Alictin

 

Det var svart. Det var mörkt. Det fanns inget lyse, ingen luften. Justin sökte efter andan. Han kunde inte finna någon luft. Han kunde inte finna den där anledningen till att ens andas från början. Alexis. Fina, underbara Alexis. Vad hade du gjort?

 

Han flåsade. Han sprack lite mer för varje sekund. För varje sekund blev han en bit, en liten bit, svagare. Alexis. Det hade varit svårt att komma ikapp henne, hon var så snabb. Trots att han hade bil, tog det minst fem minuter extra. Justin önskade nästan mer att han kommit efter händelsen, slapp se. Sedan ångrade han sig, kom på att han faktiskt kunde ha kommit tidigare. Tänk om han skulle ha lyckats rädda henne... Han skulle aldrig förlåta sig själv. Aldrig.

 

”NO!” Han skrek. Han trodde det i alla fall. Han sprang. Rakt ut i vägen sprang han. Det var som att han hade något slags ängel-beskydd, då han klarade sig undan bilkrascher. Endast några arga miner och öronbedövande tutor, det var inte så farligt. Justin hörde dem ändå inte. Han hörde bara sitt hjärta. Det slog i två hundra slag varje minut, kanske till och med varje sekund utan att överdriva. Justin överdrev inte det minsta. Varför ens tänka så, när hans flickvän nyss hoppat ifrån en bro. Det var fan minst 50 meter till marken, kunde han se när han stod vid bron och tittade ner. Var hon där? Levde hon?

Han grät. Han typ dog. Om det inte varit så att Liam skulle fångat honom skulle han ramlat ihop, kanske dött där. Men Liam visste. Justin visste också. Innerst inne visste han. Han hade någonting han behövde göra. Det fanns inte mycket tid. De behövde snabba sig. Framtiden låg i hans händer. Hans egen framtid vilade på hans axlar. Det fanns inte mycket tid. Han skulle göra det. Om han så skulle dö, skulle han fan göra det. Han skulle alltid göra. Han kunde göra allting för henne. Om hon bara visste... Justin önskade att han hade varit tydligare.

 

När de sprang ner, för att komma ner till sjön, havet, eller var det nu var, flög tankar om allt upp i Justins huvud. Tankarna kretsade kring Alexis. V-vad hade hon gjort? Varför? Varför gjorde hon det? Det var så svårt att förstå att hon ens hade gjort det. Justin ville inte förstå. Han ville låtsas att allting var okej. Kanske hade han låtsas för mycket. Kanske hade han missat det uppenbara. Det som han hade blundat för kanske la grunden i Alexis hopp.

Varför åt hon inte?

Varför tog hon inte emot hans komplimanger som alla andra gjorde?

Varför försvann hon alltid iväg efter att de hade ätit, om de hade ätit.

Varför var hon alltid så kall?

Varför berättade hon inte?

 

Justin började att förstå, men han kunde inte ta tag i det nu. Han var tvungen att finna henne. HAN SKULLE FAN HITTA HENNE. Om det så var det sista han gjorde... Döden var inte längre Justins fiende. Den var hans vän. Kanske skulle de bli vänner tidigare än väntat.

 

Han bara kastade sig i. Han såg i ögonvrån att Liam börjat ta av sig skorna. Det fanns inte tid för sådant. Justin kunde kasta bort alla sina pengar, alla sina framgångar, alla sina fans, alla sina kunskaper, alla sina talanger(fanns ganska många sådana...), bara han fick ha Alexis levande i sina armar. Bara han fick känna hennes kärlek. Bara han fick känna sig lycklig, levande, igen.

 

Det krävdes många andetag. Det krävdes en lång tid av sökande. Tålamod. Ville hon inte bli fångad? Ville hon dö? Ja, det ville hon. Varför skulle hon annars ha hoppat?

Justin vågade inte ens titta upp, se hur högt uppifrån hon egentligen hade hoppat. Ingen klarade en sådan hopp.

Han var på väg att ge upp. Han var på väg att dö. Det hade aldrig gjort så ont. När han såg Stephanies ledsna ansikte, då hade det gjort ont, men han hade medicinen bredvid sig. Alexis. När Alexis hoppade från bron, hoppade Justin med henne. Han var alltid hos henne, för hon ägde halva honom. Kunde hon inte se det? Kunde hon inte bara förstå?

Hon kunde bara ha berättat. Justin skulle inte förstå, men han skulle göra vad som än krävdes för att både förstå och hjälpa henne. Han förstod inte hur det var att hata sig själv.

