midja för att dra med mig framåt.

- Du är bara för mycket, Fnös jag högt. Justin skrattade och kramade om mig.

- Släpp mig, Stönade jag. 

- Varför? Jag vet att du gillar det, babe. Justin fortsatte att krama mig, och tillslut gav jag upp med gnällande. Han hade ju rätt, jag tyckte om hans kramar.

 

- Vad ska vi göra först? Frågade jag och pillade med mitt hår.

- Det här! Justin tog tag i mig och drog upp mig i sin famn.

  

- Justin! Skrek jag, men skrattade. Justin började att springa ner mot vattnet.

- Justin, lägg av!

Justin stannade efter en stund och släppte ner mig. Som tur var var i inte i närheten av vattnet. Åh, vad han skulle ha fått i så fall.

Justin trodde säkert att jag skulle landa på fötterna, men jag och balans passade inte särskilt bra tillsammans, så jag snubblade. I fallet drog jag tag i Justins arm så att jag inte skulle landa på marken, eller på sanden i detta fallet. Justin var tydligen inte beredd på att jag skulle ta tag i honom heller, så han höll med ner i fallet. Han landade ovanpå mig, men stödde som tur var upp sig själv med en hand och var sida om mig. Jag började att skratta.

Justin skrattade han också. Efter en stund, när skrattet hade lagt sig, blev det helt tyst. Vi tittade på varandra, i en intensiv ögonkontakt. Justin kom närmare. Mitt hjärta skenade iväg. S-Skulle han kyssa mig? Nu? Mig? Jag? Trihana? Jag? Mig?

- Justin, Avbröt jag. Justin öppnade sina slutna ögon.

- Ja? Frågade han ömt och smekte mig kind. Han tittade på mig med glittrande ögon.

- Vi kan inte göra det här, Sa jag.

- Du har en flickvän. 

Justin nickade. Han visste också. Han började röra på sig, som att han skulle rulla av mig, men plötsligt stannade han i sin egen rörelse.

- Men jag vill att du ska veta. Han andades djupt. Jag både såg och hörde det.

- Om jag inte skulle ha haft Selena, skulle jag ha kysst dig.

 

Vi gick längre ut på stranden, närmare vattnet, hand i hand. Vi tog av oss våra skor, så att fötterna kunde möta den mjuka sanden, det svalkande vattnet och den friska luften. Jag andades djupt, långa andetag. Jag blundade, jag njöt.

- Visa mig en piruett, Sa Justin plötsligt. Jag öppnade ögonen och kisade mot honom. 

- Vadå? Jag skrattade.

- Du som är dansare, visa mig en piruett. 

Jag ställde mig på tå och snurrade smidigt runt. 

- Så här? Frågade Justin precis till att jag var färdig. Jag vände mig snabbt om så att jag skulle hinna se honom.

Han gjorde världens urfånigaste hopp. Det fick mig att börja garva högre än någonsin. Justin kollade sårat på mig.

- Vadå? Frågade han oskyldigt.

- Var jag inte bra? 

Jag skrattade fortfarande, med handen för munnen, och skakade på huvudet.

- Nej, Lyckades jag pressa ur mig. 

- Det var det fulaste jag någonsin har sett!

- Öh, Fnös Justin. För ett ögonblick trodde jag att han skulle invända med att skrika något fult ord, men det gjorde han såklart inte. Varför tänkte jag ens så? Jo, på grund av Nathan.

- Ta tillbaka det där, din lilla groda! 

- Din lilla groda? Jag flinade mot honom.

- Ja, precis! Vad tänkte du göra åt det? Han tittade malligt på mig och satte armarna i kors över bröstet. 

- Inget. Jag log.

- Men jag tänker äta upp allting som finns i den där picknickkorgen.

Jag började springa upp mot sakerna vi lämnat vid bänken vi suttit på dagen innan.

- Va? Hörde jag Justin säga bakom mig.

- Trina, vänta!

Jag skrattade och sprang vidare.

- Hörru, jag är väl också hungrig!

 

Vi hade det ganska bra sen. Vi åt. Mackorna han hade fixat var de godaste jag någonsin hade ätit. Jag visste inte hur många jag åt. Justin fick tycka vad han ville. Jag visste att han inte skulle döma mig. Vi kände varandra. Han visste hur matglad jag var. 

- Så, hur tycker du denna dejten har varit då? Frågade Justin efter att han druckit upp sin jordgubbssaft. 

- Dejt? Jag flinade. Världens största popstjärna såg plötsligt generad ut. 

- Ja...um.

- Är detta en dejt? Invände jag.

- Bara om du vill, Svarade Justin snabbt och kollade in i mina ögon. Jag log mot honom. 

- Jag vill.

Justin sken genast upp i ett leende.

- Men det går inte.

Justins leende försvann.

- Varför?

Han kramade min hand.

- På grund av Nathan?

Jag kände att jag stelnade till. Jag skakade på huvudet.

- Nej. På grund av din flickvän.

Jag spände ögonen i honom, men log. Jag var inte dum. Jag ville inte att han skulle tro att jag var svartsjuk. Justin tittade bort, ner i marken, ett kort ögonblick. Sedan såg han skamset upp på mig. 

- Just det. Det såg ut som att han funderade.

- Men detta kan visst vara en dejt. Justin log smått.

- En hemlig dejt! Justin såg ut som att han hade löst hungersnöden i världen. Jag skrattade bara.

- En hemlig dejt? Jag låtsades fundera. Justin satte sig upp och nickade ivrigt på huvudet.

- Okej. Jag skrattade fram svaret. 

- Yes! Utbrast Justin och kysste min hand. Jag skrattade åt honom. 

- Den perfekta, hemliga dejten.

---

Dagen efter i skolan berättade jag allting för Serena. Det hade inte hänt så mycket efter att han hade sagt att han gillade mig. Vi hade kollat på varandra under tystnad, sedan hade min mobil ringt. Han hade skjutsas hem mig. Jag var tvungen att snabba mig in eftersom att klockan varit så mycket, så vi hann inte snacka mycket mer. Kanske bäst det, så han inte fick reda på hur jag kände...

