A Little Thing Called Love

---

Jag försökte le. Jag försökte vara glad. Men jag visste inte om jag lyckades. Jag visste inte om någon annan än Serena såg igenom mitt skal.

Justin kramade mig. Han verkade uppriktigt glad över att se mig. Jag kunde inte riktigt förstå varför. Sist vi sågs slutade det inte så bra... Jag spelade i alla fall med i hans spel, orkade inte ställa till med någon scen helt enkelt. Efter att han hade pratat klart framför pressen fick vi, Serena och jag, komma med och träffa både Justins mamma Pattie och Kenny. Jag kände båda två sedan innan.

- Nathan är tyvärr inte här, Sa Pattie plötsligt. Jag kände Serenas blickar på mig. Jag nickade långsamt och svalde. Varför var hon tvungen att dra upp Nathan? Jag ville ju inte tänka på honom.

- Vad är det, vännen? Hon petade undan några av mina hårstrån som hängde framför ögonen och la dem bakom mitt öra.

- Inget. Jag skrattade. Jag skrattade för att liksom inte låta henne se hur ledsen jag egentligen var. Wow, helt otroligt att jag klarade av att skratta. Egentligen ville jag ju bara gråta. 

Pattie kramade mig en sista gång innan hon släppte mig för att gå vidare. Jag hann knappt blinka förrän Justin dök upp vid min sida igen.

- Kul att träffa mamma igen? Frågade han. Jag nickade samtidigt som jag sträckte mig mot det kolsyrade vattnet. Jag hade lärt mig att ta för mig.

- Väldigt roligt, Mumlade jag med munnen full av vatten. Justin skrattade.

Vadå? Tänkte jag. Ingenting hade förut fått mig att hålla tyst.

- Sötnosen då. Justin såg road ut.

                                     

Justin hade kallat mig för sötnos förut så det var ingenting nytt precis. Jag brukade inte reagera längre, men jag kände att Serena gjorde det. Hon stod bredvid mig och hade troligen mer ögon på Justin än vad jag hade.

- Men du, jag måste sticka till hotellet och fixa lite saker. 

Jag nickade. Det var klart att han behövde sticka igen. För första gången på mycket länge tittade jag upp på honom igen, såg honom i ögonen. Jag snurrade fast korken så flaskan fick ett lock igen.

- Okej. Jag log, som att jag inte brydde mig. Kanske brydde jag mig inte heller. Visst, Justin var schysst och så, men han påminde för mycket om mitt förra liv. han påminde för mycket om Nathan.

- Ja... Han harklade sig.

- Vi kanske kan träffas senare? Han lät plötsligt nervös. Han såg plötsligt nervös ut.

- Jag... uh, jag kan väl ringa dig?

Jag höjde ögonbrynet. Varför? Varför ville han se mig? Just mig? Varför ville han ringa mig? Just mig? Hade han inte sin perfekta flickvän att springa och vara med istället? Tydligen kanske hans perfekta förhållande inte var så perfekt längre.

- Visst. Jag drog på ett fejkat leende.

- Ring mig senare. 

Vi kramade snabbt om varandra, Serena fick också en kram, sedan gick han. Serena kramade hårt om min arm och hoppade till.

- IHH! Hon skrek så högt att jag fick ont i örat.

- SERENA! Röt jag och stönade. Varför kunde inte min vän vara lite mer... Jag vet inte, normal?

- Fattar du inte? Hon drog åter igen i min misshandlade arm.

- Han gillar ju dig, smarthead. Och då menar jag verkligen gillar gillar!

Jag tittade förvånat på henne.

- V-va?

Serena skrattade.

- Kanske var du inte så missbildad som du trott. Kom nu, darling.

Hon tog tag i min hand och började dra mig ut från aulan.

- Vi har en samtal att vänta på!

 

Jag började genast fundera på vad Serena egentligen menade, det där om Justin, men jag bestämde mig för att släppa det snabbt. Ingen idé att fundera över sådant man själv inte såg.

