A Little Thing Called Love

Justin ringde varje dag den sista veckan han skulle stanna i staden Tacoma. Vi berättade om vår dag, skrattade, planerade och föll för varandra lite till. Vi träffades lite också, men ganska snabbt. Jag hade ju skolan som jag var tvungen att sköta, och Justin... Han var i Tacoma för en anledning. Det var klart att han skulle utföra sina uppgifter i första hand. Det var i alla fall skönt att se honom, krama honom, ta in hans mjuka ord, mysiga doft. Åh, jag var så kär. 

 

Jag satt framför min lilla spegel i mitt rum. Klockan vid sängkanten visade att jag hade en timme på mig. Om en timme skulle jag ha kläder på mig, mitt hår skulle vara tork och mitt fula ansikte skulle döljas av en liten smink. Okej, det kanske inte såg ut så, men livet blev alltid roligare om man överdrev saker. 

Jag hade precis satt mig till ro, med håret intorkat i en redan våt handduk, och så kommer min katt och jamar. Han var för söt, min lilla prins. Vi hade bara haft honom i några månader, han var fortfarande kattunge, men jag älskade honom så otroligt mycket ändå. 

Jag lutade mig framåt och sträckte mig ner till golvet.

- Hej, lilla sötnosen, Sa jag med glad röst och petade honom på näsan. Han lyfte sin mjuka tass och nuddade min hand.

Jag log mot den lilla krabaten som efter en stund inte tyckte att min hand var så intressant. Istället började han att jaga något snöre han hittade i mitt rum. Jag tittade på den vita katten med de bruna fläckarna en stund, sedan återgick jag till spegeln, sminket och mig själv. Få se nu...

 

Justin hade bjudit med mig hem till honom, i Kanada. Vi var liksom brother, sisters eller vad vi nu kallade oss. Vi var lite oense om namnet. Ni kan nog lista ut vem som ville vad. Direkt när vi kom fram skulle vi i alla fall på någon slags festträff med hans kompisar, i Kanada. Det skulle bli kul att träffa Ryan igen, i Kanada. Det var ett under att min morbror låtit mig åka. Han var väl så glad över mina provresultat. Ja, de senaste var verkligen någonting att jubla över. Morbrodern ville väl ge mig någon slags belöning... Inte mig emot.

Jag hade lovat Serena att jag skulle sakna henne hur mycket som helst, för det skulle jag verkligen. Hon var min bästa, bästa, bästa, bästa vän. Ingen skulle någonsin ta den platsen ifrån henne. Inte ens Justin. Förresten hade Justin en annan plats i mitt hjärta, en plats som ingen annan kunde ta ifrån honom.

 

När jag tittade ut genom fönstret såg det ganska varm ut - smart som jag är tänker jag inte på att i Kanada kanske det var något helt annat väderlag - så jag valde shorts. Om det var fruktansvärt kallt kunde jag alltid byta till längre jeans senare. 

Jag valde mina älskade, ljusa jeans-shorts. Till det en fin, mysig, lite smått genomskinlig ljus rosa t-shirt.  Jag älskade den där tröjan också. När jag tänkte efter älskade jag alla mina kläder lika mycket. 

Min handled tänktes av vanliga, naturligt fina armband. Sedan var jag klar. En fin, vardaglig outfit. Nice.

 

Justin kom lagom till att jag var klar med sminket och fått mitt hår torkat. Perfekt tajmning liksom. Han gav mig en kram och hjälpte mig sedan att bära ner mina väskor. Han gnällde inte ens över hur mycket jag hade valt att ta med mig, men jag förstod varför när jag senare såg att han hade fler väskor än mig. Jag skrattade åt honom.

- Vadå? Svarade han oskyldigt. Jag bara skakade på huvudet.

Min morbror var så klart tvungen att lära känna Justin lite, så han bjöd oss på saft och bullar. Var vi fem år eller? Justin såg inte ut att ta skada av min morbrors påhitt, så jag hoppade smidigt ner i soffan och nappade åt mig min första bulle.

- Justin, berätta lite om dig själv. 