Serena fick dock ingenting veta om vad han hade sagt till mig. Då skulle hon bara tvinga mig att typ vara med honom... Det var inte det jag ville göra. Det var inte det jag ville fokusera på. Serena kanske borde förstå det. Dock visste jag att hon till en början skulle tänka på någonting helt annat...

 

Justin ringde i alla fall på lunchrasten, då en av AM medlemmarna pratade om den viktigaste saken någonsin - skolbalen. Jag brydde mig inte om att lyssna, för jag tänkte ändå inte gå. 

Jag tog upp den vibrerande mobilen ut min ficka. Denna gång tittade jag vem det var innan jag svarade. 

- Vem är det? Frågade Serena som satt på platsen bredvid mig och petade på några pastabitar med gaffeln. 

Jag tänkte precis svara, men hon avbröt mig.

- Aha, jag vet! Hon flinade och ryckte åt sin min mobil.

- Serena! Lägga av. Jag spände ögonen i henne.

- Ge tillbaka den, Fräste jag. Hon skrattade bara åt mig. AM gav oss undrande blickar, förstod inte vad vi höll på med. 

- Trihana, Svarade Serena med en ljus röst.

- Hörru, jag låter inte alls så! Fnös jag förnämt och fortsatte att försöka få tag på mobilen Serena hade tagit ifrån mig.

Serena la handen för mobil, så att Justin inte skulle höra vad hon sa. 

- Fan. Han fattade att det inte var jag.

Jag kollade surt på henne. 

- Bäst för dig det.

Jag räckte ut tungan åt henne. 

- Vill du ha tillbaka mobilen, eller? Annars kan jag alltid berätta för honom hur otroligt kär du är i honom...

- Serena! Utbrast jag förtvivlat. 

- Lägg ner!

Serena skrattade åt mig. Hon kastade tillbaka min mobil till mig.

- Här. Hon sprang genast iväg. Jag kastade en sur blick efter henne innan jag svarade i telefonen.

- Hallå. Jag hörde inte förrän efteråt att jag fortfarande lät sur.

- Är det rätt Trihana denna gången? Jag visste att han retades med mig. 

- Mm.

Han skrattade.

- Okej, vad bra.

Jag kunde se framför mig hans leende... Det finaste leendet i hela världen. Plötsligt kom jag på att Amanada och Mathilda satt framför mig, mer eller mindre stirrade på mig. Jag ursäktade mig snabbt och småsprang sedan iväg mot matsalens utgång. Förhoppningsvis kunde jag finna en plats där jag fick bli ostörd.

- Så, vad vill du? Mumlade jag. 

- Se om du vill hitta på någonting idag.

- Idag? Upprepade jag.

- Japp. 

- Varför? Jag nästan skrattade ur mig orden.

- Men det vet du nog redan... Justin lät plötsligt osäker. Jag kom att tänka på det han hade sagt till mig dagen innan. Det var nog det han menade. 

- Okej, visst.

- Grymt! Justin lät genast mycket gladare. 

- Vad ska vi göra då?

- Jag vet inte, jag hittar på någonting roligt. 

Jag nickade trots att han inte kunde se. Ibland gjorde man bara vissa kroppsrörelse automatiskt.

- När slutar du?

- Fyra. Jag tittade på klockan. Fyra timmar kvar...

- Fyra? Upprepade Justin, säkert bara för att säkert veta att han hade hört rätt.

- Japp.

- Wow, tur att inte jag går i skolan. Han skrattade.

- Åtta till fyra är ju typ en evighet.

Kanske, kanske inte. Jag var ganska van. I början var det säkert jobbigt för mig också.

- Vill du att jag ska hämta dig efter skolan?

- Visst det blir bra.

Justin hann inte svara, för jag valde att fortsätta. 

- Men-

- Men, Upprepade Justin, avbröt mig också.

- Åh, tyst med dig! Utbrast jag. Justin skrattade bara.

- Men då måste du ta med dig glass. Två kulor, Sa jag snabbt, så att han inte skulle hinna att avbryta mig.

- Jaha. Han skrattade.

- Visst, prinsessan. Vilken smak?

- Det vet du nog, Härmade jag och skrattade. Jag förstod att Justin blev generad. Jag liksom hånade honom för att han hade berättat att han gillade mig.

Efter att vi hade bestämt allt sa vi hej då och så sprang jag tillbaka till Serena och de andra. 

 

Nästa lektion som stod på schemat var något tråkigt NO-ämne. Jag hann inte läsa igenom schemat för att vi hade inte så mycket tid. Amanda, som läste en kurs högre än vi andra, gick till sitt klassrum och vi andra tre småsprang till klassrummet. När klassrummet öppnades satte vi oss längst bak. Jag la ner mina böcker på bordet och suckade. Läraren började prata om någonting tråkigt jag inte orkade lyssna på. Jag gav klockan en blick innan jag sjönk ihop på min plats. Fyra timmar kvar... 

---

Jag visste att jag skulle behöva göra det här, men jag visste inte att jag skulle behöva göra det så snart. Jag tittade ner i marken och började att mumla:

- Det är inte jag som är boven, det är Nathan.

- Va? Sa Justin, lite irriterat.

- Jag hör dig inte.

Jag sa samma sak igen, denna gång lite högre. 

- Nähä? Fortsatte Justin, surt. 

- Vad då då?

- Åh, det är så komplicerat allting. Jag viftade med armarna i luften och trampade runt på stället.

- Jag har tid, Sa Justin plötsligt, och tittade på mig. Han tittade på mig! Med sina mjuka, varma, bruna ögon... Jag trodde verkligen inte att han skulle säga så. Jag blev hoppfull. Han kanske började att förstå. 

- Jo, det var så här... Började jag att berätta, men blev avbruten.

- Vi kanske ska sätta oss ner?

Jag nickade uppmuntrande.

- Visst.

Vi gick bort till en bänk. Justin satte sig ner och jag satte mig där bredvid. Det var tyst i någon sekund sedan, när Justin inte stressade mig, bestämde jag mig för att berätta.

 

- Det känns som att det vore igår. Allting hände så snabbt. Ett halvår var över på bara några sekunder. 

Jag suckade, drog händerna genom mitt blonda, smått slitna hår.

- Det började nog när jag började umgås med Ryan. Nathan har hållit på hela tiden, när vi var ensamma.

