Alictin

 

Alex hängde med Justin enda in på nästa dag. Istället för att stanna kvar hemma hos henne, där hon kände sig så obekväm att det knappt gick att beskriva, smög de ut därifrån. Hand i hand gick de ner för den gemensamma trappan alla som bodde i lägenheterna i det hyreshuset använde. Det var tyst. De var tysta. Alex kunde höra Justins andetag. Hennes egna andetag kunde ingen höra. Det var nästan som att hon inte andades alls.

Att slippa den där flåsande känslan när man gick upp eller ner för trappor, var bara en av alla tusentals bra saker med att ha bra kondition. Bra kondition fick man om man idrottade – till exempel spelade fotboll. Åh, Alex saknade fotbollen. Flickan blev nästan förvånad över sin tanke. Det var så länge sedan... Hon ville springa, hon ville röra vid bollen. En boll – Alexis Jones bästa vän.

 

Att gömma sig från verkligheten var Alex expert på. Frågan var hur länge det skulle fungera. Hon ville gärna fortsätta som förut, men allting hade redan ändrats. Hur skulle hon anpassa sig? Hur kunde hon anpassa sig? Ville hon anpassa sig? Det var läskigt att se verkligheten med klara ögon. Det var läskigt att förstå. Alex var rädd för att hon skulle välja fel val. Allting man valde, allting man gjorde, gav konsekvenser. Var det ett bevis på att allting som skedde hände med en mening, ett syfte?

 

Varför i helvete ska du vara verklig för?

 

Justin log mot Alex, där där de gick sida vid sida, när Alex kollade upp på honom. Hon log tillbaka. Allting kände så härligt, fridfullt liksom. Alex mage pirrade. Hon var obegripligt kär och hon hade förstått det nu. Hon ville gärna kasta sig över Justin och säga till honom en miljon trehundra åttionio gånger att hon älskade honom.

Dock kom verkligheten ikapp. Hon var rädd för att bli sårad, och ensam igen. Tänk om han inte kände likadant... När Alex sneglade upp mot honom såg han tänkande ut. Vad tänkte han på? Stephanie? Hur han skulle ta avsked av Alex utav att hon skulle bli ledsen? Det fanns inget enkelt sätt att säga farväl till någon som behövde en mer än någonting annat.

 

Alex trodde att hon skulle spricka när de kommit innanför Justins hotellrum och i mörkret stod och tittade på varandra. Flickan vad så fylld av känslor. Rummet var så fyllt av spänning. Justin tog första steget. Han la sin arm om hennes midja och kysste henne mjukt. I början var det mjukt och harmoniskt, sedan blev kyssarna mer intensiva. Alex ville ha mer. Det såg ut som att Justin också ville ha mer. De styrde stegen mot Justins sovrum, men kom aldrig så långt. Justin tryckte, mjukt och försiktigt, upp Alex mot väggen. Alex typ dog. Hennes ben kändes som gelé och hennes hjärta tickade snabbare än världens största bomb. Hon blundade, hon njöt. Hon ville aldrig att detta ögonblicket skulle ta slut. Lagom till att hon lyfte sina händer och skulle börja smeka hans nacke, öppnades lägenhetens dörr.

”Justin! Darling, where are you?”

Justin tittade förskräckt på Alex, men det var redan för sent. När de, Alex och Justin, tittade åt höger var Justins mamma redan där. Hon glodde på de. Alex trodde aldrig att hon ena stunden kunde vara så glad, obekrivligt kär, till att sedan känna sig så till åtlöje. Justins mamma stirrade på Justins hand som var innanför Alex tröja. Justin drog snabbt åt sig handen och harklade sig. Han lät nervös. Att han lät nervös gjorde inte speciellt Alex mindre nervös.

”We need to talk” muttrade Justins mamma surt och glodde på dem. Fan också.

 

Alex kände sig riktigt ordentligt obekväm när hon satt vid köksbordet och kände Justins mammas blickar på sig. Det hjälpte inte att Justin kramade hennes hand, log lugnande mot henne eller viskade snälla, fina ord till henne. Alex hade på känn att samtalet skulle sluta dåligt, och när hon kände det slutade det alltid så. Varje gång.

”So... Alex” började Pattie. Alex tittade upp, motvilligt, men hon sa ingenting. Hon kände hur Justins spände sig bredvid henne. Kanske var han mer nervös än vad han hade visat.

