Alictin

 

Ingen förstod hur det egentligen är att må dåligt. Justin förstod inte heller. Inte innan. När han mött Alexis hade han fått uppleva hundratals nya känslor. Han visste inte ens om de verkligen existerade.

Det fanns inga namn på dem, det fanns inga tecken på glad eller ledsen, kär eller sårad. Känslorna var lika speciella som Alexis själv. Alexis hade fått Justin att få så fruktansvänt dåligt. Hon förstod inte ens. Han sa ingenting. Han tänkte inte säga någonting. Det var hans känslor fel. Det var hennes underbarhet det berodde på. Hon hade en - han kunde knappt säga det – pojkvän. Han klöktes nästan när han tänkte på det. Någon annan fick älska henne. Någon annan fick hålla hennes hand. Det var först då Justin förstod hur det måste vara för henne, när hon såg honom och Stephanie, om nu hennes känslor stämde. Han vågade fortfarande inte tro på att någon så vacker som hon, kunde älska någon som Justin. Han var en så kallad känd person – om man talade med klartext – han var en livsförstörare.

 

Justin mindes det så väl. De satt och åt lunch i Justins hotellrum, ensamma. Det var mysigt. Det var bäst – för Alexis var ju där. Justin hade inte slutat att tänka på hennes leende, inte sedan första gången han såg det. Justins känslor för flickan var inte förändrade, snarare tvärtom. Känslorna blev starkare och starkare för varje dag.

Hur som helst, han hade gått ut ur rummet för att ta ett telefonsamtal. Scooter, men det spelade ingen roll vem det var. Han om någon – han var en av de första som fått veta vad Justin tyckte om hon en flicka – borde förstå. Han hade träffat Alexis, och han borde veta att Justin inte skulla släppa henne. Justin skulle aldrig låta henne gå ifrån hans liv. Scooter borde veta att precis i den stunden han ringde hade Justin endast tankar och syn hos Alexis – Scooter borde alltså veta att Justin inte var särskilt intresserad av hans jobbplaner.

Det var faktiskt ganska förvånande att Justin kom ihåg detta – för det var inte detta som var det viktiga. Han brukade lätt både glömma samtal och vad samtalen hade handlat om så fort hon var i närheten.

Det som hade gjort att Justin oroad vänt på sig en extra gång i sängen, på natten, det var det som hade hänt när han var ensam. Alexis... Det var som en ny värld öppnades, eller var det som att han öppnades. Han blev tvungen att se. Alexis. Hennes mat. Hon hade inte ätit den. Hon-hon... Hon hade slängt den.

 

Frifull sömn var inte vän med Justin längre. Sedan den dagen hade han varit mer öppen. Han hade börjat att se saker. Han hade börjat att fråga sig själv varför. Han hade börjat titta mer på Alexis. Märkte man någonting på henne? Hon var oberörd utåt. Det hade hon varit så många gånger förut. Han visste att hon var stark. Han visste att det var farligt att vara för stark. Vad hände när man blev skadad och ingen såg? Justin ville inte ens veta vad som hände. Han visste redan för mycket.

Han hade inte vågat tala med henne om ämnet. Ämnet kanske var känsligt, det verkade ju som det. Varför skulle hon annars vilja dölja det? Varför kunde hon inte bara säga till honom att hon inte ville äta?

 

Varför gjorde hon det? Varför åt hon inte? Justin var rädd för att hon skulle dö. Tyck att han var patetisk om du vill det, han brydde sig inte. Han hade redan fått ta hur mycket stryk som helst. Han kunde ta lika mycket till. Det spelade ingen roll för han tog inte åt sig. Justin var rädd att hon skulle dö, men han vågade ingenting säga.

 

Det var natt och alla normala människor sov. Alla visste redan att Justin inte var särskilt ”normal”, i alla fall inte hans liv. När Alexis äntligen sov, brukade han tvinga sig själv att vara vaken lite till, fastän att han bara ville ligga och hålla om henne. En natt hade han tittat. Han var tvungen att se. Rädslan pumpade inuti honom när han lutade sig över henne. Ännu mer rädsla speglades, om inte minst i hans ögon, när han mjuk tog på hennes mage. Han kände någonting han inte ville känna. När han försiktigt, så att hon inte skulle vakna, vred på henne, såg han det också. Revben. Det var hemskt. Det var inte normalt. Justin fick svälja hårt för att inte brista ut i gråt. Han var bara tvungen att se någonting annat, för revbenen sa faktiskt inte allting. Magen hade han ignorerat. Magen... gud, hon var så mager! Stakars tjej, stakars flicka, stakars- Han smekte mjukt hennes handled. Den var så tunn att han var rädd att ta sönder den genom att bara röra vid den. Han vred på sig och kollade in i väggen. Han skakade på huvudet. Nej.

