A Little Thing Called Love

Och så rullade ännu en jävla tår ner för min kind. Det värsta var att jag visste att det inte var den sista.

- Trihana. Han greppade tag i min hand. Jag visste redan innan jag tittade att det var han. Det fanns som sagt bara en enda person på den här festen som envist inte kallade mig för Trina. 

Han vände mig om, kollade milt på mig. Jag gav honom en kort blick. Det var allt han fick. Jag kollade ner i marken. Justin smekte bort min tår. 

- Jag älskar dig.

Jag tänkte avbryta honom, säga någonting, försvara mig eller nått, men han höll bestämt sitt finger över mina läppar.

- Du, förlåt. Jag skulle inte ha sagt så. Jag blev bara så... Åh, jag vet inte.

Han suckade, tittade ner i marken. Förtvivlat lekte han med sina egna fingrar. Jag kände honom så väl. Han gjorde bara det när han var förtvivlad.

Sedan tittade han upp igen.

- Nathan hittade bara på allting, okej?

Jag nickade stumt.

- Lita inte på Nathan.

 

Efter allt drama och det där blev kvällen ganska lyckad ändå. Jag såg inte Nathan mer. Det var väl bra. Problemet var bara att jag inte såg Justin heller... Jag visste inte, men jag hade liksom en känsla av att Justin dolde någonting för mig. Kanske var det därför han inte var här, med mig. Kanske gömde han sig någonstans, tvingade Nathan att hålla käft genom att gräva fram lite pengar ur fickan. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna lita på honom när jag visste att det där blicken han hade gett mig tidigare inte visade på ärlighet? 

Jag försökte njuta, jag försökte ha kul. När någon märkte någonting pratade jag bort det. Skrattet tog över oron. När alla andra skrattade satt jag där, i mitten av det, vetande om att någonting var fel.

 

Jag fick ett sms ganska sent den där natten. Självklart hoppades jag på att det var Justin. Ivrigt tryckte mina fingrar på den lilla, smutsiga skärmen. Serena. Åh, gud, som jag saknade henne. Hon verkade tydligen sakna mig också, för det var just det som det stod i hennes sms. Hon saknade mig. 

Jag passade på att checka facebook medan jag ändå hade mobilen i min hand. Jag gillade några bilder, några bilder hade tagits under denna kvällen, så jag fick mig ett gott skratt när jag såg mina löjliga miner, och Serenas kommentarer.

- Vad skrattar du åt?

Från ingen stans dök Nathan upp. Det hade börjat bli en vana. 

- Inget, Svarade jag snabbt och stoppade ner min mobil i min ficka. Jag tittade bort, tittade på allting annat förutom på honom. Justins mening ekade i mitt huvud. Lita inte på Nathan... Var det verkligen Nathan jag inte skulle lita på? Eller var det Justin jag inte skulle lita på...?

Det blev tyst en stund. Jag hörde att Nathan satte sig ner bredvid mig.

- Trina.

Jag svarade inte.

- Titta på mig. Han lät bestämd, men han lät inte arg. Rösten var... mjuk. Wow, vad hade hänt med honom? Senaste gången vi stötte ihop - som varit några timmar tidigare - ja... Då hade det inte slutat bra. Nu verkade det som att han vill hjälpa mig. ... Vad fan hade hänt?

Jag vände i alla fall blicken mot honom. Okej, nästan då. Jag kom honom en hint om att han kunde prata. Jag skulle lyssna.

- Vad?

Min blick jag gav honom var någorlunda ogillande. Nathan log ändå. Han var så skicklig. Han hade säkert inte ens lagt märke till min ohyggliga ton. 

- Justin är inte bra, Började han. Sedan dröjde det några sekunder innan han suckade, kanske för att han skulle låta mer trovärdig. Jag bara satt där, lyssnade, studerade pojkens rörelser. Hur kunde det någonsin ha varit han jag var tillsammans med? Han var så olik min Nathan. Den snälla, roliga charmören... 

- Måste vara lätt att falla för hans ekorrögon och oskyldiga charm. Nathan fortsatte. Han använde sig utav hånande mot Justin. Kanske hade han rätt. Jag litade inte på honom. Inte längre. Jag litade inte på vad någon utav dem sa. Jag var sur på Justin. Ändå blev jag sur på Nathan när han sa sådär. Därför avbröt jag honom.

- Säg bara vad allt det här handlar om! Snäste jag.

- Va? 

- Du vet vad jag menar. Försök inte att spela oskyldig.

