A Little Thing Called Love

---

Jag ville verkligen inte gå till skolan. Skolan var äcklig, ful och gammal. Om inte Serena var där, skulle jag antagligen ha skolkat. Som vanligt då. Det var tomt och tyst när vi kom in genom skolans portar. Det enda som hördes var våra snabba steg, och våra flåsande andetag. Det var som vanligt. Det brukade vara så här, för vi kom oftast senare än alla andra. Skillnaden borde inte märkas, men det gjorde den. Helt plötsligt var allting inte som vanligt. Min morbror stod vid mitt skåp, trampandes med foten. Han slängde irriterade blickar på sin klocka som han hade på armen. Aj då. Det var nog då jag förstod att det var kört.

- Trihana. 

Han var inte glad. Han pratade med arg, sträng och bestämd röst. Framför allt sa han inte hej, eller gav mig ett vänligt leende innan han kasta sina borrande ögon på mig. Jag vred mig obekvämt om där jag stod. Men jag sa ingenting. Jag borde ha sagt någonting. Jag skulle säga någonting. Men då sa Serena någonting istället.

- Jag försökte verkligen göra så att hon skulle hinna! Jag försökte verkligen!

Han får inte vara arg på Serena, tänkte jag snabbt. Det var liksom inte hennes liv att jag var en hopplös unge.

Min morbror suckade. Han vände sig blick från Serena tillbaka till mig igen. Han såg lite mindre arg ut. Det fick mig att slappna arg. Kanske skulle jag inte ha gjort det.

- Trihana. 

Han pratade med väl arbetade, lättförståeliga bokstäver. Det gjorde han bara när han skulle säga någonting mycket allvarligt. Jag blev plötsligt osäker på om jag ville veta vad han skulle säga härnäst.

Precis innan han skulle säga att jag skulle dra åt helvete, suckade han. Han blev nog lika förvånad som jag själv kände mig. När han sedan tog upp sin vibrerade mobil. Då förstod jag. Han tryckte på några knappar på mobil innan han tittade upp på mig igen. Jag höll andan och jag kände att någon, antagligen bara Serena, höll min vänstra hand, hårt.

- Vi får prata om det här senare i kväll. 

Han gick fram till mig och pussade snabbt min panna. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna. I ögonvrån såg jag hur Serena kastade orolig, men smått lättade, blickar på mig.

- Skutta iväg nu. 

Rektorn viftade med händerna. Serena skrattade, säkert för att min morbror var så barnslig - vissa skulle säga påhittig - som sa någonting sådant. Jag kunde allt visa att jag var påhittigare, barnsligare eller vad man nu ville säga.

Jag nickade, gav Serena en snabb vänskapskram sedan gjorde jag det. Jag gjorde som han sa, började skutta iväg längst med korridoren. Det såg antagligen jätte fult ut, så som Serena skrattade. Jag kunde medge att jag valde att springa lite extra klumpigt(inte för att mina fötter vanligtvis ville samarbeta särskilt bra). När jag vände mig mot min morbror, skolans-jag-egentligen-borde-ha-blivit-utkastad-för-länge-sedan rektor, log han. Det var det som var huvudsaken.

 

Serena mötte upp mig utanför fysiksalen. Då stod jag redan omringad av en och en annan kille. Jag kände mig obekväm och drog tveksamt ner jeans-shortsen lite. Varför var alla tvungna att glo så? Om de skulle glo kunde de väl glo på min munktröja istället. Där fanns det nämligen ingenting att se. Den tröjan hade jag på mig vid varje tillfälle som gavs, och så fanns det inget man kunde uppskatta den för, eftersom att den var helt grå, utan täcken. 

Serena drog ut mig från uppmärksamhetens huvudpunkt. Hon skrattade åt mig, eller skrattade hon åt killarnas stönande? Varför kunde killarna inte bara lägga av? De visste att jag "hade" honom. Usch, jag kunde inte ens säga hans namn. Fast killarna visste såklart inte vad som hade hänt. 

