A Little Thing Called Love

- JA?
Det var morgon, runt tio, trodde jag. Mitt i djupaste drömde ringde min mobil. Dum som jag var hade jag bara slängt den precis bredvid sängen. Gårdagen hade blivit... lång. Nej, det var inte alls som ni trodde. Det var bara en liten fest, bara några glas. Inget farligt. Jag var bara trött. Min jobbiga ringsignal hade inte precis hjälpt mot den dundrande huvudvärken som började att bombade mitt huvud så fort jag öppnade ögonlocken. 
- Hej, Trihana. Det är jag.
Jag? 
- Aj! Smarta jag snubblade på historiaboken när jag skulle resa mig upp från sängen. Smärtan som bultade i svanskotan var inte precis tillfredsställande.
- Trihana? Rösten lät orolig. Det var då jag förstod vem det var som ringde.
- Ryan? Svarade jag överraskat.
- Ja. Han skrattade nervöst.
- Vad händer?
Jag berättade om min dumma historiabok. Efter att Ryan skrattat lite var han inte sen med att påpeka att boken inte kunde ha lagt sig där själv. Dumma killar, skulle alltid ha rätt.

- Jaja, Protesterade jag surt, sur över att ha blivit slagen. Ryan skrattade.
- Hörru, jag saknar dig, Fortsatte han sedan, sådär plötsligt. Det var typiskt Ryan att säga något helt sådant där konstigt som egentligen inte passade in. Jag skrattade åt honom och svarade sedan:
- Jag saknar dig med, buddy. 

Vi började naturligt, pratade lite om allt möjligt. Vädret, skolan och livet. Faktum var att vi faktiskt pratade om livet, ordet livet. Vem kom på det egentligen? Det slut fick jag nog av det uttråkade snacket(Ryan visste precis hur han skulle få mig att börja tala), så jag avbröt min kära vän mitt i en mening.

- Seriöst, Ryan.

- Vadå? Svarade han oskyldigt. Jag såg hans skyldiga flin framför mig.

- Kom igen. Livet? Vem fan bryr sig om vem som kom på det?
Ryan skrattade ljudligt och glatt.

- Jag slår vad om att det inte var därför som du ringde.

- Yeah, you're right. Ryan harklade sig.

- Ville bara prata lite om Justin.

- Åh nej, Avbröt jag snabbt. Här skulle det minsann inte pratas om Justin, nej. Han fanns inte i min värld, hade aldrig funnit, skulle aldrig finnas. Precis så var det, ja.

- Justin? Vilken Justin? Försökte jag.

- Bra försök, Trina. Ryans röst blev plötsligt mycket allvarlig.

- Jag pratar såklart om pojken är så obeskrivligt förälskad i dig att han typ snart kommer hoppa ut för ett stup.

Jag skrattade högt. Justin skulle aldrig göra någonting sådant, inte för min skull i alla fall. Kanske skulle han göra det för Selena. Vad fan visste jag om deras relation? De låg säkert och hånglade ihjäl sig på någon strand i Mexico, eller nått. Förresten så brydde jag mig inte. Inte alls. 
- Trihana... Ryan suckade. Just det, det var han som sa någonting senast.
Hm, tänkte jag. Säg någonting, din tröga hjärna. Nu.

- Jaha?

Seriöst, Trina? Seriöst? Jaha? Jag behövde verkligen skaffa mig en ny hjärna...
Ryan suckade.

- Trina, jag är Ryan, Ryan Butler. Din bästa vän! 
Jag log.

- Jag är inte Justin. Jag är inte Chaz. Jag kommer inte att skvallra om allting du säger. 
Jag skrattade när jag förstod att han menade att Chaz skvallrade om allt. Det är faktiskt sant... Det var också sant att jag visste att jag kunde lita på Ryan.

- Ja, förlåt. Jag suckade. Varför var det så svårt att tala öppet om sin känslor nu igen?
- Vad vill du veta då?

Ryan Butler. Den lilla snorungen hade fått mig att gå till datorn, skriva in mitt lösenord till Skype och sedan svarat på Ryans videchattförfrågan. Hur fan orkade jag? Hur som helst, men mobilen undanstoppad var det svårare att prata med Ryan. Jag saknade honom så mycket. Jag saknade hur allt brukade vara. Pizza, bio, inget pluggande, skolka, IG på alla prov... Vilka härliga minnen.

Ryan vinkade glatt åt mig och jag vinkade glatt tillbaka.
- Jag vill se dig när jag hör dig säga det, Började Ryan.

- Säga vad? Spelade jag. Jag hatade när folk visste mer om mig än vad jag själv visste. Jag hatade särskilt Ryan  när han hade så jävla rätt också.

- Om jag säger Justin Bieber, vad tänker du då?

- Inget, Svarade jag snabbt, lite tveksamt. Båda min snabbhet och min ton i rösten blev helt fel. Ryan log. 

- Sluta vara så jävla nöjd, Klagade jag. Ryan flinade vidare.

- Justin Bieber, Fortsatte han. Jag suckade.

- Snäll? Jag vet inte. 

- I think both you and I know... 
- Söt?
- Bättre kan du.
- Men okej då! Helt otroligt sexig, underbar, gosig, snäll, fantastisk.

Ryan log nöjt.

- Och vad känner du när du ser honom?

- Vadå känner?
- Trina...

Jag suckade. Seriöst, jag hatade den där grabben. Han såg så jävla nöjd ut också. Varför var han ens min vän?
- Jag känner mig...
Jag svalde, kunde liksom inte säga det. Det kändes fel att säga det till Ryan. Det kändes fel att säga det i en situation som denna. 
- Du känner dig...?
- Levande. Typ. 

- Utveckla svaret lite, tack. 
Jag lipade åt Ryan som skrattade. 
- PirrigKärFörälskadOtroligGladHeltJävlaOtroligtGladOchMittLivBlirFantastiskt typ. Jag sa orden så snabbt att knappt ens jag förstod vad jag sa.

Ryan skrattade.

- Va? 

- Kär. 

Ryan log.

- Typ.

Ryan log fortfarande.

- Älskar du honom?

- Va? Ryans fråga var så plötsligt. Min tunga fastnade i halsen. Jag kunde inte prata. Snart kunde jag väl inte andas heller.

"Ring 901, någon. Trihana håller på att dö här inne!"

Undra om Ryan skulle förstå mina patetiska rörelser med händerna i hopp om kommunikation utan rösten gåva.

- Det kanske du inte vill säga till mig? Du kanske vill berätta det för honom först?
Va? Jag fattade seriöst ingenting om vad Ryan pratade om.

- Det kan du få göra, för han är här.

DUBBEL-VA!?
Plötsligt reste sig Ryan upp från hans plats vid skrivbordet. Istället tog en annan kille över hans plats. Justin.

- Hej, Trihana.

Jag svalde hårt. Hade han hört allting?

---

Happy now, L? ;)