Alictin

Man behövde vara stark hela jävla tiden för att ingen skulle få reda på sanningen. Styrka var en mur, en vägg man hade byggt upp. Styrka var någonting man kunde gömma sig bakom.

 

Starkhet, vilja, kämpaglöd. Allt det där behövde man, för att bli en bra fotbollsspelare. Alex var stark, både fysiskt och physiskt. Alex ville, Alex kämpade. Hon gav inte upp i första taget. Hon gav aldrig upp, inte förrän hon hade vunnit.

 

Hon petade med gaffeln på pastabitarna. Pasta. Många tyckte att det var gott, det var till exempel Justins favoritkolhydrat, men många visste inte vad pasta egentligen var. Livsfarligt. Gula, små, livsfarliga. Tänk att någonting så litet kunde vara så farligt. Om Alex åt dem skulle hon typ gå upp...10 kg! Det gick ju knappt att gå upp så mycket, när man redan vägde så mycket som hon gjorde. Tänk på allt fett. Fy, tänk vad fet hon skulle bli. Alex tittade ner på sin mage. Hennes mage, den skulle ju typ bli som... en ballong. Hennes mage, den skulle ju typ krossa allt i sin väg, och då inte på ett bra sätt. Hennes mage, den var fan redan stor som en jävla ballong. Om Alex åt de där pastabitarna skulle hennes mage bli ännu större. Justin skulle fly, illa kvickt skulle han fly. Vem ville vara tillsammans med en tjockis?

 

Tjock.

 

Alex tittade upp. Det var tyst. Justin var inte där. Han hade lämnat sin plats mitt emot flickan för ett tag sedan – kanske fem minuter!? - för att prata i telefon. Det var säkert hans man-... Det var säkert den där Scott som ringde. Justin pratade nästan alltid med honom, överdrivet länge också.

När popstjärnan inte var där fick man passa på... Alex tog sin tallrik, ställde sig upp och gick kvickt ut till köket. Hon öppnade locket till papperkorgen och tömte sedan maten, som tidigare legat relativt orörd på hennes tallrik, däri. Hon var noga med att stänga locket ordentligt och se till att inte lämna några andra spår efter sig. Ingen skulle få veta.

 

Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock. Tjock.

 

Tillbaka kom en skinande Justin, eller ja, han sken inte men hans leende gjorde det. Alexis började le bara för att han log. Ja, hon log så stort hon kunde – alltså ungefär lika stort som någon vanlig människa skulle kalla som väldigt smått. Vem visste, kanske såg Justin inte ens det?

”Have you already finished eating?” Alex nickade som svar. Justin gick fram och pussade henne på pannan innan han satte sig mitt emot henne igen och började äta av sin svala mat - han hade ju varit borta ett tag. Eftersom att han inte öppnade munnen, satt och flinade ner i sin älskade mat istället, fick väl Aexis fråga då.

”Why are you suddenly so happy?” frågade Alexis i det klart gladaste tonläget på länge.

”We going to have the best day ever!” Alex flinade.

Okej, det sa ju mycket!?

”And...?”

Justin tittade upp. Uh, det där flinet. Det där flinet kunde inte vara någonting bra.

”And? Is that how you phrase your happiness?” Alex leende började breda ut sig.

Ja, hade hon velat säga, men hon han endast nicka. Justin flög upp från sin stol. Det dröjde knappt en sekund förrän han hade fått upp Alexis på fötterna och börjat jaga henne runt i hotellrummet.

”Take your and back!” Alex skrattade, men sprang vidare. Han jagade ju fortfarande henne. Hon var ju tvungen att vinna. Hon lyfte på benen och flög över den lilla pallen som sedan var den enda som hindrade Justin ifrån att fånga flickan. Justin kollade surt på henne. Han la till och med armarna över bröstet och försökte se ut som en tjurig fem åring. Alex skrattade. Han lyckades med sin charade.

”Look, a bird!” Justin pekade upp i luften. Jasså, försökte han lura henne? Alex skrattade bara. Hon tittade inte åt det håll han pekade.

”That was mean” mumlade Justin. I nästa sekund kutade han fram till flickan innan hon ens hade förstått att han rörde på sig. Han flinade. Han fingrade på hennes mage. Hennes förvirrade min försvann. Hon började att skratta. Han kittlade henne. Han fick henne att backa. Hon backade till sovrummet. Tillslut låg hon i hotellrummets – deras - säng. Han slutade att kittla henne. Han la sig ner bredvid henne. De tittade in i varandras ögon. Tiden rann iväg. Alex undrade hur länge de hade legat där, bara tittat på varandra. Justin höjde plötsligt handen, började att smeka flickans kind.

