A Little Thing Called Love

---

Jag visste att jag skulle behöva göra det här, men jag visste inte att jag skulle behöva göra det så snart. Jag tittade ner i marken och började att mumla:

- Det är inte jag som är boven, det är Nathan.

- Va? Sa Justin, lite irriterat.

- Jag hör dig inte.

Jag sa samma sak igen, denna gång lite högre. 

- Nähä? Fortsatte Justin, surt. 

- Vad då då?

- Åh, det är så komplicerat allting. Jag viftade med armarna i luften och trampade runt på stället.

- Jag har tid, Sa Justin plötsligt, och tittade på mig. Han tittade på mig! Med sina mjuka, varma, bruna ögon... Jag trodde verkligen inte att han skulle säga så. Jag blev hoppfull. Han kanske började att förstå. 

- Jo, det var så här... Började jag att berätta, men blev avbruten.

- Vi kanske ska sätta oss ner?

Jag nickade uppmuntrande.

- Visst.

Vi gick bort till en bänk. Justin satte sig ner och jag satte mig där bredvid. Det var tyst i någon sekund sedan, när Justin inte stressade mig, bestämde jag mig för att berätta.

 

- Det känns som att det vore igår. Allting hände så snabbt. Ett halvår var över på bara några sekunder. 

Jag suckade, drog händerna genom mitt blonda, smått slitna hår.

- Det började nog när jag började umgås med Ryan. Nathan har hållit på hela tiden, när vi var ensamma.

- Vänta, Avbröt Justin plötsligt. Jag tittade upp på honom.

- Vad menar du med hållit på?

- Kommer du ihåg när vi var på den där middagen i Seattle?

Justin nickade.

- Ja. Vad är det med den?

- Nathan dejtade Line innan vi två var... Jag svalde.

- Tillsammans.

Justin nickade.

- Så när inte Line var med, vem var han med då? 

- Audrina? Föreslog Justin.

- Nej, Skrattade jag och slog till Justin på armen.

- Det är ju hans syster!

- Just det, Skrattade Justin.

- Jag känner honom visst inte lika bra som jag trodde.

- Nej... Svarade jag och svalde. Justin gjorde nog inte det...

- Anyway, han höll ju på med mig hela tiden.

Justin nickade.

- Ja, det kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg när han drog med mig åt sidan. Då trodde jag att det var för att efterrätten var chokladglass. 

Nathan hade alltid hatat allting som hade både med choklad och glass att göra.

- Men jag insåg sedan att det var fel, Fortsatte Justin. Jag kände att han tittade på mig.

- Han ville därifrån för att du-

- Var med Ryan, Fyllde jag i. Justin kollade tveksamt på mig. Nickade gjorde han också.

- Mm.

- Och sen var han as-sur på mig i flera dagar.

Justin kollade häpet på mig.

- Men du hade ju inte gjort någonting fel.

- Precis! Men du vet hur Nathan är... Ska alltid ha rätt.

Det var tyst en liten stund, som att båda tog in orden, andades, fundera.

- Vad hände sen då? Det var Justin som avbröt tystnaden.

- Helt plötsligt förändrades han helt. Var snäll mot mig, fick mig att falla för honom...

- Men han var fortfarande tillsammans med Line.

Jag nickade.

- Men vadå, var han otrogen?

Jag skakade på huvudet.

- Det gick i alla fall några veckor innan han erkände känslor för mig och vi blev tillsammans. Ja, du vet ju hur det gick till...

Justin skrattade. Han tänkte väl tillbaka. Nathan hade mer eller mindre fått pressa sig ut orden, tvingad av Justin. Det hade verkligen sett ut som att han menade det. Jag hade inte haft en tanke på att han ljög. Han hade ju sett så lycklig ut när han fick reda på att jag tyckte så mycket om honom...

 

- Sedan började det väl på allvar. När ingen annan såg på var han plötsligt inte lika snäll längre, inte efter ett tag. Och så höll han på hela tiden...

- Vad menar du?

Jag svalde. Dessa minnen hade jag försökt tränga undan så länge nu.

- Han började att... ta på mig och så.

Jag kände mig obekväm, och jag var nästan säker på att jag inte var den enda.

- VADÅ?

- Mm, men nog om det. Det var inte det värsta.

