A Little Thing Called Love

- OH MY GOD! JAG KAN INTE FATTA ATT DU ÄR HÄR, TRINA! 

Det första som hände när vi anlände till festen var att jag blev påhoppad av mina gamla vänner. Jag var trött och ville egentligen bara sova. Efter första minuten längtade jag redan tillbaka till bilen, Justin, vår mysiga atmosfär... 

- Hur är det?

- Hur mår du?

- Har du saknat oss?

- Hur är dina nya vänner? Får vi träffa dem snart?

Frågorna vällde in. Mina älskade, gamla vänner pratade i munnen på varandra, eller snarare skrek på grund av den redan innan höga ljudnivån i rummet.

- Hörrni, ta det lugnt! Skrattade jag samtidigt som jag kramade om alla på samma gång.

 

När jag hade besvarat alla frågor kom alla påståenden.  

När tjejerna hade lugnat ner sig lite(i verkliga fallet märkt att den snyggaste killen kom), gick jag undan lite. Jag satte mig på första trappsteget från balkongen ner till gräsmattan. Bredvid mig satte sig en blond tjej. Vi liknade varandra utseendemässigt väldigt mycket, men det var värre förr. Hon hade förändrats väldigt mycket, bland annat klippt sitt tidigare långa hår till axellängd.

- Jag visste inte att du skulle komma.

- Inte jag heller. Jag flinade. 

- Blev bara så.

- Blev bara så? Min vän ifrån sjätte klass Destiny gav mig en retsam blick.

- Mm, Mumlade jag, låtsades inte alls som att jag förstod vad hon pratade om.

- Så det har ingenting med Justin att göra då?

- Nej, precis, inte alls, Svarade jag snabbt, troligen lite för snabbt. Destiny skrattade.

- Okej, jag får väl lite på dig då. Hon log.

- Men även om du är här för att träffa oss är jag bombsäker på att Justin är endast för att du är här.

Jag suckade.

- Lägg av!

Destiny skrattade.

- Det stämmer inte alls, Muttrade jag.

- Han skulle ha åkt hit ändå!

- Kanske, Sa Destiny. Jag hörde allt tvekan i hennes röst.

- Fast då skulle han säkert bara ha suttit med sin mobil och kollat på bilder på dig!

Jag log tveksamt. Destiny var snäll, och smart. Jag var också smart. Jag visste ju att det hon sa inte var sant. 

- Jag har saknat dig! Jag slängde mig i hennes famn med en sådan fart att hon nästan spillde ut sin äckliga spritflaska över mig. Vi skrattade.

- Jag har saknat dig mer, tjejen. Tro mig.

 

- Har du roligt? 

Den där rösten kände jag igen. Åh, som jag hade saknat den.

- Chaz!

- Hm, Harklade han sig.

- Jag fördedrar att bli kallad Chaz-man! 

Jag skrattade.

- Okej, Chaz-man, ge mig en kram!

Han bar upp mig i sin famn och snurrade runt. Jag skrattade av glädje. 

 

Festen fortsatte. Jag pratade med allt och inget. Seriöst, jag råkade faktiskt fortsätta att prata med en person som hade gått. Snacka om att Destiny skrattade ihjäl sig när hon fick reda på det. Chaz hade lämnat mig när han fick reda på att pizzan hade kommit... Så mycket tid var jag värd!

- Hej, sötnos.

Jag vände mig om och möttes av det finaste ansiktet som fanns. Justin. Jag log.

- Tjabba.

Han skrattade.

- Försök inte vara cool. Jag vet att du inte är det.

Jag gav honom en sur min. Han skrattade.

- I alla fall... Han verkade plötsligt nervös. Jag märkte det på många sätt. Han pillade oavbrutet med fingrarna, han drog handen genom håret och han kollade på allting annat förut på mig.

- V-Vill du dansa?

Jag tänkte skratta först, lite för att retas. Dock ville jag inte verka elakt, då jag nickade bara, och log.

- Åh, Sa Justin, helt klart lättad.

- V-Vad bra.

Jag skrattade nervöst och fattade sedan handen han höll ut åt mig.

Han snurrade in mig i sin hand och tog sedan ett stabilt tag om min midja med sin fria hand.

 

Vi dansade under tystnad - eller ja, vi två var tysta. Våra ögon talade med varandra.

- Du är så vacker, Viskade Justin plötsligt. Jag log.

- Du ja.

- Trina, Sa han och spände ögonen i mig. 

- Lägg av. 

Jag blev genast stel och gjorde mig physiskt redo för "krig". Justin kände att jag började att dra mig undan, så han drog mig tillbaka.

- Lugn, Fortsatte han mjuk.

- Jag menar bara att du måste ta in mina komplimanger, okej?

Jag kollade frågande på honom.

- Du förstå förstå hur fin du är! Han smekte försiktigt min kind. Jag kollade frågande in i hans ögon.