”Come” mumlade han och öppnade famnen, famnen Alex sedan kröp in i. Hon vände på sig och la sitt huvud på Justins bröstkorg. Hon blundade. Hon drog in hans doft. Hon älskade hans doft. Den var så... Justin. Mm.

”We need to keep this as a secret” sa han plötsligt. Han smekte henne över håret när hon öppnade sina ögon och utbrast:

”What?” Hon hade inte varit uppmärksam. Hon hade tänkt på hans doft. Så plötsligt öppnade han munnen. Nej, det var så inte okej.

Justin satte sig upp, fick Alex att göra det också, men han behöll taget om henne.

”Thus, not like that, it's-” Han försökte förklara. Alex var inte dum. Hon förstod. Hon tyckte likadant. Inte fan fick Steff veta att Alex gjort att hennes pojkvän var otrogen mot henne. Inte fan fick hela jävla världen veta med lilla fotbollsgalna Alexis Jones var. Vad skulle alla tro om henne, den tjocka, lilla ungen? Uh, Alex ville inte ens tänka på det.

”I know that.” Hon avbröt honom.

”I feel the same way.”

Det var som att Justin andades ut. Han började le igen, nickade passade han också på att göra. Han förstod vad hon egentligen menade. Stephanie fick inte veta. De skulle gå bakom hennes rygg, Alex skulle gå bakom hennes rygg. Alex skulle gå bakom sin bästa väns rygg. Det kändes inte bra.

 

De låg i hans säng en stund. Båda var tysta, liksom bara njöt av varandras sällskap. Han pillade i hennes hår, hon pillade på det lila - Justins favoritfärg - överkastet. Hon tittade framåt. Vart han tittade visste hon inte, då han låg bakom henne. Hon tyckte att det kändes som att han tittade på henne. Hon brukade vara bra på att märka sådant.

”This day...” mumlade hon, kände att det var dags att bryta tystnaden.

”This day” upprepade Justin med mjuk röst. Alex kände hur han följde henne med blicken när hon vände på sig så att hon kunde se in i hans ögon.

”Why will this day be so good?” Alex tittade in i Justins ögon, som mjukt tittade på henne. Han flinade plötsligt, skakade lite med huvudet. Hans huvudskakning menade inte på ett nej, det var liksom som en typ av reflex. Alex förstod det. Hon var bra på att förstå sådana vinklar.

”Not only because you are with me...” Om inte Alex hade tittat på skulle hon ha rodnat Justin rakt upp i ansiktet. Pinsamt läge.

”Also 'cause Stephanie said a thing.” Oh, nu plötsligt blev det han sa lite intressantare. Alex vände blicken åt honom, tittade med stora ögon på honom.

”What did she said?” frågade flickan nyfiket.

Justin log, kanske åt Alex nyfikenhet, innan han började härma det som Stephanie tydligen hade sagt till honom:

”Justin, you and Alex needs some time togheter. I want my boyfriend to be close friend with my best friend. You don't know, maybe you guys can agree more than you thought.”

 

 

Svaghet. Det var lätt att falla på den punkten. Det var lätt att vara svag, för det var mycket lättare än att vara stark. Det var svårt att vara stark, för det var mycket lättare att vara svag.

Det var farligt att vara svag. Om man var stark vågade ingen ta steget, riva ner din mur, för de visste att de skulle misslyckas. Om man var svag... Om man var hade man ingen mur. När man var svag fanns det ingenting man kunde luta sig emot, eller trycka tillbaka som försvann. När man var svag var det mycket lättare att förlora. Alex förlorade inte. Alex vann, alltid. Alex var inte svag – inte på utsidan.

 

Alex var svag när det kom till kläder. Hon kunde aldrig bestämma sig. Vissa dagar ville man inte ha någonting alls, vissa dagar ville man ha precis allt. När livet var härligt – när man hade vunnit en fotbollsmatch – var det oftast som jobbigast med kläder, för det var då man ville finna det där lilla extra att sticka ut med.

Åh, varför såg alla kläder inte bara likadana ut? Liksom, ett par jeans, en vit tröja. Så. Svårare än så var det inte. Inte egentligen.

 

Okej, hon hade – flickan blikade mot klockan – cirka halv timmen på sig. Så, vad ville hon ha på sig? Flickan kollade ut genom fönstret, för att kunna se vädret. Det var inte så fint, men inte så fult heller. Visst var det solen som var på väg fram där borta!? Det var kallt ute, det brukade ju vara det på vintern, men det såg ut att ändå kunna bli en fin dag. En fin, kall dag.