- Vänta, Avbröt Justin plötsligt. Jag tittade upp på honom.

- Vad menar du med hållit på?

- Kommer du ihåg när vi var på den där middagen i Seattle?

Justin nickade.

- Ja. Vad är det med den?

- Nathan dejtade Line innan vi två var... Jag svalde.

- Tillsammans.

Justin nickade.

- Så när inte Line var med, vem var han med då? 

- Audrina? Föreslog Justin.

- Nej, Skrattade jag och slog till Justin på armen.

- Det är ju hans syster!

- Just det, Skrattade Justin.

- Jag känner honom visst inte lika bra som jag trodde.

- Nej... Svarade jag och svalde. Justin gjorde nog inte det...

- Anyway, han höll ju på med mig hela tiden.

Justin nickade.

- Ja, det kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg när han drog med mig åt sidan. Då trodde jag att det var för att efterrätten var chokladglass. 

Nathan hade alltid hatat allting som hade både med choklad och glass att göra.

- Men jag insåg sedan att det var fel, Fortsatte Justin. Jag kände att han tittade på mig.

- Han ville därifrån för att du-

- Var med Ryan, Fyllde jag i. Justin kollade tveksamt på mig. Nickade gjorde han också.

- Mm.

- Och sen var han as-sur på mig i flera dagar.

Justin kollade häpet på mig.

- Men du hade ju inte gjort någonting fel.

- Precis! Men du vet hur Nathan är... Ska alltid ha rätt.

Det var tyst en liten stund, som att båda tog in orden, andades, fundera.

- Vad hände sen då? Det var Justin som avbröt tystnaden.

- Helt plötsligt förändrades han helt. Var snäll mot mig, fick mig att falla för honom...

- Men han var fortfarande tillsammans med Line.

Jag nickade.

- Men vadå, var han otrogen?

Jag skakade på huvudet.

- Det gick i alla fall några veckor innan han erkände känslor för mig och vi blev tillsammans. Ja, du vet ju hur det gick till...

Justin skrattade. Han tänkte väl tillbaka. Nathan hade mer eller mindre fått pressa sig ut orden, tvingad av Justin. Det hade verkligen sett ut som att han menade det. Jag hade inte haft en tanke på att han ljög. Han hade ju sett så lycklig ut när han fick reda på att jag tyckte så mycket om honom...

 

- Sedan började det väl på allvar. När ingen annan såg på var han plötsligt inte lika snäll längre, inte efter ett tag. Och så höll han på hela tiden...

- Vad menar du?

Jag svalde. Dessa minnen hade jag försökt tränga undan så länge nu.

- Han började att... ta på mig och så.

Jag kände mig obekväm, och jag var nästan säker på att jag inte var den enda.

- VADÅ?

- Mm, men nog om det. Det var inte det värsta.

- INTE DET VÄRSTA, Upprepade Justin upprört.

- Vad kan vara värre?

Jag tittade tveksamt på honom. Åh, han skulle bli så arg...

- Jag hade varit med Ryan hemma hos mig. Du vet ju hur nära vänner vi var, innan jag flyttade.

Justin nickade.

- Jag somnade i hans famn. Nathan kom hem till mig och var riktigt förbannad. Han svor, skrek och slog till-

- Slog han till dig, Nästan skrek Justin.

- Ja... Nästan viskade jag. Justin tänkte precis säga någonting, men jag avbröt honom.

- Men inte så hårt, jag svär!

- Det spelar väl för fan ingen roll, Fräste Justin. Jag blev förvånad. Det var nog första gången jag hörde honom svära. Jag ryggade undan och tittade ner i marken igen, visste inte riktigt vad jag skulle säga.

- Varför har du inte berättat någotning?

- För dig? Jag tittade förvånad på honom.

- Tror du verkligen att jag skulle säga någonting till Nathans bästa vän? Jag?

Justin suckade och skakade på huvudet.

- Nej... Han suckade och kollade sedan upp på mig, in i mina ögon.

- Men varför berättade du inte för någon annan, särskilt polisen.

Jag ryckte på axlarna.

- Jag trodde väl inte att någon skulle tro på mig.

- Varför inte? Frågade han mjukt. Jag tittade upp på honom och mötte hans blick.

- För att... Jag kom av mig mitt i meningen då hans ögon var så vackra... Jag harklade mig och tittade sedan bort.

- Ingen annan trodde ju på mig. 

- Men Ryan visste ju...?

- Ja, men han var ju på sjukhuset.

- Va? Men-

Justin fick ingen chans att fortsätta sin mening, för det tänkte jag göra. Jag var expert på att avbryta folk.

- Nathan slog till honom, riktigt hårt. Han svimmade till och med. Nathan stack efter att ha sagt några saker...

- Vadå för saker?

Jag tittade oroat på Justin.

- Bara några saker...

Justin såg inte nöjd ut med svaret, så jag suckade och sa:

- Du vill inte veta. 

- Men i alla fall, Fortsatte jag.

- Efter att han hade gått ringde jag ambulansen. Så när du kom hem igen efter någon månad syntes det knappt någonting på Ryan.

- Men Ryan och Nathan då? 

Jag ryckte stumt på axlarna.

- Vet du inte vad som hände mellan dem? Frågade Justin förvånat.

- Egentligen inte. Ryan ville inte prata om det. Sedan dröjde det inte många veckor innan vi flyttade. Det var mycket att planera och så, så jag såg typ aldrig Nathan. 

- Har du inte träffat Nathan efter det? 

- Jo, en gång, Erkände jag och tittade tveksamt på Justin.

- Men det hände ingenting. Han ignorerade mig.

- Den idioten. Justin fräste till. Han var verkligen upprörd. Jag vred mig om där jag satt.

- Mm, nu vet du. Jag tänkte resa mig upp, men Justin tog tag i min hand. 

- Vänta, stanna en stund till. Han drog ner mig i sin famn. Jag blev förvånad. Han la armarna om mig.

- Det kommer bli okej. Han smekte mig över håret. Förväntade han mig att jag skulle gråta? Jag var inte svag. Jag satt stelt i hans famn, gjorde ingenting när han la armarna om mig, smekte mig över håret, viskade fina ord i mitt öra. Men helt plötsligt som drog han mig bakåt, ville typ att jag skulle luta mig mot honom, slappna av. Men det ville inte jag.