Äsch, de skulle snart ändå glömma bort att jag ens existerade. När Willa, klassens och skolans populäraste och snyggaste(det var därför hon var populär) tjej, dök upp kunde killarna inte se någonting annat. Vad var det dem de sa? Hon var så... Vacker? Uh, jag kunde inte tänka på henne på det sättet. För mig var hon ingenting annat än ett äckligt kräk, eftersom att hon alltid hade varit så elak mot mig. Kanske var det ändå bra. Jag hade liksom en anledning att hata henne. Skillnad mot alla andra tjejer. De typ ogilla Willa bara för att hon var... eum, snygg. Jag hade en anledning att hata henne. Jag brydde mig inte om vad hon sa om mig. Jag brydde mig inte om vad någon sa om mig. I min värld var det enda som betydde någonting dansen. Hip hop var mitt liv.

 

Okej, det var ganska kul med skolan ändå. Jag hade kanske inte det så lätt med plugg och sådant där, men när läraren tittade bort gjorde man ändå ingenting. Jag var tvungen att medge att det var riktigt kul, faktiskt. Det var härligt att träffa vännerna igen. Vissa av de såg man mer sällan utanför skolan, vissa såg man inte alls.

De två tjejerna som suttit vid samma bord som mig och Serena under lunch drog med oss ut. Mathilda och Amanda hette dem, med alla kallade de för AM. De var väldigt tajta. Jag började genast fundera över hur det skulle vara om folk kallade Serena och mig för TS. Ganska coolt faktiskt.

- Ställ er här! Beordrade Mathilda och tog tag i min arm. Jag suckade och undrade vad grejen var med att dra i andras armar. Serena såg såklart min trumpna min, hon förstod varför jag var aningen irriterad också, så hon började så klart att garva. Jag log mot henne och kastade mig sedan i hennes famn. Hon la armarna om mig, en på mina axlar och den andra framför våra munnar. 

- Le! Precis när vi såg ut som värst knäppte Amanda till med ett foto. Hon bara log mot mig när jag suckade åt henne. Sedan drog hon upp mobilen, fotot, igen och vi andra tre kastade oss över henne för att se hur förfärligt det egentligen blev.

 

Väldigt förfärligt blev svaret. Hur kunde en bild bli så dålig? Hade Amanda verkligen en IPhone 4s? 

Vi kollade på bilden och skrattade åt den bleka tjejen till vänster. Det var jag. Hade inte jag blond hår nyss? 

Serena var lika söt som vanligt.

- Du är så söööt, Sa jag till Serena, drog ut på ö:et och gav henne en avundsjuk blick. Hon skrattade åt mig så jag log mot henne. I början ifrågasatte hon alltid, men hon visste att det inte var någon idé längre. Jag var ändå den som var envisast.

- Hörrni, gullungar, har ni hört? 

Jag skrattade åt ordet gullungar. Vi, Serena och jag, brukade bli kallade för det, men det var lika roligt varje gång. Vi vände blicken mot Mathilda. Jag kände att Serena flätade in sina fingrar i mina.

- Nej, vadå? Frågade jag dumt och lutade mig mot Serena.

- Va? Har du inte hört, Trina? Kan du inte höra? Serena spelade orolig innan hon flinade mot mig. Jag lipade mot henne och alla andra skrattade. Det kanske inte riktigt var så jag menade...

- Nej, men seriöst, Fortsatte Matilhda efter en stund.

- Det kommer en speciell person hit.

Hon flinade mot mig. Jag blev plötsligt osäker på om jag ville höra mer.

- Jasså... Svarade jag tveksamt, låtsades vara bortkommen, som att jag inte brydde mig. Egentligen brydde jag mig. Egentligen brydde jag mig så jävla mycket att mitt hjärta snart skulle dö av överbelastning.

- Justin Bieber, Fortsatte Matilda.

Jag kände hur Serena kramade om min hand.

- Justin Bieber kommer hit.

Alla visste vad Justin Bieber betydde. Nathan.