Det var förresten ett annat problem också. Alexis var hos Justin. Hos Jusitn hade hon inga kläder! Han hade sagt att hon fick låna någonting utav hans mamma. Hon visste inte om hon vågade. Alex stod i alla fall i Justins mammas rum just nu, fortfarande tveksam. Hennes mamma var inte så glad öve ratt se Alex umgås med Justin, vad skulle mamman inte bli då om flickan tog hennes kläder också!?

Hur som helst, favoritbyxorna skulle på, ingen tvekan. De var hennes egna byxor, tack och lov för det. Byxorna var svarta, lite läderliknande. De var grymt snygga, om hon nu fick uttrycka sig.

Alex pillade på ett vitt linne. En tröja, det skulle väl inte skada? När flickan ändå var i farten fick hon på sig en svart, tjockare, tröja över linnet också.

 

”Wow, you are so-” Justin tänkte alltså inte vänta en sekund med att kolla på henne. Nähä, det var ju roligt.

”Yeah, yeah, let's go” avbröt hon mumlandes. Justins skrattade. Alex plågade sig ner resten av trappstegen. Trappjävel. Hon hade snubblat typ varannat steg. Pojken märka inte märka någonting, turligt nog.

Justin la sina armar om Alexis när hon kom ner för den där eländiga trappan.

”You smell as my mum” skrattade Justin. Alex sa ingenting. Hon visste inte om det var sa var någonting bra eller någonting dåligt.

Han började gå och tog hennes hand, en hand han sedan fick släppa innan de passerade dörren. Paparazzi.

 

Justin var sugen på att köpa kepsar medan flickan mest var sugen på att äta. Hon var hungrig. Hon mådde illa. Men hon tänkte stå emot.

Tänk på din vikt, tänkte hon. Tänk på hur fet du är.

Justin fick i alla fall med sig minst en keps ut från affären. Sedan blev det Alex tur. Flickan kanske inte var den mest shoppinggalna, men hon visste att hon behövde ha mer än en outfit om hon skulle bo kvar hos Justin. Därför fick flickan med sig jeans, en och en annan tröja och lite underkläder osm Justin utav någon konstig anledning varit mycket intresserad av. Ja, hur många gånger hade han inte velat spanat in dem?

 

Åh, nej, åh, nej. Det fick bara inte hända. Inte här. Inte nu. Inte när... Justin tittade på.

”Alexis?” Nej, det var inte hon. Hon var bara någon tönt som såg precis ut som personens dotter.

”Alexis, it is you.” Vad Justin gjorde ville Alexis inte veta. Hon hann faktiskt inte titta, för plötsligt var hennes mamma framme hos... dem.

”WHERE HAVE YOU BEEN? DON'T YOU KNOW HOW WORRIE I'VE BEEN?”

Jo, säkert, ville hon fnysa fram. Hennes mamma? Orolig? Kom med någonting bättre.

Det var inte pinsamt att hon skrek, det skulle säkert alla andra normala tonåringar tycka. Alex var van. Vad kunde hon göra åt det liksom?

Plötsligt drog mamman tag i den setonåriga dotterns arm. Flickan pep till. Det gjorde ont. Armen värkte. Hon fick inget blod till fingrarna.

Snälla, lite lösare.

”NO!” Det var någon som skulle invända. Det var någon som skulle rädda henne, rädda henne ifrån smärtan. Justin. Tack och lov för Justin.

”What are you doing? Can't you see that she's hurt?” Mamman stannade upp. Hon släppte Alex så plötsligt att flickan föll till marken – trodde hon. Det var någon som skulle rädda henne. Ja, ni förstår nog vid det här laget.

Justin fnäste åt hennes mamma. Han hjälpte Alex upp på benen. Han smekte hennes kind, pussade bort hennes tårar och sa att allting skulle bli bra. Han sa det om och om igen. Det var inte hennes fel. Alex vågade inte tro på honom. Tro alltid det värsta, då blir man som gladast när det inte stämmer.

”Can you run?” Han viskade i hennes öra. Ingen annan skulle få höra.

Hon nickade svagt. Hon kunde alltid springa.

”Run.” De sprang. Han sprang. Hon sprang. Hon sprang så jävla fort. Hon ville bort från den där äckliga tanten. Hon ville bort från sin mamma.

 

Det gick bra sedan. Alexis mamma såg de inte röken av. Tur att Justin kom på att de kunde springa, mamman kunde inte göra sådant. Hennes kropp var för berusad, för nerdrogad. Hon blev andfådd av att gå upp för en trappa.

