Kapitel 4 uppe!

Fjärde kapitlet uppe nu. Checka?? :D
 

TAGGAD??

4:e kapitlet kommer upp på http://alictin.blogg.se/altcl/ imorgon klockan 16.00. Taggad? :D

LÄS DET HÄR SÅ BLIR DU GLAD

http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ 
 
En kort novell redo och kommer från och med 31 augusti till 1 oktober. TAGGADE?? :D JAG ÄR! NU KÖR VI!
 
http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ 
 
Smakprov
- Kom, vi går in. Jag log stort mot Serena.
- What? Det kan vi väl inte göra?
- Ingen märker ju någonting, Skrattade jag. 
- Kom nu. Jag tog med Serena in. Precis när vi skulle sätta oss ner hörde jag att den som pratade i mikrofonen plötsligt sa mitt namn. 
- Trihana?
Havet av folk som stod framför personen som sa mitt namn skingrade sig snabbt. Jag såg ansiktet, ansiktet jag hade sett förut, ansiktet jag både ville och inte ville se. Justin. Han såg glad ut. Kanske visste han inte. Fan. Fan också.
 
http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ http://alictin.blogg.se/altcl/ 

Är det nu som det tar slut?

Jahopp. Ännu en novell, berättelse, klar. Min andra novell. Borde jag vara stolt? Jag vet inte riktigt om jag tycker om den. Den blev i alla fall inte som jag hade förväntat mig. Frågan är om den blev bättre eller sämre. Det är i alla fall skönt att den är klar. Jag har haft den idén i mina tankar i flera år. Jag kommer ihåg när jag skulle skriva ner den. Jag var i skolan. På rasterna bara satt jag och skrev typ hela tiden. Saknar den tiden...
 
Det har varit lärorikt, oftast roligt, att skriva här. Den failade bloggen... Seriöst, vem döper en blogg till Alictin? :D Ha, jag kommer ihåg när jag startade den. Det var så fult. Jag kommer till och med ihåg vart jag var när jag startade bloggen. Pretty amazing.
 
Men nu kanske ni undrar hur det blir nu, så nu tänkte jag berätta det :) Yeay. Jag kommer inte att skriva en ny "berättelse". Jag börjar ettan, naturlinje, alltså kommer det bli en hel del plugg. Samt tränar jag ovanligt mycket för att bara vara 16. Jag har två hästar, jag konditionstränar 2-3 gånger i veckan utöver det. Sedan rider jag andras hästar också. Sedan kan man alltid krydda på sitt liv med tävling, och träning, som ska både utföras och köras till. Kompisar, familjen, alla andra djur... Jupp, det tar sin lilla tid (: Men jag kommer fortsätta skriva lite då och då när jag får tid, kanske kommer det ut någon novell, eller något kort stycke, snarare än ni tror!? 
 
Tack i alla fall för att ni har följt min blogg, kommenterat, eller bara läst. Ni får jätte gärna berätta vad ni tyckte var bra och vad ni tycker att jag ska träna vidare på. Antingen kan ni kommentera här på bloggen, eller skicka ett mejl hit ---> Alictinblogg@hotmail.com
 
Ha det bra, glöm inte att lyssna på Norlie & KKV's nya låt som släpps i morgon. Den kommer säkert vara asbra!
 
Hej svejs, bananfejs 

Underbar - Epilog

 

 

Underbar var någonting andra var. De såg det, de visste det. Det fanns en tjej som önskade att hon också såg det. Det fanns en tjej som önskade att hon också var underbar.

 

En liten flicka. En stor tjej. Samma person, samma historia. Samma lärdom, samma sorg. Den dagen. Hon hade sprungit runt på skolgården. En glad, liten tjej. Hon hade varit lycklig. Hon hade inte vetat vad krig var. Hon hade inte vetat var smärta var. Allting var så nära på att förändrats. Alexis fick inte veta vad krig var, hon fick uppleva det. 6 år av krig med sig själv. Ett snedsteg, en förlust. Att vinna var en väg för svår att ta sig igenom. Vinna var en sak andra gjorde.

Alexis fick inte veta vad smärta var. Hon fick uppleva det. Smärta gjorde så jävla ont.

 

Sista gången hon fick se hennes pappa var det som att någonting försvann inuti henne. Han hade alltid varit peppande. Vem skulle hon nu luta sig emot när hon missade målet? Hon var 10 år då. Fotboll var det viktigaste. Hon var 16 år nu. Hon undrande om fotboll fortfarande var det viktigaste.

 

Om hon fick välja mellan fotbollen och sin pappa fanns det inget tvivel om vad hon skulle välja. Hon hade ingen pappa. Hon hade varit så rädd. Hon hade trott att allting var hennes fel att han lämnat henne. Det var det inte. Det visste hon nu. Hon var inte rädd längre. Hon var arg. Det visste hon nu. Det hade aldrig varit hennes fel. Han hade lämnat henne för att han var helt... Hon ville så gärna säga de hemska orden, men det gick inte. Hon försökte finna ett sätt att förstå. Varför hade han gjort så? Det måste finnas en anledning. Det fanns en anledning till allting. Egentligen borde det inte spela någon roll vilken anledning man hade när man lämnade en 10 årig liten flicka ensam med sin alkoholmissbrukare mamma. Ingen skulle behöva få gå igenom det som Alexis hade gjort.

 

Nu hade hon gått igenom det. Det hade gjort henne så mycket starka. Det hade varit nära att hon hade tappat fästet på marken, men det fanns ju någon som hade räddat henne.

Nu var allting över. Alexis behövde inte leva i denna verkligheten mer. Justin var anledningen till det. Där Justin fanns, fanns Alexis. Hon visste det så klart nu. Han var huvudpersonen i hennes liv.

 

Det fanns en person som hade stått där där ingen annan stod, som hade lett när allting gick åt helvete. Pappa... Nej. Det hade varit någon som var så mycket bättre. Han hade tagit Alexis pappas plats i flickans liv. För han var som en pappa skulle vara, som Alexis pappa en gång hade varit. Alexis bästa vän.

 

När allting gick emot stod han där vid hennes sida. Han stod där som ingen annan någonsin hade gjort förut. Han gjorde Alexis glad. Han gjorde så hon fick glömma allting. Han hade lärt henne att älska. Justin Bieber hade lärt Alexis Jones hur äkta kärlek var. Hur svårt det än var, fann alltid äkta kärlek en väg. För äkta kärlek fanns det ingen väg som var för svår.

 

Jag har lärt mig nu. Jag är underbar.

Underbar - Kapitel 39

Musik + Video: http://www.youtube.com/watch?v=STeHV7eRgvs

 

I hela Alex liv hade hon förnekat det hon nu hade visat. Hon förnekade det fortfarande. En dag skulle allting förändrats. Det kunde inte fortsätta som det var just nu. En hemsk dag skulle hon bli tvungen att berätta, berätta sanningen. Dagen var idag. Tillfället var nu. Men hon kunde inte.

 

Det var inte lätt att öppna sig själv. Det var inte alltid lätt att prata med folk. Alex kröp ihop. Hon tittade på allting annat förutom Justin. Ingenting annat brydde sig, varför behövde han då göra det? Varför behövde han lägga sig i? Han hade redan ett perfekt liv, han behövde inte Alex i det. Alex var inte perfekt, skulle aldrig bli. Varför brydde han sig?

 

Alex älskade att han brydde sig. Alex älskade att han älskade henne. När ingen annan brydde sig, när alla vände ryggen till, spelade det ingen roll vilket situation det var, Alex kunde alltid lita på Justin. Han hade visat det så många gånger – hur snäll och omtänksam han var. Men hon kunde inte berätta.

 

På en säng satt hon, i sjukhuset. Hon hade nyss varit med om någonting som fått hennes liv att stå på spel. Liv eller död. Om det inte hade varit för Justin... Ja, ni vet.

Hon tittade ut genom fönstret. Hon frös, trots att hon kände värme från både täckena och Justin. Hon kände Justins blickar. De ville bara hjälpa. Han ville bara hjälpa. Hon förstod det nu.

 

Det föll tårar ner för hennes kinder. Det hade gjort det så många gånger förut. I början hade Alex inte förstått. Hon hade kämpat emot det som var omöjligt att förstå. Hon var ju stark. Varför hände detta? Hon började förstå. Det måste vara hennes fel. Det var hennes äckliga jag som satte henne ur spel. Hon blundade. Om man blundade i ett ögonblick kunde allting vara försvunnet. Hon gömde tankarna, precis som hennes svaga sida. Alla hade en brytpunkt, men Alex hade aldrig visat sin. Nu grät hon. Framför Justin. Hon grät framför Justin! Vad fan höll hon på med? Var hon helt dum eller? Ja, det var hon. Det var ju därför hon inte förtjänade att leva. Varför kunde han inte bara ha låtit henne dö där? Varför var han tvungen att vara så ouppnåeligt perfekt? Varför var han tvungen att vara så underbar?

 

”Alexis...” Han pratade med mjuk röst. Han kröp upp bakom henne. När han försökte ta in henne i sin famn, tog det stopp.

N-nej. Kom inte nära.

Alex försökte kämpa emot, men han visste det så klart. Hon var för svag. Hon hade blivit för svag. Hon klarade inte ens att stå emot det här. Vad hade hänt med henne? En svaghet som tidigare bara hade varit på låtsas, en hemsk dröm. Allting som är på låtsas plötsligt föds till liv.

Hon var för svag när han la armarna om henne. Hon var för svag när hon grät mot hans bröstkorg.

 

”I know what you thought. I never kissed Stephanie. Why would I do that when I have someone like you?”

Ja, varför skulle du? Varför skulle du inte? Alex hann inte säga någonting, hon skulle inte precis kunna det då hennes mun var fullt upptagen med att försöka andas, förrän han fortsatte:

”You have to understand, you have to believe me when I say this to you: I love you, no one else. The only person who can change that is you. Do you remember!? You have my heart.”

 

Hon grät inte längre. Tårarna tog slut efter cirka en timme. Hon satt ändå stelt kvar. Hon hade inte sagt någonting. Justin sa ingenting mer han heller. Alex ville inte om hon skulle glädjas eller inte. Hon hade knappt tagit in hans ord. Hon förstod inte. Hon ville nog inte förstå. Hur kunde man älska någon som inte var perfekt? Alla Alex älskade vara perfekta – Justin och Liam, och fotbollen såklart.

 

Den som avbröt deras tysta minuter blev en doktor som klev in i rummet. Han tittade på de, lite smått förvånad. Alex trodde att Justin skulle släppa henne, lämna henne ensam, men det gjorde han inte. Åh, gud, vad hon älskade honom. Om hon hade vågat, om hon inte vore så svag, skulle hon ha kramat honom, kanske till och med kysst honom. Istället kramade hon hans hand – ganska förvånande att hon ens gjorde någonting alls. Hon såg i ögonvrån att han log mot henne.

”Oh, Alexis, I'm glad that you are awake.” Doktorn log mot henne och skrev snabbt ner någonting i hans papper. Alex tänkte le tillbaka. Hon skulle nog ha försökt om doktorn inte kolla ner i sina papper. Sedan kom hon på en annan sak också, var hon verkligen glad över att hon var vaken, vid liv, igen?

 

Doktorn började prata om vad som skulle hända härnäst. Helt ointresserade saker alltså. Om det inte varit för att Justin kramade om Alex lite hårade var och varannan minut skulle hon ha somnat. Doktorn nämnde, om allting såg lika bra ut som då, att hon skulle få åka hem om en vecka. Hem... Alex hade inte tänkt på det. Det hade varit så skönt att slippa tänka på det. Hon ville inte hem. Hon ville inte veta vad hennes jävla... Alex ville inte veta vad hennes så kallade mamma skulle göra med henne, för hon visste redan. Om Alex ville dö kunde mamman fixa det.

Alex tittade orolig upp på Justin. Han förstod. Han visste ju. Justin gav henne en lugnande blick och pussade på hennes kind. Sedan viskade han orden i Alex öra som fick henne att bli lugnare än någonsin tidigare, för hon förstod att han aldrig skulle lämna hennes sida:

”Your home is wherever I'm, right!?”

 

När doktorn hade gått gosade Alex ner sig i Justins famn. Det där han hade sagt innan, om Stephanie, det var ingen mening att dra upp det samtalet igen. Alex visste ändå inte hur eller vad hon skulle tro. Hon ville gärna tro att det Justin sa var sant, men det var så svårt att erkänna att det man själv hade trott var fel. Det var egentligen det allting handlade om från början. Justin var Alex enda anledning till att leva. Han kanske hade förstått det nu, mer än vad hon själv hade. Alex ville egentligen inte tro på att hon var så svag. Men det var hon.

När doktorn hade gått kramade Justin om Alex som låg i hans famn. Han viskade massa mysiga ord i hennes öra, ord som fick henne att le. Han pussade henne på kinden, på pannan, på handen. Alex föll sedan in i en djup sömn när hennes pojkvän, världens bästa pojkvän, sjöng en av sina lugnare låtar för henne. Die in you arms.

 

”Say you love me, as much as I love you, yeah

Would you hurt me, baby, could you do that to me, yeah?

Would you lie to me, baby?

'Cause the truth hurts so much more

Would you do the things that drive me crazy?

Leave my heart still at the door.”

 

Alex var en sådan person som tänkte mycket på saker, saker man hade, saker man inte hade. Hon brukade tänka på familjer, jämföra sig själv med andra. Det var precis så man inte skulle göra. Det var inte hennes fel att hon inte hade någon familj, en sådan som älskade henne oavsett vad hon gjorde. Det var inte hennes fel.

Alex brukade tänka på skolan. Hon var inte särskilt bra på någonting. Hon brukade få ganska medel bra betyg i allting. Det fanns inget ämne hon stack ut i. Sedan såg hon alla andra.

 

Hon tänkte ändra på sig nu. Det kändes som att nu när hon ändå levde kunde hon passa på att ändra på det, ändra på allt. Man levde bara en gång. Man hade bara en chans att lyckas. Alex hade redan, vid sin sida, den bästa personen man kunde ha. Hon hade faktiskt inte bara honom. Hon hade Liam. Liam var snäll och omtänksam han med. Han var ingen som försökte utnyttja henne för någonting, så som hon faktiskt från början hade trott. Det var roligt hur man kunde ändra uppfattning om en person så snabbt.

Sedan hade hon fotbollen också.

 

Från och med nu skulle hon börja tänka på det hon hade, vara oerhört tacksam för de sakerna, istället för att tänka på det hon inte hade. Det var inte omvärlden som gjorde ens egna beslut. Det var i sina egna tankar som allting började, som idéerna kom, som framtiden vilade. Alex visste att hon ville ha en framtid med inte bara Justin vid sin sida, utan även den där rackaren – fotbollen - hon älskade så mycket, så starkt. Alex tänkte lära sig tänka ur andra perspektiv.

 

Den där sömnen, den där flummande drömmen varade inte särskilt länge. Det fridfulla vilande gick över till en panikartad känsla. Alex hostade till. Sedan ännu en gång. Hon öppnade ögonen, möttes utav två bruna, oroliga ögon. Justin hjälpte Alex att sätta sig upp. Flickan hostade fortfarande, fick knappt någon luft. Att sätta sig upp hjälpte dock. Hon slutade hosta. Bara några sekunder efter slöt hon ögonen igen. Hon var så trött, kände sig svagare än någonsin. Hon mådde illa. Huvudet värkte. Det brukade bli så när man vaknade efter för lite eller för mycket sömn. Alex var så trött men hon kunde inte somna. Kunde inte livet plåga henne lite mer?

”A-are you okey?” Rösten skakade. Alex visste att rösten tillhörde Justin. Hon visste att han bara brydde sig för att han var sådan. Om han hade fått värsta hostattacken och sedan ramlat tillbaka i hennes famn skulle hon också undrat. Hon skulle också blivit orolig.

Alex öppnade ögonen. Hon kisade mot Justin. Hon visste inte vad hon skulle svara på hans fråga. Om hon sa att hon mådde bra, kanske han fick ett större hopp än vad som fanns. Hon ville inte skicka ut fel signaler, för fortfarande var hon inte... uh, okej. Att hon mådde bra vore ändå rätt svar, då hostattacken hade gått över. Åh, varför skulle frågan göra det så omöjlig att svara på?

 

Hon svarade inte men hon höll ögonen öppna, tittade på honom. Han tittade mjukt tillbaka på henne, med sina fina ögon Alex, trots allting hon hade sagt, älskat från första stund. Hon log snabbt, kollade sedan in i hans bröstkorg, lutade pannan mot hans bröstkorg.

”You know that I love you” började han. Alex visste att han ville komma någonstans.

”Yeah...” sa hon vaksamt, väntade på att han skulle fortsätta.

”Do you know why?”

Hon skakade på huvudet.

”You are so wonderful.” Han sa orden med sin mjuka röst. Han viskade orden i hennes öra, smekte hennes tankar som ingen annan kunde.

Alex log snabbt. Hon tog ett djupt andetag och kollade upp på honom. Hon behövde få veta...

”But am I wonderful enough?” Hon förväntade sig ett nej, men fick någonting som var tusen gånger bättre. Han kysste henne.

 

Du är vacker som du är. Du måste vara som du var. Det är knappats fel på dig det är fel på hur världens är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på någonting bra. Innerst inne vet de om att de har fel och att du är underbar.


Vet ni att detta var sista kapitlet? Ganska uppenbart, va!? ;) Dock kommer en epilog ut på fredag. Hm, vad kan det stå i den om allting nu är uträtt... Eller är det?

Tack för kommentarerna!

Underbar - Kapitel 38

 

”Look, she's so beautiful.” Hon möttes av leende. Första gången hon såg någon le. Hon möttes av glädje, kramar, en familj. Familj var aldrig det det man prioriterade högst, men när man inte hade det...

Alex visste inte, men hon trodde nog mer. Hon hade ju lett. Hon hade, efter all den väntan, skrik, gråt, blivit glad för att sedan bli ledsen igen. När man upptäckte att sanningen var en lögn.

Her name is Alexis.”

That so beautiful.” De stora människorna log mot varandra. Kramade varandra, kysste varandra. Alex... Första gången, var det bättre än sista? Hur kunde man skilja på orden när de inträffade vid samma gång?

 

Alex hade ingen familj. Alex hade ingen mamma. Alex hade ingen pappa. Alex hade ingenting. Hon fick en röst. Hon fick en fotboll – hennes sätt att uttrycka både sig själv och att uttrycka glädje.

Alex hade ingenting. Hon fick någonting så fint. Det gjorde så ont att bli av med det. Hon hade tappat allt det där andra på vägen. Sin egen röst, sitt sätt att vara sig själv. Hon hade tappat sig själv då jakten efter någon annan blivit för stor. Alex hade ingenting mer att leva för.

 

Alexis Jones. Vad hade hon ställt till med? Vad hade hon gjort? För en gångs skull hade hon tagit sitt liv i egna händer. Ingen tyckte om det. Alla hade blivit sura, arga eller bara ledsna. Kunde de inte bara bestämma sig hur de ville ha det? Skulle de fortsätta att bestämma, styra och ställa i hennes liv, eller skulle hon få göra det själv?

För en gångs skull hade Alexis Jones tagit sitt liv i egna händer. Tydligen hade hon gjort det på fel sätt. Hur kunde de förstå? Detta vad det hon ville göra i sitt liv – inte leva alls. De skulle aldrig förstå för att de kunde inte förstå. De visste inte hur det kändes.

 

Hål. Det var hål inuti Alex. Hålen växte. Svarta hål. Hålen var svarta, mörka, förstörde allt. Alex kände sig som ett hål när hon gick, när hon satt, när hon sov. Ett stort, jävla hål. Ett hål som inte försvann. Hon var som en irriterande fluga.

 

Det där hoppet... Hon visste inte om hon skulle hata eller älska det. Hon visste inte om hon skulle njuta eller tycka att hon var helt dum i huvudet. Kroppen hade ett krig med sig själv, med det som egentligen såg ut att vara rätt sak att göra. Snälla flickor gjorde inte sådana saker. Om hon bara stod ut ett tag till... Något år, kanske. Sedan kunde allt det här, det som nu var hennes verkligen, bara vara en dröm. Hon behövde aldrig med träffa sin mamma. Hon behövde aldrig med känna sig förstörd. Ha, vad fan trodde kroppen? Trodde den på fullaste allvar att allting bara skulle vara över? Allting fanns kvar, inuti Alex. Sådana hål kunde man bara inte täppa igen och låtsas att de aldrig fanns. Sådana hål försvann aldrig, inte utav sig själva.

 

Kroppen var fan helt dum i huvudet. Alex var fan helt dum i huvudet. Det var ju hennes jävla kropp. Hon önskade på ett sätt att hon varit med försiktig. Varför gjorde hon inte bara detta på natten, när ingen såg? Ingen skulle fatta, ingen skulle förstå. Justin skulle ingenting märka förrän det var över. Förresten, varför skulle han bry sig från början? Han hade ju Stephanie.

 

Alex var helt dum som trott att hon kunde komma emellan de två. Hon borde ha förstått. Hon borde ha förstått redan från början. Någonting speciellt – ett starkt, speciellt band, relation – kunde man inte krossa. Det var som första kärleken. Den fanns alltid kvar. Fan att Alex första kärlek skulle vara Justin.

 

Hon minde när hon träffade honom. Hon mindes inte hur hon var, vad hon gjorde eller vad hon hade på sig. Minnet hade inte plats för allt. Bara det viktigaste. Bara det viktigaste fastnade. Alex mindes hur Justin var. Han var så snygg. Han var så speciell. Han var inte som alla andra äckliga, dreglande snorkillar. Han var så speciell.

Alex mindes vad han hade haft på sig, hur han hade stått, hur han hade tittat på henne – med stora, milda ögon. Snällare människa fick man leta länge efter. Det kändes konstigt hur man kunde beskriva en person med sådana fina, snälla ord när man egentligen hatade personen mer än någonting annat.

 

Alex hatade honom. Det gjorde så jävla ont. Kunde han inte bara sagt det till henne, istället för att kasta det i hennes ansikte, i hennes ögon? Kunde han inte bara låtit bli att vara så perfekt så att hon föll för honom? Alex älskade honom så mycket. Alex hatade honom så mycket. Hon var så förtvivlad. Hon var så ledsen. Hon var så arg. Hon var så förvirrad. Hon hatade honom.

 

Kunde han inte bara ha låtit henne ha det där jävla skitlivet för sig själv? Fotboll, en vän. Slutbetyg, en framtid. Alex framtid var aldrig skrivet. Hon höll på att skriva den själv. Den må spåra ur ibland, men hittade alltid sin väg tillbaka. Alex undrande hon var död nu, men hon kände på sig att hon inte var det. Hon drömde. Hon såg sig själv. Varför gjorde hon det? Det gjorde man ju inte i drömmar. Hon såg Justin. Hon blev genast... Hjärtat hoppade till ett extra slag, men Alex lugnade bestämt ner sig igen. Det var över. Hon gick fram till honom. Hon sa det till honom. Eller nej, hon sa ingenting. Han sa ingenting heller.

 

Vad gjorde de? Vad gjorde han? Vad gjorde hon? Alex undrade vad hon gjorde. Hon ville ruska om sig själv, bokstavligen. Hon ville säga till sig själv att för fan gå därifrån. Varför stod hon där som en jävla pajas? Han skulle snart kasta igen. Ord, blickar, en kyss. Han skulle snart iväg och krama Stephanie igen. Stephanie var hans äkta kärlek. Alex var hans smutsiga hora. En smutsig hora fick inte mer uppmärksamhet än vad som skulle få. Alla visste vad det betydde.