Det gick några sekunder. Det svepte förbi några stela minuter. Kunde inte bara Nathan öppna sin stora trut?

- Ja, okej. Han suckade.

- Jag ska berätta då.

 

Ganska mållös var jag, blev jag. Nathan lämnade mig ensam. Det kanske inte var så konstigt, efter vad han hade kastat ut sig. Jag knappade in numret på min mobil. Det dröjde inte många signaler förrän hon svarade.

- Trina-Bina. Hon lät glad. Musiken dånade i bakgrunden. Det brast för mig och jag började att gråta. Alla känslor bara tog över. Jag fattade inte hur allt det där bara var... Varför hade jag inte sett detta komma? Fan. Jag var så dum i huvudet.

- TRIHANA!? Stella måste ha hört mina patetiska snörvlingar.

- VAR ÄR DU? Frågade hon högt så jag skulle höra trots ljudvolymen i bakgrunden. Då jag inte fick ur mig något vettigt svar fortsatte min mörkhåriga vän att prata:

- ÄR DU PÅ BAKSIDAN?

På något sätt hade jag lyckats mumla ut ett ja, så några ensamma sekunder senare var jag inte så ensam längre.

- Lilla gumman... Stella satte sig ner bredvid mig. Jag grät över hennes axel och hon kramade mig hårt. Jag kände att någon satte sig ner på andra sidan om mig. Självklart antog jag att det var Destiny eller någon, någon som Stella hade tagit med sig ut. När jag tittade upp såg Stella lika förvånad ut som mig. Hon kollade på personen. Hon kollade på någon jag var säker på att jag inte ville se. Jag begravde huvudet i Stellas famn igen.

- Go away, Mumlade jag känslokallt. 

- Nej, Svarade person bestämt. Justins röst... Jag fick det klart för mig att det var just Justin som satt där. Justins röst... Äcklet. Jag ville aldrig se honom igen. 

- GÅ HÄRIFRÅN! Upprepade jag, denna gång högre, denna gång mer trovärdigt. Jag var precis lika arg som jag lät. Kanske var jag mest besviken, och då på mig själv. Jag som trott att han varit så annorlunda... 

Jag hörde att han suckade.

- Jag kommer inte gå förrän vi har rätt ut det här.

Rätt ut det här? Hur gammal trodde han att han var? Det fanns inget som någonsin kunde bli som det en gång hade varit. Aldrig.

- Jag sa till dig att inte lita på Nathan, Fortsatte Justin med en smått ledsen ton i rösten. Jag lyfte upp huvudet från Stellas axel, torkade kvickt bort tårarna med tröjärmen.

- Och han sa till mig att inte lita på dig.

Justin kollade stumt in i mina ögon. Mina ögon utspelade inget annat än ilska. Hans ögon visade bara på sorg. Ha, ledsna ögon. Den där skulle jag inte gå på igen. Han skulle aldrig få mig tillbaka. 

- V-Vem litar du mest på? 

Var det så svårt att förstå? Mitt ex som i och för sig var bra på att skådespela, men som ändå hade brytt sig om mig, på riktigt, eller också en kille som... ja, vad fanns det att säga om honom? En lögnare.

- Den som är mest trovärdig.

Justin sa ingenting. Kanske förstod han. Det var för sent för spel. 

- V-Vad sa han? 

Jag tittade frågande på honom, den killen som fortfarande fick mitt hjärta att hoppa så där galet fort.

- Vad sa Nathan?

- Du borde veta, Snäste jag som svar. Jag kände att Stella drog i min arm, så jag vände blicken mot henne.

- Trina, Viskade hon i mitt öra.

- Ta det lugnt med honom. Stella kollade bestämt på mig. Jag blev nästan sur på hon som sa så där. Han förtjänade fan att få alla straff han kunde.

- Vad han nu har gjort, tror jag inte att han har gjort det.

- Men Nathan sa-, Protesterade jag högljutt.

- Men Trina, kollade på honom. Stella nickade mot Justin, så jag vände mig mot honom.

- Ser du inte? Viskade hon i mitt öra.

- Den stakars grabben kommer ju att förlora sitt liv om han förlorar dig. Kolla hur han tittar på dig. Är inte det där äkta kärlek? Är inte det där samma blick han gav dig, när han sa Don't trust Nathan?

Jag fångade in orden, funderade över dem. Sedan tittade jag på honom. Sedan tittade jag på hans blick. Det var samma blick.