- Det här kanske kan få dig att förstå. Han flinade, fuktade sina läppar och lutade sig långsamt framåt. Jag blundade och väntade på att hans läppar skulle nudda mina, men det blev aldrig så. När jag öppnade ögonen igen så såg jag att han stod där. 

- Trihana?

Jag trodde att jag skulle vakna till solljus i mitt städade, lilla rum med mig själv inkrymt i ett varm och gosigt täcke. Men sedan... Aj, vad fan var det där? Jag behövde bara röra mig en millimeter för att genast ångrat min ynka rörelse. Min nacka gjorde ont. Den gjorde otroligt ont. Jag tänkte först förtvivlat leta i mitt huvud efter svar på ontheten - inte för att mitt dåliga minne skulle vara till så stor hjälp då... - men jag behövde inte det. Allt jag behövde göra var att öppna ögonen. 

 

Jag möttes inte utav solen. Jag möttes utav regn. Som tur var visade det sig att jag fortfarande var torr - alltså i skydd från regnet. Jag pustade högt ut. Det fanns ingenting värre än att bli blöt. Eller jo, det fanns en sak - att inte veta vart man var. Och varför man var där. 

- Åh, du är vaken! 

Jag skrek till. Då menade jag verkligen skrek! Aldrig hade jag skrikit så högt förut. Och plötsligt stoppas mitt skrik av en hand. Jag fick panik, men bara en kort sekund, tills jag hörde hans röst.

- Trihana, ta det lungt, det är bara jag.

Han pratade så lungt. Om det skulle ha varit jag skulle jag typ ha skällt ut honom för mitt skrikande... helt klart. Jag hade när folk gjorde det och så gjorde jag det själv... Dubbelmoral, eller vad?

- Justin.

Han log. Varför log han? Vi... Sist vi sågs bråkande "vi", mindes jag plötsligt. Egentligen var den väl mest jag som bråkade. Jag kunde inte rå för det. Man fick skylla på mina föräldrar som som uppfostrat mig att säga vad jag tyckte.

- Åh... Fortsatte jag efter en stund, ändrade helt uttryck igen. Tillbaka på gammalt spår, den hårda stilen. Jag harklade mig.

- Ska vi bara sitta här hela dagen eller?

 

Vi satt i bilen igen. Justin åt och jag... Jag orkade bara inte att äta. Jag saknade Serena. Det gjorde ont i hela mig när jag var utan henne. Hon gav mig alltid en puff i ryggen när jag var på väg åt fel håll. Dock var det också hon som ibland var orsaken till den bristfulla vägen. Hur var man sa nu igen? Den äkta vännen är den som sitter bredvid dig i fängelsecellen och skryter om hur roligt ni i alla fall hade. Jag bestämde mig för att ringa henne.

- Hej, beautiful. 

Jag märkte att Justin tittade på mig.

- OH MY GOD! TRINA! Du förstår inte hur mycket jag saknar dig, bruden. 

Jag skrattade och log sedan stort.

- Jag saknar dig mer!

- Omöjligt!

Fortsatt leende mötte jag Justins blick.

- Vem är det, Mimade Justin, lite lagom sur. Jag hade lust att låta bli att svara, hade ingen lust att prata med honom när han höll på så där. Samtidigt visste jag att jag var mycket bättre än honom, och att jag faktiskt inte ville ha honom som ovän. Hur fan skulle jag klara av Nathan på egen hand?

- Serena, Mimade ja tillbaka. Justin verkade onaturligt nöjd med svaret, då han bokstavligen pustade upp. Jag av honom en frågande blick, men väntade mig inget svar. Förresten hade jag ett annat samtal att föra vidare.

- Hur är det med världens finaste bästaste vän?

Serena skrattade.

- Det är bra, eftersom att jag saknar dig. Annars skulle det ha varit awesome!

Jag log.

- Låter bra. Hur går det med kiiillarna då? Frågade jag retsamt och drog ut på i:et. Jag märkte en roande blick från Justins håll i ögonvrån.

- Bra...

Jag hörde genast att det var någonting hon inte berättade.

- SERENA!

Serena skrattade.

- Jaja, jag ska berätta!

Hon började berätta, om det ena killen till den andra. Serena bytte kille lika ofta som jag bytte skor. Det var faktiskt väldigt ofta. Vilket var snyggast - vita eller svarta converse? Jag vet, så jävla svårt att välja!

- Och ja... Sedan träffade jag Chad.

- VAR?

- Utanför godisaffären. 

Det förvånade mig inte precis att Serena hade hittat till godisaffären. Hon var helt beroende av godis, särskilt choklad. Fast vem kunde klandra henne? Var det inte just choklad jag hade ätit som min så kallade lunch!?

- Chad? Chad den snygga?

- Ja! Serena lät överlycklig, typ.

- Och...?

- Han bjöd ut mig, Trina! Fattar du!? HAN BJÖD UT MIG!

- Chad den snygga? Oh my god. Fan vilken tur du har!