 

Jag sa till dig att lägga av. Du får för fan skylla dig själv. Trodde du att det skulle gå? Tror du att det ska gå? Sluta tro, jävla hora. Sluta drömma. Det går inte. Helvete. Det går alltid åt helvete för en sådan som du! Varför förstår du inte? Varför öppnar du inte dina ögon? Varför ser du inte? Han ville aldrig ha dig.

 

Alex kände sig som hon gjorde när hon fått redan på lögner. Hon undrade om det var den värsta känslan, eller om det var att själv få lista ut att sanningen inte var ren, klar, sann. Sanningen såg aldrig ut att vara sann.

Alex kände sig så sårad, så liten, så mager, så svag. Hon var osynlig igen. Det var ingen som såg henne. Det var ingen som ville se. Hon var flickan bredvid alla andra historier. Hon var flickan med det svarta, långa håret, ni vet, hon som en gång hade sprungit runt med en fotboll vid fötterna och varit glad. Ni vet, hon som en gång hade lett när hon tänk på livet. Alex var flickan med det försvunna leendet. Hon skulle aldrig bli underbar.

 

Ingen skulle väl bry sig om jag dog.

Hon hade tänkt så. Hon hade gjort det ganska länge. Stephanie hade alltid kommit upp i hennes tankar. Sedan hade Stephanie börjat blekna i livet. När allting blev mörkt igen, kom ett svag ljus. Liam hade varit en snäll vän, men skulle han verkligen kunna få Alex på rätt spår? Komma tillbaka, ta tillbaka allting som hon en gång hade tappat. Var det för sent? Var det för svårt?

Alex hade tappat Stephanie, men hon hade vunnit Justin. Det var i alla fall det hon hade trott. Justin hade visat det. Det var ju så uppenbart. Han ville aldrig ha Stephanie. Han hade ju sagt det. Varför gjorde han så? Varför sa han en sak och gjorde sedan det motsatta? Varför var inte dubbelmoral olagligt? Varför var det inte fred på jorden?

 

Hon blinkade med ögonlocken. Nästan besviken öppnade hon dem. Här. Igen. Världen. Livet. Hat. Krig. Känslor. Människor. Alex hade hoppats att hon aldrig mer behövt se det här stället.

Hon var förvånad. Hur hade hon kommit hit? Det senaste hon mindes... Hm, hon landade, eller hoppade hon? Mindes hon verkligen att hon landade? Antingen hade hon svimmat av bristen på syra i vattnet, eller också av bara skräcken vid tanken på att snart, snart kunde hon vara död. Det hade varit jobbigt att möta tankarna på döden alldeles ensam.

Hon låg på sjukhuset, i en vitbäddad säng. Hon hade varit här förut. Hon hoppade hoppats att det var sista gången.

Bredvid henne satt någon, någon med händerna för ansiktet. Hon visste vem det var utan att ens ge personen en blick. Grät personen? Grät... han? Alex såg nu att det var Justin. Det fanns ingen annan, ingen som var så vacker. Han tittade plötsligt upp, han såg att hon var vaken. Varför blev han inte glad? Nej, förlåt. Han hade ju sin älskade Stephanie. Hur kunde Alex var så dum som glömt det? Det var aldrig Alex, det var alltid Steff.

”Alexis.” Han lät rädd men ändå bestämd. Alex blev rädd. Var det nu som han tänkte lämna henne? Var det nu som det tog slut, igen? Varför blev hon ens rädd? Hon visste redan att han skulle lämna henne. Hon var beredd på det. Hon hade redan mött sanningen. Den riktiga sanningen satt inte i människors ögon, utan i deras huvud. Den riktiga sanningen var den vi så förtvivlat försökte att dölja medan andra så finurligt försökte finna. Denna sköra tråd mellan sanning, lögn och verklighet. Var det ens någon skillnad på orden nu mera?

 

Justin kändes inte verklig. Var hon säker på att hon levde? Var hon säker på att hon inte drömde. Denna drömmen var i så fall oroväckande verklig. Tänk om allt detta var en dröm. Tänk om hon var på väg till himlen, just nu.

”Tell me.” Han rörde vid henne. Vid samma ögonblick märkte Alex att det inte var någon dröm. Hans kropp mot hennes, den var sann. Hans varma ögon, de fanns. Hans tårar... Hon kände dem mot hennes hud. Hon kände sorgen i luften. Hon var inte död, men hon skulle försöka igen. Hon tänkte inte sluta förrän-

”Tell me now.”


Tack för kommentarerna!

 

Underbar - Kapitel 37

 

Det var svart. Det var mörkt. Det fanns inget lyse, ingen luften. Justin sökte efter andan. Han kunde inte finna någon luft. Han kunde inte finna den där anledningen till att ens andas från början. Alexis. Fina, underbara Alexis. Vad hade du gjort?

 

Han flåsade. Han sprack lite mer för varje sekund. För varje sekund blev han en bit, en liten bit, svagare. Alexis. Det hade varit svårt att komma ikapp henne, hon var så snabb. Trots att han hade bil, tog det minst fem minuter extra. Justin önskade nästan mer att han kommit efter händelsen, slapp se. Sedan ångrade han sig, kom på att han faktiskt kunde ha kommit tidigare. Tänk om han skulle ha lyckats rädda henne... Han skulle aldrig förlåta sig själv. Aldrig.

 

”NO!” Han skrek. Han trodde det i alla fall. Han sprang. Rakt ut i vägen sprang han. Det var som att han hade något slags ängel-beskydd, då han klarade sig undan bilkrascher. Endast några arga miner och öronbedövande tutor, det var inte så farligt. Justin hörde dem ändå inte. Han hörde bara sitt hjärta. Det slog i två hundra slag varje minut, kanske till och med varje sekund utan att överdriva. Justin överdrev inte det minsta. Varför ens tänka så, när hans flickvän nyss hoppat ifrån en bro. Det var fan minst 50 meter till marken, kunde han se när han stod vid bron och tittade ner. Var hon där? Levde hon?

Han grät. Han typ dog. Om det inte varit så att Liam skulle fångat honom skulle han ramlat ihop, kanske dött där. Men Liam visste. Justin visste också. Innerst inne visste han. Han hade någonting han behövde göra. Det fanns inte mycket tid. De behövde snabba sig. Framtiden låg i hans händer. Hans egen framtid vilade på hans axlar. Det fanns inte mycket tid. Han skulle göra det. Om han så skulle dö, skulle han fan göra det. Han skulle alltid göra. Han kunde göra allting för henne. Om hon bara visste... Justin önskade att han hade varit tydligare.

 

När de sprang ner, för att komma ner till sjön, havet, eller var det nu var, flög tankar om allt upp i Justins huvud. Tankarna kretsade kring Alexis. V-vad hade hon gjort? Varför? Varför gjorde hon det? Det var så svårt att förstå att hon ens hade gjort det. Justin ville inte förstå. Han ville låtsas att allting var okej. Kanske hade han låtsas för mycket. Kanske hade han missat det uppenbara. Det som han hade blundat för kanske la grunden i Alexis hopp.

Varför åt hon inte?

Varför tog hon inte emot hans komplimanger som alla andra gjorde?

Varför försvann hon alltid iväg efter att de hade ätit, om de hade ätit.

Varför var hon alltid så kall?

Varför berättade hon inte?

 

Justin började att förstå, men han kunde inte ta tag i det nu. Han var tvungen att finna henne. HAN SKULLE FAN HITTA HENNE. Om det så var det sista han gjorde... Döden var inte längre Justins fiende. Den var hans vän. Kanske skulle de bli vänner tidigare än väntat.

 

Han bara kastade sig i. Han såg i ögonvrån att Liam börjat ta av sig skorna. Det fanns inte tid för sådant. Justin kunde kasta bort alla sina pengar, alla sina framgångar, alla sina fans, alla sina kunskaper, alla sina talanger(fanns ganska många sådana...), bara han fick ha Alexis levande i sina armar. Bara han fick känna hennes kärlek. Bara han fick känna sig lycklig, levande, igen.

 

Det krävdes många andetag. Det krävdes en lång tid av sökande. Tålamod. Ville hon inte bli fångad? Ville hon dö? Ja, det ville hon. Varför skulle hon annars ha hoppat?

Justin vågade inte ens titta upp, se hur högt uppifrån hon egentligen hade hoppat. Ingen klarade en sådan hopp.

Han var på väg att ge upp. Han var på väg att dö. Det hade aldrig gjort så ont. När han såg Stephanies ledsna ansikte, då hade det gjort ont, men han hade medicinen bredvid sig. Alexis. När Alexis hoppade från bron, hoppade Justin med henne. Han var alltid hos henne, för hon ägde halva honom. Kunde hon inte se det? Kunde hon inte bara förstå?

Hon kunde bara ha berättat. Justin skulle inte förstå, men han skulle göra vad som än krävdes för att både förstå och hjälpa henne. Han förstod inte hur det var att hata sig själv.

 

Han kände någonting. Någon. Det var hon. Han var säker. Han drog upp henne, la henne på rygg med huvudet ovanför vattnet. Hennes ansikte hann han bara snabbt se. Hon var... Hon var så vacker.

Han var så rädd, men gjorde ändå allting han kunde. Det var förvånande, förvirrande, att han ens kunde simma, att han ens kunde röra sig. Hjärtat andades för snabbt. Musklerna drog ihop sig. Det kändes som att han inte kunde röra sig, tyckte han. Ändå simmade han snabbare än vad han någonsin hade gjort förut.

 

”Does she breathe?” Justin tänkte aldrig på sig själv när han kom upp ur vattnet och möttes utav den kalla hösttemperaturen. Vinden, luften, blåsten... Han skulle säkert bli sjuk, förkyld i bästa laget. Det spelade ingen roll. Han brydde sig inte. Varför skulle han bry sig? Man skulle inte bry sig, inte i sådana här situationer. Hans hjärta var döende. Hans själ, hans hopp, hans glädje, hans kärlek, han liv, hans allt... Alexis var han. Justin var allting som Alexis var. Var hon glad, var han glad. Var hon ledsen, var han ledsen. Hur var han nu då, när det inte ens var säker på att hon fortfarande levde!? Han var krossad. Splittrad. Näst intill död.

Liam nickade långsamt. Justin började, efter vad som kändes som en evighet, att andas igen. Han andades långsamt, tog verkligen ut andetagen ordentligt. H-hon andades. H-hon levde. … T-tack. Tack och lov. Hon levde.

 

Han skakade fortfarande. Han skulle väl göra det ett tag framöver. Den här händelsen skulle följa med honom för alltid. Han bara visste det. Den var för hemsk för att kunna släppa. Det gick inte att släppa den. Man skulle lära sig av sina misstag. Man skulle förstå varför det var fel. Hur kunde man göra det om man var... död!?

 

Justin förstod inte att det varit så jävla närma. T-tänk om han hade kommit en sekund för sent. Han ville inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. En sekund... En sekund kanske kunde ha krossat hans liv. Det behövde inte så mycket för att få ett hjärta att stanna, och få ett annat liv att bli förklarat nedskrivet döden. Det var nog hemskare att leva död, än att dö levande.

 

Justin satt med en gul filt över axlarna, på en stol. Liam satt bredvid honom, på en stol. De kollade på ambulansmännen som tog hand om Alexis. Hon var inte riktigt vid liv, men hon andades. Hon hade en puls.

Hon hade hostat upp allt vatten tidigare. Det var ett gott tecken. Även om hon fortfarande blundade, var inte Justin säker på att hon inte hade varit vaken i minst en sekund. Han kände det på sig. Hon hade sett allting. Hon visste att hon levde. Men hon visste också varför hon hade gjort det, varför hon inte ville leva längre. Hon var den enda som visste. Justin kunde inte bärga sig till att fick reda på det, även fast svaret troligen redan låg i hans händer. Hans ögon var för blinda. Man kunde bara se en sak samtidigt. Justin såg alltid Alexis, men kanske inte alltid alla detaljer. Man kunde bara se en sak samtidigt.

 

Ambulansmännen hade sagt att det var ett gott tecken att hon hade fått ur sig vattnet. Justin hade andats ut när de sa så. Alexis var inte kall längre. Hon var inte skadad, i alla fall inte på utsidan. Ingen visste ju hur det egentligen såg ut på insidan.

Killarna hade sagt till Justin och Liam att de snart skulle sticka iväg till sjukhuset. Båda grabbarna hade insisterat på att få åka med, vilket de båda självklart fick. De skulle snart åka.

 

Justin satt med en gul filt över axlarna, på en stol. Liam satt bredvid honom, på en stol. De kollade på ambulansmännen som la upp Alexis sköra kropp på en slags bår och bar vaksamt in henne i ambulansen.

”Did you remember when you met her for the first time?” sa Liam plötsligt, men lagom svag röst. Justin kände sig minst lika svar. Han visste inte om han skulle orka att svara, orka att formluera orden ens i huvudet. Han försökte nicka, men det gick inte. Justin kollade på Liam. Liam kollade inte tillbaka. Han förväntade sig inget svar på den frågan han nyligen hade ställt, för han hade ett eget svar.

”She's so special. I knew that from the first time I met her.” Justin blev plötsligt osäker på om han ville höra resten av Liams tal. Var det nu han skulle erkänna sig sanna... känslor för Justins Alexis?

”She has this perfect ways.” Justins ord bara kom plötsligt. De kom inte från huvudet, från hjärnan. De kom från hjärtat.

Liam kollade förvånande på honom, han hade som sagt inte förväntat sig något svar. När han sedan hade samlat sig fortsatte han i Justins spår:

That she loves soccer do you not see...”

You feel it” fyllde Justin i. Killarna log hastigt mot varandra. Båda förstod. Det behövdes inte sägas någonting. Justin förstod plötsligt att hans smått svartsjuka – det var faktiskt ganska förvånande att han ens erkände det här – försvann helt. Han log stort mot Liam. Han var glad. Liam var världens bästa vän, för han hade hjälpt Alexis så himla mycket. Justin såg det nu. Justin önskade att han hade sett det tidigare. Justin önskade att han kunde ha hjälp Alexis lika mycket. Han hoppades att det inte var för sent.

”I love you, man” sa Justin plötsligt, lite spontant. Han log generat. Det var ganska fult egentligen att säga det till en total främling. Liam såg dock rörd ut, och sa leendes likadant.

”I love you too.”

De gav varandra en brorskaplig kram. De blev lagom inropade i ambulansen efter det. Killarna satte sig där inne. Båda titta på Alexis, mötte varandras blickar och log sedan mot varandra. Det kändes bra att ha en vän som förstod, en som visste och tänkte likadant. Det kändes bra att ha en sådan snäll och omtänksam vän som Liam, tyckte Justin.

 

När Justin satt där i bilen och tittade ut genom fönstret tänkte han tillbaka på första gången han hade träffat Liam. Justin log.

 

Look who I have with me.” Justin tittade på Alexis när Alexis tittade på Liam. Det var i sjukhuset. Justins älskade kärlek låg på sjukhussängen. Hon hade nyligen vaknat upp. Justin hade fortfarande varit en aning skärrad över det där med att hon hade svimmat. Pojken blev inte direkt lugnare av att en annan kille steg in i rummet. En kille Alexis verkade känna.

Killan klev in i rummet. Alexis log mot honom. Varför log hon så där stort? Varför kände Justin plötsligt för att slå till någon? Varför blev Justin plötsligt orolig? Det enda han ville göra var att springa därifrån, tillsammans med Alexis. Alexis var hans, ingen annans.

Killen frågade saker. Han undrade hur hon mådde. Han brydde sig om henne. Justin blev äcklad.

Stephanie gick plötsligt i mellan, drog fram Justin till killen. Varför gjorde hon så för? Kunde hon inte bara låta Justin hata killen på avstånd?

Liam – Justin.” Det var alltså Liam den förrädaren hette. Justin kände för att blänga surt på honom, men det kunde han inte. Folk skulle ställa frågor Justin inte kunde svara på.

Istället försökte han le, men antagligen blev det varken ett leende eller en sur grimas.

Justin – Alex's boyfriend.”



Han skämdes lite, över hur hans tankar hade varit. Det var så länge sedan nu. Så mycket hade förändrats. Någon hade förändrats så mycket. Justin gav Alexis en snabb blick. Hon låg fridfullt stilla. Justin såg att hon andades. Han pustade ut. Han var orolig, men vem kunde klandra honom? Han var så kär i den där tjejen. Hon var så vacker. För Justin var det vackra på utsidan det han såg när han påpekade hennes skönhet. Det han såg när han tyckte att hon var vacker, det var hon.

Justin var så fruktansvärt, äckligt, bedrövat kär i henne. Han mindes fortfarande, efter alla dessa månaderna, när de möttes, vad de hade på sig, hur hon betedde sig, hur underbar hon var. Justin mindes det som fick hans mage att hissna upp och ner av glädje. Justin mindes det som fick honom att bli den mest förvirrade, försiktiga, oroade men ändå gladaste killen i hela världen. Han mindes hur det var när han höll för Alexis, när han blev kär i Alexis.

 

Deras kyssar var bara perfekta. Deras läppar var som formade efter varandra. Alla borde finna en partner att känna så med. Justin var orolig att Alexis inte kände likadant. Han skulle alltid vara orolig, vad hon än sa. Allt det här som hade hänt... Justin blev tveksammare än någonsin. Om hon kunde hålla detta inom sig, ljuga om att allting var okej, som det uppenbarligen inte var, varför kunde hon då inte ljuga om andra saker också? Som Justin, älskade hon honom? Älskade hon honom som han så vansinnigt, aggressivt, helvetes älskade henne?


Tack för kommentarerna. Detta blev ett ganska fult kapitel, ja. Hoppas ni förstår lite av mina förvirrande tankar. Hoppas att det också inte var allt för många stavfel, då jag är en trött tjej som inte orkar kolla igenom kapitlet innan publicering, hehe.

Underbar - Kapitel 36

 
Musik: http://www.youtube.com/watch?v=FA2SFwydMdU
 

Det var en helt vanlig dag. Solen sken, eller så gjorde den det inte. Kanske snöade det, kanske regnade det. Alex hade inte gått upp från sängen. Ingen kunde klandra henne. Det var lördag morgon. Fastän att hon legat i sängen, i Justins famn, i snart en timme, var inte klockan mer än sex. Det första Alex gjorde när hon vaknade var att sucka.

Inte en till jävla dag, hade hon tänkt. 16 år, 2 veckor och 4 dagar. Alex undrade hur många dagar där fanns kvar. Var det redan uträknat? Kunde hon ens påverka? Påverka sitt eget liv. Det där med att äga kanske egentligen inte handlade om en själv, utan om alla andra, om det som var osynligt skrivet i livet.

 

Skratt. Smärta. Slag. Ont. Skratt. Svart.

 

Justin var så söt, men Alex kunde inte tänka på honom. Var hon en dålig flickvän som inte gjorde det? På tal om flickvän, var hon hans flickvän nu?

Alex brukade fråga sig själv, särskilt frågor om Justin. Någon man kände mycket för hade fler frågetecken än alla andra. Alex älskade Justin. Hon visste det. Hon kände det. Justin älskade henne. Han sa det. Han visade det. Stephanie var inte hans perfekta flickvän längre. Han hade valt någon som var så operfekt som man kunde bli. Alex log. Justin var bara perfekt... hm, helt fantastisk. Han gjorde saker han inte behövde göra, till någon annans glädje. Han gav andra hopp, glädje, en framtid. Alex hade fått allt det där. Justin gav Alex det viktigaste. Han gav henne kärlek. En kärlek det kändes som att hon förtjänade.

 

Han andades tungt bakom henne när hon reste sig upp. Hon fnittrade när han sträckte sig efter henne. För ett ögonblick trodde hon att han hade vaknat till, men sedan när han istället kramade om kudden såg hon att han sov sött. Hon log.

Hon hade, förutom underkläder, endast en tröja på sig – Justins tröja. Den var varm och gosig, men på Alex var den bara fel för hon var ingenting av de där sakerna. Hon tog på sig sina egna kläder, struntade blankt i om de var smutsiga eller inte. Hon gäspade inte ens, som hon brukade göra på morgonen. Klockan visade kvart över sex. Det skulle bli en lång dag...

 

Pattie hade satt Alex, som suttit vid köksbordet och argumenterat med sina tankar, framför tv:n när hon några timmar senare fann Alex vid köksbordet. Det hade gjort ont att flytta på sig, men flickan hade bitit ihop.

Alex hade suttit där i lite över en halvtimme när Justin kom ner. Han pratade med hans mamma, kunde Alex höra trots att det där Disney Channel programmet fångat hennes intresse. Det dröjde inte många minuter förrän Justin kom in till Alex. Alex kollade på tv:n när han kom in.

”Hi, my baby.” Alex ville inte vrida på huvudet och kolla på honom, men hon gjorde det ändå. Annars skulle han ha undrat. Då skulle det ha blivit för svårt.

Hon såg att han log så hon försökte le tillbaka.

”How are you?” frågade han vänligt. Han var så vänlig.

”I'm fine” svarade Alex, kanske lite hest. Det spelade ingen roll. Det var inte det som var det viktiga.

Hon frågade samma fråga tillbaka och han svarade så där gulligt perfekt att han mådde som en prins när han var tillsammans med Alex. Alex fnittrade förälskat. Justin kysste henne. Hon rös och kände sig lyckligast i hela världen. Allting var perfekt. Tänk allting som doldes där, när man skrapat bort ytan.

 

Det fanns saker man behövde släppa för att kunna gå vidare. Alex trodde verkligen, hoppades verkligen, att denna saken var en sådan. Det var den inte, inte alls. Kanske kunde hon släppa den, men det fanns andra som vägrade.

Liam hade berättat, men inte allt. Alex visste inte om hon skulle vara arg, arg på Liam. Egentligen hade han inte förrått henne, då han löfte endast var att inte ställa Stephanie mot väggen. Alex kände sig ändå sårad. Hans ord till Justin satte Alex i en svår sitatuion.

 

Det fanns ingen en enda tanke i Justins huvud som skulle få honom att släppa taget om händelsen. Han hade fått veta, men han hade inte fått veta allt. Kanske gjorde det saken ännu värre.

Alex var rädd för att han skulle vara arg på henne. Han hade sagt att han ville prata med henne, ensam, så de två hade gått upp till pojkens rum. Det var varmt där inne, lika varmt som Alex hjärna skulle bli. Kunde hon undvika sanningen? Hur ont det gjorde? Hur mycket hade Liam egentligen berättat? Kunde hon undvika lite av sanningen, i värsta fall? Han behövde väl inte veta om hennes självmordstankar.

 

”Liam called me yeasterday.” Justin satte sig ner på sängkanten. Alex satt redan där bredvid. Hon kände hur hon stelnade till när Justin började att prata.

”He said...” Det verkade som att Justin hade svårt att säga det, svårt att förstå att det verkligen hade hänt.

”Stephanie... You know.” Ja, hon visste. Alex nickade långsamt. Hon bet sig i läppen. Hon spände sig för att inte börja att gråta. Han fick inte se henne svag. Ingen fick se henne svag.

”Why didn't you told me?” Han verkade inte arg, han verkade ledsen. Alex kände sig själv plötsligt ännu mer ledsen. Hon hade sårat Justin. Hon hade sårat någon hon brydde sig så mycket om.

Alex ryckte på axlarna. Hennes blick var, fortfarande, riktad i marken. Hon vågade inte kolla på Justin. Hon ville inte se besvikelsen i hans ögon.

”How could she say that to you?” Han kanske inte visste allt. Men fortfarande, Alex kunde inte vara säker.

Hon ryckte på axlarna igen.

”But the physical pain is worse.” Nu så här i efterhand var de fysiska smärtan värre.

”What?” Åh nej, han visste inte allt, och Alex hade försagt sig. Fan också. Varför kunde hon inte bara nicka och le, som alla andra normala tjejer?