- Vad gör du? Frågade jag upprört och reste mig upp.

- Men jag... Justin var förvånad. Han liksom stammade fram orden. Man såg det på honom också, att han var förvånad. Nej, det var nog inte så här tjejer brukade bete sig runt en popidol. 

Helt plötsligt gjorde jag det jag inte ville göra. Jag började att gråta. Allting blev liksom för mycket, bara rann över.

- Trihana, vad är det? Frågade Justin mjukt.

- Inget, Snörvlade jag. Sämsta lögnaren någonsin...

- Ljug inte, älskling. Justin tog långsamt tag i min hand och satte mig bredvid mig. Jag torkade bort mina tårar.

- Så ja, det är okej. Justin la armen mjukt om mig.

---

Jag satte mig upp. Min kropp började att skaka. Hur kunde jag vara så dum? Varför tittade jag inte på mobilen innan jag svarade? Jag visste ju att Justin skulle ringa. Åh, varför kunde jag inte bara hållit min trut stängd?

Jag hade lagt på samtalet efter jag fått reda på att det var Justin. Efter någon sekund kom jag på att det var fel, för det gjorde bara saken värre. Justin hade ringt en gång efter det, men inte mer. Eller jo, han hade skickat ett sms, men det hade jag inte vågat att läsa.

Jag slängde mig ner i min säng och stönade. Med huvudet ner i min kudde skrek jag högt. Åh, jag var så dum! Dum, dum, dum. Jag hade fan förstår allting. Hur skulle Justin någonsin kunna prata med mig igen? Det fanns bara en sak jag kunde göra nu. Ringa Serena.

 

- Hej!

Hon svarade snabbt. Hon lät både glad och nervös. Och förväntansfull.

- Hej... Svarade jag. jag kunde inte tänka på de glada nyheterna, inte efter att Justin fick veta...

- Kan du logga in på Skype?

- Självklart, babe. Hörs om några minuter! Hon klickade mig. Jag var säker på att hon rusade fram till sin vita laptop och startade igång den samtidigt som som hon otåligt trampade på stället. Jag kände min bästa vän.

Själv satt jag kvar på sängen i några minuter innan jag orkade resa mig upp. Jag stängde av musiken på datorn. Sedan satte jag mig tillrätta i sängen med datorn framför mig. Nu var det bara att vänta.

 

Serena ringde efter bara max en minut. Hon såg lite orolig ut.

- Hej, baby.

- Hej.

- Vad är det som har hänt? 

Jag vred mig om i sängen, kände mig genast obekväm.

- Jo, först pratade jag med mig morbror.

Serena nickade.

- Han sa att du hade berättat för honom och Nathan...

Serena såg ut som att hon hade blivit tagen på bar gärning. Men jag brydde mig inte. Kanske skulle jag ha brytt mig om det inte vore i denna situationen.

- Förlåt... Serena såg verkligen jätte ledsen ut. Jag ryckte på axlarna.

- Morbror sa i alla fall att han förstod, så jag fick en sista chans.

- Är det sant? Serena såg plötsligt överlycklig ut. Jag nickade på huvudet och log. 

- Det är ju helt underbart!

- Jag vet! Jag försökte verka lika lycklig som Serena, jag försökte verkligen, men hon såg igenom allting.

- Men vad är det då...? 

- Jo... Jag skulle ju ringa dig sen.

Serena nickade.

- Efter samtalet med morbror gick jag in på mitt rum, min mobil ringde och-

Jag tog ett djupt andetag.

- Jag trodde det var du, så jag började ju babbla på om Nathan med sen...

- Sen var det inte jag, Föll Serena in med, och såg orolig ut. Hon såg till och med lite blek ut. Jag nickade sakta på huvudet. Sedan kollade jag bort, för att samla mig, samla ihop orden.

- Och sen...? Serena ville verkligen veta. Jag suckade. Jag visste att jag var tvungen att berätta.

- Vem var det?

- Det var Justin.

- VA? Serena skrek rätt ut. Jag hade nog också gjort det om jag vore henne.

- Så du menar att...?

Jag skakade på huvudet.

- Han fick inte reda på någonting typ, men han vet att Nathan har gjort någonting.

- TRIHANA! Serena suckade.

- Du är en sådan klant!

Jag skrattade. Synd att det inte var rätt tillfällen för skratt.

- Vad ska du göra nu då?

Jag ryckte på axlarna. Jag hoppades att Serena såg det genom datorn. 

- Du måste prata med Justin, fattar du väl. Hon skrattade. Jag förstod inte hur hon kunde skratta i en sådan här situation. Jag gav henne en sur blick, men då började hon bara skratta ännu mer.

- Mm.

Serena skrattade vidare.

- Vill du att jag ska prata med honom?

Jag skakade ivrigt på huvudet. Om jag pratade med honom kunde jag fortfarande komma undan med en påhittad lögn... Jag tror att Serena förstod var jag tänkte, för hon spände plötsligt ögonen i mig.

- Försök inte komma undan, Sa hon strängt. Jag log smått. I vanliga fall skulle jag ha skrattat.

- Nu ringer du Justin direkt och snackar med honom, okej?

Jag nickade.

- Och berätta bara sanningen!

Jag nickade igen.

- Och så berättar du aaaallting i morgon i skolan. Serena drog ut på a:et. Jag skrattade och nickade.

- Yes, sir. Ska bli, sir!

Vi sa hej då i cirka fem minuter. Tjejer, ni vet. Serena och jag var värst. Jag stängde av datorn och tittade sedan på mobilen. Nu gällde det.

 

Jag tryckte fram Justins nummer. Det var så länge sedan sist. Jag tryckte på ringa och la luren mot örat. Jag tänkte precis slänga ifrån mig mobilen, för detta var en sådan dum idé, men då svarade han. 

- Justin.

- H-hej, Justin... D-det är jag. Jag slumrade fram orden.

- Mm, hej. Han lät inte glad, sur typ. Jag blev plötsligt rädd. Detta var ingen bra idé. Varför tvingade Serena mig att göra detta? Jag suckade, drog handen genom håret. Jag tog några djupa andetag, samlade ihop mig igen. Det behövdes.

- Kan vi träffas och snacka?

