Alictin

Ingen förstår...

Fångad. Kan inte andas. Fångad. I sig själv.

Hur förklarade man för sin bästa vän att man var kär i hennes pojkvän? Det var omöjlgt, men det var fullt lika omöjligt att låta bli. De berättade allting för varandra. Alex kom ihåg när de hade lovat varandra det – att mellan dem två skulle det inte finnas några hemligheter. Sedan hade åren gått och flickorna växt upp. Sedan hade verkligheten kommit ikapp.

Åh, det borde finnas böcker för sådant här. Alex brukade inte läsa böcker men nu var hon i stort behov utav en.

Stephanie hade alltid varit de ärliga. Alltid. Kanske var hon lite snällare. Kanske ville hon inte bryta gamla löften. Kanske var hon lite snällare. Hon hade medgett att hon inte varit särskilt snäll mot Alexis häromdagen. Alex hade nickat när vännen sagt det. Hon brydde sig inte, inte utanpå. Stephanie fick för fan göra vad hon ville. Alexis var inte arg, hon var trött. Hon var trött på att vara den som var ensam.

Måndag. SO. Plötsligt kändes detta mer lockande än någonting annat. Alex var inomhus. Alex var varm. Hon hade spenderat de senaste dagarna utomhus. Liam hade lämnat henne efter första natten ute. Fotbollsträning. Alex saknade fotbollen. Hon saknade att längta efter att få spela. Längtan fanns inte inom henne, det var därför hon inte pallade sig dit.

Liam hade trott att hon också gått hem, annars skulle han aldrig ha lämnat henne ensam. Han hade fel där. Man kanske inte såg det - ingen såg det – Alex var inte den mest ärliga och pålitliga.

Helgen. Alex hade varit utstängd från sitt eget hus när alla andra hade haft det roligt. Utomhus hade det varit dåligt väder. Vädret brukade vara dåligt i staden under de kallade åstiderna. Alex undrade hur hon skulle överleva. Alex undrade vem hon skulle, och kunde, vända sig till. Om det nu fanns någon sådan.

Flickans mage kurrade. Hon hade inte ätit på flera dagar. Dricka hade hon i alla fall funnit i sjön. Vem vet vad som skulle ha hänt annars...

Kurrande mage... Ingen verkade bry sig särskilt mycket, turligt nog var det inte så att det var knäpptyst i salen. Hon hade lärt sig att handskas med hungern. Spänn näven och slå sig i magen, det gjorde susen. Sedan vågade inte magen säga ifrån så mycket mer.

”Someone seems to be hungry.” Det var så inte rätt tillfälle att retas, men det förstod såklart inte den flinanade Stephanie. Hon var lycklig, för hon hade ett bra liv. Hennes liv skulle bara bli bättre när Alex var borta ifrån det. Dock kunde Alex inte förgylla den önskad. Hon var fångad i denna jävla världen.

Alex ignorerade... ja, orden. Hon orkade inte. Stephanies flin var nog. Snart spydde Alex på henne.

Alex försökte koncentrera sig. Om hon inte lyckades någon annan stans kunde hon väl åtminstone få lyckas i skolan.

Hon läste en mening. Sedan en till. Därefter var det som hon hade läst redan bortglömt. Hon suckade. Ögonlocken vajade till. Tröttheten tog kol på henne.

”Are you okey?” Läraren var framme. Kanske såg han hennes matta ögon. Visst var det några klasskamrater som tittade på henne när hon nickade. Det var någonting annorlunda, tyvärr såg ”kamraterna” det. Alex var inte så här jämt. Fotbollsstjärnan. Den energifyllda springraketen. Alexis Jones, det här var inte hon.

Fångad i sin eget kropp. Hur man än gjorde fanns det ingen väg ut, bort från verkligheten.

Alexis kände sig fångad. Nu var hon fångad här. Det var lite panikkänsla som spred sig inuti henne. Skulle hon våga reagera? Hon ville springa därifrån. Benen kändes trötta. Det var konstigt. Hennes ben var alltid så pigga. Hon var trött. Det var inte konstigt, även fast hon alltid var pigg. Kroppen hade ingen energi. Vatten fick man ingen energi utav, så mycket hade Alexis snabbat upp från de urtrista naturorienterande-lektionerna.

På tal om ingenting, och på tal om allting, var det inte kändis som brukade sladdra om det? Man ville bort från det som inte var verkligt. Detta var verkligt. För Alex var detta hennes verklighet. Varför kändes det inte så då? Varför kändes det som att varje steg hon tog var ett nytt steg bakåt? Hur kunde någonting så vacker vara så fruktansvärt hemskt? Det kallades ytan. Under riket är alla fångar.

Lektionen gick segt, precis som alla andra. SO var hemskt, men ändå en utav de bättre ämnena. Alex fick en och en annan blick ibland. För en gångs skull orkade hon inte titta tillbaka, blänga lite surt. Istället läste hon en mening, en mening som hon visade sig komma ihåg. Den verkade bli ensam, då läraren precis sa att lektionen var slut. Ensam var det inte endast dagens lärdom som var. Alex snabbade sig ut från klassrummet. Hon orkade inte med kommentarer eller frågor. Snabbast försvann hon från läraren. Om hon klarade sig undan honom – han som var den mest öppna läraren på skolan – skulle resten av dagen inte vara någon större match.

Hur skulle man förklara för någon som inte förstod? Hur ändrade man sina argument?

Stephanie förstod inte. Alex hade redan förklarat. Hur svårt kunde det vara? Bara... lyssna på henne.