 

Han kände någonting. Någon. Det var hon. Han var säker. Han drog upp henne, la henne på rygg med huvudet ovanför vattnet. Hennes ansikte hann han bara snabbt se. Hon var... Hon var så vacker.

Han var så rädd, men gjorde ändå allting han kunde. Det var förvånande, förvirrande, att han ens kunde simma, att han ens kunde röra sig. Hjärtat andades för snabbt. Musklerna drog ihop sig. Det kändes som att han inte kunde röra sig, tyckte han. Ändå simmade han snabbare än vad han någonsin hade gjort förut.

 

”Does she breathe?” Justin tänkte aldrig på sig själv när han kom upp ur vattnet och möttes utav den kalla hösttemperaturen. Vinden, luften, blåsten... Han skulle säkert bli sjuk, förkyld i bästa laget. Det spelade ingen roll. Han brydde sig inte. Varför skulle han bry sig? Man skulle inte bry sig, inte i sådana här situationer. Hans hjärta var döende. Hans själ, hans hopp, hans glädje, hans kärlek, han liv, hans allt... Alexis var han. Justin var allting som Alexis var. Var hon glad, var han glad. Var hon ledsen, var han ledsen. Hur var han nu då, när det inte ens var säker på att hon fortfarande levde!? Han var krossad. Splittrad. Näst intill död.

Liam nickade långsamt. Justin började, efter vad som kändes som en evighet, att andas igen. Han andades långsamt, tog verkligen ut andetagen ordentligt. H-hon andades. H-hon levde. … T-tack. Tack och lov. Hon levde.

 

Han skakade fortfarande. Han skulle väl göra det ett tag framöver. Den här händelsen skulle följa med honom för alltid. Han bara visste det. Den var för hemsk för att kunna släppa. Det gick inte att släppa den. Man skulle lära sig av sina misstag. Man skulle förstå varför det var fel. Hur kunde man göra det om man var... död!?

 

Justin förstod inte att det varit så jävla närma. T-tänk om han hade kommit en sekund för sent. Han ville inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. En sekund... En sekund kanske kunde ha krossat hans liv. Det behövde inte så mycket för att få ett hjärta att stanna, och få ett annat liv att bli förklarat nedskrivet döden. Det var nog hemskare att leva död, än att dö levande.

 

Justin satt med en gul filt över axlarna, på en stol. Liam satt bredvid honom, på en stol. De kollade på ambulansmännen som tog hand om Alexis. Hon var inte riktigt vid liv, men hon andades. Hon hade en puls.

Hon hade hostat upp allt vatten tidigare. Det var ett gott tecken. Även om hon fortfarande blundade, var inte Justin säker på att hon inte hade varit vaken i minst en sekund. Han kände det på sig. Hon hade sett allting. Hon visste att hon levde. Men hon visste också varför hon hade gjort det, varför hon inte ville leva längre. Hon var den enda som visste. Justin kunde inte bärga sig till att fick reda på det, även fast svaret troligen redan låg i hans händer. Hans ögon var för blinda. Man kunde bara se en sak samtidigt. Justin såg alltid Alexis, men kanske inte alltid alla detaljer. Man kunde bara se en sak samtidigt.

 

Ambulansmännen hade sagt att det var ett gott tecken att hon hade fått ur sig vattnet. Justin hade andats ut när de sa så. Alexis var inte kall längre. Hon var inte skadad, i alla fall inte på utsidan. Ingen visste ju hur det egentligen såg ut på insidan.

Killarna hade sagt till Justin och Liam att de snart skulle sticka iväg till sjukhuset. Båda grabbarna hade insisterat på att få åka med, vilket de båda självklart fick. De skulle snart åka.

 

Justin satt med en gul filt över axlarna, på en stol. Liam satt bredvid honom, på en stol. De kollade på ambulansmännen som la upp Alexis sköra kropp på en slags bår och bar vaksamt in henne i ambulansen.

”Did you remember when you met her for the first time?” sa Liam plötsligt, men lagom svag röst. Justin kände sig minst lika svar. Han visste inte om han skulle orka att svara, orka att formluera orden ens i huvudet. Han försökte nicka, men det gick inte. Justin kollade på Liam. Liam kollade inte tillbaka. Han förväntade sig inget svar på den frågan han nyligen hade ställt, för han hade ett eget svar.

”She's so special. I knew that from the first time I met her.” Justin blev plötsligt osäker på om han ville höra resten av Liams tal. Var det nu han skulle erkänna sig sanna... känslor för Justins Alexis?

”She has this perfect ways.” Justins ord bara kom plötsligt. De kom inte från huvudet, från hjärnan. De kom från hjärtat.