 

Precis när inte Justin trodde att det kunde bli värre, blev det det. Han ville gärna skylla allting på Stephanie, men hon kunde ju inte veta. Hon kunde inte veta att hennes Justin var obegripligt kär i någon annan. Hon kunde inte veta att flickan hans hjärta tillhörde satt där precis bredvid.

Det var svårt för Justin också, den där middagen. Han kunde inte le för mycket åt henne, och det var så gott som omöjligt. Varje gång han såg henne ville han bara le. Det var inte så med Stephanie, det hade aldrig varit så. När Justin träffat Stephanie trodde han att han var kär, men egentligen tyckte han bara om henne, som en vän. Det visade sig att hon bara var en biljett till paradiset.

 

Det värsta med caféinsidenten var egentligen det som hände efteråt. Justin hade bestämt sagt att hon skulle sova över, vad kunde Justin säga emot? Det fanns inga ord. Han skulle inte lyckats smita undan, utan att hon skulle reagera. Stephanie må ha varit blind tidigare, men den här signalen... Den signalen kunde ingen missa.

I alla fall hade han frågat om Alexis också ville sova över. Varför frågade han ens? Han borde bara ha tragit med henne in. Han visste allting. Han visste att hon inte kunde gå hem. Tydligen visste Stephanie inte det, eller också var hon så desperat att ha Justin ensam att hon snäst åt sin så kallade bästa vän med flit. Alexis hade trumpet lämnat rummet innan hade hunnit säga ifrån, innan han hunnit börja tänka klart. Vad fan? Vart skulle hon ta vägen? Vad tänkte han? Hon behövde hjälp. Nu när hon behövde honom som mest... lämnade han henne. Hon var ensam igen.

 

Justin visste att det var hans fel att hon låg i sjukhusetssäng. Hans fel. Hon hade litat på honom. Han... Han hade fått henne att tappa allt förtroende. Hela den natten hade Justin legat vaken, han hade inte vågat att gå ut. Han borde ha gått ut, inte legat i sin jävla perfekta säng och varit en perfekt pojkvän som höll om sin perfekta tjej som såg ut som en supermodell. Den där flickan med det trassliga håret, vars favoritskor var leriga fotbollsskor, och hon som bar de minst attraktiva kläderna i hela världen... Justin älskade henne, för att hon var hon. Hon bar inte smink, gjorde inga fejkskratt. Hon ogillade honom från första stund, han såg det på henne, men det gjorde honom bara ännu mer förälskad i henne. Det gjorde så ont i honom när han såg henne ledsen. Han ville bara utplåna all världens onska. Tyvärr gick det inte. För att livet skulle kunna ha balans behövdes ondska – bråk och krig. Men varför skulle en oskyldig, vacker flicka drabbas?

 

Ilska. Justin hade blivit så otroligt arg när Stephanie kört med sin vän så mycket. Alexis låt henne hållas. Justin hade trott att flickan skulle säga ifrån. Kanske brukade hon det, kanske ville hon bara inte denna gång göra det värre. Justin trodde att hon brukade det. Hon var stark, hon lät ingen köra över henne. Kanske var hon rädd för Stephanie? Justin kunde inte veta. Ingen av de pratade om den andra med honom. Var det någonting som de dolde?

 

Det värsta med att se Alexis ”besegrad”, det var att inte kunna hjälp och stå upp för henne. Justin ville mer än gärna säga till Stephanie att hålla käften. Stephanie var hans vän, det var hon, men vänner... Vänner var ingenting emot kärleksens känsla. Kärlek var störst. Justins kärlek var störst för Alexis. Det gjorde ondare att se Alexis gråta över en förlust, än att få möta ett mordhot till Stephanie. Det lät hemskt, för det borde inte vara så. Hans flickvän borde vara den han älskade mest.

 

Saker var inte som de borde vara. Det var sådan Justin var, kanske skulle han alltid vara det.

Justins liv var inte som det borde vara. Justin älskade sitt liv och skulle alltid göra det. Ibland kunde livet dock komplisera saker och ting. Stephanie hade fått en del hat på internet, men ingenting i verkligheten, som tur var. Justin visste inte ens om hon visste om det, då hon inte såg ut att vara den typen av tjejer som satt framför en dator.

Visst var Justin lite rädd att Alexis skulle få känna på hatorden om han och Alexis någon dag skulle göra sitt - vad de nu hade – officelt. Han älskade henne så mycket. Hon förtjänade inte fler motgångar än vad hon redan hade fått. I så fall skulle världen också märka att han inte var perfekt. Ett förhållande som höll i ungefär en månad? Han skulle framstå som värsta playern. Han skulle inte vara perfekta. Hans liv eller han var inte perfekt som alla verkade tro. Justin ville att alla skulle tro att han var perfekt – han ville framstå som en sådan förebild. Det var jobbigt att behöva leva upp till ryckten varje dag, ryckten som heller inte stämde.