Stephanie ville umgås. Stephanie ville umgås hemma hos Alexis. Det gick inte. Alex tänkte att hon kunde komma på någonting. Hon hade fem timmar på sig till skolan slutade. Hur skulle man förklara för någon som inte förstod? Hon skulle inte få veta sanningen, den var för pinsamt. Det var redan en som visste. En för mycket. Alex visste inte om hon kunde lita på honom. Hon borde lita på Stephanie – den ärligaste människan på jorden. Kanske kunde även den blindaste människan se.

Varför kan inte jag få ha det roligt, älskat och bra? Varför måste jag vara fångad i en tråkig bubbla?

Fångad av en blick. En blick, ingenting annat. Visst kunde man fastna vid någonting vackert. Visst kunde man bli förtrollad av ett ögas charm. Visst kunde man bli fångad av en blick.

Det fanns så mycket man kunde fastna i. Jorden var ett hemskt ställe. Alex ville därifrån. Hon hade redan bevisat det. Varför var det ingen som såg? Varför var det ingen som förstod? Hon var fångad. Hon var fånge. Kanske var vi alla fångar i jordens spel.

Fångad. Det var knäppt att man kunde avsky det ordet så himla mycket. Eller, det kanske var ganska vettigt. Alla ville vara fria. Fria att ta sina egna steg, fria att göra sina egna misstag.

Alex gillade inte när folk sa till henne vad hon skulle och vad hon inte skulle göra. Hon brukade göra tvärtom. Hon brukade göra tvärtom bara för att hon inte skulle. Om man inte sa emot hände det ingenting.

Det var idrott. Alex var trött. Det hade varit jobbigt att ta på sig löparskorna. Så skulle det inte vara. Så hade det aldrig varit förut.
Hon knöt skorna extra länge, för då fick hon sitta extra länge på bänken. Det slutade med att Stephanie fick dra upp och ut sin vän från omklädningsrummet.

Hon hade tänkt på pojken – båda två faktiskt. Hon var lite fångad i tanken. Hon saknade honom, den första. Han kunde någonting som inte hon kunde, hon kunde någonting som inte han kunde. De var så olika. Alex var vilsen, han var så fast och säker. Han var så snäll och Alex var så dum. Han var så fin och Alex var så-

”What is wrong with you? Det var Stephanie. Hon frågade. Hon hade också sett. Alex vände sig om . Hon svarade inte. Hon gick fram till bollen. Skulle det kännas så här tomt, när manfick se ett fotboll igen? Skulle det kännas så här...- Hon kunde inte finna orden.

Det funkade inte idag. Det var inte bara Alex som insåg det, efter att ha missat tredje öppna målet. Läraren drog med henne åt sidan. Hon tryckte upp sin hand mot flickans panna. Nej, någon feber hade hon inte. Hon såg inte sjuk ut, bara lite blek. Kanske behövde hon vila?

Alex fick sitta en stund på bänken, dricka en halv matsked vatten – hon fick inte ner mer -, med klasskamraterna jagade efter bollen hon alltid hade älskat att jaga efter. Alex undrade om hon var så här för att hennes hjärta gjorde ont, eller om hon var så här för att hon var fångad.

Flickan var fångad. Fångad i en värld. Hon tänkte för mycket. Fångad i en värld som inte såg ut att vilja släppa taget, lätta på tyglarna. Gick det ens att tänka för mycket? Skulle hon leva eller skulle hon dö, var det det som frågades? När allting gick emot, livet gick emot, var man som mest fångad.

Gymnastikläraren var inte den enda som hade reagerat. Alex satt på bänken, med händerna under sig. Hon tittade ner på golvet. Golvet var grönt färgat med linjer i olika färger. Hon brukade älska att springa där. När hon var liten låtsades hon alltid att ränderna var farliga fiender. Hur fick man bollen förbi sådana? Hon fick lobba. Det hade inte varit lätt – ingenting hade någonsin varit lätt i hennes liv – men hon hade klarat det. Erfarenhet. Erfarenhet var det dock inte bara hon som hade. Om man gick tillbaka till gymnastikläraren; Hon såg inte så glad ut.

Hon frågade Alex massa frågor. Alex svarade, men var ändå borta. Allting var liksom suddigt. Det var som att hon drömde, men ändå inte. I drömmar fanns det någonting man kände igen sig i, så var inte läget här.

”Alexis? Can you hear me?” Hjärtat dunkade. Hjärtat letade efter tecken. Flickans hjärna kämpade lika tappert. Hon försökte koncentrera sig, men det blev jobbigare och jobbigare. Det var mycket lättare att slappna av, stänga ögonen, stänga hjärnan, stänga-

”ALEXIS?” Någon ruskade om henne, eller hon trodde det i alla fall. Hjärtat blev lite orytmiskt. Det blev suddigare för varje sekund. Hjärnan blev lite mer bortkopplad. Det blev mörkare för varje steg. Alex var en fånge i det mörkaste rummet. Verkligheten kanske snart skulle vara ett minne blott.

”ALEXIS?” Stephanie hade hört ropet. Hon vände sig om, det gjorde alla andra också. På bänken, bredvid hennes bästa vän, satt gymnastikläraren. Det var hon som hade skrikit. Stephanie tänkte precis fråga sig varför, men då såg hon. Små bloddroppar. Det spelade ingen roll att hon var så långt bort, hon såg allting som hade med Alexis att göra. Alexis hade en gång fått hjärnskakning när hon varit ute och cyklat – det var Stephanie som hade känt det på sig. Hjärnskakning var det närmaste Alex hade kommit ifrån verkligheten. Det var läskigt att man kunde känna saker så. Stephanie hade känt att Alex varit lite borta hela dagen. Hon hade ingenting vågat säga, men hon såg att hon inte var ensam om att se det. Hon hade inte vågat säga någonting ifall Alexis skulle ha blivit arg. Kanske borde hon ha sagt någonting.