Alictin

 

Dåligt. Dåligt, helt enkelt. Dåligt var inte enkelt. Det var enkelt att komma in i dåliga vanor, dåliga tankar. Det var lätt att falla tillbaka istället för att stå emot. Dåligt var inte enkelt. Det var svårt att ta sig ut. Det var mycket lättare att ge upp.

 

När Alex kom hem mådde hon dåligt. Hon mådde dåligt och ville helst lägga sig ner på golvet och kräkas.

Hon tog stöd utav väggen när hon satte sig ner. Med pannan lutad mot händerna skakade hon på huvudet. Detta gick inte. Varför var hon här? Hemma. Stephanie hade skjutsat henne, eller hennes pappa, men det var inte det viktiga. Alexis borde inte var här. Hon hörde inte hemma här. Det hade hon gjort klart för sig, det hade hennes mamma gjort klart för henne.

Precis när hon tänkte resa sig upp och gå, öppnades dörren.

 

Mamman såg inte sin dotter först. Hon betedde sig normal, tog av jacka som skor. Det var inte förrän hon vände sig om och mötte Alexis blick, som hon såg henne. Alex kände sig som en brottsling, en brottsling som hade flytt men nu ville tillbaka till sitt gamla liv. Frågan var, ville Alexis verkligen tillbaka till sitt gamla liv? Fotbollstjejen som inte hade någon vän. Fotbollstjejen som var besatt av självmordtankar. Lät det lockande? Hade inte hon tagit sig någonstans, på dessa månader? Hade hon bara blivit fetare?

”My little girl...” Mamman kanske inte var arg ändå? Alex ville gärna hoppas, men hon vågade inte. Tänk om hon hade fel.

”My little child.” Alex tittade upp från marken. Hon hade tårar i ögonen, tårar som hon blinkade bort. Hon snörvlade till.

”Come.” Mamman sträckte ut med händerna. Alex väntade inte en sekund på att resa sig upp och kasta sig i mammans famn. Det var så skönt. Någon brydde sig, någon förstod. Varför hade hon någonsin tvivlat på hennes mamma?

”So what are you going to do for me so you can live here again?”

 

Varför ska alltid jag ha det dåligt?

 

Alex ville spy. Hon hatade att hon hade trott att hennes mamma brydde sig. Mamman brydde sig inte. Hon skulle aldrig göra det. Alex hade länge undrat vad mamman sökte – sympati, kärlek, vänskap, respekt? Frågorna var många, och stora. Svaren var få, och korta.

Mamman hade tvingat upp sin dotter till sitt rum. Hon sa att Alex skulle duscha och byta kläder medan hon själv fixade mat. Hon trodde att Alex var utsvulten. Alex borde vara utsvulten. Alex var inte hungrig. Hon ville aldrig mer se mat.

 

Utan att ens fråga Alex var hon egentligen hade varit, försvann mamman in i köket. Hon satte på radion och sjöng med i låtarna. Hon var glad och problemfri. Hon hade fått sitt ”älskade” barn tillbaka – med andra ord, hon trodde att Alex såg upp till henne. Alex såg inte upp till henne. Alex sökte någonstans att bo – Alex sökte någon som kunde betala hennes utgifter. Var det fel att tänka så, efter allting mamman hade gjort, Alexis hade gått igenom? Kanske var det dåligt att tänka så. Kanske var det fel. Fel var ett dåligt ord. Man kunde inte veta och fel var rätt. Man kunde inte veta om dåligt var bra.

 

Snälla förstå hur dåligt jag mår.

 

Middagen blev klar och Alex fick motvilligt sätta sig om peta i köttet. Inte en chans att hon skulle äta det där. Det kanske såg gott ut, men i Alex ögon såg hon bara sig själv. När hon tittade ner såg hon sin stora mage. Det spelade inte roll att hon tittade på bordet, på tallriken, hon såg ändå sitt eget fett.

Hennes mamma skrattade och pratade på om att det var bra att Alex kom hem lagom till sin födelsedag. Hon märkte inte ens att Alex inte åt. Mamman hade aldrig märkt Alex icke ätande förut, så varför skulle hon bry sig nu? Mamman hade tydligen ordnat en händelserik dag åt Alex, men Alex visste att om hennes mamma fick i sprit, som hon säkert skulle få, skulle de där planerna inte var att tala om längre. Alex kunde inte låta bli att undra om ifall detta år skulle bli det år hon äntligen fick en present på sin födelsedag, eller om detta året skulle bli dagen hon gömde sig under täcket, som alla andra dagar.

 

”Hey, my best friend!” Utanför husets dörr stod Stephanie. Hon var på lika glatt humör som vanligt. Hon kramade glatt den dystra Alex, som allt log lite av vännens glädje. Glädje smittade av sig, det var därför Alex älskade Steff.

Vännen tog av sig skorna och jackan. Hon hälsade på Alex mamma. Mamman log glatt tillbaka och vinkade åt glädjespridaren Steff. Mamman verkade ha valt sin favorit. Hade hon någonsin lett mot Alex?

