A Little Thing Called Love

Jag ville inte längre, orkar inte längre. Jag ville ge Trihana det bästa, och istället hände det här... Fan också. Fan. 

Jag kramade min hand runt hennes lite hårdare när jag kände att hon kom efter. Aldrig i livet att jag skulle tappa henne, låta henne ta sig igenom detta ensam. Aldrig. 

- JUSTIN!

- JUSTIN, TITTA HIT!

- JUSTIN, VEM ÄR TJEJ?

- ÄR DET DIN NYA FLICKVÄN?

- HAR DU OCH SELENA BRÅKAT?

- ÄR JELENA ÖVER NU?

- JUSTIN!

Alla ropade mitt namn, alla jävla paparazzis. De skulle säkert få en utomordentligt fin bild också, som för mig skulle betraktas som pinsam. Åh, jag orkade inte. Varför behövde detta hända just nu? Varför? Trihana var på väg över till min sida igen, jag kände det på mig, och sedan skulle de där paparazzierna dra upp Selena... Det skulle krävas mycket energi till för att få Trihana att lita på mig. Men det var det värt.

 

Vi sprang till bilen, kastades oss in i den och lika fort tryckte jag ner gaspedalen. Det dröjde inte många sekunder förrän paparazzierna var borta. Jag hämtade upp mitt normala andningstempo innan jag vände mig mot Trihana. Först kikade jag på henne, i smyg. Jag ville inte erkänna det, men jag var ärligt rädd. Vettskrämd. Hur skulle hon inte vara då, om jag nu var så här? Fast det fanns ju en skillnad. Jag visste det men jag ville inte se det. Hon tyckte inte om mig. Inte som jag tyckte om henne. Hon log inte för att jag log. Hon bara var sig själv. Sitt underbara jag... Och jag... Jag var så förbaskat förälskad i den där tjejen.

 

Jag vände huvudet mot henne när trafikljuset visade rött. Jag kunde inte låta bli längre. Hon var som en drog, en drog jag redan var beroende av.

- Trihana...

Hon vände huvudet mot mig.

Jag var fast, i hennes blick, tappade fattningen totalt.

- Ja? Sa hennes ljusa, alldeles magiska röst. Ja...

- Jag är. Jag svalde. Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Det blev tillslut hon som sa någonting:

- Det är grönt nu.

- Va? 

- Du kan köra. Det är grönt nu! Upprepade hon med en liten lagom irriterad ton i rösten. Hon gillade inte att upprepa saker, det visste jag, så jag förstod henne. Förresten så var hennes röst nästan underbara när hon lät sur.

 

- Du kan sluta glo på mig nu.

- Förlåt. Jag lät ängslig. Jag var ängslig, ledsen, sårad. Det fanns många ord och en liten del tålamod som beskrev mig just nu.

Det gick inte många sekunder förrän min blick var hon hennes igen.

- Men lägg av då! Trihana spände blicken i mig. 

- Jag kan inte hjälpa det! 

Trihana skrattade, men det var inget glädjeskratt.

- Och vad menar du med det då? 

Jag ville inte bråka med henne, det var det sista jag ville göra. Hon betydde så mycket... Jag gillade inte när hon höll på så här. Hon visste hur jag kände, för jag hade inte bara berättat det en utan två, tre gånger. Räckte inte det? Skulle jag kasta mitt hjärta i ansiktet på henne också? 

Jag bromsade till så att jag kunde spänna min blick tillbaka på henne. 

- Lägg av nu. 

Hon ändrade genast ansiktsuttryck från arg till rädd. Vadå? Trodde hon att jag skulle slå henne nu också?

- Skärp dig, Trihana. Jag var trött på hennes lekar och på hennes attityd. 

- Om du inte vill att jag ska släppa av dig vid nästa busshållplats får du fan hålla käften, okej!?

- Du kan gärna släppa av mig här, hörde jag henne mumla, men jag låtsades som ingenting.

- Va?

- Ja, okej, jag gör som du vill! Innan jag hann svara tryckte hon in hörlurar i öronen och tryckte sig så långt ifrån mig som möjligt. Orden höll på att sjunka in i mig, mina ord... Jag ville bara gråta när jag tänkte efter på vad jag hade sagt.