- Nu?

- Ja nu. Det känns som jag har en del att förklara.

- Skojar du eller? Hur fan kunde du göra så?

- Vadå jag? Svarade jag upprört. Det var fan inte jag som hade gjort någonting fel, allting var Nat-

- Jag har pratat med Nathan. 

Jasså, det hade han, va? Nathan hade säkert proppat i massa lögner i Justin. Det gjorde mig bara ännu argare.

- Fattar du inte att han ljuger?

- Om att du var otrogen?

- Men det var inte så! Jag var frustrerad, och det hördes. Justin hade fått helt fel uppfattning, det hade Serena också fått, till en början. Nathan hade lurat dem alla. 

- Nähä... Justin lät fortfarande sur. 

- Hur var det då? 

Jag suckade.

- Kan vi inte träffas?

Det blev Justins tur att sucka.

- Snälla, det blir lättare så.

- Okej. Han nämnde adressen, tydligen till någon obevakad strand. Jag skrev snabbt ner den, rotade åt mig några dollar och sprang sedan ut. 

 

Taxin stannade en bit ifrån. Han kunde inte köra sista biten, sa han. Det fanns tydligen inte en tillräckligt stor väg. Det var fortfarande ljust ute, så jag kände att jag inte hade någonting att förlora. Liksom, han visade mig vägen jag skulle ta för att komma till stranden. Jag betalade honom snabbt, hoppade ut från bilen och fick sedan se honom köra iväg. Jag suckade och kramade om min högra tumme med min högra hand. Nu gällde det. Nu gick jag se om vägen verkligen fanns, om Justin verkligen stod där och om han trodde det jag skulle berätta. Det hade ingen tidigare gjort.

 

Jag följde vägen. Jag hörde vattnet. Jag såg honom.

Han stod och tittade ut över vattnet, havet. Det var väldigt vacker. Han var väldigt vacker. Jag log. Jag gick fram till honom, med självförtroende. Jag hoppades verkligen att han skulle förstå.

Han vände sig plötsligt om, såg mig. Han såg inte glad ut. Jag log försiktigt och stannade någon meter ifrån honom.

- Berätta, Sa han kallt.

- Berätta vad som hände.

---

Jag försökte le. Jag försökte vara glad. Men jag visste inte om jag lyckades. Jag visste inte om någon annan än Serena såg igenom mitt skal.

Justin kramade mig. Han verkade uppriktigt glad över att se mig. Jag kunde inte riktigt förstå varför. Sist vi sågs slutade det inte så bra... Jag spelade i alla fall med i hans spel, orkade inte ställa till med någon scen helt enkelt. Efter att han hade pratat klart framför pressen fick vi, Serena och jag, komma med och träffa både Justins mamma Pattie och Kenny. Jag kände båda två sedan innan.

- Nathan är tyvärr inte här, Sa Pattie plötsligt. Jag kände Serenas blickar på mig. Jag nickade långsamt och svalde. Varför var hon tvungen att dra upp Nathan? Jag ville ju inte tänka på honom.

- Vad är det, vännen? Hon petade undan några av mina hårstrån som hängde framför ögonen och la dem bakom mitt öra.

- Inget. Jag skrattade. Jag skrattade för att liksom inte låta henne se hur ledsen jag egentligen var. Wow, helt otroligt att jag klarade av att skratta. Egentligen ville jag ju bara gråta. 

Pattie kramade mig en sista gång innan hon släppte mig för att gå vidare. Jag hann knappt blinka förrän Justin dök upp vid min sida igen.

- Kul att träffa mamma igen? Frågade han. Jag nickade samtidigt som jag sträckte mig mot det kolsyrade vattnet. Jag hade lärt mig att ta för mig.

- Väldigt roligt, Mumlade jag med munnen full av vatten. Justin skrattade.

Vadå? Tänkte jag. Ingenting hade förut fått mig att hålla tyst.

- Sötnosen då. Justin såg road ut.

                                     

Justin hade kallat mig för sötnos förut så det var ingenting nytt precis. Jag brukade inte reagera längre, men jag kände att Serena gjorde det. Hon stod bredvid mig och hade troligen mer ögon på Justin än vad jag hade.

- Men du, jag måste sticka till hotellet och fixa lite saker. 

Jag nickade. Det var klart att han behövde sticka igen. För första gången på mycket länge tittade jag upp på honom igen, såg honom i ögonen. Jag snurrade fast korken så flaskan fick ett lock igen.

- Okej. Jag log, som att jag inte brydde mig. Kanske brydde jag mig inte heller. Visst, Justin var schysst och så, men han påminde för mycket om mitt förra liv. han påminde för mycket om Nathan.

- Ja... Han harklade sig.

- Vi kanske kan träffas senare? Han lät plötsligt nervös. Han såg plötsligt nervös ut.

- Jag... uh, jag kan väl ringa dig?

Jag höjde ögonbrynet. Varför? Varför ville han se mig? Just mig? Varför ville han ringa mig? Just mig? Hade han inte sin perfekta flickvän att springa och vara med istället? Tydligen kanske hans perfekta förhållande inte var så perfekt längre.

- Visst. Jag drog på ett fejkat leende.

- Ring mig senare. 

Vi kramade snabbt om varandra, Serena fick också en kram, sedan gick han. Serena kramade hårt om min arm och hoppade till.

- IHH! Hon skrek så högt att jag fick ont i örat.

- SERENA! Röt jag och stönade. Varför kunde inte min vän vara lite mer... Jag vet inte, normal?

- Fattar du inte? Hon drog åter igen i min misshandlade arm.

- Han gillar ju dig, smarthead. Och då menar jag verkligen gillar gillar!

Jag tittade förvånat på henne.

- V-va?

Serena skrattade.

- Kanske var du inte så missbildad som du trott. Kom nu, darling.

Hon tog tag i min hand och började dra mig ut från aulan.

- Vi har en samtal att vänta på!

 

Jag började genast fundera på vad Serena egentligen menade, det där om Justin, men jag bestämde mig för att släppa det snabbt. Ingen idé att fundera över sådant man själv inte såg.