”Has she hit you?” Han var... Rösten var väldigt svår att tyda. Alex blev tvungen att titta upp. Brydde han sig?

Han brydde sig. Han var fly förbannad. Men Alex blev inte rädd. Han satt stilla och lugnt kvar på sin plats på sängen. Han kollade på henne, men oroliga, ledsna ögon. Hon berättade allting. Hon berättade allting från punkt ett till den punkten man inte ville veta om. När hon var klar såg hon på honom igen. Om hon tittat på honom samtidigt som hon berättat hade hon säkerligen börjat att gråta.

Han grät. Hon hade aldrig sätt honom gråta innan. Av de två var det bara Alex som grät, var bara Alex som var svag. Men nu grät Justin... Alex undrade om det var okej att må dåligt ibland.

”This is...” Han svalde. Han skakade nästan. Alex log lite när det för en gångs skull var hon som fick trösta honom. Hon kramade honom och drog in hans doft. Hon kände sig... bra. Det kändes bra att berätta sanningen för en gångs skull. Hon funderade på om hon skulle fråga om hennes icke levande tankar var normala, men han störde henne i det då han fortsatte att prata:

”You have to tell me about this things.” Alex nickade långsamt.

”I love you. I will and I want to stand upp for you. Okey?” Alex nickade långsamt igen. Det blev hennes tur att gråta något skvätt. Justin log och torkade bort den där tåren som envist gled ner för Alex kind.

”I love you” viskade han igen och kramade henne sedan hårdare. Han älskade henne... Alex önskade att hon kunde tro på honom.

 

En blick. En blick för mycket.

Ett ord. Ett ord för mycket.

En händelse. Den skulle aldrig ha hänt.

 

Det gick inte att få honom på andra tankar, få honom att ändra sig, hur mycket Alex än försökte. Justin skulle till Stephanie. Justin skulle prata med henne, öga mot öga. Alex var nog det som var räddast. Hon var rädd för att få skit ifrån det. Oh, Justin, hennes lilla beskyddare... Vem skulle beskydda henne när han inte var med?

Alex kunde ta hand om sig själv, det var därför hon inte ville att Justin skulle sticka till Stephanie. Att ignorera var det bästa, tyckte hon. Det var inte kul att tracka ner någon som inte brydde sig. Det Alex inte visste var att hon redan brydde sig för mycket.

Justin hade bestämt bestämt sig för att han fan skulle åka till Stephanie, och han fan skulle ta ett ordentligt snack med henne. Alex blev nästan rädd över hur bestämd han var. Hon hade aldrig sätt honom så där förut. Var det en positiv sak, att han betedde sig så, stod upp för henne? Eller var det bara läskigt, så som Alex såg det?

Alex skulle stanna hemma. Han kunde alltid drömma. Hon skulle med. Om han skulle åka dit, hade hon fan rätt att åka med. Justin borde inte ha utmanat ödet, han visste vem av de två som var envisast. Han fick några minuter senare se sig besegrad – suckande sa han att hon fick väl hänga med då.

 

Alex skulle stanna i bilen. Det var okej. Hon ville ändå inte träffa Stephanie, se hennes äckliga... Nej, det var för tidigt att driva med någonting hon egentligen inte hade. Alex var tvungen att medge att det var svårt att hitta fel på Stephanie. Justin hade ju valt henne för att hon var perfekt.

Alex var osäker på om det var rätt beslut att följa med. Hon satt hopkrupen i bilstolen. Hon tittade ut. Utanför bilens dörrar gick killarna iväg. Stephanies hus. Alex blev plötsligt nervös. Tänk om Stephanie skulle rusa fram till och slå till henne igen? Alex rös av tanke. Hon ryckte till också, precis som att hon redan hade blivit slagen. Smärtan fanns redan inuti Alex. Den fanns alltid där.

 

Liam och Justin var framme vid huset. Det var Liam som ringde på. Det var Liam som lugnt väntade på att dörren skulle öppnas. Det var Liam som höll sina känslor bäst på plats.

Justin. Justin var arg, Alex kunde se det. När hon tittade på hans händer såg hon att de skakade. V-var han nervös? Alex kände plötsligt en våg av... bra. Hon kände sig glad. Hon kände sig inte ensam längre. Det var någon som förstod. Det var någon som kände som hon gjorde.

Så Alex satt och log när Stephanies dörr öppnades. Flickan i ögon hög person klev ut, tittade först förvånat på Liam men log sedan överdrivet stort mot Justin. Alex ryckte till, eller tänkte göra det, men hon hann inte. Bakom Stephanie stod hennes älskade fjortis vänner som knuffade fram flickan till Justin. Alex såg att hon fnittrade. Hon la armarna runt ALEX POJKVÄN. Hon lutade sig närmare ALEX POJKVÄN. Hon, hon... Hon kysste Alex pojkvän. Hon bara kysste honom. Alex kände att tårarna började att komma. Hon var perfekt, bara ännu mer perfekt i Justins armar. Alex tog för givet att han kysste henne tillbaka, hon behövde inte se det också. Hon visste. Det skulle alltid vara de två, aldrig hon och... han. Justin kysste Stephanie.

 

Du är inte värd att leva.

 

Han kysste henne. Alex kippade efter luft. Han kysste henne. Han kysste henne! Alex kunde inte stå här länge. Hon vill springa, men hon mådde för illa. Allting snurrade för mycket. Allting var för fel. Det skulle inte vara så här. Alex hade äntligen fått någonting, någonting bra i sitt liv, och så... Nej, det skulle inte vara så här.

Kanske var det just så det skulle vara. Livet hade lekt med henne – lekt med hennes känslor, lekt med henne. Alex fick se en gnutta av det där alla ville ha, men Alex skulle aldrig få det. Hon var Alexis Jones. Alexis Jones var född att bli ett offer för den mörka, hårda sidan. Det hade alltid varit så. Det skulle alltid vara så. Det fanns inga nej – sätt att säga emot -, det fanns inget snälla – sätt att försöka motbevisa. Ödet var redan bestämt. Nu skulle det utföras.

 

Hjärtat tickade som aldrig förr. Det gjorde ont. Tårarna rann som aldrig förr. Det gjorde ont.

Kroppen skakade, som aldrig förr. Det gjorde ont. Tankarna var värre, värre än någonsin. Det gjorde fruktansvärt ont.

 

Alex gick inte. Alex sprang. Hon skulle bort från allting – bort från Liam, livet, tankarna. Hon skulle bort från Justin. Han hade gått bakom Alex rygg, precis som hon hade gått bakom Stephanies rygg. Hon fick känna på sin egen medicin. Det var inte mer än rättvist. Ändå gjorde det ont. Så jävla ont. Hon hatade Justin. Hon spydde nästan av att bara tänka hans namn. Hon ville inte fälla tårar, inte för honom. Den jävla... Han var inte värd någonting.

 

Det gjorde så ont. Det gjorde ont att gråta. Alex hade sprungit. Hon visste inte hur långt. Hon visste inte om det var tillräckligt. Hade de sätt att hon var borta? Sprang Liam efter henne? Justin hade Alex inte en tanke på. Han skulle aldrig springa efter henne. Han hade... Alex grät. Justin hade den perfekta flickvännen runt sitt lillfinger. Hennes namn bestod av nio bokstäver. Hennes kläder bestod av storlek trettiofyra. Hennes fötter formade i storlek trettiosex kunde lätt tryckas ner i femton centimeters höga klackar. Hon var perfekt. Hon var en sådan Justin ville ha. Man behövde vara perfekt för att någon skulle vilja ha en. Alex var inte perfekt.

 

Hora.

 

En patetiskt, totalt bort lurad fotbollstjej. Alex stod lutad mot trädet, hämtade luft. Snart skulle hon börja springa igen, springa flera kilometer till. Hon skulle bara spy lite först, få ut sig lite av det där fula. Spelade det änns någon roll? Det spelade ingen roll om hon dog ful eller inte. Alla visste redan ändå.

 

Det var bara en tidsfråga. Det hade alltid varit det. Hur länge skulle hon orka? När skulle hon äntligen försvinna? Alla frågade väl sig det. Alla längtade väl. Särskilt Justin. Han brydde sig inte. Han brydde sig inte alls. Alex grät. Han hade lurat henne. Han hade fått henne att känna sig som en idiot. Allting hon hade gjort... Allting han hade gjort, det var bara på låtsas. Hon... Hon var så jävla dum. Hon skulle aldrig, aldrig förlåta sig själv. Men tankarna, skammen, minnena, skulle inte plåga henne, inte länge till.

 

Tillslut stod hon där. Hon hade stått där innan. Det var längesen nu.

Hon hade gått förbi där innan. Hon brukade göra det nästan varje dag. Det var en omväg till fotbollsplanen, men det bar det värt. Fotboll kunde inte lindra smärtan. Ingenting kunde någonsin få Alex att bli bra igen. Det fanns en sak som kunde stoppa allt. Allt och lite till. Alex var beredd att göra den saken.

Hon tittade ut över bron, där hon stod på kanten. Hon tvekade inte, för hon visste. Hon kunde känna, känna att det var... dags, tiden var inne. Tiden var förbi. Alex orkade inte kämpa. Alex orkade inte ta sig igenom fler förändringar. Man kunde inte drömma när det inte fanns tillräckligt med glädje. Hemligheterna blev för svåra att dölja. Minnena blev för sorgliga, för starka. Hemma blev alltid ett ställe som betydde fångenskap. Att hata kärlek, att skämmas över allt det där som aldrig blev bra.

Verkligheten hade kommit ikapp. Linjen mellan sanning och lögn hade blivit för svår, för stor. Val hon gjorde blev alltid fel. Att vinna blev för svårt. Känslorna var för svekfulla. Att förlora... Det skulle inte hända, en sådan dålig sak, men det hände. Alex förlorade mot livet.

 

Äckliga horunge. Gå och dö för fan!

 

Bron stod lika stilla och orörd som innan Alex stått vid sidan av den. Bron var tom, och blek. Utan Alex blev den normal. När Alex hade bestämt sig gjorde hon det. Kylan skulle vara bra. Vattnet skulle vara kallt, det var i början av vintern och snön täckte redan en del av marken. Kanske skulle det gå snabbare, om det var kallt. Kanske skulle det gå lättare.

Bron var ensam. Lika ensam som Alex en gång hade varit, när hon stod där vid bron. Vid sidan av bron fanns det inte någon längre. Den där flickan med det svarta håret och falska leendet, hon fanns inte där mer.

 

Jag är en äcklig horunge. Nu ska jag dö.

 

 


Tack för kommentarerna. Nu är det inte många kapitel kvar...

Underbar - Kapitel 35

 

”Babe, time to wake up.” I vanliga fall fanns det ingenting bättre än att vakna med Justins bredvid sig, att vakna av Justins röst, att vakna till Justins andetag. Denna dag var annorlunda. Klockan var överdrivet tidigt. Det var förvånande att Justins, som var världens sömntuta, var vaken.

Alex ville inte gå upp den morgonen, för hon visste vad som väntade. Hon ville inte möta verkligheten. Hon ville dölja sig från omvärlden. Den enda som skulle vara bra med dagen, det var fotbollsträningen. Fotbollsträningen började klockan sju på kvällen. 12 timmar kvar...

Det fanns inget bra med dagen, förmiddagen, eftermiddagen. Alex skulle tvingas att sitta stilla i en skolbänk. Alex skulle tvinga sig själv att lära sig saker. Skolan. Hur skulle det ens gå? Hon kunde inte träffa Stephanie. Inte nu, inte aldrig. Skolan... Skolan kunde fan gå och ta sig.

 

”How are you?” Justin kollade med två oroliga ögon på flickan. Det var så länge sedan någon hade frågat Alex det. Alla hade bara tagit för givet att det varit bra, eller bara inte har sagt någonting. Alex blev glad över att Justins fråga. Hon fick ett kort stunds impuls – hon ville berätta för Justin. Hon ville berätta allting. Hon ville inte dölja någonting längre.

Självklart gick det inte. Hon visste om sådant här. Alex visste om sådant här. Ingen förstod.

Hon skakade på huvudet, även om hon egentligen menade tvärtom.

”I'm fine.” Hon log. Det där lilla, falska leendet klädde hennes läppar. Justin verkade dock inte se, eller så orkade han inte bry sig. Ibland förstod sig Alex inte på hur han stod ut med henne. Hon var så jobbig, äcklig och... ful.

Justin log och kramade henne sedan mjukt.

”I will miss you today” mumlade han mot hennes hår. Alex hade redan börjat bearbeta bort självmordstankarna, dölja dem. Tankarna skulle ingen få veta om. Hon tänkte dölja dem för alla andra. Ingen förstod ändå.

 

Man dolde saker för att hålla undan sanningen. Det som inte fanns i ens hjärna, fanns inte i verkligheten.

Man dolde inte bara saker för andra, utan även för sig själv. Man dolde det man inte ville veta av, precis som när man blundade för det man inte ville se.

 

Justin skjutsade Alex till skolan. Han gav henne en lång kram och sedan en puss på munnen innan hon, i en förälskad bubbla, fick lämna bilen. När hon kom ut till världen hon inte längre kunde dölja sig själv ifrån, vände hon sig om och vinkade till Justin innan hon gick mot något som såg ut att kunna bli den värsta dagen i Alex liv – en dag utan Justin, allt för många timmar utan Justin. Hur skulle hon klara sig?

 

Jag borde dölja dig från världen. Du är ingen någon vill se.

 

Blickar. Alex hade aldrig känt sig så iakttagen. Folk viskade saker, om henne. Vissa flinade henne, vissa skrattade. Vissa log uppmuntrande. Frågan var om deras leende var äkta, eller om de bara var ute efter någonting, någonting litet vi kallade kändisskap.

Hon gick fram till sitt skåp, hon kände fortfarande blickarna i ryggen. Varför såg människorna inte? Hon var fortfarande samma, gamla, tråkiga, vanliga Alex. Varför såg de inte?

”Hey, gorgeous.” Alex blev rädd för ett ögonblick, faktiskt. Hon orkade inte med flörtande killar. Inte nu, inte aldrig. Sedan kollade hon upp och såg vem det var.

”Liam!” utbrast hon glatt och gav honom en kram. Han skrattade, besvarade kramen och smekte henne sedan över håret. Alex kunde inte direkt medge att blickarna från publiken blev färre när hon kastade sig själv över en kille som inte hette Justin, så var det i alla fall inte sist hon kollade.

De pratade lite om gårdagen, om skolan och sådant tråkigt. Liam fick det ändå att verka vara som världens intressantaste ämne. Alex log. Alex skrattade. Alex var glad. Hon tyckte verkligen om Liam. Han var som det syskon hon aldrig hade fått. Nu visste hon hur det egentligen var att ha en familj.

 

Alex kom precis i tid till matematiken, men upptäckte då självklart att hon hade glömt pennan. Hon behövde jobba. Så frånvarande hon hade varit den senaste tiden, men allt det här med Justin och Stephanie, låg hon säkert redan flera kapitel efter.

Hon fick gå tillbaka till det där dumma skåpet och hämta den näst intill avskyvärda pennan. Dumma penna. Varför kunde hon inte bara ha kommit ihåg den?

Alex kom inte långt, inte tillräckligt många meter bort, för att slippa se de där ögonen, det där ansiktet. Stephanie. Hennes hår var vackrare än vanligt. Hela hon var mer organiserad liksom. Hade hon gjort det här, klätt upp sig på ett speciellt sätt, på grund av en anledning?

Stephanie stod och skrattade med några andra tjejer. Fjortisar. Var det inte Stephanie som brukade avsky dem?

Hon skrattade falsk. Alex kunde känna igen sådana leenden, sådana falska uttryck. Man gjorde saker utav en anledning. Om man gjorde det motsatta ifrån det man kände ville man dölja någonting. Allting handlade om att dölja. Ju lyckligare du såg ut att vara, desto mer skulle du krossa din fiende. Alex var inte krossad. Hon tänkte inte spela detta spelet, spelet hon redan kunde. Hon visste hur man van, men hon hade redan förlorat. Kanske handlade det om styrka, kanske inte. Alex ville inte spela mot en vän, en vän hon hade sårat. Alex tänkte lämna Stephanie ifred.

 

Alla såg olika på allting. Man såg saker från olika perspektiv. Alex hade bestämt sig att inte göra en sak Stephanie hade bestämt sig för att göra. Det skulle aldrig sluta bra då.

”Where do you have your beaver?” Det var inte Stephanie som hade talat. Det var någon utav de andra tjejerna. Hon flinade elakt mot Alex. Alex kollade inte ens på henne, eller jo, Alex kollade, men Alex såg henne inte. Det var som att i Alex värld exciterade inte ens den där tjejen.

Alex förstod inte hur Stephanie kunde gå med på att de kallade hennes förra pojkvän för bäver. Brydde sig verkligen Stephanie inte om Justins mer? Känslor försvann inte över några dagar. Om Stephanie inte brydde sig om Justins mer, varför var hon tvungen att vara så taskig mot Alex för?

Alex svarade inte. Vad skulle hon säga? Tjejen tog ett hotfullt steg framåt. Alex blev inte ens skakig. Hon visste att hon var mycket starkare än den där andra tjejen – både mentalt och fysiskt. Alex egna tankar kunde inte knäcka henne, för hon hade lärt sig att handskas med dem. Ingen kunde brotta ner Alex, för hon var tusen gånger starkare än när de försökte förra gången.

Tjejen suckade. Hon gav upp. Alex hade slagit henne genom att bara titta på henne.

När tjejen såg att Alex ansiktsuttryck hade mildrats lite, snäste hon snabbt:

”Don't even try thinking of that you getting away.” Alex sa ingenting. Hon försökte ta in orden. Vad menade hon?

Tjejen vände sig om. Det friserade, ljusa håret svepte med i hennes takt när hon gick iväg åt motsatta håll tillsammans med sina lika lättklädda kompisar. Alla fem vickade överdrivet mycket på rumporna. Deras steg från de decimeter, höga stilrena klackskorna ekade i den annars tysta korridoren. Alex drog för första gången efter andan på flera minuter. Det kändes bra. Det kändes skönt. Luft. Alex kände sig levande, hon som nyss hade lekt med döden.

 

Alex pustade ut när hon såg att gänget var på väg bort ifrån henne. Alex hade klarat sig undan elaka kommentarer. Blickar kunde hon handskas med, för de var inte lika lätta att memorera.

När Alex trodde, hoppades, slappnade av, det var då de slog till.

”Whore.” Ordet ropade precis innan de öppnade dörren. Tjejerna försvann fnittrande därifrån. Alex var förstörd.

 

Det fanns bara ett ställe man kunde rymma till i sådana här lägen. Det fanns ingen som förstod, ingen förutom en själv.

Alex glömde den där dumma matte-lektionen. Hon glömde den med flit. Hon sprang in på toaletten, försäkrade sig först om att det hon var ensam därinne. Det var hon. Hon slet upp ena dörren och stängde samt låste snabbt efter sig. Ensam.

 

Hon grät. Hon hade försökt att först hålla tillbaka det, men det gick inte. Tårarna tog aldrig slut. Hur mycket man än torkade undan kom alltid det ändå fler. Alex var rädd att någon skulle komma, att någon skulle höra, att någon skulle se. Hon försökte vara tyst. Det funkade ganska bra efter ett tag. Hon bet sig hårt i läppen. Hon tänkte på allting som hade gått fel. Allting skulle ha varit så annorlunda nu, egentligen. Stephanie hade varit där. Hon skulle ha tröstat Alex. Alex skulle inte ha varit ensam. Nu var Alex ensam. Nu hade Alex fel tankar i sitt lilla huvud.

 

Jävla slampa.

 

Hon gick ut. Det skulle hon inte ha gjort. Hennes ögon såg okej ut, men han såg ändå.

”Alexis...” Liam kollade orolig på henne. Han var ledsen. Han ville hjälpa. Alex försökte le, kanske lyckades hon. Hon ville visa att hon var okej. Hon ville visa att hon var levande. Alla grät – han hade berättat det. Det var okej att vara ledsen.

Han undrade vad som hade hänt. Alex visste att hon var tvungen att berätta. Det kändes inte så hemskt, det kändes ganska skönt faktiskt. Hon ville inte ha alla tankar och känslor i sin kropp längre. Alex ville att de skulle försvinna. När hon berättade om dem blev det bättre - Alex mådde bättre. Hon hade nog inte mått så här bra på väldigt länge.

”What did she said?” Alex berättade inte om vad hon hade sagt, innan hon lämnat Alex ensam i korridoren. Liam ville veta. Liam var envis. Alex skakade på huvudet. Hon tittade ner i marken, ryckte på axlarna. Hon tittade framåt, försäkrade sig om att hon var ensam. Kunde hon berätta? Hon ville inte. Det kändes som att det blev mindre dolt om hon berättade. Alex ville inte att någon skulle veta, för hon visste att det där ordet, de fem bokstäverna, var så sanna. Det var bara sanningen.

”Talk to me, please, I can help you.” Han kunde hjälpa henne. Frågan var, ville hon verkligen ha hans hjälp?

 

Han fick inte säga till Stephanie. Alex visste inte om han tänkte göra det ändå. Han var så arg att hon blev rädd. Han slog i väggen. Hon nästan kastade sig bakåt. Hon mötte hans blick. Hennes blick sa ingenting annat än 'hjälp'. Han lugnade sig, försökte förklara. Alex förstod redan. Hon var också arg, i början. Man vande sig efter ett tag. Den typ av kommentar hade Alex råkat ut för innan. Den typen av kommentar fanns det ingen som kunde stoppa. Ändå, varje gång den kom gjorde det lika ont ändå.

 

”Why can't I talk to her?” Alex skakade på huvudet. Hon var lite rädd. Kanske var hon mest rädd för Stephanie. Vem visste vad den tjejen och hennes nya, bästa vänner var kapabla till!?

”Please...” Hon snyftade. Hon var ledsen. Mest ledsen var hon över att Liam behövde se det här.

Liam torkade hennes tårar. Han kramade henne. Hans kramar tröstade inte lika bra som Justins, men de var minst lika beskyddande. Alex visste att Liam skulle aldrig svika henne. Egentligen kunde hon inte veta sådant. Egentligen kunde hon inte tro på sig själv, eller på honom. Tänk om det hände någonting, någonting liknande det som hade hänt med Stephanie. Skulle han verkligen finnas där då? På rätt sida? Han kanske var på rätt sida, och det var Alex som var på fel.

”She needs to understand.” Liam var lugnare nu. Han pratade med en mjuk röst. Alex blev lugn av den, men smärtan fanns kvar ändå.

Alex skakade på huvudet.

”Just promies, don't talk to her.” Tillslut nickade Liam, efter att osäkert ha kollat på Alex. Alex var bestämd – och då fanns det inget eller ingenting som kunde ändra hennes beslut. Alex var ändå orolig. När Liam lovade någonting sa han det. Nu sa han ingenting.

 

Alex gick ensam över skolgården. Hon var trött. Det regnade och Justin skulle inte vara där förrän om... 20 minuter. Alex suckade och stoppade ner sig mobil i fickan. Hon hade sina favoritjeans på sig. Det var inte ofta hon använde jeans. Det var ganska otroligt att hon hade några favoriter. Hon var mer mjukis-byxor-tjejen - en typisk pojkflicka. Det gjorde ingenting att folk sa så bakom hennes rygg. Det var inte så att hon inte hade hört det förut. Det var inte så att hon inte visste, hur hon såg ut. Man gjorde val i livet. Detta var ett val Alex hade gjort.