 

Alexis var inte som hon borde. Hon hade så mycket, i sig själv, men hon såg det inte. Det hon såg var det dåliga som hände i världen, det var bra att se det, men ibland behövde man se sig själv.

Justin kom ihåg när han hade frågat sig själv varför hon inte spelade fotboll lika mycket som förut. Hon älskade fotboll lika mycket som han älskade musiken. Han skulle inte kunna klara sig en dag utan musiken, men hon... Hon hade inte spelat fotboll, sprungit i sina leriga, smutsiga skor på minst en vecka. Hur hade hon klarat sig? Saknade hon det inte? Varför spelade hon inte?

Justin hade frågat de frågorna länge nu. Han hade varit blind. Framför honom stod svaret. Allting var skrivet. Orken var borta. Motivationen var borta. Alexis... tänk om hon snart också var borta.

 

Justin var rädd om fotbollsflickan. Hon betydde allting för honom. Tydligen betydde hon allting för någon annan också, någon annan som betydde lika mycket för henne. Hennes... pojkvän. Justin kunde inte tro det. Han kunde inte förstå att det var sant. Hur, när, var? Han fortsatte att fråga sig själv frågor. En fråga mer, ett steg längre ifrån glädje. Han förtstod bara inte.

 

Liam. Alexis jävla pojkvän. Fan att han skulle vara perfekt också. Justin hade frågat och han hade svarat. Han hade svarat så jävla bra. Var det ens naturligt? Justin kom att tänka på det. Perfektionism var inte naturligt. Hur perfekt var inte Liam, om han fick vara Alexis pojkvän?

Han spelade fotboll, klart att hon skulle falla för honom. Han var... sexig. Justin tyckte inte det, med han såg Stephanies oskyldiga blickar. Alexis blickar lyckades han inte tyda. Hon lyckades alltid göra Justin förvirrad, oförstående vad hennes blick egentligen menade. Hon var expert på det området och Justin hade inte en susning vart han var. Man kunde inte slå någon i deras eget spel.

 

Innan Justin surt lämnade sjukhuset bakom sig, virade han om jackan runt kroppen för att möta kylan utanför. Det blåste, var rena rama stormen, hade han sett från fönstret. Stephanie skulle stanna, klart hon skulle. Hon var orolig för Alexis. Justin... Justin älskade Alexis, han älskade allting med henne, och om det fanns oro så var det han som var oro i egen hög person.

Han kunde inte stanna. Han kunde inte titta på när de kysstes farväl. Alexis och Liam. Justin ville kräkas. Han skulle gå hem, lägga sig under täcket och gråta. Ja, det skulle han göra. Sedan kunde han drömma vidare om en bättre värld.

 

Det gjorde så ont inuti Justin när han gick iväg. Igen. Allting de två hade gått igenom – var det förgäves? Hennes mamma - Justin visste allting -, hennes fobier – de skulle han aldrig glömma -, hennes glittrande ögon – Justin älskade dem mer än allt -, hennes sätt att leva – han hoppades att han själv fann sitt sätt någon dag – och hur hon var. Justin hade aldrig mött någon mer personlig. Han önskade nästan att han hade det, för han älskade det. Det var personligheter som satt sprätt på vardagen. Stephanie var som många andra, men det fanns bara en Alexis – en personlighet, ett hjärta. Nu hade flickan två hjärtan, även fast hon kanske inte visste om det. Hon hade Justins hjärta. Hon var den första han tänkte på när han vaknade på morgonen. Hon var den enda som aldrig lät honom vara ifred. I hans tankar, i hans minnen, skulle hon alltid stanna kvar, men han ville inte att det skulle sluta här.

 

Det gjorde så jävla ont. Han var ensam, snart var han ensam. I morgon skulle han berätta för Stephanie, bestämde han sig för. I morgon skulle han berätta för världen. Det skulle bli dagen han uttryckte sig själv som operfekt. Han visste inte att den dagen skulle komma så snart. Han hade varit så orolig över att möta den dagen, men nu var han så lugn. Sanningen var den han tog stöd utav. Sanningen var hans enda vän. Han kunde inte låta bli att fråga sig själv, om hans mamma ännu en gång hade haft rätt. Hade Alexis bara uttnyttjat honom? Hade han bara varit en bricka i hennes spel? Justin trodde inte att hon var sådan, innert inne visste han att hon inte var sådan. Han hade inte trott att hon hade en pojkvän heller. Kanske hade han fel om människor. Kanske fanns det människor som solstrålarna inte nådde. Kanske fanns det en ond sida närmare honom än vad han hade trott. Håll dina vänner närma men dina fiender ännu närmare. Justin kunde inte sluta fråga sig själv om att rätt kanske var fel.