Alictin

Lita inte för mycket på någon.
Annars blev man fast.
Annars blev man sviken.
Svek. Mjuk i början, hård på slutet.

Det var söndag morgon och den första snön hade precis lagt sig som ett täcke utanför fönstret. Det var i just fönstret Alexis tittade ut. Hon satt på fönsterkanten. Hon skulle kunna sitta där hela dagen. När man väl ville någonting, skulle såklart ödet visa vägen åt motsatta håll.
För en gång skulle var det någon som ville henne någonting. Mobilen vibrerade effektivt. Alex gav ifrån sig ett modbjudande läte, reste sig upp och sträckte sig efter en jävla telefonen. Tänk om det var Justin. Plötsligt blev den korta rörelsen inte så jobbig.

”Hello!?” sa hon hoppfullt.
”Hey, best friend!” Nej. Självklart skulle det aldrig gå som Alexis ville. Det var Stephanie som ringde. Kanske borde Alex bli orolig över att hon plötsligt tyckte att det var... jobbigt. Det skulle inte vara jobbigt att prata med sin bästa vän. Det skulle ju vara det bästa som fanns... liksom.
”Oh, hey.” Hon hoppades innerligt att Steff inte hörde hennes plötsliga, dystra röstläge.
”So... Wanna do something today?” Nej, såklart, hon märkte ingenting. Det var så med Stephanie. När hon var uppe i någonting, sig själv som var så mycket viktigare än någonting annat, då blev hon blind för allting annat. I vanliga brukade Alex undra om hon gjorde detsamma. Alex gillade det inte, men i detta fallet var det helt klart en positivt egenskap, i alla fall för Alexis.
”Yeah, right...” Alex hade liksom hoppats att Justin skulle ringa... Kanske hoppades hon för mycket.
”Good!!” Stephanie lät överdrivet glad. Varför överdriva? Ja, förlåt. Alex var en aning sur. Snö var verkligen ingenting hon ville ha. Inte nu. Hon ville ut och spela, i det gröna gräset. Hon ville inte springa runt efter en boll inomhus, eller värre, på- uh, hon kunde knappt säga det - plastgräs.

Egentligen borde du inte veta var svek är. Eftersom att ingen vill vara med dig, finns det ingen som du kan lita på och då finns det ingen som kan svika dig.

Ja, så fick det bli. Alex suckade. Hon var trött. Hon ville helst bara slänga sig i sängen. Åh, om hon skulle ha varit lite smart och kolla vem det var som ringde innan hon svarade skulle hon inte ha suttit i denna sitationen just nu.
Kanske var det bäst att det blev så här ändå. Annars Stephanie ha börjat undra. Uh, det hade inte slutat bra. Alex kunde ljuga för många men... Steff hade en äcklig förmåga att se igenom flickans lögner. Åh, Alex hatade sådana männskor.

Nej. Nu skulle dra på sig dem där förbannade byxorna, och den äckliga, tajta tröjan. Sedan skulle hon vara glad. Någon ville umgås med henne. Hallå, var det inte igår som hon hade jämrat sig över att hon var så ensam?
Skärp dig, tänkte hon och tog på dem äckliga vinterskorna. Nu går du ut dit och ler ditt äckliga, falska leende, okej!?

Om en person som man egentligen inte bryr sig särskilt mycket om sviker en, då bryr man sig inte, inte lika mycket som om en betydelsefull person skulle svika en.
En svikning var mjuk i början. Första gången man blev sviken - det betydde inte så mycket. Kanske blev man jätteledsen, kanske reagerade man knappt.

Stephanie var glad. Kanske var det just det som Alexis behövde. Vännen skämtade, fick faktiskt ur ett och ett annat skratt från Alex också. Alex... blev faktiskt på bättre humör. Det var skönt, att få vara glad. Det var skönt att man fick vara med någon - bara vara liksom. Skönt, Alex log när- Mobilen. Den vibrerade. Wow.

Nej. Inte nu. Varför nu? Varför inte tidigare?
Stephanie lutade sig mot väggen. De satt i hennes säng, i hennes rum. Hon hade inte märkt att Alex tog upp mobilen. Ett litet hopp tändes. Kanske...?
Nej, vad tänkte hon med? Snabbt tryckte hon bort samtalet. Det gjorde ont inuti henne. Tänk om Justin blev... ja, vad man nu kunde bli. Alex var dock snabb med att påbörja ett nytt sms.
//Är med Steff.// Det räckte. Han skulle förstå.
”Who are you texting?” frågade just Stephanie, plötsligt, och log nyfiket. Det där med nyfikenhet var verkligen någonting hon var specialist på.
”Liam” mumlade Alex snabbt innan hon hann tänkte. Det blev bara att hon sa det automatiskt. Men det var bra. Stephanie nickade. Sedan började hon att flina.
”Is there something going on between you guys?” Alex tittade bara sin kompis. Vad skulle hon svara? Åh. Fan vad jobbig hon var. Alex kunde dock ingenting säga. Hon kunde inte berätta sanningen. Stephanie visste fortfarande inte att hennes bästa kompis var vän med hennes pojkvän... Kanske var de lite mer än bara vänner. Men om Alex inte svarade skulle Steff tro att det var någonting på gång mellan dem. Äh, hon orkade inte.
Alexis suckade och Stephanie pep till.

