A Little Thing Called Love

- Pizza!

- Så vad väntar vi på? Svarade jag snabbt och slängde en hungrig blick på pizzan. Mums.

- Hungrig? Ryans mamma skrattade åt mig. Jag nickade ivrigt. Hon nickade åt platserna kring bordet, så Ryan, jag och Ryans mamma satte oss ner. 

- Var så goda. 

Jag hann först till spaden, gav Ryan en flinande grimas och sedan högg jag in i den underbara matskapelsen.

Den natten drömde jag samma mardröm som jag hade drömt en gång tidigare. Jag visste det för att jag kom ihåg den. Den var den värsta drömmen jag någonsin hade haft. Förra gången handlade det om Nathan. Jag visste ju att han hade haft ihop det med någon tjej, vid sidan om mig. Men nu... Nu var det värre. Jag såg Selena, Selena Gomez. Hon liknade min älskade Serena lite och det gjorde inte precis saken bättre. Men denna gång var det inte Nathan som var min huvudperson. Justin. Änglalikt vacker var han också. Uh. Jag stod på en strand, såg honom en bit bort, började springa, log sådär patetiskt som i alla värdelösa kärleksfilmer. Skillnaden var att detta inte var någon kärleksfilm, i alla fall inte åt min fördel. Han bara stod där, och sedan kom hon och jag bara... Han kysste Selena. Varför gjorde han det? Varför tyckte han om henne? Varför behövde hon vara så perfekt? Det var ju jag som skulle vinna. Detta var MIN dröm. Sedan tittade han på mig, log sådär underbart så att jag typ dog. Jag dog faktiskt sedan, fast inte av hans leende. Han... Han högg mig med sin yxa... Sedan vaknade jag, i full panik och lagom svettig. Trevlig stark på helgen.

 

Helgen skulle inte precis bli bättre. Det började med att jag lyckades somna om, försova mig till dansträningen och kom insläntrandes när det var typ 10 minuter kvar. Min tränare var lagom glad.

- Du vet hur viktigt det är att komma på alla repen just nu.

Jag hatade min tränare. Hon skällde inte, hon tittade bara så där besviket på en... 

- Jo, jag vet. Försov mig som sagt... Sa jag och undrade hur många gånger jag hade påpekat det och hur många gånger som jag skulle behöva säga det till. Min tränare hade även en tendens att bara höra det hon själv vill höra. I detta fallet - "Jag är sämst, du borde ringa mina föräldrar och berätta att jag inte borde få dansa kvar". Fast planen tog ju stopp redan vid föräldrargrejen... Min tränares personlighet sög verkligen.

Salen tömdes plötsligt, för vips så hade de där tio minuterna som var kvar pratats bort. Min tränare stönade högt. 

- Se nu var du har gjort! Skällde hon. Jag kände att det drog i mungiporna och mina ögonlock drogs ihop. Under de närmaste sekunderna fick jag påminna mig själv om att vara lugn. Våld löste ju ingenting...

Min tränare tittade sig irriterat omkring i salen. 

- Om jag inte hade så bråttom iväg skulle jag ha visat dig dansstegen själv.

Hon tittade sträng på mig.

- Men du och Serena är ju bra kompisar så... Serena! 

En lagomlång tjej i balettkläder satt på golvet och stretchade.

Hon var den enda som fortfarande var kvar. Hon lyfte upp blicken när hon hörde sitt namn, kollad först tomt på mig och sedan vidare mot tränaren. De samtalade om någonting. Jag lyssnade inte för att jag var fullt upptagen med att tänka på hur mycket jag saknade den där tjejen på golvet, hur mycket jag saknade oss...

Serena reste sig upp och kom fram till oss. Hon gav mig inte en blick. Hon tittade på tränare, sa någonting och sedan några minuter efter var det bara jag och Serena kvar i den stora salen.

- Så... Började jag, harklade mig.

- Hur är det med Chad? Jag log, försökte göra någonting... Liksom. Ja... 

- Bra. Svarade hon kallt. Jaha, alltså inget småprat. Jag suckade inombords. Detta skulle inte bli lätt...

- Vi börjar med hip hop, Fortsatte Serena bestämt. Hon drog på sig ett par mjukisbyxor över sina tights samtidigt som jag tog av mig jacka och skor. 

- Följ mig, Sa Serena och tog position. Jag ställde mig en bit bredvid och tittade in i spegeln, mötte min bästa väns blick för ett ögonblick innan hon tittade bort. Sedan började hon att dansa.

 

- Såhär? Sa jag för säkert åttonde gången, och sedan visade jag och gjorde fel även det åttonde försöket.

- Men, Trina! Skärp dig! Serena låg seriöst ner på golvet och dog. Jag trodde inte ens det var möjligt att skratta så mycket. 

- Men vafan, Stönade jag hjälplöst och kipade efter luft.

- Det går inte! 

Serena samlade sig lite och reste sig sedan upp. 

- Du... Sedan skrattade hon lite till, torkade bort några tårar. Så fort hon reste upp blicken, såg hon spegeln. Det betydde alltså att hon även såg mig. Där var det kört. Skrattet utbrast ännu en gång i den ekande salen.

- Serena! 

- Ja.

Skratt.

- För-

Skratt

- låt.

Jag lipade mot henne.

- Så kul är det faktiskt inte.

- Joho du! Precis lika roligt som när du ramlade ner i dammen i somras.

Serena flinade och jag grimaserade vidare.

- Det var inte särskilt kul det med dammen heller, Muttrade jag. 

När Serena slutat att skratta blev det tyst. Vi stod en stund och bara tittade på varandra, sedan...

- Förlåt.

Jag grät i Serenas famn och hon grät i min. Hur jävla länge vi grät har jag ingen aning om. Trots att jag inte var någon naturvetare på något plan, förstod jag chocken i Serenas kropp. ena minuterna fullt inställd på skratt och andra minuterna fullt inställd på sorg... Inte särskilt normalt. Men hallå, det var Serena vi snackade om! Min Serena. Ingenting skulle alltså vara normalt.

- Jag har saknat dig så mycket!

- Jag har saknat dig mer! 

Vi grät medan, under och efter vi pratade. Quite insane...

Efter ett tag släppte vi taget om varande, log lite sådär smått generat. 

- Jag ska på fest med Chad i kväll. Ska du med?

Jag nickade. Jag log. Jag var glad. Serena log tillbaka, gav mig en snabbt kram till och sedan tog hon position mot spegeln. Vi log mot varandra genom den. Båda förstod ju, allting skulle bli lika perfekt och bra som förut. 

- Okej, så här gör man, Fortsatte Serena och gjorde världens konstigaste hopp åt höger. Hur konstigt det än var skulle jag göra det, så jag koncentrerade mig, spände mina få muskler och hoppade precis likadant som min allra bästa vän i hela världen precis hade gjort. Om ni frågade mig lyckades jag ganska bra, men om ni frågade Serena... Okej, hennes hopp var på en helt annan nivå.

---

OMFG jag skrev nyss ett kapitel på ca 30 min! Märks det att jag inte har skrivit sedan jullovet? Svar: ja. Förresten, otroligt att jag fortfarande har besökare fastän ingen uppdatering :) Tacksam, tacksam!

 

Men nu ska jag sova i min obäddade säng och tagga morgondagen. Full träning på G!