A Little Thing Called Love

---

Serena hade sagt det så många gånger. Jag visste att hon hade rätt. Nathan var inte värd att slöa energi - tid och tankar - på. Jag visste ju det. Varför tänkte jag på honom då?

Jag suckade och satte mig ner på närmaste bänk. Serena kom snart efter. Jag tittade ner i marken och petade med foten i gruset. 

- Trina. Serena pratade med lugn röst. Hon förstod att jag kände mig nere. Jag tyckte verkligen mycket om Serena. Hon var den enda som förstod sådant utan att jag behövde säga någonting. Det var samma sak tvärtom också. Hon behövde inte säga någonting, för jag förstod vad hon skulle säga. 

- Kom. Hon tog tag i min hand igen och reste mig upp. Jag gick långsamt efter henne, in mot skolan igen. Jag njöt utav de sista av vårens solstrålar. Snart skulle vi vara inne den mörka, kalla skolan igen. Jag avskydde kyla.

Plötsligt stannade Serena upp. 

- Trina, jag vet att du redan vet det här men jag vill säga det ändå.

- Vadådå? Frågade jag, lite borta. Jag var nämligen fullt upptagen med att ta upp min röda, stickade mössa och sätta den på plats på mitt huvud. Serena skrattade smått innan hon fortsatte, fullt lika allvarligt som innan.

- Bara för att Justin är här betyder det inte att Nat-... Han är här, eller hur? Serena hade ofta svårt för att säga hans namn.

Jag nickade tveksam, visste inte riktigt vart hon ville komma.

- Men baby, du måste inte vara med Justin, jag måste inte vara med Justin.

Jag höjde ena ögonbrynet. Det hon sa var inte riktigt sant, och jag kunde se det på hennes smått rosafärgade kinder. Hon gillade Justin, eller hon tyckte åtminstone att han var snygg. Men vem kunde klandra henne?

- Serh. Det var mitt smeknamn till henne. 

- Du vet att han har ett flickvän, va? Jag flinad emot henne. Hon stönade. 

- Trina!

- O-okej, Svarade jag. Serena skrattade.

- Du är visst på det humöret, ja...

Vi skrattade en stund, sedan började Serena att prata igen:

- Ja, det var inte riktigt det jag skulle säga. Hon skrattade lite till, jag föll genast in i hennes skratt jag med.

- Men ja, du vet vad jag skulle säga. 

Jag skrattade och kramade henne. Nej, Serena var inte den bästa på att prata om sådana här saker, men jag älskade henne ändå.

- Jag älskar dig, Ropade hon plötsligt min famn. Jag skrattade och släppte taget om henne samtidigt som hon släppte mig. Jag kunde känna blickar på mig, folk som pekade mot oss. Serena bara skrattade åt dem. Min kära vän var inte den blygaste precis, och det var jag glad för. Man hade så mycket roligare om man hittade på helgalna saker, särskilt om man hade en bästa vän bredvid som förstod precis allting.

- Jag älskar dig. Jag gjorde ett hjärta med mina händer och pekade sedan på Serena.

 

Dagen kanske inte riktigt blev som vi hade tänkt oss, men det brukade aldrig bli så. Efter fysiken, lunchen och alla andra tråkigare ämnen hade jag otroligt ont i huvudet. Jag kved och gnällde hela vägen tillbaka till skåpet efter sista lektionen. Serena blev riktigt irriterad på mig.

- Lägg av då. Hon suckade. Det gjorde hon inte ofta. 

- Men jag har så ont i huvudet, Stönade jag.

- Åh. Serena tittade ut från sitt skåp.

- Starkars lilla Trina, ska jag klippa av det åt dig?

Jag stönade. Jag visste att hon bara retades men jag var inte på humör för sådant här just nu.

- Lägg av, Serh, Gnällde jag och slog löst till henne på axeln. Hon skrattade.

- Okej, förlåt, jag ska vara snäll. Hon stängde skåpet och kastade sin väska över axeln. Sedan log hon mot mig.

- Nu ska vi gå ut på staden och göra precis vad du vill göra, låter det bra?

- Köpa glass? Utbrast jag ivrigt. Serena skrattade. Hon nickade sedan och gjorde armkrok med mig.

- Mot Scoops! 

 

Det var inte mycket folk där. Det brukade inte vara det. Se flesta brukade komma runt sex, eller ännu senare, när de hade slutat jobbet eller shoppat klart. Nu var klockan bara fyra.

Vi tog var sin kulglass med två kulor. Vanlig och choklad, så klart. Det fanns ingen bättre smak.

 

När vi hade ätit upp glassen mådde mitt huvud mycket bättre, så även jag. plötsligt var jag på toppenhumör, Serena likaså. Ingen av oss ville gå hem, särskilt inte jag då jag inte ville träffa min morbror. Jag trodde att Serena hade glömt bort det där samtalet med min morbror, för annars skulle hon ha tvingat hem mig för länge sedan.

- Kom, vi går hitåt! Vi gick ner mot staden. Man kunde se vattnet. Det var väldigt vackert. Trots att det endast var vår var solen mycket värmande. Jag började känna mig svettig i min munktröja. Jag trodde att Serena tyckte likadant. När vi hade gått under tystnad en stund såg vi en aula. Jag började genast tänka på hur svalt det måste vara därinne. 

- Kom! jag tog tag i Serenas hand och drog med henne åt den stora byggnadens håll. Vi ställde oss i skuggan, tog var sin cigarett. Efter en stund fick Serena en galen idé. Hon började trycka i alla handtag. Ingen öppnades såklart. Jag skrattade åt henne och kastade sedan ner min cigarett på marken.

- Kolla! Serena tog tag i min arm och jag pep till. Hon skrattade bara åt mig. 

- Det är öppet! Plötsligt var den där smärtan i armen inte särskilt intressant längre. 

- Va? Utbrast jag och kastade mig fram till dörren. Det såg ut att pågå någon slags konferans därinne. Alla blickar var vända framåt. Ingen verkade märka att vi kom.

- Kom, vi går in. Jag log stort mot Serena.

- What? Det kan vi väl inte göra?

- Ingen märker ju någonting, Skrattade jag. 

- Kom nu. Jag tog med Serena in. Precis när vi skulle sätta oss ner hörde jag att den som pratade i mikrofonen plötsligt sa mitt namn. 

- Trihana?

Havet av folk som stod framför personen som sa mitt namn skingrade sig snabbt. Jag såg ansiktet, ansiktet jag hade sett förut, ansiktet jag både ville och inte ville se. Justin. Han såg glad ut. Kanske visste han inte. Fan. Fan också.