En svikning var hård på slutet. Det var då känslorna kom. Det var då smärtan kom. Det var då man insåg att man hade förlorat en viktig person. Det var då man insåg att denna viktiga personen hade svikit en.

Justin hade inte svarat. Det gjorde ingenting. Han behövde inte svara.
Stephanie hade lämnat hennes intressanta ämne om nagellack, efter ha tjajat om att få måla och även målat Alex naglar, gått in på en lite mer underhållande område. Justin.
”I don't know...” Hon suckade. Hon tittade ner på täcket hennes små fingrar rörde vid. Hon var så liten. Nu var hon ännu mindre. Alex visste inte vad hon skulle göra. Hennes egna tankar vägrade låta henne lämna sig... bubbla. Ja, hon var inne i en egen liten bubbla. Den var bekväm och lam, men utifrån såg den osäker ut.
Egentligen borde hon ha kramat Stephanie. Redan där. Kanske skulle det ha förändrat det som sedan skulle hända.
”I don't know about me and Justin. It's like I care more than him.”
Bakom varje klagomål fanns ett önskemål.
Alex visste inte vad hon skulle göra. Hon bara... satt där. Hon satt där, stel som en pinne. Stephanie lyfte blicken, tittade lite skeptiskt på sin vän. Väntade hon sig en reaktion? Hon skulle få vänta länge.
”Hello!? A bit sympathy wouldn't hurt.” Det blev Alex tur att titta ner på täcket. Det blev Alex tur att i all osäkerhet bita sig i läppen.
”Eh, oh, that's sad?”
”You don't seem so sad.” Stephanie var snabb med att sätta ner foten. Fuck.
”Em.” Hon var stressad. Svaren blev aldrig bra när man var stressad. Svaren blev aldrig bra när man var i underläge.
”Arn't you on my side?” Alex svalde. Hon blev tvungen att resa blicken, titta med allvar i blicken på Stephanie och pressa ut orden:
”Of course I am.”
”So what is it then?” Hon var så snabb. Hon högg åter igen. Hon hade nyss fått en sak bekräftad, varför räckte inte det?
Alexis svalde, tvingade fram det där leendet.
”Nothing.” Nej, det var ingenting alls. Det var inte så att hon var lite glad. Stephanie träffade inte Justin så mycket länge. Justin var ju mer med Alexis. Det var Alexis glad för.

Svek. Vem kunde man lita på? Alexis hade nyss svikitg Stephanie. Hon svek Stephanie dagligen. Hon mådde sjukt dåligt. Magen värkte. Huvudet värkte. Hela hon värkte. Men varje gång hon såg Justin... Det var helt klart värt det.

Lite inte på någon.

Att svika en vän var det värsta man kunde göra. Man kunde alltid hata sig vänner, men vad skulle man göra utav dem? Man kan älska sina vänner i vårt och torrt, men man kunde inte veta om det fanns total trohet. Tänk om din vän umgicks med din värsta fiende. Du kunde inte veta. Tänk om din vän kysste din pojkvän bakom din rygg.

Det var hemskt att bli sviken. Det kändes som att ingenting någonting skulle bli. Man blev tom, ensam, ömtålig. Man kände sig oälskad – av allt och alla. Framför allt ville ha tillbaka det som egentligen var bra. Framför allt blev man blind.
Det var hemskt att bli sviken. Alexis visste. Ändå hade hon mage nog att göra det själv. Hon svek någon. Hon svek någon precis just nu. Hon svek någon i morgon. Tänk att sanningen var så svår. Det att lögner var så fridfulla.

Varför svek man när man visste hur det kändes? Varför log man när man ville gråta? Varför skrattade man när man ville slå? Varför älskade man när man ville hata? Varför levde man när man ville dö?

Det tog tid att lita på någon igen. Man förstörde en människa inifrån. Kanske borde Alexis ha tänk på det - tänk lite tidigare. Det fanns en som redan höll på att bli förstörd. Det fanns en äkta vän som skulle behöva trösta henne. Det fanns en äkta vän som var så jävla falsk. Fan, Alex hatade henne.

Den som sa flest lögner, det var du själv.