Liam kollade förvånande på honom, han hade som sagt inte förväntat sig något svar. När han sedan hade samlat sig fortsatte han i Justins spår:

”That she loves soccer do you not see...”

“You feel it” fyllde Justin i. Killarna log hastigt mot varandra. Båda förstod. Det behövdes inte sägas någonting. Justin förstod plötsligt att hans smått svartsjuka – det var faktiskt ganska förvånande att han ens erkände det här – försvann helt. Han log stort mot Liam. Han var glad. Liam var världens bästa vän, för han hade hjälpt Alexis så himla mycket. Justin såg det nu. Justin önskade att han hade sett det tidigare. Justin önskade att han kunde ha hjälp Alexis lika mycket. Han hoppades att det inte var för sent.

”I love you, man” sa Justin plötsligt, lite spontant. Han log generat. Det var ganska fult egentligen att säga det till en total främling. Liam såg dock rörd ut, och sa leendes likadant.

”I love you too.”

De gav varandra en brorskaplig kram. De blev lagom inropade i ambulansen efter det. Killarna satte sig där inne. Båda titta på Alexis, mötte varandras blickar och log sedan mot varandra. Det kändes bra att ha en vän som förstod, en som visste och tänkte likadant. Det kändes bra att ha en sådan snäll och omtänksam vän som Liam, tyckte Justin.

 

När Justin satt där i bilen och tittade ut genom fönstret tänkte han tillbaka på första gången han hade träffat Liam. Justin log.

 

”Look who I have with me.” Justin tittade på Alexis när Alexis tittade på Liam. Det var i sjukhuset. Justins älskade kärlek låg på sjukhussängen. Hon hade nyligen vaknat upp. Justin hade fortfarande varit en aning skärrad över det där med att hon hade svimmat. Pojken blev inte direkt lugnare av att en annan kille steg in i rummet. En kille Alexis verkade känna.

Killan klev in i rummet. Alexis log mot honom. Varför log hon så där stort? Varför kände Justin plötsligt för att slå till någon? Varför blev Justin plötsligt orolig? Det enda han ville göra var att springa därifrån, tillsammans med Alexis. Alexis var hans, ingen annans.

Killen frågade saker. Han undrade hur hon mådde. Han brydde sig om henne. Justin blev äcklad.

Stephanie gick plötsligt i mellan, drog fram Justin till killen. Varför gjorde hon så för? Kunde hon inte bara låta Justin hata killen på avstånd?

”Liam – Justin.” Det var alltså Liam den förrädaren hette. Justin kände för att blänga surt på honom, men det kunde han inte. Folk skulle ställa frågor Justin inte kunde svara på.

Istället försökte han le, men antagligen blev det varken ett leende eller en sur grimas.

”Justin – Alex's boyfriend.”

Han skämdes lite, över hur hans tankar hade varit. Det var så länge sedan nu. Så mycket hade förändrats. Någon hade förändrats så mycket. Justin gav Alexis en snabb blick. Hon låg fridfullt stilla. Justin såg att hon andades. Han pustade ut. Han var orolig, men vem kunde klandra honom? Han var så kär i den där tjejen. Hon var så vacker. För Justin var det vackra på utsidan det han såg när han påpekade hennes skönhet. Det han såg när han tyckte att hon var vacker, det var hon.

Justin var så fruktansvärt, äckligt, bedrövat kär i henne. Han mindes fortfarande, efter alla dessa månaderna, när de möttes, vad de hade på sig, hur hon betedde sig, hur underbar hon var. Justin mindes det som fick hans mage att hissna upp och ner av glädje. Justin mindes det som fick honom att bli den mest förvirrade, försiktiga, oroade men ändå gladaste killen i hela världen. Han mindes hur det var när han höll för Alexis, när han blev kär i Alexis.

 

Deras kyssar var bara perfekta. Deras läppar var som formade efter varandra. Alla borde finna en partner att känna så med. Justin var orolig att Alexis inte kände likadant. Han skulle alltid vara orolig, vad hon än sa. Allt det här som hade hänt... Justin blev tveksammare än någonsin. Om hon kunde hålla detta inom sig, ljuga om att allting var okej, som det uppenbarligen inte var, varför kunde hon då inte ljuga om andra saker också? Som Justin, älskade hon honom? Älskade hon honom som han så vansinnigt, aggressivt, helvetes älskade henne?

---

Tack för kommentarerna. Detta blev ett ganska fult kapitel, ja. Hoppas ni förstår lite av mina förvirrande tankar. Hoppas att det också inte var allt för många stavfel, då jag är en trött tjej som inte orkar kolla igenom kapitlet innan publicering, hehe.