Vi pratade lite mer, om livet och sånt. Sedan, när orden började ta slut(snarare pengarna på min mobil...) avslutade vi samtalet. Jag längtade genast efter att få prata med henne igen.

 

- Chad? Den snygga? Sa Justin, flinade lite, när han såg att jag hade slutat att prata. Eller det var nog snarare så att han hörde att jag blev tyst...

- Ja, Svarade jag, lite lagom surt över att han hade lyssnat på vårat samtal. Egentligen var det han som hade rätt att vara sur. Jag kom ihå när han snackade med Selena, hans flickvän, och då hade ju jag tjuvlyssnat.

Efter en stund tystnad, funderande över att finna de rätta orden, fortsatte Justin:

- Vem är snyggast, Chad eller jag?

Jag kollade förvånat på honom, för att se om han skojade eller inte. Han såg fullt allvarlig ut. Till och med den busiga glimten i hans öga var ersatt. Jag visste ändå att han bara skojade. Eller var det verkligen så? Sanningen kanske egentligen var att jag inte ville ha det här samtalet nu. Jag ville inte öppna mitt hjärta för någon som redan hade någon annan. Jag var rädd att bli sårad, för jag visste att om Justin tyckte om mig så tyckte han ändå om Selena mer.

- Du såklart, Skojade jag, skrattade till och med. Jag vände blicken mot fönstret igen, visade tydligt att detta samtalet var slut.

- Trihana... Det var dock någon som fortfarande hade någonting att säga.

Justin rörde vid min axel, smekte min arm med sin hand. Jag satt spänd på min plats, vägrade flytta min blick. Han fångade upp min hand och vred mig försiktigt mot honom. Jag kollade med stora ögon på honom.

- Trihana, det är bara dig jag vill ha. Snälla. 

Han kramade min hand. Han smekte min kind. Blicken han gav mig fick mig att vilja svimma. Men jag gjorde ingenting.

- Vem är snyggast, Chad eller jag? Upprepade Justin med mjuk röst.

- D-Du, Stammade jag.

Justin skrattade. 

- Vad bra. Jag tycker också att jag är snyggare än Chad.

Jag skakade lite på huvudet.

- Du vet inte ens vem han är! Protesterade jag.

- Spelar det någon roll?

Jag nickade ivrigt. Justin skakade på huvudet.

- Nej, Började han, kramade min hand igen.

- Jag har inte träffat alla tjejer i världen, men jag kan ändå säga att du är den vackraste av dem.

Jag hann inte protestera, eller vad jag nu var på väg att göra. Jag ville inte ta in hans komplimang, ingen av dem. Jag var inte säker på att han inte var som alla andra killar som sa samma sak till alla sina tjejer.

- Säg ingenting, Fortsatte Justin mjukt, kom långsamt närmare mig. 

- Vet du vad jag tycker?

Jag skakade hypnotiserat på huvudet.

- Du kan bli min flickvän.

"You could be my girlfriend"

Sedan kysste han mig.

Jag ville inte längre, orkar inte längre. Jag ville ge Trihana det bästa, och istället hände det här... Fan också. Fan. 

Jag kramade min hand runt hennes lite hårdare när jag kände att hon kom efter. Aldrig i livet att jag skulle tappa henne, låta henne ta sig igenom detta ensam. Aldrig. 

- JUSTIN!

- JUSTIN, TITTA HIT!

- JUSTIN, VEM ÄR TJEJ?

- ÄR DET DIN NYA FLICKVÄN?

- HAR DU OCH SELENA BRÅKAT?

- ÄR JELENA ÖVER NU?

- JUSTIN!

Alla ropade mitt namn, alla jävla paparazzis. De skulle säkert få en utomordentligt fin bild också, som för mig skulle betraktas som pinsam. Åh, jag orkade inte. Varför behövde detta hända just nu? Varför? Trihana var på väg över till min sida igen, jag kände det på mig, och sedan skulle de där paparazzierna dra upp Selena... Det skulle krävas mycket energi till för att få Trihana att lita på mig. Men det var det värt.

 

Vi sprang till bilen, kastades oss in i den och lika fort tryckte jag ner gaspedalen. Det dröjde inte många sekunder förrän paparazzierna var borta. Jag hämtade upp mitt normala andningstempo innan jag vände mig mot Trihana. Först kikade jag på henne, i smyg. Jag ville inte erkänna det, men jag var ärligt rädd. Vettskrämd. Hur skulle hon inte vara då, om jag nu var så här? Fast det fanns ju en skillnad. Jag visste det men jag ville inte se det. Hon tyckte inte om mig. Inte som jag tyckte om henne. Hon log inte för att jag log. Hon bara var sig själv. Sitt underbara jag... Och jag... Jag var så förbaskat förälskad i den där tjejen.

 

Jag vände huvudet mot henne när trafikljuset visade rött. Jag kunde inte låta bli längre. Hon var som en drog, en drog jag redan var beroende av.

- Trihana...

Hon vände huvudet mot mig.

Jag var fast, i hennes blick, tappade fattningen totalt.