- Hehe, okej. Justin kollade kvickt på mig. Jag log uppmuntrande åt honom, sedan gav jag min bulle fullaste uppmärksamhet igen.

- Jag kommer från Kanada, Stratford då. Blir 19 år nästa år. Jag brinner för musik, att sjunga framför allt. Jag blev upptäckt för några år sedan genom ett videoklipp jag hade lagt upp på Youtube när jag sjöng. Det var så min karriär började, och nu är jag här. 

Min morbror nickade gillande. 

- Men ni två kände varandra innan, eller hur?

Vi båda nickade.

- Och du känner Justins mamma Pattie?

Morbrodern vände blicken mot mig. Det gjorde Justin också, kunde jag se i ögonvrån. Log gjorde han också. Han kände nog att detta gick ganska bra, det gjorde det också. 

Jag nickade och tog sista tuggan av min bulle. 

- Men då så, då ska ni väl inte sitta här? Ge er iväg till Kanada! 

Jag log stort.

- Glöm inte att ringa, varje kväll! Min morbror tittade sträng på mig.

- Promise, Lovade jag och gav honom en snabb kram. Jag tog tag i Justin hand. Precis när jag och Justin tänkte börja gå därifrån, vände jag mig mot min morbror igen.

- Förresten, ska vi skutta iväg? Frågade jag retfullt. Han skrattade.

- Ja, gör det. Då får jag mig ett gott skratt. Han log ömt mot mig. Jag log tillbaka, vände mig om och drog med Justin i mitt skuttande. I början förstod han ingenting. Det var först efter några sekunder han började släppa loss. Då fick min morbror allt sig ett riktigt gott skratt, jag likaså. 

När vi var ute ur huset pussade Justin mig på kinden. 

- Du är allt för söt. Han log.

- Jag vet. Jag flinade.

- Jag är söt. Fast jag vet att du egentligen menar bäst.

 

Vi var på väg mot bilen och plötsligt hände världens konstigaste grej. Det var inte så konstigt för Justin, men för mig var det det.

- Får jag ta en bild på er? 

Jag kollade förundrat på henne. Justin nickade vid min sida. Jag tänkte kliva några steg åt sidan, men Jusitn drog in mig i sin famn. 

- Hon sa er, Viskade han i mitt öra.

Jag tittade generat på honom.

- Ja, visst, självklart. 

- Le!

Jag log mot den lilla tjejen som riktade kameran mot oss. 

Efteråt fick hon en kram av Justin, faktiskt även en kram av mig. Jag vet, jag är lika chockade som ni. Vi fick se bilden och den blev faktiskt ganska så fin.

 

När vi hade satt oss i bilen och börjat köra iväg från mitt älskade hus, min älskade vän, min älskade stad, började mina tankar att vimla omkring. Det som oroade mig mest var hur det skulle bli på festen, när jag fick se och träffa Nathan igen. Denna gång var det så annorlunda. Jag hade Justin vid min sida, inte honom. Han hade inte mig vid sin sida, men kanske hade han någon annan? Hur skulle jag reagera då? Jag hade helt klart inte känslor för honom längre, men det skulle vara konstigt om han dejtade igen. Jag ville inte att han skulle skada någon annan så som han skadade mig. 

Var det ens en bra idé att gå dit? Skulle det verkligen hjälpa, eller skulle allting bara bli värre? Frågan var om Justin verkligen var den första som skulle stoppa Nathan.

Plötsligt började Justins mobil att ringa. Han tog den snabbt och svarade lika snabbt. Han skulle inte ha haft en chans att se vem det var, men troligen var han lite smartare än mig och sa bara hej innan han började babbla upp hela sitt liv det senaste halvåret.

- Hej, det är Justin.

- Åh, hej, Selena.

Jag stelnade till. Selena... Skulle hon också komma på festen, eller...?

- Vänta, vad då för bilder?

Bilder? Vilka bilder? Jag kände mig plötsligt andningslös. Jag fick ingen luft i några sekunder, kunde inte andas.  Det som tidigare hade sett ut som början, kanske inte var början. Detta kanske var slutet, slutet på det som aldrig började. Kunde det verkligen finnas ett slut på någonting som aldrig hade börjar? 

Början eller slutet?