 

Den där dagen vid skolgården skulle Alex aldrig glömma. Det var ingen annan där för de hade redan gått hem, de hade inte tvingats till att ha extra matte efter skolan. Matten var okej, men Alex orkade inte. Huvudet värkte redan. Magen ropade efter mat, näring den inte skulle få. Alex... Alex längta hem till en varm säng, dölja dagens händelser. Det var någon annan som ville någonting annat.

Flinande, elaka leende. Att de aldrig fick nog. De gick i samlad trupp fram till Alex. Alex var imponerad över hur de kunde gå i sådana där höga klackar. Kunde de verkligen springa i dem? Hade Alex en fördel där?

Alex hann inte tänka på ett utväg, för de fem tjejerna hade plötsligt omringat henne, puttat ner henne på marken. Alex visste inte för ett ögonblick om hon skulle överleva.

 

Hora.

 

Hjärtat pumpade och huvudet värkte. Orden värkte. Hjärtat sved. Alex grät nästan, tårarna var inte långt ifrån. Hon hörde orden, hon kände orden – hur de slog henne på kinden, om och om igen. Hon kände händerna, hon kände slagen. Handen, foten, benet, armen. Alex mådde illa. Hon snurrades runt. Allting var dimmigt, fastän att hon blundade. Hennes ögonlock var hårt stänga, det gjorde nästan ont. Kroppen kunde bara känna en smärta samtidigt. Det fanns så många andra ställen att känna rädsla på. Alex orkade inte, men hon hade inget val. Några mer sparkar i magen, några mer på knäet som säkert snart skulle gå av. Tillslut bara slutade allting. Alex ville inte öppna ögonen, hon ville inte hoppas på att det var sant. Tjejerna var på väg bort därifrån. Stephanie... Alex ville aldrig mer se henne i ögonen. Tjejerna kastade ordet efter henne, om och om igen. De bara sa det utan att egentligen förstå, förstå vad det var ordet krossade.

 

Justin fick ingenting veta. Ingen skulle få veta. Alex hade förlorat. Hon gillade det inte. Hon bet i det sura äpplet, och gick även fast kroppen snart inte skulle orka mer. Justin kom tillslut. Justin fick ingenting veta. Han visste inte hur ont det gjorde när han kramade henne, när han tog på henne. Alex kunde inte le, men hon gjorde det ändå.

Bäst att låtsas att allting var okej.

Detta var bara början på en ny verklighet.

 

Livet var hemskt. Livet var en dold dröm. Ibland hoppades man i alla fall det, för då kanske dolda dörrar skulle få förbli just dolda.

 

Precis innan Alex kände att sömnen skulle ta över, hörde hon Justins röst. Det hade varit helt tyst tidigare, så därför reagerade hon ganska direkt på hans röst.

”Justin.” Det blev inte tyst efter han. Antingen stod han så pass nära, eller också hade han så hög volym på, för Alex hörde vem den andra personen var, och vad personen sa.

”Justin, I'm worried about Alexis.”

Underbar - Kapitel 34

 

Han svarade. Varför i helvete svarade man någon som man inte brydde sig om? Justin brydde sig om Stephanie. Varför skulle han inte bry sig om henne? Hon var vacker, snäll, fin, underbar och perfekt liksom. Hon hade allt alla ville ha, eller alla ville att man skulle ha. Hon var så-

”Alex?” Det var Liam. Alex hade varit så uppmärksam med att titta efter Justin att hon hade glömt var hon var, och varför hon var här.

Flickan snodde enkelt runt och log mot honom.

”I'm coming!” Hon försökte hålla humöret uppe men hon visste inte om det gick så bra. Liam log i alla fall uppmuntrande mot henne.

 

Det var en obeskrivligt härlig känsla som flög igenom Alex kropp när hon sprang på planen. Hon log, både kropp och språkmässigt. Bollen låg perfekt vid hennes fötter. Ingen kunde stoppa henne. Hon kunde dribbla bort alla och sedan var det enkelt bara målvakten kvar. Målvakten var denna gång Liam. Han var inte målvakt i vanliga fall, ingen av hans kompisar heller, men någon behövde vara målvakt när man spelade match. Alex skött, men misslyckades med att göra mål. Det gjorde ingenting, hon hade roligt ändå.

Liam log trumierat mot Alex när han med bollen i handen kom fram till henne.

”Nice shoot!” Alex fick sedan möttes av ännu fler kommentarer, alla var lika snälla. Hon log tacksamt tillbaka.

”So, should we play or should be just stay here?”Alex flinade åt Liams fråga och ryckte bollen ifrån hans hand innan han hann säga ett knyst.

”Play, of coure!” ropade hon, slängde iväg och sprang sedan efter den.

Fotboll... tänkte hon. Jag älskar fotboll.

 

Är jag tillräckligt bra för att få leva?

 

Efter yttligare några skott stod de tillslut stilla på planen igen. När Alex började undra vart Justin hade tagit vägen, dök han upp. Liam hade sin arm runt Alex axlar samtidigt som han prata med killarna och vilken statergi man kunde använda för att stoppa Alexis anfall. När Liam såg att Justin kom tog han bort sin arm. Alex kollade på honom, lite förvånad. Hon förstod inte.

”He seems to be very overprotective” försvarade han sig med och log. Alex tog in hans ord. Överbeskyddande? Var Justin verkligen det? Alex hade inte märkt det, men vad var det man sa? Man blev blind av kärlek.

Justin kollade lite underligt på Liam, sedan log han mot Alex. Alex blev genast orolig. Var det nu han skulle ta henne åt sidan och säga att han ångrade sig och sedan gå tillbaka till Stephanie? I så fall ville Alex inte höra det. Hon hade redan hört det tusen gånger, i sina tankar. Hon var så rädd. Hon var rädd att det skulle göra ondare än vad hon förväntade sig, och det hon förväntade sig var hjärtekrossande.

Justin sa ingenting. Alex andades ut, för tillfället. Hon ville inte ta ut någonting i förväg.

”Aren't you that Bieber-boy?” frågade plötsligt en av Liams vänner. Alex kände inte igen honom så bra att hon kunde säga vad han hette. Hon hade bara sett honom i skolan någon gång, eller några gånger.

”Yeah...?” svarade Justin tveksamt. Han kanske var rädd att de skulle attackera honom. Alex log åt hennes fåniga tankar. Justin Bieber? Rädd? Skulle inte tro det.

”What are you doing here? I thought you were into girl-sport?” Justins ögon blixtrade till och Alex leende försvann. Vad skulle det där han sa betyda egentligen?

”What du you mean?” frågade Justin, lite tveksam, precis som att han inte ville veta svaret, med en min som inte uttryckte någonting.

”You sing – it's a girl thing.” Att Justin blev arg var bara förnamnet.

”Excause me?” utbrast han upprört. Alex bet sig i läppen. Åh, nej...

”Wow, take it easy!” Killen som hoppat på, inte bokstavligen, Justin verkade bli lite tveksam.

”I'm just kidding, man.” Justin såg inte särskilt road ut.

”Sorry!” Killen höll upp händerna i en oskyldig gest.

”Is it cool?” frågade han och höll fram handen. Efter en liten stund av en obekväm tystnad, kalla, förväntansfulla blickar, räckte Justin fram handen och skakade killens hand.

”It's cool.” Sedan började de spela igen, denna gången med Justin vid Alex sida.

 

Är jag tillräckligt bra för Justin?

 

Hon visste att de var tvungna att gå dit, men hon ville inte. Hem till Justin. Alex var rädd. Hon hade redan blivit utskälld tillräckligt.

Justin höll hårt i hennes hand, kramade den då och då. Han sa ingenting. Alex ville att han skulle säga någonting, så att hon slapp sina tankar. Han sa ingenting. Själv kom hon inte på någonting att samtala om. Kanske kunde hon fråga honom om allting som hade med kändislivet att göra, men den frågade kanske han tyckte redan var uttjatad. Alex undrade så mycket, om honom, om hans liv, men hon hade aldrig mod nog att faktiskt fråga.

Alex undrade varför de gick hand i hand. Det kunde hon inte heller fråga. Han skulle säkert tolka det fel och bli arg. Det var inte så att Alex inte tyckte om hennes hand i hans – för hon tyckte verkligen att det var världens mysigaste känsla -, det var det att hon var orolig. Tänk om någon fick veta om henne. Hon var med Justin. Vad skulle hända? Vilken rubrik skulle tidningen använda? Alex var rädd att bli hatad. Hon ville ju bara vara perfekt.

 

Pattie mötte upp de när de kom. Hon såg inte glad ut. Det såg ut som att hon tänkte säga någonting, så Alex kollade ner i marken, försökte försvinna, förberedde sig på det värsta. Hon sa ingenting. När Alex tittade upp såg hon Justins blick. Den var sur. Alex log i smyg. Han hade fått sin mamma att, ursäkta ordvalet, hålla käften. Han stod upp för Alex. Alex blev så rörd att hon nästan började att gråta. Ingen hade någonsin ställt upp för henne. Ingen. Aldrig. Det var så speciellt. Då skulle så klart Pattie öppna munnen.

”Justin, you and I – the kitchen.” Hon sa orden strängt. Alex blev lite rädd igen.

Pattie stirrade på Alex, fortfarande strängt, kanske lite surt också, och sa:

”Alone.”

 

Medan de pratade, som de verkade, tänkte Alex inte sitt i Justins rum och vara överdrivet nervös. Hon orkade inte med sådant. Inte nu, inte aldrig. Alex kom på att hon behövde göra en sak, en sak hon inte hade gjort på allt för lång tid.

Medan de pratade i köket smet hon in på toaletten, satte på fläkten och svepte med blicken över rummet.

 

Pattie hade inte sagt någonting mer om att Alex inte fick stanna, så Alex lutade sig tryggt tillbaka i Justins famn. De satt i något slags vardagsrum och tittade på tv – Alex i Justins famn. Alex log när hon tänkte på hur fin han var, precis som att han hade läst hennes tankar pussade han henne på huvudet.

”I love you” viskade han i hennes öra. Alex kunde inte vara gladare. Kanske fanns glädje, kärlek och lycka ändå. Kanske kunde hon få uppleva de sakerna någon gång.

 

Är jag tillräckligt fin för Justin?

 

När de mysiga stunden hade lagt på sin några minuter kurrade Alex mage. Justin log stort mot henne, reste sig upp och tog hennes hand.

”Come” mumlade han och så gick de hand i hand ner till köket. Det hade inte gått många sekunder förrän det ringde på dörren.

”Wait here” sa Justin till Alex och lämnade henne sedan ensam i köket. Alex var lite rädd över att Pattie skulle komma och skälla ut henne om hon gjorde någonting fel, så hon bara stod där tyst och väntade. Plötsligt hörde hon en röst som hon kände igen.

Hi.”

Alex snabbade sig ut till hallen, men höll sig fortfarande i bakgrunden. När hon såg vem det var som stod i dörröppningen blev hon rädd. Mamma. Mamma? Vad gjorde hon här? Hur hade hon hittat hit?

Alex stannade en bit ifrån, men med lagom bra avstånd för att kunna höra vad de sa.

”Is Alexis here?” Alex stod bakom Pattie, så hennes mamma såg inte henne. Alex kunde höra att hon var arg. Det var Pattie som hade öppnat dörren, Justin stod en bit ifrån. När han såg Alex tittade han först oroligt på henne, men gjorde ingenting. Alex antog att han inte ville växa hennes mammas uppmärksamhet.

Det såg ut som att Pattie tänkte nicka, hon var väl bara glad om hon äntligen skulle bli av med fuljäveln Alexis Jones, men Justin hann stoppa henne.

”No, she isn't.”

Sedan blev det tyst. Det var tyst enda fram till att mamman insåg en sak – hon hade mött Justin tidigare.

”I know she is here with you!” Hon var arg. Hon skrek nästan. Alex kunde se, från bakgrunden, att Justin ryggade undan lite. Alex visste hur det var. För henne var det så varje dag.

”Bring that fucking whore to me!” Mamman tänkte precis gå in, men då ställde sig Pattie i vägen.

”What did you say?” Alex tittade storögd på Pattie. V-vad sa hon? V-vad gjorde hon? F-försvarande hon Alex?

Mamman blev inte direkt lugnare av att någon sa emot henne.

”You heard me, bitch. Alex is mine. Bring that fucking whore to me!”

Plötsligt var dörren stängd, och både Alex mamma och Pattie stod utanför. Justin och Alex var ensamma i huset, för någon minut. Alex kunde inte röra sig, hon var som förlamad. Justin däremot... Alex kände hans blickar. Hans ord bara vilade i luften, hans fina ord. Han hann inte säga orden förrän dörren öppnades igen. Alex blev genast rädd över att bli utkastad, men istället skedde någonting hon aldrig trodde skulle ske. P-Pattie kramade henne.

 

Det var i tystnad de åt smörgåsar och drack te. Alla var lagom skakiga av händelsen. Alex kände blickar från alla olika möjliga håll. Alex tittade ner i bordet. Hon var generad, över sin mamma. Nu visste de, nu visste Pattie. Justin visste redan innan, men kanske inte så mycket.

”We have to talk to the police.” Alex blev genast rädd. Nej, det behövde inte. Det var inget farligt. Alex levde ju, inte sant!?

Egentligen var det så att Alex var rädd för att bli ensam. Hennes mamma var, trots allt, den enda fasta punkt Alex hade kvar.

”No, please, don't!” Pattie nickade långsamt. Hon visste inte vad Alex hade gått igenom, men det verkade som att hon försökte att förstå.

Någon som dock inte verkade förstå var Justin.

”Alex.” Han tittade på henne med en stadig, bestämd blick. Alex visste redan vad han skulle säga, men hon ville inte höra det. Han skulle inte förstå hennes känslor för han var inte hon. Han levde i en helt annan värld, han hade levt i en helt annan värld. Han skulle inte förstå.

”No.” Alex skakade på huvudet och reste sig upp. Hon tänkte lämna bordet, hon tänkte lämna köket. För en sekund funderade hon på att till och med lämna huset. Det kanske skulle finnas någon utanför som skulle förstå, men hon hann aldrig genomföra den tanken. Pattie hade också rest sig upp. Hon hade följt efter Alex.

”Alexis, I just want to say sorry for that I've been so hard on you. You're a really nice girl. You don't deserve to be handle like that. If you want can you stay here, as long as you want.”

 

På kvällen låg de och pratade – Alex i Justins famn. Alex var lite ledsen, hon tänkte på det hennes mamma hade sagt. Alex borde inte bry sig, för hon visste egentligen redan om att hon var en äcklig, liten hora. Dock gjorde orden henne så ledsen. Varför kunde hon inte få vara lycklig utan att hennes mamma skulle komma och förstöra allt?

”Justin.”

Han mumlade. Det lät nästan som att han sov.

”Am I pretty?”

Justin ryckte till bakom Alexis.

”Are you kidding me?”

Alex ryckte till av det han sa. Hon blev väldigt ledsen. Han behövde väl inte uttrycka sig så? Han kunde väl bara ha sagt nej!?

Hon var på väg att dra sig ur hans grepp, men han drog henne tillbaka.

”You're not pretty.” Det var väl det hon visste.

”You're the prettiest, the hotest, the kindnest, the most awesome, the sexiest... do I need to say more?”

Alex visste inte vad hon skulle göra. Hon bara låg där och log.

”But am I pretty enough for you?”

”Enough?” Alex nickade på huvudet, fortfarande lite skärrad, och mycket förväntansfull över svaret.

”Alexis Jones, it doesn't matter who you are or how you are. You are always enough.”

 

Innan Alex somnade hann Jusitn inflika med en replik som fick henne att känna sig tryggare än någonting annat.

”Everything is going to be fine” viskade Justin i Alex öra innan han slöt ögonen. Han kramade hårt om flickan, inte så där hårt så att det gjorde ont, utan så där perfekt hårt. Han var så perfekt.

Alex memorerade hans ord, och det kändes som att hon började att tro på dem. Det kände som att det för första gången i hennes liv skulle bli... bra. Kanske...

 

Hora.


Denna veckan har varit grymt bra! Längtar redan till nästa<3 

Jag är så glad just nu :) Skrivningen har också gått toppen, en halv sida varje dag som planerat. 

Underbar - Kapitel 33

 

Alex hängde med Justin enda in på nästa dag. Istället för att stanna kvar hemma hos henne, där hon kände sig så obekväm att det knappt gick att beskriva, smög de ut därifrån. Hand i hand gick de ner för den gemensamma trappan alla som bodde i lägenheterna i det hyreshuset använde. Det var tyst. De var tysta. Alex kunde höra Justins andetag. Hennes egna andetag kunde ingen höra. Det var nästan som att hon inte andades alls.

Att slippa den där flåsande känslan när man gick upp eller ner för trappor, var bara en av alla tusentals bra saker med att ha bra kondition. Bra kondition fick man om man idrottade – till exempel spelade fotboll. Åh, Alex saknade fotbollen. Flickan blev nästan förvånad över sin tanke. Det var så länge sedan... Hon ville springa, hon ville röra vid bollen. En boll – Alexis Jones bästa vän.

 

Att gömma sig från verkligheten var Alex expert på. Frågan var hur länge det skulle fungera. Hon ville gärna fortsätta som förut, men allting hade redan ändrats. Hur skulle hon anpassa sig? Hur kunde hon anpassa sig? Ville hon anpassa sig? Det var läskigt att se verkligheten med klara ögon. Det var läskigt att förstå. Alex var rädd för att hon skulle välja fel val. Allting man valde, allting man gjorde, gav konsekvenser. Var det ett bevis på att allting som skedde hände med en mening, ett syfte?

 

Varför i helvete ska du vara verklig för?

 

Justin log mot Alex, där där de gick sida vid sida, när Alex kollade upp på honom. Hon log tillbaka. Allting kände så härligt, fridfullt liksom. Alex mage pirrade. Hon var obegripligt kär och hon hade förstått det nu. Hon ville gärna kasta sig över Justin och säga till honom en miljon trehundra åttionio gånger att hon älskade honom.

Dock kom verkligheten ikapp. Hon var rädd för att bli sårad, och ensam igen. Tänk om han inte kände likadant... När Alex sneglade upp mot honom såg han tänkande ut. Vad tänkte han på? Stephanie? Hur han skulle ta avsked av Alex utav att hon skulle bli ledsen? Det fanns inget enkelt sätt att säga farväl till någon som behövde en mer än någonting annat.

 

Alex trodde att hon skulle spricka när de kommit innanför Justins hotellrum och i mörkret stod och tittade på varandra. Flickan vad så fylld av känslor. Rummet var så fyllt av spänning. Justin tog första steget. Han la sin arm om hennes midja och kysste henne mjukt. I början var det mjukt och harmoniskt, sedan blev kyssarna mer intensiva. Alex ville ha mer. Det såg ut som att Justin också ville ha mer. De styrde stegen mot Justins sovrum, men kom aldrig så långt. Justin tryckte, mjukt och försiktigt, upp Alex mot väggen. Alex typ dog. Hennes ben kändes som gelé och hennes hjärta tickade snabbare än världens största bomb. Hon blundade, hon njöt. Hon ville aldrig att detta ögonblicket skulle ta slut. Lagom till att hon lyfte sina händer och skulle börja smeka hans nacke, öppnades lägenhetens dörr.

”Justin! Darling, where are you?”

Justin tittade förskräckt på Alex, men det var redan för sent. När de, Alex och Justin, tittade åt höger var Justins mamma redan där. Hon glodde på de. Alex trodde aldrig att hon ena stunden kunde vara så glad, obekrivligt kär, till att sedan känna sig så till åtlöje. Justins mamma stirrade på Justins hand som var innanför Alex tröja. Justin drog snabbt åt sig handen och harklade sig. Han lät nervös. Att han lät nervös gjorde inte speciellt Alex mindre nervös.

”We need to talk” muttrade Justins mamma surt och glodde på dem. Fan också.

 

Alex kände sig riktigt ordentligt obekväm när hon satt vid köksbordet och kände Justins mammas blickar på sig. Det hjälpte inte att Justin kramade hennes hand, log lugnande mot henne eller viskade snälla, fina ord till henne. Alex hade på känn att samtalet skulle sluta dåligt, och när hon kände det slutade det alltid så. Varje gång.

”So... Alex” började Pattie. Alex tittade upp, motvilligt, men hon sa ingenting. Hon kände hur Justins spände sig bredvid henne. Kanske var han mer nervös än vad han hade visat.

”You like Justin very much, don't you?” Alex nickade tveksamt. Hon var osäker på vart Pattie ville komma.

”You have to understand one thing.”

”Mom.” Alex vände sig mot Justin. Hon var förvånad. Visste han vart hon skulle säga? Hade han varit med om det här förut? Alex visste inte om Stephanie hade träffat Justins mamma, Justins familj. Tänk om Stephanie var mer omtyckt hos Pattie än vad Alex var. Alex var inte omtyckt alls, det syntes lång väg. Varför skulle Pattie inte tycka om Stephanie? Alla tyckte om Stephanie. Justin tyckte om henne, alla på skolan tyckte om henne, Alex tyckte om henne...

”No, Justin. Alexis needs to know the truth.” Alex reagerar på hennes namn. Om Pattie hade sagt Alex skulle Alex troligen inte ha reagerat på samma sätt, inte reagerat lika starkt. Det var alltid lika förvånade när någon sa Alexis till henne. Det var alltid lika förvånande när någon pratade med henne över huvudtaget, faktiskt.

”You seems to be a... nice girl.” Alex förstod att det var svårt att beskriva henne, utan att såra henne. Det fanns ingenting bra med Alex, så enkelt var det.

”But you are just normal.” N-normal? Alex var inte normal, inte på långa vägar. Stephanie var normal. Alex var så långt ifrån Stephanie man kunde komma. Justin var normal. Snälla, trevliga, smala människor var normala. Alex var en tjock, äcklig hora.

”Justin... he...” Pattie avbröt sig själv.

”Justin is not normal. He's life isn't normal and-”

”Stop.” Justin avbröt sin mamma. Alex såg att han tittade på henne med sammanbitna tänder. Han var arg. Själv satt Alex och tittade ner i sitt knä.

Pattie suckade.

”Alexis, I don't want to see you here anymore. I think it's time for you to go.” Alex nickade långsamt och ställde sig upp på darrande ben. Om det inte varit så att hennes ben knappt kunde röra på sig, på grund av nervositet, hade Alex sprungit därifrån.

”No, Alexis, wait.” Alex väntade inte. Alex stannade inte. Hon var sårad och hon var ledsen. Hon behövde få vara ifred.

Hon ökade takten för att snabbare hinna till dörren, för att snabbare hinna därifrån.

”Alexis!” Han var långt bort. Han hade inte gått efter, men Alex kunde nästan känna att han försökte. Om hon inte hade tänkt så mycket på det Pattie sagt, hade Alex lett.

”What the heck are you doing?” hörde Alex Justins röst säga innan hon stängde ytterdörren bakom sig. Ensam.

 

Hora.

 

Verkligheten kom ikapp just när man trodde att allting skulle ordna sig. Det skulle aldrig ordna sig. Det skulle aldrig bli bra. Alex liv... Hela hon skulle alltid vara fel, skulle alltid vara i vägen. Det var bara så. Livet hade skrivit sin sida om Alex. Sidan hade blivit bränd och Alex likaså. Vad spelade det för roll vad som hände henne, vart hon tog vägen? Hon skulle ju ändå bara dö.

 

”Alexis!” Flickan hade inte kommit långt när hon hörde rösten bakom sig. Hon stannade inte fastän att hon ville. Hon hade fått klart för sig att han inte var hennes längre.

Justin kom upp vid hennes sida. Han vred på henne så att de stod med ansiktena mot varandra. Alex stirrade rakt framåt – på Justins bröstkorg. Den gick upp och ner, väldigt snabbt. Han hade sprungit.