- Ja? Sa hennes ljusa, alldeles magiska röst. Ja...

- Jag är. Jag svalde. Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Det blev tillslut hon som sa någonting:

- Det är grönt nu.

- Va? 

- Du kan köra. Det är grönt nu! Upprepade hon med en liten lagom irriterad ton i rösten. Hon gillade inte att upprepa saker, det visste jag, så jag förstod henne. Förresten så var hennes röst nästan underbara när hon lät sur.

 

- Du kan sluta glo på mig nu.

- Förlåt. Jag lät ängslig. Jag var ängslig, ledsen, sårad. Det fanns många ord och en liten del tålamod som beskrev mig just nu.

Det gick inte många sekunder förrän min blick var hon hennes igen.

- Men lägg av då! Trihana spände blicken i mig. 

- Jag kan inte hjälpa det! 

Trihana skrattade, men det var inget glädjeskratt.

- Och vad menar du med det då? 

Jag ville inte bråka med henne, det var det sista jag ville göra. Hon betydde så mycket... Jag gillade inte när hon höll på så här. Hon visste hur jag kände, för jag hade inte bara berättat det en utan två, tre gånger. Räckte inte det? Skulle jag kasta mitt hjärta i ansiktet på henne också? 

Jag bromsade till så att jag kunde spänna min blick tillbaka på henne. 

- Lägg av nu. 

Hon ändrade genast ansiktsuttryck från arg till rädd. Vadå? Trodde hon att jag skulle slå henne nu också?

- Skärp dig, Trihana. Jag var trött på hennes lekar och på hennes attityd. 

- Om du inte vill att jag ska släppa av dig vid nästa busshållplats får du fan hålla käften, okej!?

- Du kan gärna släppa av mig här, hörde jag henne mumla, men jag låtsades som ingenting.

- Va?

- Ja, okej, jag gör som du vill! Innan jag hann svara tryckte hon in hörlurar i öronen och tryckte sig så långt ifrån mig som möjligt. Orden höll på att sjunka in i mig, mina ord... Jag ville bara gråta när jag tänkte efter på vad jag hade sagt.

 

Det var tyst, och jag körde, och jag körde och körde lite till. Vid varje parkeringsplats jag såg ville jag stanna. Men vad skulle jag göra? Vid varje busshållsplats ville jag svänga in på och bara titta på Trihana. Men vad skulle jag säga? Jag skakade. Ärligt, jag skakade faktiskt. Förblindad av min egen kärlek. Mitt eget hjärta hade lämnat ut sig i denna kalla värld. Varför kunde hon inte bara ta emot mitt hjärta? Varför kunde hon inte bara älska mig? 

Det var sent. Det var mörkt. Jag kikade på henne i ögonvrån ibland. Hon hade fortfarande inte sagt någonting, inte jag heller. Jag var för feg. Jag var för smart, för jag visste vad som skulle ske. Framför mig såg jag hur hon skällde ut mig. Kanske förtjänade jag det. Kanske skulle det göra mindre ont i mitt hjärta, om hon kastade ord i ansiktet på mig istället.

Jag kikade på henne i ögonvrån ibland. Senast när jag gjorde det så blundade hon, andades djupt. Jag undrade vad hon tänkte på. Jag undrade vem hon drömde om. Den personen i hennes drömmar önskade jag vore mig själv. Jag förstod att det aldrig skulle bli så. Vem skulle vilja ha mig? Jag var otrogen mot min egen flickvän. Det var inget PR-trick, inte som det var i början. Selena var... Jag vet inte. Jag visste inte längre. Hon hade varit mitt allt, eller nej, inte allt. Vissa människor sa att den första kärleken aldrig försvann. Min första kärlek var Trihana, så det verkade som att de där människorna hade rätt.

 

Min mobil ringde. Jag kastade mig fram mot den och svarade snabbt för att Trihana skulle bli väckt av min gräsliga ringsignal. När jag blickade mot den blonda flickan som hon fortfarande lika sött som förut.

- Hallå? Mumlade jag, lite lagom trött jag med.

- Justin, snälla, lägg inte på.

Det var Selena. Personen var minst ville prata med. Personen jag inte ville prata med alls. Hon var verkligheten och jag ville bara finnas i min dröm.

- Selena... Viskade jag, fann mig själv i en förvirrad situation. Vad skulle jag göra? Skulle jag lägga på? Skulle jag-

- Jag vet vad du håller på med.

Vad menade hon? Jag visste knappt själv vad jag gjorde...

- Du försöker göra mig avundsjuk genom att vara med den där tjejen.

Den där tjejen... Det måste vara Trihana hon menade. Det måste vara bilderna paparazzierna hade tagit som hon hade sett. Det måste vara mig det var fel på.

- Va? Nej, Svarade jag bestämt, försökte verkligen låta övertygad. Hon borde höra min röst och förstå. När man talade sanning så syntes det igen hela vägen.

- Spela inte dum, Justin.