”You like Justin very much, don't you?” Alex nickade tveksamt. Hon var osäker på vart Pattie ville komma.

”You have to understand one thing.”

”Mom.” Alex vände sig mot Justin. Hon var förvånad. Visste han vart hon skulle säga? Hade han varit med om det här förut? Alex visste inte om Stephanie hade träffat Justins mamma, Justins familj. Tänk om Stephanie var mer omtyckt hos Pattie än vad Alex var. Alex var inte omtyckt alls, det syntes lång väg. Varför skulle Pattie inte tycka om Stephanie? Alla tyckte om Stephanie. Justin tyckte om henne, alla på skolan tyckte om henne, Alex tyckte om henne...

”No, Justin. Alexis needs to know the truth.” Alex reagerar på hennes namn. Om Pattie hade sagt Alex skulle Alex troligen inte ha reagerat på samma sätt, inte reagerat lika starkt. Det var alltid lika förvånade när någon sa Alexis till henne. Det var alltid lika förvånande när någon pratade med henne över huvudtaget, faktiskt.

”You seems to be a... nice girl.” Alex förstod att det var svårt att beskriva henne, utan att såra henne. Det fanns ingenting bra med Alex, så enkelt var det.

”But you are just normal.” N-normal? Alex var inte normal, inte på långa vägar. Stephanie var normal. Alex var så långt ifrån Stephanie man kunde komma. Justin var normal. Snälla, trevliga, smala människor var normala. Alex var en tjock, äcklig hora.

”Justin... he...” Pattie avbröt sig själv.

”Justin is not normal. He's life isn't normal and-”

”Stop.” Justin avbröt sin mamma. Alex såg att han tittade på henne med sammanbitna tänder. Han var arg. Själv satt Alex och tittade ner i sitt knä.

Pattie suckade.

”Alexis, I don't want to see you here anymore. I think it's time for you to go.” Alex nickade långsamt och ställde sig upp på darrande ben. Om det inte varit så att hennes ben knappt kunde röra på sig, på grund av nervositet, hade Alex sprungit därifrån.

”No, Alexis, wait.” Alex väntade inte. Alex stannade inte. Hon var sårad och hon var ledsen. Hon behövde få vara ifred.

Hon ökade takten för att snabbare hinna till dörren, för att snabbare hinna därifrån.

”Alexis!” Han var långt bort. Han hade inte gått efter, men Alex kunde nästan känna att han försökte. Om hon inte hade tänkt så mycket på det Pattie sagt, hade Alex lett.

”What the heck are you doing?” hörde Alex Justins röst säga innan hon stängde ytterdörren bakom sig. Ensam.

 

Hora.

 

Verkligheten kom ikapp just när man trodde att allting skulle ordna sig. Det skulle aldrig ordna sig. Det skulle aldrig bli bra. Alex liv... Hela hon skulle alltid vara fel, skulle alltid vara i vägen. Det var bara så. Livet hade skrivit sin sida om Alex. Sidan hade blivit bränd och Alex likaså. Vad spelade det för roll vad som hände henne, vart hon tog vägen? Hon skulle ju ändå bara dö.

 

”Alexis!” Flickan hade inte kommit långt när hon hörde rösten bakom sig. Hon stannade inte fastän att hon ville. Hon hade fått klart för sig att han inte var hennes längre.

Justin kom upp vid hennes sida. Han vred på henne så att de stod med ansiktena mot varandra. Alex stirrade rakt framåt – på Justins bröstkorg. Den gick upp och ner, väldigt snabbt. Han hade sprungit.

”Please, don't be mad.” Alex snyftade. Hon var inte arg. Hon var ledsen.

”Come.” Han drog in henne i sin famn och kramade henne hårt. Hon grät en stund mot hans axel. Hon kände sig för första gången trygg när hon var som svagast. Han smekte henne över håret och viskade massa fina ord i hennes öra som fick henne att rysa.

”I love you. No one can ever change that.”

”But your mom” avbröt Alex. Hon snyftade till igen och försökte tappert få tårarna att sluta rinna. Justin log mot Alex, även om man såg ledsen ut, och torkade bort hennes tårar han med.

”My mom is stupid.”

Alex visste inte vad hon skulle säga. Hon lät Justin fortsätta att prata.