”Please, don't be mad.” Alex snyftade. Hon var inte arg. Hon var ledsen.

”Come.” Han drog in henne i sin famn och kramade henne hårt. Hon grät en stund mot hans axel. Hon kände sig för första gången trygg när hon var som svagast. Han smekte henne över håret och viskade massa fina ord i hennes öra som fick henne att rysa.

”I love you. No one can ever change that.”

”But your mom” avbröt Alex. Hon snyftade till igen och försökte tappert få tårarna att sluta rinna. Justin log mot Alex, även om man såg ledsen ut, och torkade bort hennes tårar han med.

”My mom is stupid.”

Alex visste inte vad hon skulle säga. Hon lät Justin fortsätta att prata.

”I am 18 years. My mom can't do my decisions for me. I have to do them by my self. I might take the wrong way on the way-” Alex förstod att han menade Stephanie, så hon log lite.

”-But it's totally worth it when you find what you are looking for. No, when you find something a thousand times better than you even knew existed.” Alex kunde inte vara ledsen längre, inte när han sa så där. Hon tänkte luta sig framåt och kyssa honom, men hann höll tillbaka henne, flinade smått. Alex log roat när hon såg att han hade fler ord på tungan.

”My mom just trying to do the best for me, she doesn't want me to do something I regret. Then she wanted me to do what matters most to me - the music. The problem is just that you came. The music don't mean the most to me anymore. You mean the most to me.”

Innan han han säga någonting mer underbart och skärmande perfekt, tryckte en lycklig Alex sina läppar mot hans.

 

De kunde bara inte gå tillbaka till honom, inte nu. Det fanns någonting som Alex saknade att göra. Det fanns någonting som Alex skulle dö av om hon inte gjorde det snart. Alex ville träffa fotbollen perfekt så att bågen till mål blev så fantastiskt bra att den gick rakt i krysset. Alex ville springa, hon ville springa snabbare än sin motståndare och verkligen känna hur bra hon var. Alex ville göra det tillsammans med den hon älskade mest – Justin.

 

När de kom till fotbollsplanen såg de att de inte var ensamma. Alex tittade upp mot fotbollskillarna och märkte ganska snabbt Liam som tittade på dem. Ljust hår, gröna ögon. Japp, det var han. Hon log stort när hon såg att det var han och besvarade hans vinkning. Alex drog med sig Justin fram till Liam.

”Hi!” sa Liam, log lika stort som Alex och gav henne en kram. Alex besvarade glatt kramen.

”Hey, how are you?”

”Good, very good when you are here!” Alex fnittrade, inte ett sådant där tjejigt fnitter, utan ett 'åh-vad-glad-jag-blir' fnitter.

När Alex vände sig mot Justin såg hon ilskan i hans ögon. Hans blick var riktad mot Liam. Åh, nej, hoppas bara att han inte tolka allting fel.

”Hi!” Liam vände sig mot Justin och gjorde ett handslag med honom... eller någonting sådant. Alex var inte så bra på sådana där killsaker...

”Are you here do play succer agains the master?” Han nickade mot Alex och Alex skrattade förtjust. Justin muttrade någonting. Han var sur. Liams leende började dö ut, men han försökte verkligen hålla samtalet uppe.

”Okey...”

”Oh, by the way-” Liam vände sig mot Alex igen.

”-Congratulations!”

Alex skrattade oförstående.

”For what?”

Liam nickade mot Justin.

”You know, do you remember that evening on the bench?”

Alex var osäker på om hon ville prata om det här ämnet.

”You told me about this guy you liked.” Alex nickade tveksamt men fortsatte att titta ner i marken. Hon vågade inte möta Justins blick. Gud vad pinsamt om han fattade.

”It's seems like he likes you too.” Liam log. I nästa sekund kände Alex Justins mjuka läppar möta hennes kind. Hon slöt ögon och njöt. I bakgrunden hörde hon Liam skratta, nervöst. Skrattade han verkligen nervöst, eller inbillade hon sig bara?

När Alex öppnade ögonen igen tittade hon rakt in i Justins och log när han sa:

”Come on, let's kill some succer.”

 

Varför kan du inte vara som alla andra, om du nu tvunget ska leva? Va? Svara, horjävel, svara.

 

Alex kom på att hon inte var ensam längre. Alex kom på att hon inte hade en bästa vän. Visst var bollar underbara, för de svek henne aldrig, men bollar kunde hon inte kyssa. Det fanns någon mer i Alex närhet som flickan uppskattade mer än någonting annat. Hon tittade på honom just precis då. Hon tittade på honom och log, för hon var lycklig, för det var verkligt. Detta var verkligt, så verkligt det kunde bli. Plötsligt ringde Justin mobil – Alex visste att det var hans då hon hade full koll på hans ringsignal – och plötsligt önskade Alex inte att detta var verkligheten längre. På Justins mobilskärm hann Alex tyda namnet Stephanie innan Justin tryckte på svara. 


Tack för kommentarerna!<3 Jag ska sommarjobba tre veckor framöver men hoppas hålla uppdatering på samma nivå som innan. Hoppas att ni har ett bra sommarlov! (:

 

Underbar - Kapitel 32

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=koUpqQRkJis

 

Alex vaknade, precis som hon gjorde alla andra dagar. Skillnaden mellan denna och alla andra dagar var dock stor. Trots att hon vaknade upp precis som vanligt, trots att det var tyst i huset precis som vanligt, trots att Alex kände sig ensam precis som vanligt, var detta inte en vanlig dag. Det var Alex födelsedag.

 

Jag skäms över mig själv. Jag skäms över att leva. Det kunde ha varit någon annans chans, någon som förtjänade det.

 

Detta var nog den värsta födelsedagen någonsin, tänkte födelsedagsbarnet när hon vaknade på morgonen. Det enda hon behövde göra för att dagen skulle vara förstörd, var att öppna ögonen. Det hade hon redan gjort. Dagen var förstörd.

 

Hon kröp ihop under täcket, försökte somna om. De där dumma ögonen ville inte stängas, inte ordentligt. Den där dumma tröttheten ville inte komma. Alex var pigg, nästan så pass pigg att hon ville ut och springa. Varför var hon tvungen att sova perfekt just idag? Hon sov bort alldeles lagom med timmar, fick inget illamående över att ha sovit för länge eller för lite. I dag, när hon ville sova för länge, gick det så klart inte. När man var vaken tänkte man klart. När man var vaken kom man ihåg saker. Alex började tänka på det som hade hänt dagen innan. Åh, hon mådde dåligt. Hon skämdes. Stephanies blick sa allting. Alex skulle aldrig mer vara hennes vän.

Justin hade tryckt sina läppar mot Alex. Inuti Alex hade det exploderat – av känslor, av glädje, av längtan, av sanning. Hon visste att det var så fel, men varför kändes det så rätt?

Justin släppte Alex läppar lagom till ett flämt hördes, någon som drog efter andan. Alex ville inte veta vem denna någon var, för hon förstod. Hon förstod när hon såg att Justin leende försvann. Han blev rädd. Alex var inte rädd. Alex var fruktansvärt förskräckt.

Hon hann inte vända blicken mot dörren innan Justin sa:

Stephanie.”

 

Justin hade sprungit efter henne när hon sprungit iväg. En ledsen Alex var kvar i sitt rum. En ledsen Alex hade krupit ner under täcket när hon hört att ytterdörren smälts igen. Han valde henne, såklart. Han skulle alltid vara henne. Med henne var han perfekt, för hon var perfekt. Alla gillade henne. Med Alex var Justin vara knäpp, korkad. Vem skulle välja henne när man kunde få vem man ville?

 

Alex skämdes. Alex skämdes över det hon hade gjort, över det hon hade trott. Skam. Att ignorera var en sak, men att skämmas var så mycket svårare. Alex skämdes hela tiden, varje dag. Skam var så jävla svårt. Hur slapp man den? Hur såg man den ljusa sidan man inte ens visste existerade?

Skam innebar en värdelös värld. Skam var en själv och man själv var värdelös. Man bär sin skam så länge. Ibland blev man aldrig av med den.

 

Alex låg kvar under täcket. Hon grät inte, men det var nära på. Hon tänkte, hon funderade. Hon försökte hitta en utväg. Hon ville inte vara ensam, inte utåt. Hon ville vara perfekt, hon ville ha det perfekt. Den fanns en i hennes liv som var perfekt. Alex ville bli som honom, så att han en dag kanske skulle välja henne framför alla andra tjejer.

 

Justin hade inte kommit tillbaka, men han hade ringt. Första gången svarade Alex inte. Hon var rädd att han skulle få henne tillbaka till verkligheten, säga sanningen, säga det hon inte ville höra. Andra gången hade hon svarat, och han hade berättat.

 

Vad det meningen att det skulle vara så här när man fyllde år? Alex trodde att man firade, det hade i alla fall Steph... Stephanie gjort. Plötsligt mindes Alex allting med Stephanie så väl. Saknade Alex henne? Eller var Alex mest rädd för att bli ensam? Brydde hon sig ens om Stephanie, egentligen?

 

Skam hade ingenting med handlingar – någonting man hade gjort som man ångrade – att göra. En uppfunnen bild utav sig själv, det kunde man säga att skam var. När man upplevde skam gjorde man det inte ensam, oftast var det framför någon slags publik. Om det var vänner, klasskamrater eller släkt hade större betydelse än vad man trodde. Vänner och släkt visste hur du var och dömde dig inte, men klasskamrater...

 

Den enda gången man egentligen inte ville ha några vänner, eller någon som ens orkade bry sig om att retas med en, var när man upplevde skam. Skam upplevdes inte när man var ensam. Men om man var ensam, kunde man inte uppleva skam.

 

Jag skäms över dig.” Han skrattade när han såg mitt förstörda ansikte. Han skrattade.

 

Alex tänkte inte resa sig ut sängen. Denna gång var det inte för att hon inte ville. Gud, vad gärna hon ville gå till köket och bre sig en macka. Hon borde inte göra det. Hon var ju så jävla fet redan. Men hon ville göra det. Magen värkte. Magen sa emot när Alex tankar sa nej. Nej var inte längre ett tillräckligt starkt ord.

Denna gång reste hon sig inte ur sängen för att hon inte ville, denna gång reste hon sig inte ur sängen för att hon inte vågade.

 

Den sextonåriga flickan var en aning rädd för att ens röra på sig. Hon var rädd för att hon skulle låta för mycket. Detta hade hänt så många gånger förut – den händelsen som kunde hända om hon gjorde någonting fel. Alex ville inte uppleva den igen. Alex ville undvika smärtan, plågan om att det var hennes fel.

Alex hade hört att hennes mamma hade druckit dagen innan, och Alex var fortfarande rädd. När hon tänkte tillbaka på alla gånger hennes mamma hade varit full, hade ingen av de gångerna slutat lyckligt. Dagen efter brukade det vara värst, Alex visste det. Det var då huvudvärken kom. Det var då det roliga var slut. Det skulle inte bli någon bra födelsedag. Alexis Jones födelsedag skulle aldrig bli bra, aldrig när hennes mamma var i närheten, var i livet.

 

När Alex ändå var fast i sin säng, passade hon på finna saker från gårdagen, från alla dagar, hon hade gjort så himla dåligt. Hon passade på att leta efter fler saker att skämmas över. Smart, eller hur? En tjej som redan mådde dåligt kunde inte ha bra tankar, så varför inte utveckla de dåliga?

Varför hade hon inte undvikit kyssen? Då skulle hon aldrig varit i den här soppan. Han skulle ha undrat varför, men han skulle ha förstått. Stephanie skulle inte ha märkt hur närma de stod varandra. Stephanie skulle inte ha sett deras kyss. De skulle ha varit lyckliga, precis som de hade varit, och Alex... Alex skulle för alltid förbli det tredje, förstörda hjulet.

 

Jag hatar mig.

 

Tänk att Stephanie var Alex enda vän. Alex undrade vem Stephanie skulle söka sig till nu. Det var redan en självklarhet att Stephanie aldrig mer skulle prata med Alex. Hur mycket Alex än bönade och bad, sa förlåt och försökte Stephanie att förstå, skulle Stephanie aldrig förlåta Alex. Stephanie var inte en sådan person som förlät folk. Stephanie hade andra vänner, och Alexis Jones skulle för alltid förbli ensam.

 

Alex låg och skämdes i sin säng, inbäddad under täcket, djupt fokuserad på alla fel om sig själv hon kunde finna. Då öppnades dörren och allting hon hade byggt upp förstördes. Justin klev in i rummet, Alex såg inte det men hon bara visste det. Hon hörde hans steg. Det var hans steg. Det var hans hand som smekte henne över håret. Han satte sig ner på sängkanten, fortfarande tyst. Alex låg stilla, hon hade fortfarande inte visat någon rörelse framför honom. Hon väntade på att han skulle säga någonting.

”Happy birthday” mumlade han. Sedan reste han sig upp igen. Alex blev förvånad. Tänkte han gå? Då gick det upp för henne, han trodde antagligen att hon sov.

”Don't go” viskade hon och tog tag i hand hand. Hon vände sig mot honom, kröp ur sitt ”skal” och log mot honom. Han log glatt tillbaka.

”Okey.” Han log så hans perfekta vita tänder syntes. Han satte sig ner på sängkanten igen, fortfarande med blicken in i Alex ögon. Alex tittade tillbaka på honom, intensivt. Hon blev alldeles varm


Tack för kommentarerna, finisar!

Underbar - Kapitel 31


Musik: http://www.youtube.com/watch?v=LcTAYUE-8SQ

 

Dåligt. Dåligt, helt enkelt. Dåligt var inte enkelt. Det var enkelt att komma in i dåliga vanor, dåliga tankar. Det var lätt att falla tillbaka istället för att stå emot. Dåligt var inte enkelt. Det var svårt att ta sig ut. Det var mycket lättare att ge upp.

 

När Alex kom hem mådde hon dåligt. Hon mådde dåligt och ville helst lägga sig ner på golvet och kräkas.

Hon tog stöd utav väggen när hon satte sig ner. Med pannan lutad mot händerna skakade hon på huvudet. Detta gick inte. Varför var hon här? Hemma. Stephanie hade skjutsat henne, eller hennes pappa, men det var inte det viktiga. Alexis borde inte var här. Hon hörde inte hemma här. Det hade hon gjort klart för sig, det hade hennes mamma gjort klart för henne.

Precis när hon tänkte resa sig upp och gå, öppnades dörren.

 

Mamman såg inte sin dotter först. Hon betedde sig normal, tog av jacka som skor. Det var inte förrän hon vände sig om och mötte Alexis blick, som hon såg henne. Alex kände sig som en brottsling, en brottsling som hade flytt men nu ville tillbaka till sitt gamla liv. Frågan var, ville Alexis verkligen tillbaka till sitt gamla liv? Fotbollstjejen som inte hade någon vän. Fotbollstjejen som var besatt av självmordtankar. Lät det lockande? Hade inte hon tagit sig någonstans, på dessa månader? Hade hon bara blivit fetare?

”My little girl...” Mamman kanske inte var arg ändå? Alex ville gärna hoppas, men hon vågade inte. Tänk om hon hade fel.

”My little child.” Alex tittade upp från marken. Hon hade tårar i ögonen, tårar som hon blinkade bort. Hon snörvlade till.

”Come.” Mamman sträckte ut med händerna. Alex väntade inte en sekund på att resa sig upp och kasta sig i mammans famn. Det var så skönt. Någon brydde sig, någon förstod. Varför hade hon någonsin tvivlat på hennes mamma?

”So what are you going to do for me so you can live here again?”

 

Varför ska alltid jag ha det dåligt?

 

Alex ville spy. Hon hatade att hon hade trott att hennes mamma brydde sig. Mamman brydde sig inte. Hon skulle aldrig göra det. Alex hade länge undrat vad mamman sökte – sympati, kärlek, vänskap, respekt? Frågorna var många, och stora. Svaren var få, och korta.

Mamman hade tvingat upp sin dotter till sitt rum. Hon sa att Alex skulle duscha och byta kläder medan hon själv fixade mat. Hon trodde att Alex var utsvulten. Alex borde vara utsvulten. Alex var inte hungrig. Hon ville aldrig mer se mat.

 

Utan att ens fråga Alex var hon egentligen hade varit, försvann mamman in i köket. Hon satte på radion och sjöng med i låtarna. Hon var glad och problemfri. Hon hade fått sitt ”älskade” barn tillbaka – med andra ord, hon trodde att Alex såg upp till henne. Alex såg inte upp till henne. Alex sökte någonstans att bo – Alex sökte någon som kunde betala hennes utgifter. Var det fel att tänka så, efter allting mamman hade gjort, Alexis hade gått igenom? Kanske var det dåligt att tänka så. Kanske var det fel. Fel var ett dåligt ord. Man kunde inte veta och fel var rätt. Man kunde inte veta om dåligt var bra.

 

Snälla förstå hur dåligt jag mår.

 

Middagen blev klar och Alex fick motvilligt sätta sig om peta i köttet. Inte en chans att hon skulle äta det där. Det kanske såg gott ut, men i Alex ögon såg hon bara sig själv. När hon tittade ner såg hon sin stora mage. Det spelade inte roll att hon tittade på bordet, på tallriken, hon såg ändå sitt eget fett.

Hennes mamma skrattade och pratade på om att det var bra att Alex kom hem lagom till sin födelsedag. Hon märkte inte ens att Alex inte åt. Mamman hade aldrig märkt Alex icke ätande förut, så varför skulle hon bry sig nu? Mamman hade tydligen ordnat en händelserik dag åt Alex, men Alex visste att om hennes mamma fick i sprit, som hon säkert skulle få, skulle de där planerna inte var att tala om längre. Alex kunde inte låta bli att undra om ifall detta år skulle bli det år hon äntligen fick en present på sin födelsedag, eller om detta året skulle bli dagen hon gömde sig under täcket, som alla andra dagar.

 

”Hey, my best friend!” Utanför husets dörr stod Stephanie. Hon var på lika glatt humör som vanligt. Hon kramade glatt den dystra Alex, som allt log lite av vännens glädje. Glädje smittade av sig, det var därför Alex älskade Steff.

Vännen tog av sig skorna och jackan. Hon hälsade på Alex mamma. Mamman log glatt tillbaka och vinkade åt glädjespridaren Steff. Mamman verkade ha valt sin favorit. Hade hon någonsin lett mot Alex?

Vännerna begav sig till Alexis rum. Hennes rum var kyligt, och tyst, avvaktande liksom. Alex hade inte varit där inne på så länge.

”Oh my god, do you remember this?” Steff rusade fram till skrivbordet där hon fick kontakt med något som såg ut att vara ett foto. Alex dök upp bakom vännen. Hon log. Foton föreställde Stephanie och Alexis. De var så små. Snälla, söta och oskyldiga poserat de framför kameran. De hade varit tolv år. De hade inte vetat vad ondska var. Alex hade inte vetat vem hon egentligen var. Visste hon det bättre nu? Det enda hon visste var att hon var någon hon inte ville vara.

 

Det värsta med sjukhuset var att Alex var tvungen att äta. Det hade varit riktigt hemskt. Hon hade varit tvungen att vänta med att spy, då hon haft personal runt sig själv nästan hela tiden. En liten flicka från ett område ingen någonsin hade brytt sig om som varit själv onaturligt mycket, blev omringad av människor stup i kvarten. Hon trodde att hon skulle ha blivit irriterad. Hon borde ha blivit det. Att Alex var lättstörd var bara förnamnet. Hon hade inte blivit irriterad, störd eller arg. Eftersom att det hände saker hela tiden, hade hon inte haft tid att tänk på det hon inte ville tänka på. Hon kunde, på ett mycket enklare sätt, ignorera magens knipande, hjärtats orytmiska bankande och den suddiga synen. Allt tack vare att hon inte varit ensam. Om det inte vore för att hon varit tvungen att äta, hade det varit ganska behagligt där. Kanske borde hon svimma igen? Allt för att komma bort härifrån, allt för att slippa verkligheten.

 

Rädda mig från det dåliga, snälla. Jag vill ha det bra, som alla andra.

 

Stephanie satt och log mot sin mobil. Konstiga unge. Stephanie log inte lite smått heller, nej, hon låg överdrivet stort.

”What is so funny?” Först när Alex öppnade sin mun flyttade Steff blicken från sin älskade mobil. Det var verkligen så, mobilen var Stephanies liv. Alex förstod knappt hur hon själv orkat en sådan lång tid med flickan med mobilberoendet.

”Nothing. It's just Justin.” Justin. Alex hjärta blev varmt när hon hörde namnet, men det blev kallt lika fort när hon påminde sig själv om vem det var han hade smsat.

Alex svalde innan hon tveksamt, inte säker på om hon ville veta, sa:
”What do he want?”

”He wonder what I did and now he wants to come over.”

Alex nickade tveksamt. Hon förstod, men ville inte förstå vart Stephanie var på väg. Flickan tittade ner i sitt knä och började tänk sig bort lagom till att Stephanie drog till med en följdfråga.

”Can he do that?”

”What?” Svaret kom ut automatiskt. Egentligen förstod hon. Steff skrattade.
”Can he come over?”
Alexis tvekade lite. Ville hon verkligen se honom? Ville hon verkligen se när han kysste Stephanie mitt framför ögonen på henne? Igen. Snart borde hon vara ganska van.

Ville hon verkligen se honom? Ja, det ville hon. Hon ville krama honom, dra in hans doft. Hon ville kyssa honom, låta fjärilarna i magen sväva fritt.

Hon nickade. Klart att han skulle komma.

 

Vad var dåligt? Allting var dåligt. Alexis liv var dåligt. Alexis var dålig. Hon var fan inte bra på någonting. Vad var bra? Ingenting var bra. Fanns det ens någonting bra? Alex visste knappt var ordet innebar. Det var så länge sedan någonting... bra hände. Det var så länge sedan hon träffat Justin och fått känna den där pirriga känslan. Det var så länge sedan hon hade pressat sina läppar hon hans.

 

”Hi!!” Steff fnittrade innan hon kysste honom. Alex tittade bort. Varför skulle hon plåga sig själv genom att titta på dem? Justin visste om hennes känslor för honom, så han borde förstå. Steff då, äh, hon hade fullt upp med att titta på sitt livs kärlek. Det var lite komiskt egentligen. Hur dåligt det än var att tänka så om sin bästa vän, kunde Alex inte rå för att i sin ensamhet skratta. Steff visste inte sanningen om sin pojkvän, vad han var kapabel till, vad han hade gjort. Alex visste det. Det var på ett sätt Alex fel.

Justin gav Alex en snabb kram. Alex ville ha en lång, romantisk kram. Det där med att vilja och att göra, etik och moral, det var någonting som inte samarbetade, eller också var det vetandet om rätt och fel som var onaturligt bra.

 

De satt alla i Alexisäng, Steff i Justins famn, Alex lutad mot väggen med blicken ner i golvet. Steff pratade lika mycket som vanligt. Alex kunde inte låta bli att undra: Hon pratade väl med mer Justin än med Alex? Var det inte Alex hon ville vara med från början?

Nej, Alex var inte avundsjuk. Om hon sa att hon inte var någonting, så var hon inte det. Uppfattat?

Hon var inte avundsjuk, men hon var sur. Det kändes som att den person som en gång betydd så mycket för henne, var på väg någonannan stans, bort från Alex. Det kändes inte bra.

Alex ville gråta. Hon mådde ganska dåligt. Synen var en aning dimmig. Hon hade inte ätit på ett tag. Varför skulle det bli så? Varför kunde kroppen inte bara förstå att den klarade sig utan mat?