Jag blev arg, irriterad, och fräste åt henne.

- Lägg av själv, barnunge. Jag håller inte på med sådana barnsligheter.

- Nej, säkert, va!? Selena lät genast surare än förut.

- Alltså, Justin, du får fan skärpa till dig annars-

- Annars vad? Svarade jag hotfullt.

- Annars så... Hon svalde. Jag visste att hon inte kunde säga det. Hon kunde inte dumpa mig, för då vann inte hon. En sådan logik var det i hennes värld. Hon vann när alla andra trodde att hon hade den perfekta pojkvännen. Förutom hon själv var det bara en person som såg hur han, jag, verkligen var. Den personen var hon som sov på sätet bredvid mig.

- Fuck you, Justin. Jag hatar dig.

 

Jag stannade bilen. Egentligen var det inte så långt kvar nu. Jag ville inte fortsätta längre. O-Orkade inte... Jag behövde komma ut härifrån. Jag behövde luft. Andas...

Trihana sov fortfarande, så henne var det inga problem att lämna. Jag norpade åt mig solglasögonen och öppnade dörren. Tomt. Tyst. Öde. Men det var kallt. Det var skönt. Jag drog med handen över munnen och tittade ut mot den mörka skogen. Jag hade bråkat med de två viktigaste personerna i mitt liv på loppet av mindre än en timme. Vad skulle jag göra nu?

---

Jag saknade allting. Staden, min stad, Serena, min Serena. Det hade bara gått 30 minuter...

Jag saknade allt. Då menade jag inte det som varit. Jag saknade att inte veta. När Justin inte fanns med i bilden visste jag inte - betydde det då att jag önskade att jag inte hade träffat honom igen? Frågan var för svår att förstå, för dum för att ens orka existera. Kanske önskade jag att jag inte hade träffat Justin igen. Jag ville inte vara den patetiska älskarinnan som sprang efter en popstjärna. Jag visste ju att han inte kände likadant. Han hade Selena. Han lekte bara med mig, som han gjorde med alla andra. 

- Trihana. Han var den enda som sa hela mitt namn. Det fanns en anledning till det. Vänner använde smeknamn. Han såg mig tydligen inte ens som en vän. Det gjorde ont inuti mig när jag tänkte på det.

- Ja. Jag log mot honom, försökte vara stark, försökte att inte visa verkligheten. 

Han tittade på mig. Bilen stod stilla. Ljuset visade rött. Jag tittade på ljuset. Jag kände att han tittade på mig, vägrade möta hans blick, vägrade falla för honom igen.

- Jag tycker verkligen om dig.

Jag vände mitt ansikte kvickt mot honom. Skärrad var ett för litet ord för att förstå hur jag kände mig. Det var som att någon tog på dig med iskalla händer. Du ville skrika, du försökte komma undan. Det fanns ingen utväg.

- O-okej, Stammade jag fram, lite så där lagom fullt. Jag suckade sedan, samlade ihop mig lite. Han försökte fånga min blick, jag visste det, men jag hade tur. Ljuset visade plötsligt grönt. Han kunde inte försöka mer, han kunde bara använda sig av sin talförmåga. Den kunde jag också få bort. Innan nästa trafikljus hann byta till rött igen, hade jag norpat åt mig mina hörlurar och satt på min favoritmusik. Om Justin ville prata med mig så... Äsch, skitsamma. Han kunde inte prata med mig, det var väl det som var huvudsaken. I alla fall för mig. 

 

En bil var verkligen inte en bra plats för sömn på. Nacken blev alltid stel, huvudet blev alltid segt och man kände sig bara... trött. När man väl somnade i en sådan totalt värdelös situation, då ville man inte bli väckt. Jag blev väckt.

- Vad vill du? Grymtade jag, inte morgonmänniska för fem öre, i alla fall inte nu. Serena brukade påpeka att jag morgonmänniska, men själv tyckte jag nog mer om kvällen... Då det inte var för mörkt, ville säga. Mörker är fan det värsta som finns. 

Ett skratt bubblade i mina hörselgångar. Jag öppnade ögonen, gnuggade dem skarpt och möttes sedan utav Justins bedårande ansikte. Jag vände genast bort blicken.

- Du är så söt. Han leende hördes i hans talande. Konstigt nog var han inte sur, som jag hade fått för mig att han var. Han verkade... kär. Han tänkte väl på Selena. Namnet fick mig att vilja kräkas. Jag ville vara det personen som Justin älskade. Jag. Jag ville att han skulle tycka om mig som jag tyckte om honom. 

 

Vi hade aldrig diskuterat det med Selena, eller bilderna. Jag gav honom aldrig en chans. Han pratade med henne, och jag stirrade på väggen, försökte ignorera allting han sa. Han sa aldrig gulliga saker till henne, men jag hörde det ändå. Jag hörde hur han sa att han älskade henne, hur han sa hur mycket han saknade henne. I mitt huvud berättade han för henne hur mycket Selena betydde för honom, och hur litet jag var bredvid henne.