Vi började i alla fall gå hemåt. Jag blev mer nervös för varje steg. Jag undrade varför jag ens brydde mig. Kanske ville jag inte få reda på vad som skulle hända ifall jag blev utsparkad från skolan. Jag och Serena skulle glida ifrån varandra. Min bästa vän... Hon skulle finna nya vänner, det var jag hundra procent säker på. Sedan skulle hon glömma allting som hade med mig att göra. Och jag... Jag ville inte ens veta vad som troligen skulle hända med mig. Kanske skulle precis samma sak som hände efter Nathan hända igen. Det ville jag inte.

 

Serena kramade mig länge utanför dörren till "mitt" hus. Hon var nog lika oroad som jag, om inte mer. Jag var vanligtvis den lugna av oss två. Jag var inte sådan som stressade upp sig i onödan.

- Ring mig direkt sen, okej!?

Jag nickade mot henne. Hon gav mig en sista kram och sa sedan peppande ord innan hon gick. Jag tittade länge efter henne. Efter ett djupt andetag, ett ovanligt djupt andetag, öppnade jag dörren och gick in. Jag drog bort smutset från skorna och tog sedan några steg in i huset. Det var det jag hann göra innan jag hörde en röst.

- Trihana? 

Fan, han var hemma.

 

Vi satt vid köksbordet. Min morbror tittade strängt på mig och jag gjorde allting för att undvika hans blick.

- Jag vet att du är rädd. Du vill inte börja om från början och tappa det du redan har.

Jag hatade att han visste mer om mig än vad jag visste. Som tur var lyckades jag behärska min irritation, och nickade.

- Du vet, du har knappt varit i skolan på fyra veckor.

Jag nickade igen, långsammare denna gång.

- Varför?

Jag tvekade, tittade snabbt upp på honom. Jag ville inte berätta. Min morbror skulle inte få veta. Jag vred snabbt bort blicken igen, ner i marken, och ryckte kvickt på axlarna.

- Jag vet.

Jag tittade förvånat upp på min morbror. V-va?

- Serena har berättat allting.

Åh, den jävel-

- Tur för dig det. Han tittade strängt på mig igen.

- Annars skulle dina chanser vara slut.

- Så du menar...? Jag kände att jag började att le.

- Du får stanna.

Jag pep till, ett glädjepip.

- Men detta är din sista varning, eller hur!?

Jag nickade ivrigt och kastade mig sedan i hans famn.

- Tack, tack, tack, tack!

Han skrattade. Jag kände att han kramade om mig. Efter några sekunder kastade jag mig ur hans famn och utbrast plötsligt:

- Åh, jag vet precis vad jag ska göra som tack!

- Plugga? Morbrorn tittade roat på mig, särskilt när han såg mitt ansiktsuttryck.

- Nja... eller ja, det också, men det här! Förklarade jag entusiastiskt och började sedan att skutta iväg mot mitt rum. Köksrummet fylldes av skratt. Jag såg i spegeln i hallen att även jag såg glad ut. Jag gillade att göra folk glada. 

 

Jag hann inte mycket mer än att gå in i mitt rum, sätta på favoritlåten på Spotify, byta kläder och sedan ringde mobilen. Då kom jag på att jag skulle ringa Serena. Jag tänkte självklart att det var hon som ringde. jag svarade snabbt och började genast babbla på innan hon hann säga någonting. Det var ändå jag som hade de viktigaste sakerna att säga, det var jag säker på.

- Hej, bäbisen, det gick asbra! Jag kan inte fatta att du har sagt allting till honom om Nathan. Vad Nathan gjorde mot mig, hur dum i huvudet han var, och ja... allt!

Jag slängde mig i min säng och la mig på rygg.

- Min morbror fattade allting, varför jag inte varit i skolan och så. Men i alla fall, tack så sjukt mycket! Förresten, vad sa han till dig när du sa det till honom? Blev han förvånad, eller typ lättad? Berätta! Babblade jag vidare. Tillslut tog jag en paus för att kunna andas och för att låta henne svara. Men plötsligt blev det tyst.

- Serena? Sa jag undrande, fortfarande med leendet på läpparna. Jag hade fortfarande tankarna på min morbror, skolan, livet... Allting såg ut att ordna sig tillslut.

- Va? Sa plötsligt en röst, en förvånad röst. Det där var inte Serenas röst...

- Vad har Nathan gjort mot dig? Rösten lät arg. Jag förstod vems röst det var.

- Justin...

---

Serena hade sagt det så många gånger. Jag visste att hon hade rätt. Nathan var inte värd att slöa energi - tid och tankar - på. Jag visste ju det. Varför tänkte jag på honom då?

Jag suckade och satte mig ner på närmaste bänk. Serena kom snart efter. Jag tittade ner i marken och petade med foten i gruset. 

- Trina. Serena pratade med lugn röst. Hon förstod att jag kände mig nere. Jag tyckte verkligen mycket om Serena. Hon var den enda som förstod sådant utan att jag behövde säga någonting. Det var samma sak tvärtom också. Hon behövde inte säga någonting, för jag förstod vad hon skulle säga. 

- Kom. Hon tog tag i min hand igen och reste mig upp. Jag gick långsamt efter henne, in mot skolan igen. Jag njöt utav de sista av vårens solstrålar. Snart skulle vi vara inne den mörka, kalla skolan igen. Jag avskydde kyla.

Plötsligt stannade Serena upp. 

- Trina, jag vet att du redan vet det här men jag vill säga det ändå.

- Vadådå? Frågade jag, lite borta. Jag var nämligen fullt upptagen med att ta upp min röda, stickade mössa och sätta den på plats på mitt huvud. Serena skrattade smått innan hon fortsatte, fullt lika allvarligt som innan.

- Bara för att Justin är här betyder det inte att Nat-... Han är här, eller hur? Serena hade ofta svårt för att säga hans namn.

Jag nickade tveksam, visste inte riktigt vart hon ville komma.

- Men baby, du måste inte vara med Justin, jag måste inte vara med Justin.

Jag höjde ena ögonbrynet. Det hon sa var inte riktigt sant, och jag kunde se det på hennes smått rosafärgade kinder. Hon gillade Justin, eller hon tyckte åtminstone att han var snygg. Men vem kunde klandra henne?

- Serh. Det var mitt smeknamn till henne. 

- Du vet att han har ett flickvän, va? Jag flinad emot henne. Hon stönade. 