Vi började i alla fall gå hemåt. Jag blev mer nervös för varje steg. Jag undrade varför jag ens brydde mig. Kanske ville jag inte få reda på vad som skulle hända ifall jag blev utsparkad från skolan. Jag och Serena skulle glida ifrån varandra. Min bästa vän... Hon skulle finna nya vänner, det var jag hundra procent säker på. Sedan skulle hon glömma allting som hade med mig att göra. Och jag... Jag ville inte ens veta vad som troligen skulle hända med mig. Kanske skulle precis samma sak som hände efter Nathan hända igen. Det ville jag inte.

 

Serena kramade mig länge utanför dörren till "mitt" hus. Hon var nog lika oroad som jag, om inte mer. Jag var vanligtvis den lugna av oss två. Jag var inte sådan som stressade upp sig i onödan.

- Ring mig direkt sen, okej!?

Jag nickade mot henne. Hon gav mig en sista kram och sa sedan peppande ord innan hon gick. Jag tittade länge efter henne. Efter ett djupt andetag, ett ovanligt djupt andetag, öppnade jag dörren och gick in. Jag drog bort smutset från skorna och tog sedan några steg in i huset. Det var det jag hann göra innan jag hörde en röst.

- Trihana? 

Fan, han var hemma.

 

Vi satt vid köksbordet. Min morbror tittade strängt på mig och jag gjorde allting för att undvika hans blick.

- Jag vet att du är rädd. Du vill inte börja om från början och tappa det du redan har.

Jag hatade att han visste mer om mig än vad jag visste. Som tur var lyckades jag behärska min irritation, och nickade.

- Du vet, du har knappt varit i skolan på fyra veckor.

Jag nickade igen, långsammare denna gång.

- Varför?

Jag tvekade, tittade snabbt upp på honom. Jag ville inte berätta. Min morbror skulle inte få veta. Jag vred snabbt bort blicken igen, ner i marken, och ryckte kvickt på axlarna.

- Jag vet.

Jag tittade förvånat upp på min morbror. V-va?

- Serena har berättat allting.

Åh, den jävel-

- Tur för dig det. Han tittade strängt på mig igen.

- Annars skulle dina chanser vara slut.

- Så du menar...? Jag kände att jag började att le.

- Du får stanna.

Jag pep till, ett glädjepip.

- Men detta är din sista varning, eller hur!?

Jag nickade ivrigt och kastade mig sedan i hans famn.

- Tack, tack, tack, tack!

Han skrattade. Jag kände att han kramade om mig. Efter några sekunder kastade jag mig ur hans famn och utbrast plötsligt:

- Åh, jag vet precis vad jag ska göra som tack!

- Plugga? Morbrorn tittade roat på mig, särskilt när han såg mitt ansiktsuttryck.

- Nja... eller ja, det också, men det här! Förklarade jag entusiastiskt och började sedan att skutta iväg mot mitt rum. Köksrummet fylldes av skratt. Jag såg i spegeln i hallen att även jag såg glad ut. Jag gillade att göra folk glada. 

 

Jag hann inte mycket mer än att gå in i mitt rum, sätta på favoritlåten på Spotify, byta kläder och sedan ringde mobilen. Då kom jag på att jag skulle ringa Serena. Jag tänkte självklart att det var hon som ringde. jag svarade snabbt och började genast babbla på innan hon hann säga någonting. Det var ändå jag som hade de viktigaste sakerna att säga, det var jag säker på.

- Hej, bäbisen, det gick asbra! Jag kan inte fatta att du har sagt allting till honom om Nathan. Vad Nathan gjorde mot mig, hur dum i huvudet han var, och ja... allt!

Jag slängde mig i min säng och la mig på rygg.

- Min morbror fattade allting, varför jag inte varit i skolan och så. Men i alla fall, tack så sjukt mycket! Förresten, vad sa han till dig när du sa det till honom? Blev han förvånad, eller typ lättad? Berätta! Babblade jag vidare. Tillslut tog jag en paus för att kunna andas och för att låta henne svara. Men plötsligt blev det tyst.

- Serena? Sa jag undrande, fortfarande med leendet på läpparna. Jag hade fortfarande tankarna på min morbror, skolan, livet... Allting såg ut att ordna sig tillslut.

- Va? Sa plötsligt en röst, en förvånad röst. Det där var inte Serenas röst...

- Vad har Nathan gjort mot dig? Rösten lät arg. Jag förstod vems röst det var.

- Justin...