Vännerna begav sig till Alexis rum. Hennes rum var kyligt, och tyst, avvaktande liksom. Alex hade inte varit där inne på så länge.

”Oh my god, do you remember this?” Steff rusade fram till skrivbordet där hon fick kontakt med något som såg ut att vara ett foto. Alex dök upp bakom vännen. Hon log. Foton föreställde Stephanie och Alexis. De var så små. Snälla, söta och oskyldiga poserat de framför kameran. De hade varit tolv år. De hade inte vetat vad ondska var. Alex hade inte vetat vem hon egentligen var. Visste hon det bättre nu? Det enda hon visste var att hon var någon hon inte ville vara.

 

Det värsta med sjukhuset var att Alex var tvungen att äta. Det hade varit riktigt hemskt. Hon hade varit tvungen att vänta med att spy, då hon haft personal runt sig själv nästan hela tiden. En liten flicka från ett område ingen någonsin hade brytt sig om som varit själv onaturligt mycket, blev omringad av människor stup i kvarten. Hon trodde att hon skulle ha blivit irriterad. Hon borde ha blivit det. Att Alex var lättstörd var bara förnamnet. Hon hade inte blivit irriterad, störd eller arg. Eftersom att det hände saker hela tiden, hade hon inte haft tid att tänk på det hon inte ville tänka på. Hon kunde, på ett mycket enklare sätt, ignorera magens knipande, hjärtats orytmiska bankande och den suddiga synen. Allt tack vare att hon inte varit ensam. Om det inte vore för att hon varit tvungen att äta, hade det varit ganska behagligt där. Kanske borde hon svimma igen? Allt för att komma bort härifrån, allt för att slippa verkligheten.

 

Rädda mig från det dåliga, snälla. Jag vill ha det bra, som alla andra.

 

Stephanie satt och log mot sin mobil. Konstiga unge. Stephanie log inte lite smått heller, nej, hon låg överdrivet stort.

”What is so funny?” Först när Alex öppnade sin mun flyttade Steff blicken från sin älskade mobil. Det var verkligen så, mobilen var Stephanies liv. Alex förstod knappt hur hon själv orkat en sådan lång tid med flickan med mobilberoendet.

”Nothing. It's just Justin.” Justin. Alex hjärta blev varmt när hon hörde namnet, men det blev kallt lika fort när hon påminde sig själv om vem det var han hade smsat.

Alex svalde innan hon tveksamt, inte säker på om hon ville veta, sa:
”What do he want?”

”He wonder what I did and now he wants to come over.”

Alex nickade tveksamt. Hon förstod, men ville inte förstå vart Stephanie var på väg. Flickan tittade ner i sitt knä och började tänk sig bort lagom till att Stephanie drog till med en följdfråga.

”Can he do that?”

”What?” Svaret kom ut automatiskt. Egentligen förstod hon. Steff skrattade.
”Can he come over?”
Alexis tvekade lite. Ville hon verkligen se honom? Ville hon verkligen se när han kysste Stephanie mitt framför ögonen på henne? Igen. Snart borde hon vara ganska van.

Ville hon verkligen se honom? Ja, det ville hon. Hon ville krama honom, dra in hans doft. Hon ville kyssa honom, låta fjärilarna i magen sväva fritt.

Hon nickade. Klart att han skulle komma.

 

Vad var dåligt? Allting var dåligt. Alexis liv var dåligt. Alexis var dålig. Hon var fan inte bra på någonting. Vad var bra? Ingenting var bra. Fanns det ens någonting bra? Alex visste knappt var ordet innebar. Det var så länge sedan någonting... bra hände. Det var så länge sedan hon träffat Justin och fått känna den där pirriga känslan. Det var så länge sedan hon hade pressat sina läppar hon hans.

 

”Hi!!” Steff fnittrade innan hon kysste honom. Alex tittade bort. Varför skulle hon plåga sig själv genom att titta på dem? Justin visste om hennes känslor för honom, så han borde förstå. Steff då, äh, hon hade fullt upp med att titta på sitt livs kärlek. Det var lite komiskt egentligen. Hur dåligt det än var att tänka så om sin bästa vän, kunde Alex inte rå för att i sin ensamhet skratta. Steff visste inte sanningen om sin pojkvän, vad han var kapabel till, vad han hade gjort. Alex visste det. Det var på ett sätt Alex fel.

Justin gav Alex en snabb kram. Alex ville ha en lång, romantisk kram. Det där med att vilja och att göra, etik och moral, det var någonting som inte samarbetade, eller också var det vetandet om rätt och fel som var onaturligt bra.

 

De satt alla i Alexisäng, Steff i Justins famn, Alex lutad mot väggen med blicken ner i golvet. Steff pratade lika mycket som vanligt. Alex kunde inte låta bli att undra: Hon pratade väl med mer Justin än med Alex? Var det inte Alex hon ville vara med från början?

Nej, Alex var inte avundsjuk. Om hon sa att hon inte var någonting, så var hon inte det. Uppfattat?

Hon var inte avundsjuk, men hon var sur. Det kändes som att den person som en gång betydd så mycket för henne, var på väg någonannan stans, bort från Alex. Det kändes inte bra.

Alex ville gråta. Hon mådde ganska dåligt. Synen var en aning dimmig. Hon hade inte ätit på ett tag. Varför skulle det bli så? Varför kunde kroppen inte bara förstå att den klarade sig utan mat?

Att hon var duktig i naturorientering kunde man inte förstå, när hon påstod någonting sådant. Flickan suckade och satte sig upp. Tidigare hade hon mer legat ner. När hon vände sig mot den pratande Steff, såg hon två saker hon inte gillade – Steff som hade all sin uppmärksamhet mot killen Alex älskade, och killen Alex älskades underbara, perfekt formade ögon på sig själv.

 

Han tittade på henne. Varför kunde han inte bara sluta att titta på henne? Det såg ut som att han hade gjort det ett bra tag. Varför kunde han inte bara rikta sin blick någon annan stans? Det var lättare att komma över honom då. Han borde förstå. Han borde gå tillbaka till sin älskade flickvän. Alex tänkte inte skvallra. Alex kunde vara ensam. Hon var van vid att vara ensam. Hon skulle klara sig. Förhoppningsvis.

 

”No.” Stephanie reste sig plötsligt upp, sträckte på sig och rättade till tröjan som åmade sig perfekt över hennes modellkropp. Alex mådde illa när hon såg det. Så klart började hon tänka på sina egna feta lår. Hon ville titta ner på dem, men samtidigt inte. Hon ville inte se sanningen, verkligheten. Verkligheten var för grym.

”Be right back” mumlade en gäspande Steff innan hon tassade bort mot badrummet.

När Stephanie lämnat rummet blev det tyst. Tyst. Det var obekrivligt hur skönt det blev när det äntligen blev tyst. Alex njöt, och det var lite förvånande. När man hade gått igenom det som hon hade gått igenom, var inte tystnad någonting som man prioriterade högst.

”Alexis.”

 

Jag är så dålig och jag är så ful. Jag är så fet och jag är så feg. Kommer jag någonsin bli annat än en oförstådd, missbildad unge? Kommer jag någonsin bli annat än dålig?

 

Alex hade hört att han pratade med henne. Hon tittade ändå inte upp. Vad skulle hon säga? Hon ville undvika honom. Han kom för närma. Hon ville egentligen bara kyssa honom. Det var svårt när det inte gick. Det var dåligt att det inte gick. Det var dåligt att han pratade med henne igen, när de borde ignorera det som hade hänt.

”Please, look at me.” Han ville tydligen inte ignorera någonting. När Alex tittade upp och mötte dem finaste ögonen i hela världen rös hon inte bara, hon såg sanningen. Han såg ledsen ut. Han såg ut som att han hade mött verkligheten. Alex log försiktigt. Hon ville inte att han skulle vara ledsen, men hon ville inte att han skulle inbilla sig att det kunde bli de två.

”I don't want it like this. I like so you so much. But I hope you get a nice life with your boyfriend.” Den sista mening nästan fräste han ur sig. Han tittade ner i marken och kröp ihop i sängen. Alex ignorerade det faktum att han var sur, riktigt ordentligt sur. Varför ignorerade hon det? För henne fanns ingen pojkvän, om det så inte var Justin. Alex förstod precis vad han menade. Det Steff sagt till honom i sjukhuset häromdagen vad så himla fel. Alex visste inte att Justin och hon ens skulle diskutera det. Hon visste inte att han brydde sig. Hon hann inte ens bli glad över det faktum att han brydde sig, för hon ville att han skulle få reda på sanningen. Hon såg inte Liam på det viset, och hon trodde att han inte såg henne på det viset heller. Kanske gjorde han det i början. De hade blivit så himla bra vänner. De delade samma intresse. Alex älskade att ha en vän som honom, men hennes hjärta, det bultade för någon annan.

”No.” Hon skakade på huvudet. Hon fick genast Justin förvånande, smått tårfyllda ögon riktade mot sig.

”What?”

”Liam and I do not exict.” Innan hon han avsluta meningen kände hon hur Justin flyttade sig närmare henne. Han log.

”My...” Hon tog ett djupt andetag. Justins närma närhet gjorde hennes äckligt nervös.

”My heart, it belongs to you.” Han smekte hennes kind och skapade en insensiv ögonkontakt.

”Alexis Jones, you are so wonderful.” Han tog ett djupt andetag. Alex ville fnittra, för hon blev så glad, men hon var för fascinerad av hans ögon.

”I love you.” Han tryckte sina läppar mot hennes.

 

Lagom till att Justin släppte Alexis läppar hördes ett flämtande, någon som drog efter andan. Justin leende förvandlades till ett skärrat ansiktsuttryck. Alex hann inte vända blicken mot dörren innan Justin sa:

”Stephanie.”