När han försökte prata med mig efteråt, låtsades jag att jag sov. Jag tänkte inte ens ge honom en chans. Min första impuls, att bli rädd för bilder, det spelade ingen roll. Mina andra känslor behövde plats. Känslorna tog all plats de kom åt. Jag bara satt där och kände hur min avundsjuka bara växte och växte. Jag ville vara den som fick hålla i han hand. Jag ville vara den som inte behövde ta det första stegen. Jag ville bara bli älskad. Kärleken ville jag skulle finna mig. 

 

Varför var jag tvungen att inse att det var han, han som alltid hade funnits vid min sida, som jag tyckte så fruktansvärt mycket om? Varför var jag och Serena tvungna att gå in i den där jävla salen och möta honom igen? Annars skulle jag aldrig ha suttit här, han kunde ha fått varit ifred med sin kära flickvän. Jag skulle inte ha behövt kära ner mig i honom, och sedan fått höra deras gulligull-samtal.

Jag såg de två i mitt huvud, om och om igen. Kyssande, kära. Jag ville bara spy.

 

Hur långt det var kvar hade jag ingen pejl på längre, men det var nog en bit, tack och lov. Det började närma sig lunchtid. Jag ville inte erkänna det, men jag var äckligt hungrig. Jag och mat, ni vet...

- Är du hungrig? Frågade Justin plötsligt, efter typ timmar av tystnad, kändes det som. Jag undrade vad Justin tänkte på, då han inte heller brukade vara så här tyst så länge, men jag vågade inte att fråga.

- Om du är, Svarade jag efter en stund, lite hest. Jag ville inte vara till besvär, men det ville min mage som skrek högt.

Justin skrattade. Jag kände att han tittade på mig. 

- Vi stannar alltså här ja, hörde jag att det var någon som sa. Justins skratt fyllde bilen och den tidigare tystnaden. Han svängde av vägen och körde in vid McDonald's skylten, fortfarande flinande. Jag skulle också ha flinat, skrattat. I vanliga fall då. Nu var jag alldeles förstörd, splittrad, av alla känslor. Min mobil vibrerade i min hand. Jag gav den en snabb blick och fick se yttligare ett nytt sms från Serena. De senaste minuterna hade vi bråkat om Justin, så klart. Han tyckte inte om mig, kunde hon inte förstå det? Han tyckte om Selena. Jag visste at Serena också visste det, innerst inne. Hon ville bara inte såra mig. Hon förstod inte att hon sårade mig mer genom att inte säga sanningen.

 

Vi satt och käkade var sin hamburgare. Justin tittade på mig ibland, som att han tänkte, undrande. Varför var jag så konstig? Jag ville inte att han skulle få veta. Han skulle säkert snart fråga. Jag behövde komma på någonting som-

- Trihana.

Jag hann inte att svara innan han fortsatte.

- Varför är du så konstig?

Jag tittade snabbt upp på honom, med en förvånad blick. Jasså, i dag körde jag på den oförstående karaktären. 

- Ursäkta att jag stör, Mr. Bieber, men kan jag få din autograf?

Åh, fy fan vad jag älskade den där ungen just nu. Jag log stort mot henne och fick sedan se en förvirrad Justin vände sin blick från mig till flickan, le mot henne, ge henne en kram om sin autograf. När han var tillbaka i min värld igen satt jag fortfarande och log.

- Tro inte att du kommer undan, Påpekade han genast, med hårda ord. Mitt spontana jag fick ta över, så jag kastade lite sallad på honom. Någonstans innanför min hårda fasad fanns allt mitt riktiga jag, men det var en sårad person. Jag ville inte visa den personen. Jag log oskyldigt åt Justin som skrattade. Han gjorde som tur var inget försök till att hämnas, så jag antog att vårat lilla samtal var slut där. Jag tog en tugga av hamburgare, och vem skulle då lagom inte öppna munnen och ställa en fråga till, jo Justin.

- Du Trihana... Han verkade plötsligt nervös, han försökte dölja det genom att le.

- Mm!? Svarade jag med mat i munnen. Justin skrattade nervöst.

- Du vet varför du är här, va?

- ... För att vi ska på fest? 

Justin skrattade.

- Ja, men vet du varför jag valde just dig?

Jag tittade oförståeligt på honom.

- Jag fick ett sms från Serena.

- När? Svarade jag stelt.

- Typ nyss.

Fan också. Fan. jag skulle fan mörda Serena när jag fick tag på henne.

- O-okej. 

Justin skrattade. Jag tittade bort, tittade på typ allting annat förutom på Justin.

- Är du klar? Ska vi gå? Visst var det gott? Min mage tycker att det var gott i alla fall. Jag skrattade nervöst.

- Nej, men seriöst. Vi kanske borde gå innan någon mer ser dig, typ pressen eller nått. Åh, det vore väldigt förfärligt, eller hur? Du, Justin, förresten jag-

- Trihana. Justin flämtade till. Jag visste att jag hade pladdrat på, men det fanns en anledning till det. Jag ville undvika det som skulle hända precis just nu.

- Jag tycker inte om Selena, okej? Inte på det sättet. Jag vet inte vad du har inbilldat dig, hittat på i din fantasi. Så länge du inte tänker på hur mycket jag tycker att du är underbar, får du låta bli att tänka, okej? 

Jag svalde. Serena hade berättat allt. Den jäveln...

- Snälla du. Han suckade.

- Selena ringde för att berätta att hon hade sätt bilder på oss två. jag hade tänkt berätta det, men-

- Men jag ignorerade dig, Föll jag in med, lite skamset. Justin nickade. Han förväntade sig säkert en ursäkt också, men jag ville inte be om ursäkt. Jag ville inte tro att det han sa var sant, för rädd för att bli sårad.

Justin fortsatte tillslut:

- Du är rädd för att bli sårad, eller hur?

När jag inte svarade fortsatte han:

- Jag kommer inte såra dig, jag lovar. Du betyder så mycket för mig, Trihana. Om jag sårade dig skulle jag såra mig själv tusen gånger mer. Förstår du?

Jag hann inte att svara, för plötsligt gasade en svart, tonad bil till utanför. Jag slängde en förvånad blick ditåt.

- Fan, Hörde jag Justin mumlade. 

- Kom. Han drog åt sig min hand.

- Vad är det som händer? Pep jag.

- Var tyst och följ efter mig bara.

Egentligen ville jag bara trotsa honom. Ingen pratade med mig på det viset, särskilt inte efter att man hade sagt att man tyckte om mig. Jag tänkte vara snäll, men hans beteende skulle allt få konsekvenser senare.

Justin ringde varje dag den sista veckan han skulle stanna i staden Tacoma. Vi berättade om vår dag, skrattade, planerade och föll för varandra lite till. Vi träffades lite också, men ganska snabbt. Jag hade ju skolan som jag var tvungen att sköta, och Justin... Han var i Tacoma för en anledning. Det var klart att han skulle utföra sina uppgifter i första hand. Det var i alla fall skönt att se honom, krama honom, ta in hans mjuka ord, mysiga doft. Åh, jag var så kär. 

 

Jag satt framför min lilla spegel i mitt rum. Klockan vid sängkanten visade att jag hade en timme på mig. Om en timme skulle jag ha kläder på mig, mitt hår skulle vara tork och mitt fula ansikte skulle döljas av en liten smink. Okej, det kanske inte såg ut så, men livet blev alltid roligare om man överdrev saker. 

Jag hade precis satt mig till ro, med håret intorkat i en redan våt handduk, och så kommer min katt och jamar. Han var för söt, min lilla prins. Vi hade bara haft honom i några månader, han var fortfarande kattunge, men jag älskade honom så otroligt mycket ändå. 

Jag lutade mig framåt och sträckte mig ner till golvet.

- Hej, lilla sötnosen, Sa jag med glad röst och petade honom på näsan. Han lyfte sin mjuka tass och nuddade min hand.

Jag log mot den lilla krabaten som efter en stund inte tyckte att min hand var så intressant. Istället började han att jaga något snöre han hittade i mitt rum. Jag tittade på den vita katten med de bruna fläckarna en stund, sedan återgick jag till spegeln, sminket och mig själv. Få se nu...

 

Justin hade bjudit med mig hem till honom, i Kanada. Vi var liksom brother, sisters eller vad vi nu kallade oss. Vi var lite oense om namnet. Ni kan nog lista ut vem som ville vad. Direkt när vi kom fram skulle vi i alla fall på någon slags festträff med hans kompisar, i Kanada. Det skulle bli kul att träffa Ryan igen, i Kanada. Det var ett under att min morbror låtit mig åka. Han var väl så glad över mina provresultat. Ja, de senaste var verkligen någonting att jubla över. Morbrodern ville väl ge mig någon slags belöning... Inte mig emot.

Jag hade lovat Serena att jag skulle sakna henne hur mycket som helst, för det skulle jag verkligen. Hon var min bästa, bästa, bästa, bästa vän. Ingen skulle någonsin ta den platsen ifrån henne. Inte ens Justin. Förresten hade Justin en annan plats i mitt hjärta, en plats som ingen annan kunde ta ifrån honom.

 

När jag tittade ut genom fönstret såg det ganska varm ut - smart som jag är tänker jag inte på att i Kanada kanske det var något helt annat väderlag - så jag valde shorts. Om det var fruktansvärt kallt kunde jag alltid byta till längre jeans senare. 

Jag valde mina älskade, ljusa jeans-shorts. Till det en fin, mysig, lite smått genomskinlig ljus rosa t-shirt.  Jag älskade den där tröjan också. När jag tänkte efter älskade jag alla mina kläder lika mycket. 

Min handled tänktes av vanliga, naturligt fina armband. Sedan var jag klar. En fin, vardaglig outfit. Nice.