- Trina!

- O-okej, Svarade jag. Serena skrattade.

- Du är visst på det humöret, ja...

Vi skrattade en stund, sedan började Serena att prata igen:

- Ja, det var inte riktigt det jag skulle säga. Hon skrattade lite till, jag föll genast in i hennes skratt jag med.

- Men ja, du vet vad jag skulle säga. 

Jag skrattade och kramade henne. Nej, Serena var inte den bästa på att prata om sådana här saker, men jag älskade henne ändå.

- Jag älskar dig, Ropade hon plötsligt min famn. Jag skrattade och släppte taget om henne samtidigt som hon släppte mig. Jag kunde känna blickar på mig, folk som pekade mot oss. Serena bara skrattade åt dem. Min kära vän var inte den blygaste precis, och det var jag glad för. Man hade så mycket roligare om man hittade på helgalna saker, särskilt om man hade en bästa vän bredvid som förstod precis allting.

- Jag älskar dig. Jag gjorde ett hjärta med mina händer och pekade sedan på Serena.

 

Dagen kanske inte riktigt blev som vi hade tänkt oss, men det brukade aldrig bli så. Efter fysiken, lunchen och alla andra tråkigare ämnen hade jag otroligt ont i huvudet. Jag kved och gnällde hela vägen tillbaka till skåpet efter sista lektionen. Serena blev riktigt irriterad på mig.

- Lägg av då. Hon suckade. Det gjorde hon inte ofta. 

- Men jag har så ont i huvudet, Stönade jag.

- Åh. Serena tittade ut från sitt skåp.

- Starkars lilla Trina, ska jag klippa av det åt dig?

Jag stönade. Jag visste att hon bara retades men jag var inte på humör för sådant här just nu.

- Lägg av, Serh, Gnällde jag och slog löst till henne på axeln. Hon skrattade.

- Okej, förlåt, jag ska vara snäll. Hon stängde skåpet och kastade sin väska över axeln. Sedan log hon mot mig.

- Nu ska vi gå ut på staden och göra precis vad du vill göra, låter det bra?

- Köpa glass? Utbrast jag ivrigt. Serena skrattade. Hon nickade sedan och gjorde armkrok med mig.

- Mot Scoops! 

 

Det var inte mycket folk där. Det brukade inte vara det. Se flesta brukade komma runt sex, eller ännu senare, när de hade slutat jobbet eller shoppat klart. Nu var klockan bara fyra.

Vi tog var sin kulglass med två kulor. Vanlig och choklad, så klart. Det fanns ingen bättre smak.

 

När vi hade ätit upp glassen mådde mitt huvud mycket bättre, så även jag. plötsligt var jag på toppenhumör, Serena likaså. Ingen av oss ville gå hem, särskilt inte jag då jag inte ville träffa min morbror. Jag trodde att Serena hade glömt bort det där samtalet med min morbror, för annars skulle hon ha tvingat hem mig för länge sedan.

- Kom, vi går hitåt! Vi gick ner mot staden. Man kunde se vattnet. Det var väldigt vackert. Trots att det endast var vår var solen mycket värmande. Jag började känna mig svettig i min munktröja. Jag trodde att Serena tyckte likadant. När vi hade gått under tystnad en stund såg vi en aula. Jag började genast tänka på hur svalt det måste vara därinne. 

- Kom! jag tog tag i Serenas hand och drog med henne åt den stora byggnadens håll. Vi ställde oss i skuggan, tog var sin cigarett. Efter en stund fick Serena en galen idé. Hon började trycka i alla handtag. Ingen öppnades såklart. Jag skrattade åt henne och kastade sedan ner min cigarett på marken.

- Kolla! Serena tog tag i min arm och jag pep till. Hon skrattade bara åt mig. 

- Det är öppet! Plötsligt var den där smärtan i armen inte särskilt intressant längre. 

- Va? Utbrast jag och kastade mig fram till dörren. Det såg ut att pågå någon slags konferans därinne. Alla blickar var vända framåt. Ingen verkade märka att vi kom.

- Kom, vi går in. Jag log stort mot Serena.

- What? Det kan vi väl inte göra?

- Ingen märker ju någonting, Skrattade jag. 

- Kom nu. Jag tog med Serena in. Precis när vi skulle sätta oss ner hörde jag att den som pratade i mikrofonen plötsligt sa mitt namn. 

- Trihana?

Havet av folk som stod framför personen som sa mitt namn skingrade sig snabbt. Jag såg ansiktet, ansiktet jag hade sett förut, ansiktet jag både ville och inte ville se. Justin. Han såg glad ut. Kanske visste han inte. Fan. Fan också.

---

Jag ville verkligen inte gå till skolan. Skolan var äcklig, ful och gammal. Om inte Serena var där, skulle jag antagligen ha skolkat. Som vanligt då. Det var tomt och tyst när vi kom in genom skolans portar. Det enda som hördes var våra snabba steg, och våra flåsande andetag. Det var som vanligt. Det brukade vara så här, för vi kom oftast senare än alla andra. Skillnaden borde inte märkas, men det gjorde den. Helt plötsligt var allting inte som vanligt. Min morbror stod vid mitt skåp, trampandes med foten. Han slängde irriterade blickar på sin klocka som han hade på armen. Aj då. Det var nog då jag förstod att det var kört.

- Trihana. 

Han var inte glad. Han pratade med arg, sträng och bestämd röst. Framför allt sa han inte hej, eller gav mig ett vänligt leende innan han kasta sina borrande ögon på mig. Jag vred mig obekvämt om där jag stod. Men jag sa ingenting. Jag borde ha sagt någonting. Jag skulle säga någonting. Men då sa Serena någonting istället.

- Jag försökte verkligen göra så att hon skulle hinna! Jag försökte verkligen!

Han får inte vara arg på Serena, tänkte jag snabbt. Det var liksom inte hennes liv att jag var en hopplös unge.

Min morbror suckade. Han vände sig blick från Serena tillbaka till mig igen. Han såg lite mindre arg ut. Det fick mig att slappna arg. Kanske skulle jag inte ha gjort det.

- Trihana. 

Han pratade med väl arbetade, lättförståeliga bokstäver. Det gjorde han bara när han skulle säga någonting mycket allvarligt. Jag blev plötsligt osäker på om jag ville veta vad han skulle säga härnäst.