Att hon var duktig i naturorientering kunde man inte förstå, när hon påstod någonting sådant. Flickan suckade och satte sig upp. Tidigare hade hon mer legat ner. När hon vände sig mot den pratande Steff, såg hon två saker hon inte gillade – Steff som hade all sin uppmärksamhet mot killen Alex älskade, och killen Alex älskades underbara, perfekt formade ögon på sig själv.

 

Han tittade på henne. Varför kunde han inte bara sluta att titta på henne? Det såg ut som att han hade gjort det ett bra tag. Varför kunde han inte bara rikta sin blick någon annan stans? Det var lättare att komma över honom då. Han borde förstå. Han borde gå tillbaka till sin älskade flickvän. Alex tänkte inte skvallra. Alex kunde vara ensam. Hon var van vid att vara ensam. Hon skulle klara sig. Förhoppningsvis.

 

”No.” Stephanie reste sig plötsligt upp, sträckte på sig och rättade till tröjan som åmade sig perfekt över hennes modellkropp. Alex mådde illa när hon såg det. Så klart började hon tänka på sina egna feta lår. Hon ville titta ner på dem, men samtidigt inte. Hon ville inte se sanningen, verkligheten. Verkligheten var för grym.

”Be right back” mumlade en gäspande Steff innan hon tassade bort mot badrummet.

När Stephanie lämnat rummet blev det tyst. Tyst. Det var obekrivligt hur skönt det blev när det äntligen blev tyst. Alex njöt, och det var lite förvånande. När man hade gått igenom det som hon hade gått igenom, var inte tystnad någonting som man prioriterade högst.

”Alexis.”

 

Jag är så dålig och jag är så ful. Jag är så fet och jag är så feg. Kommer jag någonsin bli annat än en oförstådd, missbildad unge? Kommer jag någonsin bli annat än dålig?

 

Alex hade hört att han pratade med henne. Hon tittade ändå inte upp. Vad skulle hon säga? Hon ville undvika honom. Han kom för närma. Hon ville egentligen bara kyssa honom. Det var svårt när det inte gick. Det var dåligt att det inte gick. Det var dåligt att han pratade med henne igen, när de borde ignorera det som hade hänt.

”Please, look at me.” Han ville tydligen inte ignorera någonting. När Alex tittade upp och mötte dem finaste ögonen i hela världen rös hon inte bara, hon såg sanningen. Han såg ledsen ut. Han såg ut som att han hade mött verkligheten. Alex log försiktigt. Hon ville inte att han skulle vara ledsen, men hon ville inte att han skulle inbilla sig att det kunde bli de två.

”I don't want it like this. I like so you so much. But I hope you get a nice life with your boyfriend.” Den sista mening nästan fräste han ur sig. Han tittade ner i marken och kröp ihop i sängen. Alex ignorerade det faktum att han var sur, riktigt ordentligt sur. Varför ignorerade hon det? För henne fanns ingen pojkvän, om det så inte var Justin. Alex förstod precis vad han menade. Det Steff sagt till honom i sjukhuset häromdagen vad så himla fel. Alex visste inte att Justin och hon ens skulle diskutera det. Hon visste inte att han brydde sig. Hon hann inte ens bli glad över det faktum att han brydde sig, för hon ville att han skulle få reda på sanningen. Hon såg inte Liam på det viset, och hon trodde att han inte såg henne på det viset heller. Kanske gjorde han det i början. De hade blivit så himla bra vänner. De delade samma intresse. Alex älskade att ha en vän som honom, men hennes hjärta, det bultade för någon annan.

”No.” Hon skakade på huvudet. Hon fick genast Justin förvånande, smått tårfyllda ögon riktade mot sig.

”What?”

”Liam and I do not exict.” Innan hon han avsluta meningen kände hon hur Justin flyttade sig närmare henne. Han log.

”My...” Hon tog ett djupt andetag. Justins närma närhet gjorde hennes äckligt nervös.

”My heart, it belongs to you.” Han smekte hennes kind och skapade en insensiv ögonkontakt.

”Alexis Jones, you are so wonderful.” Han tog ett djupt andetag. Alex ville fnittra, för hon blev så glad, men hon var för fascinerad av hans ögon.

”I love you.” Han tryckte sina läppar mot hennes.

 

Lagom till att Justin släppte Alexis läppar hördes ett flämtande, någon som drog efter andan. Justin leende förvandlades till ett skärrat ansiktsuttryck. Alex hann inte vända blicken mot dörren innan Justin sa:

”Stephanie.”

Underbar - Kapitel 30 - SPECIAL!

 

Ingen förstod hur det egentligen är att må dåligt. Justin förstod inte heller. Inte innan. När han mött Alexis hade han fått uppleva hundratals nya känslor. Han visste inte ens om de verkligen existerade.

Det fanns inga namn på dem, det fanns inga tecken på glad eller ledsen, kär eller sårad. Känslorna var lika speciella som Alexis själv. Alexis hade fått Justin att få så fruktansvänt dåligt. Hon förstod inte ens. Han sa ingenting. Han tänkte inte säga någonting. Det var hans känslor fel. Det var hennes underbarhet det berodde på. Hon hade en - han kunde knappt säga det – pojkvän. Han klöktes nästan när han tänkte på det. Någon annan fick älska henne. Någon annan fick hålla hennes hand. Det var först då Justin förstod hur det måste vara för henne, när hon såg honom och Stephanie, om nu hennes känslor stämde. Han vågade fortfarande inte tro på att någon så vacker som hon, kunde älska någon som Justin. Han var en så kallad känd person – om man talade med klartext – han var en livsförstörare.

 

Justin mindes det så väl. De satt och åt lunch i Justins hotellrum, ensamma. Det var mysigt. Det var bäst – för Alexis var ju där. Justin hade inte slutat att tänka på hennes leende, inte sedan första gången han såg det. Justins känslor för flickan var inte förändrade, snarare tvärtom. Känslorna blev starkare och starkare för varje dag.

Hur som helst, han hade gått ut ur rummet för att ta ett telefonsamtal. Scooter, men det spelade ingen roll vem det var. Han om någon – han var en av de första som fått veta vad Justin tyckte om hon en flicka – borde förstå. Han hade träffat Alexis, och han borde veta att Justin inte skulla släppa henne. Justin skulle aldrig låta henne gå ifrån hans liv. Scooter borde veta att precis i den stunden han ringde hade Justin endast tankar och syn hos Alexis – Scooter borde alltså veta att Justin inte var särskilt intresserad av hans jobbplaner.

Det var faktiskt ganska förvånande att Justin kom ihåg detta – för det var inte detta som var det viktiga. Han brukade lätt både glömma samtal och vad samtalen hade handlat om så fort hon var i närheten.

Det som hade gjort att Justin oroad vänt på sig en extra gång i sängen, på natten, det var det som hade hänt när han var ensam. Alexis... Det var som en ny värld öppnades, eller var det som att han öppnades. Han blev tvungen att se. Alexis. Hennes mat. Hon hade inte ätit den. Hon-hon... Hon hade slängt den.

 

Frifull sömn var inte vän med Justin längre. Sedan den dagen hade han varit mer öppen. Han hade börjat att se saker. Han hade börjat att fråga sig själv varför. Han hade börjat titta mer på Alexis. Märkte man någonting på henne? Hon var oberörd utåt. Det hade hon varit så många gånger förut. Han visste att hon var stark. Han visste att det var farligt att vara för stark. Vad hände när man blev skadad och ingen såg? Justin ville inte ens veta vad som hände. Han visste redan för mycket.

Han hade inte vågat tala med henne om ämnet. Ämnet kanske var känsligt, det verkade ju som det. Varför skulle hon annars vilja dölja det? Varför kunde hon inte bara säga till honom att hon inte ville äta?

 

Varför gjorde hon det? Varför åt hon inte? Justin var rädd för att hon skulle dö. Tyck att han var patetisk om du vill det, han brydde sig inte. Han hade redan fått ta hur mycket stryk som helst. Han kunde ta lika mycket till. Det spelade ingen roll för han tog inte åt sig. Justin var rädd att hon skulle dö, men han vågade ingenting säga.

 

Det var natt och alla normala människor sov. Alla visste redan att Justin inte var särskilt ”normal”, i alla fall inte hans liv. När Alexis äntligen sov, brukade han tvinga sig själv att vara vaken lite till, fastän att han bara ville ligga och hålla om henne. En natt hade han tittat. Han var tvungen att se. Rädslan pumpade inuti honom när han lutade sig över henne. Ännu mer rädsla speglades, om inte minst i hans ögon, när han mjuk tog på hennes mage. Han kände någonting han inte ville känna. När han försiktigt, så att hon inte skulle vakna, vred på henne, såg han det också. Revben. Det var hemskt. Det var inte normalt. Justin fick svälja hårt för att inte brista ut i gråt. Han var bara tvungen att se någonting annat, för revbenen sa faktiskt inte allting. Magen hade han ignorerat. Magen... gud, hon var så mager! Stakars tjej, stakars flicka, stakars- Han smekte mjukt hennes handled. Den var så tunn att han var rädd att ta sönder den genom att bara röra vid den. Han vred på sig och kollade in i väggen. Han skakade på huvudet. Nej.

 

Precis när inte Justin trodde att det kunde bli värre, blev det det. Han ville gärna skylla allting på Stephanie, men hon kunde ju inte veta. Hon kunde inte veta att hennes Justin var obegripligt kär i någon annan. Hon kunde inte veta att flickan hans hjärta tillhörde satt där precis bredvid.

Det var svårt för Justin också, den där middagen. Han kunde inte le för mycket åt henne, och det var så gott som omöjligt. Varje gång han såg henne ville han bara le. Det var inte så med Stephanie, det hade aldrig varit så. När Justin träffat Stephanie trodde han att han var kär, men egentligen tyckte han bara om henne, som en vän. Det visade sig att hon bara var en biljett till paradiset.

 

Det värsta med caféinsidenten var egentligen det som hände efteråt. Justin hade bestämt sagt att hon skulle sova över, vad kunde Justin säga emot? Det fanns inga ord. Han skulle inte lyckats smita undan, utan att hon skulle reagera. Stephanie må ha varit blind tidigare, men den här signalen... Den signalen kunde ingen missa.

I alla fall hade han frågat om Alexis också ville sova över. Varför frågade han ens? Han borde bara ha tragit med henne in. Han visste allting. Han visste att hon inte kunde gå hem. Tydligen visste Stephanie inte det, eller också var hon så desperat att ha Justin ensam att hon snäst åt sin så kallade bästa vän med flit. Alexis hade trumpet lämnat rummet innan hade hunnit säga ifrån, innan han hunnit börja tänka klart. Vad fan? Vart skulle hon ta vägen? Vad tänkte han? Hon behövde hjälp. Nu när hon behövde honom som mest... lämnade han henne. Hon var ensam igen.

 

Justin visste att det var hans fel att hon låg i sjukhusetssäng. Hans fel. Hon hade litat på honom. Han... Han hade fått henne att tappa allt förtroende. Hela den natten hade Justin legat vaken, han hade inte vågat att gå ut. Han borde ha gått ut, inte legat i sin jävla perfekta säng och varit en perfekt pojkvän som höll om sin perfekta tjej som såg ut som en supermodell. Den där flickan med det trassliga håret, vars favoritskor var leriga fotbollsskor, och hon som bar de minst attraktiva kläderna i hela världen... Justin älskade henne, för att hon var hon. Hon bar inte smink, gjorde inga fejkskratt. Hon ogillade honom från första stund, han såg det på henne, men det gjorde honom bara ännu mer förälskad i henne. Det gjorde så ont i honom när han såg henne ledsen. Han ville bara utplåna all världens onska. Tyvärr gick det inte. För att livet skulle kunna ha balans behövdes ondska – bråk och krig. Men varför skulle en oskyldig, vacker flicka drabbas?

 

Ilska. Justin hade blivit så otroligt arg när Stephanie kört med sin vän så mycket. Alexis låt henne hållas. Justin hade trott att flickan skulle säga ifrån. Kanske brukade hon det, kanske ville hon bara inte denna gång göra det värre. Justin trodde att hon brukade det. Hon var stark, hon lät ingen köra över henne. Kanske var hon rädd för Stephanie? Justin kunde inte veta. Ingen av de pratade om den andra med honom. Var det någonting som de dolde?

 

Det värsta med att se Alexis ”besegrad”, det var att inte kunna hjälp och stå upp för henne. Justin ville mer än gärna säga till Stephanie att hålla käften. Stephanie var hans vän, det var hon, men vänner... Vänner var ingenting emot kärleksens känsla. Kärlek var störst. Justins kärlek var störst för Alexis. Det gjorde ondare att se Alexis gråta över en förlust, än att få möta ett mordhot till Stephanie. Det lät hemskt, för det borde inte vara så. Hans flickvän borde vara den han älskade mest.

 

Saker var inte som de borde vara. Det var sådan Justin var, kanske skulle han alltid vara det.

Justins liv var inte som det borde vara. Justin älskade sitt liv och skulle alltid göra det. Ibland kunde livet dock komplisera saker och ting. Stephanie hade fått en del hat på internet, men ingenting i verkligheten, som tur var. Justin visste inte ens om hon visste om det, då hon inte såg ut att vara den typen av tjejer som satt framför en dator.

Visst var Justin lite rädd att Alexis skulle få känna på hatorden om han och Alexis någon dag skulle göra sitt - vad de nu hade – officelt. Han älskade henne så mycket. Hon förtjänade inte fler motgångar än vad hon redan hade fått. I så fall skulle världen också märka att han inte var perfekt. Ett förhållande som höll i ungefär en månad? Han skulle framstå som värsta playern. Han skulle inte vara perfekta. Hans liv eller han var inte perfekt som alla verkade tro. Justin ville att alla skulle tro att han var perfekt – han ville framstå som en sådan förebild. Det var jobbigt att behöva leva upp till ryckten varje dag, ryckten som heller inte stämde.

 

Alexis var inte som hon borde. Hon hade så mycket, i sig själv, men hon såg det inte. Det hon såg var det dåliga som hände i världen, det var bra att se det, men ibland behövde man se sig själv.

Justin kom ihåg när han hade frågat sig själv varför hon inte spelade fotboll lika mycket som förut. Hon älskade fotboll lika mycket som han älskade musiken. Han skulle inte kunna klara sig en dag utan musiken, men hon... Hon hade inte spelat fotboll, sprungit i sina leriga, smutsiga skor på minst en vecka. Hur hade hon klarat sig? Saknade hon det inte? Varför spelade hon inte?

Justin hade frågat de frågorna länge nu. Han hade varit blind. Framför honom stod svaret. Allting var skrivet. Orken var borta. Motivationen var borta. Alexis... tänk om hon snart också var borta.

 

Justin var rädd om fotbollsflickan. Hon betydde allting för honom. Tydligen betydde hon allting för någon annan också, någon annan som betydde lika mycket för henne. Hennes... pojkvän. Justin kunde inte tro det. Han kunde inte förstå att det var sant. Hur, när, var? Han fortsatte att fråga sig själv frågor. En fråga mer, ett steg längre ifrån glädje. Han förtstod bara inte.

 

Liam. Alexis jävla pojkvän. Fan att han skulle vara perfekt också. Justin hade frågat och han hade svarat. Han hade svarat så jävla bra. Var det ens naturligt? Justin kom att tänka på det. Perfektionism var inte naturligt. Hur perfekt var inte Liam, om han fick vara Alexis pojkvän?

Han spelade fotboll, klart att hon skulle falla för honom. Han var... sexig. Justin tyckte inte det, med han såg Stephanies oskyldiga blickar. Alexis blickar lyckades han inte tyda. Hon lyckades alltid göra Justin förvirrad, oförstående vad hennes blick egentligen menade. Hon var expert på det området och Justin hade inte en susning vart han var. Man kunde inte slå någon i deras eget spel.

 

Innan Justin surt lämnade sjukhuset bakom sig, virade han om jackan runt kroppen för att möta kylan utanför. Det blåste, var rena rama stormen, hade han sett från fönstret. Stephanie skulle stanna, klart hon skulle. Hon var orolig för Alexis. Justin... Justin älskade Alexis, han älskade allting med henne, och om det fanns oro så var det han som var oro i egen hög person.

Han kunde inte stanna. Han kunde inte titta på när de kysstes farväl. Alexis och Liam. Justin ville kräkas. Han skulle gå hem, lägga sig under täcket och gråta. Ja, det skulle han göra. Sedan kunde han drömma vidare om en bättre värld.

 

Det gjorde så ont inuti Justin när han gick iväg. Igen. Allting de två hade gått igenom – var det förgäves? Hennes mamma - Justin visste allting -, hennes fobier – de skulle han aldrig glömma -, hennes glittrande ögon – Justin älskade dem mer än allt -, hennes sätt att leva – han hoppades att han själv fann sitt sätt någon dag – och hur hon var. Justin hade aldrig mött någon mer personlig. Han önskade nästan att han hade det, för han älskade det. Det var personligheter som satt sprätt på vardagen. Stephanie var som många andra, men det fanns bara en Alexis – en personlighet, ett hjärta. Nu hade flickan två hjärtan, även fast hon kanske inte visste om det. Hon hade Justins hjärta. Hon var den första han tänkte på när han vaknade på morgonen. Hon var den enda som aldrig lät honom vara ifred. I hans tankar, i hans minnen, skulle hon alltid stanna kvar, men han ville inte att det skulle sluta här.

 

Det gjorde så jävla ont. Han var ensam, snart var han ensam. I morgon skulle han berätta för Stephanie, bestämde han sig för. I morgon skulle han berätta för världen. Det skulle bli dagen han uttryckte sig själv som operfekt. Han visste inte att den dagen skulle komma så snart. Han hade varit så orolig över att möta den dagen, men nu var han så lugn. Sanningen var den han tog stöd utav. Sanningen var hans enda vän. Han kunde inte låta bli att fråga sig själv, om hans mamma ännu en gång hade haft rätt. Hade Alexis bara uttnyttjat honom? Hade han bara varit en bricka i hennes spel? Justin trodde inte att hon var sådan, innert inne visste han att hon inte var sådan. Han hade inte trott att hon hade en pojkvän heller. Kanske hade han fel om människor. Kanske fanns det människor som solstrålarna inte nådde. Kanske fanns det en ond sida närmare honom än vad han hade trott. Håll dina vänner närma men dina fiender ännu närmare. Justin kunde inte sluta fråga sig själv om att rätt kanske var fel.

Underbar - Kapitel 29

 

En dyster, ledsen, liten flicka öppnade sina ögon. Hur länge ögonen hade varit stänga var för henne fortfarande oklart. Hon blinkade några gånger. Den innan grumliga synen blev klarare till klarast.

”Alex, oh my god, you're awake.” Det var Stephanies röst. Hon kastade sig över Alexis, kramade henne typ. Hur bra den där kramen egentligen blev - men tanke på att Alexis låg ner -, det kunde man fråga sig.

Den dystra flickan såg att Stephanie inte var den enda som var i rummet. Ett vitt rum var det, förresten. Var hon på sjukhuset? Det enda Alexis tänkte på när hon såg vita rum var– Flickan hade börjat att vrida på sig och då känt smärtan. Huvudet värkte, ryggen likaså. Hon hade aldrig haft så ont i höften.

Hon stönade, Stephanie släppte henne och var snabbt uppe på fötterna. Hon ville inte skada Alexis – Alexis som redan var skadad.

”Alexis, how do you feel?” Det var en okänd röst som ställde frågan. Bredvid honom – en man i en vit rock – såg Alexis att gymnastiklärare från skolan stod. Och där... Justin.

Alexis vände blicken mot han som såg ut att vara doktor. Flickan nickade kort. Visst blev inte huvudvärken bättre av att huvudet rörde på sig, men det kändes ändå bättre än att behöva öppna munnen och samla kraft för att orka svara.

Egentligen kändes det inte alls bra, men hon orkade inte att berätta.

Läkaren nickade. Han hade nog inte lyssnat på Alexis, då han såg ut att fortsätta skriva på blocket precis som innan han ställde frågan. Läkaren såg inte ut att tro på henne. Det gjorde han bra. Alexis skulle inte heller ha lyssnat och litat på henne – inte som hon led - grimaserade och stönade.

 

Att deppa kommer inte hjälp dig någonstans. Sluta tycka synd om dig själv. Det ger ingen nytta. Ge bara upp, du kommer ändå inte komma någonvart.

 

Hon grät. Alexis bästa vän satt bredvid sjukhussängen Alexis låg i, på en stol, och grät. Justin höll i hennes hand, men hans blick, den var riktad på Alex. Alex tittade tillbaka på honom. Hon gillade inte hans blick. Hon var sur på honom. Hennes hjärta gjorde fortfarande ont.

”Alexis, you need to talk to me.” Flickan vände blicken åt andra hållet.

Va? Hade någon pratat med henne?

Läkaren igen. Ni vet, man med den vita rocken och det nerkladdade blocket. Trevlig att han hade hittat hit igen.

”Uh.” Det var typ det hon orkade att säga. Hon blinkade några gånger också. Hon förstod inte vad han ville.

”Do you want to tell me something?” Ville hon berätta någonting för honom? Nej...?

Hon skakade tveksamt, eftertänksamt, på huvudet.

”You fainted.” Hon svimmade. Berätta någonting hon inte redan hade förstått.

Eftersom att Alex fortfarande inte förstod, och läkaren märkte detta, hostade han, för att få hennes uppmärksamhet igen, och fortsatte:

”Why?”

 

Jag är okej. Jag kommer att klara mig. ... Vem försöker jag att lura?

 

Varför hade hon svimmat? Hur fan skulle hon veta det? Det var inte som det såg ut på hennes betyg. Hon var faktiskt inte överduktig i naturvetande. Varför hon hade svimmat - Alex förstod fortfarande inte. Det verkade som att läkaren förstod mer än vad flickan gjorde. Hans blick skar sig under hennes hud. Ville han att hon skulle erkänna någonting, eller vad var det frågan om?

Hon rös. Hon tittade in i väggen. Hon försökte att förstå. Kanske var det över här. Hon var för fet – det var därför hon hade svimmat. Hennes fetma gjorde henne-

”Alex.” En snyft lämnade Stephanies sida. Stephanie grät fortfarande från sin stolplats. Hur länge hade hon gråtit egentligen? Hur kunde man gråta över någon man tydligen inte brydde sig om?

Stephanie la sin varma hand på Alex kalla. Alex vände blicken mot Steff istället för att fortsätta kolla på den vita väggen. Stephanie ville säga någonting, och förvånande nog var Alex nyfiken på vad hon hade på hjärtat.

”Why didn't you tell me?” Va? Alexis förstod inte. Hon som nyss trodde att hon förstod.

Hon behövde väl inte berätta för Stephanie att hon var fet!? Man... såg det?

”You are depressed.”

 

Hon? Deprimerad? Alex köpte inte det. Hon visste det bäst själv – det var hur hon mådde och kände sig som var huvudsaken. Om hon sa att hon inte var fucking deprimerad så var hon inte det, okej!?

… Hur var man egentligen när man var deprimerad? Hur skulle Alex kunna veta? Hon hade ju aldrig upplevt det.

Deppig. Man borde ju vara deppig, det fanns liksom i namnet. Deppig. Dyster. Det var ungefär samma sak. Ledsen. Ja, ledsen borde man vara. Hon trodde att man var lesen. Dyster och ledsen – det var ju Alexis. Men hur kunde det veta? Såg de? Såg alla?

 

Ingen förstår hur det är att vara ensam, att alltid behöva kämpa själv, att vara oälskad och att alltid behöva känna sig värdelös. Kan jag ens någonting? Är jag duktig på någonting? Nej.

 

Vem fick rätt, i slutänden? Alex, såklart. Det var inte för att hon var den mest envisa och den som inte gav upp, nej. Det var för att hon hade rätt. Såklart.