”I am 18 years. My mom can't do my decisions for me. I have to do them by my self. I might take the wrong way on the way-” Alex förstod att han menade Stephanie, så hon log lite.

”-But it's totally worth it when you find what you are looking for. No, when you find something a thousand times better than you even knew existed.” Alex kunde inte vara ledsen längre, inte när han sa så där. Hon tänkte luta sig framåt och kyssa honom, men hann höll tillbaka henne, flinade smått. Alex log roat när hon såg att han hade fler ord på tungan.

”My mom just trying to do the best for me, she doesn't want me to do something I regret. Then she wanted me to do what matters most to me - the music. The problem is just that you came. The music don't mean the most to me anymore. You mean the most to me.”

Innan han han säga någonting mer underbart och skärmande perfekt, tryckte en lycklig Alex sina läppar mot hans.

 

De kunde bara inte gå tillbaka till honom, inte nu. Det fanns någonting som Alex saknade att göra. Det fanns någonting som Alex skulle dö av om hon inte gjorde det snart. Alex ville träffa fotbollen perfekt så att bågen till mål blev så fantastiskt bra att den gick rakt i krysset. Alex ville springa, hon ville springa snabbare än sin motståndare och verkligen känna hur bra hon var. Alex ville göra det tillsammans med den hon älskade mest – Justin.

 

När de kom till fotbollsplanen såg de att de inte var ensamma. Alex tittade upp mot fotbollskillarna och märkte ganska snabbt Liam som tittade på dem. Ljust hår, gröna ögon. Japp, det var han. Hon log stort när hon såg att det var han och besvarade hans vinkning. Alex drog med sig Justin fram till Liam.

”Hi!” sa Liam, log lika stort som Alex och gav henne en kram. Alex besvarade glatt kramen.

”Hey, how are you?”

”Good, very good when you are here!” Alex fnittrade, inte ett sådant där tjejigt fnitter, utan ett 'åh-vad-glad-jag-blir' fnitter.

När Alex vände sig mot Justin såg hon ilskan i hans ögon. Hans blick var riktad mot Liam. Åh, nej, hoppas bara att han inte tolka allting fel.

”Hi!” Liam vände sig mot Justin och gjorde ett handslag med honom... eller någonting sådant. Alex var inte så bra på sådana där killsaker...

”Are you here do play succer agains the master?” Han nickade mot Alex och Alex skrattade förtjust. Justin muttrade någonting. Han var sur. Liams leende började dö ut, men han försökte verkligen hålla samtalet uppe.

”Okey...”

”Oh, by the way-” Liam vände sig mot Alex igen.

”-Congratulations!”

Alex skrattade oförstående.

”For what?”

Liam nickade mot Justin.

”You know, do you remember that evening on the bench?”

Alex var osäker på om hon ville prata om det här ämnet.

”You told me about this guy you liked.” Alex nickade tveksamt men fortsatte att titta ner i marken. Hon vågade inte möta Justins blick. Gud vad pinsamt om han fattade.

”It's seems like he likes you too.” Liam log. I nästa sekund kände Alex Justins mjuka läppar möta hennes kind. Hon slöt ögon och njöt. I bakgrunden hörde hon Liam skratta, nervöst. Skrattade han verkligen nervöst, eller inbillade hon sig bara?

När Alex öppnade ögonen igen tittade hon rakt in i Justins och log när han sa:

”Come on, let's kill some succer.”

 

Varför kan du inte vara som alla andra, om du nu tvunget ska leva? Va? Svara, horjävel, svara.

 

Alex kom på att hon inte var ensam längre. Alex kom på att hon inte hade en bästa vän. Visst var bollar underbara, för de svek henne aldrig, men bollar kunde hon inte kyssa. Det fanns någon mer i Alex närhet som flickan uppskattade mer än någonting annat. Hon tittade på honom just precis då. Hon tittade på honom och log, för hon var lycklig, för det var verkligt. Detta var verkligt, så verkligt det kunde bli. Plötsligt ringde Justin mobil – Alex visste att det var hans då hon hade full koll på hans ringsignal – och plötsligt önskade Alex inte att detta var verkligheten längre. På Justins mobilskärm hann Alex tyda namnet Stephanie innan Justin tryckte på svara. 

---

Tack för kommentarerna!<3 Jag ska sommarjobba tre veckor framöver men hoppas hålla uppdatering på samma nivå som innan. Hoppas att ni har ett bra sommarlov! (: