Alictin

Underbar var någonting andra var. De såg det, de visste det. Det fanns en tjej som önskade att hon också såg det. Det fanns en tjej som önskade att hon också var underbar.

En liten flicka. En stor tjej. Samma person, samma historia. Samma lärdom, samma sorg. Den dagen. Hon hade sprungit runt på skolgården. En glad, liten tjej. Hon hade varit lycklig. Hon hade inte vetat vad krig var. Hon hade inte vetat var smärta var. Allting var så nära på att förändrats. Alexis fick inte veta vad krig var, hon fick uppleva det. 6 år av krig med sig själv. Ett snedsteg, en förlust. Att vinna var en väg för svår att ta sig igenom. Vinna var en sak andra gjorde.

Alexis fick inte veta vad smärta var. Hon fick uppleva det. Smärta gjorde så jävla ont.

Sista gången hon fick se hennes pappa var det som att någonting försvann inuti henne. Han hade alltid varit peppande. Vem skulle hon nu luta sig emot när hon missade målet? Hon var 10 år då. Fotboll var det viktigaste. Hon var 16 år nu. Hon undrande om fotboll fortfarande var det viktigaste.

Om hon fick välja mellan fotbollen och sin pappa fanns det inget tvivel om vad hon skulle välja. Hon hade ingen pappa. Hon hade varit så rädd. Hon hade trott att allting var hennes fel att han lämnat henne. Det var det inte. Det visste hon nu. Hon var inte rädd längre. Hon var arg. Det visste hon nu. Det hade aldrig varit hennes fel. Han hade lämnat henne för att han var helt... Hon ville så gärna säga de hemska orden, men det gick inte. Hon försökte finna ett sätt att förstå. Varför hade han gjort så? Det måste finnas en anledning. Det fanns en anledning till allting. Egentligen borde det inte spela någon roll vilken anledning man hade när man lämnade en 10 årig liten flicka ensam med sin alkoholmissbrukare mamma. Ingen skulle behöva få gå igenom det som Alexis hade gjort.

Nu hade hon gått igenom det. Det hade gjort henne så mycket starka. Det hade varit nära att hon hade tappat fästet på marken, men det fanns ju någon som hade räddat henne.

Nu var allting över. Alexis behövde inte leva i denna verkligheten mer. Justin var anledningen till det. Där Justin fanns, fanns Alexis. Hon visste det så klart nu. Han var huvudpersonen i hennes liv.

Det fanns en person som hade stått där där ingen annan stod, som hade lett när allting gick åt helvete. Pappa... Nej. Det hade varit någon som var så mycket bättre. Han hade tagit Alexis pappas plats i flickans liv. För han var som en pappa skulle vara, som Alexis pappa en gång hade varit. Alexis bästa vän.

När allting gick emot stod han där vid hennes sida. Han stod där som ingen annan någonsin hade gjort förut. Han gjorde Alexis glad. Han gjorde så hon fick glömma allting. Han hade lärt henne att älska. Justin Bieber hade lärt Alexis Jones hur äkta kärlek var. Hur svårt det än var, fann alltid äkta kärlek en väg. För äkta kärlek fanns det ingen väg som var för svår.

Jag har lärt mig nu. Jag är underbar.