- INTE DET VÄRSTA, Upprepade Justin upprört.

- Vad kan vara värre?

Jag tittade tveksamt på honom. Åh, han skulle bli så arg...

- Jag hade varit med Ryan hemma hos mig. Du vet ju hur nära vänner vi var, innan jag flyttade.

Justin nickade.

- Jag somnade i hans famn. Nathan kom hem till mig och var riktigt förbannad. Han svor, skrek och slog till-

- Slog han till dig, Nästan skrek Justin.

- Ja... Nästan viskade jag. Justin tänkte precis säga någonting, men jag avbröt honom.

- Men inte så hårt, jag svär!

- Det spelar väl för fan ingen roll, Fräste Justin. Jag blev förvånad. Det var nog första gången jag hörde honom svära. Jag ryggade undan och tittade ner i marken igen, visste inte riktigt vad jag skulle säga.

- Varför har du inte berättat någotning?

- För dig? Jag tittade förvånad på honom.

- Tror du verkligen att jag skulle säga någonting till Nathans bästa vän? Jag?

Justin suckade och skakade på huvudet.

- Nej... Han suckade och kollade sedan upp på mig, in i mina ögon.

- Men varför berättade du inte för någon annan, särskilt polisen.

Jag ryckte på axlarna.

- Jag trodde väl inte att någon skulle tro på mig.

- Varför inte? Frågade han mjukt. Jag tittade upp på honom och mötte hans blick.

- För att... Jag kom av mig mitt i meningen då hans ögon var så vackra... Jag harklade mig och tittade sedan bort.

- Ingen annan trodde ju på mig. 

- Men Ryan visste ju...?

- Ja, men han var ju på sjukhuset.

- Va? Men-

Justin fick ingen chans att fortsätta sin mening, för det tänkte jag göra. Jag var expert på att avbryta folk.

- Nathan slog till honom, riktigt hårt. Han svimmade till och med. Nathan stack efter att ha sagt några saker...

- Vadå för saker?

Jag tittade oroat på Justin.

- Bara några saker...

Justin såg inte nöjd ut med svaret, så jag suckade och sa:

- Du vill inte veta. 

- Men i alla fall, Fortsatte jag.

- Efter att han hade gått ringde jag ambulansen. Så när du kom hem igen efter någon månad syntes det knappt någonting på Ryan.

- Men Ryan och Nathan då? 

Jag ryckte stumt på axlarna.

- Vet du inte vad som hände mellan dem? Frågade Justin förvånat.

- Egentligen inte. Ryan ville inte prata om det. Sedan dröjde det inte många veckor innan vi flyttade. Det var mycket att planera och så, så jag såg typ aldrig Nathan. 

- Har du inte träffat Nathan efter det? 

- Jo, en gång, Erkände jag och tittade tveksamt på Justin.

- Men det hände ingenting. Han ignorerade mig.

- Den idioten. Justin fräste till. Han var verkligen upprörd. Jag vred mig om där jag satt.

- Mm, nu vet du. Jag tänkte resa mig upp, men Justin tog tag i min hand. 

- Vänta, stanna en stund till. Han drog ner mig i sin famn. Jag blev förvånad. Han la armarna om mig.

- Det kommer bli okej. Han smekte mig över håret. Förväntade han mig att jag skulle gråta? Jag var inte svag. Jag satt stelt i hans famn, gjorde ingenting när han la armarna om mig, smekte mig över håret, viskade fina ord i mitt öra. Men helt plötsligt som drog han mig bakåt, ville typ att jag skulle luta mig mot honom, slappna av. Men det ville inte jag.

- Vad gör du? Frågade jag upprört och reste mig upp.

- Men jag... Justin var förvånad. Han liksom stammade fram orden. Man såg det på honom också, att han var förvånad. Nej, det var nog inte så här tjejer brukade bete sig runt en popidol. 

Helt plötsligt gjorde jag det jag inte ville göra. Jag började att gråta. Allting blev liksom för mycket, bara rann över.

- Trihana, vad är det? Frågade Justin mjukt.

- Inget, Snörvlade jag. Sämsta lögnaren någonsin...

- Ljug inte, älskling. Justin tog långsamt tag i min hand och satte mig bredvid mig. Jag torkade bort mina tårar.

- Så ja, det är okej. Justin la armen mjukt om mig.