 

Det var tyst, och jag körde, och jag körde och körde lite till. Vid varje parkeringsplats jag såg ville jag stanna. Men vad skulle jag göra? Vid varje busshållsplats ville jag svänga in på och bara titta på Trihana. Men vad skulle jag säga? Jag skakade. Ärligt, jag skakade faktiskt. Förblindad av min egen kärlek. Mitt eget hjärta hade lämnat ut sig i denna kalla värld. Varför kunde hon inte bara ta emot mitt hjärta? Varför kunde hon inte bara älska mig? 

Det var sent. Det var mörkt. Jag kikade på henne i ögonvrån ibland. Hon hade fortfarande inte sagt någonting, inte jag heller. Jag var för feg. Jag var för smart, för jag visste vad som skulle ske. Framför mig såg jag hur hon skällde ut mig. Kanske förtjänade jag det. Kanske skulle det göra mindre ont i mitt hjärta, om hon kastade ord i ansiktet på mig istället.

Jag kikade på henne i ögonvrån ibland. Senast när jag gjorde det så blundade hon, andades djupt. Jag undrade vad hon tänkte på. Jag undrade vem hon drömde om. Den personen i hennes drömmar önskade jag vore mig själv. Jag förstod att det aldrig skulle bli så. Vem skulle vilja ha mig? Jag var otrogen mot min egen flickvän. Det var inget PR-trick, inte som det var i början. Selena var... Jag vet inte. Jag visste inte längre. Hon hade varit mitt allt, eller nej, inte allt. Vissa människor sa att den första kärleken aldrig försvann. Min första kärlek var Trihana, så det verkade som att de där människorna hade rätt.

 

Min mobil ringde. Jag kastade mig fram mot den och svarade snabbt för att Trihana skulle bli väckt av min gräsliga ringsignal. När jag blickade mot den blonda flickan som hon fortfarande lika sött som förut.

- Hallå? Mumlade jag, lite lagom trött jag med.

- Justin, snälla, lägg inte på.

Det var Selena. Personen var minst ville prata med. Personen jag inte ville prata med alls. Hon var verkligheten och jag ville bara finnas i min dröm.

- Selena... Viskade jag, fann mig själv i en förvirrad situation. Vad skulle jag göra? Skulle jag lägga på? Skulle jag-

- Jag vet vad du håller på med.

Vad menade hon? Jag visste knappt själv vad jag gjorde...

- Du försöker göra mig avundsjuk genom att vara med den där tjejen.

Den där tjejen... Det måste vara Trihana hon menade. Det måste vara bilderna paparazzierna hade tagit som hon hade sett. Det måste vara mig det var fel på.

- Va? Nej, Svarade jag bestämt, försökte verkligen låta övertygad. Hon borde höra min röst och förstå. När man talade sanning så syntes det igen hela vägen.

- Spela inte dum, Justin.

Jag blev arg, irriterad, och fräste åt henne.

- Lägg av själv, barnunge. Jag håller inte på med sådana barnsligheter.

- Nej, säkert, va!? Selena lät genast surare än förut.

- Alltså, Justin, du får fan skärpa till dig annars-

- Annars vad? Svarade jag hotfullt.

- Annars så... Hon svalde. Jag visste att hon inte kunde säga det. Hon kunde inte dumpa mig, för då vann inte hon. En sådan logik var det i hennes värld. Hon vann när alla andra trodde att hon hade den perfekta pojkvännen. Förutom hon själv var det bara en person som såg hur han, jag, verkligen var. Den personen var hon som sov på sätet bredvid mig.

- Fuck you, Justin. Jag hatar dig.

 

Jag stannade bilen. Egentligen var det inte så långt kvar nu. Jag ville inte fortsätta längre. O-Orkade inte... Jag behövde komma ut härifrån. Jag behövde luft. Andas...

Trihana sov fortfarande, så henne var det inga problem att lämna. Jag norpade åt mig solglasögonen och öppnade dörren. Tomt. Tyst. Öde. Men det var kallt. Det var skönt. Jag drog med handen över munnen och tittade ut mot den mörka skogen. Jag hade bråkat med de två viktigaste personerna i mitt liv på loppet av mindre än en timme. Vad skulle jag göra nu?