Chapter 14 - My first home
Kategori: A Little Thing Called Love
- Säg ingenting, Fortsatte Justin mjukt, kom långsamt närmare mig.
- Vet du vad jag tycker?
Jag skakade hypnotiserat på huvudet.
- Du kan bli min flickvän. Sedan kysste han mig.
- OH MY GOD! JAG KAN INTE FATTA ATT DU ÄR HÄR, TRINA!
Det första som hände när vi anlände till festen var att jag blev påhoppad av mina gamla vänner. Jag var trött och ville egentligen bara sova. Efter första minuten längtade jag redan tillbaka till bilen, Justin, vår mysiga atmosfär...
- Hur är det?
- Hur mår du?
- Har du saknat oss?
- Hur är dina nya vänner? Får vi träffa dem snart?
Frågorna vällde in. Mina älskade, gamla vänner pratade i munnen på varandra, eller snarare skrek på grund av den redan innan höga ljudnivån i rummet.
- Hörrni, ta det lugnt! Skrattade jag samtidigt som jag kramade om alla på samma gång.
När jag hade besvarat alla frågor kom alla påståenden.
- Jag har saknat dig såååå mycket! Började den ena.
- Jag har också saknat dig - jätte mycket! Skröt den andra. Jag skrattade åt dem.
- Det har varit så tråkigt här utan dig!
- Ja, ingen som springer runt och hoppar på bänkarna.
Alla skrattade. Jag räckte ut tungan åt tjejen som fick tjejerna att skratta - Nicole. En gång hade vi varit ovänner, tills att hon erkände att det var hennes och inte mitt hår som stank... Åh, vilka minnen.
- Åh, kommer ni ihåg när Trina fick det viktigaste provet ever att flyttas till en dag tidigare? Fy fan vad jag hatade henne då!
Alla skrattade, men jag skrattade nog högst.
- Jag skulle ju bara hjälpa! Svarade jag oskyldigt.
- Ja, du försöker hjälpa väldigt mycket, älskade vän. Det är nog därför alla har börjat att klara proven nu efter att du stack!
När tjejerna hade lugnat ner sig lite(i verkliga fallet märkt att den snyggaste killen kom), gick jag undan lite. Jag satte mig på första trappsteget från balkongen ner till gräsmattan. Bredvid mig satte sig en blond tjej. Vi liknade varandra utseendemässigt väldigt mycket, men det var värre förr. Hon hade förändrats väldigt mycket, bland annat klippt sitt tidigare långa hår till axellängd.
- Jag visste inte att du skulle komma.
- Inte jag heller. Jag flinade.
- Blev bara så.
- Blev bara så? Min vän ifrån sjätte klass Destiny gav mig en retsam blick.
- Mm, Mumlade jag, låtsades inte alls som att jag förstod vad hon pratade om.
- Så det har ingenting med Justin att göra då?
- Nej, precis, inte alls, Svarade jag snabbt, troligen lite för snabbt. Destiny skrattade.
- Okej, jag får väl lite på dig då. Hon log.
- Men även om du är här för att träffa oss är jag bombsäker på att Justin är endast för att du är här.
Jag suckade.
- Lägg av!
Destiny skrattade.
- Det stämmer inte alls, Muttrade jag.
- Han skulle ha åkt hit ändå!
- Kanske, Sa Destiny. Jag hörde allt tvekan i hennes röst.
- Fast då skulle han säkert bara ha suttit med sin mobil och kollat på bilder på dig!
Jag log tveksamt. Destiny var snäll, och smart. Jag var också smart. Jag visste ju att det hon sa inte var sant.
- Jag har saknat dig! Jag slängde mig i hennes famn med en sådan fart att hon nästan spillde ut sin äckliga spritflaska över mig. Vi skrattade.
- Jag har saknat dig mer, tjejen. Tro mig.
- Har du roligt?
Den där rösten kände jag igen. Åh, som jag hade saknat den.
- Chaz!
- Hm, Harklade han sig.
- Jag fördedrar att bli kallad Chaz-man!
Jag skrattade.
- Okej, Chaz-man, ge mig en kram!
Han bar upp mig i sin famn och snurrade runt. Jag skrattade av glädje.
Festen fortsatte. Jag pratade med allt och inget. Seriöst, jag råkade faktiskt fortsätta att prata med en person som hade gått. Snacka om att Destiny skrattade ihjäl sig när hon fick reda på det. Chaz hade lämnat mig när han fick reda på att pizzan hade kommit... Så mycket tid var jag värd!
- Hej, sötnos.
Jag vände mig om och möttes av det finaste ansiktet som fanns. Justin. Jag log.
- Tjabba.
Han skrattade.
- Försök inte vara cool. Jag vet att du inte är det.
Jag gav honom en sur min. Han skrattade.
- I alla fall... Han verkade plötsligt nervös. Jag märkte det på många sätt. Han pillade oavbrutet med fingrarna, han drog handen genom håret och han kollade på allting annat förut på mig.
- V-Vill du dansa?
Jag tänkte skratta först, lite för att retas. Dock ville jag inte verka elakt, då jag nickade bara, och log.
- Åh, Sa Justin, helt klart lättad.
- V-Vad bra.
Jag skrattade nervöst och fattade sedan handen han höll ut åt mig.
Han snurrade in mig i sin hand och tog sedan ett stabilt tag om min midja med sin fria hand.
Vi dansade under tystnad - eller ja, vi två var tysta. Våra ögon talade med varandra.
- Du är så vacker, Viskade Justin plötsligt. Jag log.
- Du ja.
- Trina, Sa han och spände ögonen i mig.
- Lägg av.
Jag blev genast stel och gjorde mig physiskt redo för "krig". Justin kände att jag började att dra mig undan, så han drog mig tillbaka.
- Lugn, Fortsatte han mjuk.
- Jag menar bara att du måste ta in mina komplimanger, okej?
Jag kollade frågande på honom.
- Du förstå förstå hur fin du är! Han smekte försiktigt min kind. Jag kollade frågande in i hans ögon.
- Det här kanske kan få dig att förstå. Han flinade, fuktade sina läppar och lutade sig långsamt framåt. Jag blundade och väntade på att hans läppar skulle nudda mina, men det blev aldrig så. När jag öppnade ögonen igen så såg jag att han stod där.
- Trihana?