Dock var det en annan sak Alexis kanske inte såg så mycket fram emot. En middag. Denna gång inte bara för matens skull, denna gång även för sällskapets skull. Stephanie skulle vara med. Hon ville såklart veta hur deras dag hade varit. Alex undrade vad hon skulle säga. Hon ångrade sig aldrig om någon, inte så vitt Steff visste. Borde Alex säga att hon ogillade Justin fortfarande, eller borde hon spela med i hans lilla spel?

 

Stephanie var glad att se dem. Gladast var hon att se Justin, och det syntes så som hon klängde på honom. Nej, usch, Alex tänkte inte visa några känslor.

Det är bättre att titta bort, påminde hon sig om. Bättre att ungå sanningen...

De satte sig ner. Steff pratade typ hela tiden. Alex satt och tittade ner i sitt knä och Justin... ja, han var väl het uppslukad av Stephanies skönhet. Kolla på henne, vem ville inte ha någon som var så snygg? Det var ingen som märkte en vanlig, tråkig, fet, svarthårig tjej bredvid skönhetsmodellen.

”I'm just going to the bathroom...” mumlade Alexis, nickade bort mot en vit dörr. Just nu var den dörren hennes enda flyktväg.

Det var säkert ingen som hörde det hon hade sagt, så innan hon hade tagit sig bort till flyktdörren, hade en suck lämnat hennes mun. Utanför. Hon var så sjukt mycket utanför. Hon blev utstängd, av sin egen bästa vän. Var inte det emot allt var vänskap hade med att göra? Alex visste inte, men hon visste att hon inte hade råd med att förlora en vän, hon hade ju inte så många.

 

”Watch out, fucking fetto!” Det där kunde inte gått värre. Tur att ingen hörde, någon där ute i restaurangen. Alla skulle väl ha kollat, på hennes jävla fett.

Alexis hade inte varit tillräckligt uppmärksam, och därför gått in i misstag i en tjej som såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon själv. Alex ville abra gråta när hon hörde vad hon sa till Alex, för Alex visste så jävla väl att det stämde.

Innan flickan lämnade Alex och den ensamma toaletten ifred, flinkade hon elakt in:

”Justin Bieber's girlfriend, huh? Do you think that he what to have someone that is so fat as you?”

 

Hon grät. Hon lutade sig mot väggen och grät. Hon hade bara hunnit rusa in på toaletten, låsa efter sig och sedan hade tårarna kommit. Jävla tårar. Jävla liv. Jävla sanning. Jävla fett.

Alex ville skrika, men hon var så svag. Alex ville boxa i väggen, men hon var inte stark nog längre. Någon hade brutit ner hennes mur, på helt fel ställe. Alex hade mött sin fiende – sanningen.

 

Sanningen gjorde henne svag – den var den enda som lyckades. När Alex fått tankarna på annat håll, kunde hon i djupa andetag ta på sig solglasögon och traska ut till kärleksparet igen, ni vet, för att ha en lika trevlig middag som förut. Suck.

 

När hon kom tillbaka satt dem fortfarande hand i hand, djupt fokuserade av varandras ögon. Alex kanske skulle tillbaka till den där toaletten ändå...

”Eh, Alex?” Alex tittade på sin alldeles bästaste vän i hela världen - eh, ja.

”What?” Ja, hon lät otrevligt. Nej, hon brydde sig inte. Hon orkade inte bry sig. Vad Justin tyckte och tänkte om henne orkade hon i det läget inte heller göra. Det var fan inte hon som satt hand i hand med... S-Stephanie.

Alexis suckade. Hon hoppades att Steff inte skulle börja skälla på henne. Alex orkade inte med massa gräl.

”Why do you were sunglasses?” frågade den brunhåriga flickan och flinade. Puh, hon var inte arg.

”Why not?” mumlade Alex surt tillbaka. Steff bara skrattade.

”It's raining...” Alex kollade ut. Japp, visst regnade det.

”Oh...” Pinsamt värre. Tack och lov för foundation - och tack och lov för att den ännu en gång dolde Alex rodnande kinder.

Ja, sedan var flickan inte särskilt intressant längre. Middagen, ja, den slutade tillslut, precis som alla andra middagar. Sedan gick de hem och levde lyckliga i alla sina dagar... eller nått. Eller nej, det var inte så det gick till. Alex hade ingenstans att gå. Justin hade varit hennes flykt. Nu ville inte Stephanie lämna Justins sida. Vart skulle Alexis ta vägen?

 

Stark. Var stark. Alex var stark när Justin kysste Steff mitt framför ögon på Alexis. Alex var stark när han kallade henne vacker och hon fnittrade tjejigt som svar. Alex rörde inte en min. Hon bara satt där. Obetydlig. Hon bara fanns.

 

Om du inte är stark nog att klara av verkligheten – vad fan gör du här då?