”Now, I understand why you've been so... weird.” Okej, det kanske inte var riktigt så som Alexis ville ske som det hade gått till. Den miss- och eftertänksamma Stephanie hade listat ut någonting. Det var en tanke Alexis kunde köpa – för en gångs skulle kunde hon vara sams med någon som kom på bättre idéer än vad hon gjorde. Det berodde på att hon inte ville att sanningen skulle komma fram.

”Your mum... she's not very normal.” Nej. Hon hade så rätt. Alexis visste det, ändå blev hon irriterad.

Jaha, miss perfekt, är du miss smarthead nu också kanske?

”That's why you haven't eat.” Eh, ja, precis. Eller va? Men pratade de inte om hennes mamma? Eller ja, Stephanie pratade och Alex... tänkte/diskuterade med sig själv.

Vadå Alex hade inte ätit? Stephanie kollade med stränga ögon på flickan. Okej, hon hade sett. Fan också. Alex som trott att att hon inte brydde sig, att ingen brydde sig.

Istället för att säga emot – säga sanningen hon inte ville skulle komma fram – nickade hon. Hon tittade inte upp. Hon mötte inte Stephanies blick. Det enda hon gjorde var att nicka och kolla ner på sina händer. Mamma...

 

Stephanie är min enda vän, och det kommer hon säkert fortsätta att vara när hon märkt att jag har kysst hennes kille bakom hennes rygg. Hon har tusentals fler vänner. Varför inte bara söka tröst hos någon utav dem?

 

När Alex vaknade igen satt inte Stephanie på stolen bredvid sängen, bredvid henne. När Alex vaknade upp höll hennes vän inte i hennes hand. Han satt på stolen. Hans hand kramade hennes. Han log. Hon visste inte om hon var redo att le tillbaka. Hon visste inte om hon vågade.

”It's going to be okey.” Han log. Hon var inte orolig för att det inte skulle bli okej, för hon visste redan svaret. Det skulle aldrig någonsin bli okej.

 

Varför har inte jag några vänner? För att jag är så ful. Ja, så måste det vara.

 

Att Stephanie aldrig dök upp hade inte Alexis någonting emot, men visst kände det lite underligt att hålla Justins hand vid en sådan här... offentlig plats. Då inte Justin drog tillbaka sin hand tänkte inte hon heller göra det.

Han bröt plötsligt tystnaden, en tystnad som förvånadvärt nog hade varit ganska behaglig:

”I'm glad that you're awake.”

Alexis tittade på honom en stund innan hon svarade:

”Why?” Orden kom nästan som en viskning. Hon var fortfarande ganska svag. Vätskan som pumpades i hennes arm hade börjat göra henne lite mer stark – livfull och energisk. Hon saknade plötsligt sin fotboll något alldeles.

”'Cause I love you.” Han tittade henne insensivt i ögonen. Han lutade sig framåt. Alex gjorde inget motstånd. Inte ännu. Justin satt nu mer på knä på sjukhusgolvet, hållandes i flickans hand, och smekte hennes kind. Hon rös, av den enkla beröringen, eller kanske rös hon av det hon visste skulle ske. Han lutade sig lite närmare och-

”I'm back!” Stephanie kom in, log, och log bara större när hon såg att Alexis var vaken.

”You're awake!” utbrast hon. Justin släppte Alexis hand och reste sig sakta upp.

Alex nickade, mumlade, äsch, sak samma. Hon var mer inne på HUR STEPHANIE KUNDE VARA SÅ BLIND. Seriöst, litade hon så mycket på pojkvännen? Som Alexis hade sagt hela tiden – lita inte på någon som du inte känner.

 

Jag hör inte hemma i denna värld. Jag hör inte hemma någonstans.

 

Hon kunde inte släppa tanken. Kanske var hon deprimerad. När en glad Stephanie försvann, tydligen för att hämta någonting, vem visste vad den tjejen höll på med, var det inte Justin Alex vände sig åt. Hon älskade honom. Han skakade henne. Hon vände sig åt väggen. Ögonen slöts. Hon ville somna och vakna på en bättre plats. Hon ville inte vara här med Justin. Han sårade henne. Varje gång han rörde vid Stephanie, stack tusen nålar genom flickans hjärta. Hon hade aldrig tidigare känt den smärtan. Varje gång Justin bara vände en fråga åt... Steff. V-varje gång.

Hon grät nästan, men bara nästan. Ingen skulle få se hur skadad och krossad hon egentligen var.

 

Ingen förstår hur det är att gråta flera timmar varje dag. Ingen förstå hur det är att hata både sig själv och allting runt omkring en.

 

”Alexis.” Han ville tydligen prata med henne. Alexis kunde inte hålla sig borta från att bli nyfiken, trots att hon egentligen bara ville fräsa åt honom. Vad hade han till henne att säga? Att han älskade Stephanie? Att han egentligen inte gillade henne på det sättet, ville bara inte såra henne?

”This is so hard.” Det lät som att han grät. Alex tog ett hårdare grepp om täcket, men hon vägrade att vände sig om och slita blicken från den tomma väggen.

”I love you so much. I love you more than anyone.” Han blev plötsligt tyst. Alex låg och... ville därifrån. Tårar. Nej, hon tänkte inte låta dem rinna. Nej, hon var stark.

Han reste sig upp. Alex kände en hand på hennes midja. Han viskade hennes namn, som för att se att hon lyssnade. Hon lyssnade, men hon ville inte. Hon visste att det skulle komma. Han skulle säga att han ångrade att de hade kysst. Ingen förstår...

”I love you more than Stephanie.”

 

”Look who I have with me.” Justin var snabb tillbaka. Alex vände sig om i sängen för att se Stephanie kliva in i rummet. Hon var glad. Såhär glad hade hon inte varit på... länge. Sedan hon kysst Justin, mitt framför ögonen på Alexis. Men det spelade ingen roll, för han älskade Alexis mest. Flickan i sjukhussängen, som nyligen hade svimmat, blivit anklagad för depression och trott att den hon älskade mest var intresserad utav någon annan, hon hade aldrig varit så här lycklig. Aldrig. Lyckan skulle aldrig försvinna.

Liam klev in i rummet. Han log. Alex log. Det var skönt att se honom igen. Kanske log hon lite för stort – hon var fortfarande lite upp över öronen för det Justin hade sagt – men Liam log bara glatt tillbaka.

Han frågade hur det var med henne, hon svarade. Lögn. Han frågade om det var sant, hon sa att hon aldrig skulle ljuga om en sådan sak. Lögn. Första steget i depression – förnekelse -, andra steget – döljelse.

Stephanie drog glatt fram Justin till Liam sida för att presentera grabbarna för varandra.

”Liam – Justin. Justin – Alex's boyfriend.”

______________________________________________________________________________________
Tack för era kommentarer! 
Om ni inte ha läst detta kapitlet, så läst det. Där förstår man varför Stephanie tror att det är någonting på gång mellan Alexis och Liam. http://alictin.blogg.se/2012/june/underbar-kapitel-23.html

Underbar - Kapitel 28

Ingen förstår...

 

Fångad. Kan inte andas. Fångad. I sig själv.

 

Hur förklarade man för sin bästa vän att man var kär i hennes pojkvän? Det var omöjlgt, men det var fullt lika omöjligt att låta bli. De berättade allting för varandra. Alex kom ihåg när de hade lovat varandra det – att mellan dem två skulle det inte finnas några hemligheter. Sedan hade åren gått och flickorna växt upp. Sedan hade verkligheten kommit ikapp.

Åh, det borde finnas böcker för sådant här. Alex brukade inte läsa böcker men nu var hon i stort behov utav en.

 

Stephanie hade alltid varit de ärliga. Alltid. Kanske var hon lite snällare. Kanske ville hon inte bryta gamla löften. Kanske var hon lite snällare. Hon hade medgett att hon inte varit särskilt snäll mot Alexis häromdagen. Alex hade nickat när vännen sagt det. Hon brydde sig inte, inte utanpå. Stephanie fick för fan göra vad hon ville. Alexis var inte arg, hon var trött. Hon var trött på att vara den som var ensam.

 

Måndag. SO. Plötsligt kändes detta mer lockande än någonting annat. Alex var inomhus. Alex var varm. Hon hade spenderat de senaste dagarna utomhus. Liam hade lämnat henne efter första natten ute. Fotbollsträning. Alex saknade fotbollen. Hon saknade att längta efter att få spela. Längtan fanns inte inom henne, det var därför hon inte pallade sig dit.

Liam hade trott att hon också gått hem, annars skulle han aldrig ha lämnat henne ensam. Han hade fel där. Man kanske inte såg det - ingen såg det – Alex var inte den mest ärliga och pålitliga.

 

Helgen. Alex hade varit utstängd från sitt eget hus när alla andra hade haft det roligt. Utomhus hade det varit dåligt väder. Vädret brukade vara dåligt i staden under de kallade åstiderna. Alex undrade hur hon skulle överleva. Alex undrade vem hon skulle, och kunde, vända sig till. Om det nu fanns någon sådan.

 

Flickans mage kurrade. Hon hade inte ätit på flera dagar. Dricka hade hon i alla fall funnit i sjön. Vem vet vad som skulle ha hänt annars...

Kurrande mage... Ingen verkade bry sig särskilt mycket, turligt nog var det inte så att det var knäpptyst i salen. Hon hade lärt sig att handskas med hungern. Spänn näven och slå sig i magen, det gjorde susen. Sedan vågade inte magen säga ifrån så mycket mer.

”Someone seems to be hungry. Det var så inte rätt tillfälle att retas, men det förstod såklart inte den flinanade Stephanie. Hon var lycklig, för hon hade ett bra liv. Hennes liv skulle bara bli bättre när Alex var borta ifrån det. Dock kunde Alex inte förgylla den önskad. Hon var fångad i denna jävla världen.

Alex ignorerade... ja, orden. Hon orkade inte. Stephanies flin var nog. Snart spydde Alex på henne.

 

Alex försökte koncentrera sig. Om hon inte lyckades någon annan stans kunde hon väl åtminstone få lyckas i skolan.

Hon läste en mening. Sedan en till. Därefter var det som hon hade läst redan bortglömt. Hon suckade. Ögonlocken vajade till. Tröttheten tog kol på henne.

”Are you okey?” Läraren var framme. Kanske såg han hennes matta ögon. Visst var det några klasskamrater som tittade på henne när hon nickade. Det var någonting annorlunda, tyvärr såg ”kamraterna” det. Alex var inte så här jämt. Fotbollsstjärnan. Den energifyllda springraketen. Alexis Jones, det här var inte hon.

 

Fångad i sin eget kropp. Hur man än gjorde fanns det ingen väg ut, bort från verkligheten.

Alexis kände sig fångad. Nu var hon fångad här. Det var lite panikkänsla som spred sig inuti henne. Skulle hon våga reagera? Hon ville springa därifrån. Benen kändes trötta. Det var konstigt. Hennes ben var alltid så pigga. Hon var trött. Det var inte konstigt, även fast hon alltid var pigg. Kroppen hade ingen energi. Vatten fick man ingen energi utav, så mycket hade Alexis snabbat upp från de urtrista naturorienterande-lektionerna.

 

På tal om ingenting, och på tal om allting, var det inte kändis som brukade sladdra om det? Man ville bort från det som inte var verkligt. Detta var verkligt. För Alex var detta hennes verklighet. Varför kändes det inte så då? Varför kändes det som att varje steg hon tog var ett nytt steg bakåt? Hur kunde någonting så vacker vara så fruktansvärt hemskt? Det kallades ytan. Under riket är alla fångar.

 

Lektionen gick segt, precis som alla andra. SO var hemskt, men ändå en utav de bättre ämnena. Alex fick en och en annan blick ibland. För en gångs skull orkade hon inte titta tillbaka, blänga lite surt. Istället läste hon en mening, en mening som hon visade sig komma ihåg. Den verkade bli ensam, då läraren precis sa att lektionen var slut. Ensam var det inte endast dagens lärdom som var. Alex snabbade sig ut från klassrummet. Hon orkade inte med kommentarer eller frågor. Snabbast försvann hon från läraren. Om hon klarade sig undan honom – han som var den mest öppna läraren på skolan – skulle resten av dagen inte vara någon större match.

 

Hur skulle man förklara för någon som inte förstod? Hur ändrade man sina argument?

Stephanie förstod inte. Alex hade redan förklarat. Hur svårt kunde det vara? Bara... lyssna på henne.

Stephanie ville umgås. Stephanie ville umgås hemma hos Alexis. Det gick inte. Alex tänkte att hon kunde komma på någonting. Hon hade fem timmar på sig till skolan slutade. Hur skulle man förklara för någon som inte förstod? Hon skulle inte få veta sanningen, den var för pinsamt. Det var redan en som visste. En för mycket. Alex visste inte om hon kunde lita på honom. Hon borde lita på Stephanie – den ärligaste människan på jorden. Kanske kunde även den blindaste människan se.

 

Varför kan inte jag få ha det roligt, älskat och bra? Varför måste jag vara fångad i en tråkig bubbla?

 

Fångad av en blick. En blick, ingenting annat. Visst kunde man fastna vid någonting vackert. Visst kunde man bli förtrollad av ett ögas charm. Visst kunde man bli fångad av en blick.

Det fanns så mycket man kunde fastna i. Jorden var ett hemskt ställe. Alex ville därifrån. Hon hade redan bevisat det. Varför var det ingen som såg? Varför var det ingen som förstod? Hon var fångad. Hon var fånge. Kanske var vi alla fångar i jordens spel.

 

Fångad. Det var knäppt att man kunde avsky det ordet så himla mycket. Eller, det kanske var ganska vettigt. Alla ville vara fria. Fria att ta sina egna steg, fria att göra sina egna misstag.

Alex gillade inte när folk sa till henne vad hon skulle och vad hon inte skulle göra. Hon brukade göra tvärtom. Hon brukade göra tvärtom bara för att hon inte skulle. Om man inte sa emot hände det ingenting.

 

Det var idrott. Alex var trött. Det hade varit jobbigt att ta på sig löparskorna. Så skulle det inte vara. Så hade det aldrig varit förut.
Hon knöt skorna extra länge, för då fick hon sitta extra länge på bänken. Det slutade med att Stephanie fick dra upp och ut sin vän från omklädningsrummet.

 

Hon hade tänkt på pojken – båda två faktiskt. Hon var lite fångad i tanken. Hon saknade honom, den första. Han kunde någonting som inte hon kunde, hon kunde någonting som inte han kunde. De var så olika. Alex var vilsen, han var så fast och säker. Han var så snäll och Alex var så dum. Han var så fin och Alex var så-

”What is wrong with you? Det var Stephanie. Hon frågade. Hon hade också sett. Alex vände sig om . Hon svarade inte. Hon gick fram till bollen. Skulle det kännas så här tomt, när manfick se ett fotboll igen? Skulle det kännas så här...- Hon kunde inte finna orden.

 

Det funkade inte idag. Det var inte bara Alex som insåg det, efter att ha missat tredje öppna målet. Läraren drog med henne åt sidan. Hon tryckte upp sin hand mot flickans panna. Nej, någon feber hade hon inte. Hon såg inte sjuk ut, bara lite blek. Kanske behövde hon vila?

Alex fick sitta en stund på bänken, dricka en halv matsked vatten – hon fick inte ner mer -, med klasskamraterna jagade efter bollen hon alltid hade älskat att jaga efter. Alex undrade om hon var så här för att hennes hjärta gjorde ont, eller om hon var så här för att hon var fångad.

 

Flickan var fångad. Fångad i en värld. Hon tänkte för mycket. Fångad i en värld som inte såg ut att vilja släppa taget, lätta på tyglarna. Gick det ens att tänka för mycket? Skulle hon leva eller skulle hon dö, var det det som frågades? När allting gick emot, livet gick emot, var man som mest fångad.

 

Gymnastikläraren var inte den enda som hade reagerat. Alex satt på bänken, med händerna under sig. Hon tittade ner på golvet. Golvet var grönt färgat med linjer i olika färger. Hon brukade älska att springa där. När hon var liten låtsades hon alltid att ränderna var farliga fiender. Hur fick man bollen förbi sådana? Hon fick lobba. Det hade inte varit lätt – ingenting hade någonsin varit lätt i hennes liv – men hon hade klarat det. Erfarenhet. Erfarenhet var det dock inte bara hon som hade. Om man gick tillbaka till gymnastikläraren; Hon såg inte så glad ut.

 

Hon frågade Alex massa frågor. Alex svarade, men var ändå borta. Allting var liksom suddigt. Det var som att hon drömde, men ändå inte. I drömmar fanns det någonting man kände igen sig i, så var inte läget här.

”Alexis? Can you hear me?” Hjärtat dunkade. Hjärtat letade efter tecken. Flickans hjärna kämpade lika tappert. Hon försökte koncentrera sig, men det blev jobbigare och jobbigare. Det var mycket lättare att slappna av, stänga ögonen, stänga hjärnan, stänga-

”ALEXIS?” Någon ruskade om henne, eller hon trodde det i alla fall. Hjärtat blev lite orytmiskt. Det blev suddigare för varje sekund. Hjärnan blev lite mer bortkopplad. Det blev mörkare för varje steg. Alex var en fånge i det mörkaste rummet. Verkligheten kanske snart skulle vara ett minne blott.

 

ALEXIS?” Stephanie hade hört ropet. Hon vände sig om, det gjorde alla andra också. På bänken, bredvid hennes bästa vän, satt gymnastikläraren. Det var hon som hade skrikit. Stephanie tänkte precis fråga sig varför, men då såg hon. Små bloddroppar. Det spelade ingen roll att hon var så långt bort, hon såg allting som hade med Alexis att göra. Alexis hade en gång fått hjärnskakning när hon varit ute och cyklat – det var Stephanie som hade känt det på sig. Hjärnskakning var det närmaste Alex hade kommit ifrån verkligheten. Det var läskigt att man kunde känna saker så. Stephanie hade känt att Alex varit lite borta hela dagen. Hon hade ingenting vågat säga, men hon såg att hon inte var ensam om att se det. Hon hade inte vågat säga någonting ifall Alexis skulle ha blivit arg. Kanske borde hon ha sagt någonting.

 

______________________________________________________________________________________
Tack för era kommentarer! Förlåt om ni blev besvikna. Jag tycker inte heller om detta kapitlet. Lovar att nästa blir bättre! Och efter det är det ju ur Justins perspektiv igen, det gillar ni väl!? ;)

Underbar - Kapitel 27

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=zNbnNAJ4oGY

 

Hur kom man över sorg? Hur kom man över en svår förlust?

Uthärda, acceptera, anpassa, ignorera.

 

Stark. Alexis hade varit stark när Justin hade kysst Steff mitt framför ögonen på henne. Alexis hade varit stark när Justin kallas Steff vacker och Steff tjejigt hade fnittrat som svar. Det var inte förrän på kvällen, under ytan, då ingen såg, som tårarna kom. Det var inte förrän då hon vågade släppa ut det plågade trycket ingen förstod sig på.

 

Så kom de hem då. Alla tre. Stephanie tänkte inte släppa taget så lätt, nej, inte nu när hon hade honom.

Alex hade sett flickans blickar. Hon ville ha Justin ifred. Hon ville att Alex skulle gå. Tro Alex när hon sa att hon gärna ville hjälpa sin bästa vän, men – ursäkta ordval – vart fan skulle hon ta vägen?

 

Jahopp, Stephanie skulle alltså sova hos Justin. Om Alexis kunde, skulle hon ha stönat högt. Seriöst? Han tyckte inte ens om henne, eller hur!? Visste tyckte han om Alexis mer!?

”Do you also want to sleep over?” frågade Justin och avfyrade ett sött leende. Åh, han var så-

Alex tänkte precis le och svara, men då kom ju hon emellan...
”Sleep over? She?” Hon skrattade.

”Why?”

Alex var nära på att börja att gråta. Stephanie var så spydig, Alex var så sårad. Om Justin skrattade skulle hon typ dö. Han skrattade inte. Alex vågade inte titta upp på honom. Tänk om han flinade. Hon skulle typ... aldrig mer kunna titta på honom. Hon skulle ha blivit så fruktansvärt ledsen.

Blickar. Alex kände Justins blickar på sig. Kanske var hon tvungen att titta upp på honom. Han kollade på henne med en blick som sa: hjälp. Hjälp? Varför behövde han- Åh, just det. Stephanie hade ställt en fråga, en fråga hon inte hade fått svar på.

Alex hade gärna stannat hos Justin, men hon förstod, Stephanie betydde mer.

”It's okey, I can go.” Hon log, det lilla falska leendet som gjorde att ett riktigt leende klädde Stephanies läppar. Hon kramade om Justin. Hon ålade sig mot honom. Det var vidrigt, men vad kunde hon göra?

Alex backade lite. Hon var den osäkera. Hon var den mindre värda. I detta läget, här och nu, var hon inte sig själv. Någonting var fel. Hon behövde bort härifrån. Hon behövde finna sig själv.

”NO!” utbrast Justin. Stephanie kollade konstig på honom. Alex... Alex orkade inte ens bry sig, suckade bara.

”I mean... eh.” Han kollade medlidande på Alex. Seriöst, ville han att hon skulle rädda honom en gång till? Hade han inte uttnyttjat henne nog?

Alex suckade. Hon vände sig om och gick mot dörren. Innan hon klev ut i kylan vände hon sig om mot... usch, paret. Alex ville kräkas när hon tänkte på ordet par. Hon var hans och han var hennes. De två... Alex var bara det tredje, utstötta hjulet.

”Bye” mumlade hon innan hon sårat lämnade dem två bakom sig.

 

Är det nu som det tar slut?

 

De inne i värmen, hon ute i kylan. Kanske var kyla bättre än att slippa se honom. Alex kände sig inte bara sårad – hon kände sig förudmjukad.

Hade han lekt med henne? Hon kunde inte låta bli att fråga sig det.

Tyckte han ens om henne, någonsin?

Alex kunde inte veta. Hon kände honom inte. Frågan var om någon ens kände den riktiga Justin Bieber.

 

Vad hade du förväntat dig? Livet är inte en brinnande lycka. Livet är ett helvete.

 

Sorg. Sårad. Orden stod varandra närma. Sorg var pest - plåga och pina. För Alexis var sorg ganska obekant. Hon var stark. Hon brukade inte sörja.

Sorg – naturligt, känslomässigt, smärtsamt. Sorg.

 

Blåsten tog tag i hennes hår. Dumma blåst. Dumma kyla. Alex bet sig i läppen. Kyla var i alla fall bättre än värme.

Alex var inte arg, hon var ledsen. Om hon var arg så var hon det på sig själv.

Hon satte sig på en bänk, det var det bästa hon kunde komma på. Trots kylan orkade hon inte gå - trots att hon visste att hon då kunde bli varm.

Hon drog jackan tätt intill kroppen. Hon huttrade till. Kanske skulle hon bli varm snart, lite varm i alla fall. Kanske...

 

Hon var lite orolig. Hon kanske hade blivit uttnyttjad. Det gällde ju att passa på, när man hade ett sådant lätt byte i nätet. Det var lätt att köra över någon som redan låg ner.

Stephanie. Alex undrade om hon någonsin vågade prata med henne igen – på riktigt. Alex letade efter hålen. Hon undrade var hon var ledsen. Hennes vänskap med Stephanie, den skulle aldrig bli densamma.

Alex fann inget hål. Var hon inte ledsen? Hon var ju ensam. Han hade valt henne – tjejen som Alexis tidigare kunnat berätta allting för. Nu... nu var allting över. Kanske var det slut här.

 

Snälla, bli min igen.