 

Justin kom lagom till att jag var klar med sminket och fått mitt hår torkat. Perfekt tajmning liksom. Han gav mig en kram och hjälpte mig sedan att bära ner mina väskor. Han gnällde inte ens över hur mycket jag hade valt att ta med mig, men jag förstod varför när jag senare såg att han hade fler väskor än mig. Jag skrattade åt honom.

- Vadå? Svarade han oskyldigt. Jag bara skakade på huvudet.

Min morbror var så klart tvungen att lära känna Justin lite, så han bjöd oss på saft och bullar. Var vi fem år eller? Justin såg inte ut att ta skada av min morbrors påhitt, så jag hoppade smidigt ner i soffan och nappade åt mig min första bulle.

- Justin, berätta lite om dig själv. 

- Hehe, okej. Justin kollade kvickt på mig. Jag log uppmuntrande åt honom, sedan gav jag min bulle fullaste uppmärksamhet igen.

- Jag kommer från Kanada, Stratford då. Blir 19 år nästa år. Jag brinner för musik, att sjunga framför allt. Jag blev upptäckt för några år sedan genom ett videoklipp jag hade lagt upp på Youtube när jag sjöng. Det var så min karriär började, och nu är jag här. 

Min morbror nickade gillande. 

- Men ni två kände varandra innan, eller hur?

Vi båda nickade.

- Och du känner Justins mamma Pattie?

Morbrodern vände blicken mot mig. Det gjorde Justin också, kunde jag se i ögonvrån. Log gjorde han också. Han kände nog att detta gick ganska bra, det gjorde det också. 

Jag nickade och tog sista tuggan av min bulle. 

- Men då så, då ska ni väl inte sitta här? Ge er iväg till Kanada! 

Jag log stort.

- Glöm inte att ringa, varje kväll! Min morbror tittade sträng på mig.

- Promise, Lovade jag och gav honom en snabb kram. Jag tog tag i Justin hand. Precis när jag och Justin tänkte börja gå därifrån, vände jag mig mot min morbror igen.

- Förresten, ska vi skutta iväg? Frågade jag retfullt. Han skrattade.

- Ja, gör det. Då får jag mig ett gott skratt. Han log ömt mot mig. Jag log tillbaka, vände mig om och drog med Justin i mitt skuttande. I början förstod han ingenting. Det var först efter några sekunder han började släppa loss. Då fick min morbror allt sig ett riktigt gott skratt, jag likaså. 

När vi var ute ur huset pussade Justin mig på kinden. 

- Du är allt för söt. Han log.

- Jag vet. Jag flinade.

- Jag är söt. Fast jag vet att du egentligen menar bäst.

 

Vi var på väg mot bilen och plötsligt hände världens konstigaste grej. Det var inte så konstigt för Justin, men för mig var det det.

- Får jag ta en bild på er? 

Jag kollade förundrat på henne. Justin nickade vid min sida. Jag tänkte kliva några steg åt sidan, men Jusitn drog in mig i sin famn. 

- Hon sa er, Viskade han i mitt öra.

Jag tittade generat på honom.

- Ja, visst, självklart. 

- Le!

Jag log mot den lilla tjejen som riktade kameran mot oss. 

Efteråt fick hon en kram av Justin, faktiskt även en kram av mig. Jag vet, jag är lika chockade som ni. Vi fick se bilden och den blev faktiskt ganska så fin.

 

När vi hade satt oss i bilen och börjat köra iväg från mitt älskade hus, min älskade vän, min älskade stad, började mina tankar att vimla omkring. Det som oroade mig mest var hur det skulle bli på festen, när jag fick se och träffa Nathan igen. Denna gång var det så annorlunda. Jag hade Justin vid min sida, inte honom. Han hade inte mig vid sin sida, men kanske hade han någon annan? Hur skulle jag reagera då? Jag hade helt klart inte känslor för honom längre, men det skulle vara konstigt om han dejtade igen. Jag ville inte att han skulle skada någon annan så som han skadade mig. 

Var det ens en bra idé att gå dit? Skulle det verkligen hjälpa, eller skulle allting bara bli värre? Frågan var om Justin verkligen var den första som skulle stoppa Nathan.

Plötsligt började Justins mobil att ringa. Han tog den snabbt och svarade lika snabbt. Han skulle inte ha haft en chans att se vem det var, men troligen var han lite smartare än mig och sa bara hej innan han började babbla upp hela sitt liv det senaste halvåret.

- Hej, det är Justin.

- Åh, hej, Selena.

Jag stelnade till. Selena... Skulle hon också komma på festen, eller...?

- Vänta, vad då för bilder?

Bilder? Vilka bilder? Jag kände mig plötsligt andningslös. Jag fick ingen luft i några sekunder, kunde inte andas.  Det som tidigare hade sett ut som början, kanske inte var början. Detta kanske var slutet, slutet på det som aldrig började. Kunde det verkligen finnas ett slut på någonting som aldrig hade börjar? 

Början eller slutet?