Precis innan han skulle säga att jag skulle dra åt helvete, suckade han. Han blev nog lika förvånad som jag själv kände mig. När han sedan tog upp sin vibrerade mobil. Då förstod jag. Han tryckte på några knappar på mobil innan han tittade upp på mig igen. Jag höll andan och jag kände att någon, antagligen bara Serena, höll min vänstra hand, hårt.

- Vi får prata om det här senare i kväll. 

Han gick fram till mig och pussade snabbt min panna. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna. I ögonvrån såg jag hur Serena kastade orolig, men smått lättade, blickar på mig.

- Skutta iväg nu. 

Rektorn viftade med händerna. Serena skrattade, säkert för att min morbror var så barnslig - vissa skulle säga påhittig - som sa någonting sådant. Jag kunde allt visa att jag var påhittigare, barnsligare eller vad man nu ville säga.

Jag nickade, gav Serena en snabb vänskapskram sedan gjorde jag det. Jag gjorde som han sa, började skutta iväg längst med korridoren. Det såg antagligen jätte fult ut, så som Serena skrattade. Jag kunde medge att jag valde att springa lite extra klumpigt(inte för att mina fötter vanligtvis ville samarbeta särskilt bra). När jag vände mig mot min morbror, skolans-jag-egentligen-borde-ha-blivit-utkastad-för-länge-sedan rektor, log han. Det var det som var huvudsaken.

 

Serena mötte upp mig utanför fysiksalen. Då stod jag redan omringad av en och en annan kille. Jag kände mig obekväm och drog tveksamt ner jeans-shortsen lite. Varför var alla tvungna att glo så? Om de skulle glo kunde de väl glo på min munktröja istället. Där fanns det nämligen ingenting att se. Den tröjan hade jag på mig vid varje tillfälle som gavs, och så fanns det inget man kunde uppskatta den för, eftersom att den var helt grå, utan täcken. 

Serena drog ut mig från uppmärksamhetens huvudpunkt. Hon skrattade åt mig, eller skrattade hon åt killarnas stönande? Varför kunde killarna inte bara lägga av? De visste att jag "hade" honom. Usch, jag kunde inte ens säga hans namn. Fast killarna visste såklart inte vad som hade hänt. 

Äsch, de skulle snart ändå glömma bort att jag ens existerade. När Willa, klassens och skolans populäraste och snyggaste(det var därför hon var populär) tjej, dök upp kunde killarna inte se någonting annat. Vad var det dem de sa? Hon var så... Vacker? Uh, jag kunde inte tänka på henne på det sättet. För mig var hon ingenting annat än ett äckligt kräk, eftersom att hon alltid hade varit så elak mot mig. Kanske var det ändå bra. Jag hade liksom en anledning att hata henne. Skillnad mot alla andra tjejer. De typ ogilla Willa bara för att hon var... eum, snygg. Jag hade en anledning att hata henne. Jag brydde mig inte om vad hon sa om mig. Jag brydde mig inte om vad någon sa om mig. I min värld var det enda som betydde någonting dansen. Hip hop var mitt liv.

 

Okej, det var ganska kul med skolan ändå. Jag hade kanske inte det så lätt med plugg och sådant där, men när läraren tittade bort gjorde man ändå ingenting. Jag var tvungen att medge att det var riktigt kul, faktiskt. Det var härligt att träffa vännerna igen. Vissa av de såg man mer sällan utanför skolan, vissa såg man inte alls.

De två tjejerna som suttit vid samma bord som mig och Serena under lunch drog med oss ut. Mathilda och Amanda hette dem, med alla kallade de för AM. De var väldigt tajta. Jag började genast fundera över hur det skulle vara om folk kallade Serena och mig för TS. Ganska coolt faktiskt.

- Ställ er här! Beordrade Mathilda och tog tag i min arm. Jag suckade och undrade vad grejen var med att dra i andras armar. Serena såg såklart min trumpna min, hon förstod varför jag var aningen irriterad också, så hon började så klart att garva. Jag log mot henne och kastade mig sedan i hennes famn. Hon la armarna om mig, en på mina axlar och den andra framför våra munnar. 

- Le! Precis när vi såg ut som värst knäppte Amanda till med ett foto. Hon bara log mot mig när jag suckade åt henne. Sedan drog hon upp mobilen, fotot, igen och vi andra tre kastade oss över henne för att se hur förfärligt det egentligen blev.

 

Väldigt förfärligt blev svaret. Hur kunde en bild bli så dålig? Hade Amanda verkligen en IPhone 4s? 

Vi kollade på bilden och skrattade åt den bleka tjejen till vänster. Det var jag. Hade inte jag blond hår nyss? 

Serena var lika söt som vanligt.

- Du är så söööt, Sa jag till Serena, drog ut på ö:et och gav henne en avundsjuk blick. Hon skrattade åt mig så jag log mot henne. I början ifrågasatte hon alltid, men hon visste att det inte var någon idé längre. Jag var ändå den som var envisast.

- Hörrni, gullungar, har ni hört? 

Jag skrattade åt ordet gullungar. Vi, Serena och jag, brukade bli kallade för det, men det var lika roligt varje gång. Vi vände blicken mot Mathilda. Jag kände att Serena flätade in sina fingrar i mina.

- Nej, vadå? Frågade jag dumt och lutade mig mot Serena.

- Va? Har du inte hört, Trina? Kan du inte höra? Serena spelade orolig innan hon flinade mot mig. Jag lipade mot henne och alla andra skrattade. Det kanske inte riktigt var så jag menade...

- Nej, men seriöst, Fortsatte Matilhda efter en stund.

- Det kommer en speciell person hit.

Hon flinade mot mig. Jag blev plötsligt osäker på om jag ville höra mer.

- Jasså... Svarade jag tveksamt, låtsades vara bortkommen, som att jag inte brydde mig. Egentligen brydde jag mig. Egentligen brydde jag mig så jävla mycket att mitt hjärta snart skulle dö av överbelastning.

- Justin Bieber, Fortsatte Matilda.

Jag kände hur Serena kramade om min hand.

- Justin Bieber kommer hit.

Alla visste vad Justin Bieber betydde. Nathan.