 

Sedan hade vi Alexis. Alexis, Alexis, Alexis. Vad kunde man göra? Hon var född misslyckas oc hon var misslyckad. Grattis, mamma och pappa, ni hade lyckats. De hade lyckats med att få Alexis liv helt... meningslöst, helt... förfärligt. Hennes liv... Hon kunde lika gärna dö. Nu. Hon var väl för i helvete för fet ändå, för att ens leva. Det var typ ett mirakel att hon levde. Alex var lika förvånad varje gång någon gav henne mat. Såg de inte? Hon var redan så jävla fet. Hon kunde fan äta fettet hon redan hade.

 

Det värsta med sorg var tårar. Tårar lämnade Alexis ögon – när hon insåd sanningen. Tårar gjorde spår. Sanningen satte spår. Tårar hade ett förflutet. Alex ville dölja. Alex ville på utsidan visa sig vara perfekt. Tårar förstörde. Det värsta med sorg var tårar.

”Alexis?” Nej, fan, ingen fick ju se henne. Hon blinkade bort det som vattnades i ögonen. Hon torkade bort spåren på kinderna.

Han. Nej, hon kunde inte tro det. Han satte sig ner bredvid henne. Han rörde vid hennes hand som låg på bänken. Hon var ledsen, och han var... här.

 

Det var konstigt. Ingen skulle ju få se. Alex visade inte sina känslor. Hon var liksom utan känslor – det var det hon ville att alla skulle tro. Hennes mur var för stark. Ingen skulle ens orka att bryta ner den. Nu visste Liam, vem visste, snart kanske hela staden visste.

 

Ljust hår, gröna ögon. Han rörde vid hennes kind. Hon rös av den svaga beröringen. Han var så försiktig.

Liam tittade på henne. Hon hade inte svarat honom. Hon hade inte sagt någonting. Hon var ledsen. Hjärtat värkte. När hjärtat gjorde ont vad det ingenting som fungerade. Liam var väl tillslut tvungen att säga någonting mer.

”Why are you crying?” Det märktes att han letade efter orden. Det märktes att han var lite osäker. Alex kanske skulle bli arg. Man kunde inte veta. Hon kunde inte veta. Ilska, liksom sorg, kunde ibland uppstå utan anledning. Ilska och sorg var så gott som detsamma.

Hon skakade på huvudet, ett väldigt patetiskt svar. Hon snörvlade. Ah, skitsamma, han hade ändå fattad. Tårarna började rinna längst med hennes kinder. Tårarna ville inte sluta.

”I, I...” Det gick inte att bra, inte nu. Det värsta med sorg var tårar, för det var tårar som stoppades oss. Det var tårar som gjorde oss känsliga. Det var tårar som gjorde oss slagbara.

Liam la sina armar om henne och hon tog emot hans gest. Alex lutade sig mot pojkens bröstkorg, kände värmen sprida sig genom hennes kropp. Hon frös inte längre. Hon grät inte lika mycket längre. Liam sa ingenting. Han smekte hennes kind, torkade bort hennes tårar. Liam sa aldrig att hon skulle sluta att gråta. Det var okej att vara ledsen ibland. Alex grät nästan över att hon hade en sådan bra vän som han ändå visade sig vara.

 

Sorg var det vidrigaste. Man visste aldrig när sorgen skulle ta slut. Man visste aldrig om man hade varit älskad. Man visste aldrig om man någonsin skulle bli älskad. Man visste aldrig om man skulle bli älskad igen.

 

Ligg du här och gråt. Ingenting kommer ändå att förändras.

 

Skulle han få veta? Det hade endast hon svaret på. Ville hon berätta? Hon kände att hon borde, eftersom att han var så snäll, men ville hon verkligen? Man skulle inte göra någonting som man inte ville. Man skulle göra det man ville, och man skulle göra det bra. Kanske kunde hon berätta, men ändå inte. Kanske kunde hon bara... hålla undan sanningen, men ändå inte ljuga.

”It's about a guy.” Hon snörvlade innan hon själv började torka bort sina tårar.

”Do you like him?” frågade Liam snäll. Åh, han var så snäll. Alex nickade långsamt, hon funderade inte ens. Aldrig trodde hon att hon skulle erkänna någonting sådant.

Liam nickade sakta. Alex satt framför honom, och såg då inte hans reaktion, men hon visste inte om hon skulle ha sett den annars heller, på grund av mörkret.

”He...” Hon tog ett djupt andetag.

”He likes someone else.”

 

Det var som att han förstod – för han kom inte på någonting att säga. Inget:

”It's going to be okey.” Eller:

”I sure that he likes you too.”

Han sa ingenting. Han kramade henne. Han sa ingenting. Om han talade, talade han kroppens språk. Det språket var det enda Alexis inte störde sig på.

Hon tittade upp på honom. De satt så närma. Spänning i luften, passion i kroppen. Han gjorde ingenting. Vilken annan kille som helst skulle typ ha kysst henne... Han tittade bara in i hennes ögon. Han förstörde inte ögonblicken med en dum kyss. Han gjorde ögonblicket perfekt. Hur? Han bara satt där. Han gjorde ögonblicket perfekt genom att bara sitta där och låta Alexis ta insiativet.

Underbar - Kapitel 26 - EXTRA LÅNG DEL

Man behövde vara stark hela jävla tiden för att ingen skulle få reda på sanningen. Styrka var en mur, en vägg man hade byggt upp. Styrka var någonting man kunde gömma sig bakom.

 

Starkhet, vilja, kämpaglöd. Allt det där behövde man, för att bli en bra fotbollsspelare. Alex var stark, både fysiskt och physiskt. Alex ville, Alex kämpade. Hon gav inte upp i första taget. Hon gav aldrig upp, inte förrän hon hade vunnit.

 

Hon petade med gaffeln på pastabitarna. Pasta. Många tyckte att det var gott, det var till exempel Justins favoritkolhydrat, men många visste inte vad pasta egentligen var. Livsfarligt. Gula, små, livsfarliga. Tänk att någonting så litet kunde vara så farligt. Om Alex åt dem skulle hon typ gå upp...10 kg! Det gick ju knappt att gå upp så mycket, när man redan vägde så mycket som hon gjorde. Tänk på allt fett. Fy, tänk vad fet hon skulle bli. Alex tittade ner på sin mage. Hennes mage, den skulle ju typ bli som... en ballong. Hennes mage, den skulle ju typ krossa allt i sin väg, och då inte på ett bra sätt. Hennes mage, den var fan redan stor som en jävla ballong. Om Alex åt de där pastabitarna skulle hennes mage bli ännu större. Justin skulle fly, illa kvickt skulle han fly. Vem ville vara tillsammans med en tjockis?

 

Tjock.

 

Alex tittade upp. Det var tyst. Justin var inte där. Han hade lämnat sin plats mitt emot flickan för ett tag sedan – kanske fem minuter!? - för att prata i telefon. Det var säkert hans man-... Det var säkert den där Scott som ringde. Justin pratade nästan alltid med honom, överdrivet länge också.

När popstjärnan inte var där fick man passa på... Alex tog sin tallrik, ställde sig upp och gick kvickt ut till köket. Hon öppnade locket till papperkorgen och tömte sedan maten, som tidigare legat relativt orörd på hennes tallrik, däri. Hon var noga med att stänga locket ordentligt och se till att inte lämna några andra spår efter sig. Ingen skulle få veta.

 

Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock.

 

Tillbaka kom en skinande Justin, eller ja, han sken inte men hans leende gjorde det. Alexis började le bara för att han log. Ja, hon log så stort hon kunde – alltså ungefär lika stort som någon vanlig människa skulle kalla som väldigt smått. Vem visste, kanske såg Justin inte ens det?

”Have you already finished eating?” Alex nickade som svar. Justin gick fram och pussade henne på pannan innan han satte sig mitt emot henne igen och började äta av sin svala mat - han hade ju varit borta ett tag. Eftersom att han inte öppnade munnen, satt och flinade ner i sin älskade mat istället, fick väl Aexis fråga då.

”Why are you suddenly so happy?” frågade Alexis i det klart gladaste tonläget på länge.

”We going to have the best day ever!” Alex flinade.

Okej, det sa ju mycket!?

”And...?”

Justin tittade upp. Uh, det där flinet. Det där flinet kunde inte vara någonting bra.

”And? Is that how you phrase your happiness?” Alex leende började breda ut sig.

Ja, hade hon velat säga, men hon han endast nicka. Justin flög upp från sin stol. Det dröjde knappt en sekund förrän han hade fått upp Alexis på fötterna och börjat jaga henne runt i hotellrummet.

”Take your and back!” Alex skrattade, men sprang vidare. Han jagade ju fortfarande henne. Hon var ju tvungen att vinna. Hon lyfte på benen och flög över den lilla pallen som sedan var den enda som hindrade Justin ifrån att fånga flickan. Justin kollade surt på henne. Han la till och med armarna över bröstet och försökte se ut som en tjurig fem åring. Alex skrattade. Han lyckades med sin charade.

”Look, a bird!” Justin pekade upp i luften. Jasså, försökte han lura henne? Alex skrattade bara. Hon tittade inte åt det håll han pekade.

”That was mean” mumlade Justin. I nästa sekund kutade han fram till flickan innan hon ens hade förstått att han rörde på sig. Han flinade. Han fingrade på hennes mage. Hennes förvirrade min försvann. Hon började att skratta. Han kittlade henne. Han fick henne att backa. Hon backade till sovrummet. Tillslut låg hon i hotellrummets – deras - säng. Han slutade att kittla henne. Han la sig ner bredvid henne. De tittade in i varandras ögon. Tiden rann iväg. Alex undrade hur länge de hade legat där, bara tittat på varandra. Justin höjde plötsligt handen, började att smeka flickans kind.

”Come” mumlade han och öppnade famnen, famnen Alex sedan kröp in i. Hon vände på sig och la sitt huvud på Justins bröstkorg. Hon blundade. Hon drog in hans doft. Hon älskade hans doft. Den var så... Justin. Mm.

”We need to keep this as a secret” sa han plötsligt. Han smekte henne över håret när hon öppnade sina ögon och utbrast:

”What?” Hon hade inte varit uppmärksam. Hon hade tänkt på hans doft. Så plötsligt öppnade han munnen. Nej, det var så inte okej.

Justin satte sig upp, fick Alex att göra det också, men han behöll taget om henne.

”Thus, not like that, it's-” Han försökte förklara. Alex var inte dum. Hon förstod. Hon tyckte likadant. Inte fan fick Steff veta att Alex gjort att hennes pojkvän var otrogen mot henne. Inte fan fick hela jävla världen veta med lilla fotbollsgalna Alexis Jones var. Vad skulle alla tro om henne, den tjocka, lilla ungen? Uh, Alex ville inte ens tänka på det.

”I know that.” Hon avbröt honom.

”I feel the same way.”

Det var som att Justin andades ut. Han började le igen, nickade passade han också på att göra. Han förstod vad hon egentligen menade. Stephanie fick inte veta. De skulle gå bakom hennes rygg, Alex skulle gå bakom hennes rygg. Alex skulle gå bakom sin bästa väns rygg. Det kändes inte bra.

 

De låg i hans säng en stund. Båda var tysta, liksom bara njöt av varandras sällskap. Han pillade i hennes hår, hon pillade på det lila - Justins favoritfärg - överkastet. Hon tittade framåt. Vart han tittade visste hon inte, då han låg bakom henne. Hon tyckte att det kändes som att han tittade på henne. Hon brukade vara bra på att märka sådant.

”This day...” mumlade hon, kände att det var dags att bryta tystnaden.

”This day” upprepade Justin med mjuk röst. Alex kände hur han följde henne med blicken när hon vände på sig så att hon kunde se in i hans ögon.

”Why will this day be so good?” Alex tittade in i Justins ögon, som mjukt tittade på henne. Han flinade plötsligt, skakade lite med huvudet. Hans huvudskakning menade inte på ett nej, det var liksom som en typ av reflex. Alex förstod det. Hon var bra på att förstå sådana vinklar.

”Not only because you are with me...” Om inte Alex hade tittat på skulle hon ha rodnat Justin rakt upp i ansiktet. Pinsamt läge.

”Also 'cause Stephanie said a thing.” Oh, nu plötsligt blev det han sa lite intressantare. Alex vände blicken åt honom, tittade med stora ögon på honom.

”What did she said?” frågade flickan nyfiket.

Justin log, kanske åt Alex nyfikenhet, innan han började härma det som Stephanie tydligen hade sagt till honom:

”Justin, you and Alex needs some time togheter. I want my boyfriend to be close friend with my best friend. You don't know, maybe you guys can agree more than you thought.”

 

Du klarar ju ingenting själv. Varför ska jag behöva göra allting åt dig?Om du inte kan stå på egna ben, är det fan ditt problem.

 

Svaghet. Det var lätt att falla på den punkten. Det var lätt att vara svag, för det var mycket lättare än att vara stark. Det var svårt att vara stark, för det var mycket lättare att vara svag.

Det var farligt att vara svag. Om man var stark vågade ingen ta steget, riva ner din mur, för de visste att de skulle misslyckas. Om man var svag... Om man var hade man ingen mur. När man var svag fanns det ingenting man kunde luta sig emot, eller trycka tillbaka som försvann. När man var svag var det mycket lättare att förlora. Alex förlorade inte. Alex vann, alltid. Alex var inte svag – inte på utsidan.

 

Alex var svag när det kom till kläder. Hon kunde aldrig bestämma sig. Vissa dagar ville man inte ha någonting alls, vissa dagar ville man ha precis allt. När livet var härligt – när man hade vunnit en fotbollsmatch – var det oftast som jobbigast med kläder, för det var då man ville finna det där lilla extra att sticka ut med.

Åh, varför såg alla kläder inte bara likadana ut? Liksom, ett par jeans, en vit tröja. Så. Svårare än så var det inte. Inte egentligen.

 

Okej, hon hade – flickan blikade mot klockan – cirka halv timmen på sig. Så, vad ville hon ha på sig? Flickan kollade ut genom fönstret, för att kunna se vädret. Det var inte så fint, men inte så fult heller. Visst var det solen som var på väg fram där borta!? Det var kallt ute, det brukade ju vara det på vintern, men det såg ut att ändå kunna bli en fin dag. En fin, kall dag.

Det var förresten ett annat problem också. Alexis var hos Justin. Hos Jusitn hade hon inga kläder! Han hade sagt att hon fick låna någonting utav hans mamma. Hon visste inte om hon vågade. Alex stod i alla fall i Justins mammas rum just nu, fortfarande tveksam. Hennes mamma var inte så glad öve ratt se Alex umgås med Justin, vad skulle mamman inte bli då om flickan tog hennes kläder också!?

Hur som helst, favoritbyxorna skulle på, ingen tvekan. De var hennes egna byxor, tack och lov för det. Byxorna var svarta, lite läderliknande. De var grymt snygga, om hon nu fick uttrycka sig.

Alex pillade på ett vitt linne. En tröja, det skulle väl inte skada? När flickan ändå var i farten fick hon på sig en svart, tjockare, tröja över linnet också.

 

”Wow, you are so-” Justin tänkte alltså inte vänta en sekund med att kolla på henne. Nähä, det var ju roligt.

”Yeah, yeah, let's go” avbröt hon mumlandes. Justins skrattade. Alex plågade sig ner resten av trappstegen. Trappjävel. Hon hade snubblat typ varannat steg. Pojken märka inte märka någonting, turligt nog.

Justin la sina armar om Alexis när hon kom ner för den där eländiga trappan.

”You smell as my mum” skrattade Justin. Alex sa ingenting. Hon visste inte om det var sa var någonting bra eller någonting dåligt.

Han började gå och tog hennes hand, en hand han sedan fick släppa innan de passerade dörren. Paparazzi.

 

Justin var sugen på att köpa kepsar medan flickan mest var sugen på att äta. Hon var hungrig. Hon mådde illa. Men hon tänkte stå emot.

Tänk på din vikt, tänkte hon. Tänk på hur fet du är.

Justin fick i alla fall med sig minst en keps ut från affären. Sedan blev det Alex tur. Flickan kanske inte var den mest shoppinggalna, men hon visste att hon behövde ha mer än en outfit om hon skulle bo kvar hos Justin. Därför fick flickan med sig jeans, en och en annan tröja och lite underkläder osm Justin utav någon konstig anledning varit mycket intresserad av. Ja, hur många gånger hade han inte velat spanat in dem?

 

Åh, nej, åh, nej. Det fick bara inte hända. Inte här. Inte nu. Inte när... Justin tittade på.

”Alexis?” Nej, det var inte hon. Hon var bara någon tönt som såg precis ut som personens dotter.

”Alexis, it is you.” Vad Justin gjorde ville Alexis inte veta. Hon hann faktiskt inte titta, för plötsligt var hennes mamma framme hos... dem.

”WHERE HAVE YOU BEEN? DON'T YOU KNOW HOW WORRIE I'VE BEEN?”

Jo, säkert, ville hon fnysa fram. Hennes mamma? Orolig? Kom med någonting bättre.

Det var inte pinsamt att hon skrek, det skulle säkert alla andra normala tonåringar tycka. Alex var van. Vad kunde hon göra åt det liksom?

Plötsligt drog mamman tag i den setonåriga dotterns arm. Flickan pep till. Det gjorde ont. Armen värkte. Hon fick inget blod till fingrarna.

Snälla, lite lösare.

”NO!” Det var någon som skulle invända. Det var någon som skulle rädda henne, rädda henne ifrån smärtan. Justin. Tack och lov för Justin.

”What are you doing? Can't you see that she's hurt?” Mamman stannade upp. Hon släppte Alex så plötsligt att flickan föll till marken – trodde hon. Det var någon som skulle rädda henne. Ja, ni förstår nog vid det här laget.

Justin fnäste åt hennes mamma. Han hjälpte Alex upp på benen. Han smekte hennes kind, pussade bort hennes tårar och sa att allting skulle bli bra. Han sa det om och om igen. Det var inte hennes fel. Alex vågade inte tro på honom. Tro alltid det värsta, då blir man som gladast när det inte stämmer.

”Can you run?” Han viskade i hennes öra. Ingen annan skulle få höra.

Hon nickade svagt. Hon kunde alltid springa.

”Run.” De sprang. Han sprang. Hon sprang. Hon sprang så jävla fort. Hon ville bort från den där äckliga tanten. Hon ville bort från sin mamma.

 

Det gick bra sedan. Alexis mamma såg de inte röken av. Tur att Justin kom på att de kunde springa, mamman kunde inte göra sådant. Hennes kropp var för berusad, för nerdrogad. Hon blev andfådd av att gå upp för en trappa.

Dock var det en annan sak Alexis kanske inte såg så mycket fram emot. En middag. Denna gång inte bara för matens skull, denna gång även för sällskapets skull. Stephanie skulle vara med. Hon ville såklart veta hur deras dag hade varit. Alex undrade vad hon skulle säga. Hon ångrade sig aldrig om någon, inte så vitt Steff visste. Borde Alex säga att hon ogillade Justin fortfarande, eller borde hon spela med i hans lilla spel?

 

Stephanie var glad att se dem. Gladast var hon att se Justin, och det syntes så som hon klängde på honom. Nej, usch, Alex tänkte inte visa några känslor.

Det är bättre att titta bort, påminde hon sig om. Bättre att ungå sanningen...

De satte sig ner. Steff pratade typ hela tiden. Alex satt och tittade ner i sitt knä och Justin... ja, han var väl het uppslukad av Stephanies skönhet. Kolla på henne, vem ville inte ha någon som var så snygg? Det var ingen som märkte en vanlig, tråkig, fet, svarthårig tjej bredvid skönhetsmodellen.

”I'm just going to the bathroom...” mumlade Alexis, nickade bort mot en vit dörr. Just nu var den dörren hennes enda flyktväg.

Det var säkert ingen som hörde det hon hade sagt, så innan hon hade tagit sig bort till flyktdörren, hade en suck lämnat hennes mun. Utanför. Hon var så sjukt mycket utanför. Hon blev utstängd, av sin egen bästa vän. Var inte det emot allt var vänskap hade med att göra? Alex visste inte, men hon visste att hon inte hade råd med att förlora en vän, hon hade ju inte så många.

 

”Watch out, fucking fetto!” Det där kunde inte gått värre. Tur att ingen hörde, någon där ute i restaurangen. Alla skulle väl ha kollat, på hennes jävla fett.

Alexis hade inte varit tillräckligt uppmärksam, och därför gått in i misstag i en tjej som såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon själv. Alex ville abra gråta när hon hörde vad hon sa till Alex, för Alex visste så jävla väl att det stämde.

Innan flickan lämnade Alex och den ensamma toaletten ifred, flinkade hon elakt in:

”Justin Bieber's girlfriend, huh? Do you think that he what to have someone that is so fat as you?”

 

Hon grät. Hon lutade sig mot väggen och grät. Hon hade bara hunnit rusa in på toaletten, låsa efter sig och sedan hade tårarna kommit. Jävla tårar. Jävla liv. Jävla sanning. Jävla fett.

Alex ville skrika, men hon var så svag. Alex ville boxa i väggen, men hon var inte stark nog längre. Någon hade brutit ner hennes mur, på helt fel ställe. Alex hade mött sin fiende – sanningen.

 

Sanningen gjorde henne svag – den var den enda som lyckades. När Alex fått tankarna på annat håll, kunde hon i djupa andetag ta på sig solglasögon och traska ut till kärleksparet igen, ni vet, för att ha en lika trevlig middag som förut. Suck.

 

När hon kom tillbaka satt dem fortfarande hand i hand, djupt fokuserade av varandras ögon. Alex kanske skulle tillbaka till den där toaletten ändå...

”Eh, Alex?” Alex tittade på sin alldeles bästaste vän i hela världen - eh, ja.

”What?” Ja, hon lät otrevligt. Nej, hon brydde sig inte. Hon orkade inte bry sig. Vad Justin tyckte och tänkte om henne orkade hon i det läget inte heller göra. Det var fan inte hon som satt hand i hand med... S-Stephanie.

Alexis suckade. Hon hoppades att Steff inte skulle börja skälla på henne. Alex orkade inte med massa gräl.

”Why do you were sunglasses?” frågade den brunhåriga flickan och flinade. Puh, hon var inte arg.

”Why not?” mumlade Alex surt tillbaka. Steff bara skrattade.

”It's raining...” Alex kollade ut. Japp, visst regnade det.

”Oh...” Pinsamt värre. Tack och lov för foundation - och tack och lov för att den ännu en gång dolde Alex rodnande kinder.

Ja, sedan var flickan inte särskilt intressant längre. Middagen, ja, den slutade tillslut, precis som alla andra middagar. Sedan gick de hem och levde lyckliga i alla sina dagar... eller nått. Eller nej, det var inte så det gick till. Alex hade ingenstans att gå. Justin hade varit hennes flykt. Nu ville inte Stephanie lämna Justins sida. Vart skulle Alexis ta vägen?

 

Stark. Var stark. Alex var stark när Justin kysste Steff mitt framför ögon på Alexis. Alex var stark när han kallade henne vacker och hon fnittrade tjejigt som svar. Alex rörde inte en min. Hon bara satt där. Obetydlig. Hon bara fanns.

 

Om du inte är stark nog att klara av verkligheten – vad fan gör du här då?

______________________________________________________________________________________
Tack för era kommentarer! Glöm inte bort att kolla om ni har fått svar! Vilken del var eran favorit i detta kapitlet?

Jag kunde dö för dig. Nu är du död för mig.

I dag är jag så glad för att jag har fått sommarjobb att ni får smakprov på nästa kapitel! :)
http://www.facebook.com/pages/Alictin/331742553536935
 
Kommentera om ni vill ha mer, för det kan ni få!